Signore Ranieri

‘När romarna vaknade och gick ner på den lokala marknaden för att köpa sitt morgonbröd var Rom ett rike utan kejsare…’

Claudio Ranieri är en signore, en äkta gentleman. Han är en sån man vill att det ska gå bra för i den här cyniska fotbollsvärlden där allt handlar om resultat. Ändå står Ranieri där blott med sin Coppa Italia-vinst med Fiorentina ’96 och sin seger i Copa del Rey med Valencia ’99 som största triumfer.

Hans förhållande till Mourinho har på många sätt varit underhållande de senaste åren. Det var ju Mou som tog över efter att Ranieri ‘nästan’ lyckats med Chelsea och då portugisen styrde blev Londonklubben en vinnarklubb. Det var ofta ordkrig mellan Mou och Ranieri då ‘Tinkerman’ var hos de svartvita i Turin och då Mou ständigt retade Ranieri.

Gentlemannen svarade med att man i Italien alltid är en ‘signore’ mot sin nästa. Att man tar framgångar och motgångar som en ‘signore’. Gentlemannastilen. Ranieri påtalade att Mou gjorde vad som helst för att vinna. Mou konstaterade nöjt att ‘för en förlorare med två inhemska cuptitlar är det bra att han har upptäckt att jag alltid vinner’.

Signoren och den (utåt sett enbart) bortskämda snorungen.

Igår lämnade Ranieri ett sjunkande skepp. Roma är en passionerad klubb där väldigt lite handlar om balans och där mycket handlar om stämningar. Varje dag är en ny sinnesstämning och få minns hur sinnet var igår. Känslor tar över, supportrar triggar varandra och ofta är en hel armé ute på träningsanläggningen Trigoria för att vädra sina synpunkter. På gott och på ont.

Att Ranieri har klivit av känns rätt. Han fick fason på lagets organisation ifjol, men nu är allt som bortblåst.

Kristina Kappelin är för övrigt släkting till mig. Det var min farmor som tog mig igenom släktdjungeln och förklarade hur vi relaterade till varandra. Kristina är en av många jag ser upp till i den här branschen.

(Både hon och jag rekryterades av Mats Taxén. Kappelin innan VM-90 för SVT, jag till Canal+ 1999.)