Ett Mariekex från toppen

När Sebastian Giovinco nämns som fotbollsspelare är det ofta frågan dyker upp. Är han för kort för att spela i världstoppen? Han är längre än spelare som lyckats tidigare, Giuly för att nämna någon, men i Sebas fall tas samma fråga ofta upp. Trots allt han presterat.

Jag minns när jag var grabb. När många av boysen drog iväg i längd hamnade jag utanför elvan. I en cupmatch för Linghem mot mitt galma lag MAI blev jag uttagen som reserv till reserverna. Nånstans i den perioden var det mycket som kändes tufft. Att vara den lilla killen (förvisso med ett svagt tillslag och en mycket begränsad speluppfattning) som sprang och dribblade på träningarna, lekte mig fram för att sedan upptäcka att nån trög, storväxt back fick spela, men inte jag. Jag ville spela bollsäkert och med fantasi och fart.

Sådär är det ju i stort sett för oss alla i livet, men på olika sätt.

Det är trots allt Sebas relativa litenhet som gör honom så lockande och attraktiv på planen. Han är kvick, svårfångad, har tyngdpunkten lågt och behöver inte titta på bollen för att kontrollera den. Han liksom svävar fram, med ett optimalt tillslag på bollen, med mjuka mottagningar, med sin lekfullhet, sin fantasi och det de andra inte ser, det brukar Seba upptäcka.

Seba är Atommyran som nu har blivit landslagsman och som under tisdagskvällen ser ut att få starta i det italienska landslaget. För andra året i rad ser han tidigt på säsongen ut som en av de spelare i ligan som står ut, som gör poäng, som gör sin omgivning bättre , som lockar folk till matcherna. Seba är spelaren man vill betala för att se.

Åååh vad jag ska njuta av att få se honom. Även om jag och Jens Fjellström just då kommenterar Sverige – Holland i TV4. Vi hörs då!