Vår tids gladiatorer

Leifby, en modern krigare à là Nacho libre

..hamnade i blogg-koma. Utflykter runt Cape Town i en hyrd Mini-Cooper Cab dominerade våra dagar där nere. Ur bilstereon dundrade..

..på små vägar i vindistriktet Stellenbosch och längs bergsklippor nära hajar och valar när inte Plura sjöng för oss. Vi stod på toppen av världen.

Jag, Stubben och Brollan lirade tennis, smuttade på ett och annat glad ‘Pongratz’ och utnyttjade det fina vädret så gott vi kunde under Vinterturnén.

Att skriva med så låga krav som som en blogg ändå ställer kan vara svårt. Jag vet inte alltid vem som är mottagaren, vem jag ska tilltala, om jag bara ska prata boll, beskriva mig själv, berätta om mitt liv, riva upp rykten eller gammal statistik eller att skriva på en högre litterär nivå. Samma bekymmer upplevde en av mina bästa vänner, ‘Oves grabb’..

Hatten fick pappa Ove av ett gråtande Celtic-fan efter att pappa Ove avgjort den tidens Champions League-final.

..då han bloggade på Café. Min generöse vän lade nyligen ner sin blogg där. För egen del hade jag lite kontakt med en känning angående blogg på just Café, jag har pratat med Nyheter24 om samma uppdrag och haft förfrågningar från diverse spelbolag att blogga men det uppskattas inte av min huvuduppdragsgivare. Stubben tillåts dock att förknippas med spelbolag så han kör liksom rejset fullt ut.

Stubben är en härlig respartner. Det står ju egentligen en stor mur mellan fotbollsspelare och journalister då intressen mellan yrkesgrupperna är så vitt skilda. Spelarnas hemligheter och livsöden är ofta journalisterners levebröd. Jag har under de här åren insett att det finns kvällstidningsjournalister (läs: den rosa tidningen) som ‘går över lik’ för en nyhet. Att det är viktigare att få en rubrik än att faktiskt spegla verkligheten. Samtidigt har jag upptäckt hur stort ego de bästa fotbollsspelarna tvingas ha på toppen. Jag skulle vilja påstå att alla spelare som jag har träffat som har spelat på högsta nivå har mycket höga tankar om sig själva och att de flesta har få vänner kvar som de har spelat tillsammans med. Det har överraskat mig. Lagkamrat är man under begränsad tid och alla är konkurrenter. De flesta fotbollsspelare vet om fler av sina motståndares brister än sina egna.

Det här är ändå en liten hyllning till Leifby och Stubben. Leifby är en sån där som vet vart gränsen går mellan det vi gör på fritiden tillsammans och vad som faktiskt är en nyhet i hans tidning. Bank, Niva och Leifby är den rosa tidningens Tre Kungar.

[youtubeplay id=”dg4p586D0T0″ size=”large”]

(Satan vilket tryck i den här versionen för övrigt.)

Stubben å sin sida är en sån där vapendragare som det finns få av i den här branschen. Det finns dom som roffar åt sig det bästa som finns i uppdragsväg och pengar. Partnerskap är inte alltid så mycket värt. Det hänger ihop med det jag beskriver om fotbollspelare ovan. Fotbollsspelare är egon som mest har sina kroppar (, sina familjer) och sina fotbollsegenskaper att tänka på. Moderna krigare. Vår tids gladiatorer.

Vänskap är är ofta inget värt. En kollega är bara en kollega. Där skiljer sig Stubben. Han är en vän att lita på. Tack för det.