Valencia-stöket & omgångens elva i La Liga #32

Nu har Valencia gett Albert Celades foten. Droppen som fick bägaren att rinna över var torsken, eller rena rama förnedringen, i regionsdrabbningen mot Villarreal.

Klubben har nu haft 12 olika tränare på knappt ett decennium.

Unai Emery, Maurucio Pellegrino, Ernesto Valverde, Miroslav Djukic, Pizzi, Nuno Espirito Santo, Voro, Gary Neville, Pako Ayestarán, Voro igen, Cesare Prandelli, Voro igen, Marcelino, Albert Celades och nu ska Voro in och ta över kaoset för typ sjätte gången.

Detta är sedan 2011. Jag trodde mycket vände i och med Marcelino. Det fanns kontinuitet och helt annat långsiktigt tänk. Copa del Rey-titeln var kronan på hans verk. Sedan har han haft svårt att “ta nästa nivå” i sina tidigare uppdrag. Men i Valencia fanns å andra sidan helt andra förutsättningar än övriga spanska klubbar han har tränat. Villarreal blir aldrig Valencia, med allt vad det innebär.

Men det senaste året har varit mer präglat av kaos än vad de mest inbitna Valencia-supportrar ens trodde var möjligt. Att Albert Celades inte var rätt man på rätt plats har väl stått klart ganska länge. Nu ska Voro rädda upp det som räddas kan. Låt se hur snurrigt det hinner bli i styrelserummet innan nästa säsong.

***

Innan kvällens matcher tar vid, med Barcelona-Atlético som huvudfight 22:00, ska vi så klart summera det som varit och plocka ut en elva. Kanske den svåraste att välja ut den här säsongen. Framför allt med tanke på den mängd galna mål och den nivå på anfallsspelare som visades upp.

Det här har jag kommit fram till.

Courtois (R.Madrid)
Trippier (Atlético) – Olivas (Valladolid) – Unai García (Osasuna) – Marcelo (R.Madrid)
Rochina (Levante) – Casemiro (R.Madrid) – Saúl (Atlético) – Cazorla (Villarreal)

Gerard Moreno (Villarreal) – Gallego (Osasuna)

***

Thibaut Courtois (3): I brist på riktigt bra målvaktsinsatser defensivt (Sergio Asenjo ska ha lite offensiv credit) gjorde Courtois en ny riktigt stabil insats. Pannben på belgaren. Blivit hur viktig som helst.
—
Kieran Trippier (3): Fick operera ganska fritt i offensiven och då trivs Trippier. Assist noterad efter fast situation.
Kiko Olivas (3): Riktigt bra när Valladolid nöp en viktig pinne mot Sevilla. Målskytt på ett sätt som framstod som om Kiko gjort mål hela sitt liv. Oerhörd känsla i nicken.
Unai García (1): Syns inte alltid lika mycket som kollegan Aridane, men satte inte många fötter fel mot Leganés. Oerhört stabil insats.
Marcelo (2): Tillbaka för Real Madrid och hade en kul match mot Espanyol. Fick kliva på i offensiven, kombinerade bra och blygsamt involverad i segermålet.

—
Rubén Rochina (2): Mål & assist för ytterfältaren – det är väl främst det han är nu för tiden – när Levante var klasser bättre än Betis.
Casemiro (6): Benzema? Ramos? Ja, det finns att argumentera för båda, men min röst om den store utmanaren till Lionel Messi om ligans mest värdefulla spelare är Casemiro. Visar gång på gång sin betydelse. Nu även matchvinnare.
Saúl (2): Viktig 1-0-nickare för Atlético. Bra i spelet utan boll, bra i spelet med boll.
Santi Cazorla (5): Vad sa vi om ligans MVP? Ja, är det någon utanför toppduon är Santi Cazorla ett hett alternativ. Spelar fotboll på en nivå som är fantastisk just nu.
—
Gerard Moreno (2): Luis Suárez tvåmålsskytt, Jaime Mata likaså, Karim Benzemas avgörande assist. Alternativ fanns. Men det går inte lämna Gerard Moreno utanför omgångens elva trots den galna konkurrensen på anfallssidan. Högst inblandad i båda målen mot Valencia – och vilka mål sen.
Enric Gallego (1): Den andre som jag väljer in i anfallet blir Enric Gallego. Vilken tuff säsong han haft, veteranen som slog ned som en bomb i den spanska fotbollen förra säsongen. Men nu klev han verkligen fram för Osasuna, cyklade in en boll och avgjorde därefter på tilläggstid. Nu kan festen, med viss social distansering, börja i Pamplona med nytt kontrakt i handen.

I går fick jag se ett av de mest estetiska mål jag någonsin sett. Det är ju förstås helt subjektvt. Vissa föredrar när en spelare dribblar ett helt lag och chippar in den över målvakten. Vissa älskar att se en stenhård frispark som når nätmaskorna via ribban och in.

Jag påstår inte att jag inte gillar varken dribblingsräder eller frisparkar. Men 2-0-målet Villarreal – för det var verkligen mer än bara en individuell insats vilket också gör det ännu mer vackert – gjorde mot Valencia i går var någonting speciellt.

Jag tänker inte ens ge mig på att beskriva det. Aldrig kommer det visualiseras i tanken och ens vidröra hur det såg ut i verkligheten. Ni får kolla här helt enkelt.

Det får hur som helst inleda den här hyllningstexten till just Villarreal. Denna välskötta snudd på exemplariska fotbollsklubb, från en stad med 50 000 invånare, en fotbollsakademi av högsta rang och en tydlig fotbollsfilosofi som genomsyrar hela klubben.

Jag unnar alltid Villarreal framgång. Men det är ännu enklare att göra det när laget består av så mycket råtalang och så mycket vad just Villarreal är. Det finns ungdomslig entusiasm och enorm potential hos många spelare, blandat med erfarenhet och därtill många spelare från de egna leden.

Vad finns där att inte gilla?

Att Villarreal under förra hösten var den spanska klubb med flest representanter i det spanska landslaget säger också en hel del. Och då var inte ens Paco Alcácer på plats i klubben, samtidigt som Sergio Asenjo var utanför.

Det är märkligt hur snabbt det svänger i sportens värld. Sett till ligasäsongen vi pratat om och berömt Getafe och Real Sociedad gång efter annan. Valencia och Real Betis har varit flopparna.

Villarreal då? Nånstans där i ingenmansland. Klart bättre säsong jämfört med fjolårets, vilket gör att kraven inte var lika extrema. Å andra sidan förfogar Javi Calleja över en av ligans klart starkaste trupper. Det finns ingen som kan påstå något annat.

Därför är det bara rimligt mer än förvånande att Villarreal nu växlat upp och tagit tabellplacering efter tabellplacering. I skrivande stund är laget femma i La Liga (Getafe kan springa förbi i kväll). Just nu har Villarreal allt i egna händer att lösa en Europa-plats. Och som laget spelar just nu – 2-0-viktorian mot regionsrivalen Valencia var en uppvisning – finns ingenting som pekar mot att den gula ubåten skulle läcka vatten.

Asenjo är en av ligans bästa målvakter. Raúl Albio-Pau Torres ett av ligans bästa mittlås. Gerard Moreno-Paco Alcácer ett av ligans bästa anfallspar. Och Santi Cazorla är en av ligans bästa spelare.

Men det finns annat därtill. Bruno Sorianos återkomst, med allt vad det innebär. Potentialen som existerar i Samuel Chukwueze, Javi Ontiveros & Xabi Quintillà.

När jag sett Villarreal de senaste omgångarna ser jag ett lag som har alla förutsättningar att bara titta högre upp i tabellen. Att nästa säsong vara med och utmana om mer. Tänk bara om Chukwueze & Ontiveros tar nästa steg. Om Óscar Rodríguez – säsongens sensation i Leganés – löses till nästa säsong som ryktena påstår. Och Bruno Soriano kan vara frisk och hel och bara vara i närheten av den form han befann sig i innan den långa skadefrånvaron.

Just nu öser jag romantik över Villarreal. Jag kanske överdriver efter de senaste insatserna. Efter målet mot Valencia i går.

Men det var längesen jag såg ett så här “färdigt” lag, nu när säsongens Villarreal äntligen börjar ta fart och anfallsparet Gerard-Paco allt mer hittar rätt tillsammans sedan Paco anslöt i januari. Det krävs kanske lite mer bredd. Och det största frågetecknet placerar jag över tränare Calleja, hur mycket jag än gillar att han gått “Villarreal-vägen” och nått A-laget efter att ha jobbat sig uppåt i klubben.

Annars är det bara luta sig tillbaka och njuta. Villarreal lirar roligast fotboll i Spanien just nu. Och Santi Cazorla har varit involverad i 30 mål sedan återkomsten till La Liga. Det om något borde kunna fungera som motivation för kompisen Bruno Soriano när han nu ska hitta tillbaka till formen.

***

På tal om mål är det tjänstefel att inte nämna något om Karim Benzemas assist till Casemiro i går.

Som en ren och skär hyllning till Guti.

Målet var inte vara snyggt utan tog också Real Madrid upp i serieledning med två poängs distans till Barcelona. Madrid ser oerhört kompakt och starkt ut. Centrallinjen ser nästan bättre ut än någonsin.

Det börjar osa matchboll för Real Madrid nu.

***

Jag och Marcelo klampar in i studion och kommenterar Getafe-Real Sociedad i kväll. Avspark 22:00, vi drar igång snacket cirka tio minuter innan.

Snacka om ångestfight kring nyss nämnda Europa-platser. Två lag som fallit ihop som korthus sedan uppehållet.

Min tanke var att Getafe, med sin erfarna trupp och avsaknaden av ett rejält hemmastöd, skulle kunna dra nytta av spel inför tomma läktare. Så har det knappast blivit.

Jag hade mindre hopp kring Real Sociedad, men att det skulle se helt förvirrat ut och att Martin Ødegaard helt glömt bort hur man trycker till en boll har varit överraskande. Nu gäller det för både Getafe och La Real att studsa tillbaka om det ska bli något spel utanför de inhemska gränserna nästa säsong.

Sju omgångar kvar. Det går undan. I kväll dags för nästa rond, Sevilla-Valladolid på fredagsschemat.

Först omgångens elva från veckoomgången.

Rui Silva (Granada)
Arias (Atlético) – Bartra (Betis) – Ramos (R.Madrid) – Escudero (Sevilla)
Rafinha (Celta) – Puig (Barcelona) – Expósito (Eibar) – Vinicius (R.Madrid)
Iago Aspas (Celta) – Diego Costa (Atlético)

***

Rui Silva (2): Stabil sista utpost som inte hade överdrivet att göra fram tills slutet av matchen, då han räddade Guerreros straff.
—
Santiago Arias (2): Bidrog till noll insläppta mål och högst involverad i det enda framåt. Fin genomskärare som hittade Marcos Llorente, som i sin tur hittade in framför mål.

Marc Bartra (1): Segerorganisatör mot Espanyol med nickmål men också en bidragande orsak till att Betis för ovanlighetens skull inte släppte in mål.
Sergio Ramos (4): Hade inte bara slipat på den fysiska formen under uppehållet. Gatan vilken frispark!
Sergio Escudero (1): Hade en del att stå i bakåt, men tar framför allt plats för att hans passningsspel är väldigt bra och hans offensiva egenskaper ännu en gång blev framträdande. Kan väl inte lira kvar i Sevilla om Reguilón löses permanent?
—
Rafinha (2): Wow, vilken form. Ny riktigt bra insats från brassen när Celta tog andra raka.
Riqui Puig (1): La Masía-ynglingen hoppade in redan efter några minuter i den andra halvleken och förändrade matchbilden fullständigt mot Athletic. Vilken impact. Ville ha boll, vågade bryta mönster.
Edu Expósito (1): Fick Valencia att se ut som ett bakfullt division 6-lag stora delar av matchen. Positionssäker, bra passningsspel.
Vinicius Junior (2): Fortsätter på sin fina form. Mål mot Mallorca med snudd på ytterligare ett. Blir svårt för Zidane att hålla Vini utanför elvan framöver.
—
Iago Aspas (2): Matchvinnare för Celta. Som så många gånger förr. Den tillsammans med Messi & Suárez som nått tvåsiffrigt i antal ligamål senaste fem säsongerna.
Diego Costa (1): Klassisk Diego Costa-insats. Ett mål han är och kladdar på, men som till slut blir självmål. Mycket slit, mycket vilja. Samtidigt en Diego Costa vi saknat och inte sett mycket av den här säsongen.

Jag kan inte säga att jag ens begriper en procent av Barcelonas värvningspolicy, den som pågått i snart ett decennium. Det är omöjligt att bara titta lokalt bland spelare runt om i Katalonien. Alla kan inte gå via La Masía. Men det går samtidigt inte heller bygga ett vinnande lag genom att betala dyra prislappar gång efter gång och till slut ha alldeles för många stjärnor som vill göra samma saker.

Det måste finnas en balans. Några “Sergi Robertos” och några “Marc-André ter Stegens”.

Barcelona har en hel del problem. Jag kallade det “Messi-beroende” i sändningen i går. Den senaste tiden har det blivit ännu mer uppenbart än tidigare. Lagkamraterna vill eller vågar inte ta egna initiativ, utan allt går genom Messi. Oavsett om han befinner sig i en farligare yta eller inte.

Till slut blir det ganska lättläst.

Och när det gäller Barças stjärnvärvningar de senaste åren är det alldeles för många som fungerat i en “Messi-roll” i sina tidigare klubbar. Coutinho i Liverpool, Antoine Griezmann i Atlético. Den som brutit mönster allra mest är Ousmane Dembélé, men ja, han har också haft närmare 20 skador den senaste treårsperioden.

Den enda ljusglimten för Barcelona mot Athletic i går var att se Riqui Puig komma in tidigt i den andra halvleken och ta för sig. Han spelade inte för Messi, han spelade med Messi. Han tog initiativ, var konkret, letade hela tiden efter alternativ framåt i banan.

Betydligt mer produktiv och innovativ än Arthur, som uppenbarligen har en del annat i tankarna. Däremot, för att återknyta till Barças policy när det gäller rekryteringar, förstår jag inte varför Barcelona hellre vill ha en Miralem Pjanic – som passerat 30 och sett ganska trött ut på slutet – snarare än en 23-årig Arthur med otrolig potential.

Kanske finns det mer bakom konflikten Messi/Arthur än vad som uppdagats.
Kanske är den yngre mittfältsgenerationen redo att ta ett större ansvar.

Det kanske är en kombination. Men sett till spelare för spelare och de prislappar det talas om (att Pjanic inte skulle kosta mycket mindre än Arthur) låter det i mina öron som att Barcelona är på väg att göra dålig business.

Eller så spelar den ekonomiska aspekten mindre roll när vi blickar tillbaka om tio år. Kanske öppnar en Arthur-flytt dörren på allvar för Riqui Puig. Kanske är det positivt för Barcelona i längden.

Men Pjanic jämfört med Arthur. Inte får Barcelona en bättre fotbollsspelare. Framför allt inte något att bygga en framtid runt. Blir spännande att se hur det här slutar.

***

Asier Illarramendi har blivit historisk – trots att han inte spelat fotboll sedan omgång tre den här säsongen.

Trots att han inte ens var med i Real Sociedads trupp häromdagen – alltså inte ens inkluderad som avbytare – har han blivit avstängd två matcher. Detta för snack/protester mot domaren.

Detta har aldrig tidigare hänt.

Att spelare som inte varit på planen fått kort och i förlängningen blivit avstängda sker titt som tätt. Detta var något nytt.

Nu har Illarra ändå dragits med småskavanker men comebacken låter vänta på sig av fler anledningar.

Vuelve Bruno!

1128 dagar sedan sist.

Efter tre år på skadelistan gjorde 36-årige kaptenen tillika klubbikonen Bruno Soriano comeback för Villarreal. Han har stått vid ruinens brant, nära att tacka för sig utan att ha fått ett ordentligt avsked, vid upprepade tillfällen. Men tre år av skadehelvete, där allt började med en svår knäskada följt av två operationer och upprepade bakslag i rehabiliteringen, har nu Bruno krigat sig tillbaka.

Bara att han var uttagen i en matchtrupp var stort nog. Men när han i går fick göra comeback hemma på El Madrigal – kanske var det nu jag saknade publiken mest av allt – i matchen mot Sevilla var det en stor seger. Vilken förebild, vilken motivationskraft att efter så många motgångar resa sig och ta sig tillbaka.

Bruno har alltså hunnit fylla 36 år. Han har varit av ligans mest underskattade mittfältare de senaste 15 åren pendlade in och ut i den spanska landslagstruppen under flera år. Trots att han inte spelade i en av de allra största klubbarna var han där och konkurrerade när Spanien hade sitt bästa mittfält genom tiderna.

När det hade gått två år utan några positiva besked kring hans rehabilitering trodde nog de allra flesta att tiden var förbi. Att Bruno Soriano aldrig skulle få det avslut hans karriär förtjänar.

Han är en av de trotjänare som finns kvar i toppfotbollen. Tillhört Villarreal sedan han var grabb, debuterade i A-laget 2006 och har sedan dess hunnit göra över 400 matcher för klubben.

– Jag skulle ljuga om jag inte sa att det varit nära att avsluta allt och inte fortsätta. Det har varit många tuffa stunder. Men hela tiden har viljan funnits där. Att ta sig tillbaka. Det har varit tre långa år och varit svårt, men det här är väldigt viktigt för mig och just nu är jag väldigt lycklig, sa Bruno Soriano efter matchen i går.

Med samma mentala styrka och om kroppen håller känns det hoppfullt att vi får se Bruno Soriano tillräckligt länge för att han ska hinna bevisa att han fortfarande håller på den högsta nivån och att han sedermera kan få ett värdigt avslut inför sin hemmapublik.

Matcherna haglar. Ny omgång redo att dra igång redan i kväll, med fina mötet Villarreal-Sevilla.

I går såg vi Real Madrid kliva upp i serieledning igen. Detta efter en ny urstark andra halvlek. Kan Karim Benzema bibehålla sin målform och laget således inte blir lika lidande av att andra offensiva pjäser måste kliva fram ser det väldigt bra ut för Madrid i kampen om titeln.

Måste påpeka att kvalitén på matcherna blivit allt bättre den senaste omgången. Man märker att ett par-tre matcher gör tydlig skillnad på tempo och förstatouch. Betyder färre misstag nu än tidigare.

Nåja, här är omgångens elva.

Unai Simón (Athletic)
Peña (Villarreal) – Koundé (Sevilla) – Iñigo (Athletic) – Olaza (Celta)
Denis (Celta) – Óscar (Leganés) – Rafinha (Celta) – Guedes (Valencia)
Rodrigo Moreno (Valencia) – Vinicius Jr (R.Madrid)

***

Unai Simón (4): Säsongens genombrottsmålvakt Unai Simón levererade en helgjuten insats mot Real Betis. Nollan intakt, flera bra räddningar.
—
Rubén Peña (1): Vilken säsong han gör, Villarreals högerspringare. Noterad för assistpoäng i 1-0-viktorian mot Granada.
Jules Koundé (2): Jättefin prestation mot Barcelona. Står upp mot Luis Suárez, stressar inte upp sig när Barcelona sätter in förstapressen, resolut i sitt försvarsspel. En diamant.
Iñigo Martínez (4): Stabil bakåt, matchvinnare framåt. Och med ett klackmål!
Lucas Olaza (2): En av många bra spelare i Celtas 6-0-kross mot Alavés. Kombinerade fint längs sin vänsterkant.

—
Denis Suárez (3): En av omgångens bästa spelare. Styrde och ställde mot Alavés. Briljant i passningsspelet.
Óscar Rodríguez (3): Säsongens frispark. Klubbarna lär stå på rad för att låna Real Madrid-ägde mittfältaren till nästa säsong.
Rafinha (1): Fantastiskt bra när Celta spelade propaganda-fotboll och körde över Alavés. Kryddades med dubbla mål.
Gonçalo Guedes (1): Guedes of hösten 2017. Riktig nostalgi-känsla över prestationen. Som att han återuppstått.
—
Rodrigo Moreno (1): Löpstark, skicklig på att värdera och väl värd ett mål. Rodrigo har sett oerhört bra ut sedan uppehållet.
Vinicius Junior (1): I den galna konkurrensen får Vinicius flytta upp i anfallet. Skapade ordentlig oreda med Real Sociedads försvar hela matchen. Ordnade straff, provocerade fram kort. Allt som saknades var väl ett mål, men ändå tongivande i Real Madrids seger.

Det har inte varit en fråga om, snarare när Real Betis skulle ge Rubi foten. Natten till söndagen kom nyheten. Bara några timmar efter förlustmatchen mot Athletic.

Och det var knappast överraskande. En seger på senaste elva och allt närmare en bottenstrid är undermåligt för ett lag som på pappret borde utmana om Europa-platser. Att Rubi överhuvudtaget fick 30 omgångar på sig är överraskande med tanke på hur det sett ut spelmässigt.

I slutet av oktober stod tränaren vid ruinens brant efter fyra raka utan seger och några bedrövliga insatser, bland annat en 5-1-förlust mot Villarreal. Men när alla rapporter var eniga om att klubben skulle ge Rubi sparken vid poängtapp mot Celta Vigo, klev Nabil Fekir fram och löste en viktoria på tilläggstid. Frågan är om det ur ett långsiktigt perspektiv verkligen var bra? Rubi fick mer tid, spelet var fortfarande vacklande och uddlöst.

I mars skedde något liknande. Sju raka matcher utan seger och Betis föll allt längre ned i tabellen. Real Madrid väntade hemma och vid förlust pekade allt mot att tränarbyte var det enda alternativet. Då sprang sig Cristian Tello helt fri och avgjorde matchen. Frid och fröjd för stunden och helt plötsligt förlängdes Rubis förtroende ytterligare några omgångar.

Men nu, så här tre omgångar in efter återstarten och idel usla både prestationer och resultat, kom så beslutet. Rubi får lämna.

Nu blir det ändå ingen långsiktig tränare som kommer in och tar över ansvaret i de omgångar som återstår. Det pratas bland annat om att Marcelino är ett tänkbart alternativ till nästa säsong (han har ju redan lett Valencia den här säsongen och får således inte träna något annat La Liga-lag förrän nästa säsong) vilket på förhand känns som en perfect match. Mer cynism och mindre propaganda hade varit nyttigt för Betis om klubben faktiskt ska uppnå de ambitiösa men ändå rimliga målen att ta sig ut i Europa.

Oavsett vem det blir som tar plats på bänken nästa säsong är jag övertygad om att Betis nu gjort helt rätt i att sparka Rubi. Han fick alldeles för många matcher och har egentligen aldrig visat någon tendens på att han skulle vara rätt man för att ta grönvitt till nästa nivå. Det har snarare gått bakåt sedan Quique Setién var där.

Nu gäller det för Betis att bara spela till sig nytt kontrakt, be till högre makter att Nabil Fekir vill stanna ytterligare en säsong, och sedan lösa rätt tränare. Potentialen för stordåd finns alltjämt för den här truppen.

Vad vackert det var att se Marco Asensio spela fotboll igen. Han må inte ta plats i omgången lag, även om han lika väl hade kunnat konkurrera ut både Chukwueze och Ansu Fati sett till poängskörd, men jag valde de senares totala prestation som mer värdefulla för sina lag.

Asensio får nöja sig med ett omnämnande här i stället. Jag hoppas han håller sig skadefri och når upp i den nivån han stundtals hade innan mardrömsskadan. Jag gillar verkligen Marco Asensio. Att han är vänsterfotad är en del, men det är något med det där tillslaget han har och när han trippar fram för att slå till bollen.

Mål kan han göra. Det behöver han inte bevisa för någon. Han behöver däremot lära sig att bli jämnare och ta större plats i spelet om han ska ta det där stora steget och bli en av de allra bästa.

Kul hur som helst att han är tillbaka på fotbollsplanen. Vilken joker Real Madrid har i Asensio de kommande veckorna. Hans självförtroende lär skjuta i höjden efter 1+1 mot Valencia.

Nåja, innan nästa omgång rullar igång om några timmar är det dags att summera med en elva.

Aitor Fernández (Levante)
Pipa (Espanyol) – Ramos (R.Madrid) – Cabrera (Espanyol) – Mendy (R.Madrid)
Chukwueze (Villarreal) – M.Llorente (Atlético) – Campaña (Levante) – Ansu Fati (Barcelona)
Benzema (R.Madrid) – João Félix (Atlético)

***

Aitor Fernández (4): Målvakten som räddar flest skott i ligan tog också de allra flesta mot Sevilla. Suverän match, flera kvalificerade parader. Gör en grym säsong.
—
Pipa (1): Gjorde sin blott andra ligastart för säsongen men imponerade med stort lugn och handskades väl med Marc Cucurella.

Sergio Ramos (3): Oerhörd pondus och självklarhet i sitt spel. Knappast legat på latsidan under uppehållet.
Leandro Cabrera (2): Gjorde skäl till sin dyra prislapp. Vital för Espanyol som tog en pinne mot Getafe trots en man kort nästan hela matchen.
Ferland Mendy (3): Stabil insats av fransmannen som inte bara visade prov på defensiv stabilitet utan också offensiva egenskaper. Assisterade till avgörande 2-0-målet mot Valencia.
—
Samuel Chukwueze (1): Vi väntar på det stora genombrottet alltjämt. En bit på väg mot formen när han hade en bra dag ute på högerkanten mot Mallorca.
Marcos Llorente (1): Den defensive mittfältaren har blivit en poängspelare för Diego Simeone. Avgjorde på Anfield, nu inhoppare i en offensivare roll och hann både göra mål och två assist.
José Campaña (4): Ny jättebra match av José Campaña. Mot sin moderklubb.
Ansu Fati (3): En av få spelare som stack ut när Barcelona gjorde minimalt för att besegra Leganés. Fint mål.
—
Karim Benzema (6): Tvåmålsskytt där det andra stack ut. Herregud vilken prestation. Mottagningen och avslutet – helt mållös.
João Félix (3): Såg knappast ut att ha lidit av skadebesvär. Pigg och på spelhumör när Atlético krossade Osasuna.

Han har synts till på Ramón Sánchez Pizjuán under säsongen. Med brett leende och Sevillas sportchef Monchi som sällskap. Det klart att ryktena intensifieras och placerar José Campaña i sin moderklubb från och med nästa säsong.

Och efter insatsen mot just Sevilla häromdagen känns det bara ännu mer uppenbart att Campaña är mittfältaren som ska efterträda Éver Banega, som lämnar La Liga efter säsongen och ska hova in de sista stålarna efter en lång och fin karriär.

Campaña har hunnit falla 27 år. Knappast purfärsk längre, men samtidigt i en bra ålder. Han har utvecklats till en etablerad mittfältare i Levante de senaste åren, men tagit ännu ett kliv den här säsongen. Framför allt håller han en betydligt högre lägstanivå och presterar ofta bra mot topplagen. Han är en av de som slår flest passningar som resulterar i målchanser den här säsongen, och hans förmåga att röra sig och hitta ytor för sig själv är en otrolig egenskap.

Det José Campaña visat den här säsongen, både i sin mer naturliga roll centralt på mittfältet men också som “interior”, där han utgår från kanten, tycker jag är bevis nog på att han är redo för en större utmaning.

Och garven med Monchi borde ge en hint vad som är på gång. Campaña föddes i Sevilla och spenderade 13 år i klubben, innan han först lämnade för Crystal Palace 2013. Det har varit en ganska krokig väg. En kort sväng på lån till Nürnberg, följt av en märklig övergång till Sampdoria där han inte spelade alls. 2015 vände det när han var utlånad till Alcorcón, och året efter värvade Levante honom permanent.

Campaña har varit en nyckelspelare sedan dess och närmar sig 150 matcher för klubben. Han kommer hinna nå den milstolpen. Sedan är det dags att röra på sig.

Om inte Sevilla rycker i honom vore det oerhört märkligt. Lokalpatriotismen och en inte alltför hög prislapp klingar väldigt bra med Sevilla.

***

Det blev inget spel i går för Luka Romero – Mallorcas talangfulle argentinare.

Varför det är anmärkningsvärt att han inte spelade? Jo, han är bara 15 år och 211 dagar. Vid spel skulle han blivit La Ligas yngste spelare genom alla tider. Ett rekord som sträcker sig så långt tillbaka som till 1930-talet.

Med utökad matchtrupp finns ändå möjligheten att Romero får några minuter de närmaste veckorna och blir historisk ändå.

***

En annan ung spelare som fått speltid och därtill imponerat är Ansu Fati.

17-åringen har haft lite skadebesvär den senaste tiden, men fick ändå starta gårdagens match för Barcelona hemma mot Leganés.

I en ganska sömnig tillställning var Ansu behållningen. Bjöd på en del fina individuella aktioner i den första halvleken och var framför allt klinisk när han sköt in 1-0. Hans femte ligamål för säsongen. Ganska galet.

***

Ingen rast, ingen ro i La Liga. Och jag gillar hur matcherna och omgångarna bara avlöser varandra. Det gäller att hänga med.

Tre nya matcher i kväll. Bland annat ångestdrabbningen Valladolid-Celta, följt av Osasuna-Atlético Madrid.

Diego Simeones Atleti har inte vunnit på bortaplan under hela 2020, och gör sin poängmässigt klart sämsta säsong sedan “El Cholo” tog över 2011.

Ändå håller jag Atlético som favorit att lösa en av Champions League-platserna. Men det handlar mer om att konkurrenterna faller på eget grepp.

La Liga är tillbaka, och då är det dags att skaka liv i omgångens lag igen. Här för den 28:e gången i ordningen.

R.Jiménez (Alavés)
J.López (Espanyol) – Bernardo (Espanyol) – D.Carlos (Sevilla) – Alba (Barcelona)
Ocampos (Sevilla) – Embarba (Espanyol) – Óliver (Sevilla) – Adrián (Osasuna)
Messi (Barcelona) – Carlos Fernández (Granada)

***

Roberto Jiménez (1): Den tidigare Espanyol-målvakten kom in i ett svårt läge när kollegan Pacheco blev utvisad, men stod för en urstark insats. Det räckte inte till poäng, men 2-0 var i brutal underkant.
—
Javi López (1): Stabil och hade en ganska skön arbetsdag där han kunde husera fritt även i offensiven.

Bernardo Espinosa (2): Förvisso inte särskilt mycket att göra i defensiven, men skötte sig med nye kollegan Leandro Cabrera. Nickade in viktiga 1-0.
Diego Carlos (5): Lika stabil som innan uppehållet. Anledningen att Sevilla tog så lätt på en Carriço-försäljning.
Jordi Alba (1): Tillbaka i gammalt gott slag. Har inte alls producerat lika många poäng som förra säsongen men noterades minsann för 1+1 mot Mallorca.
—
Lucas Ocampos (1): En av omgångens bästa spelare och galet nog första gången han tar plats här. Målskytt och elegant framspelare. Pigg och kreativ i derbyt.
Adri Embarba (1): Januariförstärkningen har redan etablerat sig som en nyckelfigur i Espanyol. Dubbla assist mot Alavés, varav den till 2-0-målet var mycket fin.
Óliver Torres (2): Spelade lite förvånande före Éver Banega, men insatsen visade att Julen Lopetegui var rätt ute. Skicklig på att diktera tempot, väldigt rörlig och fint passningsspel.
Adrián López (1): En av hans bättre matcher, om inte den allra bästa, i Osasuna-tröjan. Framför allt en fin första halvlek där han hotade flera gånger. Fixade själv straffen som han mycket säkert också slog in.
—
Lionel Messi (8): Ingen utomjordisk insats men när allt ska summeras är det omöjligt att lämna honom utanför. 1+2 och ett par aktioner som hade kunnat resulterat i fler poäng med lite marginaler med sig.
Carlos Fernández (2): Visst får han 1-1-målet till slut? I sådana fall tvåmålsskytt för första gången i La Liga-karriären.

En av modern tids mest hatade värvningar. Kan man inte beskriva Martin Braithwaites övergång till Barcelona på det sättet?

Inget personligt riktat mot dansken, utan givetvis sättet det kunde genomföras på utanför ett transferfönster. Men någon ska bära hundhuvudet och mycket blev riktat mot Braithwaite.

Att han är en relativt okänd spelare för den stora fotbollspubliken gjorde det inte enklare för honom. Men skrattar som skrattar sist. Jag är helt övertygad om att Barcelona gjort ett fynd i Braithwaite. Han var ett klart bättre alternativ än Ángel Rodríguez (Getafe) och Lucas Pérez (Alavés). Det han redan hunnit visa upp på fyra framträdanden bådar gott inför framtiden. Att han dessutom levererade en fullgod insats som ytterforward mot Mallorca öppnar ännu fler dörrar för Quique Setién att använda dansken flitigt under säsongsavslutningen.

Jag säger det nu, medan alla fortfarande skrattar åt Braithwaite. Han kommer bli en nyckel som truppspelare om Barça ska lyfta en titel i slutet av juli.

Och ärligt talat. Antoine Griezmann – som väl kostade 1,3 miljarder – får på allvar passa sig. Någon flåsar honom i nacken.

***

Kul att se Eden Hazard spela fotboll igen. Det var mest det jag tog med mig från matchen på Alfredo Di Stéfano-stadion.

Det hade varit märkligt att se Real Madrid lira inför ett tomt Santiago Bernabéu också. Men de virtuella fansen, eller vad vi ska kalla det, samt det pålagda arena-ljudet tillhör verkligen någonting. Och skillnaden att lira ute på träningsanläggningen blir enorm. Det känns ytterst märkligt.

Samtidigt helt förståeligt att Real Madrid, precis som Levante, passar på att renovera arenan. Det kommer inget bättre tillfälle.

***

Väldigt fin gest av Diego Costa att dedikera sitt mål mot Athletic till Virginia Torrecilla, spelare i Atlético Femenia, som i maj genomgick ett lyckat ingrepp och opererade bort en hjärntumör.

Sådant värmer.

***

Blir det mer Valencia att göra 1-0 med minuten kvar av ordinarie speltid för att sedan bjuda på en straffspark i sista tilläggsminuten?

Å andra sidan är det kanske mer Mouctar Diakhaby som enskilt bör klandras. Han orsakade först frispark 35 meter från mål, en frispark som ledde till att bollen slogs in i straffområdet där Diakhaby satte kronan på fiaskoverket genom att riva ned en motståndare.

Straffspark och 1-1.

***

Real Sociedad var en stor besvikelse i går. Samtidigt som Osasuna imponerade och verkligen var poängen värd.

Att Alexander Isak däremot startade på bänken ser jag som ett tecken att han har lite uppförsbacke igen. Det är nog 50/50 mellan honom och Willian José. Ska Isak fixa en startplats mot Real Madrid nästa helg kommer det krävas en riktigt stark prestation mot Alavés i veckan.

***

Sevilla blev omgångens stora Europa-vinnare. Espanyol blev omgångens stora vinnare i bottenskiktet.

Bara tre poäng upp till säker mark nu. Och då är Raúl de Tomás inte ens i full form än.

Visst löser Espanyol det här på ett eller annat sätt i slutändan.

 

La Liga är tillbaka. Med virtuella fans som liknar ett gammalt Fifa-spel – men ändå adderade någonting till helheten, tycker jag – och visst pålägg av läktarljud, bland annat under himno del Sevilla.

Vissa kommer tycka att det är ett fånigt försök att bidra till stämning. Det klart det inte kommer bli samma sak. Men att jämföra med matchen som spelades utan publik innan uppehållet, Eibar-Real Sociedad på Ipurua, var det här en klar uppgradering.

Låt oss hoppas att det fortsätter gå åt det hållet och bli ännu bättre. Det verkar inte som en omöjlighet att myndigheterna tillåter insläpp på arenorna tidigare än september, så snart kanske de virtuella fansen är ett minne blott.

Matchen i sig då? Knappast någon sprakande tillställning där det märktes tydligt att många var ringrostiga. Joan Jordán sköt hål i luften när han tio av tio i normala fall smäller in bollen i mål. Cristian Tello har förvisso sällan en förstatouch som är beundransvärd, men den var sämre än vanligt. Till och med Nabil Fekir hade problem med fötterna. Det säger en del.

Överlag vann Sevilla “El Gran Derbi” mycket rättvist. 2-0 speglade matchen ganska väl. Inget skönspel, men ett hemmalag med en betydligt mer tydlig idé och ett spel som utvecklats under säsongen.

Spelare för spelare skiljer det inte särskilt mycket mellan Sevilla och Betis. Okej, Sevilla har ett betydligt starkare försvar och en klart skickligare målvakt. Men spetskompetensen och den höjd som Sergio Canales och Nabil Fekir besitter kan ingen på samma position riktigt mäta sig med i Sevilla.

Och då glömmer jag inte bort Lucas Ocampos. Men jag ser honom mer som en utpräglad ytter. Argentinaren kändes under många år, både i Frankrike och Italien, som en evigt stämplad talang med otroliga tekniska färdigheter men helt utan slutprodukt. Den har han jobbat på i Sevilla och känns mer och mer som en världsstjärna för varje match.

Han kan fortfarande bli bättre på att värdera när han ska dribbla eller spela bollen, men han kommer till betydligt fler lägen än tidigare och har framför allt börjat hitta målet. 1-0 satte han från straffpunkten och 2-0-målet assisterade han med en fullkomligt briljant klackskarv. En sån där aktion som personifierar vilken spelare Lucas Ocampos är.

Ingen annan spelare i Sevillas trupp hade kommit på tanken att klacka vidare bollen på det där sättet. Briljant.

Trots att Ocampos får högst snittbetyg i de spanska tidningsupplagorna såhär dagen efter derbyt är det en annan spelare jag också skulle vilja lyfta. En spelare jag tror, faktiskt ännu mer än Ocampos, kommer bli Sevillas nästa stora export: Diego Carlos.

Mittbacken värvades från Nantes inför säsongen och var knappast särskilt hypad. Fler pratade om löftet Jules Koundé – som förvisso också varit riktigt bra. Men Carlos är klart längre fram i sin utveckling. En ledartyp, placeringssäker, en jätte i luftrummet och underskattade fötter.

Diego Carlos sensationella debutsäsong i Sevilla är den stora anledningen att klubben så lättfotat valde att sälja fanbäraren Dani Carriço i januari. Den nye försvarsledaren fanns redan på plats. Och han har kanske varit hela ligans främsta mittback den här säsongen.

Han kostade klubben ynka 15 miljoner euro och med tanke på att han bara är 27 år vore en fyrdubblering inte otänkbart. Så bra är han.

***

Nu väntar ytterligare 31 dagar i rad med ligafotboll. I kväll med fina Valencia-derbyt.