Hype eller fakta?

Jag kan ofta känna att Allsvenskan är just ‘hypa:ad’, att La Liga totalt sett numera är ‘hype:ad’ eller att Premier League är ‘hype:ad’. Vi som följer ALLA stora ligor med stort intresse vet att att det finns styrkor och svagheter i alla de här ligorna, men många av oss blir stötta om någon trampar oss på den ömma tån, om det är på fel grunder vill säga. För egen del blir jag mest trött när någon slåss för sitt eget med fel argument i ren okunskap. Alla kulturer och ligor ser olika ut och har sina egna styrkor och brister.

För mig är det till exempel inget uppseendeväckande att mittbackar som Richard Dunne, Robert Huth, Cristopher Samba, Matthew Upson och Titus Bramble är spelare som är svaga tekniskt och skulle ha svårt att spela i ligor som ställer högre krav på teknisk kompetens. De är konkreta exempel på spelare som är perfekta i England där det fortfarande i högre grad än i Sydeuropa handlar om att rensa och nicka bort inlägg eller vinna förstabollen på offensiva fasta.

Samtidigt kan det för en ur-italienare vara beklämmande att se Werder Bremens försvarsspel en dålig dag eller försvarsspelet hos vissa av lagen i den spanska eller än värre i den holländska toppdivisionen. Spelartyper som de ovan nämnda och lag med så svag taktisk begåvning ser man sällan eller aldrig i Italien.

Italien har sina problem. Vissa av bottenlagen spelar tillknäppt och organiserat och krymper ytor för sina motståndare vilket kan ge en enahanda matchbild. Det passar inte alla smaker. Bildproduktioner, färger, gräsmattor och arenor kan ibland vara så omoderna, färglösa och fula så att man inte tilltalas, kamerautsnittet är ofta långt ifrån, tempot är böljande vilket innebär att matcherna oftast går ner i tempo och upp igen vilket vi nordbor inte är vana vid då vår grundinställning är att det ska vara fullt ös i 90 minuter som i Skottland. Att lagen försöker diktera tempot i matcherna stör mångas grundsyn på fotboll.

Italien har skatteregler som gör det svårare idag att konkurrera om de bästa spelarna, klubbarna äger ännu inte sina egna arenor och klubbarna har svårt med merchandise då supporterplaggskopior är tillåtet att sälja till en fjärdedel av priset i Italien. Det finns mycket mer som vi skulle kunna avhandla här, som exempelvis den försämrade kvalitén på de inhemska spelarna de senaste 3-4 åren.

Allt har sin förklaring. Allt är inte bäst i ett enda land. Alla sliter med sina laster.

Nu står Europaåttondelarna för dörren och om vi ska prata siffror internationellt genom historien så kan vi konstatera har Spanien 31 titlar ute i Europa, England har 29 och Italien har 29. Spanien och Italien har 12 vinster var i mästarcupen mot Englands 11. 5 av Spaniens triumfer var Real Madrids fem raka mellan 1956 och 1960.

Italien är ruskigt starka just nu

Italien har vunnit mästarcupen två av de senaste fyra åren, har vunnit tre av de senaste åtta, har haft en finalist med i fyra av de senaste åtta, har haft fem finalister de senaste åtta åren, har regerande Europa- och världsmästarna för klubblag, vann VM senast 2006, har flera av guldboll- och guldskovinnarna under 2000-talet i Serie A, har totalt fyra VM-guld genom historien och ytterligare finaler, har tre lag med i åttondelarna i årets Champions League med bra läge för avancemang.. Italien är riktigt riktigt bra, om än inte så bra som för 15 år sedan.

Lite kuriosa avslutningsvis. Barcelona och Real Madrid har ju dominerat sin liga så kraftigt genom alla år och har också varit framgångsrika ute i Europa såklart. Därför har dessa två kunnat spela i Europa år efter år och ta mycket poäng då den inhemska konkurrensen inte har varit stark sett till historien. Om vi spanar in Marathon-tabellen så har Italien tre lag i topp 6 ute i Europaspel genom historien. Och även här är faktiskt Juve bäst.

Topp 6 poängmässigt i Europaspel:

1. FC Barcelona

2. Real Madrid

3 Juventus

4. Bayern München

5. AC Milan

6. Inter

Spanien, Italien och dessutom ett tyskt lag i topp 6 alltså.