En dag i Rom hösten 2011

Tillsammans tar vi oss tvärs igenom hela den mäktiga staden med buss, in genom centro storico, förbi via piazza Venezia och upp mot höjden på Parioli. Redan på den korta promenaden till Café Parnaso känner jag mig mer hemma än vad jag gör hemma i Sverige i november månad. Den mäktiga uteserveringen på terrassen är stängd pga renovering men ett bord är dukat för oss utemot den mäktiga kulissen med staden nedanför.

Vi äter en lång lunch tillsammans. En antipasto med diverse prosciutto och mozzarella, tre olika pasta och en kaffe efteråt.

Min vän Leo tittar förbi och han har inte tid egentligen, men han har tagit sig tid att ta sig genom hela staden och upp på höjden för att säga hej. Leo berättar om det svåra läget i Italien just nu. Alla pratar om krisen.

Leonardo har sitt bolag registrerat i Kina. Han berättar att det är svårt att ens registrera ett bolag i Italien nu och att det vore närmast dumdristigt. Flera av hans vänner har fått sparken den sista tiden, uppsagda från sunda bolag som i dessa tider säger upp hälften av sin personal. Han berättar att stora italienska varumärken går att ta över nu, bara man tar med sig skulden. Staten har inte råd att betala ut några pengar till bolagen och statsskulden växer. Det är en situation som förvärras för varje dag.

Leo försvinner bort och vi rullar vidare ner mot den eviga staden. Vi tar oss till Trastevere där vi ska inta vår middag på Taverna Trilussa. Servicen är lika fantastisk där som uppe i Parioli. Min vän Henke får äta pastan direkt ur stekpannan, en specialare på tavernan.

Massimo verkar dock inte ha tid för oss. Han kanske sitter och väntar på att nån viktigare människa dyker upp. Jag känner att Checco Er Carettiere är mera äkta och att pastan är bättre ett kvarter bort och jag längtar dit.

Min pappa anländer med ett gäng. Pappa är 63 år och jag ser att han njuter. Han och hans vänner stimmar lite på restaurangen men jag ser hur lyckliga dom är, och att få se sin pappa eller mamma lycklig är själva belöningen på den här resan.

Vi avslutar kvällen med en lång sittning på Campo de Fiori och ger oss sedan hem för att sova. Hela dagen i den gripande staden är förtrollande. Italien går på knäna, men vi njuter.