Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Fotbollen behöver hjälp, riktig hjälp

 

Efter en sorglig kväll på Gamla Ullevi är det ett litet och positivt steg att IFK Göteborg och dess representanter är tydliga och raka. Från Sebastian Erikssons ilska mot den egna publiken direkt efter knallskottet (se nedan) och sedan fortsatte han med hårda ord i medierna till Jörgen Lennartssons brandtal och i natt en ursäkt på hemsidan.

 

 

Gillar allt de säger utom Lennartssons efterlysning på intern rättvisa inom klubben. Det ska vara en sak för polisen och myndigheterna att finna och straffa den som begick brottet, inte klubbens anhängare. Sedan får Blåvitt stänga av vederbörande men det kan knappast vara rätt väg med ett slags medborgargarde.

Svensk fotboll behöver annars att spelare och ledare kliver fram som Blåvitt gjort och fler behöver följa den vägen. Inget är viktigare än att de främsta företrädarna för föreningarna signalerar frustration och att de tar avstånd. Förstår att det kan kännas tröstlöst men det är ett måste.

Sedan orkar jag inte riktigt med stämningen där olika grupperingar nu bara kastar skit på varandra via sociala medier. Som att många Blåvitt-fans är arga för att Malmö FF inte kliver fram på liknande vis och tar ansvar för sina supportrar för att ta ett av oerhört många exempel. Vilket inte betyder att jag anser att MFF gör rätt men det finns viktigare frågor just nu.

Skyttegravstänket kring det hela gör situationen låst som mellan Israel-Palestina och andra långvariga konflikter och det hjälper ingen. Tyvärr är det svårt att ens ta en diskussion om hur trygg man eventuellt känner sig på fotboll. Om man andas om otrygghet är en hel del fans och fotbollsföreträdare på en om att jag är helt snett på det.

Även en del annars vettiga människor tappar perspektiv för att de är så inne i att försvara fotbollen eller sin klubb eller någon företrädare. Ta bara hur en del höll på kring Kevin Walker och straffen mot Blåvitt. Hur det är möjligt att det blir så? Ja, det är baksidan med fotboll som är så mycket känslor och passion och där man inte alltid tänker hela vägen utan låter annat styra.

En del som uttrycker att de inte vill ta med sina barn på läktaren (som Sebastian Eriksson efter onsdagens avbrutna match eller Idrottsminister Gabriel Wikström i min podd) blir tillrättavisade om att det är fel bild. Av både fans och fotbollens företrädare. Är det så svårt att inse att man kan ha olika upplevelser om vad som är säkert? Och i vilka miljöer man känner sig trygg?

En fotbollsmatch kan vara helt underbar med inramningen vi oftast fått i Allsvenskan senaste året, men så var det definitivt inte i perioder på Gamla Ullevi under onsdagen eller på Tele2-Arena häromveckan. Då var det en stämning och en miljö som knappast lockar barnfamiljer och det lär skrämma även folk utan barn.

Kände efter bråken på Tele2-Arena – där det fanns bilder på fyra, fem killar som grovt misshandlade en motståndare – att vi alla blivit avtrubbade. Att vi bara viftade bort det som om det nästan inte hänt. Bara det att Sveriges största tidning efter Norrköpings-matchen i tisdags, som bröts ett tag efter oroligheter, skrev att det var första oroligheten i årets allsvenska.

Det är som att ingen vill ta bort bilden av publikfesten och fansens rusning till arenorna. Att upprätthålla den och på något sätt fösa bort det som stör bilden. Medvetet? Omedvetet? Vet ej och jag håller med, det är häftigt och läckert med inramningen. Samtidigt kan man inte ducka för det vi fått se på arenorna den senaste veckan.

Samtidigt blir det lätt mycket svart eller vitt i en eventuell diskussion.Har fått många mejl och twitter-reaktioner från Malmö-fans som är arga för att vi var för flata i C More-studion. Mot Blåvitt då, givetvis. Däremot är det ingen av dem som nämner att MFF-klacken också kastade in bangers, varav en precis vid vår studio så Jonas Dahlquist nästan lyfte.

För det första, vi vet inte exakt vad som sker och är försiktiga med vad vi säger av det skälet. Dessutom är det oerhört lätt att det blir fel ordval när man står i direktsändning och givetvis blir påverkad av det sorgliga som sker med en avbruten match. Det gäller att försöka förhålla sig till vad man vet och reagera utifrån det.

Många Blåvitt-fans är stenhårda mot Tobias Sana och lyfter givetvis fram att även Malmö FF:s klack kastade bangers. Känner igen det från läktarbråken mellan Dif-fans och Bajen-fans i förra veckan där grupperingarna var noga med att påpeka vem som började. Att utreda skuldfrågan är dels svårt, dels rätt ointressant när man inte är säker.

Det är ALDRIG okej att kasta bangers. Min upplevelse var att det även kom några bangers från MFF-klacken under matchen. Det är givetvis åt helvete. Totalt under matchen kastades sex, sju bangers enligt min uppfattning men jag kan inte placera var de kastades från och vilka grupperingar som är skyldiga till dem.

Två fel har aldrig blivit ett rätt och tyvärr fick den banger som landade vid Tobias Sana och den assisterande domaren Mathias Klasenius en betydligt värre effekt. Det betyder INTE att det är okej för MFF-fans eller någon annan att kasta knallskott. Knallskott är alltid fel att kasta på fotboll. ALLTID.

Tobias Sana, då? Jo, jag förstår både honom och de som är kritiska mot honom, men jag lutar mer åt att förstå hans felaktiga reaktion. Så komplext kan det vara. Man kan dock konstatera att utan knallskottet mot honom så hade aldrig den tidigare Blåvitt-spelaren tagit hörnflaggan och kastat den mot publiken. Det gör att jag ser på hans reaktion med en förmildrande syn.

Sedan fattar jag att i den bästa av världar hade Tobias Sana aldrig reagerat på dylikt vis utan istället bara lämnat planen. Att han skulle ha värmt upp just där för att provocera? Tyvärr är det den yta som MFF hade att värma på och om jag inte minns fel så nobbade IFK Göteborg spelaren när han ville hem. Hur kan man då hata honom?

Det är naturligtvis ingen tvekan om att knallskottet kom från den läktare där det sitter Blåvitt-fans. Dessutom har klubben beklagat det och utåt sett tagit på sig ansvaret via sin ursäkt. Så det blir svårt att se att ansvaret ligger annat än på Blåvitt och att man inte lägger energi på ett eventuellt poängavdrag är förståeligt och på något sätt sympatiskt.

SvFF får sätta sina instanser i arbete med att behandla rapporterna från matchen. Sedan får man se vad utfallet blir i form av ett möjligt utdömt resultat för matchen och ett eventuellt straff för Tobias Sana. Reaktionerna på det får vänta till SvFF:s berörda nämnder har avhandlat det hela. Förstår verkligen att man bröt matchen, även om det är en trist utveckling.

Allsvenskan har inte börjat så bra. Slagsmål på läktaren inför Djurgården-Hammarby. Matchen i Norrköping i tisdags drabbades av ett spelavbrott efter oroligheter bland Hammarbys fans. Under onsdagen en helt avbruten match mellan IFK Göteborg och Malmö FF. Även om publikkurvan pekat uppåt ett bra tag och bråkkurvan pekat neråt är problemen med stökigheter kring svensk fotboll inte över.

De som bråkar kommer inte heller att försvinna. Möjligen kan man få bort dem från läktarna men då är risken att de slåss någon annanstans. Räcker att kolla klipp på när engelska fans slåss på väg till och från matcher för att förstå att den engelska fotbollen bara blivit av med bråken på läktarna, även om det är ett steg som är bra för fotbollen.

Alla de stora svenska klubbarna har de här problemen, även om det finns gradskillnader. Fotbollen klarar inte av att hantera dem. vilket är rätt uppenbart. Detta är ingen kritik mot klubbarna, för i de allra flesta jobbar man stenhårt med de här frågorna. Så många människor i olika klubbar som på olika sätt försöker att hitta fram till de här grupperingarna och dess svansar. Heder till er.

För man ska veta att klubbarna i allsvenskan är långt från den aura av “big business” som klubbarna ute i Europa lever i där storklubbar omsätter mer än hela Allsvenskan. En vanlig allsvensk klubb omsätter som en mindre ICA-butik men ska ändå hantera en massa saker som butiksägaren slipper. Allt från säkerhet för inbalndade till en mediauppmärksamhet värdigt stora företag.

Dessutom ska man jonglera medlemmarnas olika intressen och inriktningar och få spelare och ledare att prestera på topp. Inte sällan under ett makalöst tryck att hålla budgeten. Förr hette det att “det ska fan vara teaterdirektör” men frågan är om inte klubbdirektör för en allsvensk klubb är värre. Det är inte lätt att klara av det.

Efter en kväll som på Gamla Ullevi så lider man med alla som lägger tid, kraft, energi och pengar på att försöka få till säkra miljöer och matcher. Det görs mycket bra ute i klubbarna och det går framåt, men sakta. Det är naturligtvis för jävligt att några förstör det jobbet, och det är inte svårt att förstå att en del kroknar och ger upp slitet.

Samtidigt är det som om rättsväsendet och indirekt staten övergett fotbollen. Lagändringarna är för dimmiga, bara det att om en person som har tillträdesförbud ändå tar sig in på en arena så gäller ett nytt avtal mellan personen och klubben, enligt juridikens finlir. Polisen lagför inte de som begår brott. Man får inte kontrollera med bilder. Polisen får inte stå vid insläppen.

Ja, det är mycket man inte förstår. Uppenbart är att de olika parterna har svårt att synka verksamheten och att man ser olika på det. När jag hör om hur klubbföreträdare med många års erfarenhet av problemen ska sitta med en knappt 30-årig politisk broiler som jobbar med ministern och försöka få gehör så tornar uppförsbacken fram.

Har aldrig uppskattat att politiker sitter på hedersläktaren när det är stormatch för landslaget men sedan är försvunnen när det är problem. Precis så är det kring fotbollen trots en rad utredningar och nya lagförslag. För även om svensk fotboll gått framåt är de senaste veckorna en påminnelse om att dårskapen inte är över.

Klubbarna behöver hjälp. Mer hjälp. Riktig hjälp. Ja, det kostar pengar, men det finns mycket i vårt samhälle som kostar pengar och de flesta som går på fotboll bråkar inte och har dessutom betalat skatt som ska finansiera polisen. Det är som rockkonserter, kulturevenemang och annat som hör till ett samhälle.

Det måste gå att samla alla inblandade parter och komma fram till en fungerande handlingsplan. Vilka lagar behöver vi? Vad behöver polisen för att se till att lagarna följs? Hur kan klubbarna få hjälp att hålla kriminella som inte vill följa regler och lagar på avstånd? Som det är nu skjuter parterna bara ansvaret runt, runt och runt.

Här måste klubbarnas experter få komma till tals. Politikerna måste lyssna och ta hjälp av jurister så man får till ett regelverk eller lagar så att man kan sätta stopp för maskering, se till att tillträdesförbud verkligen blir det och att klubbarna får hjälp att hålla fel åskådare borta.

Djurgården jobbar med ett intressant projekt som heter Enable och där forskning hjälper klubben att arbeta med frågorna. Det är svårt och tålamodskrävande men det måste till. Kanske finns det andra initiativ i andra klubbar att ta del av för att försöka få bättre styr på säkerheten? Alla initiativ måste till.

Annars innebär det att en människa i en grupp på några hundra personer via sina handlingar kan förstöra en match för 16 000 åskådare och alla inblandade i Malmö FF och IFK Göteborg. För mig är det svårt att se en lösning utan att polis och rättsapparat stöttar klubbarna och ser till att plocka bort och döma de som begår brott.

Uppmärksamheten kring Frölunda-spelaren Mats Roselli Olsen som sprang in på planen under uppehållet har blivit stor. Kanske för stor? Jo, på ett sätt, men om Frölunda-spelarna nu krökar i en loge för att fira SM-guld och sedan har vadslagning om vem som vågar springa in på plan så måste det tyvärr få följder.

Nej, han var inte ute för att skada någon. Fast hur förklarar man för alla andra fans att det är okej för en full Fröunda-spelare att springa in på plan men inte någon annan? Hur man löser det? Tillträdesförbud är väl rätt givet, och jag gissar att klubben med sitt värdegrundsarbete – spyr på det ordet – inte vill behålla norrmannen.

Eller så får han jobba ideellt och på något sätt betala tillbaka skulden. Däremot är det svårt för fotbollen att med trovärdighet bara låta det passera bara för att han är en Frölunda-spelare som sitter i en loge. Hela gänget hade logen närmast vår studio och de bad oss passa bucklan någon timme, och det var inte vatten i deras glas.

Överhuvudtaget är fyllan på fotboll ett stort problem och jag har aldrig fattat varför man vill vara full där. Någon form av nykterhetskoll inne på arenan måste till. Folk som inte är i skick att vara där måste tvingas att lämna stadion. En del av dem som är på plats hade inte ens kommit in på en sunkig pub, men på fotbollen kommer de in.

Olof Lundh

Vi kan inte låta våld och hot styra

Runt 25 000 åskådare besökte derbyt mellan Djurgården och Hammarby. Mäktiga tifon. Inga bengalavbrott. En hyfsad match med gott om chanser, många mål och en hel del dramatik. Tror till och med att parterna var överens om att det var rättvist att Hammarby vann till slut.

Hoppas och tror att de flesta på plats på Tele2 Arena också både tog sig till arenan och hem igen utan större problem. Att det helt enkelt blev en bra kväll i fotbollens tecken trots allt. Att det blev en fest och att fler ska bli lockade av allsvensk fotboll som har en publikhajp utan dess like i modern tid.

Ändå är det andra scener som hänger kvar hos mig. Cirka 35 minuter före avspark brakade det loss rejäla bråk på Tele2 Arena. Har ingen aning om vilken supportergruppering som började och tar inte ställning till det, men det var rätt skrämmande att se misshandeln som skedde i flera fall.

Kanske brast säkerheten i förväg? Kanske hade man ingen information? Jag vet inte vad som gick snett, men grupperingar som säger sig representera klubbarna kunde mötas på läktaren och slåss under ett tag. Sedan gick vakter och polis emellan och kunde bryta upp bråken och föra tillbaka de som slogs.

Däremot var det oroligt på en del ställen och en kollega till mig blev misshandlad på pressläktaren. Hade sett mannen redan i förväg när han och polare gick rakt igenom C Mores tv-studio utan att märka var de gick och om det pågick sändning eller ej. De var uppenbart rejält påverkade och känslan var att det inte bara var alkohol i blodet.

Såg honom sedan bråka med åskådare där han satte sig ner ett tag. Han ömsom stod på stolen och skrek på andra, spillde öl och betedde sig illa. För mig är det svårt att förstå hur han ens kommer in på matchen i det tillståndet. Att han sedan kan gå hela fritt mellan olika läktarsektioner och ställa till bråk utan att något händer förvånar än mer.

Var är säkerheten? Det kan inte ligga på åskådarna att lösa problemet. För en majoritet är trots allt där för att kolla fotboll och inte för att agera vakter för sin och andras säkerhet. Lägg till scenerna på andra sidan läktarna som jag inte sett på en arena på ett bra tag och det är bara att inse att det finns en del att oroa sig över.

Tyvärr knallar mannen sedan upp på pressläktaren och ställer till med ytterligare bråk och misshandlar en kollega till mig. En ledig polisman rycker in och griper honom eftersom det inte fanns någon säkerhet i närheten. Oavsett vem som blir misshandlad på fotboll är det för jävligt. Hen är okej efter omständigheterna och det är skönt att höra, men det är klart att det skakar om.

Att man ger sig på journalister som är där och jobbar är riktigt illa eftersom det även är ett angrepp på en fri press. Vem vill inte ha en fri press? Visst, jag vet att många har synpunkter men vi är många som försöker ta debatten på olika vis och svara på synpunkter, kritik och frågor, men låt oss slippa hoten och våldet.

Var med på Tele2 Arena när de skulle öppna och Sportjournalisternas klubb pekade redan då på problemet och man påpekade det på nytt i går. Samtidigt vet jag att känslan bland alla som suttit där och jobbat att det bara varit en tidsfråga innan det skulle hända något. I går skedde det.

Bara hoppas att klubbarna och arenan tar tag i säkerheten. Såg ju många på sociala medier som i princip skrev att det var rätt åt journalister men det är trots allt så att medier försöker belysa situationer. Om det bara är våld och hot om våld som ska styra så journalistiken därefter och det är i grunden ett hot mot demokratin.

Vet att fotbollen och säkerheten på många vis gått framåt men det vore fel att påstå att problemen är lösta. Delar Johan Esks känsla att rättsmaskineriet övergett fotbollen. Talade med Göran Rickmer i Hammarby och det är inte svårt att bli uppgiven när man hör honom tala om hur svårt det är att verkställa förbud för maskering och pyroteknik.

Hur många grep man på läktaren i går? Samhället måste stå för säkerheten precis som den gör för banker som rånas, nattklubbar som bli utsatta för angrepp och så vidare. Visst, det kostar pengar att bevaka fotbollsmatcher men utav 25 000 på åskådarplats är det trots allt en minoritet som är där för att bråka och slåss. De måste samhället ta hand om.

Häromåret subventionerade staten varje operabiljett med 1839 kronor. Har inga problem med att man stöttar kultur som är en viktig del av samhället. Precis som fotbollen är och därför får stödpengarna gå till den verksamheten som ska lyfta bort de x hundra som slåss på läktarna och förstör för de andra.

Olof Lundh

Tar tid att bygga Champions League-mästare, Zlatan

Podden denna vecka är med Mathias Ranégie. Djurgårdens anfallare är öppen och ärlig och det är sällan intervjuer blir sådana. Förstår om en del inte håller med, men jag uppskattar när man inte hymlar om klubbval, pengar, fans och annat som påverkar spelarna.

Valet av Djurgården, intresset från Malmö FF, Häcken och AIK, den röriga tiden i Millwall, de sjuka bonusarna i Kina, det lustiga i att bli svensk landslagsman efter ett utlandsmål, dissen av Lionel Messi och hyllningen av läktartrycket i Allsvenskan. Allt finns i podden. Bara att lyssna.

I förra veckan hade jag Östersunds Graham Potter. Engelsmannen har som tränare tagit Östersunds FK från division 2 till Allsvenskan och tänker inte ändra på klubbens spelidé, köper ordföranden Daniel Kindbergs visioner om Champions League och förnekar att han fått anbud från andra klubbar trots framgångarna.

Totalt finns 98 avsnitt av podden #Lundh och fram till nu är det närmare sex miljoner lyssningar vilket är häftigt. Nye förbundskaptenen Janne Andersson, Henrik Larsson, Jonas Thern, Ole Gunnar Solskjaer, Hasse Backe, Nanne Bergstrand, Kennedy Bakircioglü, Pia Sundhage, Lotta Schelin och många fler har gästat.

Alla avsnitt går att lyssna på via Fotbollskanalen.se eller iTunes, Acast, Youtube eller så googlar man Lundh och pod och hittar den. Givetvis finns podden på Podcaster, Podkicker och en massa andra alternativ för poddlyssnande.

Snart fyller podden 100 och efter det tänkte vi skruva på den lite. Har du idéer eller tankar? Musiken bra eller dålig? Fimpa faktarutan eller bygg ut? Avsluta på annat vis. Kom gärna med era idéer till mig olof.lundh@tv4.se eller till producenten olle.lindberg@tv4.se.

***

Om nu Denni Avdic inte kan spela i AIK:s sponsorskor måste man väl tillåta ett skobyte.

***

Allan Kuhn har det inte lätt efter den starten. Tyvärr för hans del så hamnar mycket fokus på honom när det går dåligt och två förluster på tre matcher varav en mot Jönköping och en mot Sundsvall är dåligt för ett MFF som spelar med större tryck.

***

Zlatan Ibrahimovic vinner inte Champions League i år heller. För åttonde gången i karriären fick anfallaren kliva av i kvartsfinal och det är hans vanligaste ändhållplats. En enda gång har det blivit semifinal, med FC Barcelona 2010, och aldrig har han fått spela finalen.

Som 34-åring lär det inte bli så många fler möjligheter. Återstår att se om han stannar i Europa till nästa säsong och i så fall i en klubb som på riktigt kan vinna. Det är en pokal som är svår att få lyfta och med tanke på att pengarna fått större och större betydelse så är det ett fåtal klubbar som är reella hot:

2005/2006: Barcelona (2-1 mot Arsenal), 2006/2007: Milan (2-1 mot Liverpool), 2007/2008: Manchester United (1-1 vid full tid, 6-5 efter straffar mot Chelsea), 2008/2009: Barcelona (2-0 mot Manchester United), 2009/2010: Inter (2-0 mot Bayern München)

2010/2011: Barcelona (3-1 mot Manchester United), 2011/2012: Chelsea (1-1 vid full tid, 4-3 efter straffar mot Bayern München), 2012/2013: Bayern München (2-1 mot Borussia Dortmund), 2013/2014: Real Madrid (1-1 vid full tid, 4-1 efter förlängning mot Atlético Madrid), 2014/2015: Barcelona (3-1 mot Juventus)

Efter att Paris SG haltat ut i kvartsfinalen mot Manchester City så är det lätt att konstatera att det tar tid att bygga ett mästarlag som ska höja Champions League-bucklan. Qatar-byggda PSG har varit i gång sedan 2011 när Qatar Sports Investements började skicka in pengar i klubben.

Manchester City blev i månadsskiftet augusti-september 2008 köpt av Abu Dhabis investeringsbolag och inledde därefter en satsning där första köpet var en något förvirrad Robinho som trodde han kommit till en annan klubb. Under tredje säsongen tog man första titeln, FA-cupen, och under fjärde säsongen kom ligatiteln.

Man har vunnit ligan två gånger, FA-cupen och Ligacupen två gånger under de åtta säsonger miljarderna pumpats in. I Europa har City haft betydligt svårare och semifinalen i Champions League efter sammanlagt 3-2 mot PSG är den största triumfen efter två CL-åttondelar och en kvartsfinal i Europa League 2008-09.

Naturligtvis går det inte att lägga kalkerpapper på en klubb i Premier League och en i Ligue 1. Fast det kan vara värt att ha i åtanke att det tog nästan tio år för Roman Abramovitj att vinna Champions League med Chelsea och det har hittills blivit en enda triumf, en finalplats och en seger i Europa League.

Pengarna har som sagt fått en större betydelse och allt som oftast är det de klubbar som lyckats skapa stört intäkter på olika vis som är kvar i slutet. Om Barcelona och Bayern München tar sig vidare är klubb 1, 2, 5 och 6 på intäktslistan kvar i Champions League och fyran PSG åkte ut i kvartsfinal.

Om vi tittar över två matcher är det förståeligt att det finns en besvikelse i PSG-lägret. Missad straff, missat friläge och svagt försvarsspel bidrog till att man bara fick 2-2 i hemmamatchen. I returen i Manchester skapade man alldeles för lite och blev istället straffat av Kevin De Bruyne som vackert och skickligt skickade in 1-0.

Även Manchester City missade en straff dock och matchen kunde varit avgjord tidigare. Zlatan stod för två frisparkar som Joe Hart hanterade och något läge till. Cavani hade ett friläge där den engelske landslagsmålvakten såg till att få upp en arm och räddade. Nej, det var inte PSG:s kväll och en del hamnade på tränaren.

Laurent Blanc hade inte det lätt när han kom till matchen utan både Matuidi och Veratti och Motta fick gå av skadad i slutet av första halvlek. Mittfältet höll inte den klass som man hade behövt och dessutom inledde man med ett spelsystem man inte använt tidigare och körde 3-5-2 eller 3-4-1-2 innan man gick tillbaka till sitt vanliga 4-3-3.

Man kan också konstatera att Manchester City knappast är det lag som de flesta tror ska vinna Champions League. I en semifinallottning så kan säkert alla lag tänka sig City. Så att rassla ut mot det engelska laget som haft en knackig säsong är inget som stärker PSG-byggets trovärdighet, men jag tror man måste ge det mer tid.

Även om man kunde slänga in Lucas och Pastore är ett tecken på att man har en bredd i truppen men man klarade inte av att ersätta Motta, Veratti och Matuidi. Cavani har också svårt att bli riktigt tongivande, naturligtvis för att han sällan får spela på en plats där han verkligen trivs på.

Direkt efter slutsignalen såg man en del brittiska journalister och även en del svenskar påpeka att Zlatan inte är de stora matchernas man. Att han är mer mediasnack än vad han levererar. Det är lätt att vinna mindre ligor än att verkligen kliva fram i Champions League, och en del pekade på Ronaldo som gjorde tre mål för Real Madrid.

Jo, det är en verklighet Zlatan alltid kommer att få leva med. Även om han nu gjorde mål i både åttondelarna mot Chelsea och i första kvartsfinalen mot Manchester City så har han ett rätt rejält lägre målsnitt i slutspelet än i gruppspelet. Dessutom har han oftast inte kommit längre än till en kvartsfinal och då poppar de här diskussionerna upp.

Är de rätt eller fel? Ja, det går inte att ignorera fakta om CL-spelet men samtidigt blir det löjligt att hävda att det han gjort under en karriär på 15 år i utlandet inte är så stort och att det bara är uppumpat snack. Nej, han är inte på Messis eller Ronaldos nivå men precis under den duon ihop med ett gäng andra spelare. Även om det är förbannat svårt att jämföra, då det är så många parametrar.

I matcherna mot City så hamnade Zlatan inte helt rätt. Han var mycket offside när man spelade i Manchester. Samtidigt fick han inte den uppbackningen som han hade behövt. Över två matcher är han knappt godkänd men trots allt ett mål ur ingenting och sedan brände han straffen och ett friläge. Zlatan tog inte PSG vidare, men inte bara hans fel att man faller.

Om han ska öka på chanserna att få vinna Champions League trots allt så kan det vara bäst att stanna i Paris SG. Klubben kommer att bli bättre och bättre och kommer att ta sig närmare en titel. Två år till i PSG är nog rätt drag om inte Real Madrid, Barcelona eller Bayern München kallar, men det är väl tveksamt.

Olof Lundh

Njut av smekmånaden, Andersson, och räkna med en VM-94-hjälte

Janne Andersson slog sig ner vid podiet i en av Friends Arenas lounger och stod för en underhållande halvtimme. Den blivande förbundskaptenen kan nämligen konsten att både brinna för något och tala för det och samtidigt vara rolig, personlig och varm som människa.

Lyssna på min poddintervju med honom från i december, då får ni en känsla av vad Sveriges fotbollsledare efter Erik Hamrén är för en människa, ledare och hur han ser på fotboll. Hur han blir som förbundskapten återstår att se, nu är det smekmånad och den får Janne Andersson njuta av så länge det varar.

Det här är fotboll och man ska spela om det och om det blir en tuff start på VM-kvalet när Holland, Frankrike och Luxemburg väntar under hösten så kan det börja knorras. Det går fruktansvärt fort i fotboll, och det är på så vis bra att SvFF ser långsiktigt och ger honom ett kontrakt över EM 2020.

Ändå, gå tillbaka till i augusti 2014. Då sladdade IFK Norrköping i den allsvenska tabellen och Janne Andersson hade aldrig varit aktuell som förbundskapten. Inte heller Håkan Ericson som då ledde U21-landslaget som var långt från att nå U21-EM och kanske inte heller Jörgen Lennartsson som var arbetslös.

Även om det är lätt att bli charmad av Janne Andersson och hans presskonferens på många sätt är högklassig och han svarar rätt och riktigt så får man inte glömma bort perspektivet. Det går snabbt och fotboll handlar om endast en sak: resultat, även om det andra kan köpa en tid och göra jobbet lättare.

Minns ni när en frispråkig Erik Hamrén dansade in i Skavlan och tog hela Sverige med storm med en halvtrendig halsduk charmigt knuten, ett leende och berättelsen om hur han träffade sin fru. Då smälte de flesta. Förvisso blev han arg på vissa av oss i presspacket redan efter första presskonferensen i Malmö och efter första matchen i Italien och på den första jullunchen, men det var ändå en smekmånad.

För efter en lång tids vandring med Lars Lagerbäck vars fotboll var försiktigare än försiktig och vars minspel på slutet hade gett honom en plats vid poker-VM:s sista giv så längtade alla efter något nytt. Det var naturligtvis rätt att byta förbundskapten efter 13 framgångsrika år och “alla” älskade den på många sätt offensive Hamrén den första tiden.

En smekmånad får alla nya chefer. Verkligheten kom dock ikapp förbundskapten Hamrén på allvar i Amsterdam, även om vi som jobbade nära landslaget innan det sett tecknen på att han hade tufft med den mediala granskningen. Hamréns manskap blev i oktober 2010 kölhalat av Holland och förbundskaptenen kastade ut Behrang Safari till vargarna efter ett uselt inkast.

Sedan har det varit en kamp. Visst, Hamrén har tagit Sverige till ett EM i Ukraina och floppat där och sedan gjort ett godkänt VM-kval där Portugal blev för svårt och till krånglat landslaget till EM 2016 efter att ha spelat Lagerbäckskt på slutet. Samtidigt har han haft tufft med mycket av det runt om kring landslaget, och känslorna har tagit överhanden. Om han var godkänd, riktigt bra eller inte vet vi i sommar.

Vem vet hur Janne Andersson hanterar en kölhalning mot Holland? Eller mot Frankrike? Ingen, för det går inte att testa. Är dock rädd att SvFF inte tagit ordentligt med referenser, som jag bloggade om i februari, eftersom en källa med insyn i rekryteringsprocessen ger den bilden av förbundets jobb. Om det stämmer är det svårt att förstå.

Självklart fattar jag att Håkan Sjöstrand hellre sitter med Andersson i en bil vid Willys och Biltema i Katrineholm för att förhandla i ensamhet för att slippa spekulationer och skriverier. Men det måste vara viktigare att det blir rätt kandidat än att det är hemligt hela vägen fram.

I grunden måste man i en sådan här rekrytering träffa flera kandidater, intervjua dem, ta referenser och sedan väga för och emot. Det är ointressant om man vill ha kandidat X, Y och Z om det i slutändan blir W. Det är väl bara att ducka den typen av frågor för SvFF istället för som Lars-Åke Lagrell och Sven-Göran Eriksson bråka om frågan ställts eller inte.

Någon blev förbannad på mig under gårdagen för att jag talade om att Andersson var en budgetlösning. Jo, men SvFF har ont om stålar (läs: Friends Arena) och oavsett vem som tackat ja till jobbet hade fått göra det enligt de kriterier som SvFF ställt upp gällande allt från mediarelationer till staben runt om kring landslaget. Det är nya tider.

Att sedan Janne Andersson nappar på jobbet utan att vi exakt vet vilka som tackat nej eller fått nobben hänger delvis ihop med att han varit öppen med att han vill ha en ny utmaning efter snart 500 allsvenska matcher. Så när han väl fick frågan så tror jag han svarade ja, och det oavsett om det är tajtare regler än när Hamrén tackade ja.

Grundkänslan kring Janne Andersson är positiv för det är ett steg mot en fotboll Sverige måste spela. Det handlar inte om tunnlar i eget straffområde utan om ett mod, en egen spelidé och att man jobbar ihop för att försöka få spelarna att vara ett kollektiv som ska kunna överraska, och Andersson var tydlig med vad han vill se:

“I grunden vill jag att mina lag jobbar som satan och jobbar tillsammans. Att det finns en glädje, ett engagemang. Sen pratar jag mycket om att man ska våga som spelare. Våga för mig är att om man bestämt hur man ska spela så gör man det, oavsett om man spelar hemma eller borta, om man leder eller ligga under. Att man inte gömmer sig.”

Janne Andersson kan dessutom svensk fotboll och han vet hur man som förbundskapten får med sig de allsvenska tränarna. För det är viktigt att alla parter inom svensk fotboll jobbar ihop i ett kollektiv om man ska kunna utmana i en värld som består av både fler och bättre nationer.

Dessutom var Andersson bra på givna frågor om Zlatan Ibrahimovic vara eller inte vara, att han vill ha en assisterande, att han tror på lagarbete bakom laget på planen, att han börjar först som förbundskapten efter EM i Frankrike, att han alltid brunnit för att se landslaget, att tacka IFK Norrköping och tacka för att han fått Sveriges finaste jobb.

Noterbart var att generalsekreterare Sjöstrand utan att ens ha fått en fråga om det tog upp att man ska hitta en assisterande förbundskapten till Janne Andersson. Naturligtvis ska det ske ihop med Andersson, men det är en markering mot hur det varit under Erik Hamrén som vid sitt tillträde valde enbart Marcus Allbäck som då helt saknade tränar och ledarbakgrund.

Vän av ordning påpekar säkert att spionerna Reine Almqvist och Peter Wettergren efter VM-kvalet till Brasilien fått titeln assisterande men sanningen är att Hamrén helst kört utan en renodlad assisterande. Det vill inte SvFF längre och inte heller Janne Andersson. Åtminstone inte enligt vad han sa.

Vem det blir? Tror att det blir någon ur VM 94-gruppen sett till Sjöstrands täta koppling till dem, även om det nog inte blir Jonas Thern som inte dansade tätt med Andersson på slutet i Halmstads BK. Roland Nilsson finns redan i SvFF och är utbildad tränare. Stefan Schwarz? Ja, det finns några att välja på.

Olof Lundh

Janne Andersson var otippad, bara hoppas SvFF gjort hemläxan

Janne Andersson har inte hymlat om att han velat ha en ny utmaning efter att ha tagit IFK Norrköping till SM-guld. Därför har han inte förlängt kontraktet med mästarklubben och varit ute och fiskat efter större uppdrag med klubbens goda minne efter några fina år tillsammans.

Under vintern har Andersson givetvis fått frågor om varför han inte vill stanna i Peking, men aldrig surnat till eller ifrågasatt dem. Istället har han skickligt parerat dem utan att för den skulle måla in sig eller någon annan i ett hörn. Bara det är en god egenskap för att bli förbundskapten. Att förstå media.

Självklart är det viktigaste att vinna matcher, men det underlättar jobbet och därmed att vinna matcher om man inser att medierna är en del av jobbet. Det kan blåsa till när det inte går bra och i dagens mediaklimat går det snabbt (räcker att kolla utvecklingen av fotbollskanalens avslöjande i eftermiddags) och då måste man stå pall.

Om Janne Andersson är rätt man för landslaget? Ja, det är svårt att säga utan att ha gjort en rejäl koll av honom och det är bara att hoppas att SvFF och generalsekreteraren Håkan Sjöstrand gjort det. För det är ett komplext jobb där man ska vara bra på väldigt många delar, eller klara av att delegera.

Sedan är det likväl förbannat som att hoppa i på det djupa. Du vet inte om fixar det förrän du simmat över det djupa. Dessutom kan du falla på att vissa i laget inte fixar det eller att motståndet är för tufft. Räcker med att slå en signal till Hasse Backe och höra om första tiden i Finland och 0-11 på fyra förlustmatcher för att inse att det svänger snabbt.

Det som talar för Janne Andersson är att han kommer från den svenska fotbollsmyllan och tagit avstamp kring Halmstads BK och där fått lära sig att jobba med små medel för att nå framgångar och jobbat med Prahl, Thern, Stig Nilsson och andra storheter.

Janne Andersson förstår svensk fotbolls rötter och har själv haft alla roller i HBK och Laholm. Han har gått på en rejäl smäll i Örgryte och fick starta om i Norrköping och hade några tuffa inledningsår innan det lossnade för honom. Så det har varit en lärorik resa för Andersson.

En kombination av satsa på spelare han kände som gått på en smäll med hade mer att ge och unga talanger gav honom en bra blandning i Norrköping. Det gav resultat till slut för att både han och klubben hade tålamod, och det innebär att SvFF bör ge honom ett kontrakt över EM 2020.

Dessutom har han i mästarlaget 2016 stått för en klassisk svenskengelsk 4-4-2 men snarare uppgraderad till modell 3.0 eller 4.0 med hög press, tempo, kontringar samtidigt som det funnits utrymme för ett varierat passningsspel, offensiv och stort mod. Idén höll hela vägen till ett sensationellt SM-guld.

Det passar nog landslaget. För ett svenskt landslag kommer alltid att vara beroende av att man jobbar hårdare och ihop för att kunna nå framgångar. Det räcker inte till med den teknik som finns, även om den hjälper, utan det måste till ett lag och ett kollektiv likt när Sverige slog Danmark i EM-playoff eller i U21-EM i Tjeckien.

Det är då mycket som lockar med Janne Andersson och i en tid när landslaget ska ömsa skinn efter Erik Hamrén och troligen Zlatan Ibrahimovic. Man ska framöver bygga ett landslag på en liten dos erfarna spelare och en stor dos unga och hungriga men oprövade spelare och då är Andersson van vid det.

Det som talar emot Andersson är bristen på erfarenhet från världen utanför Allsvenskan och en internationell touch, även om hans Halmstads BK stod för en stor skräll mot Sporting 2005 så har det varit tunt med gästspel i Europa och troligen kliver han av IFK Norrköping innan man stiger in i CL-kvalet.

Även om han är behaglig för oss journalister så har Andersson aldrig stått upp i snålblåsten på en plats där det verkligen friskar i. Den skyddade tillvaron i Halmstads BK, Örgryte och IFK Norrköping är långt från AIK, Hammarby, Blåvitt eller Malmö FF.

Egentligen är jag allergisk mot när man ska ta den senaste mästartränaren. Alltid när någon tränare går bra så är han het, för ett gäng år sedan var det Roland Nilsson som nu är helt bortglömd. Det kryllar av den typen av exempel och det blir sällan helt rätt, men nu kanske det är en spännande väg.

Förbundet har inga pengar efter Friends Arena och har vad jag förstått ställt kravet på den tillträdande förbundskaptenen att acceptera de riktlinjer som man slagit fast. Det vill säga att Andersson inte helt fritt kan välja stab, hur han ställer upp för media utan det ska handla om ett sug på att ta jobbet, och inte efter vilka förutsättningar man får när man tar det.

I det perspektivet är Janne Andersson rätt man. Han har jobbat med små resurser hela karriären och kan den svenska fotbollsmyllan utan och innan. Ingen tvekan om att han kommer att vara sjukt stolt över att dra på sig SvFF-kavajen och leda landslaget, och om den sen verkligen passar återstår att se.

Om Andersson var nummer ett? Det är lite oklart, men bilden som spreds att Håkan Ericson och Jörgen Lennartsson var de enda som fans på SvFF:s lista är felaktig enligt mina uppgifter. Andersson var med på listan hela vägen och varför de andra föll i från lär vi få veta framöver.

Olof Lundh

Arkiv