POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Italienarna med en fot i åttondelen

Italien – Tyskland. Det brukar ofta bli sevärda möten. I våras stod de öga mot öga i CL-finalen när Inter mötte Bayern. För fyra år sedan möttes landslagen i VM-semifinalen. Så här skildrades händelserna av spanjorerna. Tre minuter in i klippet börjar det att tätna. Viva Espana y Julio Salinas!

[youtubeplay id=”APeL1Uk1bFk” size=”large”]

Vi fick lite svar igår. Regerande mästarna Inter mot Europasjuan Werder 4-0, trots att Inter spelade med fem spelare som inte är ordinarie när bästa laget spelar. Samuel, Zanetti, Motta, Pandev och Milito saknades, vilket gav Samuel Eto’o chansen att få spela som spets. Eto’o, som föga överraskande toppar skytteligan även i Champions League nu och kan vara på väg mot sin bästa säsong, svarade med ett hat-trick. Målen kommer såklart att ge svallvågor i Interlägret då Chivu fortsättningsvis vill slippa spela vänsterback med kameruanen framför sig. Det kan i förlängningen ge Milito en anfallspartner och det kan innebära att Pandev hamnar på bänken. Det här laget är nämligen som gjort för att spela 4-3-1-2, med anfallsorder för Maicon på högerbacken. Maicon är bara en av spelarna som verkar olycklig sedan Mourinho lämnat. Pandev kan hoppa in i någon av de tre offensiva rollerna och Stankovic passar på alla mittfältspositioner.

*****

Inter och Milan åkte upp till Holland för att ta sina poäng och lyckades med det. På hemmaplan har de båda gjort 6-0 på sina motståndare Werder och Auxerre. Holland ligger ju numera förövrigt precis före Danmark en bra bit ner på Europarankingen och just nu är ju Köpenhamn vassare än någon holländsk klubb. Sverige ligger 25:a på samma ranking, två platser före Norge, men båda länderna riskerar att rasa nån placering ytterligare de kommande två åren.

*****

Europa League i TV4 Sport från klockan 18:30 ikväll. Jag kan knappt hålla mig av förtjusning. Dortmund – Sevilla och Manchester City – Juventus känns fräschare och ballare än gruppspelen i CL numera där samma lag tenderar att ställas mot varandra utan att för den skull ha någon speciell rivalitet. Nya lag, nya möten, ny prestige i turneringen i nya Europa League. CL börjar bli lite vardag så här på hösten tyvärr. Men när det blir dags för åttondelar och framåt finns det inget roligare i fotbollsvärlden än just dom matcherna, tycker jag. Stabila Man City mot nya galna Juve. 1-0 eller 3-3? Det är nog troligare att det blir 1-1 eller 3-0 tror jag.

Cavanis Napoli åker till Bukarest för möte med Steaua ikväll. Hemma mot Utrecht gick folk inte direkt ‘man ur huse’ för att se mötet mellan de två fiskestäderna, men det lär bli fullt i ‘il Derby del Sole’ när stora Roma kommer på besök inför 50 000 till helgen. Napoli var lika överlägsna mot Utrecht som mot Elfsborg men fick inte in bollen i mål då. Hoppas att både Elfsborg och Sverige har fått perspektiv på hur mycket det skiljer mellan oss och de här klubbarna både kvalitetsmässigt, men även ekonomiskt. Elfsborg har exempelvis en tiondel av Napolis omsättning. Hur ska dom då ha en chans att kunna konkurrera mot de här bjässarna i Europa?

De tre italienska CL-klubbarna har nu satt sig i position för avancemang till åttondelarna i vanlig ordning. Nu gäller det för lag 4-7 att verkligen sätta fokus på Europaspelet. Vi får se hur långt det räcker ikväll.

Glöm inte för övrigt att följa:

Palermo – Lausanne

Sampdoria – Debrecen

Jesper Hussfelt

Ibra skulle ha ägt i Premier League

Zlatan har fått ett nytt begär. Revansch!

Efter att ha lämnat Inter som kejsare i Milano, kysst klubbmärket i Barcelona (karriärens fånigaste blunder?), spelat sig ur elvan i Katalonien, gjort sig obekväm med Pep och petats och blivit såld för en billigare penning till Milan så berättar han nu för italienska medier att han kommer att göra sin bästa säsong någonsin. Han spelar med desperation, tar ofta vansinnigt tunga löpningar in mot boxen, håller ifrån sig motståndare och kommer in hårt i dueller.

Serie A passar Zlatan bättre än Spanien av flera anledningar. I Spanien försvarar motståndarna annorlunda, framförallt längre ifrån anfallarna och när spelet blir tätare och tuffare, mera fysiskt, så växer Zlatan. Mot Lazio hade han motståndarnas mittback Dias hängande i honom hela matchen. Backarna håller i, sliter, letar tjuvknep och håller Ibra på tå hela matcherna. Den typen av fysisk kontakt är det inte mycket av i Spanien. Det ska gärna regna, han ska gärna ha en helt fanatisk publik mot sig. Då är han som bäst. I Budapest med några minuter kvar, mot Italien i EM då Buffon kommer ut, nere i Rom på ett kokande Olimpico, i ett derby hemma i Milano har han rätt mentalitet för att lyckas. Nu säger han att han ska göra fler mål i Champions League också. Det är det han har kvar. Låter det som om han skulle passa i England med beskrivningen ovan? Ja, bara Drogba kan jämföra sig med Ibras fysik bland toppanfallarna idag.

*****

Ibra hade hamnat i Man City om han bara hade stått ut med England. Roberto Mancini gjorde säkert vad han kunde för att locka upp honom till Manchester men Zlatan ville inte offra ett bra liv för att bara spela boll. Många som har vant sig vid det ljuva medelhavslivet har haft svårt att anpassa sig till själva livet på öarna. Nemanja Vidic har vid flera tillfällen längtat bort från norra England och Mascherano å sin sida flydde till sist. Rolando Bianchi förstod ingenting när han aldrig blev stoppad på gator eller på caféer för att prata fotboll. I Reggio Calabria nere i södern kunde han knappt gå en meter innan en passionerad supporter dök upp berättade han. Kanske var supportrarna rädda för att de skulle tvingas prata italienska?

Gamla Intertränare

Roberto Mancini, ja. Nog är Mourinho en defensivt inriktad tränare, men frågan är om inte Mancini är än värre. Mourinhos lag Real Madrid har gjort sex (!) mål på de inledande omgångarna i Spanien och Mancinis har förvisso gjort sju. Mou’s lag har dock bara släppt in ett mot Mancinis två. Ett av Man Citys insläppta mål var en straff på tilläggstid borta mot Sunderland. I övrigt är det svårt att skapa några målchanser alls mot City. Det är så Mou och Mancini vann sina titlar med Inter. Vi får se hur det går i Spanien och England för dessa båda. Mancinis lag skapar inte många chanser per match, men hittills har det gått ganska bra.

På tal om Inter-tränare ja. Vi kör vidare på det temat. Vad sägs om Benitez strumpor som han fått av dottern med South Park-motiv på?

Som jag skrivit tidigare så skulle det inte ta lång tid innan tidningarna skulle snappa upp det. Men skorna! Det borde vara straffbart att träna ett lag i Serie A i dessa loafers med det där spännet på.

En annan gammal Intertränare har det tufft uppe på öarna:

Årets sportbild? En äkta öarna-bild är det i alla fall.

‘Kamelen’, här med gamle Sammy Lee, sitter på ett skepp som tyvärr är på väg mot botten. Det vore trist om Liverpool går samma öde till mötes som exempelvis Leksand i svensk ishockey. Det är ju inte lätt att slåss mot marknadskrafterna när man inte har ett regionellt försprång idag.

Sammy Lee ja.

Min vän Peter Ström berättade en gång om ett klassiskt referat från Tipsextra-tiden då Ian Rush gjorde de flesta av Liverpools mål. Janne Lorenzon på SVT körde ett av sina lika klassiska målsvep och refererade:

‘…och vem var det som dök upp där på den bortre stoplen och petade in bollen… om inte…?’

Alla väntade på att Janne skulle säga Ian Rush.

‘…om inte.. SAMMY LEE.’

Genialt? Ja, kanske tamejfan.


Jesper Hussfelt

Gol di IBRA!!! En knapp halvleks liveblogg.

21:12 Ajax – Milan i Viasat Fotboll

Jag får fylla på med text här under kvällen, men det jag kan konstatera av det jag har sett i Amsterdam ikväll är att Nesta återigen försvarar sig med magen framåt i planen, och att han inte hänger med när rycket kommer. Vi har sett det tidigare i höst, mot Hernanes i Lazio. Nu var det Luís Suarez.

Seedorf har knappt ett rätt hittills den här säsongen. Två stycken 34-åringar som ser riktigt riktigt tröga ut. Och Pirlo ser inte ut som ett geni direkt.. Robinho helt fri ute till höger men ‘il professore’ var fem sekunder för sen med passningen. Vi talar en kille som har varit utsedd till världens bäste mittfältare, som vi har förvänrningar på. Visst kan han väl bättre än så här?

*****

29:12 in i matchen. En på senare tid tämligen omatchad Robinho bommar friläge. Det ser bättre ut nu mot Ajax höga backlinje.

*****

Förra rundan i Europa var det bara Milan som vann av alla italienska lag i Europa. Ibra gjorde båda målen för Milan då.

*****

MÅL IBRA!!! För första gången mot ett av sina gamla lag. TRE spelare fria bakom den höaga backlinjen. Ingen press på bollhållaren innan bollen gick. Holländare kan generellt sett inte försvara sig. Pinsamt Jol och Ajax.

*****

Robinho fri igen, ingen press på Ibra. Offside! Men Ajax försvarsspel skulle inte hålla i Allsvenskan, och då skojar jag inte.

*****

Ajax försvarsspel skulle inte hålla mot FC Andrea Doria anno 2009.

*****

Roma 0-0 hemma mot Cluj trots övertag. Håller det med ‘Er Pupone’, 34 i CL i år?

*****

Ovanligt bortkomna människor på kommentatorsfältet ikväll. Får lägga ner livebloggen o njuta av fotbollen istället. O stänga ner kommentatorsfältet. Får se om jag öppnar upp det igen. Tack alla för att ni i övrigt brukar hålla så god nivå när vi diskuterar den här sporten.

Tack o hej så länge. Nu njutning. Kram.

Jesper Hussfelt

Club Calcio behind the scenes. Bilderna!

För det första: Fotografen (läs: Hussfelt) var inte så stabil på handen då den här bilden togs. Eller kan det bero på att det var min gamla i-phone som inte har alls samma kvalité på bilderna?

Simon och Marcus satt på platserna bredvid mig och Martin på Marassi. Resan dit var ljuvlig och Marcus uppträdde hela dagen som ett barn på julafton eller som min morfar då vi lyssnar på Pavarotti tillsammans. Överlycklig alltså. En enkel espresso på en Autogrill på vägen:

Marcus fick syn på två stora flaggor vid macken vi stannade vid. En Genoa- och en Sampdoriaflagga, när vi började närma oss Genua.

– Finns det nåt annat land i Europa där man plötsligt möts av nån liknande scen? undrade Marcus. Dom är ju helt sjuka här nere. Fantastiskt. Helt jävla ljuvligt är vad det är.

För varje fotbollstokig svensk går det tusen fotbollstokiga italienare.

Lite drygt 30 miljoner italienare följer fotbollen, il Calcio, dagligen. Det är mer än halva stövellandets befolkning. Det de flesta inte kan om fotboll är knappt värt att känna till. Då snackar vi inte fotboll de senaste sju-åtta åren utan ofta sex decennier tillbaka i tiden. De flesta känner till våra gamla svenska hjältar som spelade i Italien på 50- och 60-talen exempelvis. I Sverige är vi väl 50 eller 100 000 tokar som har samma galna intresse. Knappt. Kanske är vi bara 20-30 tusen? För varje fotbollstokig svensk går det alltså typ tusen italienare. Och alla kan långt mycket mer än vi. Både dig och mig alltså.

I söndags spelade jag tennis med min vän Danne på Kungliga Tennishallen innan jag började förbereda Club Calcio. En dusch på TV4, sen var jag redo för studioprogrammet.

Efter showen byggs studion om inför Fotbollskanalen Europa. I söndags tog ‘DK’ över en av våra skumma gröna stolar. DK är alltid grymt taggad när han får synas i bild. Han var riktigt skön i söndags tyckte jag.

Jesper Hussfelt

‘Ibra tränar hårdare än någon annan.’

Efter en helg på Tegeluddsvägen drömmer jag mig tillbaka till den apenninska halvön. Mest drömde jag i helgen om att vandra runt i Cesena och gå på Stadio Manuzzi och se Cesena-Napoli.

Cavanis genombrott nu är läckert. Alla har ju börjat nånstans. Diego Forlàn, Kakà, Zizou… Platini, Rummenigge. Få kände till dem innan de hamnade i storklubbarna. Det tar tid att göra sig ett namn, men någonstnans har de alla tagit sina första steg. Det är häftigt att se spelare längs hela den här vägen. Cavanis båda avslut igår bär en mästares signum.

En sån här helg kan jag plocka fram mina bilder med minnen från Italien. Som lunchen med Martin på Terza Carbonaia i Milano.

Det var min gamla skolkamrat Schouman som gav oss tipset om restaurangen. Schouman kunde själv ha blivit en mycket duktig fotbollsspelare. Idag bor han i Milano och springer ibland på spelarna i Milan och Inter. Gattuso och Ambro berättade för Schouman och hans vänner att de är imponerade av Ibra. Hans träningsvilja är enorm enligt hans lagkamrater.

Jesper Hussfelt

Han är den nye Zidane

Alla hyllar den de kallar ‘den nye Zidane’ efter matchen i Turin igår, och alltfler tror att det här inom några år kan vara världens bäste spelare.

Han heter Javier Pastore, spelar för Palermo och fyllde 21 år i somras.

[youtubeplay id=”2P8zkSy9GvE” size=”large”]

Av de 10 Serie A-spelare som argentinske förbundskaptenen Batista idag plockade ut i sin landslagstrupp som ska möta Alberto Zaccheronis Japan den 8 oktober finns även Estéban Cambiasso och Javier Zanetti åter med. Efter 4-1 mot Spanien är förväntningarna på det nya landslaget skyhöga. Avgör Pastore?

Jämnheten i Serie A i år beror dels på att framtidens världsstjärnor till stor del spelar i de mellanstora lagen i Italien. Det var Juventus som snappade upp Zizou och Milan som plockade upp Kaká, för att ta två exempel. Nu är de mellanstora klubbarna minst lika offensiva i scouting och inköp. Marek Hamsik i Napoli, Javier Pastore i Palermo, Stevan Jovetic i Fiorentina och Hernanes i Lazio är några exepmpel på spelare som säkert kommer att tillhöra de allra bästa kommande år. Är du sugen på att köpa loss Pastore, Hamsik eller Jovetic? Runt en kvarts miljard blir troligen prislappen för vardera spelare. I bästa fall. Du får åtminstone en skön tridente bakom en ensam anfallare.

Jesper Hussfelt

Catenaccion är död. Länge leve catenaccion!

Catenaccion grundades egentligen 1932 av österrikaren Karl Rappan som under 30- och 40-talen tränade de schweiziska klubblagen Servette och Grasshoppers. (Mats Magnusson och Mats Gren tänker ni nu, men den nej, det var lååååååååååångt senare.) Den italienske tränaren Nereo Rocco tog catenaccion till Triestina i Italien 1947 och blev framgångsrik i Padova under 50-talet med ett spelsätt där fyra försvarare följde varsina motståndare och därmed låste motståndarens anfall på ett effektivt sätt. Bakom kvartetten låg en ‘libero’ (libero = fri på italienska) och plockade bort alla bollar som passerade försvarslinjen. Under 60-talet tog argentinske tränaren catenaccion till en ny nivå då han gjorde Inter till Europas bästa lag inte bara en gång utan två år i rad, 1964 och 1965 med det defensivt präglade spelsättet. Så framgångsrik blev catenaccion i Italien att hela landet, hela tränarkåren, hela det italienska spelsättet präglades av Herreras spelmodell.

Sommaren 2004 flyttade José Mourinho till Chelsea i England. Han hade just fört Porto till vinst i Champions League med ett bra lag inriktat på ett starkt försvarsspel. Mourinho flyttade till ett land som i stort sett varit vinstlösa i europeisk toppfotboll i två hela decennier, Manchester Uniteds triumf 1999 undantaget. Mourinhos strikta defensiva fotboll tog England med storm. Chelsea släppte in 15 (!!!) mål på 38 kamper. De följande säsongerna släppte Chelsea in 22 respektive 24 mål i Premier League. Mou satte fokus på delar av den gamla catenaccio-fotbollen och gjorde den gångbar hos topptränarkollegorna på öarna.

Mourinhos fotboll var inte så tempostark och påminde mycket om den gamla italienska fotbollen, med många spelare på rätt sida boll, med exakta överflyttningar och slipade omställningar. Det var inte alltid en fröjd för ögat, men det var effektivt. Skillnaden mot den gamla italienska fotbollen var att Mourinhos och senare även de övriga engelska topplagens fotboll adderade även det fysiska spelet till den strikta defensiva fotbollen. Plötsligt började Premier League-lagen ta för sig ute i Europa och många stångade sig blodiga mot de starka fysiska, taktiskt skolade brittiska lagen. Man United och Arsenal hade sedan länge tidigare ett fint passningsspel med stor rörelse.

Samtidigt blev det populistiskt i Italien att spela en offensiv fotboll som inte nödvändigtvis inbringade titlar. I samband med att fotbollsskandalen Calciopoli slog italiensk toppfotboll i spillror exporterade Italien många av sina bästa tränare. Ancelotti, Capello, Mancini men även Svennis har flyttat norröver. Ancelotti och Capello är sprungna ur Nils Liedholms skola och Mancini var ju Svennis adept. Jag och min kollega Ola Wiklander pratade en del fotboll med Nils Liedholm den där soliga dagen på Romas täningsanläggning Trigoria som jag har berättat om tidigare. Han berättade bland annat att hans viktigaste recept för att få sina lag att vinna och må bra var att inte låna ut bollen till motståndaren. Vad han menade var att man skulle vårda bollen då man hade den i sin ägo. Än idag är italienska spelare mån om att vårda bollen, de spelar sig ur svåra situationer och bollen spelar man, inte sparkar på. Det är en skillnad. Man sparkar inte bort bollen i onödan.

De nya italienska tränarna slåss om att spela så vackert och effektivt som bara är möjligt när deras lag har bollen i sin ägo. Del Neris spelsätt som påminner om 4-2-4, Prandellis gamla vackra Viola som rullade boll fint mot både Bayern och Liverpool på Franchi ifjol, Spallettis gamla Roma som kom farande från alla håll med enbart Totti som felvänd anfallare och uppspelspunkt, Gasperinis tiomannanfall eller Allegris galna Cagliari ifjol. Det är fantastiskt att titta på, men inbringar det några titlar?

Min känsla är att den gamla italienska, cyniska tråkiga catenaccio-fotbollen har flytt landet och vinner titlar i andra länder. Mourinho är den som är mest framgångsrik med att praktisera den. I Italien har de unga tränarna inte lärt sig det Lippi, Sacchi och Trapattoni satte i främsta rummet. Försvarsspel är inte längre på modet i Italien. Det är ofta förbannat vackert att se på den italienska fotbollen idag, men kommer de italienska lagen att vinna något internationellt med den här fotbollen? Jag tvivlar.

Igår släppte Juventus in tre mål för tredje gången på de fyra senaste matcherna. Det är ofta mycket underhållande att se på Juventus numera, men det är långt ifrån Lippis gamla, aggressiva Juventus som faktiskt vann titlar. Det som för oss tittare har blivit så ljuvligt se på tror jag för de italienska klubbledningarna har blivit en plåga. Italien är inte längre bäst på att försvara sig och jag tror att den nya offensiva fotbollen kan ha inneburit att en förbannelse just nu vilar över Serie A.

Jesper Hussfelt

Runström borde ha spelat i ett topplag i Serie A

Jaaaaaaaaaa!!!

Eto’o har äntligen kommit igång. En av 2000-talets stora målskyttar, fortfarande kanske den bäste i branschen, hängde två baljor, samma kväll som det lossnade för Diego Milito. NU kommer Inter att bli rysligt svårslagna. Framförallt fick ‘il principe’ vara kvar matchen ut den här gången. Inter spelade med en ruskigt stark elva, fortfarande utan Thiago Motta, och den här gången verkade ‘Spanjoren’ ha gjort intelligenta byten. Pust.

*****

Zlatan Ibrahimovic har fått ta emot kritik tidigare av Arrigo Sacchi. Den gamle tränarlegendaren ansåg att Ibra skulle få det svårt att passa in i Barca då han sällan deltar i försvarsspelet i öppet spel. Den dagen han lär sig det och lär sig att röra sig ännu bättre blir han nr 1 i världen menade Sacchi. Jag håller med, och jag tycker att Sacchi har fått rätt. Den dagen Ibra tar den här kritiken till sig kan han bli nr 1. Ikväll var han så där läskigt stark, snabb, offervillig och dessutom delaktig i defensiven. Det var grymt att se på. Ibra är hemma nu och han kommer att bli en succé igen.

*****

Udinese! Har ni sett vad de har för lag? Det har ju diskuterats att för många av spelarna hos ‘zebrorna’  spelade VM, många var dessutom tongivande i sina landslag. Guidolins lag har NOLL poäng efter fyra omgångar.

* Minns ni Alexis Sanchez insats för Chile i VM? Inte konstigt att det ryktats att Man U varit ute efter honom länge. Han lär dock inte säljas för mindre än 200 miljoner.

* Asamoah! En ny Asamoah som har slagit igenom i Udinese. Så ung, så klok, så stark och redan etablerad. Även han en VM-hit såklart.

* Handanovic, schweiziske playmakern Gökhan Inler som är kvar trots locktoner från toppklubbar, Di Natale, mittbacksbegåvningen Zapata, Chiles Isla… Hade Arséne Wenger tränat det här laget så hade dom väl legat i toppen av serien. Det är nästan ofattbart att ett lag med så här bra spelare kan ha noll poäng på fyra omgångar. Kanske är spelarna oinspirerade på ödsliga Friuli..?

*****

Napoli – Chievo 1-3. Sergio Pellisier två nya mål. När ska den lilla klubben med mysiga anläggningen Veronello ge sig undrar nog många. Tränaren Stefano Pioli är Björn Runströms gamla polare från Bologna-tiden som har velat ha ner Björn till Italien många gånger. Nu sitter Björn mitt ute i ingenstans i Norge. Han kunde ha spelat i ett topplag i Serie A, om Pioli fått sin vilja igenom.

*****

Man kan inget annat än att tycka synd om Roma i nuläget, om man inte håller på ett annat lag såklart. Men även Palermo fick åka tomhänta från Rigamonti. Den gången var det dock inte domaren som stod i centrum, utan målvakten Sereni. Ikväll ser du just Palermo borta mot Juventus i Turin, klockan 20:40 på TV4 Sport!

Jesper Hussfelt

Skulle Italien ha vunnit VM redan 2002?

Lite funderingar en onsdag mitt på dagen. I mitt liv är veckorna lugna och helgerna hektiska. Jag älskar båda. Jag älskar hur det kryper närmre och närmre matchstart fram tills det att sändningslamporna tänds, när man vet att man måste prestera, och att få jobba med det jag brinner för. Att samtidigt få njuta av själva fotbollen. Ikväll får vi en mittiveckankick, en apertivo, när Lazio tar emot Milan mitt i veckan. Kolla TV4 Sport klockan 20:40!!!

Jag läste att Byron Moreno, huvuddomaren som skickade Italien ur VM 2002, nu åkt dit för knarkinnehav på JFK:s flygplats. Moreno försökte smuggla SEX KILO HEROIN I SINA KALSONGER. Han har ju tidigare varit lätt att köpa har det visat sig sedan han i en match hemma i Ecuador lagt till nästan en kvarts tillägstid i en match i inhemska ligan och därpå blivit avstängd. Hans olämplighet som domare har inte gått att ta miste på men nu har han alltså nått lägre än någonsin tidigare. Om det inte varit för Moreno så skulle Italien mycket väl ha kunnat vinna VM även i Sydkorea/Japan, även om jag personligen tyckte att Trapattonis fotboll var bakåtsträvande och att Totti simulerade för mycket i den där matchen mot Sydkorea. Italienarna var värda att få packa väskorna ändå. Men hade de vunnit där hade de säkert kunnat gå hela vägen med det lag de hade redan då med Buffon, Maldini, Panucci, Zambrotta, med Cannavaro, Nesta och Pippo på bänken, med Totti, Del Piero och Vieri på sina karriärers topp. Men i just den matchen var Sydkorea förtjänta av att gå vidare, något italienarna själva sällan talar om. Hade Gli Azzurri vunnit VM redan där så hade de såklart aldrig vunnit 2006. Eller?

*****

Inte ens i den bästa av världar är allt perfekt. José Mourinho tränar Real Madrid och har världens dyraste trupp till sin förfogande, i världens vinstrikaste klubb och med en arena som på många sätt motsvarar allt det där. Real Madrid har dessutom världens kanske bäste planskötare Paul Burgess, värvad från Arsenal. Och så växer det svamp på Bernabéus gräs. Svamp! Kan det bero på att Burgess har blivit slöare sedan han blivit pappa för första gången? Inte har det hjälpt Burgess att ett rör i traktorn sprack och spred olja över en del av arenans gräs. När jag och Pontus Kåmark skulle göra en tv-inspelning på Bernabéu efter Real-Atlético i våras förresten, blev vi tillsagda att inte ta ett enda steg på gräset för då skulle ‘Engelsmannen’ bli rasande. Värvningen av Burgess till Madrid, som inledde sin bana i Blackpool, är dock en skön signal som italienarna borde ta efter. Eller räcker den nya holländska hybridtekniken för att hålla en hög gräsnivå? Den dagen de italienska klubbarna kommer ifatt England i den aspekten så har ligan vunnit mycket såklart. När det gäller allt annat än arenor och gräs (kosthållning, taktik, seriositet etc..) så är det ju italienarna som får lära engelsmännen. Om själva fotbollen. Här däremot är de akterseglade.

När det gäller Reals och Atléticos svenska fans så fanns det tyvärr en hel del av dem som gnällde över att jag och Pontus kom med rena faktafel under den fajten. Som att Mahammadou Diarra gjort sig impopulär efter flera svaga insatser under fjolårssäsongen med förlusterna mot Alcorcón och Lyon som de svagaste insatserna. Som att Real-supportrarna i Madrid anser att matcher mot Barca och avgörande matcher i Champions League är större än derbyt i Madrid mot lillebror. Självklart underbyggt av mig och Pontus efter att ha kommunicerat med maränger på plats i Madrid, med journalister, med personal inom klubben, med spelare, ja med människor i allmänhet då vi ofta fått spendera tid i Madrid och fått möta många människor nära klubben. Det märkliga är att det kan sitta ungdomar HÄR, i Sverige, som aldrig varit på plats, som följer forum på typ Svenskafans och sedan tror de att de har lärt sig allt om sina klubbar i Södra Europa. Dags för er att tänka om kan jag ödmjukt säga. Det är inte här ni lär er om hur allt fungerar där nere. Sån’t läser du dig inte till.

*****

Hur var det nu med Soprano-Paulies franske släkting? Var det en släkting? Var det en fransman? Hur gick det för honom på bröllopet i helgen?

Här följer nästa rapport från bröllopet i lördags från min stökige vän ‘Katten’:

‘Leder dansen.. inga konstigheter..!’

Fortsättning följer..

Jesper Hussfelt

Att starta en TV-show

Programmet Club Calcio är på väg att bli så där hjärtligt och bra som vi alla har hoppats på. Sportchef Pekkari, fotbollschef Emir och jag har i nedåtgående led sett till att fila på upplägget efter att Serie A med omsorg köpts in av TV4.

Jag har för egen del saknat att få arbeta tillsammans i ett gäng, i en redaktion, som programledare och den som ska få ut det bästa ur mina gäster för det är just det som jag ser som min huvuduppgift. Redan efter första programmet var det en TV-krönikör på Aftonbladet som tyckte att Bank & Birro var precis så bra. (Eller så skrev han så bara för att Bank är med?) Tack för förtroendet, även till alla Er som följer oss. Det är helt underbart att känna Er värme och passion.

Simon Bank har alltid varit min dröm-sidekick. Han har alltid varit lika nördigt seriös, är lika nyfiken på fotboll som jag är och är en stilist och en grovarbetare i samma kropp. Han borde vara hela vår branschs förebild. Som journalist, som kollega och som människa.

Har ni sett Laul Calling på just Aftonbladet förresten? Det var faktiskt jag och min vän Fredrik Borggren som var uppe hos tidningen och föreslog ett web-TV-program som till största delen ser ut Som Laul Calling gör idag. Aftonbladet använde idén, skapade först ‘Bank versus Niva’ (eller om det nu var tvärtom?), en nästan exakt kopia på vår programidé och därefter Laul Calling. Eller också hade de tänkt göra exakt så där ändå utan vårt förslag, vem vet.

Marcus Birro å sin sida ger vårt program, Club Calcio, den där vinkeln, touchen och klucket i magen som vi nördar inte är förmögna att beskriva lika ljuvligt som Marcus. Hans ögon är evigt unga.

Martin Åslund är den sista av oss som har klivit in i Club Calcio. Jag är lika övertygad om att han kan bli nummer ett (alltså bäst i branschen som analytiker) som jag var när jag plockade in Jens Fjellström. En sak som Martin har som de flesta andra saknar är förmågan att våga kritisera, med risk för att bli impopulär i vissa läger. Som Wikegård har vågat. Han är dessutom tydlig, skarp och pålitlig. Lita på det!

I söndags sände vi live från Marassi i Genua. På söndag är vi tillbaka i vår studio igen!

Jesper Hussfelt

På toaletten med en världsmästare

Hej.

Det får bli en ny kort rapport från Milano innan resan till Genua. Efter gårdagens hällregn blir vi glada om det spricker upp idag.

Efter Milan – Catania igår åkte vi till Trattoria da Giannino där spelarna ofta dyker upp efter en bra match. En antipasto misto innehållande den bästa av buffalo-mozzarella.

– Den skulle hålla högsta klass även i Kampanien, tyckte livsnjutaren Åslund.

Ett glas spumante, en helt unik skaldjurspasta och en bra flaska Chianti Classico på två. O så en kaffe och limoncello såklart. Det känns som att man är hemma här. Det konstiga är att på tavlan bakom Martin såg det ut som om någon målat av Hasse Alfredsson. Stökigt värre.

Igår konstaterade vi att det var mest unga modeller på Giannino. Vid bordet bredvid satt Cafu och hans vänner. När middagen var avslutad och vi var på väg ut gjorde jag ett besök på toaletten. På handfatet i mellanutrymmet hade hade någon lagt ifrån sig nycklar, plånbok och mobiltelefon. Jag hörde ingen inne på själva toaletten så jag pressade dörren inåt. Någon pressade emot. Jag fick tålmodigt vänta. När dörren öppnades log Cafu sitt breda leende mot mig, tog sina prylar från handfatet och smög ut. Cafu, ‘il pendolino’ log alltså, som han alltid gjorde på fotbollsplanen.

Jesper Hussfelt

Har Paulie i Sopranos en fransk släkting?

Frågan är befogad efter att att ha fått följande bild från ‘Katten’ (El Gato), direkt från ett bröllop i Sverige:

Riktiga Sopranos-vibbar. Till och med kavajerna är klockrena. Men de här grabbarna verkar inte vara italienska New Jersey-mafiosi. Det sjuka är att de här snubbarna snackar franska. Här är originalet förresten:

Kanske har bara fransosen på bröllopet försökt att kopiera Paulie. Det verkar i sådana fall som om hårfärgningen blev inverterad. Paulie har ju vita vingar över öronen. Mitt favoritavsnitt i Sopranos är det då Paulie och Christopher jagar en galen rysk krigsveteran ute i skogen i Pine Barrens och Paulie tappar skon och förfryser foten. Jag låg och skrattade åt Paulie tills jag grät. (Ta bara den där böcklingen som sjunger Y.M.C.A. mitt i episoden. Eller vad det nu var för en stökig firre.)

[youtubeplay id=”f7vBbEG0zH0″ size=”large”]

Jaja. Fler viktigare rapporter från Milano kommer. Vem är exempelvis mannen utanför restaurang Terza Carbonaia som håller sonen Leo i famnen?

Jesper Hussfelt

Vad gjorde Marcello Lippi på Lidingö?

Hej. På väg ut till Skarpnäck lämnar jag tre rapporter från gårdagen.

1. Det jag skrev om igår var min kärlek till fantasistan, kreatören, i Italien. Om jag kunde styra mitt blodrött bultande hjärta så hade jag lika gärna blivit fullständigt frälst av ett svenskt lag och skrivit om det istället. Jag hade gärna älskat och blivit begeistrad av Bromölla eller Ljungskile. Givit mitt liv till Wigan eller Stoke också. Men mitt hjärta slår istället volter när jag ser bilder från Gino Manuzzi i Cesena och jag älskar att det är på det viset. Det jag gör i den här bloggen är att förklara min kärlek och ibland kommer jag att kritsera sånt som sker på den appeninska halvön, när det krävs. Jag kommer att kunna belysa vardagliga händelser och sätta det i perspektiv med hur det ser ut på andra ställen. Det kan vara bra att lyfta blicken lite ibland och se hur det ser ut i andra delar av världen. Jag bloggar inte om världens bästa liga. Jag bloggar om min kärlek till ett land och en liga. För en del oss kan det här vara något av det bästa som finns och det är en jävla skillnad. Låt det inte missuppfattas. Det är inte lätt att styra ett hjärta och tur är väl kanske det?

2. Vad gjorde Marcello Lippi på Lidingö igår kväll?

Till och med cigarillen stämde. Men varför kallades han för Bosse? Jag hajar ingenting.

3. Middag på restaurang Hotellet med ‘Lankan’ efter utflykten på Lidingö. Själva oxfilén i kombination med gåslever var en av de möraste som någonsin smält på min tunga och servicen var ljuvlig.

Idag fick jag ett glatt meddelande från Hotellet. De var glada över att självaste Simon Bank hade kommit dit för middag.

Jesper Hussfelt

Den vackraste fotbollen

Igår fick jag ett nytt uppvaknande. När Milan tog emot Lecce satt jag och gapade, skrek och gestikulerade inne i Club Calcio under matchens gång. Ronaldinhos lekfulla höfter, Pirlos känsliga plös och Patos gazellsteg i en orkester som fick min vän P-J (Mister som han numera kallar sig efter att ha fått namnet skämtsamt av Simon Bank en tidig morgon i Korpen vid Zinkensdamm) att utbrista:

– Det här var den bästa halvlek jag nånsin sett ett lag göra i Serie A sedan jag började med den här ligan.

Han syftade på den första halvleken mot Lecce. Mister har kommenterat fotboll i många år nu för Canal+ och har en närmast Rainman-mässig koll på namn, matcher, nummer och halvlekar hit och dit. När han säger så, så är det nog så.

Igår fick jag alltså ett nytt uppvaknande. Milan ledde med 2-0 mot Auxerre, Ibra hade gjort sina två första mål, Ronaldinho började leka igen, klacka, slå omöjliga passningar, tittfinta, skratta som bara han kan och hela världen bara ler runt honom. Vi är så bortskämda med honom nu. Ronaldinho gav Ibra två mål igår och där har ni början på en ny saga. Det var jag och Pontus Kåmark som berättade den 29 november 2009 att Lionel Messi och Zlatan Ibrahimovic var på väg att gå åt varsitt håll. Ni vet alla hur den soppan slutade. Igår såg ni något nytt, äkta. Två spelare som genuint älskar att få spela tillsammans och då har vi långt ifrån ens fått skönja en liten del av det lagkamraterna kan ställa till med. Pato, Prince, Seedorf i stora matcher.. Seedorf? Nej, nu har bloggaren fått dåndimpan tänker nog alla ‘Gunners’ nu! Den gubben kan väl knappt gå längre..? Då kommer plötsligt nästa ämne upp.

Varför är det så fult att vara gammal i Serie A?

Är det för att det har blivit en gammal liga för gamla hjältar, eller är det för att Milan är så gammalt, eller är det för att Pirlo bara ser så sjukt jävla trött ut? Pirlo, Gattuso, Ambro och Clarence är 31, 32, 33 och 34 år. Det är dom som betraktas som de gamla numera i Milan tillsammans med Nesta, 34. Pippo är ju liksom bara Pippo. Är det för att dessa spelare fortfarande är dom som ska göra de avgörande insatserna, för att de är startmän som vi betraktar Milan som gamla? För att det ser likadant ut år efter år? När vi tänker på Rio Ferdinand, 31 så känns han inte speciellt gammal. När vi diskuterar Paul Scholes och Ryan Giggs, snart 36 respektive 37 år så hyllar vi dem fortfarande.

– Tänk att dom fortfarande är så bra!

Kanske är det för att dom faktiskt fortfarande är just så bra. Kanske för att de spelar i ett lag med mycket mer energi, eller är det belysningen på Old Trafford som lurar oss? John Terry är snart 30, Anelka är 31, Lampard är 32, Drogba är 32. De är ju jämngamla med Milans mittfältskrigare. Det här är ju ändå Chelsea-spelare som spelar bättre än någonsin. Vad säger det oss? Är Milan bara trötta, eller är dom på väg att vakna igen? Kommer det gå att väcka liv i det där gamla mittfältet?

Det där uppvaknandet, ja. Jag väljer visst sidospår igen. När jag ser spelare som Ronaldinho, Pirlo, Ibra och Robinho kommer jag på varför jag älskar den latinska fotbollen så mycket, i synnerhet den italienska där Milan föregår med gott exempel. Det är lirarna. Det är lirarna som gör ligan. Det är lirarna, bollträffen och lekfullheten. Ingen kan ta ifrån Ronaldinho, Del Piero, Giovinco, Cozza, Rosina, Mascara, Cassano, Robinho, Totti eller Jovetic att det är underhållare vi talar om. Ingen annanstans är profilerna så starka (tycker jag är ju bäst att tillägga då bloggen är subjektiv), har så mycket lyskraft, aldrig någon annanstans är publiken så extatisk, på gränsen till vidrig ibland såklart men ändå vilt, galet passionerad, ingenstans blir folk som tokiga när Mutu eller Ljajic viker in en frispark från 25 meter eller när Fabio Quagliarella skjuter cykelsparkar i krysset från 20 meter. Såg ni publiken på Stadio Manuzzi när Giaccherini hängde 2-0? Det är underhållarna, det är tränarnas jakt efter den perfekta nummer 10 som är en del av svaret. En fantasista, en regista som kan slå den där millimeterprecisa passningen. Bara i Serie  finns det en spelartyp som kallas fantasista, bara i Italien letar man efter den perfekta trequartistan som länkar mittfält och anfallsspel. Bara i Italien blir publiken så tokig så att det nästan går överstyr. (En smärre överdrift såklart, men ändå lite åt det hållet. Nej, självklart är det lika galet eller galnare i Turkiet, Grekland, på Balkan eller Sydamerika också, men nu menar jag ju i toppligorna.)

När jag var liten var Diego Armando Maradona den där underhållaren. Nu kryllar det av underhållare i Serie A och jag älskar att få visa Sverige vilka lirare det finns i den här ligan i Club Calcio. Jag blev inte kär i fotboll för att det var högt tempo i en eller annan match som jag såg som grabb. Typ:

– Wow, vilken match jag såg igår. Helt otroligt. Älskade tempot i matchen. Helt underbart.

Alla talade om Maradona då, eller om Brolin 1994. Jag blev exempelvis helt hänförd av Rodney Wallace och Matt Le Tissier i Southampton innan jag kunde följa Serie A på TV:n. En teknisk kvick anfallare och en lirare. Jag har alltid älskat underhållarna. Stoichkov, Hagi, Gascoine.. Det spelar ingen roll hur många tacklingar, inlägg, vilket tempo de spelar i. Det är lirarna jag vill åt. Dom med nr 10. Men det där är ju olika, och jag respekterar att alla har sin grej. En del vill ha tempo, tacklingar eller kämpatag. Andra vill ha kortpassningsspel till förbannelse. Jag pratar bara om min egen kärlek, min smak, min passion, det som gör mig lycklig. Jag vill ha lirarna. Och det kryllar av dem i Serie A, som det alltid har gjort.

/ Nr 10, FC Andrea Doria

Jesper Hussfelt

Benítez blir aldrig en råtta

Det kanske är provokativt att skriva om mästarna Inter, därför att många har sympatier på andra håll. Vissa håller på andra lag i Italien, andra gillar fotboll ute på öarna bättre, en del håller på Barca eller Real. Det gör ont att förlora, det ska göra ont att förlora och det finns bara en vinnare. Jag tycker att man ska hylla vinnare. Igår hyllade jag Europas bästa lag och jag tycker att de flesta av er var rätt coola med det.

Mest undrade en del hur Estéban kan vara världens bästa defensiva fältare. Det där är ju som med allt annat vi diskuterar, en smaksak. En bra defensiv mittfältare ska radera ut ytor, hjälpa sin backlinje, stänga motståndare och behöver inte nödvändigtvis vara varken speluppbyggare eller avslutare. Att ha sett Cambiasso live ett 50-tal gånger har stärkt åtminstone min bild av Inters nr 19. Hans rörelsemönster, hans driv och hans sätt att styra sina medspelare. Hans sätt att kliva in och ta bollen, hans vältajmade tacklingar som aldrig sätter medspelarna i farliga situationer med frispark som följd gör honom klok. Sättet han raderade ut Messi på (Messi i sitt hittills korta livs form dessutom) tillsammans med Zanetti i våras gav säkert Maradona en del huvudbry inför VM.

Messi åkte till Sydafrika efter en galet målrik säsong och en ligatitel i bagaget, misslyckades med att göra ett enda mål och föll 4-0 i kvarten mot Tyskland. Zanetti och Cambiasso lyfte bucklan i Madrid i maj. Messi ja, som hade utpekats till tidernas bästa spelare här och där efter sina fyra mål mot Arsenal, ‘Barca mini-light’, i omgången innan. Mot Inter fick han en enda målchans på 190 minuter, ett skott nere vid stolproten som Julio César räddade. Det var Cambiasso och Zanetti som plockade bort honom, två killar som reser tuppkammen redan i spelargången på väg ut, utan att för den skull spela vårdslöst. Det är sånt som defensiva mittfältare gör. Arsenal förresten skulle behöva ett helt knippe sådana typer för att ha en chans att ta sig vidare till slutomgångarna i CL där de bästa och tyngsta gör upp.

*****

Kirk Broadfoot förresten. Oh vad jag älskar skottar och deras attityd. Engelsmän kan i vissa fall ses som arroganta eller snofsiga av skottarna själva, medan irländarna generellt kan ses som lite mer råbarkade. Jag brukar mest slås över hur dålig koll engelsmännen generellt sett har på allt som händer utanför öarna då jag är där. De är till och med värre än vi svenskar som i vissa fall är helt insnöade i enbart det som sker på våran lilla ‘landslide’. Skillnaden är att vi svenskar inte tror att vi är bäst i världen på det mesta. Vi är nästan tvärtom. Sedan finns det alltid engelsmän som skottarna älskar eller skottar som lever sina liv som Wayne Rooney, men så är det med allt.

Kirk Broadfoots empatiska min när Antonio Valencia skadade sig igår återknyter till sportens ädla grundidé. Det som elitidrottsmännen sysslar med är sport på hög nivå. Allt som händer på planen är ett spel som går ut på att vinna. Att skada varandra är aldrig medvetet. Kirk Broadfoot blev stående länge, närmast förtvivlad, och allt han i världen ville var att få den där tacklingen ogjord. Jag älskar hans sportsliga reaktion, en reaktion som för alla bör vara naturlig men kanske ändå långtifrån är självklar när rivaler från Norra England och Skottland gör upp med varandra på en fotbollsplan.

*****

Har Benitez drivet som krävs, energin och fingertoppskänslan? En del av er tror kanske det. Han kommer alltid självklart att jämföras med eleganten Mancini och coola ‘Rat Pack-portugisen’ Mourinho.

Var det rätt att ta in Muntari mot Milito igår? Det är mycket med den där spanjoren som förbryllar. Inte bara loafersen och de flermönstrade strumporna som han bar igår. För i Italien är det även sådant du blir bedömd för. På gott och ont, som med allt. Fråga bara Mourinho som fick byta både svid och slips för att bli lika elegant som sina tränarkollegor i Serie A.

Och förresten, självklart var ju Frank Sinatra fostrad av italienska föräldrar.

Jesper Hussfelt

Inter är Europas bästa lag

Nu startar Championa League. Wow! Inter är regerande mästare och är fortfarande laget att slå. Bara Barcelona kom egentligen riktigt nära i slutspelet ifjol. Och vilket lag Inter har, vilken elva, även på pappret.

Julio César tampas med Iker Casillas om titeln världens bästa målvakt.

Maicon (döpt efter Michael Douglas) petar sin enda konkurrent i landslaget Dani Alves som världsbäst på högerbacken.

32-årige Lúcio, 96 landskamper för Brasilien, var Europas kung i mittförsvaret ifjol. Bara Piqué var nära. Lúcio kamperar ihop med den brutala Walter ‘The Wall’ Samuel.

På vänsterbacken kan Inter välja på Javier Zanetti (JAVIER ZANETTI!!!) och Christian Chivu.

Inter har Estéban Cambiasso, världens bäste defensive mittfältare (bara Mascherano emot va?), genialiske spelsabotören, ljupledlöparen, målskytten, den ibland infernaliskt irriterande Thiago Motta.

Inter har 2010 års störste fotbollsspelare i världen, Wesley Sneijder. En komplett nr 10 som bara var en Robben-sump i VM-finalen i somras från att vinna allt han ställde upp i. Han var dessutom bäst i allt han ställde upp i.

På topp har Inter möjligen de två löpvilligaste i kombination med målfarligaste målskyttarna som finns idag i Samuel Eto’o och Diego Milito. Rörligaste duon? Inter visade hela Europa i våras när de besegrade alla de tre stora utmanarna i kvart- semi och final. Detta trots att Mourinho för andra året i rad var på väg att coacha bort Inter ur Europa. Inter hade spelat 8 matcher i rad i CL med det här drömlaget utan en enda vinst och låg under mot Dinamo Kiev med bara minuter kvar när Sneijder och Milito räddade Inter men även Mourinhos jobb.

Resten är historia. I Madrid var det Inter som var kungar. När Javier Zanetti tar sina första toner i ‘Pazza Inter Amala’ vattnas mina tårkanaler. Varje gång. Sluta aldrig spela Javier. Sluta aldrig att sjunga för oss. ‘Lo sai per un gol…’

[youtubeplay id=”-cTafpA6N20″ size=”large”]

Ja, mediafenomenet Mourinho såg till att ta den mesta uppmärksamheten utåt för att lura oss, för att vi skulle glömma hur galet starkt lag han hade. Att tro att det var han som på egen hand tog hem titeln känns befängt så här i efterhand. Mou coachade och gjorde det bra men det var Inters spelare som vann Champions League åt honom. De riktiga hjältarna i Milano heter Diego Milito och Wesley Sneijder. Vinner man Champions League är man nummer ett i ett år framöver. När Mou är borta är Inter fortfarande mästare, Europas bästa lag, kanske på pappret (Inter har gått back 8 miljarder de senaste åren för att nå hit), men framförallt på gräset.

Jesper Hussfelt

Sveriges vackraste fotbollslag

Per-Jarle Heggelund är Jesper Hussfelt, men i Norge. Han kommenterar alltså Serie A, men han bor i Stockholm. ‘P-J’ flyttade ner från Nordnorge för att förverkliga sin dröm. Att bli fotbollskommentator. Han inledde som ljudtekniker på ett gäng produktioner och myggade upp många TV-stjärnor på TV4 under en period. Nu är han själv en äkta TV-stjärna.

Men P-J hade ytterligare en dröm.

Under vår och höst 2007 var jag mellan två kanaler. Under samma period tvingades jag i stort sett varje måndagsmorgon att kliva upp i ottan för att spela fotboll med vårt korplag. P-J, tidigare kollega på Canal Plus, hade startat ‘Andrea Doria’, ett kompislag med ett helt gäng mer eller mindre dugliga spelare. Egentligen var det väl P-J som var helt ok, hans kompis Johny Johansson stod ut bland oss andra och P-J:s danske polare Jonas Dinnesen var lite av en stjärna. Han rörde sig som en klassig lirare, spelade fram bollar och tog estetiskt vackra avslut. För mig är han ‘Il Genio’. Johny sprang på allt. Vi kallar honom ‘Grande’.

P-J kan ha ett otroligt skott med båda fötterna och gör en hel del ‘Eurogoals’ ibland inför en alltför liten skara människor. Han vill att vi ska avsluta lågt i bortre hörnet. Själv skjuter P-J gärna och ofta eller nästan alltid från 20-30 meter, inte sällan i krysset. Vårt lag var då ett högst mediokert lag i typ division IV i korpen och de profilstarkaste spelarna vi mötte de där morgnarna var min väninna Ida (mer om henne en annan dag), en kille vi kallade Red Ronaldo (han gjorde hat-trick på oss med volleyskott felvänd från 25 meter typ) och målvakten Sladjan Osmanagic. Sladjan var rena rama bläckfisken i mål.

Vi var ett riktigt lurigt gäng. Det var jag som skulle springa runt som en galning på topp, otränad med för långt hår och en kula på magen. Det var Simon Bank som såg likadan ut, men som skulle slå lyror, kommentator-Petter Johansson som jag under söndagarna tog en kall bira med, och som for runt på högerkanten på morgnarna. Vi gjorde en hel del mål, och vi slapp undan varningar under hela säsongen.

Tre år senare är vi FC Andrea Doria, vi spelar i toppen av Division V i det riktiga seriesystemet och inget annat lag i Stockholms lägre skikt har gått så snabbt uppåt som vi de senaste åren. Det var aldrig tänkt så. Det har varit en kul men klassig (läs: italiensk) pryl hela vägen.

Under den närmaste tiden kommer jag att berätta lite om vårt italienska lag, våra profiler, sammanknyta oss till Italien och berätta varför vi är så förälskade i det här blåvita laget. Vi har fyra matcher kvar i ligaspelet och måste vinna alla, samt att IFK Lidingö måste tappa poäng. Vi möts i den sista omgången. På fredag är det ödesmatch mot Hanviken. Jag bjuder på en liten promo, ihopsnickrad av P-J såklart.

[youtubeplay id=”p47mkvIMTMw” size=”large”]

In Jesse Kindbom we believe!

Jesper Hussfelt

Trötter, Kloker och Toker

Att jobba med Club Calcio är som att vara vaken när man tror att man ligger och sover. Jo, man blir trött ibland och tappar faktiskt en del energi i en studio under en sen kväll, men jag tänker mer på att det är som en dröm. Igår var en sån kväll. Ikväll klockan 20:00 blir en likadan. I Club Calcio hämtar vi hem hela ligaomgången och visar upp ett nytt ansikte i studion!!!

Vi har trevliga medarbetare som plåtar och sköter ljudet, Olle Lindberg som exemplarisk redaktör och mina studiokamrater, den fyndigt kloke Simon Bank och tokige Marcus Birro. Tokig på ett skönt sätt kan vara bra att betona. Studion känns snygg och ger mig mycket möjligheter att vandra runt, gästerna känns mycket bra och även dom är dynamiska med sina olika unika egenskaper.

Det finns mycket man kan ha synpunkter på med den italienska fotbollsligan. Vi som älskar att följa den blir inte speciellt nedslagna eller förvånade om arenor och bildproduktioner blir kritiserade även om publiken är på väg tillbaka til arenorna. Det rent estetiska, det som italienarna har varit bäst på genom alla tider är själva ligans tyngsta last. Jag älskar den som kan se det vackra i det fula, två vackra ögon i ett skrynkligt ansikte. Italien, estetik och mode handlar om detaljer. Om en liten klack, en vänsterback som chippar sig ur ett trängt läge, den gamla damen med tårar i ögonen på Olimpicos långsida med sitt älskade lags halsduk tätt kring sin hals.

Idag är en perfekt dag att hylla de små, de mindre klubbarna i Serie A.

Inte bara José Mourinho kan berätta vad som gör de mindre lagen så starka och väldrillade i Italien. Simon Bank är, precis som jag, just är en sådan som jag beskriver ovan. Det är inte bara våra jobb. Det är den där förbannade nyfikenheten som tagit oss runtom i världen. Inte alla har ju rest runt i många år på arenor och träningsanläggningar i många av de stora fotbollsländerna, träffat de stora tränarna, de mindre tränarna, lyssnat in vad som gör den italienska tränarfilosofin så unik och så uppskattad internationellt. Simon är en fotbollsglobetrotter som tar sig längst in i de flesta skrymslen för att ta reda på fotbollens hemligheter, som förstår dem, som intresserar sig för helplanspress, snabba omställningar defensivt, första touchen, vart tar du vägen efter ditt första tillslag, smidighet, kostvanor, försäsongsupplägg, lagdrillning på öppet gräs utan boll i veckorna, noggrannhet, rollspelare eller positionsspel. Precis som jag. Och ibland tror folk på stan att jag är han och att han är jag. Om dom inte tror att jag är Filip Hammar vill säga..

Cagliari – Roma 5-1

Cesena – Milan 2-0

Nej, Serie A har inte de vackraste arenorna och de bästa bildproduktionerna.

Jo, José Mourinho och Simon Bank kan det här ämnet bättre än många av oss. Och båda säger att Serie A:s bredd är fantastisk.

De små – De stora 7-1

Jesper Hussfelt

Albin och jag bodde grannar

Laddar för Club Calcio.

Serie A känns redan som om den har blivit ligan vi svenskar pratar om igen och ikväll får vi följa de två mest spännande lagen från premiäromgången, Cesena mot Milan. Studion Club Calcio i TV4 Sport från 20:00.

Igår spelade jag, Simon Bank och gamle Milan-spelaren Andreas Andersson match tillsammans i division fem för vårt italienska fotbollslag. Ikväll sitter jag och Bank tillsammans med Birro i studion igen. Birro satt med Albin Ekdals pappa i Kvällsöppet tidigare i veckan på TV4. Alla vägar bär till Italien. Utom en av vägarna som bär till lilla Källvik. Lennart Ekdal vet nog inte om det men vi hade sommarstuga nära varandra en bit utanför Loftahammar när jag var grabb. Vi spelade tennis på samma tennisplan. Albin var liten då.

Återigen tack för den fina tonen i kommentatorsfältet generellt sett. Det verkar vara ett gäng härliga människor med hjärtat på rätt ställe som är inne här och läser. Att det dyker upp en och annan som har en dålig dag gör inte så mycket. Jag har för egen del nästan inga sådana, men lite medkänsla bör man ha för dem.

Nu lite Everton – Man U på duken. Jag gjorde Man U:s vändning mot Everton på plats på Goodison Park för några år sedan. Jag älskar Paul Scholes för övrigt (som spelare). Oldham-supportern Scholes har tamejfan allt en bra central fältare ska ha. Speluppfattningen är galen. Och se hur han likt Xavi vänder på huvudet hela tiden då han inte har boll för att se vart han har sina medspelare. Förr om åren var han lite för het, och jag log från läktarplats på Olimpico när han drog på sig utvisning i duellerna mot Totti nere i Rom. Håkan Mild har ju också ett och annat minne från den lille terriern.

Italien-bloggen får både berätta gamla anekdoter, men även hylla spelare som inte spelar sin fotboll på den apenninska halvön.

Jesper Hussfelt

Med Blomqvist på Milanello

Paolo Maldini kunde knappt tro sina ögon. Jesper Blomqvist tillbaka på Milanello! Efter att Clarence Seedorf slagit sig ner en kortare stund och bubblat lite så kom Milans kapten fram till vårt bord. Han omfamnade Jesper och log åt en av sina bättre vänner, ‘Ibou’. Mycket artigt hälsade han på oss, en och en. Sedan slog han sig ner, beställde in en espresso och blev kvar i 25 minuter. Han lyssnade på Jesper, berättade historier och skrattade när Ibrahim Ba beskrev för oss hur mycket Paolo älskar Coca Cola och glass. Renlevnadsmänniskan hade alltså sina laster.

Efter lunchen vandrade vi ner mot planen. Vi gick medsols runt gräsrektangeln, ställde oss vid omklädningsrummen när Kakà kom springande över planen. Planskötarna hade jobbat sedan tidig morgon. Kaká tog sig tid att kindpussa de äldre männen, med vördnad för ett gott utfört arbete. Han stannade kvar och småpratade med allihop. Kaká hade några veckor tidigare tagit emot Guldbollen som Europas bäste fotbollsspelare. När han tog emot priset var det ett bevis för vad alla på Milanello åstadkommit tillsammans. Alla var lika glada.

Ancelotti kom vandrande. Han sken upp som en sol när han fick syn på Jeppe. Han gick fram, kramade om Tavelsjö-sonen och de båda samspråkade. Ancelotti tränade Jesper under hans tid i Parma. Leonardo spankulerade också fram, tog oss alla i hand och pratade med oss en stund. Leonardo hade då en annan operativ roll i klubben, innan sin tränarsejour. En efter en släntrade dom in, och gladast av dem alla blev Massimo Ambrosini. Ambro kramade om Jeppe, berättade att han skulle till Göteborg för att se Bruce Springsteen kommande sommar, att han funderat mycket på hur Jespers liv blev och till slut frågade han:

– Ska jag springa in och hämta ett par signerade tröjor?

– Nja.. inte behöver du.. började Jesper.

– Säg vilka du vill ha!

– Ja, nummer tre blir bra… fick Jesper ur sig.

– Vänta bara. Jag kommer snart!

Ambro var borta nån minut, sedan kom han ut med en påse med tröjor signerade av Maldini och Kakà. En gång en i gänget, alltid en i gänget.

Träningen kom igång, Ancelotti höll ett charmigt anförande, spelarna applåderade ‘Pippo’ som slagit ett nytt målrekord, någon annan var på väg att fylla år. Efter ett avspänt samtal i den samlade gruppen klev spelarna ut på planen. Alberto Gilardino var blek och satte knappt ett enda avslut. Pirlo såg tröttare ut än nånsin, men efter träningen blev han kvar och slog frisparkar. Från sin favoritdistans en bit till vänster utanför straffområdet, ‘Zona Del Piero’ även kallad, slog han med lätthet in boll efter boll i det närmsta krysset över den fejkade muren.

När derbyt kom samma helg kommenterade Jesper och jag. Milan fick ett perfekt frisparksläge i Pirlos favoritposition. Nr 21 klev fram och vred bollen i samma perfekta båge över muren, och in i mål. Eufori och smärta på ett elektriskt San Siro.

Jesper Hussfelt

Ancelotti på menyn

Serie A-abstinensen tar sig nya dimensioner.

Middag igår med ‘Joppe’ Olsson på La Vecchia Signora på Åsögatan. Den gamla damen höll vad hon lovade uppe på Södermalm.

Efter att ha fått in en kall galopp (iskall öl i vinglas) i baren kastade jag ögonen på menyn. Längst ner till vänster. Ancelotti på menyn???

Nehej, Agnolotti del plin.

Ancelotti förresten. Han har tränat 2000-talets mest framgångsrika lag i Champions League. Milan har två vinster plus en final de senaste åtta åren. Och i den final då de föll spelade de en ljuvlig fotboll i 114 minuter.

Ljuvlig fotboll? Ja, Chelseas fotboll det senaste året kan vara den offensivaste och mest spektakulära fotbollen på öarna sedan så länge tillbaka man minns. Bara Man United och ‘the Invincibles’ kan göra anspråk på det. Självklart är en italienare mannen bakom detta verk. ‘Carletto’ Ancelotti. Mera om honom senare under dagen.

*****

Robinho hyllade en annan italiensk tränare igår. Han uttryckte att Roberto Mancini var en bra tränare. Det var inte honom det var fel på i Manchester. Det var själva fotbollen i England. Han tyckte att bollen var i luften för mycket uppe på öarna (för att passa just hans spel), och att brittisk fotboll inte är lika bra som den brasilianska där lagen håller bollen på backen.

Det där är ju en smaksak. Men i sak är han ju inte helt snett på det. Fooooooore!

Jesper Hussfelt

FORESTIERI!!! I mitt garage?

Körde ner Vithajen i Hajgrottan i eftermiddags och får syn på ryggtavlan på en av hantverkarna i mitt garage. Där läser jag:

‘FORESTIERI’

Vem hyllar Fernando Forestieri i mitt garage?

Nehej. Det stod visst inte FORESTIERI. Det visade sig att den trevliga killen var från ‘FOLIESYSTEM’.

Jaja. Serie A-sjukan har slagit till. Abstinensen kan uttrycka sig på olika sätt..

(FOTNOT: Fernando Forestieri plockades in till Italien av mina vänner i Rom som jobbar som fotbollsagenter. Han skulle bli ‘den nya Ronaldo’ men väntar fortfarande på sitt definitiva genombrott.)

Jesper Hussfelt

Så här är Milanello

Torsdag morgon.

Som vanligt inleder jag dagen med en enkel espresso, eller expresso som den oinvigde vill kalla den. Jag minns morgnarna i Florens, hur jag kunde längta efter att smyga ner på lokala baren och låta morgonens första caffé värma min strupe och massera mina ögonglobar från insidan.

Zlatan har gjort sina första besök på Milanello. Jag vet inte hur många gånger jag har gjort den där resan dit men jag råder alla som älskar fotboll att en gång besöka Milans träningsanläggning. Zlatan kommer att svänga upp i den lilla bergsbyn Carnago, han kommer att slingra sig upp igenom byns små gator tills högersvängen uppe på krönet som leder upp mot slutmålet. Först genom lilla dungen, sedan en skarp vänster då man skymtar hela träningsområdet. Han kommer att passera ett gäng supportrar utanför grinden, veva ner rutan, hälsa, skriva några autografer, grinden kommer öppnas, han kommer att svänga in höger, svänga direkt in till vänster och parkera en bit bort.

Jag, Jesper Blomqvist, Abgar Barsom, Ibrahim Ba och hans fysioterapeut tog resan en gång. När man får ihop en sådan vild samling människor med så vitt olika bakgrunder så har man fått ihop ‘en spännande soffa’, om ni kan se det framför er. Eller ‘stökig soffa’ om ni vill. Det är David Fjäll som brukade kalla det mesta för just ‘stökigt’ och nu används det flitigt även i mina kretsar. ‘Ibou’ parkerade bilen, vi klev ur, följde efter genom lilla dörren köksvägen, via kockarna som då upptäckte Jeppe. Det här var i december 2007 och det var vid den tiden över ett decennium sedan Jesper senast tränade och levde runt Milanello.

Kockarna stod i kö för att krama Jesper. Det är nämligen i stort sett samma personal som när Jesper var där som ung grabb. Efter att ha betraktat Milanello från insidan inser man att klubben ogärna gör sig av med gamla hjältar, inte bara när det gäller spelare. Personalen är en del av klubbens röda blod, en färg som för övrigt användes för att sätta skräck i motståndarna i klubbens begynnelse. Blodet är viktigt, de mänskliga värdena ännu viktigare. Det blev ett kärt möte och vi blev stående ett tag i den trånga kökskorridoren. Efter en stund slogs dörren upp till spelarnas matsal. Vi slog oss ner vid runda bordet in till vänster närmast fönstret. En stund senare skulle dörren åter öppnas och en av de allra största skulle stoppa in sitt tryne.

Fortsättning imorgon.

Jesper Hussfelt

Tack Arne Hegerfors!

Jag arbetade på Canal+ under åtta år och fick vara med och bygga upp kanalens anseende. Redaktionschefen Mats Taxén fick ärva min kommentatorskollega Niklas Holmgren från tidigare ägaren, Niklas var med och rekryterade Calle Johansson, vi plockade in Niklas Wikegård, jag tipsade mina chefer om Johan Tornberg. Kanalen växte sig starkare och starkare.

Lasse Granqvist kom in i vår organisation, Tommy Åström plockades in från tidigare partnern Kanal 5, från och med år 2000 gjorde vi om budgeten för våra allsvenska sändningar så att jag skulle kunna få in en återkommande expert i min studio. Jag fick stöd av min redaktör Micke Ljuhs i min kamp för att plocka in Jens Fjellström. De två andra medarbetarna som satt med på samma möte ville plocka in Borås Tidnings journalist Janne Hansson till sändningarna. Jag och Micke fick vår vilja igenom och Jens blev min partner. Han utvecklades fint parrallellt med Ola Andersson hos oss under några år. Vi var ett stort gäng som utvecklades tillsammans, även om de flesta av oss har gått vidare till andra kanaler för större uppdrag.

För tre år sedan erbjöds jag av Canal+ att leda Supersöndag, men hade då redan bestämt mig för att lämna kanalen. Jag kände att jag inte hade fått någon vidare utveckling och hade under några år egentligen inga chefer som trodde att jag kunde hantera större uppgifter. Det tog mig exempelvis sex år att första gången få åka till England och kommentera en enda match. Min chef prioriterade att skicka andra kommentatorer vid närmare 300 tillfällen under de här åren innan jag fick min första möjlighet. När väl erbjudandet att leda Supersöndag dök upp var det för sent. Nu blev det Nora Strandberg som erbjöds det jobb jag nekade istället.

Numera är det Lasse Granqvist, Jens Fjellström och Tommy Åström som producerar Canal+ sändningar de kommande åren i sitt nybildade bolag JLT. Jens har jag egentligen inte så mycket kontakt med, mer än att vi möts här och där i samband med jobb.

Arne Hegerfors fanns på Canal+ redan när jag började där. Han och ‘Ankan’ Parmström såklart. Arne och jag satt ofta i timmar och åkte bil tillsammans från Göteborg, Karlstad, Leksand, Örebro, ja, lite här och där.  Jag körde, Arne pratade. Han berättade fantastiska historier om sitt liv. Om sin familj, om Ulf Elfving, Anders Limpar, ‘Ankan’, Bebben, Svennis eller sina långa resor ute i världen. På Canal+ julfest innan flytten till fyran hamnade vid samma bord. Jag var lite sen, slog mig ner och Arne sa:

– Du Jesper. Det är en sak jag måste berätta för dig. Du har blivit jävligt bra, alltså.

Jag blev varm i bröstet. Dels för berömmet, men även för att Arne kunde visa sådan generositet. Vi hade inte riktigt haft det förhållandet tidigare. Jag tackade såklart. ‘Ankan’ glittrade med ögonen.

I somras hände det igen, i TV4:s morgonstudio:

https://www.tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.1716925

Jag blev inkallad till Nyhetsmorgon för att diskutera Zlatans comeback i landslaget. I slutet av intervjun fick jag återigen ett par varma ord av Arne. Tack Arne! För en yngre kollega som jag värmer orden mycket ska du veta.

Själva innehållet i vårt samtal handlade om att Zlatan nu fått en chans att som ledare för landslaget kunna stråla inte bara på sig själv utan även på andra spelare i ‘sitt’ landslag. Att få sin omgivning att växa. Jag drömde mig tillbaka till VM 1994 som Arne kommenterade, då jag åkte till USA som åskådare för att följa landslaget. Jag tänkte på gamla hjältar som Hristo Stoichkov och Hagi, som ledde sina landslag till stora framgångar. Jag kände att nu kan Zlatan bli samma stora ledare för oss, för Sverige. Men att allt det där vi talde om då vågade jag knappt hoppas på.

Just nu följer jag Ibras stora show från Malmö på TV. Gamla kollegan Ola Andersson kommenterar. Men från och med den 1 januari 2011 är det TV4 som sänder landskamperna på hemmaplan i många år framåt. Plus slutspelen såklart. Det är jag som får äran att kommentera många av matcherna. Det mesta av det där vi drömde om i Nyhetsmorgon somras har slagit in och Erik Hamrén är hjärnan bakom verket. Vi är på väg mot något stort. Sverige dansar och ler. Som den där sommaren 1994. Som sommaren 2004 då jag stod på läktarplats i Faro i Algarve då vi föll mot Holland på straffar. Om en månad ställs vi mot holländarna igen. Då är jag och ‘Stubben’ med er när jag gör min riktiga debut, och jag kan garantera att det inte finns något som gör mig så stolt som att få kommentera vårt svenska landslag i en tävlingsmatch. Samma jobb som Arne hade i många år..

Jesper Hussfelt

Senaste nytt om Zlatan från landslagsläkaren

Landslagsläkaren Magnus Forssblad hälsar att pillret Zlatan stoppade i sig innan matchen mot Ungern inte var något att oroa sig över. Till bloggen:

– Allt är under kontroll inför fajten ikväll mot San Marino, låter ‘Mankan’ hälsa personligen bakom mustaschen som ni ser här.

Jesper Hussfelt

Bland Stubbar och Vampyrer

I all enkelhet tänkte jag berätta om de senaste dagarnas verksamhet.

Det har minst sagt varit en stökig vecka. Stökig men harmonisk. I onsdags kväll landade nämligen gamle Djurgårdshjälten Daniel Martínez i stan. Martínez, de senaste åren boende i Spanien, lirade under ungdomsåren tillsammans med ett par av mina vänner i mitt nuvarande fotbollslag. Efter en timmas tennis mellan halv nio och halv tio i Kungliga Tennishallen med ‘Blomman’, min vän från tiden på Kustartilleriet i Vaxolm 1995, kastade jag mig in i min bil, ‘Vithajen’, svidade om och mötte upp Martínez och Fred ‘Alan Parson’ Persson på Sturehof.

Torsdagskvällen spenderade jag hemma hos min bokförare, Johan Ernheim på Lilla Essingen. Som vanligt dök polarna Kenneth och Krister upp. Krister grundade Milans supporterklubb ‘Gunnar Nordahl Club Svezia’ i Sverige. Allt han gör, allt han äger går i svart och rött. Han följer den här bloggen slaviskt och påpekade att det jag skrev om Milanello stämmer på pricken. Johan grillade, bjöd på Hendricks Gin (världens bästa?), och berättade om sin nya lägenhet på Birger Jarlsgatan.

I fredags var jag och min vapendragare Pontus Kåmark konferencierer inför Sveriges match mot Ungern på Hotell Norrtull. Pontan är en härlig resekamrat och en god partner. ‘Stubben’ och jag brukar ha riktigt skoj tillsammans och blir aldrig osams. Stubben? Det var Ravelli som kärleksfullt kallade exlandslagmannen ‘Stubbajävel’ när dom spelade tillsammans.

Medans nationens blickar var riktade mot Sveriges match mot Ungern begav jag mig ut till myggnästet Skarpnäck. De senaste veckorna har de små blodsugarna gäckat oss. Vårt italienska fotbollslag i division fem mötte IF Elpe. Jag befann mig på läktaren och blev mest uppmärksammad för min gälla stämma.

– Fiiiiiiiish. Fiiiiiiiiiish! Jobbet Fischen! Kom igen!!!

Eric Fischbein är en av dem jag umgås närmast med. Som spelare är han en enorm tillgång för ett ett lag som spelar i division fem. Han styr vårt spel från backlinjen och är den som pratar mest med lagkamraterna. Lugn, behärskad med bollen, men på gränsen till nonchalant. Han spelar ofta så lugnt, som om han inte har någon puls. Han är myggornas herre, ‘Vampyren’. I fredags var jag, klubbens sportchef, orolig över Vampyrens försvarsinsats vid 3-0-ledning och kvarten kvar och började gorma från läktarplats. Vampyren gick och bytte och efter fajten skakade han på huvudet och åkte rakt hem. Resultatet stod sig matchen ut.

Christopher Kviborg, numera Canal+-medarbetare (TV4s styvlillasyster), gjorde första målet. En klassisk Pippo-tå efter inglägg av ‘Vårbergs Maradona’, ex-AIK:aren Tolga Ünal. Kviborg, ‘Gökungen’ (Kviborg/Kvigol), klev av och höll koll på resultaten utifrån Europa från sidlinjen. Han förmedlade Estlands 1-0 i paus mot Italien med ett litet smil.

Efter matchen möttes vi upp i ‘garderoben’ (omklädningsrum på norska), sjöng, firade, öppnade lite kalla läskande drycker och åkte vidare in mot Södermalm. På Nostrano på Timmermansgatan spisade vi stans bästa pasta. Vi serverades mini-caprese av Charlie och Rosano, vi svalde ner tunn prosciutto med en kall Peroni, vi fyllde våra glas med ett fint Ripasso-vin och vi avslutade med en enkel espresso. Eller två, eller tre.

Vårt lag är trea i serien just nu och mycket talar för att ettan och tvåan går upp. Vi är ett gäng som mest spelar för att ha kul men visst vore det härligt att få fira uppflyttning för tredje året i rad.

*****

På Råsunda lekte Ibra med ungrarna i sin nya kaptens-roll. Plötsligt känns det som om vi har något riktigt stort på gång med vårt landslag. Hamrén, Ibras nya prestige-lösa ledarattityd, det höga försvarsspelet, 4-2-3-1. Jag tror på succé i EM om två år.

*****

Såg ni Antonio Cassanos klack fram till Bonucci? Såg du den, Marcello Lippi? Oooooch vad skönt det kändes att få se gentlemannen Césare Prandelli få vinna sin första tävlingsmatch med det nya Italien. In bocca al lupo, Césare!

Jesper Hussfelt

Anders Svensson skulle ha spelat med Adrian Mutu

I förrgår tillträdde Alberto Malesani som ny tränare för Bologna sedan Franco Colomba fått gå. Ikväll spelar Anders Svensson landskamp för Sverige. Egentligen skulle dessa båda herrars vägar ha korsats för länge sedan. Tillsammans hade de kunnat bli rejält framgångsrika.

Den här lilla historen handlar om Anders Svensson, och om ett vägskäl hösten 2001.

Oman, januari 2010

– Du Hussfelt, jag måste få fråga en sak. Vad är det som fascinerar dig så mycket med den italienska ligan? Jag fattar inte. Så kul är väl ändå inte den ligan? Vad är grejen?

Jag har egentligen aldrig förstått vad det är många svenskar har missat. Jag kan uppleva att man är trångsynt om man inte har fattat grejen. Den här frågan uppkommer aldrig om jag reser runt i exempelvis Sydamerika. Kanske är jag mer sydamerikansk egentligen? Frågan kom från just Anders Svensson. Jag, Pontus Kåmark och Olof Lundh var på landslagsläger och sände ‘Fotbollskanalen On Tour’ för andra vintern i rad. Den här gången hade vi landat i Mellanösten och stod på spelarnas hotell nere vid vattnet utanför Musqat  för att göra intervjuer med spelarna och spela in vårt program.

– Du, sa Anders. Jag hade chansen att flytta dit 2002. Hellas Verona var visst sugna, men jag valde Southampton istället. Det var för riskfyllt i vilket fall. De hade kunnat åka ur det där året.

– Verona? Hade du anbud från dem? Jasså, sa jag. Vet du vilken position du hade fått? Vilken tröja?

– Ja, jag skulle få en nr 10-roll i laget.

– Wow. Vet du vilka som spelade i laget det där året Anders?

– Ingen aning, sa Anders.

– Ok, Alberto Gilardino spelade på topp, Mauro Camoranesi spelade till höger och var helt suverän redan då, Adrian Mutu var lagets stjärna ute till vänster. Massimo Oddo var högerback och slog fantastiska inlägg. Dario Dainelli och Paolo Cannavaro spelade mittbackar, Marco Cassetti var där, Colucci och Vinceno Italiano lirade centralt, du hade fått dem bakom dig. Spelare du kanske inte känner igen men som har en grym speluppfattning och som hade kunnat utveckla dig.

Anders tystnade. Efter ett tag sa han:

– Men du måste ha blandat ihop det där laget med Chievo eller nåt? Mutu, Camoranesi, Gilardino..

Tänk ändå vilka karriärer de här spelarna fick.

– Nej nej. Alberto Malesani var tränare. Det där var ett lag som senare under våren precis missade kontraktet, som du hade kunnat spela kvar i Serie A. Inte alla spelare var lika kända då, men nu får du lite pejl på hur bra Verona var och hur bra ligan var när du skulle dit. Och kanske får du lite mer förståelse för vad jag fascineras av. Glöm inte att Verona är en helt fantastiskt vacker stad Anders. Bättre än den brittiska sydkusten om man säger så.

– Det var som fan, sa Anders.

De följande dagarna kom Anders fram några gånger med glimten i ögat och sa ‘Hellas Verona, alltså.’ Han har nog gått och drömt en och annan gång om hur hans karriär hade sett ut om han hade valt en annan väg där på senhösten 2001.

Än tydligare och starkare måste de där funderingarna ha blivit sedan hans Elfsborg närmast blivit förödmjukade av Napoli på sistone. Det största jublet hos hemmapubliken när jag var på Borås arena för att följa Elfsborg – Napoli förresten var när James Keane kom in sent i en tackling mot Christian Maggio som hade kunnat spoliera den hela senares säsong. Jag förstod ingenting av det där jublet. Kanske är jag egentligen sydamerikan, trots allt.

Jesper Hussfelt

Serie A:s största underhållare.

Turin, mars 2009

Claudio Ranieri gjorde i ärlighetens namn inte någon succé i Turin. När det går dåligt vill många halshugga en, när väl huvudet rullar brukar man ifrågasätta den som släppte giljotinen. Han har aldrig vunnit en enda stor titel, även om han aldrig givits de rätta förutsättningarna kan man hävda. Men som romare förstår han Rom, romarna, romanisti, Roma och hur det kan vara att spela i Roma. Det är en skillnad för Tinkerman att träna just den klubben.

Chelsea var en hårsmån bättre än en svag Juventus-upplaga vid den där tiden. När Vincenzo Iaquinta klev av undrade mina svenska vänner långt ner på långsidan i publiken vem den där lille killen som stod och väntade vid sidlinjen var. Det såg ut som en 14-årig bollpojke, i full Juventus-mundering. Juve behövde ett mål eller två.

– Han heter Sebastian Giovinco, sa jag. Det är det enda vettiga byte dom kan göra i det här läget, sa jag. Ta in honom. På sin dag kan han vara helt otroligt skön.

– Men han når ju knappt upp till siffran på Iaquinta, sa nån. Så liten är han denna underbara varelse.

Seba vandrade in med fötterna pekande åt varsitt håll. Han vandrade förbi John Terry utan att titta, med huvudet strax ovanför Terrys byxlinning. Terry följde honom med blicken hela vägen. Han såg förundrat på den lille avslappnade pojkliknande Juventus-spelaren. Attityden kändes ungefär som tjuren Ferdinands på den där vagnen då dom kör honom hem från tjurfäktningsarenan. Med samma lugn. Men Seba behöver inga blommor i världen för att känna tillfredsställelse. Ge honom en boll och trollerierna tar vid. Han heter alltså  Sebastian Giovinco och vi kallar honom Atommyran. Det står att han är 164 cm i passet, men vandrar man förbi honom känns det mera som om han vore 1,59. Eller så. Och han går inte att få tag på när han har dragit iväg, inte ens med två händer.

Essien tacklade och missade både boll och Atommyra. Lampard jagade men kom aldrig nära. Bosingwa drog på sig en varning, blev tunnlad, ifrånsprungen, uppsnurrad och visste varken ut eller in. I Terrys ögon kunda man nu ana oråd och en gnutta förvåning och skräck när han jagade efter honom. Giovinco gjorde allt rätt fram till det alldeles avgörande, till det som avgör matcher. Seba kunde inte vända matchen på egen hand, men vi som var där skrattade när han hoppade över bollen och assisterade sig själv, när han tunnlade motståndare och tog emot bollen på andra sidan tunneln. Det var en så närmast bisarr show att vi all stod och log, leendena brast ut i skratt och efter varje lilla uppvisning linkade han runt, till synes ointresserad med fötterna pekande år varsitt håll. När bollen kom satte han fart igen.

Seba blev aldrig Ranieris spelare. Ranieri var fängslad i tanken av sitt 4-4-2. Under fjolåret satt Gio fast i masten på ett skepp som tog in mycket vatten och var på väg mot botten med en av Italiens mest färglösa tränare, Alberto Zaccheroni. Zac, mannen som byggt en hel karriär på en Scudetto med Milan 1999. Alltid nåt.

Nu är Seba inte fängslad längre. Han släpptes fri i somras och spelar nu sin fotboll på Tardini i Parma. I premiäromgången var det ingen tränare som höll honom i tyglarna. Han spelade ut hela sitt register och var den första omgångens stora spelare. Fråga bara Lorenzo Medici.

Spana in lyftningen till 1-0 mot Brescia i helgen. CUCCHIAIO!!!

É una fantasista. Vero.

Här är den RIKTIGA atommyran, förresten. Mot Karate-myran. Lika underbar.

[youtubeplay id=”vwwwOFOnkmE” size=”large”]

Jesper Hussfelt
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå