POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Ett hjärta är alltid ett hjärta

Fabrice Muamba faller ihop livlös mitt under brinnande spel och blir liggande inför öppen ridå mitt i livet, vid jordens mittpunkt.

Ett hjärta så skört, ett älskat hjärta så skört.

Jocke Berg beskriver vad hans älskade måste tänka just nu:

[youtubeplay id=”JbipYEPnraQ” size=”large”]

Fabrice Muamba var tacksam bara att få leva, att ha överlevt kriget, att ha återfunnit sin pappa. Han var tacksam över att få ägna sig åt fotboll då han i sin ödmjuka framtoning inte var en av de stora lirarna. Nyförlovad på Alla Hjärtans Dag, med en son hemmavid som nu ber för att få se sin pappa i livet igen.

Ett hjärta är alltid ett hjärta. Mitt hjärta. Ditt hjärta. Vi har fått makten att dela med oss av det till varandra. Det är först när vi alla enas runt en och samma, tragiska men starka händelse som vi delar med oss så enat som nu, ser på varandra med samma blick och tänker samma sak.

Alla är rädda. Alla vill bli älskade. Tillsammans blir vi starkare.

Jag fick ett samtal idag. En person jag älskar berättade att hjärtat har blivit svagare. Jag är maktlös, och jag lägger undan mina glasögon på bordet och tittar rakt fram. Långt bort från min fotbollsvardag, min nylagade bil och pappershögarna. Långt bort där i horisonten ser jag skepnaden av en person jag älskar, och idag har jag fått reda på att det finns ett hjärta som inte är lika starkt som förut. Det kallas för infarkt.

Jag tittar runt omkring mig. En hel garderob fylld med TV-kostymer, ett nybetsat köksgolv, en modern spishäll som har alla funktioner. Vi lever ibland våra liv alltför materiellt, och plötsligt så händer det. En av våra älskade drabbas. Ett hjärta blir svagare. Inga pengar i världen kan återställa just det svaga hjärtat.

Men ett hjärta är alltid ett hjärta, och så länge vi andas har vi makten att dela med oss av det. Så länge vi andas finns alltid hoppet kvar.

Mitt hjärta till Dig min älskade, till Dig Fabrice Muamba och till Dig som känner igen Dig.

 

Jesper Hussfelt

Hur tänkte Ibra?

Riktigt mysigt att sitta framför den stora skärmen hemma och följa Juventus besök i Florens. Darling och Snobben sköter surret.

Ett par månader kvar av bloggandet den här säsongen. Det får nog bli ledigt när serierna är över, och kanske jag drar igång det under EM igen. Nu är jag ju ändå här igen.

Jag vet inte riktigt om det är värt det alltid. Att blogga, att uttrycka synpunkter. Synpunkter är ju intressanta när dom är subjektiva, som utgångspunkt för diskussion. Har man ingen egen ståndpunkt, och om jag bara skulle skriva som alla andra så blir det ju inte heller läsvärt. Problemet nu när jag inte modererar kommentarerna är att det ibland blir lite fel nivå på kommentarerna, alltså sånt som handlar om annat än själva ämnet. Jaja.

*****

Fabrice Muamba lever. Allt annat i toppfotbollen just nu är egentligen oviktigt.

*****

La Liga! Tänk vad kul det skulle vara att sätta tänderna i den ligan och producera sköna spanska magasin! Spansjorerna dominerar i Europa igen.

*****

Jag läste hela boken om Ibra färdigt i januari. Jag fattar fortfarande inte hur han kunde tycka att det är ok att promenera i försvarsspel, bara för att en gammal storspelare i Ajax en gång i tiden sagt det. Ruggig skillnad på spelidé och strategi i Barcelona. Det borde man ju inse själv.

Tycker också att det är märkligt hur han kan drivas av så mycket ilska vecka efter vecka, trots att han uppnått så mycket, passerat 30 bast, fått några barn och dessutom spelar i Milans gentlemannatröja. Jag tycker att det ser  dåligt ut när en Milan-spelare inte uppträder med samma korrekthet som Maldini gjorde under hela sin karriär, fram till sista veckorna. Jag saknar Maldini på så sätt. Liedholm också.

*****

Jag sa tidigt den här säsongen att Man Uniteds nya generation inte riktigt når upp till högsta nivå, men ändå lyckas Ferguson lotsa laget till ligaledning. Imponerande! Inte lätt utan Vidic, utan van der Sar, med Giggs och Scholes ett år äldre.

Ännu mer imponerande av Athlétic Club dock att i två matcher, nästan Barca-överlägset, lira ut det engelska storlaget. Blir det Bielsa som tar över Inter i sommar eller blir det Villas-Boas? Det är med tränare som med tyger. Ibland är dom på modet, ibland inte. Titta bara på Svennis!

*****

Juni månad blir min skojigaste jobbmånad i mitt liv. Laddar med gym, tennis och squach åtminstone 5 dagar i veckan fram till dess. Ska svinga lite med Måns Zelmerlöw på måndag efter att jag fått respass redan i gruppspelet i Media-SM. Det hjälpte inte med några timmars träning med Simon Aspelin. Kollegan Jonas Berg var bra. Han vann ju för övrigt hela turenringen efter finalvinst mot vråldeffaren Olle Palmlöf. Jihde var nere på SALK och tittade, men kunde inte försvara sin titel i år. Jag och Måns siktar på semi 2013! Minst.

*****

Kan bli tre fina ägg innan bädden ikväll. Sen lite Skavlan på Mac:en i sängen. Imorron kör jag ett 14-timmarspass som inleds i Sportcentralen med Peppe Eng.

*****

Pirlo.. herregud! 0-4 just nu i Florens! Fiorentinas projekt är så grått och falnat. Det känns sorgligt. Efter Prandelli har Corvino som sportchef blivit avslöjad. Han skulle ju såklart vara scoutchef för offensiv internationell begåvning. Usch så illa dom ska må nu i Curva Fiesole. Jag saknar Jovetic på planen ikväll. Vem gör inte det?

*****

Ses i Club Calcio klockan 20:00!

Jesper Hussfelt

Slitvargen har vaknat

Så har han kommit ut ur sitt ide, Slitvargen. Ett nytt vykort på hallmattan. Läs här bara.

 

Hola!

Ligger vinden rätt så veva ner rutan, ta av dig solglajjorna & tuta vid slottsbacken…

Så snubblar jag ut från en gränd i närheten lika pigg som en nykläckt Nötskrika.

Vart tar tiden vägen?

Rymmer den som barnen om somrarna?

Ligger den & slumrar bredvid trollet under granen vid den stora stenen i den djupa skogen?

Jag vet inte men vad jag däremot vet är att vi borde ses snart.

Hur ser helgen ut?

Är den spacklad till max & på väg ut?

Är den en varm fleece-filt i en tv-soffa & en middag vid det runda middagsbordet?

Fuzz Broder!

Slitvargen

Jesper Hussfelt

Mancinis prestation väcker känslor

Härligt med reaktioner på Mancio-texten.

För ett par år sedan var det många som uttryckte sig ungefär så här:

‘Tradition är inget du kan köpa för pengar. Små klubbar som City kommer aldrig att komma ifatt sådanas som United eller Liverpool. Det finns en helt annan vinnarkultur och ett annat kunnande i dom klubbarna.’

‘City kommer aldrig att kunna köpa de riktigt stora spelarna. Titta på Zlatan, Torres, Kakà och Ronaldinho. De största spelarna väljer ändå alltid de största klubbarna. Inte ens med en näve pengar kommer de här spelarna att välja City, och med andrasortering är det svårt att nå toppen.’

‘Det är inte så lätt som City tror. Dom där shejkerna kommer att märka att det blir tuffare än vad dom har räknat med att nå toppen.’

‘Mourinho tog över Chelsea efter att laget förlorat en CL-semi som favoriter. City har varken kunnande, material eller tradition som är närmelsevis det som Chelsea hade då. Det kommer att ta lång tid.’

‘Mourinho kom in i Chelsea i en tid då konkurrensen inte var lika hård. Idag finns det 6 klubbar som alla har ambitionen att slåss om topplatserna. Det är mycket svårare att nå toppen nu.’

Ändå har Roberto Mancini spräckt topp fyra, tagit sig in Champions League, vunnit en FA-cup, lyckats vinna med 6-1 på Old Trafford utan att knysta så mycket om det (Mourinho har ju aldrig lyckats med nåt sånt, men hade han gjort det så skulle det diskuteras än idag), vara med och slåss om ligatiteln (målsättningen denna säsong) och dessutom anses han ha fått ut mycket ur spelare som inte var självkskriva succéer.

* Kompany var en lovande mittback som nu många håller som ligans bästa. Även Joe Hart tillhör den kategorin.

* Micah Richards har fått fart på sin karriär igen.

* När Kolo Touré värvades sades han vara ‘over the hill’ enligt ‘Wenger knows-teorin’ och den sjukdom han haft hade satt ner honom på en lägre nivå.

* Clichy var många Arsenal-fans ‘glada att bli av med’ då han var en säkerhetsrisk.

* Mario Balotelli var en lovande vettvilling som ingen visste vad det skulle bli av.

* Dzeko var en spelare som fick tufft med det fysiska spelet i England och ansågs tidigt vara en flopp.

* Yaya Touré ansågs vara en spelare som fick alltför hög lön, innan han sköt City till FA-cupfinal.

* Silva var en bra spelare i Valencia, som nu toppar assistligan och som många håller som ligans bästa spelare. Ingen självklarhet med den fysiken.

Ibland läser man det man vill läsa. Min text var en nyansering av vad som ansågs av City innan Mancini kom, och vad han hittils har åstadkommit. Mancini har vunnit 10 titlar med fyra klubbar på lika många år men han har en bit kvar till Mourinho. Mourinho kom dock till såväl Chelsea, som Inter och Real Madrid i lägen då det bara var en liten knuff kvar för att ta klubbarna hela vägen till toppen. Företrädarna Ranieri, Mancini och Pellegrini hade byggt en grund att att stå på, medan Mancini tagit över klubbar som inte varken vunnit nåt på otroligt länge eller heller för den delen varit gjutna succéer enligt den samlade expertisen.

Det är först det senaste kanppa året den samlade expertisen har vänt i ämnet. Nu säger de flesta: ‘med dom pengarna är det inga problem’. Det motsägelsefulla är att jag knappt hörde nån säga det för tre år sedan.

Dom pengarna har Real Madrid också haft de senaste åren utan att vinna nåt. De stora pengarna hade Inter i tio år utan att ens kunna vinna ligan. Tydligen finns det exempel på klubbar som behöver en vinnartränare för att kunna utmana om ligatiteln eller för att kunna vinna överhuvudtaget. Så som Mancini gjorde i Inter och i FA-cupen med Man City. Så som Mourinho gjort med sina klubbar. Med en stor tuppkam.

När Mancini har vunnit har han mest suttit lugn i båten och inte låtit det stora egot ta över. Det gillar jag.

Och tänk att loserklubben City nu utmanar United, de senaste årens största utmanare till Barcelona i Europa, om ligaguldet. Redan Mancinis andra hela säsong. United var ju knappast i det mäktiga läget 2004 när Mourinho tog över Chelsea. Ytterligare en aspekt att ta med i resonemanget.

Kram på Er alla nu, och kom ihåg att vi alla kan ha olika synpunkter, att jag skriver de här texterna för att få Er att fundera lite, men att vi inte helt behöver kapa varandra och ge oss på personangrepp för att vi tycker olika. Jag kan älska The Moniker, Thomas Di Leva eller John Guidetti för att dom tänker lite olika än gemene man. Det kostar ibland lite att ha ett eget, annorlunda tankesätt. Men det är uppfriskande.

[youtubeplay id=”ZhiyK76j1kA” size=”large”]

Och har man spelat fotboll i 30 år som jag har gjort, om än inte på toppnivå, så har man ofta lite funderingar. I min värld är det lättare att förstå hela spelet om man själv har levt fotboll i hela sitt liv, än att själv ha suttit utanför omklädningsrummet i alla år.

Jesper Hussfelt

Ciao Ciao Italia!

Ok, dags att dra ihop några rader igen.

Jag ligger i sängen. Sovrummet börjar se bra ut. Jag flyttade in i mitten av augusti ifjol och nu börjar det bli klart här. Jag behöver dock några veckor till. Så där har det låtit nu ett bra tag.

På lunchen smög jag iväg med Lasse och Hasse för att följa CL-lottingen på O’Learys, lilla Sveriges enda Sportbar. Min favorit ligger i Gamla Stan, men de flesta av de andra känns tyvärr lite opersonliga och tråkiga tycker jag.

Milan får möta Barca igen, och den spontana reaktionen är väl ‘Ciao Ciao Italia’ eller ‘Arrivederci’.

[youtubeplay id=”RqRVSb13LkI” size=”large”]

Barcelona är vår tids bästa lag såklart, med en helt egen filosofi och med Xavi/Iniesta + Messi-faktorn. Samtidigt är Milan ett lag med ett mycket starkt eget spel och med ett lag som är under stark utveckling. De två mötena i Barcelona och Milano visade två olika matchbilder och med spetsar som få lag i fotbollsvärlden kan toppa.

Milan gjorde 1-0 tidigt på Camp Nou och det krävdes två helt osannolikt fina individuella prestationer av Messi (soloräd) och Villa (frispark) för att Milans försvar skulle öppna sig. I övrigt släppte inte Milan till något annat än själva bollinnehavet. Då kunde Thiago Silva utjämna i slutet efter hörna.

Returen såg jag på plats. Barcas trebackslinje slets i stycken av Milan som missade massor av öppna lägen. Pep kan omöjligt satsa på en treback igen, med den obalans katalanerna visade upp där. Å andra sidan har Milan visat upp bristande organisation och koncentration både i den matchen och på Emirates Stadium senast och det kommer inte att hålla mot Barca. Jag tror att det blir avgörande, hur mycket Milan är villiga att offra i offensiven. Med lågt försvar är det svårt att straffa det här laget. Precis som under andra halvan av matchen i London.

Rent generellt tycker jag att det ska bli underbart att få se om det kan bli klassikermöten som Real – Bayern i semi, men även en final mellan en av dessa två och kanske vinnaren i mötet mellan Barcelona och Milan.

Det blir ytterligare en vår att njuta av, vänner.

Jesper Hussfelt

Mancinis succé var aldrig given

Att verka utan att synas. Det är coolt. Det är inget jag skulle kunna hantera, inget Mou är intresserad av, men Roberto Mancini är på väg mot en bedrift som är stor.

Jag satt med i en studio på web-TV för ett par år sedan då Premier Leagues ‘Big Four’ dominerade. Så dominanta var dom att tre av fyra klubbar nådde semifinal i självaste Champions League, inte bara våren 2008 utan även året därpå. Manchester City var ett hopplöst mittenlag, som Svennis var på väg att få ordning på, men efterträdaren Mark Hughes var på väg att fördärva det Svennis byggt upp.

Ja, tidigare Hamburg-spelarna Kompany (ett kanonköp för 8,5 miljoner euro) och Nigel De Jong (18 miljoner euro) var bra värvningar, men vi glömmer bort att Hughes vräkte ut närmare 1,3 miljarder ‘i onödan’ på Robinho, Jo, Shay Given, Tal Ben-Haim men även Craig Bellamy, Shaun Wright-Phillips och Wayne Bridge.

Han betalade 21,2 miljoner för Roque Santa Cruz, 27,5 miljoner för Joleon Lescott, 29 miljoner för Adebayor och han sålde Daniel Sturridge för 5,8 miljoner. Det kändes lite som att sätta en Ferrari-bil i en händerna på ett barn, eller att låna ut sin plånbok till en köpberoende. Det är först sedan sommaren 2010 då Mancini har fått hålla i plånboken som spelare som David Silva, Yaya Touré, Mario Balotelli och Kun Agüero har kommit in.

När Mancini tog över den 19 december 2009 hade City spelat åtta oavgjorda på 17 matcher och bara vunnit sju. Laget var obalanserat och hade släppt in 27 mål på 17 matcher. Kakà och Ronaldinho hade tackat nej och Carlos Tévez ansågs vara den typen av spelare som inte riktigt var bra nog för att bära ett topplag. City var, enligt expertisen, ett lag som skulle få finna sig i att betala överpriser för spelare som inte riktigt tillhörde toppen. Istället för Kakà och Ronaldo fick klubben ‘nöja sig’ med Agüero och istället för Ibrahimovic som tackade nej, fick klubben vända blickarna mot Dzeko.

Med överpriser för spelare som inte riktigt var på Fernando Torres nivå skulle City få svårt att konkurrera, sa expertisen. Kompany var ett intressant råämne precis som Joe Hart, och som även Micah Richards var, även om han hade stagnerat. Nu gällde det bara att stabilisera Lescott, att Kolo Touré skulle hitta sig själv igen och att allt annat skulle fungera. Hur nu det skulle gå ihop. Få av spelarna i City var självskrivna succéer på förhand, även om råmaterialet var bra. Tryggheten bestod i att truppen var så fet att det gick att rotera, och det hjälper vilken klubb som helst som har ambitioner att vara ett topplag.

Mancini tar sällan plats för sina stjärnor. Han pratar sällan i stora ordalag. Han lyfter gärna fram sina stjärnor, men han ställer sig sällan i deras rampljus. Han uppfostrar Balotelli som sin egen son, och han låter inte spelare som Tévez leka Gud inför sina lagkamrater. Han är, tyvärr kanske, lite för öppen i sin kritik till domslut som inte varit konsekventa, men ingen är perfekt. Inte Mancio heller.

Han förstår Balotellis geni, därför han är ju själv ett geni, och ‘it takes one to know one.’

https://www.youtube.com/watch?v=0jfqWxROovA

Ibland kan vi tycka att Mourinho är enastående, och det är han, men är det nån som under sin tränarkarriär har haft bra förutsättningar så är det han.

Roberto Mancini har gjort en loser-klubb till ett lag att räkna med i toppen av Premier League och det var inte en självklarhet. Precis som han gjorde med Inter. Det är bara nu i efterhand som de flesta står och pekar och säger ‘med alla dom där pengarna så var det väl inga problem?’.

Det är bara det att det var få som stod där och sa likadant hösten 2009. Däri ligger storheten.

Jesper Hussfelt

Balotelli hyllar Mancini och ifrågasätter Mou

Tjugo minuter.

Det är precis så lång tid det ska ta att skriva en daglig blogg. Ändå lyckas jag inte få ihop det.

Här kommer ändå nåt ni inte får missa. Min gamla idol Noel Gallagher träffar Mario Balotelli. Hela mitt liv vävs samman här på sätt och vis:

[youtubeplay id=”GRB-2kNvlpM” size=”large”]

Jesper Hussfelt
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå