Jag och min vän Vampyren hade rest till Florida för att slappna av lite i januari månad för några år sedan. Vi satt och käkade lunch på Collins Avenue i Miami när någonting plötsligt stötte till mig, och när jag vände mig om såg jag en tjej som slog sig ner vid platsen bredvid mig.
I receptionen på vårt hotell hade vi fått förklarat för oss att det fanns många uteliggare längs Collins Avenue och den här tjejen måste ha varit en av dem, tänkte vi nog.
– They call them white trash, hade receptionisten förklarat för oss.
Hon såg undernärd ut, var rejält översminkad och hade tatueringar över hela kroppen.
Jag och Vampyren beställde in, medans den unga damen fortsatte att uppträda egendomligt. Hon vred på sig, åt stort och vulgärt och ibland kunde vi urskilja grymtande läten mellan tuggorna. Hon måste ha varit hungrig. Skulle hon betala notan? Jag och Vampyren såg på varandra och visste inte om vi skulle skratta eller skaka på huvudet.
Efter en stund dök hennes pojkvän upp. Den unge mannen såg ut och uppträdde som en rockstjärna. Under resten av lunchen kramades och kysstes paret lite mer vördnadsfullt och det kändes lite som om hon lugnade ner sig i sin kärestas närvaro. Efter lunchen har jag för mig att han kastade upp några dollar och betalade av notan.
Jag och Vampyren såg den där tjejen vid ett par tillfällen under de där två veckorna och jag minns att vi tyckte att det var lite märkligt att hon dök upp på de coola hotellen och på nåt av de flashiga After Work-partyn vi hade snyltat in oss.
När planet lyfte på vägen hem från Miami så började Vampyren gräva lite i stolsfickan framför oss. Han plockade upp ett livsstilsmagasin där USA:s hundra bästa artister för året hade rankats, från plats hundra fram till nummer ett. Vampyren började läsa och peka i magasinet.
– Titta, Beyonce. Och där har vi Rihanna! Bra bild där du!
Vampyren bläddrade lite mer försiktigt då han nådde topp tio. Där fanns de flesta av USA:s populära artister, och både jag och Vampyren fängslades av stajlade bilder och texter som förklarade varför just de här artisterna hade hamnat så högt på listan. När han kom till plats nummer ett vände han på magasinet och höll USA:s mest framgångsrika artist mot sina knän. Med ett hastigt ryck vände han på magasinet mot sig själv, och blev sittandes gapande med stora ögon.
– Sluta nu! skrek han, närmast i chocktillstånd.
– Du kommer aldrig att tro det! ropade han.
– Vad? sa jag.
Vampyren visade mig mittuppslaget.
På bilden, en undernärd flicka med tatueringar längs huden på hela kroppen. Övanför bilden kunde vi läsa: ‘Number 1. Amy Winehouse.’
Det var hon. Tjejen på Collins Avenue. Jag skämdes. Vampyren tittade på mig och skrattade:
‘Vem är white trash nu?’ sa han.
[youtubeplay id=”nMO5Ko_77Hk” size=”medium”]
Vila i frid, Amy.
What you see ain’t what you get. Underskatta aldrig någon, mina vänner. Framförallt inte för hur en människa ser ut.