Söndagskväll och nu skulle vi egentligen ha sänt Club Calcio. Napoli – Juventus är uppskjuten och beräknas genomföras den 14 december. Regnkaoset i Italien nådde Neapel och även om det slutade regna under eftermiddagen så har bilder nått oss från staden som visar att det är svårt att ens ta sig till arenan.
Det är nu två veckor tills jag åker ner med ett kompisgäng för att följa Napoli – Man City och Milan – Barcelona på plats. Att se fotboll i Neapel påminner inte om något annat, även om Sydamerika, Österuropa, Athén och Istanbul kan vara helt galet, på ett annat sätt.
Jag minns första gången då jag kom ner för att kommentera Napoli – Roma, scudettoåret 2001. På vägen ner med tåg från Rom hade någon lagt stora blockeringar på rälsen. Vi blev stående i timmar samtidigt som extrastyrkor kallades till platsen för att lyfta bort allt bråte som låg där.
Väl i Neapel blev jag först lurad av en taxichaufför som ville ha alldeles för mycket pengar för en taxifärd, och han var mycket för stor för att argumentera emot. Framme vid Stadio San Paolo stod bilar och brann och precis utanför entrén stod en polisbil i lågor. Fans åkte förbi arenan på mopeder med molotov-cocktails i händerna och på vissa platser såg det ut som ett krigshärjat område.
Efter att ha blivit vilseledd i trekvart i min jakt efter mediaentrén kom jag äntligen in och letade mig upp till pressläktaren. Jag hade som vanligt ett kommentators-kit med mig i en separat väska. Ingen jag frågade pratade engelska och ingen visste vart jag skulle sitta. När jag väl hittade min plats så var det ingen som visste vart teknikerna var som skulle hjälpa mig att koppla in boxen.
Som vanligt dök det upp några stressade killar från italienska Telecom klockan kvart i tre, fem-tio minuter innan vi skulle gå live. Dom skulle dra kablar åt mig och få allt att fungera på nästan ingen tid alls. Med en minut kvar tills vi skulle gå live från San Paolo fungerade ingenting. Men 15 sekunder kvar tills överlämningen till mig satt allt perfekt. Det är Italien i ett nötskal.
Jag slog mig ner vid min plats, satte på mig mitt headset och gjorde mig redo att prata. Just då började polisen skjuta tårgas mot Romas supporterläktare som låg bredvid pressläktaren. Problemet var bara att vinden blåste åt vårt håll så det var bara att blunda, kippa efter andan och försöka att få fram ett eller annat ord för att förmedla stämningen från Neapel. Jag försökte återge vad som inträffade, men det var svårt att se något överhuvudtaget. När jag väl kunde titta upp stod en gammal man med långt vitt skägg framför mig. Han hade ett långt halsband med ett väldigt kors i, och i handen höll han ett krus som han långsamt svingade framför mitt ansikte. Ur kruset kom rökelse med en lugnande doft. Han rabblade en ramsa på latin.
Jag vände mig mot min kollega Ola Wiklander och frågade honom vad det var som just inträffade och min blonde kumpan förklarade att den gamle mannen trodde att jag var en maskot som skulle bringa Napoli tur. Vad han gjorde på pressläktaren kommer vi aldrig att få reda på.
Matchen slutade 2-2, Montella fick inte spela och jag minns hur ‘L’aeroplanino’ landade på Trigoria någon dag därpå i sin privata helikopter efter att ha tagit ett brejk på Ischia, ön utanför Neapel. Helgen efter var han en av hjältarna som gjorde mål mot Parma när Roma tog sin tredje scudetto.