Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
5d

Blåvitt måste få slut på ledarskiften för att nå framgång

Naturligtvis går det att förstå att IFK Göteborg sparkar sportchefen Mats Gren. Framför allt har resultaten uteblivit och utvecklingen har gått åt fel håll, men det har även varit en rad underliga spelaraffärer (lex Gustav Engvall) och under hans fyra och ett halvt år som ansvarig har tre olika tränare lett klubben.

Rockaden att omringa huvudtränaren Poya Asbaghi med två nya assistenter (Hjalmar Jonson och Hannes Stiller) och en ny sportchef (Jonas Olsson) och där ingen i trion andas Poya-fotboll är väl ett sätt att säkra upp en annan inriktning på kort sikt. Allt för att Blåvitt ska vara allsvenskt även 2019.

Det handlar om att klubben ska överleva utan att behöva gå igenom ett brutalt reningsbad som väntar vid respass till superettan. Även om AIK, Malmö FF, Djurgården, Hammarby och IFK Norrköping alla kommit tillbaka med kraft efter besök i superettan så var det smärtsamma vistelser för föreningarna.

Krisen i Blåvitt i dag är lite som 2002 då tränaren Stefan Lundin fick kliva av mitt i säsongen och det slutade med kvalspel mot Västra Frölunda efter att förre guldhjälten Roger Gustafsson hoppat in som tränare. Det blev 1-1 i första kvalmatchen innan Jonas Henriksson skickade in både 1-0 och 2-0 och gav fortsatt allsvenskt spel.

Skälet till att klubben nästan åkte ur allsvenskan var delvis en hel del turbulens på ledarsidan där Thomas Wernerson slutat som sportsligt ansvarig och under en period var Bo Gentzel, som var en felrekrytering, inne på den posten. Man bytte dessutom tränare ett antal gånger. Lägg till att Blåvitt-basen Gunnar Larsson slutade i mars 2001.

Dessutom hade man bränt många miljoner av Champions League-pengarna på en våldsam satsning inför säsongen 1998 då man värvade Christian Karlsson, Joakim Persson, Stefan Bärlin, Andreas Hermansson och Dick Last. Efter en miserabel inledning av allsvenskan bytte man tränare mitt i säsongen (Mats Jingblad fick gå) och värvade även hem Håkan Mild och Bengt Andersson.

Trots det fortsatte det att gå åt fel håll för Blåvitt som fick se kapitalet ätas upp efter en rad felbeslut vilket bidrog till några fortsatt tunga år. Vändningen kom först 2003 när man övertalade Bosse Johansson att leda IFK Göteborg och med hjälp av Kjell Pettersson fick han fart på klubben igen. Dessutom började en del unga spelare utvecklas och under Arne Erlandsen fick Marcus Berg, Pontus Wernbloom och en del andra chansen vilket sedan både gav miljoner och SM-guld.

Skiften på ledande poster är svåra att hantera för föreningar. Blåvitt har bara under 2000-talet haft åtta olika ordföranden – 13 stycken på 94 år innan det – och där dagens Mats Engström är ny på posten även om han suttit i styrelsen tidigare. Dessutom har det varit stökigt bland klubbdirektörerna där Martin Kurzwelly fick sparken i december 2015 efter knappa tre år på posten och sedan stod stolen tom fram till att Max Markusson tillträdde i våras.

Lägg till att man fått se en hel del omsättning bland både tjänstemän och styrelsefolk på Kamratgården på senare år. Även valberedningen fick sig en omgång för fyra, fem år sedan och där byttes också ut folk. Nej, det har inte andats kontinuitet kring IFK Göteborg och det är ett stort skäl till krisen som bara blivit djupare och djupare.

På tränarsidan har man sedan 1998, då Mats Jingblad klev av på sommaren, haft 13 olika konstellationer som lett laget och där bytestakten inte heller avtagit med åren. Enda SM-guldet (2007) kom med Jonas Olsson och Stefan Rehn som suttit längst efter Roger Gustafsson. Lägg till att den pressade ekonomin på senare år gjort att spelaromsättningen tilltagit och det knappast funnits något långsiktigt tänkande där heller.

Givetvis hade Mats Gren överlevt alla anklagelser och turbulens om han levererat sportsliga resultat, men många har förvånats över att han har fått sitta kvar. Förklaringen hänger framför allt ihop med att Gren blev klubbens samlande kraft när man bytte ordförande, klubbdirektör, tränare och ingen kunde ta ett grepp eller övergripande ansvar för klubbens långsiktighet.

Kanske börjar det nu med Max Markusson och Mats Engström som är relativt nya på sina poster? Enda sättet som Blåvitt kommer på rätt köl är om man får kontinuitet både i styrelserum och bland tjänstemän. Man måste våga staka ut en framtid som alla tror på och är ense om och så hålla fast vid den inriktningen.

Nu har det känts som om man vill gå åt ett visst håll men samtidigt inte riktigt vågat ta steget fullt ut. Eller så har inte alla velat? Klubben har verkligen inte gett ett samlat intryck utan det har varit maktkamper och ett söndrande och härskande som knappast byggt verksamheten.

Tror att man ska se G-P:s första och numera felaktiga avslöjande som ett led i den maktkampen. Någon ville ha ut de uppgifterna och ville därmed kanske förekomma sparkandet av Poya Asbaghi? Det var möjligen en tänkbar inriktning när man bollade alternativ, men det slutade på annat vis.

Lösningarna som Blåvitt nu genomför handlar om säsongen ut och ledningen försäkrar att man vill att Poya Asbaghi ska bli kvar som tränare och gärna i många år. Man kan verkligen undra om Jonas Olsson som sportchef står bakom Poyas fotboll och kulturrevolution? Förvisso är Olsson bara tillfällig sportchef och den utvecklingen måste följas men han är väl 180 grader bort från Poya fotbollsideologiskt.

Det är nog många som känner sig kallade om Blåvitt ska leta ny sportchef. Nuvarande agenten Fredrik Risp har ju nämnts tidigare och det finns säkert fler ex-blåvita som är sugna. Tobias Hysén lägger ju av som spelare. I Frankrike sitter en tränarutbildad Pontus Farnerud som vill göra comeback i fotbollens värld. Att hitta kandidater är inte svårt.

Samtidigt är framtiden en fråga för vintern. Nu handlar det för klubben att se till att Blåvitt blir kvar i allsvenskan. Ångestmatchen mot Brommapojkarna den 22 oktober blir något alldeles extra. Vi kan nog räkna med att Blåvitt går tillbaka till rötterna spelmässigt och det lär räcka för att ordna allsvenskt spel nästa år.

Sedan börjar det verkliga jobbet, att få IFK Göteborg framgångsrikt igen. Ingen lätt uppgift men det är klart att föreningen har potentialen att ganska snabbt ta kliv uppåt. Så stort är intresset för Blåvitt, men det gäller att de ledande personerna är överens och pekar ut en riktning som alla följer, och det är slut på att en man kör åt sitt håll.

Publicerad 2018-10-10 kl 10:49

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons