David Silva må aldrig ha vägt mer än 70 kilo och skulle i boxningssammanhang kategoriseras långt ner i viktklasserna - men på fotbollsplanen har han utvecklats till att bli klubb- såväl som landslagets hjärta och lungor.
Silva är varken stor, stark eller vidare snabb. Han utgår relativt djupt nere i banan och spelar nästintill aldrig i anfallet eller snett bakom. Trots det har han, sedan VM-kvalet drog igång i september 2016, redovisat elva mål på 15 matcher för landslaget.
David Silva är en unik spelare, i ett alljämnt unikt spanskt landslag - med målet att vinna VM-guld i Ryssland 2018.
- Silva är Spaniens Messi, sade Spanien förbundskapten 2009-2012, Vicente del Bosque.
Del Bosque, som var kritisk till vad han ansåg vara en förlegad sanning om att mindre atletiska spelare inte kunde försvara, har i efterhand sagt att han aldrig tvivlade på Silvas offensiva förmåga, men att det kunde vara problematiskt att få in honom i ett balanserat lag. Men Silva skulle så småningom få chansen - och som han tog den.
Det under Luis Aragonés ledning som Silva fick sitt genombrott och visade tendenser på vad han senare skulle komma att utvecklas till. Under EM 2008 ställde Aragonés upp med, vad som då sågs vara, en revolutionerande taktik: Med Marcos Senna som defensiv mittfältare; Xavi som nummer tio och Andrés Iniesta och Silva som två offensivt lagda mittfältare. I anfallet återfanns den väloljade anfallsduon Fernando Torres och David Villa. Experimentet var succéartat, och den då 22-årige Silva var en nyckelspelare i det Spanien som vann sin första titel av betydelse sen 1964.
Finalvinsten i Wien satte stopp på en av världsfotbollens längre och, definitivt, mest märkliga titeltorkor. Det var startskottet på Spaniens dominans inom världsfotbollen.
Aragonés försvann och in kom del Bosque. Han kom att förändra Spaniens sätt att spela och tog bort en av de offensiva mittfältsrollerna inför VM 2010, och Silva petades till förmån för den mer populära Iniesta. Tanken var att stabilisera laget med både Xabi Alonso och Sergio Busquets i en taktik med två sittande mittfältare.
Och det gick liksom inte att klandra del Bosques beslut; Spanien tog hem det efterföljande VM-slutspelet efter att Iniesta stått för matchens enda mål i förlängningen mot Holland.
Silva var visserligen tillbaka i startelvan i EM 2012, som Spanien skulle gå vinnande ur - igen, men relationen spelare och ledare emellan var alltjämt ansträngd.
När Pep Guardiola utannonserades som ny tränare för Manchester City var det få experter som trodde att Silva skulle passa in i det nya spelsättet. Han sågs vara en lyxspelare för lag med strikt uppdelade ansvarsområden - offensiva mittfältare och forwardar anfaller och backlinjen försvarar - snarare än att funka som en hårt arbetande central mittfältare
- Guardiola spelade Silva i en central mittfältsroll i hans 4-3-3. Och vi är nog alla överraskade av Silvas utveckling och svar på tal, då han i jämförelse med en offensiv mittfältare som tidigare nu behöver täcka större ytor, säger en Chelsea-anställd expert som inte vill vara namngiven, och tillägger:
- Han gör ett otroligt arbete i Citys lag och har visat att han har kondition som en långdistanslöpares. Efter 90 minuter av konstant löpande har han fortfarande kraft att ta rätt beslut - i rätt läge.
Silvas omvandling i ett Guardiola-lett City hände i samma veva som att Julen Lopetegui utsågs till Spaniens förbundskapten 2016. I landslaget utgår han numera från kanten och från en relativt fri roll arbetar sig in i banan i den offensiva tredjedelen i ett kortpassningsspelande Spanien. Silva gick från att vara en utarbetad offensiv mittfältare till att bli en flexibel tillgång med brett register.
- Jag brukade dribbla mer och driva längre sträckor med bollen förut, men nu ligger större fokus på snabba, mer direkta passningar, beskrev Silva sin förändrade spelstil.
Silva, vars VM-förberedelser har störts av att hans son Mateo föddes flera månader för tidigt, är en nyckel för att Spanien ska kunna motsvara supportrarnas högt ställda förväntningar. Men det är inte bara hans passningsspel som är vitalt utan även hans näsa för var motståndarmålet är placerat; hans elva mål på 15 matcher är ett utomordentligt facit och gör honom till en av kvalets absolut målfarligaste spelare.
Bland Spaniens främsta konkurrenter om VM-titeln är det bara Cristiano Ronaldo, som med sina 15 mål är bättre - Romelu Lukaku (11 mål), Edison Cavani (10), Gabriel Jesús (7), Thomas Müller (5), Harry Kane (5) och Olivier Giroud (4).
Det finns ett genomgående mönster att de främsta målskyttarna har fysiken, om det nu är styrka eller snabbhet, som deras främsta vapen. Det är väl egentligen bara Silva och Leo Messi (7 mål för Argentina) som skiljer sig från mängden.
Silva, liksom Messi, är ett unikum i en annars så förutsägbar fotbollsvärld. Frågan är inte var fotbollstrollkarlarna egentligen hör hemma på planen utan snarare om det finns positioner de inte behärskar?
Översättning: Joel Åberg.