Om nån timma är jag på väg till Mackan i mitt lag för ‘sponsormiddag’ och för att se en spansk toppmatch. Från mitt Penthouse ser jag ut åt Nacka-hållet där Napolis Dumitru växte upp. Vilken märklig historia förresten.
‘Det är kallt nu, folk går på knäna’ som Lundell skulle ha sagt. Det är lätt att bli sur, förbannad för minsta lilla grej och när allt är kallt, mörkt och tråkigt så söker man ljusglimtar. Därför är Club Calcio så viktigt. För mig, förhoppningsvis för Dig och för många som jag möter och umgås med. Programnamnet Club Calcio är mitt. Annars är det mest Emir som har stått för utformingen av programmet. Jag slogs för att få med mig Snobben i den här satsningen och det fick jag till slut.
Jag förstår flyttfåglarna. Jag är likadan själv. Egentligen är jag nog inte nån typisk svensk. Jag känner mig mer som en sydamerikan, har ofta lättare att kommunisera med avslappnade latinos och kommer säkert att flytta härifrån över vinterhalvåret i framtiden.
Jag är uppväxt i några små orter i närheten av Linköping, ute på den östgöstska släta landsbygden. I Mjölby och Linghem sådde jag mina första frön. När jag var 17 flyttade jag iväg till San Diego i Kalifornien och pluggade på High School i ett år. Det kan ha varit mitt livs bästa år, även om det innebar att jag inte fick träffa min familj och mina barndomsvänner under ett års tid. När jag kom hem tog det nåt år innan min pappa tog med sig delar av familjen till Vänersborg. Jag bodde hos mamma, flyttade ut, började jobba med lokal-TV, gjorde lumpen i Vaxholm här uppe 1995, kom hem till Linköping en sväng och jobbade med radio, drog iväg ett år till Kjestäter Folkhögskola utanför Vingåker (ja, UTANFÖR VINGÅKER) och kom hem igen.
Jag fick jobb på Eurosport 1997 och jobbade parallellt på TV4 Öst hemma i Linköping. 1999 kom möjligheten att ta mig in i den här branschen på allvar. Canal+ tog hjälp av Mercuri Urval för att hitta ‘nästa Arne Hegerfors’. I konkurrens med hundratals andra blev vi 30 stycken kvar som intervjuades. Av dessa var det fem stycken som kom på en slutintervju. Intervjuerna i kombination med allt det jag kämpat för och det jag gjort tidigare gav mig Drömjobbet med stort D. Jag gav upp allt hemma i Linköping och drog iväg igen. Till Stockholm!
Två år senare flyttade jag till Florens över vintern. Det var vid den här tiden på året 2001, och jag minns det så väl.
Nu, mitt i livet tänker jag tillbaka. Vilka val gjorde jag? Hur kunde jag ha gjort annorlunda? Varje litet val varje dag präglar oss och leder oss vidare in på nya spår.
Jag är hårt uppfostrad. Jag fick inte se ut hur som helst för min pappa, fick inte ens äta mat när jag ville på dygnet och jag fick nöja mig med 200 spänn i månaden när många av mina vänner fick det mångdubbla. Pappa hjälpte till med mycket annat. Jag fick hitta andra vägar för att tjäna mina pengar. Jag jobbade extra, jag sommarjobbade, jag spelade discjockey sena nätter och det gav ibland en extra slant. Jag blev produktiv och social av min relativt hårda och strama uppfostan och jag sökte ständigt nya vägar. Jag fick en hjälp på traven men det var jag som fick sätta fart på bollarna.
Det är kallt och jag längtar bort. Jag drömmer mig tillbaka till gamla platser jag besökt, jag drömmer om minnen och funderar på vad jag fått om jag stannat kvar.
Det var inget för mig. Det här är jag. En nomad på flykt, och det känns som jag har min stora resa kvar att göra.