Klubben hann inte med i svängarna där och var precis på väg ut med ett pressmeddelande om avhoppet när man förstod att “Putte” stannar kvar i styrelsen under sin mandatperiod. Djurgården är onekligen i gungning efter managern Magnus Pehrsson och ordföranden Tommy Jacobsons avhopp i fredags.
Lägg till att Dif:s suppporterklubb Järnkaminerna på måndagen ifrågasatte hur avhoppen skedde och kritiserade medierna och även statsminister Fredrik Reinfeldt för att bara köpa en källas version och JK bidrar till att ifrågasätta huruvida Magnus Pehrsson verkligen blev hotad eller inte. Vilket de inte är ensamma om.
Hotet är polisanmält och det återstår att se vad den utredningen ger. Fattar inte riktigt hela den här diskussionen om att det var fegt att kliva av eller att det var resultaten som gjorde att Pehrsson hoppade av. Bara den som varit hotad inser hur det är.
Det är väl givet att Pehrsson kan ifrågasätta sin tillvaro på jobbet efter att tre personer med en koppling till klubbens våldsamma supporters söker upp honom och säger att om det blir förlust på lördag så är alla emot honom. Hur kan man ens undra om det? Vem hade velat uppleva det?
Sedan kan diskussionen på Kaknäs ha framstått som vänlig på håll. De kan ha skakat hand och hållit ett civiliserat samtal men besökarna bär med sig en historik. Naturligtvis finns det säkert personer som inte brytt sig, men vi är alla olika och det är för dåligt att ifrågasätta Pehrsson utifrån att han skulle vara feg.
Det var intressant att lyssna på förre Dif-spelaren och lagkaptenen Markus Johannesson i Fotbollskväll som poängterade att fokus i debatten hamnar på fel ställe om man pratar om att det är fegt att hoppa av istället för att tala om vad man får göra och inte göra som supporters.
Han har erfarenheten och talar om att det tidigare sopats under mattan. Johannesson berättade om en tung period i Djurgården där det blev en vardag på träningsanläggningen Kaknäs med besök, poliseskort och hot som naturligtvis inte gjorde det lättare att prestera.
Efter förluster så tittade man sig extra omkring utanför träningsanläggningen och hade polis där och det påverkade givetvis spelarna, enligt Johannesson som talade om en uppladdningen inför match med tanken: “Om vi förlorar i dag, vad kommer att hända då?”
En effekt som kom upp i den efterföljande diskussionen med Daniel Nannskog och Mats Nyström var att spelare kommer att tveka över att flytta till Djurgården och andra klubbar med en liknande problematik. Därför att det inte är det bästa miljön för att kunna prestera maximalt när man har de här möjliga hoten hängande över sig.
Det är en problematik som är vanligare i 08-klubbarna men det finns på många andra ställen i landet. Per Ågren vet hur det är att leva under hot i Malmö och Blåvitts spelare fick besök under en träning i höstas och det stör naturligtvis.
Djurgården har mer pressande problem. Frågan är vem som kan ta verkligt ansvar för klubben nu? Hanterar Lars-Erik Sjöberg det? Och Ellinor Persson? Och Johan Lindén, Anders Grönhagen och Gustaf Törngren? Och då även Ingvar “Putte” Carlsson?
Det är den sittande styrelsen som just nu har Djurgårdens öde i sina händer och det är ingen lätt uppgift gänget har att hantera. Klubben är i kris sportsligt, ekonomiskt och numera även organisatoriskt och det är inte lätt.
Dagens styrelse är till stora delar resterna av den Dif-styrelse som valde att bli kvar när Tommy Jacobson klev in efter Per Darnell 2009. Då var det finansmannen Jacobson som såg till att pumpa in pengar i klubben både från egen plånbok och från andra partners och räddade den från haveri.
Vilket var ett måste efter en tung tid sedan en del krafter sett till att byta ut Bo Lundquist och det som följde var en lång och söndrande maktkamp, vilket skadade klubben. Något jag tror alla är överens om, oavsett vilken sida man är på.
Nu verkar en del drömma om att “Bosse Lunkan” ska göra comeback, men det känns oerhört avlägset sett till att bägge de fansgrupperingar som ville bli av med honom fortfarande är aktiva i maktkampen kring klubben och knappast hälsar honom välkommen.
Så frågan är vem som är riddaren i den skinande rustningen? Ja, det är tveksamt om han ens finns. Karl-Johan Persson hade naturligtvis kunnat gräva fram lite växelpengar och lösta alla problem på kort sikt, men sett till att han mer och mer styr sin satsning mot Djurgårdsandan och dessutom inte ökat upp stödet så är det tveksamt om HM-ägaren är lösningen.
Att klubben haft det tufft ekonomiskt är ingen hemlighet. Under 2009-11 så förlorade klubben närmare 70 miljoner kronor och fjolåret klarade man bättre främst tack vare pengar från PEAB för att man kom till Tele2 Arena och även för att arenan blev försenad. Engångsintäkterna fixade bokslutet och en del riskkapital fixade Erton Fejuzullahu.
Fast den sittande styrelsen har inte tid att fundera på långsiktiga konsekvenser och det gäller att handla. Mitt recept hade varit att göra Anders Grönhagen till sportchef – tydligen klart – och sedan jaga en tränare som kan se möjligheterna i Djurgården.
Hade direkt siktat in mig på Özcan Melkemichel i Syrianska. Det han gjort med Södertälje-klubben är inget annat än magiskt, från division 1 till allsvenskt spel och dessutom höll han kvar klubben trots ett minst sagt begränsat manskap.
Hade Melkemichel hetat Haglund, Lennartsson, Norling eller något annat mer svenskklingande namn så hade han givetvis redan varit rekryterad av en annan klubb. Nej, det är inget jag kan bevisa men meriterna talar för det.
Nu är han snart klar med sin tränarutbildning och för Melkemichel att komma till Djurgården, som har helt andra förutsättningar än Syrianska, vore naturligtvis ett otroligt lyft och han är dessutom van vid att det är tryck och press och han är inte dyr, det passar en pressad klubb.
På lång sikt handlar det om att vinna förtroende hos Karl-Johan Persson och af Jochnick och de andra i Djurgårdens Nya Affärsnätverk som pumpat in pengar i klubben och som kan se till att man kan balansera vidare på linan.
Sedan är det bara att hoppas att styrelsen har kraft att sitta kvar och ge valberedningen tid att hitta en ny kraft för att leda Djurgården. Tror man gör klokt i att glömma det som varit och försöka hitta någon ny kraft som är villig att gå “all in” i klubben. För de gamla namnen ger bara mer strider.
Till årsmötet nästa år får man hoppas att medlemmarna sluter upp och verkligen röstar. Varför inte hålla det i samband med en match? Allt för att se till att ge medlemmarna en möjlighet att lättare utnyttja sin demokratiska rätt och inte bara lämna mötet åt sitt öde och därmed makten till ett fåtal.
Svensk folkrörelsedemokrati har onekligen sina begränsningar och det är alldeles för lätt att kuppa igenom personer och förslag inom fotbollens värld när det räcker med att man samlar ihop ett 50-tal personer till ett årsmöte och på så sätt kan trycka igenom sin vilja.
Många har naturligtvis åsikter och det är givetvis förbannat lätt att sprida dem när man inte behöver ta ansvar för en klubb där man varje månad ska stå för kostnader på sju, åtta miljoner kronor och man dessutom mest får skit för att man inte gör på rätt sätt. Få personer pallar det trycket.
Vi i media är givetvis en del i det spelet, där vi skriver om klubbar och ledare som inte presterar. Vi har även kritiserat Magnus Pehrsson och bidrar till trycket på honom. Det får vi inte blunda för, men i slutändan är det vårt jobb att granska och ofta blir kritiken betydligt hårdare från dem som älskar klubben.
Supportrar vill ofta att ens lag ska vinna, behålla sina spelare, få ekonomin att gå runt samt se till att krydda truppen med värvningar. Lägg till att man vill ha en bra service runt om kring och även ha en tät kontakt och få maximalt med information. Alla inser nog att det är en ekvation som inte går ihop, och det gör det svårt för klubbledning och fans att alltid jobba ihop.
I Djurgårdens fall är det ett måste och det finns en styrelse som är vald att leda klubben och då måste den få det förtroendet som årsmötet redan gett den, och det bästa alla inblandade kan göra är att försöka lägga maktkamperna åt sidan och kämpa för att klubben ska överleva den här krisen – risken är att det annars inte finns något att kämpa om.