Milan såg ut som 80-talsrobotar på Camp Nous gräs. Stora, orörliga och med allsvensk nivå på tekniken. Barcelona hade fått göra 1-0 på straff och Milans omställningar var inte speciellt hotfulla. Förutom 1-0-målet hade Barcelona haft bud på mer och Messi var på väg att spräcka sin spelmålsnolla mot italienska lag men det ville sig inte.
Just då lyckas Ibra nagla fast bollen, få löpningar runtom sig, han upptäcker Nocerino och Nocerino vräker in 1-1 på Camp Nou. Där kom målet. Momentum svängde och Milan började tro.
Plötsligt kunde laget börja spela sig ur situationer, spelet jämnade ut sig, Ibra trollade lite nere vid kortlinjen och känslan av 1-2 var inte långt borta. Det var där, innan en Barcelona-hörna, som Nesta började hålla i Busquets och det var där Puyol tog ett grepp om Nesta. Resultat? Straff Barcelona.
Nesta får förvisso skylla sig själv efter att ha greppat Busquets. Redan i första mötet hade Puyol mycket väl kunnat få en straff efter tröjdragning, men med så många tröjdragningar som uppstår i en match känns det ibland märkligt att välja en av alla och blåsa på just den.
Barcelona har gått in i de här matcherna med en historik. Toppdomarna vet att många av Barcelonas spelare, Puyol och Alexis bland dem, ofta faller till gräset, ibland utan minsta vidröring. Barcelonas extrema kultur har gjort det mycket svårt för domarna att döma just dessa matcher, därför sällan är det så mycket fokus på domaren som efter Barcelona matcher.
Jag tror inte att det finns nån inom Barcelonas organisation som aktivt sätter press på UEFA, även om protesten angående gräset på San Siro kan uppfattas som lite överdriven och att de katalanska tidningarna är mer supportertidningar, snarare än objektiva medier som faktiskt granskar FC Barcelona.
Därför var det lite lättare att komma ner som svensk till Katalonien i några dagar, komma över uppgifter om Ibrahimovic/Messi som jag och Pontus Kåmark gjorde exempelvis, och sedan offentliggöra dem. Det blev väl inte ens en notis i katalanska tidningar? Åtminstone fanns det inte några lokala medier som skulle vilja snoka vidare i en sådan affär, därför det dom sysslar med där nere är att producera Fanzines, inte att bedriva undersökande journalistik.
Därför blev det också ramaskri i de katalanska supportertidningarna när Barcelonas straffar uteblev på San Siro.
Det är så många gånger nu. Visst hamnar domaren ofta i fokus, så som när Balotelli avgjorde mot Spurs under säsongen, efter att han borde han blivit utvisad tidigare. Det är lätt att förstå att Spurs anhängare känner sig lurade i ett sånt läge, och att dom har sin fulla rätt att uttrycka sin frustration i ett sånt läge. På samma sätt känner sig nu Milan lurade.
Chelsea har genom åren kännt sig lurade, Inter var på väg att bli lurade av Busquets filmande, Real Madrid har kännt sig lurade och nu känner Milan likadant. Men varför är det så ofta efter just Barcelonas matcher man får den här skumma känslan?
Hur kunde Dani Alves gå in med dobbarna före mot Abbiati utan att bli varnad? Hur kunde Mascherano gå in med sträckt ben i en situation utan att bli utvisad? Kompany fick tre matchers avstängning för en liknande incident mot Manchester United, utan att träffa spelaren. Var det inte straff för Milan i andra halvlek också? Jag vet inte, för jag har inte sett situationen ordentligt, men det kändes bara märkligt.
Gamle Juve-basen Luciano Moggi försökte, bevisligen, att ha ett finger med i spelet när det gällde domarvalen ute i Europa och för det och mycket annat fick Juventus i slutändan betala ett straff. Jag tror inte att detta är uppbyggt på samma sätt, utan snarare att det är resultatet av en kultur som Barcelona har byggt upp. Ett goodguy-varumärke, en klaga på domaren-i-grupp-stil som inte är ovanlig i andra klubbar i toppeuropa, ett så stort bollinnehav att motståndarna till slut måste hitta knep för att återerövra bollen, i kombination med att Barcelona har många spelare som nästan systematiskt faller enkelt.
Tänk en spelare som Andrés Iniesta, med den begåvningen. Även han föll ihop några gånger i andra halvlek igår på ett sätt som gör att man tappar vördnaden inför hans kunnande.
Barcelona är världens bästa lag. Barcelona är modern tids bästa lag. Barcelona har tagit fotbollen till en ny nivå, och många kommer säkert att försöka ta efter. Det är bara så evinnerligt synd att så många av lagets triumfer kommer att bli ifrågasatta på samma sätt som den här.