Det tar 39 sidor in i Andreas Alm och Johan Fallbys bok att avslöja fotbollens bäst dolda hemlighet, trots att det går att utläsa redan i titeln till boken. ‘Se på spelet’. Andreas Alm är en av de mest begåvade medarbetare jag har haft inom TV-mediet. Jag minns att jag inför EM 2008 gärna hade rest med just Alm till Schweiz och Österrike.
Alm och Fallby för ett intressant resonemang. De bästa spelarna i världen tittar inte på bollen, utan orienterar sig ständigt och registrerar sin omgivning. Jag vet att jag har skrivit det tidigare, men efter alla år jag har rest runt ute i Europa och följt de bästa spelarna kan jag lätt konstatera att Paul Scholes var revolutionerande i just den aspekten. Xavi har ju i intervjuer påpekat att Scholes är förebilden.
Jag kommenterade igår Milans match hemma mot Atalanta. Atalanta har idag en lika bra målvakt som Milan, och en backlinje som är bättre och mer samspelt än Milans, tycker jag. Detta trots att nyblivne landslagsmannen Peluso saknades.
Milan har ingen Pirlo, ingen Verratti, och med Montolivo skadad finns det ingen vass passningsspelare som öppnar upp motståndarförsvaren. Värst för Milans del var att hela anfallslinjen igår stod och tittade på bollen utan att ta öppnande löpningar. Den enda som förändrade det lite grann var lille Bojan, som faktiskt klev ner och mötte mittfältet nu och då. Han drog dock aldrig iväg med tempoväxlingar i sidled eller djupled.
Milan ser svagt ut i år. Så svagt att de vänner jag känner som följt Milan i hela sina liv tippar Milan i mitten av serien. Det går, trots att truppen är bred, att motivera ett sådant resonemang.
Milan har en backlinje där möjligen Abate, Zapata eller en nedflyttad Emanuelson kan vara spelarna som skiner lite extra. Resten är faktiskt bara medelmåttiga Serie A-spelare. Unge De Sciglio, erfarne Bonera, nye Acerbi, trotjänaren Antonini, rent av svage Mesbah och den tröge och oberäknelige Mexés. Samtliga skulle se bra ut i en backlinje med Thiago Silva eller Nesta. Alla agerar som utmärkta komplement. Nu är det dock de här spelarna som ska vara ledarna, som ska var förebilderna. Den enda som jag tycker kan bära upp det ansvaret är Yepes, och den gamlingen sitter ju på bänken.
Mittfältet består till största delen av nötare, löpare och taktiska spelare. Constant i all ära, men det är ingen spelare som i match efter match kan bära ett topplag. Värst av allt för Milans del är nog trots allt att Boateng spelar i den kreativa trequartista-rollen som den som ska slå fram de avgörande passningarna eller avlasta anfallarna i målskytte. Den nivån har han aldrig haft, och jag har svårt att se hur han ska nå den.
Forwardslinjen då? Ja, lille Bojan, 7 mål ifjol, känns inte som en frälsare, El Shaarawy, 2 mål ifjol, har ett par år kvar innan han har utvecklats fullt ut och blivit effektiv i sina avslut. Robinho blev aldrig den där store spelaren som förväntades av honom. Dels ser han inte spelet som de stora spelarna gör och dels är han för svag i avslutslägen. Kvar finns då Pato och Pazzini. Här är också Milans nyckel för hela den här säsongen.
Pazzini måste göra runt 20 mål för att Milan ska kunna utmana topplagen i år. Lägg därtill att Pato bör vara skadefri majoriteten av tiden. Det första låter inte som en utopi, men att Pato ska vara skadefri är nog ungefär lika sannolikt som att Silvio Berlusconi skulle vandra runt hemma i en blåsvart badrock. Enligt mitt resonemang hänger det hela nu på Inter-värvningen Pazzini, som under våren var ligans i särklass störste målsumpare (före Robinho och Lavezzi?). Nån som tror att han kan bära Milan i år? Håller mitt resonemang? Vi får vänta och se.