Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Var är innovationen, Löw?

Twitter: @atnilsson

Efter uttåget i sommarens EM lämnade Joachim Löw den mediala världen med flera väsentliga och viktiga frågor fortfarande obesvarade. Vad hade gått fel? Hur såg han på framtiden? Skulle Löw ens fullfölja sitt tills 2018 gällande kontrakt?

Ingen fråga besvarades utan Löw drog sig tillbaka in i sitt skal likt en sävlig sköldpadda som tröttnat på allting runt omkring.

Det tog några veckor innan det offentliggjordes av det tyska fotbollsförbundet att Löw skulle fortsätta som förbundskapten. Han skulle fullfölja sitt kontrakt – till förbundets stora glädje – och hade lust, tro och ambitioner på att man i Ryssland ska försvara VM-guldet från 2014. Det mästerskap som han själv gång på gång talat om som det huvudsakliga målet för sin egen och landslagets utveckling.

Klart att en kan förstå varför Löw drog sig tillbaka från rampljuset. Efter en intensiv månad i Frankrike behövde han tiden för att fylla på energidepåerna, komma till någon form av självinsikt om varför det som gått som det gått. Fullt rimligt och något varje människa kan behöva vid sina tillfällen. Att förbundet dessutom inte tvingade fram något vittnade om hur deras relation ser ut, att man jobbat så pass länge ihop att man inte pressar varandra i första taget.

När så Jogi Löw i veckan tog plats på sin första presskonferens och berättade om vad han hade kommit fram till så var det uppseendeväckande lite. Två saker hade inte fungerat, pekade förbundskaptenen på. Det ena var att man gjort kommit till för få avslut och gjort för få mål. Det andra var att man inte haft snabbheten i omställningsspelet.

Vid en första anblick låter det som två korrekta analyser av vad som brast under mästerskapet för Tyskland. Fast när man väl tänker på det kan jag bara komma fram till en sak: var det inte exakt det man pratade om efter VM i Brasilien och är det inte exakt det man har försökt att fixa under de två åren mellan mästerskapen?

Jag minns diskussionerna om vem som skulle ersätta Miroslav Klose. Det vakuum som uppstod efter VM tycktes vara omöjligt att fylla. Löw försökte med falska nior, falska tior och falska ettor (damn you, Neuer!) utan att lyckas.  I slutändan föll valet på en klassisk nia i Mario Gomez som ingen hade tänkt på förrän i sista stund och när han skadade sig fanns ingen där att ersätta honom.

Pratet om att vara snabbare i omställningar har det varit tal om ännu längre. Sedan Tyskland övergått mer från att vara ett landslag som spelar brunkarfotboll, till att spela så kallad ”possession-fotboll” där man försökt trycka ned motståndarna i skorna, har det var ett ständigt prat om hur man ska kunna göra så mycket som möjligt av de få omställningstillfällen man har haft.

Löw har haft två år på sig att ordna det utan att lyckas. Att han nu nämner samma anledningar igen är ett rejält underbetyg på sin egen tränarförmåga.

En förbundskapten har naturligtvis inte mycket tid att formera sitt lag. De korta, intensiva landslagssamlingarna ger inte utrymme för taktiska finjusteringar – inte minst då trupperna kan skilja sig oerhört mycket åt från gång till gång.

En del av en förbundskaptens tid går ut på att vara en politisk spelbricka. En Jogi Löw måste gång på gång vara redo för att behöva uttala sig i saker som egentligen inte nämnvärt är hans sak, men där många förväntar sig att höra förbundskaptenens röst. Det är inte alltid kul, inte alltid relevant men det är en del av jobbet.

En stor del av tiden ägnar Jogi Löw åt att åka runt och se sina spelare, givna som tänkbara som otänkbara. Ett rätt klämkäckt jobb jämfört med vad en klubblagstränare har som står där dag in och dag ut på träningsplanen, ett jobb som många inte tror att dagens Löw är kapabel att hantera och därför resignerat sig till att jobba kvar som förbundskapten trots intresse från storklubbar.

Det är i vilket fall under dessa resor som Löw ska hitta spelare som passar i hans profil och som gör det så enkelt som möjligt för honom att kunna spela den fotboll som han vill spela. Det är under de här tillfällena han ska hitta spelarna som gör det möjligt för Tyskland att göra fler mål på färre chanser och som gör att man ställer om snabbare på planen.

Bevisligen har han misslyckats med det och det under två års tid. Saknar Löw modet eller är han bara för bekväm i sin uppgift? Var är innovationen och uppfinningsförmågan som vi tidigare sett?

För tysk landslagsfotboll må en semifinal mot värdnationen i ett EM se ut som ett bra facit. Men när jag hör Löws argument för varför uttåget skedde, är det första gången på 12 år som det känns som om tysk landslagsfotboll har stagnerat i sin utveckling. För när det i augusti 2016 låter likadant som det gjorde i augusti 2014, så måste en börja fundera över om Löw är rätt man att föra tysk landslagsfotboll vidare. Eller är det bara är så att alla har blivit så bekväma att det får råda status quo till dess att någon självmant tackar för sig?

Adam Nilsson

Leverkusen det lag som kommer utmana Bayern

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den sextonde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Bayer Leverkusen.

Efter en höst där tränaren Roger Schmidt var ordentligt kritiserad stod Bayer Leverkusen för en stark upphämtning på våren som inte bara räddade Leverkusen från att missa Champions League, det räddade också Schmidt från att få sparken. Klubben höll sig kvar i toppen där man har hört de senaste säsongerna. Nu är siktet högt inställt för Leverkusen som önskar sig en mindre dramatisk säsong och en mer framgångsrik sådan.

Det har varit en aktiv sommar i staden där medicinföretaget Bayer har sin hemvist. För att kunna etablera sig och utmana i toppen, inte minst Borussia Dortmund om andraplatsen, har Leverkusen varit tvungna att agera på marknaden i större omfattning än vad man kanske vanligtvis har uppfattat att Leverkusen har gjort. Därför har sportchefen Rudi Völler varit extremt vaken på marknaden och hittat sina nyförvärv i vad som var förhållandevis tidiga skeenden av sommaren.

Först ut var klubben med värvningen av Kevin Volland. Den tyske landslagsmannen som inte nådde hela vägen till EM, men som etablerat sig som en av Bundesligas mest intressanta spelare som ryktats till flera av de stora klubbarna. Det krävdes att Leverkusen håvade upp €20 miljoner för att få loss den mångsidige offensive spelaren. En kostnad som många tror att han är värd, då Vollands spelstil borde passa tränaren Schmidts system perfekt.

Från Mainz hämtade klubben sen in den österrikiske landslagsmannen Julian Baumgartlinger. En fysisk mittfältare som kommer att vässa konkurrensen på det defensiva mittfältet. Från Ingolstadt lockade Leverkusen till sig en duo bestående av Danny da Costa och Ramazan ”Rambo” Özcan som även dem först och främst känns som breddspelare snarare än kandidater för den tilltänkta startelvan.

Och bara för några dagar sedan blev det klart att ytterligare en österrikisk landslagsman ansluter till Leverkusen. I ett tidigt stadie var mittbacken Aleksandar Dragovic en tänkt drömvärvning, men tyskarna lyckades inte hitta en lösning med Dynamo Kiev till en början. Men några veckor senare, samt ett bud på €18 miljoner, gjorde ukrainarna svaga och Schmidt fick sin drömvärvning till försvaret och kommer att kunna bygga på honom under hösten.

På försäljningsfronten finns det i mina ögon bara en spelare som har lämnat som får en att lyfta på ögonbrynen. Mittfältaren Christoph Kramers återkomst blev bara ettårig. Efter två framgångsrika år i Mönchengladbach var förhoppningarna höga på att Kramer skulle kunna bli en vital del av laget men han såg mest malplacerad ut under sitt år i Leverkusen. Inte konstigt att man tog de €15 miljoner som Mönchengladbach valde att hosta upp för mittfältaren då hans chanser till spel såg ringa ut.

På det stora hela har Leverkusen förstärkt sig själva avsevärt och lyckats behålla hela stommen från förra säsongen. Spelare som omgärdats av rykten som Bernd Leno, Ömer Toprak, Karim Bellarabi, Julian Brandt med flera har alla blivit kvar (om inget oförutsägbart sker under dagen) vilket är ett styrketecken för klubben. Därmed har man lyckats vässa konkurrensen ytterligare utan att försvagas nämnvärt jämfört med förra säsongen.

Sett till tidigare år har Roger Schmidt aldrig gått in med en sådan stark trupp i en säsong som i år. Han själv har numera erfarenhet från Bundesliga och det faktum att han klarade sig kvar trots kämpiga perioder förra säsongen har stärkt hans position och anseende i klubben. Sedan är det alltid en fråga om hur snabbt de nya spelarna kan ta till sig Schmidts starkt Ralf Rangnick­-influerade fotboll med hög press och snabba omställningar som är enormt konditionskrävande.

När jag kollar på den här truppen tänker jag bara att Leverkusen tagit ytterligare steg framåt. Visst, nu förlorade Leverkusen premiären mot Mönchengladbach men det finns så oerhört mycket kvalitet här att jag har svårt att se att man egentligen ska kunna bli sämre än förra säsongen. För mig är Leverkusen redo att göra slag i saken om andraplatsen i tabellen. Om det är något lag som ska utmana Bayern München den här säsongen, sett till de stora förändringar som skett i Dortmund, så är det Leverkusen. Därför tror jag att Leverkusen kommer att ta ett kliv upp i tabellen den här säsongen och sluta tvåa.

Adam Nilsson

Mönchengladbach sneglar uppåt i tabellen

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den femtonde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Borussia Mönchengladbach.

Det var en hektisk säsong för Borussia Mönchengladbach förra året. Tidigt försvann tränaren Lucien Favre efter fem raka förluster i inledningen av säsongen och ersattes av den oerfarne André Schubert. Under sin nye tränaren stod Gladbach för en uppryckning utan dess like och när man i slutändan placerade sig som fyra i tabellen var det helt välförtjänt. Frågan är om Mönchengladbach kan överträffa den placeringen i år.

Sommaren har varit en lugn period för Mönchengladbach. Inte för att klubben inte varit aktiva på marknaden, snarare för att dem har lyckats undvika de stora rubrikerna omkring sig. Det har inte florerat särskilt många rykten kring truppen. Varken gällande spelare eller tränare. Och när det väl har dykt upp den sortens nyheter har klubben på effektivt sätt tonat ned alla rubriker och flyttat fokus från sig själva.

Den stora förlusten den här sommaren var Granit Xhaka. Den schweiziske mittfältaren kände sig färdig i Mönchengladbach, något klubben verkade mer än väl medvetna om vilket gjorde att det endast handlade om att förhandla fram den största möjliga summan av potentiella köpare. I slutändan var det Arsenal som la upp det bästa erbjudandet till Xhaka och betalade €45 miljoner för honom. En summa som Mönchengladbach omöjligt kunde tacka nej till, samtidigt var det en summa som gott och väl slickade de ömmande såren.

Utöver Xhaka drog klubben inte in några stora summor på försäljningar. Tidigt under våren blev det klart att Havard Nordtveit skulle lämna vid sitt kontraktslut till sommaren och gå till England. Klubben valde medvetet att inte förlänga med trotjänarna Roel Brouwers och Martin Stranzl, inte heller blev det något köp av lånet Martin Hinteregger som inte lyckades övertyga klubben om en permanent flytt under våren. Och svenske Branimir Hrgota valde att pröva vingarna på annat håll, även om klubben ville behålla honom.

Men Mönchengladbach var inte sena på bollen att agera på marknaden. Kort efter att det blivit klart att Nordtveit skulle lämna klubben presenterade Mönchengladbach Tobias Strobl från Hoffenheim. En liknande spelartyp, om än något mångsidigare sett till antalet positioner han kan spela på. Två talangfulla spelare hittade klubben i Mamadou Doucouré och Lászlo Bénes som ses som perspektivspelare, i samma kategori som spelare som Andreas Christensen och Nico Elvedi setts tidigare.

De två stora nyförvärven den här sommaren kom från konkurrenter i Bundesliga. När Xhaka lämnade hörde klubben av sig till Leverkusen där Christoph Kramer fanns, en spelare som varit hos Mönchengladbach på lån under två säsonger men vänt tillbaka till Leverkusen men misslyckats med att göra något större intryck. Kramer fick Mönchengladbach loss till en summa av €15 miljoner. Senare gick samtalet till Bremen där klubben spottat den reslige mittbacken Jannik Vestergaard, som Gladbach betalade €12 miljoner för att få loss. Båda två är nyförvärv som ser ut att ta givna platser i startelvan under säsongen.

Sommaren har med andra ord gjort klubben mycket gott. Visserligen har några duktiga och erfarna spelare lämnat, men det har också kommit in ett antal intressanta namn som vässar konkurrensen ytterligare i laget. Det fanns trots allt en mycket stadig grund från Mönchengladbach att arbeta utifrån. Med spelare som Yann Sommer, Oscar Wendt, André Hahn, Lars Stindl, Raffael med flera har man många kapabla och erfarna spelare som redan hävdat sin kvalitet på hög nivå.

Mitt största frågetecken är egentligen tränaren Schubert. Han kom in förra säsongen och gjorde det bra, även om lagets bortafacit var stundtals bedrövligt. Det har dessutom tisslats och tasslats om gnissel mellan honom och spelarna (liknande rapporter har kommit vid hans tidigare klubbadresser), något han själv säger sig ha jobbat på under sommaren. Nu är det lite upp till bevis för Schubert. Inledningen på säsongen har varit strålande med övertygande kvalsegrar mot Young Boys till Champions League och en viktig seger i ligapremiären mot Leverkusen (2-1). Det blir intressant att se hur han kan bygga vidare på det.

Ärligt talat är det svårt att hitta några riktiga svagheter i Mönchengladbach. Truppen ser bra ut, trots förluster av några viktiga spelare ser den minst lika stark ut som förra säsongen. Frågan är väl som alltid hur Gladbach ska klara av spel ute i Europa samtidigt som spel i Bundesliga. Det klarade klubben av rätt bra förra säsongen och jag ser inga större farhågor där. Mönchengladbach borde vara minst lika bra som förra säsongen, om inte bättre. Jag tror att Schubert och hans lag ska kolla uppåt i tabellen, snarare än att känna något flås bakifrån. Så pass bra ser Mönchengladbach ut den här säsongen.

Adam Nilsson

Genomgång, omg 1: "Jag framstår som världens arsle"

Twitter: @atnilsson

ELVAN #1

Schürrle (BVB) – Lewandowski (FCB) – Müller (FCB)

Bittencourt (FCK) – Alonso (FCB) – Rupp (HOF) – Stindl (BMG)

Abraham (FRA) – Bartra (BVB) – Lahm (FCB)

Leno (B04)

Omgångens…

…Debut

I ”El Plastico” mellan Hoffenheim och Leipzig var det kamp om vilken av plastklubbarna som skulle ta hem de tre poängen. Det slutade 2-2 och båda fick nöja sig med en poäng. Leipzig överlevde klubbens historiska första match i Bundesliga.

…Bild

hofrbl”Vi vill ha tronen tillbaka! Tysklands mest hatade klubb: Hoffenheim” Tydlig passning gentemot motståndarna från Leizpig.

…Återkomst

André Schürrle premiärspelade för Dortmund i Bundesliga och visade upp kvalitéer vi inte har sett skymten av under de senaste åren. En fantastisk insats som tyvärr inte kröntes med ett mål, men med en assist och det var han som blev nedriven när Dortmund fick straffen som ledde till 2-0.

…Motivering

kuhn

Allan Kuhn i intervju med Offside i våras

I en intervju med Die Welt berättade Carlo Ancelotti om sin kärlek till film, om sina egna skådespelarinsatser och om kopplingen till Gudfadern. Det visade sig också att kopplingen mellan Ancelotti och Malmös Allan Kuhn är betydligt kortare än man tror. Även Ancelotti har använt sig av ”Any Given Sunday” som motivationsfilm till sina spelare (något han berättat tidigare). Inför Champions League-finalen 2003 gjorde Ancelotti det, men med sitt eget och spelarnas huvuden inklippta i filmen. I Tyskland blev det en snackis direkt. Och vad skulle man inte göra för att få så den redigerade versionen?

…Besvikelse

Uttåg i DFB-Pokal mot 3. Liga-nykomlingen Lotte och en premiärförlust mot Bayern München med 6-0. Werder Bremens tränare Viktor Skripnik har haft bättre veckor. ”Jag framstår som världens arsle”, berättade tränaren i en intervju efter match och gjorde det klart och tydligt att konsekvenserna skulle bli hårda för sina spelare.

…Självmord

”Det var stundtals harakiri där ute”, sa Hoffenheims tränare Julian Nagelsmann efter match mot Leipzig. ”Det var en 6-6-match som slutade 2-2”, fyllde Leipzigs sportchef Ralf Rangnick i. El Plastico bjöd åtminstone på underhållning.

…Felstart

Ny tränare, ny sportchef men endast ett nyförvärv i startelvan. Schalke startade säsongen med en tam förlust borta mot Frankfurt (0-1) och redan sprids orosmolnen i Gelsenkirchen. Ryktena om nyförvärv satte igång under matchen och vi kan förvänta oss nya namn innan fönstret stänger.

…Svensk

Christoffer Nyman har anlänt i Tyskland och han visade upp sig direkt. I sitt inhopp för Eintracht Braunschweig (6-1, Nürnberg) noterades Nyman för ett mål direkt och tränaren Torsten Lieberknecht var imponerad av den svenske spelaren efter matchen. ”Han kommer att behövas”, berättade Lieberknecht. Mer hade Nyman knappast kunnat önska sig.

…Bekanting

Mikko Albornoz återigen uttagen i 2. Bundesligas elva den här omgången i Kicker. Den före detta MFF:aren har inlett äventyret i andradivisionen starkt.

…Expert

Att Mehmet Scholl inte varit Pep Guardiolas största supporter har inte undgått någon tysk fotbollssupporter. Därför var ingen förvånad när han omedelbart hyllade det ”nya Bayern” som han såg på Allianz Arena. ”Bayern har roligt. Ancelotti har släppt lös spelarna. De har fått av sig Pep-bojorna.”

…Mål

Jag vet inte varför men Daniel Didavis stänkare mot Augsburg fick mig att haja till. En perfekt träff som målvakten Marwin Hitz inte hade en chans att ta, även fast skottet i sig inte var välplacerat. Den vristen är ostoppbar, helt enkelt.

…Spelare

Det blev 30 mål förra säsongen för Robert Lewandowski och han inledde årets med att göra ett hattrick direkt. Det hade kunnat bli tre till om han hade bara haft lite mer tur och lite mer skärpa. Lewandowskis start bådar gott för Bayern. Inte konstigt att Ancelotti sagt att han är ”osäljbar”.

…Läktning

Jag vet inte om ordet existerar men Mario Götze blev läktad i vad som hade kunnat bli återkomsten på Westfalenstadion. Han är tydligen inte helt redo för att få spela i Dortmundtröjan än.

…B-lag

RB Leipzig plockade in ytterligare en spelare (Bernardo) från systerklubben i Salzburg, något som fick klubbens tränare Oscar Garcia att yttra sin besvikelse. ”Nu har vi förmodligen två Lieferings [Salzburgs farmarklubb] – Liefering A och Liefering B.” Ambitionerna om att nå Champions League för den österrikiska klubben har hamnat ännu längre ned på prioriteringslistan.

Adam Nilsson

Schürrle brädade de andra nyförvärven

Twitter: @atnilsson

På förhand hade samtalsämnena om nyförvärven i Dortmund handlat mycket om Mario Götze, Ousmane Dembélé och Marc Bartra. Men det var en helt annan spelare som tog hand om rubrikerna i Dortmunds premiär: André Schürrle.

Sommaren har varit en tid av förändring för Dortmund. Efter att trion bestående av Ilkay Gündogan, Henrikh Mkhitaryan och Mats Hummels har klubben spenderat drygt en miljard kronor på att hitta ersättare.

Det började med spännande talanger så som Emre Mor och Ousmane Dembélé. Det fortsatte med två spelare inte riktigt fått chansen i sina respektive toppklubbar i Marc Bartra och Sebastian Rode. Och det avslutades med två tyska landslagsmän som haft tunga säsonger bakom sig i Mario Götze och André Schürrle.

För tränaren Thomas Tuchel, vars premiärsäsong var en storskalig succé, har sommaren handlat om att montera ner en gammal möbel och snickra ihop en ny. Fast utan vetskap om vilka verktyg som ska användas och utan manualen som ett hjälpmedel. Tuchel har fått bygga allt från scratch utifrån sin egen fantasi.

Av alla nyförvärv är André Schürrle den som fallit under radarn mest. Bredvid Götze med sin historia har Schürrles ankomst inte varit lika brisant. Hans potential har inte varit att jämföra med de unga spelarna och kring hans oupptäckta förmåga har det inte diskuterats lika mycket som i fallen Rode och Bartra.

På Schürrle har fansen kollat med tveksamma ögon. En spelare som inte nått upp till sin fulla potential sedan han lämnade Leverkusen. En spelare som inte alls borde ha kostat €30 miljoner. En bortglömd landslagsman som försvunnit i mängden. Men tränaren Tuchel, som hade Schürrle i Mainz, stod på sig och fick igenom sin vilja.

Men trots tvivlen var det Schürrle som tog plats på Westfalenstadion igår.

Som ett av fyra nyförvärv från start var Schürrle den som verkligen överträffade förväntningar. Han var på spelhumör och visade det. Från sin vänsterkant drog han sig både ut mot kanten och in mot planen för att utmana. Bollen var som limmad på Schürrles skor när han gled igenom Mainz försvar likt en slalomåkare i sitt livs flow.

Efter säsonger av brist på energi och spelglädje var det som om Schürrle var tillbaka på fritidsgården och njöt av att få spela fotbollen igen. De 81 360 åskådarna (fantastisk siffra) samlade på Westfalenstadion hade kunnat vara hans värsta motståndare, istället gav de honom extra energi på kanten.

Tuchel hade tryckt på Schürrles osjälviska förmåga när han värvades och det var något som spelaren själv inte var sen att visa upp. Schürrle spelade fram Aubameyang till 1-0, och hade innan dess givit sin anfallskollega ett bra läge att ge Dortmund ledningen vid ett tidigare läge. Det var också Schürrle som blev nedriven i straffområdet för att få den straff som Aubameyang utökade Dortmunds ledning på till 2-0.

Det är tidigt in i men samarbetet mellan Aubameyang och Schürrle kan bli ett av de mest spännande att följa i Bundesliga i år.

Matchen slutade 2-1 efter en sen reducering av Mainz men om spelarna hade konverterat Schürrles framspelningar mer framgångsrikt hade siffrorna varit betydligt större. För Schürrle låg bakom otroligt mycket i Dortmunds anfallsspel, så pass mycket att det måste såtts en gnutta oro hos den skadade Marco Reus som såg på från läktaren .

I intervjun efter matchen pratade en hyperaktiv Schürrle (som verkade redo för ytterligare 90 minuter) om att han fått gåshud av att springa in som hemmaspelare på Westfalenstadion och han såg fram emot möjligheten att få göra det igen. Helst imorgon av döma av hans ordval.

Aubameyang må ha stått för målen. Dembélé må ha charmerat publiken med sin ungdomliga entusiasm. Men det var inga tvivel om att det var Schürrle som var matchens lirare den här lördagen. Han brädade de andra nyförvärven den här lördagen. Schürrle kan vara på väg att ta vid där han en gång lämnade Tyskland och då kommer han vara värd varenda euro som klubben spenderat.

Adam Nilsson

Ett frigjort Bayern gav Ancelotti första segern

Twitter: @atnilsson

Det var stor förväntan bland supportrarna i München Carlo Ancelottis debut i Bundesliga. Den italienske tränaren hade under sina första veckor klubben gått från klarhet till klarhet och många av supportrarna hade redan omfamnat den nye tränaren med kärlek. Ancelottis varma personlighet och torra humor hade gått hem i södra Tyskland efter år av taktiska genomgångar under Pep Guardiola som aldrig kände sig riktigt förstådd i den sydtyska storstaden.

Carlo Ancelotti har dock varit förstådd från första stund. Både spelare och ledare i klubben har hyllat italienaren för hans förmåga att hantera den interna politiken. Franck Ribéry har talat om en tränare som vill umgås, prata och förstå sina spelare. En tränare som ser bortom fotbollskunskaperna. En tränare som ser personen som döljer sig under ytan av tekniska färdigheter, passningsprocent och titlar på meritlistan.

Inför Bundesligadebuten pratade Ancelotti om att han inte ville genomföra någon ”taktisk revolution” i Bayern. Han ville bygga vidare på det imponerande jobb som Guardiola genomfört, men tillföra ytterligare några alternativ för att göra Bayern till ett vassare lag. ”Jag vill spela mer i djupled och komma snabbare till avslut”, förklarade Ancelotti som hintade om att hans Bayern inte kommer vara lika benägna om att hålla bollinnehavssifforna högt.

I premiären syntes det tydligt vad Ancelotti pratade om.

Samma elva spelare som veckan innan besegrat Carl-Zeiss Jena i DFB-Pokal (5-0) fick chansen mot Werder Bremen, formerade i en 4-3-3. Till skillnad från matchen i Jena möttes Bayern av ett Bremen som var betydligt mer passiva i sitt försvarsspel. Något som gav hemmalaget på Allianz Arena både utrymme till instick mellan motståndarnas lagdelar och till bollar bakom en högst konfunderad försvarslinje som såg lika odisciplinerade ut som en skock rädda får.

När klockan ringde efter nio spelade minuter var ingen överraskad. Inte för att Bayern radat upp chanser innan, utan för att Bremen givit Bayern alla förutsättningar till att hitta lägen för avslut. En omarkerad Xabi Alonso fick god tid på sig att vänta på att bollen skulle falla ned för att spanjoren med en perfekt avvägd halvvolley skulle smeka in bollen otagbart för den för kvällen olycksalige målvakten Felix Wiedwald. 1-0 och Bundesligasäsongen hade precis inletts.

När det fyra minuter senare var dags så var det ett mål som personifierade både Ancelottis vision och Bremens bedrövliga försvarsspel. Ribéry fick från egen planhalva måtta en 40 meters pass längs backen mot en Lewandowski som satt av i djupled. Bremens backlinje försökte ställa Lewandowski offside men misslyckades kapitalt och gav förra årets skyttekung all tid i världen för att sätta 2-0. Fansen var nöjda. Spelarna var nöjda. Ancelotti var nöjd.

Och vi kunde se ytterligare tendenser av Ancelottis vision under kvällen där spelarna kändes frigjorda från tidigare bojor. De båda ytterbackarna Alaba och Lahm fyllde gång på gång längs med kanterna, vilket påminde mer om Jupp Heynckes taktik än Peps. De två yttrarna Müller och Ribéry drog sig ofta in centralt för att ge understöd till Lewandowski i anfallet. Det var anarki i ett Bayern där spelarna gavs mer frihet att själva hitta lösningar på planen. Där Guardiola stod och gestikulerade vilt vid sidlinjen för att få ut sin vision, så stod Ancelotti lugnt och stillsamt och såg på medan hans vision utförde.

Lewandowski stod för ytterligare två mål under kvällen. Ribéry fick skriva in ett i protokollet och även lagkaptenen Lahm nätade. Bayern hade vunnit med 6-0 (siffrorna ingen måttstock i sig med tanke på hur bedrövliga Bremen var), fansen hade charmats av den nye tränaren och hans fotboll och Ancelotti stod som en överlägsen vinnare i sin premiär. Mer hade Ancelotti inte kunnat begära av sin första Bundesligakväll på jobbet.

Adam Nilsson

Bundesligatipset 16/17

Twitter: @atnilsson

Ikväll är det så dags för Bundesligapremiär vilket betyder att det är dags för mig att tippa årets säsong (var inte oroliga, jag kommer att göra en genomgång av de fyra återstående lagen). Bjuder inte på några större överraskningar i min tippning, men sen är jag en usel tippare också så förvänta er inte att jag sitter på någon som helst sanning!

1. Bayern München (15/16: Plats 1)

– Något annat än att tippa Bayern som etta känns inte rätt. Har gjort två riktigt starka förstärkningar och har en av världens bästa trupper. Litet frågetecken för Ancelotti och hans anpassningstid, men Bayern är för bra för att slarva bort det här.

2. Bayer Leverkusen (15/16: Plats 3)

– Om det är något år Leverkusen ska kunna ta chansen och utmana Bayern så är det i år. Mycket spännande värvningar och visade under våren upp vilken kapacitet de har när allting faller på plats. I mina ögon Bayerns största utmanare.

3. Borussia Dortmund (15/16: Plats 2)

– Det har varit stor spelaromsättning i Dortmund under sommaren och det tror jag kommer visa sig under säsongen. Kommer att ta tid innan allting är på plats och på sikt tror jag att det blir riktigt bra. Går mot en poängmässigt bättre vår än höst, tror jag.

4. Borussia Mönchengladbach (15/16: Plats 4)

– Mönchengladbach gör mycket rätt och värvar klokt, likaså den här sommaren. Xhaka var visserligen en stor förlust men Kramer är en fullgod ersättare. Har fortfarande ett litet frågetecken för tränaren Schubert men Mönchengladbach kommer att greja en CL-plats.

5. Schalke 04 (15/16: Plats 5)

– Stora förändringar har det varit i Schalke under sommaren med ny sportchef och ny tränare. På sikt tror jag stenhårt på det nya konceptet men det kan halta under den första säsongen. Tillräckligt bra för att nå en av Europaplatserna och utmana om Champions League.

6. VfL Wolfsburg (15/16: Plats 8)

– Förra årets stora besvikelse tror betydligt mer på i år. Full fokus på de inhemska turneringar och med Mario Gomez har man fått in en strålande målskytt i laget. Kan fortfarande ske mycket innan fönstret stänger men Wolfsburg borde vara med där uppe och knipa en plats till Europa League.

7. FC Köln (15/16: Plats 9)

– Köln är inte ligans roligaste lag, men det är ett lag som har hög lägstanivå och som sällan gör bort sig. Sommaren har bara befäst den känslan och betydelsen av att klubben lyckats behålla Hector och Horn är stor. Jämnheten är deras styrka och kommer att föra dem uppåt i tabellen.

8. Hamburger SV (15/16: Plats 10)

– Äntligen börjar det hända positiva saker i Hamburg. Efter år av kriser och kaos börjar det att ske en utveckling i rätt riktning och inför årets säsong ser man bättre ut än på länge. Fortfarande en varning för att det kan bli oroligt i motgång, men Hamburg ska hamna på den övre halvan.

9. FSV Mainz 05 (15/16: Plats 6)

– Mainz lyckades med att knipa en plats i Europa League förra säsongen och imponerade med sitt intensiva spel. I år har många andra klubbar förstärkt sig medan det har varit stiltje i Mainz. Kommer inte kunna upprepa bedriften utan det blir ett litet tapp i tabellen den här säsongen.

10. TSG Hoffenheim (15/16: Plats 15)

– Hoffenheim såg länge ut att vara dömda för nedflyttning förra säsongen men räddades av tränaren Nagelsmanns fingertoppkänsla. Nu är siktet högt inställt och klubben har gjort många bra värvningar under sommaren. Det kommer att betyda ett rejält lyft i tabellen för klubben.

11. Werder Bremen (15/16: Plats 13)

– Bremen har verkligen stått för en spännande sommar där flera mycket intressanta namn har kommit in. Inte minst Max Kruse som kommer att bli en nyckelspelare. Både Kruse och Pizarro saknas dock i inledningen av säsongen, men Bremen kommer trots det att hamna högre upp i tabellen den här säsongen.

12. Hertha Berlin (15/16: Plats 7)

– Hertha såg länge ut att vara på väg mot en plats i Champions League under förra säsongen men avslutade svagt. Under sommaren har man inte gjort några riktigt nämnvärda förstärkningar och jag tror att det betyder ett rejält fall i tabellen. Kommer att hamna i mitten, troligen nedre halva.

13. FC Augsburg (15/16: Plats 12)

– En sommar med en rejäl omställning för Augsburg efter att tränaren sedan fyra år tillbaka lämnat. Även mittbacksparet har försvunnit och lämnat ett stort hål efter sig. Augsburg är för bra för att åka ned, men inte tillräckligt bra för att sluta på en bättre placering än förra säsongen.

14. RB Leipzig (nykomling)

– Leipzig har haft högt ställda ambitioner och hopp om Bundesliga sedan år tillbaka. Nu är man äntligen i finrummet men förstärkningar har uteblivit och truppen ser tunn ut. Jag tror inte att man kommer att etablera sig högt upp i tabellen direkt utan får se sig om för att inte bli involverade i bottenstriden.

15. SC Freiburg (nykomling)

– Ytterligare en nykomling som är tillbaka efter en säsong i den tyska andraligan. Freiburg har inte förstärkt sig nämnvärt men står för stabilitet och trofasthet. Man har en tydlig spelidé och vet vad man vill uppnå. Det räcker för att undvika både kval och nedflyttning den här säsongen.

16. Eintracht Frankfurt (15/16: Plats 16)

– Förra året kämpade Frankfurt mot nedflyttning hela säsongen och klarade sig efter en stark avslutning. Under sommaren har flera erfarna och viktiga spelare lämnat klubben och ersatts med mer orutinerat folk. På pappret ser Frankfurt inte övertygande ut och jag tror att det blir ytterligare en tuff säsong.

17. FC Ingolstadt 04 (15/16: Plats 11)

– Förra årets nykomling imponerande på många med sin höga press och disciplinerade spel. Under sommaren har tränaren lämnat och flera nyckelspelare, men på värvningssidan har det sett tamare ut. Ingolstadt kommer att gå en tuff säsong till mötes och jag tror att Bundesligasejouren endast varar i två år.

18. SV Darmstadt 98 (15/16: Plats 14)

– Den andra nykomlingen förra året som flög igenom säsong på ett heroiskt sätt och klarade sig undan nedflyttning (något alla hade trott på förhand). Men sommaren har inte varit snäll mot Darmstadt som förlorat tränare, spelare och knappt kunnat bygga ihop det igen. Allt annat än en jumboplacering vore en skräll.

Sammanställd tabell

1. Bayern München

— CL —

2. Bayer Leverkusen

3. Borussia Dortmund

4. Borussia Mönchengladbach

— EL —

5. Schalke 04

6. VfL Wolfsburg

—   —

7. FC Köln

8. Hamburger SV

9. Mainz 05

10. TSG Hoffenheim

11. Werder Bremen

12. Hertha Berlin

13. FC Augsburg

14. RB Leipzig

15. SC Freiburg

— Kval —

16. Eintracht Frankfurt

— Nedflyttning —

17. FC Ingolstadt

18. SV Darmstadt 98

Adam Nilsson

Schalke kommer att slåss om CL-platserna

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den fjortonde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Schalke 04.

När Schalke 04 inför förra säsongen anställde André Breitenreiter var det många som trodde att klubben skulle börja om på ny kula, få lite lugn och ro och arbeta långsiktigt. Det tog inte lång tid innan tränaren var kritiserad och det började att tisslas och tasslas om att han var klubbens tredjeval. Trots detta och mycket annat lyckades Schalke i slutändan bärga en femteplats, något man hoppas bräcka i år.

Återigen är det en nystart på gång i Schalke. Tränaren Breitenreiter fick lämna efter en säsong när den nytillsatte sportchefen Christian Heidel kom in. Istället letade man upp vad som påstås ha varit förstavalet förra säsongen, Augsburgs Markus Weinzierl, som den här sommaren kände sig redo för uppgiften att försöka bemästra monstret Schalke som skördat så många tränarkarriärer på sistone.

Med Heidel och Weinzierl vid rodret hoppas Schalke på att en ny era ska startas. Båda två har gott anseende i Tyskland, anses tillhöra de bästa inom sina respektive gebit, men det är en sak att jobba i Mainz och Augsburg – en helt annan att arbeta i Schalke. Något de redan på försäsongen har fått på smaka på.

I Schalke har det varit konstant oroligt de senaste säsongerna. Det har varit stor ruljangs på spelare och ledare, den sportsliga ledningen har aldrig riktigt känt sig trygga i sina val och aldrig heller verkat övertygade om att de gjort rätt i sina roller. Så fort klubben har stött på motgångar har all struktur varit som bortblåst. Det har varit en ond cirkel av påbörjade nybyggen som aldrig fått ta fäste. Något man med Heidel och Weinzierl vill förändra.

Tränaren och sportchefen har fått se stortalangen Leroy Sané under sommaren. Klubben hade gärna haft kvar 20-åringen men Sané själv ville lämna och när Manchester City hostade upp i runda slängar €50 miljoner kunde Schalke inte tacka nej. Innan dess hade mittbacken Joel Matip samt mittfältarna Marco Höger och Roman Neustädter lämnat som alla varit fasta punkter i startelvan. Inte heller har man förlängt lånen av Younes Belhanda eller Pierre-Emile Højbjerg.

Schalke har dock inte legat på latsidan och den första värvningen presenterades tidigt i mittbacken Naldo som förväntas ersätta Matip. Sedan stod det länge stilla innan den schweiziske supertalangen Breel Embolo presenterades följt av ytterbackarna Abdul Baba Rahman och Coke (som visserligen direkt åkte på en skada och missar de första månaderna av Bundesliga). Och när det här skrivs är det mer eller mindre klart att Tottenhams Nabil Bentaleb och PSG:s Benjamin Stambouli är på väg in och väntas bli klara inom kort.

Och det var ju inte ett dåligt lag Weinzierl fick tillgång från början. Med spelare som Ralf Fährmann, Benedikt Höwedes, Johannes Geis, Max Meyer med flera fanns en stomme i laget att bygga på och med nyförvärven på plats ser Schalke hyperintressanta ut på många sätt och vis. Dels för att man ser ut att få större möjligheter taktiskt, men också för att det finns många spelare med stor potential i laget.

Det stora frågetecknet är anfallet. Embolo kommer in men det är en sak att spela i den schweiziska ligan och en helt annan att spela i Bundesliga. Dessutom får man ha i åtanke att han är 19 år och långt ifrån en färdig produkt. Om Embolo är i väntad på mognad har man en övermogen Klaas-Jan Huntelaar som har sina bästa år bakom sig men fortfarande har näsa för målet. Om han håller över en hel säsong är dock ytterst tveksamt. Franco Di Santo imponerande inte under sin första säsong i klubben, men 27-åringen är i mina ögon den spelare som borde kunna lyfta anfallsspelet i Schalke under säsongen.

I det stora hela är Schalke som alltid ett lag att räkna med i toppen. De kommer att utmana om Champions League-platserna men frågan är om det räcker hela vägen. Weinzierl är ny på den här nivån, Heidel likaså och spelarmaterialet kommer behöva tid på sig att hitta rätt. Europa League känns garanterad i mina ögon, men frågan är om Schalke har förmågan att pusha för en av topp 4-platserna. Jag är tveksam.

Adam Nilsson

Europa League kommer beröva Mainz på platser

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den trettonde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Mainz.

Sedan flera år tillbaka har Mainz varit en klubb som levt i skymundan av de större klubbarna i Bundesliga. Med ett gediget och genomtänkt arbete har klubben etablerat sig i ligan och blivit en egen lite kraft. Och förra säsongen ledde allt det hårda arbetet till en framgångsrik och oväntad sjätteplats i ligan. Men trots förra årets framgångar har Mainz fortfarande fötterna på jorden och vet att en tuffare säsong väntar.

När Hertha Berlin under långa perioder drog till sig de stora rubrikerna kunde Mainz förhållandevis ostört traska in och slåss om platserna i Europa League. Den lilla klubben från staden utanför Frankfurt visade sig gång på gång svårslagna men det var först när Mainz besegrade Bayern München på bortaplan som det blev uppståndelse kring klubben. Och i slutändan räckte det hela vägen till en sjätteplats, trots att man spenderat förhållandevis lite pengar och som vanligt värvat intelligent i klubben.

Redan inför sommaren blev det dock klart att sportchefen Christian Heidel skulle tacka för sig efter över 20 år i klubben. Heidel som varit hjärnan bakom bygget lämnar naturligtvis ett stort tomrum efter sig som kommer att bli svårt att fylla. Den tidigare bilförsäljaren har under sin tid i Mainz blivit en av de mest ansedda fotbollsmänniskorna i landet och hans förmåga att göra mycket av lite kommer att saknas.

Ersättaren hittade man uppe i Bremen där Rouven Schröder. Schröder, även han en man med gott anseende, har dock stora skor att fylla och han har själv sagt att han vill genomföra jobbet på ett liknande sätt som Heidel gjorde det. Med andra ord utan att dra till sig de större rubrikerna, hitta de rätta spelarna till en billig peng som går att förädla och sälja vidare till vinst. Ett inte alltför enkelt jobb men där andra i klubben har erfarenhet att bidra med.

Schröder har fått se två viktiga spelare lämna klubben. Först ut var mittfältaren Julian Baumgartlinger vars fysiska och uppoffrande stil på många sätt har varit personifierande för hela Mainz. Sportchefen har även fått se målvakten Lorius Karius lämna, en spelare som blev bättre och bättre för varje säsong som gick och förra året stod för sin bästa säsong i den rödvita tröjan.

På nyförvärvssidan kan man främst notera att lånen Christian Clemens och Jhon Cordoba har köpts loss från sina respektive klubbar. I danske Jonas Lössl hoppas man ha hittat en fullgod ersättare till Karius. Vänsterspringaren Gerrit Holtmann har prisats en hel del under försäsongen och är en spelare klubben hoppas mycket på. Med José Rodriguez och Jean-Philippe Gbamin har man spetsat konkurrensen på det centrala mittfältet.

Det är inga nyförvärv som sänder signaler ett Mainz som satsar rejält inför säsongen. Klubben vet att det kommer att kosta en hel del att spela i Europa League och känslan är inte att man kommer att lägga alltför mycket fokus på den turneringen. Nog för att pengarna därifrån skulle vara ett välkommet tillskott, men ligan är viktigare och erfarenheten av klubbar som tappat i ligan till följd av Europa League-spel finns där i bakhuvudet.

Viktigt nog har tränaren Martin Schmidt stannat. Efter Jürgen Klopp och Thomas Tuchel har Schmidt blivit nästa spännande tränare från Mainz att imponera på allmänheten. Schweizaren har styrt upp klubben och med sin tempostarka fotboll byggt vidare på det som gjort Mainz till en kraft i Tyskland. Flera större klubbar följer med intresse det jobb Schmidt gör i Mainz, men ingen har ännu försökt locka honom därifrån.

På det stora hela ser Mainz ut att gå en liten tyngre säsong till mötes. Att kombinera med Europa League är tufft och Mainz har inte riktigt den kvalitet som krävs för att klara av båda delarna. Men tack vare av att man har lyckats behålla Schmidt och en stor del av förra årets framgångslag tror jag inte på något större tapp. Men det räcker inte en Europa League-plats i år. Någonstans i mitten, mellan 8-12 borde man dock klara.

Adam Nilsson

Hertha Berlin går en tung säsong till mötes

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den tolfte i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Hertha Berlin.

Hertha Berlin var länge förra säsongens stora sensation i Bundesliga. Länge placerade sig huvudstadslaget på Champions League-plats men i slutändan räckte det inte hela vägen. Efter en svag avslutning där bensinen tog slut i Hertha blev det dock en Europa League-plats. En högst överraskande sådan då klubben säsongen innan slagits mot nedflyttning. Frågan är nu om Hertha Berlin åter kan slåss om Europaplatserna.

En stor del av Herthas framgångar tillskrevs tränaren Pal Dardai som tidigare representerat klubben som spelare. Ungraren kom in, strukturerade upp Herthas spel främst med en stark defensiv. En utveckling som verkade positivt på resultaten som sköt upp i höjden. Dardai – som fick lämna uppdraget som tränare av det ungerska landslaget – imponerade och det är inte förvånande att klubben valt att arbeta vidare med tränaren trots hans bristfälliga cv när det kommer till tränaruppdrag på klubblagsnivå.

Sejouren ute i Europa blev dock kort för Hertha och Dardai. Mot danska Brøndby tog resan slut och Dardai valde direkt att ta några tuffa beslut. Dels bytte han ut lagkapten då Fabian Lustenberger fick lämna över bindeln till Vedad Ibisevic. Även ett antal av spelarna i truppen ska ha fått sig en avhyvling för deras brist på disciplin och kämparanda i samband med matcherna i Europa League. Så Hertha kliver in i höstens säsong med ett bakslag redan inför den.

Sommaren har inte varit särskilt hektisk i den tyska huvudstaden sett till värvningar som gjorts. Utöver Ibisevic (som efter förra säsongens lån fått ett kontrakt med klubben) har den slovakiske mittfältaren Ondrej Duda anslutit från Legia Warszawa och brassen Allan har lånats in från Liverpool. I övrigt har klubben agerat sparsamt även om det diskuteras kring eventuella spelare som kan dyka upp innan transferfönstret stänger.

Bristen på nyförvärv kommer också till följd av att man inte har förlorat särskilt många spelare. Tolga Cigerci har lämnat för Galatasaray, Roy Beerens har flytt till de brittiska öarna och Reading samtidigt som Hajime Hosogai släppts till nedflyttade Stuttgart. Spelarna Johannes van den Bergh och Sascha Burchert har båda släppts efter att deras kontrakt gått ut. Utöver det har klubben inte tappat några av sina spelare.

Därmed har Dardai kvar den stomme han arbetade med förra säsongen, vilket ligger till klubbens fördel. Viktiga spelare som John Antony Brooks, Salomon Kalou och Rune Jarstein har blivit kvar och det har generellt varit väldigt lite rykten kring klubbens spelare. Dardai och sportchefen Michael Preetz har kunnat arbeta i lugn och ro, utan den yttre pressen och därmed kan man förvänta sig att resultaten borde kunna lyftas sett till följd av det (inte minst då andra tyska klubbar haft det motigare under sommarmånaderna).

En viktig spelare som blev kvar var förra säsongens nyförvärv Vladimir Darida. Den centrala mittfältaren som anslöt från Freiburg behövde inte någon längre anpassningsperiod innan han hade spelat till sig en av de viktigaste rollerna i laget. Darida har förmågan att kunna avgöra matcher på egen hand. En vass fot på fasta situationer och en viktig pjäs på mittfältet. Om den tjeckiske mittfältaren fortsätter i samma stil har Dardai ett ess i rockärmen som kommer att bli nyttig under säsongen.

Sett till svagheter så är det väl egentligen så att man kan diskutera huruvida Hertha har blivit särskilt mycket bättre än förra säsongen. Då överraskade laget (jag hade tippat Hertha för nedflyttning) och för att man inte ska halka längre ner i tabellen den här säsongen krävs det ytterligare ett år där många spelare överpresterar. Frågan är om Hertha och Dardai har det i sig att ta det ytterligare en nivå. Jag tvivlar på det. Det hade behövts två-tre riktigt slagkraftiga värvningar för att Hertha skulle lyckas med Europa League-bedriften återigen.

Därför tror jag att Hertha går en tyngre säsong till mötes. När andra klubbar har förstärkts har det varit stiltje i Berlin. Mot slutet av förra säsongen hade många lag läst in sig på Herthas taktik och det kommer att krävas mer av Dardais mannar i år för att man ska nå upp i en liknande poängskörd. Jag tror inte Hertha har förmågan att växla upp. En plats mellan 10-14 känns rimlig sett till det Hertha har att bjuda på i år.

Adam Nilsson

Allt annat än en Europaplats vore en besvikelse för Wolfsburg

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den elfte i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Wolfsburg.

Efter en av klubbens mest framgångsrika säsonger någonsin lyckades VfL Wolfsburg förgående säsong inte att knyta an vid sina framgångar i Tyskland. Av andraplatsen i Bundesliga blev det en åttonde. Av segern i DFB-Pokal blev det ett uttåg i andra omgången. I Champions League blev det visserligen en kvartsfinal där man höll Real Madrid på halster men summa summarum så var säsongen en besvikelse. Nu hoppas man på revansch, trots en skakig sommar.

Tränaren Dieter Hecking har nog åtnjutit bättre år i sitt liv. Från att ha varit årets tränare 2015 var han under 2016 mer eller mindre alltid sammankopplad med att få sparken. Hans tidigare så framgångsrika spel i Wolfsburg tappade all sin charm. Med Kevin De Bruyne försvann en av Bundesligas största stjärnor och ingen lyckades ta vid där belgaren lämnade. Hecking hittade inga alternativa lösningar, varken i en individuell spelare eller i en taktisk förändring. Wolfsburg dalade och likaså Hecking.

Men trots motgångarna sitter Hecking fortfarande kvar. Med stor sannolikhet kommer det inte behöva blåsa särskilt hårt innan hans vara eller icke-vara i Wolfsburg kommer att börja diskuteras. Under sommaren har tränaren dock allt utom vilat. Ihärdiga rykten om att spelare ska lämna (Luiz Gustavo, Ricardo Rodriguez, Bas Dost), spelare som försöker forcera en flytt (Julian Draxler) och spelare som tappat suget och slutligen lämnat (André Schürrle, Max Kruse, Naldo) har gjort Heckings sommar betydligt mer aktiv än han önskat.

Av alla klubbar i Bundesliga är Wolfsburg den klubb som det har varit mest negativa rubriker kring. Och under tiden har Hecking och sportchefen Klaus Allofs försökt limma ihop ett poröst glassplitter som legat utspritt över en yta så stor att man varken sett början eller slutet. Det har varit en kaossommar för en klubb som så sent som för ett år sedan trodde sig på sikt kunna vara den stora utmanaren till Bayern München. Och i år är man inte ens representerade ute i Europa.

Och många viktiga spelare har försvunnit, som sagt. I trion Schürrle, Kruse och Naldo lämnar tre riktigt kapabla spelare av tre helt olika anledningar. Wolfsburg släppte Schürrle till Dortmund då prislappen stämde överens och klubben inte trodde sig kunna få de drygt €30 miljonerna igen. Kruse lämnade efter en tung säsong i Wolfsburg där det mesta handlade om skandaler och inget om fotboll. Brassen Naldo hade kunnat tänka sig stanna men valde att lämna då han inte kände att Wolfsburgs ambitioner och intresse stämde överens med hans eget.

På nyförvärvssidan finns ett gäng intressanta spelare. I Jakub Blaszczykowski har man hämtat in Dortmunds trotjänare och grovjobbare som med sin attityd kommer att kunna göra skillnad. Daniel Didavi kommer in från nedflyttade Stuttgart och så länge han får hålla sig skadefri så kommer han att vara en oerhörd tillgång offensivt. Jag ska motvilligt erkänna att min kunskap om spanjoren Borja Mayoral är låg men att döma av de som känner honom bättre verkar det vara en mycket spännande talang och Yannick Gerhardt är ett intressant köp som kan nå långt. Jeffrey Bruma var ingen succé i Hamburg men visade i PSV Eindhoven att han håller hög nivå.

Det mest intressanta nyförvärvet och spelaren som verkligen gjort skillnad för Wolfsburg den här sommaren är Mario Gómez. När anfallaren blev klar för några dagar sedan var det som om en stor tyngd föll från Hecking och Allofs axlar. Klubben hade lyckats få in ett riktigt etablerat, eftertraktat namn som efter sommarens EM fått förhöjd status – inte minst i Tyskland. Gómez målsnitt i Bundesliga slås endast av Gerd Müller. 138 mål på 236 Bundesligamatcher talar sitt tydliga språk och Gómez kommer att kunna göra skillnaden för ett Wolfsburg i jakt på Europaplatser.

Men problemet i Wolfsburg är bredden och ovissheten om vad som kommer att ske innan transferfönstret stänger. Flera spelare har jagats under sommaren men är fortfarande kvar i klubben. Risken är att det kommer in bud som Wolfsburg bara inte kan tacka nej till och då blir tvungna att leta ersättare på minimal tid. Det är helt enkelt just nu för osäkert att sia om vad Wolfsburg kan tänkas ha för trupp under hösten, vilket gör det svårt att förutse hur det kommer att gå.

Men sett till den startelva som Wolfsburg i nuläget eventuellt skulle kunna mönstra är den riktigt bra. Det är en startelva som många lag i Bundesliga kollar på med avund där det finns flera spelare med stor individuell kvalitet. Gómez, Draxler, Didavi, Gustavo, Rodriguez med flera är inga dussinspelare. Så om Wolfsburg får behålla dessa under säsongen kommer Wolfsburg att ta sig uppåt i tabellen (fördelen med att inte spela ute i Europa). Allt annat än en Europaplats vore en besvikelse. Wolfsburg ska bara fixa det.

Adam Nilsson

Köln kommer att slåss om Europa League-platserna

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den tionde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Köln.

Ingen klubb har lyckats med att så organiskt växa till sig som FC Köln. Uppflyttade från 2. Bundesliga säsongen 2013/14. 12:a som nykomling säsongen 2014/15 och förra säsongen slutade man på 9:e plats. Om man får tro trenden borde Köln ta ytterligare ett kliv den kommande säsongen. Men det är enklare sagt än gjort.

Köln är en av de mest klassiska föreningarna i Tyskland. Klubben vann den första säsongen av Bundesliga som spelades 1963 och trillade för första gången ur serien 1998. Med två Bundesligatitlar, fyra titlar i DFB-Pokal och en final i UEFA-Cupen är FC Köln en oerhört traditionsrik förening som många räknar med i Bundesliga. Med totalt 2223 poäng placerar sig Köln på åttonde plats i Bundesligas maratontabell och därför var det många som var uppriktigt glada när de återvände till Bundesliga för två säsonger sedan.

Under rodret av österrikaren Peter Stöger har klubben hittat en tränare som matchar klubbens profil perfekt. En gedigen fackman som inte står för några häpnadsväckande uttalanden utan sänder lugn och ro inom organisationen. Under sina år i klubben har Stöger arbetat bakifrån och framåt med en defensiv som imponerat. Kölns förmåga att täppa till bakåt har varit imponerande och det är inte konstigt att många lag har åkt på förluster mot Köln just för att de inte lyckats lirka upp försvaret.

Vid sin sida har Stöger har haft sportchefen Jörg Schmadtke vars roll i organisationen inte ska underskattas. Schmadtke blev utsorterad av Hannover, som i efterhand kom att ångra sitt beslut, och hamnade i Köln där han lika framgångsrikt började att hitta spelare för låga kostnader som man sedan fick ut mycket av. Köln har inte värvat dyrt, inte satsat på de stora namnen men har ändå lyckats pricka in helt rätt varje gång. Mycket av det ska tillskrivas sportchefen Schmadtke och hans organisation.

Inför årets säsong har klubben fortsatt på det inslagna spåret och har dels tagit upp ett antal unga spelare ur sitt andralag. I form av värvningar har klubben hämtat in den 20-årige anfallaren Sehroy Guirassy från Lille som många bedömare tror kommer att kunna gå riktigt långt. I trion Marco Höger, Konstantin Rausch och Artjoms Rudnevs har tagit in tre spelare (endast Höger hade en övergångssumma på €1,3 miljoner) med stor erfarenhet från Bundesliga som alla tre spetsar konkurrensen i truppen. Tre spelare som Köln hoppas ska överträffa förväntningarna.

De stora tillskotten är egentligen inte de som har kommit in, utan de som har stannat. Inför sommarmånaderna ryktades det om flera spelare som var på väg bort. Inte minst målvakten Timo Horn och landslagsmannen Jonas Hector som jagades av flera större klubbar. Nu ser båda ut att bli kvar vilket naturligtvis stärker Kölns position då de hade varit två tunga förluster att ersätta. Nu kan man istället inrikta sig på att bygga sitt lag ytterligare en säsong med dessa tunga pjäser.

Och eftersom att jag har nämnt defensiven som Kölns stora styrka är det också där det finns en spelare jag tycker att man ska hålla ett litet extra öga på. I Dominique Heintz (värvades från FC Kaiserslautern inför förra säsongen) har klubben en riktigt spännande mittback med bra vänsterfot. Förväntningarna var inte skyhöga på Heintz när han kom men han har imponerat under sin inledande säsong och med den erfarenheten i ryggen blir det spännande att se om han inte efter den här säsongen kommer att vara intressant för större klubbar.

Det egentligen enda kännbara tappet för Köln den här sommaren är 22-årige Yannick Gerhardt som klubben fick in €13 miljoner när han värvades av ligakonkurrenten Wolfsburg. Mittfältaren hade etablerat sig i laget och spåddes en lysande framtid, men i Marco Höger har klubben fått in en erfaren ersättare som kommer att kunna täcka upp den förlusten. Det ska nämnas att även Kevin Vogt lämnat klubben för Hoffenheim. En betydligt mindre smärtsam förlust då Vogt fick mindre och mindre speltid mot slutet av sin karriär i Köln.

Sett till Kölns trupp har Stöger en salig blandning av erfarenhet och ungdomlig entusiasm. Med sina 24 spelare har man bredden att överleva skador under en säsong – ryktas om att det kan komma ytterligare ett nyförvärv till defensiven – utan några större problem. Faktum är att det ser rätt bra ut för Köln inför säsongen. Stommen från förra säsongen är intakt, några intressanta nyförvärv men få större förluster. Och med Stöger vid rodret har man en riktigt skicklig tränare som visat det tidigare. Köln kan faktiskt ta det där klivet den här säsongen. En Europa League-plats är inom räckhåll och det skulle inte förvåna mig om Köln kniper en.

Adam Nilsson

Svänggänget Hamburg är svårplacerade

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den nionde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Hamburg.

Efter år av disharmoni lyckades Hamburger SV förra säsongen med att spela en säsong utan att sparka sin tränare, utan de absoluta krisrubrikerna och utan att avsluta säsongen med ett nervkittlande kval. När tabellen summerades stod Hamburg där på plats tio, en framsteg gentemot tidigare år och en grogrund för kommande säsonger. Frågan är om de kan lyfta sig ytterligare det kommande året.

Det var många som var tveksamma till Bruno Labbadia när han kom in och räddade Hamburg från nedflyttning för lite drygt ett och ett halvt år sedan. Efter ett abrupt slut i Stuttgart hade Labbadias rykte naggats i kanten, trots att han firat flera framgångar tidigare säsonger i klubben och även hos sina tidigare arbetsgivare runt om i Tyskland. Men det räckte inte för att ge media och fans något större hopp om Hamburgs framtid.

Labbadia räddade Hamburg från nedflyttning och fick under förra sommaren så smått sätta sin prägel på laget. Något som gav önskad effekt. De 41 ihopsamlade poängen var inte otroliga, men de var tillräckligt för att Hamburg skulle undvika den absoluta bottenstriden i Bundesliga även om man stundtals var där och nosade. För Hamburg var det ett steg fram och nu när Labbadia fått ytterligare en sommar på sig är förväntningarna stora på ytterligare framsteg.

Inte är det heller konstigt när klubben gjort en rekordvärvning i Filip Kostic från Stuttgart. Den serbiske vänsteryttern tackade nej till Wolfsburg till förmån för Hamburg. Kostic är ingen garant för framgång, men en riktigt bra Bundesligaspelare i sina bästa stunder. Han är snabb, bra i en mot en-situationer och har ett riktigt bra tillslag med sin vänsterfot – något Hamburg kommer att kunna utnyttja i fasta situationer. Kostic kan bli spelaren i Hamburg att hålla utkik efter.

Men det tar inte slut där. I Alen Halilovic har klubben fått in en av de senaste årens hetaste talanger från Barcelona. Union Berlins målspruta Bobby Wood har anslutit och ska konkurrera om en plats som spjutspets i laget. Något som även talangen Luca Waldschmidt (från Eintracht Frankfurt) ska göra. Christian Mathenia (från Darmstadt) kommer att konkurrera med René Adler om vem som ska vakta målet.

Sett ur svenska ögon blir det naturligtvis intressant att se hur Albin Ekdal och Nabil Bahoui kommer att bidra den här säsongen. Ekdal, som fick stora delar av fjolårssäsongen spolierad på grund av skador, är det många som har stora förhoppningar på och som många tror kommer att kunna göra skillnaden. Bahoui har nu fått en försäsong i benen och har på försäsongen sett lovande ut och om han hittar den där nivån han visat upp tidigare i sin karriär kan han bli en riktig joker för Hamburg.

På det stora hela ser Hamburg bättre ut än förra säsongen. Namnen som har kommit in trumfar de som har lämnat. Zoltan Stieber, Gojko Kacar, Artjoms Rudnevs, Ivica Olic, Ivo Ilicevic, Jaroslav Drobny och Sven Schipplock var alla fullgoda fotbollsspelare (och bra avlönande sådana också). Problemet var att de sällan höll måttet över en hel säsong utan blixtrade till under en match här eller där. Något som i slutändan var en bidragande faktor till varför Hamburg mer kändes som ett svänggäng än något annat.

Det finns dock frågetecken. Dels har Hamburg haft stora bekymmer med skador tidigare. Nämnde Ekdal är inte den ende som haft problem. Även Aaron Hunt, Lewis Holtby med flera har haft bekymmer att genomföra en hel säsong utan att missa större delar. Och jag är inte heller helt övertygad om nivån på försvaret. Emir Spahic är den spelare jag värderar högst, men han börjar bli till åren. Johan Djourou, Cléber, Dennis Diekmeier, Matthias Ostrzolek är duktiga fotbollsspelare men har en tendens att falla igenom. Där får Hamburg se upp.

Allt som allt är Hamburg ett väldigt svårt att lag att sia om. Det av den enkla anledning att vinden kan vända väldigt snabbt uppe i norr. Pressen är otroligt stor och om resultaten börjar att gå emot i inledningen kan det hastigt och olustigt leda till krisrubriker. Klarar sig Hamburg undan den typ av negativ press kan de dock utmana om platserna i Europa League. Men känslan är att Hamburg kan handla mer eller mindre var som helst från plats 6 till 15. Ett svänggäng, som sagt.

Adam Nilsson

Ingolstadt kommer att få slåss mot nedflyttning

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den åttonde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Ingolstadt.

Det var inte med några stora förväntningar som FC Ingolstadt gjorde sin första säsong i Bundesliga förre året. Nykomlingen hade inte gjort några större värvningar inför säsongen utan grunden bestod till stor del av spelare som varit med och fört klubben upp till finrummet. Det visade sig räcka och lite till. Ingolstadt slutade på elfte plats med tryggt avstånd ner till bottenplatserna. I år hoppas man bygga vidare på det, men den uppgiften är allt utom enkel.

Trots att Ingolstadt säkrade kontraktet och visade på ambitioner om mer kunde klubben inte säkra en fortsättning med tränaren Ralph Hasenhüttl. Redan under våren började det sippra ut att RB Leipzig bestämt sig för att satsa allt på att locka österrikaren till sig och Hasenhüttl lät sig förföras av klubben från öst. Ingolstadt försökte med alla medel att hindra tränaren från att lämna, Hasenhüttl hade trots allt ett år kvar på kontrakt, men Ingolstadt lyckades inte få till en förlängning.

Innan affären skulle bli officiell letade klubben efter alternativ att presentera för att inte stå där helt lottlösa och avklädd. Valet föll till slut på Karlsruhes Markus Kauczinski som i 2. Bundesliga skaffat sig ett bra rykte och som omgärdats av otaliga ryktena till andra klubbar i landet. Inte minst Augsburg ska ha varit intresserade av Kauczinski men den 46-årige tränaren valde den bayerska konkurrenten istället.

Kauczinski kommer till en klubb som inte bara har tappat sin huvudtränare, utan även ett antal nyckelspelare från premiärsäsongen i Bundesliga. Framför allt är det defensivt som det har försvunnit spelare. Mittbacken Benjamin Hübner har lämnat för ligakonkurrenten Hoffenheim, ytterbacken Danny da Costa har återvänt till Leverkusen och målvakten Ramazan Özcan följde även han spåret till Leverkusen. Tre av fem spelare i målvakts- och försvarslinjen har därmed lämnat och lämnat ett stort hål efter sig.

På målvaktssidan har klubben hämtat in den danske målvakten Martin Hansen från ADO Den Haag som ska konkurrera med Ørjan Nyland om platsen som förstemålvakt. Den schweiziske ytterbacken Florent Hadergjonaj (Ingolstadts dyraste värvning på €2 miljoner) ser ut att täppa till hålet efter da Costa men vem som ska ersätta Hübner är fortfarande en hypotetisk fråga. För det enda nyförvärv klubben har gjort på mittbackssidan är Hauke Wahl från Paderborn, tveksamt om han har kvalitet att fylla Hübners skor i Bundesliga.

Och det är snålt med stora namn bland Ingolstadts nyförvärv. 23-årige Robert Leipertz kommer från Schalke, där han inte lämnar något avtryck. 18-åringen Nico Rinderknecht och 23-årige Sonny Kittel kommer från Eintracht Frankfurt som inte såg någon användning för dem där, från Hertha Berlins andralag har man hämtat in Kerem Bülbül och från Stuttgarts U19-lag kommer målvakten Fabijan Buntic. Dessutom har klubben lånat in Anthony Jung från Leipzig.

Det är inte en nyförvärvslista som får en att häpna över vad Ingolstadt har hittat på marknaden. Snarare ger det intrycket av att Ingolstadt inte lyckats med att befästa sin roll på transfermarknaden som ett Bundesligalag med hopp om att etablera sig, växa och nå högre upp i tabellen. Ett jobb som sportchefen Thomas Linke borde ha lyckats bättre med och säkerligen kan komma att få kritik för om det sportsligt inte går rätt väg under säsongen.

Betyder det att Ingolstadt går mot en ren och skär katastrofsäsong? Nja, det finns ju trots allt kvar en hel del spelare som under förra säsongen visade att de hör hemma i Bundesliga. Inte minst tänker jag på Marvin Matip som var strålande i försvaret. Mittfältarna Roger och Pascal Groß som med ett imponerande samarbete gjorde det oerhört svårt för motståndarna. En Dario Lezacano som värvades in under vintern och offensivt stod för frenesi och mål. Det finns trots allt kvar och ger hopp i Ingolstadt.

Men det sagt tror jag att Ingolstadt får det betydligt svårare den här säsongen. De två nykomlingarna i Leipzig och Freiburg ser bra ut. Lag som förra året hamnade bakom Ingolstadt i tabellen så som Bremen och Hoffenheim ser betydligt bättre ut inför årets säsong och kommer att sätta press på lagen ovan. Det finns helt enkelt inte mycket utrymme för misstag för Ingolstadt och jag tror att dem kommer att få det riktigt, riktigt svårt i år. Det kommer att bli en kamp mot att undvika nedflyttning och kval i år.

Adam Nilsson

En trygg mittenplacering väntar Augsburg

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den sjunde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Augsburg.

Chansen ute i Europa League visade sig på resultatet i Bundesliga. Augsburg tappade inte bara mark utan var under perioder involverade i bottenstriden och hade svårt att hitta rätt i rotationen. I slutändan kunde kontraktet säkras och en trygg 12:e plats ansågs vara godkänt sett till att det var klubbens första säsong ute i Europa. Nu hoppas man återigen kunna ta sig upp mot toppen.

Hela förra säsongen var bayerska Augsburg som i extas över att få spela ute i Europa. Möjligheten att få representera Bundesliga och Tyskland var ingen som klubben tog lätt på. Augsburg tog sig förbi gruppspelet men fastnade mot den senare finalisten Liverpool. Under tiden fick tränaren Markus Weinzierl försöka hitta rätt i balansen mellan att spela både mitt i veckan och på helgerna. En svår balans som gjorde att en förhållandevis tunn Augsburgtrupp tappade mark i Bundesliga.

Efter säsongen valde tränaren Weinzierl att tacka för sig efter fyra år i klubben för att bege sig till Schalke. Efter en kort överblick av marknaden föll valet av ersättare på Darmstadts högst framgångsrike Dirk Schuster som med små medel fört den klubben från 3. Liga till Bundesliga. Med Schuster vid rodret hoppas Augsburg ha säkrat en tränare som utifrån Augsburgs relativt små (men betydligt större än Darmstadts) muskler ska kunna bygga vidare på klubbens framgångsrika arbete och etablering i Bundesliga de senaste åren.

Han får dock göra det utan de två mittbackarna Ragnar Klavan och Jeong-Ho Hong som båda har lämnat klubben under sommaren för en gemensam summa av €11 miljoner. Dessutom har trotjänaren Tobias Werner lämnat och även den erfarne målvaktsreserven Alexander Manninger. Men i stort har klubben lyckats behålla en större del av sin stomme från fjolårets startelva som Schuster har bygga vidare på.

Inte minst för att klubben lyckades att köpa loss succélånet Alfred Finnbogason från Real Sociedad. Den isländske anfallaren lånades in under våren och var en oerhört viktig del till Augsburgs uppryckning i Bundesliga. Vidare har klubben lagt €1,5 miljoner på den tidigare Bayern München-bekantingen Takashi Usami som återigen ska ge Bundesliga en chans. Ytterligare €1 miljon har spenderats på den unge talangen Marvin Friedrich från Schalke.

I övrigt har klubben agerat sparsamt på marknaden och en trio bestående av målvakten Andreas Luthe (Bochum), högerbacken Georg Teigl (RB Leipzig) och mittfältaren Gojko Kacar (Hamburg) har anslutit utan någon övergångssumma och givit truppen mer bredd. Trots det kan man förvänta sig att Augsburg kommer att söka ytterligare en-två spelare innan transferfönstret stänger.

Att tala om någon stor stjärna i Augsburg att hålla ögonen koll är det inte tal om. Stjärnan i klubben är kollektivet som består av ett gäng riktigt duktiga och professionella fotbollsspelare som hävdat sig i Bundesliga tidigare. Raul Bobadilla, Marwin Hitz, Daniel Baier, Ja-Cheol Koo med flera är spelare som inte gör bort sig i ligan och som under rätt säsong kan göra en stor skillnad i laget och därmed i jakten på tabellplaceringar.

Och kanske är det just kollektivets styrka som är Augsburgs största svaghet. För det finns inte riktigt någon spelare som kan ”avgöra på egen hand” som vi så ofta uttrycket det. Finnbogason visade sig viktig förra säsongen, men att han på egen hand ska vinna massvis med poäng för Augsburg är inte troligt. Det hade i mina ögon varit önskvärt med en spelare med stora individuella kvalitéer som kan göra skillnaden när en match står och väger. Så ser det inte ut i Augsburg idag.

Bristen på individuell skicklighet oroar mig inte dock nämnvärt. Augsburg har lyckats behålla många av sina toppspelare och dessutom breddat truppen med intressanta namn. Dirk Schuster har visat tidigare att han är en skicklig tränare som vet hur han ska få ut det mesta av sitt spelarmaterial. Ett lyft från fjolårets 12:e plats lär det bli. Men jag tror inte att Augsburg kommer att kunna konkurrera om en Europa League-plats igen. Precis där bakom bör de dock finnas, tryggt placerade i mitten. Att de hamnar någonstans mellan plats 8-11 känns realistiskt.

Adam Nilsson

Bremen kommer att konkurrera om Europa League-platserna

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den sjätte i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Werder Bremen.

Någonting har inte stått rätt till i Werder Bremen under de senaste säsongerna. Från att ha varit Bayern Münchens största konkurrent har Bremen tappat både sportsligt och ekonomiskt och har det har synts i tabellerna. I våras avslutade man säsongen på den 13:e plats. Nu är förväntningarna att klubben ska ta nästa steg i utvecklingen och resan tillbaka mot den övre halvan av tabellen.

Det har varit en stormig sommar upp i norra Tyskland och Bremen. Efter säsongen valde den sportchefen Thomas Eichin att gå med en tung kravbild till styrelsen. ”Jag eller tränaren!”, var Eichins ultimatum och styrelsen valde att gå mot Eichins krav och därmed var han ute ur leken. In kom den tidigare Bremenspelaren Frank Baumann som bara för några år sedan tackade nej till tjänsten då han inte kände sig kapabel att hantera den fullt ut.

Den kritiserade tränaren, Viktor Skripnik, blev alltså kvar men det ryktas fortfarande om illvilja gentemot tränaren inom spelartruppen. Skripnik, även han tidigare en spelare i klubben, har kritiserats för sitt ledarskap och för att inte sprida någon god stämning i omklädningsrummet. Något som styrelsen noterat men som man har valt förbise tills vidare, i brist på både ekonomiska muskler att ersätta honom med en bättre kandidat och lojalitet gentemot en tidigare spelare.

Under sommarens transferfönstret har Skripnik, till skillnad från förra sommaren, fått tillgång till betydligt större plånbok att spendera. Det då försäljningarna av Anthony Ujah (Liaoning FC) och Jannik Vestergaard (Borussia Mönchengladbach) gemensamt bidrog till en ökad kassa på €24 miljoner. Välbehövda pengar för en klubb som Bremen som motat Olle i grind de senaste säsongerna.

Utöver nämnda Ujah och Vestergaard är det tre nämnvärda spelare som har lämnat. Lånen av Levin Öztunali och Papy Djilobodji har inte förlängts och Alejandro Gálvez har lämnat för spel i SD Eibar. I övrigt har klubben lyckats behålla sin trupp mer eller mindre intakt med några mindre kännbara förluster.

Tack vare försäljningarna har klubben haft möjligheten att investera och det största nyförvärvet är naturligtvis Max Kruse som kommer efter ett kontroversiell år bakom sig i Wolfsburg där den tidigare landslagsmannens problem utanför planen gick ut över prestationerna på den. En Kruse i form och med huvudet på rätt plats är dock ett fantastiskt nyförvärv som endast kostade klubben €7,5 miljoner.

Från Rapid Wien har klubben hämtat in poängspelaren Florian Kainz och den defensive mittfältaren Thanos Petsos. I Niklas Moisander, Fallou Diagne och Lamine Sané har klubben hittat tre mittbackar som ska fylla ut luckorna som lämnats av spelare som inte längre är kvar i klubben. Dessutom kommer Luca Caldirola tillbaka från ett bra år i Darmstadt på lån. Målskyttarna Justin Eilers och Lennart Thy ska spetsa konkurrensen på topp och Jaroslav Drobny utmana om platsen som förstemålvakt.

Det är inte konstigt att många nyförvärv återfinns i försvaret. Bremen släppte in hela 65 mål förra säsongen, endast slagna av Stuttgart (75 insläppta), och Felix Wiedwalds första nolla kom först efter 33 omgångar i ett avslaget bortamöte med Köln. Det är siffror som väcker många farhågor och är något Bremen måste komma underfund med den här säsongen för att kunna klättra i tabellen. Samtidigt måste man vara medveten om att Bremen har en historia av offensiv, frejdig fotboll men man måste minimera antalet insläppta mål oavsett. Att vara tre mål från ett snitt på två insläppta per match är ett bedrövligt facit.

Jag kan utmärka många spelare jag är spänd på att se i årets Bremen. Dels blir det intressant att se om Kruse hittar tillbaka till sin tidigare nivå som han visat upp i Bundesliga. Även blir det intressant att se om Florian Kainz hittar rätt i ligan och om rutinerade Claudio Pizarro fortsätter att göra mål på högsta nivå. Men den jag önskar ska få sitt genombrott är supertalangen Johannes Eggestein som valde bort flera storklubbar för att stanna i Bremen. I Eggestein har klubben ett stort sparkapital och jag är spänd på att se vad han har att bidra med.

I mina ögon har Werder Bremen stått för en värvningssommar som placerar klubben högt upp i listan om man jämför med konkurrenterna. Visst har några viktiga figurer försvunnit. Men på nyförvärvssidan finns det flertalet hyperintressanta spelare men stor potential som kan dra nytta av Bremens rofyllda omgivning. Därför tror jag att Bremen kommer att hoppa upp ett par snäpp i tabellen och till och med ha möjlighet att kunna konkurrera om en av Europa League-platserna om det vill säg väl. Mellan 6-10 borde Bremen kunna nå och jag tror att dem lyckas med det.

Adam Nilsson

Allt annat än nedflyttning för Darmstadt vore en skräll

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den femte i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: SV Darmstadt 98.

Förra säsongens stora, för att inte säga gigantiska överraskning var att nykomlingen Darmstadt klarade kontraktet och det utan att någon gång under säsongen ligga på någon av de tre bottenplatserna. Efter två raka uppflyttningar hade få trott att Darmstadt skulle lyckas med bedriften att klara sig kvar, mycket till följd av deras ansträngda ekonomi, men Darmstadt lyckades och spelar för första gången någonsin i Bundesliga två säsonger i följd.

Den stora arkitekten under de senaste åren var tränaren Dirk Schuster som lyckades med att bygga ihop ett lag trots få resurser och möjligheter att värva etablerade spelare. Schuster fick spelarna som andra klubbar inte ville ha och det till en billig peng. Sedan förädlade tränaren spelarna, anpassade sin taktik efter material och gjorde det framgångsrikt. Darmstadt spelade inte vackert, men fick resultat och visade sig vara oerhört svårslagna.

Sedan i våras har dock Dirk Schuster valt att lämna Darmstadt för ligakonkurrenten Augsburg. Ett stort tapp för klubben, Schuster är näst intill oersättlig. I Arminia Bielefeld hittade klubben ersättaren Norbert Meier vars meritlista vittnar om en stabil, men långt ifrån häpnadsväckande karriär. Meier är erfaren, men han är inte någon Schuster och oron kring huruvida den nye tränaren klarar sitt nya uppdrag är stor.

Det är inte bara på tränarfronten som det har skett förändringar i Darmstadt. Flertalet viktiga spelare har lämnat. Inte minst den viktige anfallaren Sandro Wagner som med 14 mål var en av de viktigaste anledningarna till att Darmstadt klarade sig kvar i Bundesliga. Andra ordinarie spelare i startelvan som Konstantin Rausch, Christian Mathenia, Luca Caldirola och Slobodan Rajkovic har försvunnit och lämnat stora luckor efter sig. Luckor som Darmstadt har haft svårt att fylla.

Listan över nyförvärv sänder inga farhågor bland konkurrenterna. Den ukrainske landslagsmannen Artem Fedetsky och ungraren Laszlo Kleinheisler är de två spelare som står ut med både erfarenhet och kvalitet. Det säger något om en klubbs förmåga att locka till sig spelare när det dyraste nyförvärvet är Immanuel Höhn (€750 000) som lämnade nykomlingen Freiburg för att han inte kunde förvänta sig tillräckligt med speltid där. Och som ny förstemålvakt verkar Daniel Heuer Fernandes ha bäst chanser. En målvakt som gjorde 13 matcher för Paderborn som åkte ur 2. Bundesliga.

Enkelt sagt ser Darmstadt – som förra säsongen dömdes ut av alla – sämre ställt ut inför årets säsong.

Finns det några positiva saker att tala om över huvud taget i Darmstadt? Ja, det finns det. Många spelare har lämnat men att Jerome Gondorf blev kvar betyder mycket för mittfältet. Dessutom har den vindsnabbe yttern Marcel Heller bestämt sig för att stanna vilket kommer att betyda mycket för den kontringsfotboll som Darmstadt har visat upp och med största sannolik kommer att fortsätta med den här säsongen.

Ett annat utropstecken från förra säsongen, som till skillnad från många andra blev kvar, är lagkaptenen Aytac Sulu. Det fanns intresse för Sulu från flera andra klubbar, men än så länge har ingen slagit till och ingen tror att han kommer att lämna under sommaren. Mittbacken stod inte bara för ett stabilt försvarsspel och styrde upp långt back i planen. Han var även ett starkt vapen i offensiven och med sina sju mål var han nästbäste målskytt i laget efter Wagner.

Darmstadt har två veckor till godo för att ta in nya spelare och det är troligt att det kommer att dyka upp ett antal namn i truppen. Bland annat ryktas det om att svenske Alexander Milosevic kommer att hamna i Darmstadt. Som en klubb längst ned i näringskedjan handlar det om att ha tålamod och vänta på läget för att slå till när ett bra läge dyker upp. Något som har en tendens att ske mot slutet av transferfönstret.

Men om inte Darmstadt får in Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Manuel Neuer så ska det mycket till för att de ska klara sig kvar. Visst kommer de att kunna grisa sig till otaliga poäng men sett till vad de har förlorat och vad de har tagit in så är de sämre än förra säsongen och jag ser inga andra klubbar som är sämre. Därför tror jag att Darmstadt kommer att ligga i botten när säsongen är avslutad. Något annat än nedflyttning vore en rejäl skräll.

Adam Nilsson

En ensiffrig plats är inom räckhåll för Hoffenheim

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den fjärde i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: 1899 Hoffenheim.

Det var en lång säsong för Hoffenheim förra året som inleddes i moll men slutade i dur. Efter en lång och plågsam period nere i botten kom den historiskt unge tränaren Julian Nagelsmann in och med det var många problem som bortblåsta. Hoffenheim sköt upp i tabellen och klarade sig undan både nedflyttning och kval. Inför hösten är siktet inställt betydligt högre.

Under sommaren har Julian Nagelsmann hunnit fylla 29 år. Den unge tränaren anses vara en av de mest lovande i Tyskland och svårt är väl det att ifrågasätta. Han kom in i ett kritiskt läge och förde ett av många redan utdömt Hoffenheim från botten till säker mark, det utan några egentligt stora förändringar i personal.

Nagelsmann visade att man med små taktiska finesser och rätt inställning kan lyckas med det mesta. När hans föregångare Huub Stevens satsat på att försöka säkra upp det defensiva valde Nagelsmann snarare att kolla på det offensiva och hur Hoffenheim skulle hitta målmaskorna. Något han gjorde framgångsrikt och faktum är att Nagelsmann är den tränare efter Ralf Rangnick i Hoffenheims historia med bäst poängsnitt, 1.66 poäng per match.

Nu får den unge tränaren vara med och inleda säsongen. Det dock utan den viktige Kevin Volland som lämnat för spel i Bayer Leverkusen. Ett stort tapp men för de €20 miljonerna som Volland inbringade har klubben och inte minst Nagelsmann fått möjligheten att värva spelare anpassade till sina egna tankar och idéer.

Och det är en diger lista av nyförvärv som Hoffenheim har gjort under sommaren. Lånet från Leicester, Andrej Kramaric, har klubben köpt loss för €10 miljoner. Från nedflyttade Stuttgart hämtade klubben in mittfältaren Lukas Rupp. I Köln hittade klubben Kevin Vogt. I Hamburg ytterligare en mittfältare i Kerem Demirbay. Alla dessa värvningar intressanta med stor potential att kunna få utväxling i sina karriär i sin nya miljö.

De två mest intressanta värvningar i mitt tycke är dock de av Sandro Wagner (från Darmstadt) och Benjamin Hübner (från Ingolstadt). Både Wagner och Hübner stod för riktigt bra säsonger i fjolårets två nykomlingar. Wagner som en utomordentlig målskytt som med sina 14 fullträffar slutade på delad sjätteplats i skytteligan. Hübner som av tidningen Kicker hade åttonde bäst snittbetyg av alla försvarare i ligan. Båda spelarna kommer att lyfta Hoffenheim ytterligare en nivå.

Med nyförvärven har Hoffenheim både spetsat och breddat en redan fullgod trupp. Vad Nagelsmann lyckades med under våren var att få ut potentialen i spelare som Niklas Süle, Fabian Schär, Sebastian Rudy, Mark Uth med flera. Nu handlar det om att fortsätta på det inslagna spåret och tillföra ytterligare kvalitet, något jag tror Nagelsmann är kapabel att göra och med den truppen han har till sitt förfogande borde han lyckas.

Och det är bland dessa spelare som jag också tror vi kan hitta två som jag tycker man ska hålla ett extra ögon på den här säsongen. Dels mittbacken Süle som flera toppklubbar ryktats vilja värva, men som valde att stanna och som kommer att vara en viktig kugge i laget. Dessutom klev Uth fram mot slutet av våren och stod för mycket i det offensiva spelet. I Nagelsmanns ögon var Uth så pass bra att han borde vara intressant för Jogi Löw i landslaget.

Och just, Nadiem Amiri och Philipp Ochs är två unga talanger som Nagelsmann har bra koll på som kan komma att få sina stora genombrott den här säsongen (även om Amiri redan under våren visade på sin begåvning).

Hoffenheim var med i bottenstriden förra säsongen till följd av en del otur, men framför allt för att man misslyckades kapitalt med att få ut den kvalitet som spelarna i laget besatt. Först när Nagelsmann kom in började det att synas vilken kvalitet laget hade. I år kommer startsträckan inte vara lika lång och jag förväntar mig att Hoffenheim kommer att ha en betydligt mer framskjuten position i tabellen.

Kan man tänka sig en plats ute i Europa? Det är inte omöjligt. En ensiffrig plats finns absolut inom räckhåll för Hoffenheim  Men det är mycket begärt och i Hoffenheim är man nöjda med om man klarar sig undan en kamp i botten av tabellen. Sett till truppen och tränaren Nagelsmanns förmåga så tror jag att Hoffenheim inte behöver vara oroliga för det. En plats i mittenskiktet känns given.

Adam Nilsson

Eintracht Frankfurt är en nedflyttningskandidat

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den tredje i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: Eintracht Frankfurt.

Ett sent tränarbyte till Niko Kovac ledde till ett formlyft som räddade Eintracht Frankurt från omedelbar nedflyttning till 2. Bundesliga. I de två kvalmatcherna mot FC Nürnberg visade sig Frankfurt var det starkaste och stod efter två möten som segrare och bekräftade för ytterligare en säsong i Bundesliga.

Sedan kvalet i maj har Frankfurt fortsatt med Niko Kovac som tränare. Till sin hjälp har Kovac fått den tidigare tyske landslagsmannen Fredi Bobic som högt uppsatt chef i leden, något som har bidragit till nya vindar i en klubb som annars har varit väldigt satt i sin struktur. Hur det påverkar klubben återstår så att se men de första intrycken är att klubben dragit åt snaran rent ekonomiskt.

Under sommaren har Eintracht Frankfurt lagt ut totalt €2,2 miljoner på totalt sju nyförvärv, jämfört med de €8,55 miljoner som klubben har tagit in på försäljningar. En mager summa som har gjort Kovac och sportchefen Bruno Hübner tvungna till att vara kreativa i sina lösningar.

Sett ur svenska ögon är Branimir Hrogta ett högst intressant nyförvärv. Anfallaren som aldrig riktigt slog igenom i Mönchengladbach hoppas nu kunna ta chansen i sina nya klubb och ska konkurrera om att ta en plats i startelvan. Utöver Hrogta har klubbat hämtat in den israeliske vänsterbacken Taleb Tawatha från Maccabi Haifa för €1,2 miljoner, Omar Mascarell för €1,5 miljoner från Real Madrid och fått in Danny Blum gratis från Nürnberg.

Sedan har klubben gjort klart med tre mycket intressanta lån av spelare med stor potential. Ante Rebic, Guillermo Varela och Jesus Vallejo är alla tre unga spelare som ännu inte har fått deras karriärer att blomma ut och hoppas lyckas i Frankfurt. Och för Frankfurts del är de utmärkta möjligheter till att få in spelare för småpengar som kan ge en otrolig effekt, om de faller rätt.

Det är sju nyförvärv som är svårbedömda och de river inte av applåder. Och sett till att man förlorat viktiga och erfarna Bundesligaspelare som Carlos Zambrano, Stefan Aigner, Aleksandar Ignjovski och Stefan Reinartz är det ett väldigt vågspel som Frankfurt spelar när man inte ersätter med spelare som besitter den erfarenheten. Det är många Bundesligamatcher som försvunnit ur truppen och det kan bli kostsamt i slutändan.

En spelare som klubben har fått behålla är den finske målvakten Lukas Hradecky som under sin debutsäsong i Bundesliga var oerhört viktig för att klubben klarade sig kvar i slutändan. Han kommer fortsatt att behöva prestera på den nivån den här säsongen om Frankfurt inte ska sjunka i tabellen. Dessutom hoppas klubben på att lagkaptenen Alexander Meier håller sig skadefri, en notorisk målskytt som på egen hand kan avgöra matcher.

I mina ögon ser Frankfurt ut att gå mot ytterligare en tuff säsong. Niko Kovac har visserligen massvis med erfarenhet som fotbollsspelare, men som klubblagstränare är han fortfarande rätt grön. Nu har han dessutom blivit av med några av klubbens nyckelspelare och ersättarna ser på pappret inte ut att vara en av den nivå som gör de till självklara förbättringar, något som borde oroa.

Frankfurt kommer in i säsongen med en positiv känsla av att man klarade av kvalet, men det finns inte några tydliga styrkor att prata om i mina ögon. Visst, där finns några erfarna spelare men den stora förhoppningen måste vara potentialen hos de unga spelarna och nyförvärven ska visa sig under säsongen och därmed för Frankfurt till en framskjuten position.

Jag är dock osäker på att det kommer att ske och därför tror jag att vi kommer att få se Frankfurt kämpa för kontraktet även i år. Klubben har – sett till inkomster och utgifter – pengar att spendera men just nu verkar det vara stillestånd. Klubben skulle må bra av två-tre nyförvärv med Bundesligaerfarenhet. Oavsett kommer klubben att få slåss nere i botten och hoppas på att spelarna vecka efter vecka spelar på sin yttersta nivå, annars kan nedflyttningen vara ett faktum.

Adam Nilsson

RB Leipzig kommer inte att uppnå sina högt ställda förväntningar

Twitter: @atnilsson

Den här texten är den andra i min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Idag: RB Leipzig.

När RasenBallsport Leipzig säkrade andraplatsen i 2. Bundesliga i våras var ytterligare ett mål på väg mot toppen uppnått. För första gången i klubbens korta, men framgångsrika historia kommer RB Leipzig att spela i Bundesliga och målsättningen är högt uppsatt i klubben som har varit en av de mest omtalade i landet under de senaste åren.

Från att ha varit ett omtalat projekt som har tagit snabba kliv genom de lägre divisionerna är det nu upp till bevis för RB Leizpig. Klubben, vars ägarskap av Red Bull har ifrågasatts och fortsatt kommer att ifrågasättas, är och förblir en nagel i ögat för de traditionsfyllda tyska supportrarna som ser klubben som hädelse mot allt som fotbollen bör stå för.

För att överleva i Bundesliga har klubben hämtat in Ingolstadts succétränare Ralph Hasenhüttl som ska ersätta Ralf Rangnick som nu kliver ett steg tillbaka och endast kommer att ha titeln sportchef. I Hasenhüttl har Rangnick hittat en karbonkopia av sig själv. En tränare som utövar hög press på motståndet högt upp i planen och som vill snabb, effektiv omställningsfotboll.

För Leipzigspelarna betyder det med andra ord inte någon gigantisk förändring taktiskt. Naturligtvis sätter tränaren sin prägel på laget, men mycket kommer att stanna sig likt med Hasenhüttl som huvudansvarig för prestationerna på fotbollsplanen. Vi kommer inte att få se ett Leipzig som spelar dödgrävarfotboll för att ta sina poäng, utan istället ett aggressivt och vilt jagande lag som kommer att försöka tvinga motståndarna till misstag.

Kort efter att uppflyttningen säkrats gick Rangnick ut och slog på den stora trumman. Leipzig skulle förhoppningsvis kunna presentera en färdig trupp innan EM drog igång. Men värvningarna drog ut på tiden och många av de tänkta spelarna tackade nej till följd av Leipzig lönerestriktioner.

Det betyder däremot inte att Leipzig legat på latsidan. Klubben har spenderat €27,5 miljoner på nyförvärv och €25 av dessa har spenderats på Naby Keita från systerklubben i Salzburg och Timo Werner från Stuttgart. Två spelare som förväntas kunna gå in och göra skillnad direkt och som passat in i den strategi klubben har att värva unga, målmedvetna och formbara spelare.

Timo Werner ska förstärka en offensiv som redan sett stark ut. I Emil Forsberg har klubben lyckats behålla 2. Bundesligas bästa spelare förra säsongen. Den danske anfallaren Yussuf Poulsen har varit eftertraktad villebråd på marknaden men har även han stannat. I Davie Selke har klubben en av Tysklands mest talangfulla anfallare och där finns också den österrikiske landslagsmannen Marcel Sabitzer.

Dessutom finns där amerikanen Terrence Boyd som fått sina senaste säsonger spolierade av skador men som jag vill höja ett finger för. Boyd snittade nästan 0,5 per match i Rapid Wien och visade att han har näsa för målet. Om han bara får hålla sig skadefri tror jag att han kan bli en riktig tillgång för Leipzig i Bundesliga.

På mittfältet återfinns ytterligare en österrikisk landslagsman i Stefan Ilsanker och klubben hoppas att Massimo Bruno ska blomma ut ytterligare under kommande säsong. I försvaret (som släppte in minst mål i 2. Bundesliga förra säsongen, 32 stycken) finns den av Arsenal jagade Lukas Klostermann, den tidigare U21-landslagskaptenen Willi Orban, det turkiska superlöftet Atinc Nukan och rutinerade Marvin Compper.

Nyförvärvet Marius Müller från Kaiserslautern får slåss med Péter Gulácsi och Fabio Coltorti om vem som ska vakta målet under säsongen. En kamp mellan tre målvakter med olika styrkor och erfarenheter, men som alla bedöms redo för att kunna ta sig an nivån i Bundesliga.

Om man ska hitta en svaghet i laget är det bredden, inte minst i försvaret där klubben endast har sex renodlade försvarare. En skada eller två kan bli oerhört kostsam, inte minst för en nykomling med ambitioner av Leipzigs nivå. Samtidigt är det troligt att klubben hinner värva både en och två spelare till innan transferfönstret har stängt för att försäkra sig om att bredden inte ska vara något problem. Pengar finns i kassan och kommer att användas när klubben känner sig ha hittat rätt.

Leipzig har stora ambitioner och Emil Forsberg nämnde Europa som mål i en intervju med Svenskafans i våras. Jag tror det blir svårt för klubben. Ja, där finns flera riktigt spännande och lovande namn. Men det saknas i kvalitet för att man ska kunna nå upp på en sådan framskjuten placering. En plats mellan 10-14 känns mer rimligt sett till dagens trupp. Vilket får ses som mer än godkänt för en nykomling som spelar sin första säsong någonsin i Bundesliga.

Adam Nilsson

Ett offensivt starkt Freiburg säkrar kontraktet

Twitter: @atnilsson

Den här texten inleder min ”inför Bundesliga 16/17”-resa där jag siktar på att publicera en text om varje lag inför säsongen drar igång med mina tankar och funderingar kring lagets kommande säsong. Först ut: nykomlingen SC Freiburg. 

Det blev endast en säsong i 2. Bundesliga för SC Freiburg. Siktet var inställt på en återkomst till Bundesliga och klubben lyckades på första försöket. Det trots att man egentligen inte genomförde en aggressiv värvningshysteri för att ta sig upp. Istället värvade klubben klokt och valde att satsa på egna talanger – något som gav resultat.

Nu är det så upp till bevis i den tyska förstadivisionen för Freiburg och för tränaren Christian Streich är det redan bevandrad mark. Under sina första år framgångsrika år höll han Freiburg inte bara uppe i Bundesliga, de tog sig hela vägen ut i Europa vilket senare kom att vara en av anledningarna till att de åkte ur.

Streich är en högt ansedd tränare i Tyskland. Med små medel har Streich lyckats att hålla Freiburg flytande genom att ha en klar spelidé och ett fokus på att hela tiden hitta nya förmågor inom de egna leden. Därtill är han en högst karismatisk person som är mycket omtyckt inom media för sitt ärliga och öppna tilltal gentemot journalistkåren.

Man hade kunnat tro att Streich och Freiburg skulle öppna plånboken rejält för att öka möjligheterna till att kunna säkra Bundesligakontraktet. Freiburg hade dock inte varit Freiburg om man gjort så, därför har klubben valt en mer sparsmakad variant likt tidigare säsonger.

Totalt har klubben lagt ut lite drygt €5 miljoner (ca €10 miljoner totalt) på nyförvärv än vad man har sålt för. Bland nyförvärven finns dock ytterst få namn som får en att höja på ögonbrynen. Den talangfyllda turkiska mittbacken Caglar Söyüncü är klubbens dyraste nyförvärv på €2,5 miljoner, följt av den 22-årige mittfältaren Janik Haberer från Hoffenheim.

Flera av klubbens nyförvärv har kommit från tidigare konkurrenter i 2. Bundesliga. Spelare som har imponerat i andraligan men aldrig riktigt fått eller tagit chansen i Bundesliga. Manuel Gulde, Onur Bulut, Jonas Meffert och Rafal Gikiewicz kommer alla att prövas hårdare än tidigare och det är upp till Streich att göra dem redo för uppgiften.

Den stora styrkan i Freiburgs bygge ligger i offensiven. I Nils Petersen har Freiburg en anfallare som alltid levererar ett godkänt målfacit och i Florian Niederlechner har klubben hittat ytterligare ett alternativ som kan göra de där 10-15 målen som behövs. Dessutom finns spelare som Maximilian Philipp, Havard Nielsen och Karim Guédé som alla visat tidigare att de är redo att kliva fram när det krävs.

Det stora utropstecknet och en spelare jag anser att man ska hålla ögonen på den här säsongen finns dock på mittfältet. I italienaren Vincenzo Grifo har Freiburg hittat en specialist på fasta situationer och en spelare som bidra med det lilla extra. Med 14 mål och 15 assist på 31 2. Bundesligamatcher förra säsongen var Grifo en av ligans bästa spelare och klubbens hoppas på att hans fantastiska poängsnitt ska hålla i sig även uppe i Bundesliga.

Bekymren för Freiburg finns i defensiven. På målvaktssidan har de tre målvakterna endast en Bundesligamatch tillsammans som facit och i försvaret finns många unga, men rätt oprövade kort på den här nivån. Att Marc-Oliver Kempf dessutom kommer att missa inledningen svider rejält för Streich när han ska formera sin 3-5-2. Bredden finns inte riktigt där för att tränaren ska kunna bli av med några av sina spelare utan att det blir rejält kännbart.

Allt som allt är Freiburg en spännande nykomling som inte viker en tum från sin klubbfilosofi. Inga större värvningar, många unga spelare (gärna från de egna leden) och en halvgalen tränare vid sidlinjen hoppas klubben ska räcka för att säkra ett kontrakt för ytterligare ett år i Bundesliga.

Räcker det då? Ja, jag tror det. Freiburg har trots sina svagheter i defensiven ett lag som är redo för Bundesliga. Det finns tillräckligt med talang och intelligens för att klubben ska kunna få tre-fyra lag bakom sig. Däremot blir det ingen enkel resa mot ett nytt kontrakt, Freiburg kommer att få vara inställda på att se sig själva slåss på den undre halvan av tabellen. Men kontraktet ska det klara.

Adam Nilsson

Ett svaghetstecken om Wolfsburg förlorar Draxler

Twitter: @atnilsson

För ett år sedan ansågs VfL Wolfsburg vara en av de främsta utmanarna till Bayern München. Idag är verkligheten något helt annat. Och en eventuell förlust av Julian Draxler skulle vara ytterligare ett steg ned i den europeiska toppfotbollens rangordning.

Det andades optimism när Wolfsburg förberedde sig inför säsongen förgående sommar. Klubben hade slutat tvåa i Bundesliga, vunnit DFB-Pokal och minnena av hur man besegrat självaste Bayern München på hemmaplan med 4-1 hade givit spelarna en överväldigande tro på deras egen förmåga.

Med spel i Champions League framför sig kunde klubben bredda sina vyer över spelarmarknaden som såg betydligt mer tilltalande ut för klubben än vad den gjort på flera år. Kvar i klubben fanns också den hett eftertraktade Kevin De Bruyne som stått för en magisk säsong och dragit till sig ögonen från de största europeiska klubbarna. Trots intresset fanns ändå fanns ett litet hopp i Wolfsburg om att belgaren skulle kunna bli kvar ytterligare en säsong i klubben.

Mot slutet av transferfönstret blev dock klart för Wolfsburg att De Bruyne skulle lämna och det för en rekordsumma på €74 miljoner. Ingen panik inföll i klubben som valde att hämta in Julian Draxler från ligakonkurrenten Schalke, ett tecken på klubbens växande status i industristaden Wolfsburg.

Tillsammans med Max Kruse (hämtad från Mönchengladbach) och den i januari värvade André Schürrle hade Wolfsburg knipit åt sig tre tyska landslagsmän och på allvar fått epitet som Bayernjägare i Tyskland. De Bruyne hade lämnat, likaså Ivan Perisic, men allt som allt såg Wolfsburg ut som ett starkare lag än tidigare.

Ett år senare är det enkelt att påstå att nästan ingenting gick som klubben tänkt sig. I Champions League nådde Wolfsburg visserligen till en hedrande kvartsfinalplats där Real Madrid blev för svåra. I DFB-Pokal tog resan slut i den andra omgången mot Bayern München och i Bundesliga föll man ner till en åttondeplats och gick därmed miste om Europaspel.

Lägg därtill att klubbens ägare och huvudsponsor Volkswagen drabbades av sin enorma skandal vars efterverkningar än idag är långt ifrån över. Efterverkningarna för Wolfsburg har ännu inte blivit tydliga, av politiska skäl har allt fakta inte kommit fram, men att det påverkat klubben både ekonomiskt i form av minskade bidrag går inte att förneka även om stödet fortfarande är stort från bilföretaget.

Bristen på framgångar under förgående säsong har bidragit till minskade intäkter och under den kommande säsongen kommer det att märkas, inte minst att gå från Champions League till inget spel ute i Europa alls. Vi talar inte några hundratusen här eller där, vi pratar om miljonbelopp som klubben förra säsongen räknade hem som den här säsongen kommer vara helt borta från redovisningen.

Två av de tre tyska landslagsmännen (Schürrle och Kruse) har redan lämnat. Dessutom valde den viktige mittbacken Naldo bort en förlängning med klubben för att gå gratis till Schalke. Nu vill Draxler lämna också, mot klubbens vilja. Inte särskilt förvånande. Draxler kom till ett Wolfsburg med stora ambitioner om att etablera sig i toppen av Bundesliga, med förhoppningar om att få visa sig ute på de stora europeiska scenerna och nu väntar bara spel innanför de tyska gränserna. Det är inte vad Draxler drömde om när han skrev på för klubben.

Wolfsburg har försökt kompensera bortfallen men Yannick Gerhardt, Jeffrey Bruma, Daniel Didavi och Jakub ”Kuba” Blaszczykowski är inte av samma kaliber som de som har flytt. Något som Draxler naturligtvis är medveten om. Han ser förändringen. Han ser potentialen i spelarna.

Men Draxler är själv inte ute efter att vara den ensamma ledstjärnan i ett lag som inte är representerat ute i Europa. Han vill inte behöva träna djupledslöpningar och fasta situationer på tisdagar och onsdagar. Hellre vill han vara en del tillsammans med ett gäng andra stjärnor som spelar ute i Europa under mitten av veckorna

Tränaren Dieter Hecking och sportchefen Klaus Allofs kommer att slåss med näbbar och klor för att behålla Draxler. De vet hur viktigt det är att han ett sådant etablerat namn i klubben. Inte minst för att kunna locka till sig andra spelare. Om även Draxler lämnar skulle det vara den sista av de senaste årens stora värvningar som Wolfsburg tappar till större konkurrenter. Ett svaghetstecken för en ansträngd klubb.

Samtidigt blir det svårt att motstå en försäljning om klubbar som Juventus och Arsenal vill värva 22-åringen. Inte minst när Draxler själv uttryckt en önskan om att få lämna och påstår sig ha haft en muntlig överenskommelse om att få göra det vid intresse från sådana klubbar. Jag menar, hur kul är det att ha kvar en spelare som så kraftfullt uttryckt att han inte vill stanna i klubben? Och vad sänder det inte för signaler till hans medspelare?

Det sista ordet är inte sagt men det skulle förvåna mig mycket om Draxler gör en kovändning och bestämmer sig för att bli kvar i Wolfsburg om intresset från andra klubbar kvarstår. För Wolfsburg är det en svår situation att bemästra, inte minst för att den på många sätt sänder signaler om att man är på väg ner i rangordningen i en rasande fart. Epitetet Bayernjägare är långt borta den här sommaren.

Adam Nilsson

Sané är värd sina pengar

Twitter: @atnilsson

En lång följetong är äntligen över. Leroy Sané har kritat på för Manchester City och med det har britterna knutit åt sig en av Europas mest eftertraktade talanger. Jag kan inte se något annat än att det blir succé.

Schalke 04 försökte in i det sista att behålla sin kronjuvel. Av alla talanger som har gått igenom klubbens framgångsrika ungdomsakademi under de senaste åren har Sané utan tvivel varit en av de mest omtalade.

Det var under förra året, i Champions League mot Real Madrid, som Sané fick sitt stora genombrott. På Santiago Bernabeu klev han in från praktiskt taget ingenstans och imponerande mot stjärnorna på den spanska huvudstaden. Sané vred och vände både sig själv och motståndarna och var det stora utropstecknet på planen.

Sedan dess har Sané gjort en kometkarriär. I Schalke har han fått tagit mer plats, inte minst för att klubbfostrad spelare i Julian Draxler lämnade inför säsongen, och därmed blev Sané näste stora hemmason att representera Schalke i den smaragdblå tröjan.

Ett litet krutpaket, snabb och atletiskt med en enorm begåvning för bollen så har Sané bländat de många åskådare som har sett honom spela under det senaste året. Det har varit allt från fantastiska soloräder (målet mot Hertha Berlin bör ni googla upp) till intelligenta framspelningar och osjälviska löpningar för att hjälpa sina lagkamrater.

Det gick så fort att Sané själv knappt kunde hänga med. Från att ha varit en stor talang till att vara aktuell och senare uttagen i landslaget inom loppet av drygt ett år. Förbundskaptenen Joachim Löw talade sig varm om Sané, trots att han inte fick särskilt mycket speltid under EM i somras.

Med sina raffinerande, nästan oförklarliga löpvägar har Sané förmågan att kunna luckra upp försvar helt på eget vis. När man pratar om att en fotbollsspelare har det utan att kunna sätta fingret på det, så är det någonstans vad Sané har. Han har det, men det är väldigt svårt att förklara exakt vad det är han har mer än en oerhört speciell och unik förmåga att kunna genomföra saker på egen hand och det i en enormt högt tempo.

För Pep Guardiola, som följt Sanés utveckling med noggranna ögon, har Schalketalangen varit en given värvning av just den här anledningen. Sané har alla egenskaper och fysiska förutsättningar för att kunna bli riktigt stor. Och Guardiola är den som ska sätta ord på det där detet så att Sané blommarut de sista nödvändiga stegen. Något jag är övertygad om att Guardiola kommer att lyckas göra.

Det ryktas om att Sané kostar City runt €55 miljoner. Ett kap i mina ögon. Slår man ut det över flera år är det ingen kostnad att prata om och Guardiola är helt rätt person att föra Sané till nästa nivå. Förutsättningarna i England kommer inte att vara några problem för Sané att hantera. Ett år i Schalke hade kunnat göra gott, men en framtid i City under Peps ledning kommer att göra honom än mer gott. Även om Citysupportrarna kanske får vänta lite på hans absoluta genombrott. Men det kommer att komma. Garanterat.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv