Bättre för AIK än för Isak om det blir en stor klubb

Konstigt att det inte fanns så många hetare alternativ för honom. Vet att Örebro ville ha honom men att deras kontraktsförslag var sämre än vad han hade i Gefle.

***

Väldigt spännande att se vart Alexander Isak går. Har tidigare skrivit att en bra holländsk klubb vore ett fint steg men nu nämns bara superstora klubbar och det förvånar lite även om det går att förstå att det är så som AIK vill ha det med tanke på att där kan man få mest pengar.

Så bra för AIK om det nu blir övergång till en stor klubb. Men för Alexander Isak då?

Klart att det inte går att veta men känslan är att han inte borde gå till en superklubb. Inte ta ett för stort steg. Alexander Isak är en stor talang som kan bli väldigt bra. Det är viktigt att tänka över var den bästa miljön för utveckling är, vilka klubbar som vågar och vill satsa på honom och ge speltid och ha tålamod. Är det verkligen Real Madrid eller PSG? Tveksamt.

Kolla på Martin Ödegaard. Han var 16 år när valet föll på Real Madrid. Då hade han, till skillnad från Alexander Isak, redan debuterat i A-landslaget. Men den norske mittfältaren har haft det svårt i Madrid och klubben ville nyligen låna ut honom till Rennes men övergången stoppades av Fifa.

Ödegaard fyller 18 år i december och har snart varit i Real Madrid i två år. Klubben vill redan skeppa iväg honom och det säger ganska mycket om hur tålamodet är i de största föreningarna.

Ödegaard har gjort ett inhopp på 32 minuter i La Liga. Det var för ett och ett halvt år sedan när Real Madrid ledde med 5-3 mot Getafe. Sedan har det blivit två matcher på bänken utan att ha fått hoppa in.

I reservlaget gjorde han första säsongen nio starter (utbytt i sex), två inhopp och tre gånger fast på bänken. Ett mål.

En del drar paralleller mellan Alexander Isak och när Zlatan Ibrahimovic skulle lämna svensk fotboll, men inte ens Zlatan gick till en superstor klubb i en av de största ligorna utan hade valde Holland och Ajax som ett första steg på vägen och det funkade ju ganska bra.

Feyenoord hade varit en bra flytt för Isak. Men den holländska klubben visar i stället intresse för Jordan Larsson. Tror inte att han vill spela i superettan. Ambitionerna är nog högre med tanke på utvecklingen han har haft och att han är med i U21-landslaget. Det ska ju spelas ett U21-EM till sommaren. Det finns ju en stark koppling mellan familjen Larsson och Feyenoord och även mellan familjen Larsson och tränaren Giovanni van Bronckhorst.

Van Bronckhorst vill ha Jordan men tekniske direktören Martin van Geel är tveksam till om anfallaren är redo. Om inte Jordan är redo för en flytt till Feyenoord är Alexander Isak då redo för en flytt till Real Madrid?

***

Astrit Ajdarevic har ett utgående kontrakt med Örebro och frågan är om det blir en förlängning? AEK Aten har visat intresse och det har även MLS-klubben Toronto gjort.

***

Om Djurgården har chans att få tillbaka Per-Mathias Högmo som tränare och om det är under rimliga förhållanden så borde det inte finnas något som helst tvivel. Högmo gjorde många saker väldigt bra när han var i Djurgården, har varit förbundskapten i Norge och är på en högre nivå än andra namn som nämns, även om Özcan Melkemichel har gjort det bra i AFC och är en profil som hade varit kul att se i Djurgården.

***

Skrev för en vecka sedan att Jesper Karlsson var nära en övergång till Elfsborg. Karlsson kom tvåa i årets nykomling, etta kom Alexander Isak. Tvåan går till Elfsborg. Ettan ryktas till Real Madrid eller PSG.

Det är skillnad på hur mycket pengar Falkenberg och AIK kan få in och därför har inte Jesper Karlssons klubb så stort intresse av vart han går. Inte lika stort intresse som AIK har för vilken klubb Isak går till.

Hur som helst, intressanta värvningar av Elfsborg i Jesper Karlsson och Alex Dyer från Östersund.

Zlatan Ibrahimovic har dominerat svensk fotboll de senaste åren och plockat hem pris efter pris på Fotbollsgalan. Ingen har varit i närheten av att hota honom. Så är det även i kväll. Zlatan kommer att ta guldboll nummer elva och sin tionde i rad.

Men för första gången på flera år kan man se tecken på att det här kan bli den svenske stjärnans sista guldboll.

Zlatan Ibrahimovic har bara ett ettårskontrakt med Manchester United, är 35 år och i dagsläget är det oklart vad han gör nästa säsong. Om det blir en förlängning, ja då är det klart att han får möjlighet att vara på en hög nivå vilket kan ge en ny guldboll, men om det blir en flytt till USA – som det har spekulerats om – så är det tveksamt om det blir ett nytt pris på nästa års gala.

För det finns några som kommer där bakom och flåsar Zlatan i nacken. Tänker främst på Victor Nilsson Lindelöf och Emil Forsberg som lär få pris i kväll som årets försvarare och årets mittfältare. Om båda fortsätter att utvecklas och prestera så blir det en kamp om guldbollen nästa år.

Under det senaste året har Lindelöf tagit guld i U21-EM där han kom med i turneringens lag, tagit en ordinarie plats i Benfica som vann både liga och cup och tog sig till kvartsfinal i Champions League, tagit en ordinarie plats i landslaget där han har varit en av de bästa spelarna och den här säsongen leder klubblaget ligan och gruppen i CL. Dessutom ryktas det om en övergång i vinter till Premier League eller Serie A.

Forsberg var en nyckelspelare och utsågs av Kicker i årets lag när Leipzig gick upp i Bundesliga. Där har både svensken och laget tagit Tyskland med storm. Efter elva omgångar leder Leipzig ligan och Forsberg har gjort fem mål och fem assist.

På damsidan är det desto jämnare om vem som vinner Diamantbollen och det står mellan Hedvig Lindahl, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Nilla Fischer och med Stina Blackstenius som en outsider. Tror att det står mellan Lindahl och Dahlkvist.

Dahlkvist var iskall i OS när hon satte avgörande straffarna mot USA (trots psykningar från Hope Solo) och Brasilien. Kom tvåa i ligan med PSG.

Lindahl kom tvåa i ligan med Chelsea och var väldigt bra i OS där Sverige tog silver. Lindahl tog en straff mot USA och två mot Brasilien och överlag var hennes OS-insats bättre än Dahlkvists.

Så om jag skulle slänga in en slant på vinnare av Diamantbollen så hade tipset blivit Hedvig Lindahl.

Hoppas att folk som är på galan i kväll förstår att det här är kvällen då Zlatan Ibrahimovic kan få sin sista guldboll. Zlatan är på plats tillsammans med Kim Källström och Andreas Isaksson. Tre spelare som har gjort väldigt mycket för svensk fotboll och som nu har slutat i landslaget. Trion är värda en ordentlig och fin hyllning.

Mina vinnare på Fotbollsgalan 2016

Årets målvakt
Dam: Hedvig Lindahl (Chelsea Ladies FC).

Herr: Robin Olsen (FC Köpenhamn).

Årets back
Dam: Nilla Fischer (VfL Wolfsburg).

Herr: Victor Nilsson-Lindelöf (SL Benfica).

Årets mittfältare
Dam: Lisa Dahlkvist (Paris Saint-Germain FC/KIF Örebro DFF).

Herr: Emil Forsberg (RB Leipzig).

Årets forward
Dam: Stina Blackstenius (Linköpings FC).

Herr: Zlatan Ibrahimovic (Paris Saint-Germain FC/Manchester United).

Damallsvenskans mest värdefulla spelare
Pernille Harder (Linköpings FC)

Årets tränare
Dam: Martin Sjögren (Linköpings FC).

SM-guld under sitt första år i Malmö FF. Ändå har Allan Kuhn fått sparken. Vi tar allt från början och backar bandet.

Det var oväntat när Malmö FF valde Allan Kuhn som tränare. En ganska oprövad huvudtränare till Sveriges bästa klubb. Men sportchefen Daniel Andersson var säker och sa så här den 8 januari:

”Vi har tittat på vad som är bäst för Malmö FF och då tycker vi att han stämmer väldigt bra in. Han har en ledarfilosofi som kommer att vara väldigt bra för oss. Han kommer att utveckla vår stab och göra dem bättre och han kommer att utveckla våra spelare och gör dem bättre. Sedan har han en spelfilosofi som stämmer väldigt bra överens med hur Malmö FF vill spela fotboll. Allan Kuhn är rätt.”

Tio månader senare låter det så här:

”Allan Kuhn har en varm personlighet, en stor fotbollskunskap och tog vårt nittonde SM-guld. Nu är vår bedömning att vi behöver ett annat ledarskap för att ta fortsatta kliv mot en ny nivå för Malmö FF.”

Vad hände?

De flesta tippade att Malmö FF skulle ta SM-guld och det var inte konstigt med tanke på den ekonomiska sits klubben hamnat i efter två raka år i Champions Leagues gruppspel vilket gjort att man har kunnat värva i en egen allsvensk liga med spetsspelare som Anders Christiansen och Vidar Örn Kjartansson – och lägg där till hungern efter revansch efter femteplatsen man slutade på året innan.

Allan Kuhn var social och trevlig och kom in med en tanke och förhoppning om att vara bollförande och spela allsvenskans bästa fotboll. Han försökte men fick en jobbig start och efter 1-2-förlusten i derbyt mot Helsingborg i den åttonde omgången blev det press på tränaren.

Det hände något där och då. Kuhn kändes mer stressad. Gick ifrån lite av sitt tänk och lät bland annat Enoch Kofi Adu göra sin första start för säsongen. I många matcher skrek han, gestikulerade och manade på i 90 minuter och det behöver inte alltid vara fel men att berätta för Markus Rosenberg hur han ska pressa och passa, då blir det för mycket. Dessutom påverkades han av media.

Men MFF ryckte upp sig. Magnus Wolff Eikrem och Vidar Örn Kjartansson levererade och det är klart att Allan Kuhn ska ha beröm för att han fick ihop det.

Samtidigt var ingen annan klubb i närheten av MFF:s starka ekonomi samt spets och bredd. Eikrem gjorde 19 poäng varav 15 var assist och Kjartansson svarade för 14 mål på 20 matcher. Fantastiska individuella prestationer. Och bakom det hade man en hel hög andra kvalitetsspelare med Markus Rosenberg, Jo Inge Berget, Anders Christiansen, Rasmus Bengtsson, Kari Arnason och Johan Wiland.

Men ändå, om man jämför med hur förra säsongens guldlag vann allsvenskan så var IFK Norrköping ett bättre spelande lag med en tydligare idé och strategi än årets MFF.

Ofta förlitade sig Malmö på individuella prestationer och med det starka materialet man hade så fungerade det bra. Framför allt hade alla lagets stjärnor en förmåga att tända till och leverera mot andra bra lag. Man tog sex poäng mot IFK Norrköping, sex poäng mot IFK Göteborg och fyra poäng mot AIK.

Poängtappen kom i matcher mot sämre lag och där det verkligen behövdes offensiva idéer. Man åkte på förluster på hemmaplan mot Sundsvall och Östersund, på bortaplan mot Jönköping, Djurgården och Helsingborg, samt två oavgjorda matcher mot Kalmar FF. Dessutom förlust mot Häcken i cupfinalen och fyra månader senare ut mot Landskrona. Man föll ihop för många gånger.

Trots att Allan Kuhn tog guld var han inte redo för att leda en så stor klubb som Malmö FF. Han tappade omklädningsrummet och i slutet fick vissa av spelarna agera ledare och samla ihop laget för att fokusera på guldet. Dessutom brydde han sig för mycket om vad media skrev om honom, det påverkade honom för mycket.

Hade ett samtal med Kuhn dagen efter SM-guldet där han la stor vikt vid att han fått för lite beröm i den här bloggen och det kändes inte helt stabilt för att vara en tränare i nyblivet mästarlag. När man sedan hörde att det ryktades om ett tappat omklädningsrum så kändes det som en tidsfråga innan parterna skulle gå skilda vägar.

Nu har det alltså blivit så. Allan Kuhn tog guld under sitt enda år i Malmö FF och det ska han ha beröm för. Men ändå blir det ingen fortsättning. För att kvala in till Champions League krävs det mer.

Spelarrådet med kapten Markus Rosenberg i spetsen ordnade ett möte med vd:n Niclas Carlnén och sa att man inte ville ha kvar sin tränare.

Malmö FF:s ledning får så klart ta på sig att man rekryterade fel och att man valde en tränare som inte var redo. Det var inte Allans fel. Men klubben kan ändå skydda sig med att laget tog guld. Det är ingen panik, kris eller något annat negativt för klubben. Men nu gäller det att hitta rätt. Nu ska laget försvara SM-guldet och försöka att kvala in till Champions League. Man behöver en tränare som kan hantera en grupp med stjärnor, som har pondus, integritet och som är en bra matchcoach.

Det hade varit spännande att se Graham Potter i Malmö FF. Eller Per Mathias Högmo.

Sam Larsson gjorde en bra första halvlek men försvann efter halvtid. Kul för honom att göra mål i debuten men det som jag gillade mest var dels att det oftast hände något när han hade bollen, dels att han tog ett starkt jobb i defensiven.

Ett mål, en fin framspelning till Christoffer Nyman vars nick inte var tillräckligt bra för att gå in i mål, en bra vändning centralt och skott där Isaac Kiese Thelin missade returen var saker som stack ut från Larssons första halvlek.

På minuskontot att han tappade en del boll och ett svagt avslut när han kom fri mot den gamle målvakten i mjukisbyxor.

För att vara en debut så var Sam Larssons insats bra men inte spektakulär. Det är härligt att se spelare som tar chansen när den ges.

***

Norge letar efter en ny förbundskapten och jag tycker att man ska kolla i Sverige. Det vill säga om Ståle Solbakken tackar nej för det lär vara han som står högst upp på förbundets önskelista. Men är tveksam till om han själv vill med tanke på projektet han har i FC Köpenhamn. Tror inte att han släpper det.

Sedan kollar man säkert om Lasse Lagerbäck är sugen men det är nog också tveksamt. Därefter borde man ta en titt på Håkan Ericson.

Norge har inget bra landslag och behöver en förbundskapten som är bra på att få ihop ett lag och göra resultat med resurser som inte är de största och bästa. Ericson tog EM-guld med Sveriges U21-landslag och tog sig nu till nästa års EM efter att ha gått obesegrad ur gruppen. Säga vad man vill om Håkan Ericson men bra på att få ihop det och göra resultat det är han och det är väl just vad Norge behöver? Säger inte att Ericson är det givna valet eftersom det är svårt att veta vilken väg Norge vill gå nu efter Högmo men han borde vara intressant.

***

Häftigt att Victor Nilsson Lindelöf var lagkapten i den andra halvleken. Förmodligen landslagets yngste kapten någonsin och resan han har gjort är otrolig. För ett år sedan kom han inte med i U21-landslagets EM-trupp utan halkade in som reserv. Satte en viktig straff i finalen, vann guld, med i turneringens bästa lag, fick chansen i Benfica, tog den och har inte släppt den sedan dess. Vann liga och cup i Portugal, till kvartsfinal i Champions League. I år leder han ligan och även gruppen i CL. Och i går lagkapten i landslaget. Allt på lite mer än ett år.

En italiensk journalist hade tagit sig till matchen i Budapest i går enbart för att ställa några frågor till Lindelöf efter matchen. Eller reportern var inte ens säker på om han skulle få prata med mittbacken. Men det fick han och frågorna handlade om ryktena om Inter och Napoli och hur han ser på den italienska ligan. Svaren som den italienske killen fick resa hem med var i princip ”inga kommentarer”.

***

Tänk att vi krossade Ungern med 7-0. Först 5-0 i journalistlandskamp och sedan 2-0 till Janne Anderssons team.

***

Aftonbladet skriver att Ludwig Augustinsson är klar för Werder Bremen men att det inte blir en flytt om laget åker ur Bundesliga. Just nu är man på kvalplats.

Tycker att Bundesliga är ett bra steg och att det är bra att ha klausulen om att kunna bryta avtalet om det blir degradering. Men har ändå svårt att förstå vänsterbackens val av just Werder Bremen.

Augustinsson har en spelstil som passar lag som för matcher. Det har gjort att han har lyft i IFK Göteborg och FC Köpenhamn. Men Werder Bremen är ett lag som kämpar för sitt liv för att hänga kvar i ligan.

Förra säsongen slutade Werder Bremen på trettonde plats, två poäng över kval och fem poäng över nedflyttning. Året innan kom man tia med åtta poäng ner till kval. ”Ludde” har gjort det så bra i FCK att han borde kunna hitta ett bättre lag.

***

19:45 går kvällens riktiga landskamp. En jippomatch för Ungern som ska tacka av och hylla före detta spelare, två av dem kommer att starta och den mest kände är målvakten Gabor Kiraly som drar på sig mjukisbyxorna igen.

Även om det är en jippomatch för Ungern så förstår jag att den är desto viktigare för Janne Andersson. Det här är ju faktiskt hans första träningsmatch som förbundskapten för det nya landslaget kastades ju in i VM-kvalet mot Holland utan att ha gjort en match innan.

Så nu får Janne Andersson tillfälle att kolla på spelare som Sam Larsson, Christoffer Nyman och Pontus Jansson. För de här spelarna som nu får chansen gäller det att ta den.

Konkurrensen är oerhört tuff för Larsson mot Forsberg, Nyman mot Berg, Toivonen och Guidetti och Jansson mot Lindelöf och Granqvist. Trion slåss mot spelare som har gjort det väldigt bra i landslaget och som dessutom spelar på en högre nivå med sina klubblag. Men det kan hända saker, någon kan skada sig eller bli avstängd och då är det klart att Janne Andersson kommer att titta tillbaka på den här matchen mot Ungern och se hur det gick för de här spelarna som fick chansen.

Det ska även bli spännande att se Oscar Wendt som har press på sig då både Martin Olsson och Ludwig Augustinsson har gjort bra landskamper. Wendt måste verkligen göra en bra match mot Ungern.

Jakob Johansson var ett utropstecken mot Frankrike och det blir intressant att se hur han följer upp den fina insatsen. Mot Ungern bildar han ett centralt mittfält med Oscar Hiljemark som har haft det tungt i Palermo och som bänkades mot Frankrike, kom in men lyckades inte göra något avtryck. Dags att studsa tillbaka och göra en bra match nu.

Innan matchen mot Frankrike tyckte jag att Sveriges offensiv hade varit för dåligt i VM-kvalet, men då gick laget ut och gjorde en väldigt bra insats. Spelet med bollen, modet och kombinationer fungerade väldigt bra och det är bara att hoppas att man fortsätter så och vågar hålla i och utmana Ungerns backlinje.

***

Var med i Radiosporten tillsammans med deras Richard Henriksson och Susanna Andrén och Aftonbladets Petra Thorén där vi pratade om landslagets höst. Vilka spelare som har varit bäst, om stämningen är bättre för att Zlatan har slutat med mera. Lyssna här.

***

Det har varit många roliga Fotbollskanalen On Tour under den här resan där vi har varit i Marbella, Paris och Budapest. I det senaste programmet var vi på matcharenan och pratade om den något märkliga omkörningen som Kristoffer Nordfeldt har gjort på Patrik Carlgren. Dessutom fick Lundh för sig att vi skulle köra en Mannequin Challenge. Kolla här.

Senast man förlorade en kvalmatch var den 15 november 2013, 0-2 borta mot Ukraina i VM-kval och innan det den 26 mars 2013, vilket är deras senaste kvalförlust på hemmaplan, då blev det 0-1 mot Spanien.

Frankrike har förlorat två kvalmatcher på hemmaplan på sex år – då var alltså en 2013 mot Spanien som var väldigt bra just då och innan det den 20 september 2010, 0-1 hemma mot Vitryssland.

Det säger sig själv att det här är en otroligt tuff uppgift som Sverige har framför sig.

Om Sverige startar så som uppgifterna gäller så är det tunga smällar för Oscar Hiljemark och Oscar Wendt.

Hiljemark har startat i samtliga VM-kvalmatcher och blir nu i så fall omkörd av Jakob Johansson som är med i en landslagstrupp för första gången. Snacka om en omkörning som heter duga då Johansson inte ens har varit med i truppen innan och nu i så fall och plötsligt anses så bra att han får starta.

Anledningen är att Frankrike har ett fysiskt centralt mittfält med Paul Pogba och Blaise Matuidi och det har Sverige respekt för och då ska Johansson ligga tätt och försöka förstöra och då anses han vara ett bättre alternativ än Hiljemark.

Wendt var Janne Anderssons val när Martin Olsson var skadad mot Holland men om det nu blir Ludwig Augustinsson så blir Wendt plötsligt nummer tre på sin position.

Även om det är jämnt mellan Wendt och Augustinsson och Johansson och Hiljemark så är det ändå en ganska vågad laguttagning av Janne Andersson med tanke på hur han har tagit ut laget tidigare, och om Augustinsson eller Johansson faller ur ramen så öppnar det för kritik. Samtidigt kan förbundskaptenen bli geniförklarad om någon eller båda gör en stormatch.

Till höger på mittfältet ser Andersson ut att fortsätta med Jimmy Durmaz och jag förstår att man vill ha en spelare som kan hålla i bollen och skapa något offensivt – alternativet som är Marcus Rohdén är ingen ytter – men av det som Durmaz har visat i sin defensiv så kan det bli problem mot Dimitri Payet. Mot Frankrike ställs verkligen Durmaz defensiva egenskaper på sin spets. Vill att han värderar rätt och att han inte försöker att dribbla i fel lägen, tappar bollen och laget åker på jobbiga kontringar, för där är Frankrike skickliga.

I anfallet får John Guidetti chansen när Marcus Berg är skadad. Skrev ett kritiskt blogginlägg om Guidetti efter matchen mot Luxemburg där han själv sa att han gjorde sin bästa landskamp, vilket var ett löjligt uttalande eftersom det inte var sant.

Vad har hänt efter det?

Guidetti bänkades mot Bulgarien, hoppade in och missade ett jätteläge.

I klubblaget:
Startade och blev utbytt i 2-2-mötet med Ajax.
Inte med i truppen mot Deportivo La Coruna.
Fast på bänken i ligamatchen mot Las Palmas som slutade 3-3.
Inhopp i 78:e minuten när det stod 0-3 mot Ajax och så gjorde han mål en minut senare och matchen slutade 2-3.
Startade och avgjorde ligamatchen mot Valencia med sitt 2-1-mål.

Härligt att Guidetti ser ut att ha vaknat till liv med två mål för Celta Vigo. Nu väntar vi på att han ska göra sitt första tävlingsmål för landslaget. Hittills har det blivit ett mål för Sverige och det var i träningslandskampen mot Wales där han hoppade in och fastställde slutresultatet till 3-0 i den 87:e minuten.

Om vi återgår till Frankrike så är det stora spelare på varje position.

Emil Krafth ska stoppa Dimitri Payet. Ludwig Augustinsson ska stoppa Moussa Sissoko. Ola Toivonen och John Guidetti ska försöka knäcka Raphael Varane i djupet. Jakob Johansson och Albin Ekdal ska ta kampen mot Paul Pogba och Blaise Matuidi. Och vem som ska plocka bort Antoine Griezmann, ja det är oklart.

Sverige måste försvara lågt, ligga tätt och spela fysiskt och på gränsen till vad som tillåts. Man måste försöka hålla nollan, för om det går ett tag utan ett hemmamål så riskerar Frankrike att få publiken mot sig och då kan det bli stress och frustration.

Sverige får hoppas att Emil Forsberg kan slå ut Djibril Sidebé och att Jimmy Durmaz kan skaka om Patrice Evra. För det är på kanterna och bakom Frankrikes ytterbackar som det finns chans att hota.

Sverige ställer upp med den mest orutinerade startelvan någonsin, eller i modern tid. 236 landskamper har spelarna tillsammans och det kan jämföras med den startelvan som spelade i EM-premiären mot Irland för fem månader sedan som då hade 646 landskamper tillsammans.

De mest rutinerade är Andreas Granqvist (58) och Ola Toivonen (47) men sedan är det bara Albin Ekdal, Jimmy Durmaz och Emil Forsberg som har gjort fler än 20 landskamper.

De mest orutinerade spelarna är Jakob Johansson som aldrig har gjort en tävlingslandskamp, Emil Krafth med en tävlingslandskamp och Ludwig Augustinsson som har hoppat in i en tävlingslandskamp.

I backlinjen ställer Sverige upp med Victor Nilsson Lindelöf, Emil Krafth och Ludwig Augustinsson som alla kan spela i U21-landslaget.

Krafth, Augustinsson och Johansson har tillsammans två tävlingslandskamper från start.

Det finns en risk att Frankrike krossar Sverige. På pappret ska det vara så, men tur då att matcher inte avgörs där utan på planen.

Marcus Berg, Mikael Lustig och Martin Olsson har lämnat återbud och det är tre tunga smällar. Där tappar laget skicklighet och erfarenhet. Inte bra mot ett så bra lag som Frankrike på bortaplan.

Inte mycket rutin kvar i en startelva som borde bli: Olsen – Krafth, Lindelöf, Granqvist, ?, ?, Ekdal, Hiljemark, Forsberg – Guidetti, Toivonen

Två platser som känns öppna. Som vänsterback är det jämnt mellan Oscar Wendt och Ludwig Augustinsson och som högerytter tror jag att Janne Andersson kan välja mellan Marcus Rohdén och Jakob Johansson, lite som mot Holland. Jimmy Durmaz är så klart med i diskussionen med tanke på att han startade där mot Luxemburg och Bulgarien men matchbilden lär bli annorlunda nu och det kan göra att valet faller på en mer defensiv spelare än Durmaz.

På Arlanda satt IFK Norrköpings högerback Linus Wahlqvist tillsammans med landslagets målvaktstränare Maths Elfvendal, psykolog Daniel Ekvall och Dale Reese som är fysioterapeut och kontaktperson för spelarna, som alla har jobbat i IFK Norrköping innan Janne Andersson tog med trion till landslaget. Och det blir ju faktiskt lite så att man gör IFK Norrköping-kopplingen när Wahlqvist blir uttagen i A-landslaget.

Tre landslagstrupper har Janne Andersson och Peter Wettergren tagit ut och av spelarna som de haft i IFK Norrköping, Halmstad, Elfsborg och FC Köpenhamn hittar vi:

Andersson: Karl-Johan Johnsson, Linus Wahlqvist, Alexander Fransson, Emir Kujovic, Christoffer Nyman, Isaac Kiese Thelin, samt ledarna Jonas Thern, Maths Elfvendal, Daniel Ekvall, Tom Prahl, Lasse Jacobsson och Dale Reese.

Wettergren: Robin Olsen, Ludwig Augustinsson, Marcus Rohdén, Oscar Hiljemark, Victor Claesson och Niklas Hult.

Tolv spelare och sex ledare.

På ledarsidan är det normalt att man tar in folk man tidigare har jobbat med. Bland spelarna då? En del har varit och är givna, men inte alla. Nu kom Wahlqvist med och det är ingen given uttagning. Om någon frågat vem som gjort en bäst säsong av Wahlqvist och Gif Sundsvalls Eric Larsson (ett mål och sju assist) så skulle jag fundera en, två och tre gånger innan ett svar. Båda gjorde det bra och svaret är inte givet.

Gillar Wahlqvist och det är inget snack om att han är framtiden, men tycker att Frankrike borta är fel tillfälle att slussa in yngre och att Mattias Johansson i AZ, Johan Larsson i Bröndby och IFK Göteborgs Emil Salomonsson har gjort en bättre säsong.

Frågade Janne Andersson på presskonferensen om vad som gör att Wahlqvist kom är med i landslaget, vad han har som till exempel Mattias Johansson saknar. Svaret blev:

– Mattias har gjort det jättebra och det finns flera alternativ på spelare som har gjort det bra. Linus avslutade precis sin tredje hela allsvenska säsong trots att han fyller 20 år på fredag. Han är en talang till sin ålder men har redan skaffat sig stor erfarenhet. Så jag tycker att Linus har väldigt mycket som en bra ytterback ska ha så därför är han med och är uttagen den här gången, sa Andersson något avvikande.

Tycker Wahlqvist visade fina offensiva egenskaper även om det bara blev ett mål och två assist i offensiva IFK Norrköping, men defensiven var inte lika bra och han missade på en del av lagets insläppta mål.

Johansson har gjort det bra i fyra år i AZ som är ett topplag i Holland och som spelar i Europa League. Styrkan är offensiven men han har utvecklat defensiven. AZ hade varit ett bra nästa steg för Wahlqvist och där har Johansson gjort över 150 matcher.

Larsson är kapten i det danska topplaget Bröndby, är ligans bästa högerback (han utsågs för två år sedan till allsvenskans bästa försvarare) och har det senaste fått beröm i Danmark för att ha blivit bättre i defensiven.

Salomonsson har precis som de andra offensiven som styrka. Men han gjorde sju mål och sju assist mot Wahlqvists två mål och en assist i IFK Norrköping som var offensivare och bättre än IFK Göteborg.

Anton Tinnerholm har inte varit lika vass som tidigare år i Malmö FF, men sett till den förväntade matchbilden mot Frankrike på bortaplan undrar jag om inte hans egenskaper och erfarenhet från stora matcher i Champions League hade passat bättre på en bänk bakom Emil Krafth än Wahlqvists?

Det började på den allsvenska upptaktsträffen. När nykomlingarna Östersund och Jönköpings Södra var uppe på scenen pratades det om att de ville ha ett eget spel, gärna vara bollförande och utveckla. De hade en plan. En idé. Gillade det där och då och med facit hand kan vi slå fast att det inte var något tomt snack. De sa det, stod för det, gjorde det och gjorde det väldigt bra.

Östersund gick ut i den första omgången och spelade skiten ur Hammarby på Tele2 Arena och under säsongen besegrades bland annat Malmö FF med 3-0 på bortaplan, IFK Göteborg med 2-0 på hemmaplan och Örebro med 5-1 på bortaplan. Inte nog med det. Nykomlingen från Jämtland hade lägst snittålder på de använda spelarna, slog flest passningar, flest antal kortpassningar, minst antal rensningar, högst bollinnehav och flest dribblingar.

Östersund slutade åtta. Om man ser till spelsätt, utförandet, viljan att utveckla, nykomling, materialet och placering så gör helheten att Graham Potter är årets tränare.

Potter och Östersund fick ihop det genom värvningar av ett gäng spelare som ingen annan allsvensk klubb hade någon tanke på att ta in.

Curtis Edwards spelade i Division 3 i våras, Saman Ghoddos fick inte ens provspela med de lokala Division 1-klubbarna i Skåne under 2014, Douglas Bergqvist spelade i ett bottenlag i engelska femtedivisionen år 2013, Sam Mensiro hittades i ett mittenlag i engelska sjundedivisionen, Jamie Hopcutt i engelska niondedivisionen och Alex Dyer i engelska femtedivisionen.

Nanne Bergstrand har många gånger sagt att det är problematiskt att bli ett bra spelande lag i allsvenskan eftersom ”de här fem åren i superettan har kostat oss enormt mycket.”

Men Graham Potter visade att det visst går. Han tog Östersund från Division 2 till allsvenskan på fem år och väl där spelade de väldigt bra och kom före lag som Örebro, Häcken och just Hammarby.

Det är inget snack om att Östersund var den häftigaste allsvenska nykomlingen på många år och spelare som Brwa Nouri, Alex Dyer och Saman Ghoddos glänste.

Jönköpings Södra var också en trevlig bekantskap. Laget hade en trupp för att spela i superettan men slutade tolva i allsvenskan. Stor del i det hade tränaren Jimmy Thelin som visade fin taktisk förmåga. Han ville ha ett eget spel, precis som Potter även om det inte var lika extremt, och det var inget snack om att vara destruktiv bara för att kriga sig kvar.

Under säsongen besegrade laget bland annat Malmö FF, Elfsborg, Kalmar FF och Djurgården samt spelade oavgjort mot IFK Göteborg och två gånger mot AIK.

Målvakten Anton Cajtoft gick sönder redan i den tredje omgången men Damir Mehic ersatte med bravur och att en nykomling bara släppte in 39 mål är imponerande. Med den siffran var man femte bäst i serien, före lag som IFK Göteborg, Kalmar FF och Djurgården.

Pawel Cibicki och André Calisir gjorde det också väldigt bra och förtjänar att lyftas.

Men det var inte bara Östersund och Jönköpings Södra som var nya och trevliga bekantskaper.

Alexander Isak (1999), Jesper Karlsson (1998), Joseph Aidoo (1995), Michael Olunga (1994), Elias Omarsson (1995) och Mattias Svanberg (1999) var några av de nya unga spelarna som förgyllde allsvenskan 2016.

Anders Christiansen, Vidar Örn Kjartansson, Chinedu Obasi, Issam Jebali och Rasmus Lindgren är inte lika unga men precis som ungdomarna var de nya och trevliga bekantskaper i allsvenskan.

Förutom Potter och Thelin var Allan Kuhn en ny tränare i allsvenskan och trots att de flesta räknade med att storfavoriten Malmö FF skulle ta SM-guld så är det klart att det var bra gjort att klara av förväntningarna, palla trycket och få ihop det. Vi fick även se Mark Dempseys ansikte för första gången och han kom in och gav Djurgården ett lyft. Men inte heller det var någon jätteskräll med tanke på att engelsmannen kom in i ett bra läge då klubben under sommaren hade värvat spelare som Andreas Isaksson, Magnus Eriksson, Othman El Kabir, Kebba Ceesay och Niklas Gunnarsson.

Är med i juryn till Allsvenskans Stora Pris och där ska man lista topp fem i kategorierna: årets målvakt, försvarare, mittfältare, anfallare, tränare, nykomling och mest värdefulla spelare.

Inte helt enkelt och det är alltid lite ångest innan man skickar in det där mejlet med sina spelare och tränare. Men nu är det inskickat och det blev en hel del MFF.

Som årets målvakt hamnade Johan Wiland högst upp på min lista och efter honom kom Patrik Carlgren, Ole Söderberg, Jacob Rinne och Tommy Naurin. Tycker även att Damir Mehic och Kevin Stuhr-Ellegaard och Andreas Andersson gjorde det bra.

Som årets försvarare hamnade Andreas Johansson högst upp och efter honom kom Haitam Aleesami, Kari Arnason, Rasmus Bengtsson och Nils-Eric Johansson. Tycker även att Viktor Elm och Sauli Väisänen gjorde det bra som mittback och poängmässigt var det starkt av IFK Göteborgs högerback Emil Salomonsson att göra sju mål och sju assist. På tal om högerbackar förtjänar även Gif Sundsvalls Eric Larsson beröm då han gjorde en bra säsong.

Som årets mittfältare hamnade Anders Christiansen högst upp och efter honom kom Jo Inge Berget, Magnus Wolff Eikrem, Ismael och Rasmus Elm. Tycker även att Enoch Kofi Adu, Viktor Claesson, Daniel Sjölund och Johan Bertilsson gjorde det väldigt bra.

Som årets anfallare hamnade Vidar Örn Kjartansson högst upp och efter honom kom Christoffer Nyman, Marcus Antonsson, Markus Rosenberg och Chinedu Obasi. Tycker även att Sebastian Andersson, John Owoeri  och Alexander Isak gjorde det bra.

Som årets tränare hamnade Graham Potter högst upp och efter honom kom Jimmy Thelin, Rikard Norling, Jens Gustafsson och Allan Kuhn.

Som årets nykomling är kriterierna att det endast får vara spelare födda 1993 eller senare och med maximalt 15 allsvenska matcher före årets säsong. Där var Alexander Isak (tio mål och en assist) bäst och efter honom Jesper Karlsson (sju mål och två assist), Saman Ghoddos (tio mål och fyra assist), Joseph Aidoo och Michael Olunga (tolv mål och tre assist). Tycker även att Tesfaldet Tekie, Filip Dagerstål, Jesper Manns och framför allt Franz Brorsson gjorde det bra.

Som årets MVP är kriterierna som följer: den spelare som genom säsongen hade störst betydelse för sitt lags framgångar. Behöver inte nödvändigtvis vara en spelare i det lag som vann Allsvenskan. Tänk störst positiv påverkan för sitt lag.

Högst upp Jo Inge Berget och efter honom Andreas Johansson, David Boo Wiklander, Rasmus Elm och Runar Mar Sigurjonsson.

Svårt så klart men valde Berget på grund av att han var otroligt viktig för MFF och levererade antingen som mittfältare eller anfallare. Han stod för en kraft och inställning i sitt spel som banade väg för flera andra spelare.

Andreas Johansson stod för rutin, skicklighet och lyfte (tillsammans med Daniel Sjölund) de unga och alla de nya spelarna som kom när viktiga pjäser försvann.

David Boo Wiklander fick chansen i ett utsatt läge då Hammarby låg på kval och nästan hade släppt in lika många mål som Falkenberg. Då lyfte Bajen och nyckeln till det var försvaret. Både Wiklander och mittbackskollegan Joseph Aidoo storspelade men det var Wiklander som styrde och ställde.

Rasmus Elm blev bättre och bättre och då blev även Kalmar FF det. I sina bästa stunder stack han ut ordentligt och dessutom var han en trygghet för lagkamraterna.

Runar Mar Sigurjonsson spelade bara tolv matcher men så länge han var med så var Gif Sundsvall ett av lagen som spelade bäst och när han lämnade låg man sexa. Utan mittfältaren blev det tufft för Sundsvall. Tycker att Sigurjonsson ska vara med på topp fem men det blir svårt att lyfta honom högre med tanke på att han bara var med i tolv matcher och att det inte blev fler än fem segrar (Östersund, Falkenberg, Häcken, Örebro och Malmö FF). Visst, det var tungt när Sigurjonsson flyttade men det var kanske ännu tyngre när man sålde Pa Dibba och inte hittade en anfallare som kunde löpa i djupet. Klubben tog in Joel Enarsson som tänkt ersättare men det blev inte lyckat.

Nästa år blir det trevligt att få bekanta sig med Sirius och AFC United.

Med tanke på vad årets nykomlingar Östersund och Jönköpings Södra uträttade under 2016 så har ribban höjts men jag är övertygad om att båda kommer att försöka imponera minst lika mycket.
Vinner serien 2017 gör ni inte för det gör Malmö FF.
Men välkommen till allsvenskan!

Sebastian Ohlsson har varit Örgrytes bästa spelare i år och efter säsongen går kontraktet ut. När det återstår ett halvår av ett avtal får en spelare lov att skriva på för en annan klubb. Det gjorde han. Mittfältaren gjorde klart med IFK Göteborg.

Ett kliv upp i seriesystemet för spelaren.
Äntligen en värvning av en lokal spelare för Blåvitt.
Inte så kul för Öis att se sin bäste spelare gå till en rival. Gratis dessutom.

Så här långt har ingen gjort fel.

Men det är nu det blir stökigt.

Inför IFK Göteborgs sista hemmamatch för säsongen – deras näst sista seriematch – valde man att presentera Sebastian Ohlsson inne på Gamla Ullevi. Ohlsson hade dragit på sig Blåvitts tröja och pratade om hur glad han var. Samtidigt släpptes ett pressmeddelande om övergången ut där spelaren berättade att det är en återkomst han drömt om under sina år i Öis (en mening som senare togs bort).

Klart att det inte var smart att dra på sig den Blåvita tröjan under pågående säsong. Örgryte har en match kvar som spelas nu i helgen.

Två dagar senare meddelade Örgryte att Sebastian Ohlsson inte får vara med i deras sista match. Jag kan förstå att man vill släppa fram en annan spelare som ska vara med nästa säsong men det här hade aldrig behövt hända om man hade väntat med att presentera Sebastian Ohlsson till efter säsongen. För nu finns det plötsligt ett annat problem.

Öis möter Assyriska som är på kvalplats med två poäng före Ljungskile som är på nedflyttningsplats. Det är klart att Ljungskile drabbas när Öis stänger av sin bäste spelare mot Assyriska.

Vilken soppa.

För det första var det otroligt slarvigt av Sebastian Ohlsson och det hade varit intressant att veta hur han tänkte, om han ens tänkte?

Från IFK Göteborgs sida kan jag tänka mig att det handlade om att man ville skryta lite över att äntligen ha lagt beslag på en lokal spelare – det var ju inte i går som det hände – och att det var just inför matchen mot Elfsborg som också ville ha Ohlsson. Men ändå, det är ingen supervärvning och jag tror inte att någon inne på Gamla Ullevi hade blivit det minsta ledsen om man hade väntat i en vecka med presentationen.

Nu är Blåvitts sportchef Mats Gren rasande på Örgrytes klubbdirektör Pierre Edström för att parterna hade kommit överens om att det var okej med presentation innan mötet med Elfsborg men att Öis ändå stängt av Ohlsson och gått till attack mot IFK Göteborg.

Av ilskan att döma kan man anta att Mats Gren talar sanning och om han gör det så är det svagt agerat av Edström. Om Edström godkände presentationen är det konstigt, han borde givetvis ha förhandlat fram presentationen till efter sista matchen. Det hade varit bäst för alla.

Så varför agerade Öis på det här sättet två dagar senare? Man har stängt av spelaren som inte heller får en avtackning och man hävdade att IFK Göteborg har ljugit. Det känns som att Edström vill rädda sitt skinn. Det är klart att det väckte känslor hos Örgrytes fans när deras bäste spelare drog på sig Blåvitts tröja under pågående säsong.

Om man ska sammanfatta den här röran så landar det i att det är Ljungskile som drabbas mest. Vad tycker deras tränare Zoran Lukic, som har ett förflutet i Öis? Vad tycker David Leinar som är sponsor för Öis-fotboll och huvudsponsor för handbollen, och som har ett förflutet som spelare i både Öis och Ljungskile?