Det är skönt att vara tillbaka i Neapel igen

Plötsligt kommer en vespa farande mot oss i hög fart med. Två ungdomar på moppen hinner precis vejja för oss och bakom dem kommer nästa fordon. Tutorna tjuter, från himlen hör vi tunga rotorblad som roterar på polisens helikopter.

Det väller in folk från alla håll. Vart kommer alla ifrån? Pappa springer, vill sälja vår överblivna biljett och blir erbjuden futtiga 40 euro. Pappa säljer, köparen hytter med näven då han fått pengarna och lämnat ifrån sig biljetten. Senare på kvällen när pappa ska betala på en restaurnag ler kyparen. Pengarna är vanliga papper, låtsaspengar, helt utan värde.

Vi rusar fram mot entrén, blir visiterade, samlas på insidan och tittar på våra biljetter. Vi har fått spridda nummer och några i vårt sällskap blir besvikna. Men i Neapel gäller inte stolsnummer. I Neapel är du på match två timmar innan avspark och tar en stol som är ledig. När vi kommer in finns inte många lediga stolar kvar, men vi får sitta tillsammans.

Ja, ett derby i Athén eller i Istanbul är bra. Ja, gamla Balkans tyngsta drabbningar kan vara öronbedövande. Men detta är nåt annat. Folkfest, osynkroniserad passion, fullständig eurfori. Det känns som om jag inte kan smälta alla intryck, som om allt bara kommer kännas som en dröm när jag kommer hem. Det gör det också.

När Cavani gör 1-0 och 2-1 mot Man City vänder sig mina vänner om. De skrattar, vrider på huvudet och skrattar om igen. Jag ser deras munnar röra sig men jag hör ingenting. Vi befinner oss mitt i ett gigantiskt sorl och alla ler åt varandra. Runtom kramas unga män med farbröder, äldre damer med sina barnbarn, pappa med sina sönder och tjugo års drömmande, två decenniers längtan går att skönja i människors ögon.

Det är skönt att vara tillbaka i Neapel igen.

Dom säger: ‘Se Neapel, sen dö.’ Ja, har du sett Neapel har du sett det mesta. Staden har allt, och spännvidden mellan det onda och det goda är så vid att linan ofta går av.