Sverige har inte varit med i VM-slutspel sedan 2006 och man kan lugnt säga att väldigt lite talar för att man bryter trenden till VM 2018. För det är sällan som landslaget vinner mot stornationer och det krävs antagligen denna vända.
Janne Andersson kan förvisso peka på juni 2017 då han landslag vann med 2-1 mot Frankrike. Ett färskt resultat mot förra sommarens EM-finalist. Förbundskapten kanske även drar upp Portugal i mars, men det var en träningsmatch och faller vid sidan.
I en match finns möjligheten att skrälla och då kan man jobba sig till ett läge som när Ola Toivonen iskallt utnyttjade Hugo Lloris dåliga rensning. Men för att nå VM i Ryssland måste Sverige göra två bra matcher mot Italien.
Givetvis kan Sverige ta sig till VM via två kryss, till exempel 0-0 i kväll på Friends Arena och sedan 1-1 i Milano. Då tråcklar sig Andersson o Co till en sommar på den ryska stäppen. Även om det inte är troligt så är det häftiga att det är möjligt.
Ett playoff till ett stort mästerskap är fotbollens bägge sidor av eufori och tragedi intryckt i 180 minuter med möjlig förlängning och straffläggning. Antingen slutar det med depp som mot Portugal hösten 2013 då Ronaldo sänkte Sverige eller så blir det som jublet på Parken 2015, då Zlatan pensionerade Danmark.
Sverige har några halmstrån att dra i. Som att man är obesegrat på Friends Arena under Janne Andersson, har allt att vinna ett playoff och knappast är en önskemotståndare för Italien. Dessutom finns en tro i det svenska landslaget, det är tydligt.
Spelmässigt kan man räkna med att Andersson låter sitt landslag spela avvaktande för att försöka utnyttja långbollar på Ola Toivonen och även kontringar vid misstag. Fokus är på att säkra bakåt och hoppas på att vaska fram några chanser.
Om det blir kul att se på? Kanske inte, men det handlar om göra ett resultat och helst hålla nollan på hemmaplan. Mål på bortaplan är mer värdefulla om det blir lika, så en svensk nolla på Friends Arena kan ge en fördel inför returen i Milano.
Expressens Daniel Kristoffersson var först ut med startelvan och det blir Viktor Claesson till höger och Jakob Johansson på bänken när Albin Ekdal och Sebastian Larsson tar det centrala mittfältet. En överraskning med Claesson som får Emil Krafth bakom sig, men Johansson har varit svag i höst.
Man inser att Italien har en del att välja på när Romas just nu hete Stephan El Shaarawy inte ens tar plats i truppen utan får sitta på läktaren i kväll. Även Simone Zaza faller ifrån på grund av skada, men man har kvalitet nog att mönstra en stark elva oavsett om det blir i 3-5-2 eller 4-4-2.
Att det är en speciell match gick att känna under torsdagen. Vid podiet satt Gianluigi Buffon och Gian Piero Ventura. Målvakten och förbundskapten hade tagit plats efter en snabb och kostymklädd promenad på gräset på Friends Arena kvällen före match.
Syret inne i presskonferensrummet gick åt snabbt. Ett helt batteri italienska murvlar hade under torsdagen flugits in för att rapportera om varje steg som det italienska landslaget tar på vägen till VM i Ryssland. Det var trångt och lite hetsigt.
Landslagets pressman tog kommandot och han var rak och tydlig; två frågor var till de utsända från italienska public services radio och tv och vi andra fick slåss om att ställa en. En hel del viftande i luften men i slutändan fick de flesta ställa en fråga.
Om målvaktsveteranen Buffon uppträdde statsmannalikt och ödmjukt och vänligt svarade på alla frågor samtidigt som han tittade frågeställaren i ögonen så var förbundskapten Ventura något annat. Arrogansen gick nästan att ta på.
Italien är i princip redan i VM och Ventura slog fast att landslaget gjort ett bra VM-kval. Man kan undra varför han lägger extra tryck på sig och landslaget? Antagligen för att det inte spelar någon roll om man missar då VM, då blir han kölhalad oavsett.
Man kan inte tala om några italienska förhoppningar och knappt ens förväntningar – utan det handlar bara om att ta Italien till VM. Allt annat är oacceptabelt, och att man svajat lite på slutet i VM-kvalet är ointressant.
Ventura basar över ett landslag med veteraner som Buffon, Chiellini, Bonucci, Barzagli och De Rossi men där han försökt generationsväxla med Veratti, Immobile och Insigne utan att hitta helt rätt. Kanske är det där Sverige kan hitta sitt hopp, att Ventura är arrogant segersäker och inte fått till ett riktigt lag?
Pontus Jansson, som hade Ventura som tränare i Torino, skjuter ner mina tankar på underskattning från Venturas sida. Mittbacken berättar om när Torino skulle möta BP i Europa League-kvalet och då hade ett gäng taktikgenomgångar om just BP.
De fyrfaldiga världsmästarna har inte missat ett VM-slutspel sedan 1958 och inget stort mästerskap sedan EM 1992. Lägg till att Sverige inte vunnit en tävlingsmatch mot italienarna sedan EM-kvalet 1987 då Peter Larsson skickade in segermålet.
Då är då och nu är nu, som det brukar heta. När det är dags för avspark för den första playoff-matchen på Friends Arena finns möjligheterna till en svensk skräll där. Om det blir så? Hjärtat hoppas alltid, men hjärnan skriker: Nej, inte en chans. Men i fotboll har inte alltid hjärnan rätt.