PANG! PANG! PANG!
Så kändes det ungefär när Napolis reserver Vargas och Dzemaili sänkte AIK igår, därför däremellan var det under första halvlek AIK som hade bollen och skapade en del chanser. Det är dock ingen dramatik att förlora mot Napolis reserver med 4-0 på bortaplan. Det är hur man går vidare efter förlusten som är avgörande.
Nisse Johansson och Majstro är kanonkillar båda två, inga tvivel om det. Det de båda uttryckte i intervjuerna med oss i TV4 Sport var dock alarmerande. Majstro ansåg att AIK skulle ‘ta med sig’ det laget gjorde i första halvlek. Den första? Det var ju i andra AIK blev ‘lurade’ och nu får en chans att lära sig hur man inte upprepar samma misstag internationellt igen! Nisse, med erfarenhet från spel i Blackburn, tyckte att resultatet var missvisande.
Vart ska vi börja? Jo, med ekonomin.
AIK hade förra året totalt 87 miljoner i intäkter. För dessa pengar hade AIK haft råd att köpa in drygt en halv Eduardo ‘Turboman’ Vargas. Chilenaren som igår sänkte AIK har spelat ett halvår i klubben utan att göra ett enda mål, men igår ställdes han mot ett naivare motstånd som gav honom fritt i den farligaste ytan på en fotbollsplan, bakom motståndarnas backlinje. ‘Turboman’ var en stor succé innan flytten till Neapel och blev utsedd till Sydamerikas näst bäste spelare ifjol, bara slagen av Neymar.
Det finns många större problem med vår brist självrannsakan. För det första är det bara Andreas Alm i AIK:s stab som faktiskt uttryckligen har insett att Napolis b-lag igår för det första såg ut att gå på halvfart, tryckte lite på pedalen i andra halvlek, att Napoli är ett lag som inte är intresserade av bollinnehav och som är som bäst i djupled.
En gång i tiden, då Roy Hodgson och Bob Houghton kom till Sverige och instruerade oss i press-spel och organisation, så var Sverige en nation som kollektivt såg till att jobba hårt i försvar, att ligga rätt i positionerna och att slå till då vi fick chansen. De senaste åren har dock hela världen öppnat ögonen för den spanska modellen som triumferar överallt, där Barcelona har varit urtyps-modellen. Pep:s ideologi har givit näring åt våra fotbollsdrömmar, med sina visioner om bollinnehav och få tillslag i kombination med en sällan skådad, närmast motorisk, rörlighet.
Här står vi nu i en identitetskris. Vi har inte kvalitén för att utmana de stora, men vi har rent ideologiskt (känslomässigt skulle jag vilja säga) fått se latinsk fotboll, och fått uppleva nya förebilder. Spanjorer, italienare, brassar och argentinare med sin grundteknik och sin explosivitet (Lavezzi, Vargas, Zarate, Messi, Agüero) har möjlighet att kunna utmana och snabbt vinna ett par meter efter en frispelning av nån an passningsgenierna (Pirlo, Xabi Alonso, Xavi, Verratti) och längst fram finns det alltid en målskytt som bara behöver en touch för att av avsluta (Milito, Falcao, Trezeguet, Di Natale).
Vi har inte den där yppersta kvalitén i Sverige, och därför framstår en helt ok sydamerikansk spelare som Ivàn Obolo som en stjärna här uppe, men snarare som en perfekt ‘länk-spelare’ hemma i Sydamerika. Här glänste han. I sitt hemland gör han dock grovjobbet för de kvicka spelarna runtomkring.
Jag har läst färdigt ‘Se på spelet!’ med Andreas Alm som medförfattare. Den handlar mest om att lära sig att se på spelet, istället för att titta på bollen. Boken berättar en del om fotbollens viktigaste delar, men den avhandlar inte tillämpningen. Det är där allt avgörs. Det är kvalitén som är avgörande. Har man inte kvalitén så gäller det att hitta en extremt defensiv modell, som den AIK tvingades välja i Moskva, för att kunna avgå med ett bra resultat.
Det är inte bara intervjuerna efter matchen som gör mig orolig. Vi måste ju också inse att våra tränare ligger långt efter sina italienska kollegor. Walter Mazzarri var på väg att, med sitt Napoli, sänka blivande mästarna Chelsea ifjol, och var på många sätt värda att avancera. I det fallet handlade det om mindre marginaler. Maggio var fri men lyckades pricka den enda försvararen som stod kvar på Chelseas mållinje, vid ställningen 3-1 i Neapel. Aronica, som spelade igår, är Mazzarris favorit, men han hade aldrig fått spela i något annat lag på den nivån.
Italienska tränare, utbildade på Coverciano, har inte bara gått en mer gedigen utbildning. De har också chansen att utbyta synpunkter på Coverciano med Marcello Lippi, Fabio Capello, Carlo Ancelotti eller andra tränare som har vunnit de stora titlarna. Det är en helt annan värld. Det är med den utbildningen och dessa erfarenheter som tränare som Mazzarri formar sin egen idéologi.
Mitt i vår egen förvirring om vart var fotboll just nu står, hur vi bör spela etc så har vi börjat diskutera mode-ord som ‘possession’, ett tag talade vi om ‘tidiga inlägg’ och ‘moderna ytterbackar’ och vi har fått för oss att vi faktiskt kan prata på samma höga nivå som våra sydländska vänner. Ändå låter vi spelare gå i djupled bakom vår egen backlinje (i princip alla fyra mål igår) utan press på bollhållare som Marek Hamsik.
Som jag ser det börjar allt med självrannsakan. Vilka är vi? Vad kan vi göra med vår begränsade kvalité? Kan vi täcka ytor i 90 minuter, satsa på fasta situationer och att hitta en avgörande djupledboll på en av våra anfallare? Vad har vi lärt oss av misstagen? Hur ska vi se till att inte upprepa dem?
Med självrannsakan kan vi ta oss vidare. Om vi börjar med att lära oss av misstagen så har vi kommit en bit på vägen. Därefter kan vi utveckla vår egen fotboll.