Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ett skrämmande exempel på varför tystnad är fel

Har ofta kritiserat idrottsrörelsen för att det är för tyst och att man inte vågar kliva fram och säga vad man tycker. En rädsla att stöta sig med maktens män. Inte sällan leder det till att en massa skit kan pågå. Hamnade framför ett program i SVT som handlade om min gamla förening Lugi där jag spelade handboll under en rad år när jag växte upp.

SE PROGRAMMET HÄR.

 

Efter jag sett programmet kommer minnena om hur vi “alla” visste att Lugis starke man, som även var hög chef på kommunen, utnyttjade sina positioner för att begå övergrepp på unga pojkar i över 30 år. Jag har kompisar som simmade nakna, ryggsim då, för att det var något han begärde i utbyte mot sommarjobb och ledaren stod på 3:an för att se, och har många gånger hört storyn som Jens Nilson är stark nog att berätta om i programmet.

Det var klassiskt att utbyta sina värsta stories om den här mannen mellan olika handbollsspelare och även om jag själv aldrig behövde söka sommarjobb som badvakt så har jag hört om olika exempel, och det bisarra är att vi satt och garvade åt det som unga, bilden av ledaren på treans trampolin och polaren som simmade ryggsim naken. Att ingen av oss fattade allvaret och agerade och anmälde.

Det sjuka är att vi var så många som visste om det, även en rad vuxna, och ändå hände ingenting. Tystnaden var total i Lund ända fram till mitten av 1990-talet då han fick lämna föreningen efter 40 år men polisutredningen lades ner. Så han kunde fortsätta att verka i andra föreningar och internationellt och först efter hans död 2007 så kunde Sydsvenskan fyra år senare avslöja allt när några spelare vågade kliva fram.

I efterhand är det obegripligt att det kunde fortgå och att inga vuxna agerade och det värsta är att en del fortsätter att förneka att de här övergreppen skedde. Hade han sådana känningar i polisen också? Hur kunde han ha en sådan makt? Oavsett är det uppenbart att en kultur av tystnad ger grogrund för att det kan ske hemska saker.

Olof Lundh

Mats Gren är ett överraskande val och ingen given succé

Mats Gren lämnar jobbet i Jönköping Södra för att ta upp Håkan Milds fallna mantel som sportchef i IFK Göteborg. Rätt eller fel? Ja, man vill gärna trycka ditt ett svar direkt men det är naturligtvis omöjligt. Ändå är känslan att det är ett märkligt val sett till att Gren har haft svårt att få utväxling i sin ledarkarriär.

I min värld hade Jonas Henriksson eller Mikael Kjellström varit att föredra, inte minst för att de kan föreningen bättre. Visst, Gren har lirat i Blåvitt en gång i tiden men när nu många kulturbärare försvinner på en och samma gång så hade det varit ännu viktigare att ha någon som jobbat i föreningen i närtid.

Samtidigt är det bara att inse att det är nya tider i klubben och att Martin Kurzwelly tagit ett fastare grepp. Räckte att se klubbens ledning vid en skumpahink på Riche i helgen som gick för att fatta att det är långt från fader Gunnar Larssons dagar. Naturligtvis på gott och ont eftersom tiderna förändras och man måste hänga med i dem.

Den nu 50-årige Gren spelade i Blåvitt ett par säsonger i mitten på 1980-talet innan han hade en lång och framgångsrik karriär som spelare i Grasshoppers i Schweiz. Däremot har han haft svårt att övertyga som ledare/tränare i Vaduz, Vejle och J-Södra och har trålat efter jobb i svenska klubbar under många år.

Under tiden har han jobbat även som både scout och olicensierad agent utan någon större lycka och fick sparken från alla tränarjobben han testad utom J-Södra. Även i höstas blåste det kring Gren i Jönköping där han hade svårt att få ut resultat men han överlevde.

Att Gren nu tar över efter Håkan Mild blir svårt och frågan är om Gren är tillräckligt på hugget. Vet att jag ifrågasatte om inte Per Ågren var för snäll och för tam för att ta över efter Hasse Borg, och min känsla är att Ågren blev uppäten på jobbet.

Sportchef innebär att vara lika delar svin och smörig säljare och där det handlar om att ha inställningen att man bara ska vinna till varje pris. Det går inte att tvivla över beslut, värvningar eller försäljningar.

Åsikterna kommer att hagla oavsett och det gäller att stå stark i den konstanta stormen som gäller i storklubb som IFK Göteborg.Inte heller kan man räkna med mycket stöd när det går trögt, däremot är det många som vill sola sig i glansen av eventuella pokaler.

Mats Gren fick till en bra spelarkarriär men därefter har det inte varit någon riktig segerparad och det bådar inte gott sett till egenskaperna som krävs för att leda en klubb mot framgångar.

Blåvitt är viktig för svensk klubbfotboll eftersom storklubbarna har helt andra krafter att generera intresse och intäkter, och därför hoppas jag att Mats Gren är rätt val för att lyfta föreningen. Men jag är mycket tveksam till om han är rätt man på den posten.

***

Finns tuberkolos fortfarande? Har en hosta som kunde platsat på Ellis Island i början av förra seklet.

***

Oavsett vem av Sef och SvFF som är ansvarig för att ha slopat telefonlistan till allsvenska spelare så kan man bara konstatera att det är ett självmål som slår mot allsvenskan.

***

Rätt skönt att SvFF slopat middagen efter upptakten. Rätt val.

***

Sef-basen Lars-Christer Olsson, som jag öppet förespråkade som SvFF-bas, är förbannad på mig för att han anser att jag ljuger i min blogg gällande att han ska ha fått sparken av Uefa och att han var skriven i Schweiz av skatteskäl.

Okej, om vi börjar med sparken från Uefa så var det så att Olsson som högste tjänsteman öppet tog ställning för sittande presidenten Lennart Johansson och när Michel Platini vann valet så fick Olsson sluta trots att han ville vara kvar. Sparken eller ej är väl en definitionsfråga men rätt givet för mig.

Så här sa Lars-Christer själv ett halvår senare: “Dels hade jag öppet stöttat Lennart Johansson i valet, dels tänkte Platini i grunden förändra den organisation jag varit med om att bygga upp. Vi behövde bara ett samtal på tio minuter för att komma fram till att jag inte kunde stanna“.

Efter att ha fått lämna Uefa så fick Olsson en fallskärm och var skriven i Schweiz till häromåret och det samtidigt som han konsultade i Sverige åt exempelvis Malmö FF och i en intervju med Sydsvenskan berättar han att hustrun bor kvar i Lund men att han är skriven i Schweiz.

Helt ärligt, jag unnar Lars-Christer Olsson alla stålar han tjänat i fotbollens tjänst efter att ha gjort ett fantastisk jobb i både Sverige (EM 1992) och framför allt inom Uefa där han såg till att lyfta exempelvis EM-slutspelet rejält.

Däremot vände jag mig emot att han vill begränsa spelares rörlighet och talade om att känna solidaritet och samtidigt skriva långa kontrakt när klubbarna vill det men acceptera att klubbarna ibland inte vill förlänga kontrakten.

Då påpekade jag just det att Olsson var skriven i Schweiz många år efter att han slutat som Uefa-vd och hade både bostäder och familj i Sverige och även jobbade en del här. Kan inte se att det är några lögner i det hellre.

Får för övrigt höra att det är fastslaget i svensk arbetsrätt att man inte får straffa spelare som vägrar att förlänga efter tiden då Hammarby bänkade spelare av det skälet. Så Lars-Christer Olsson vill att inte bara klubbarna ska begå lagbrott utan även ta hjälp av landslaget för att bedriva jakten.

För övrigt fyller Bosman-domen snart 20 år, då kan man tycka att svensk fotboll borde kunnat gå vidare och lära sig att leva med den sett till att det finns plus (klubbarna kan rekrytera utan att betala övergångssumma) och minus (att man tappar spelare utan att få betalt) med domen.

Olof Lundh

Lars-Christers Olssons attack är otidsenlig och snacket om solidaritet ekar ihåligt

Sef-basen och den tidigare Uefa-vd:n Lars-Christer Olsson överraskade på den allsvenska upptaktsträffen genom att gå till attack mot spelare och agenter. Han gick så långt att tala om att han vill porta spelarna inte bara från spel i klubblaget utan även i landslaget om de inte skriver långa kontrakt.

Skälet är att många spelare nu försvinner från allsvenskan som Bosman-fall eller med bara ett halvår kvar på kontraktet och då går svensk fotboll miste om intäkter. Det är upp till klubbarna att se till att få spelarna att känna ansvar och även spelarna har ett ansvar för att se till att ge tillbaka till klubbarna som utbildat dem.

En vacker tanke, men samtidigt är det komplicerat att avgöra vilken klubb som utbildat en spelare. Är det Värnamo, HIF eller Malmö FF som ska stålar för Simon Thern? Det finns naturligtvis fler exempel på spelare där det är svårt att peka på vem eller vilka som utbildat en spelare och gjort dem till stjärnor.

En motfråga är: ska klubbarna då inte värva Bosman-fall? Nej, så blir det inte. Eller kan spelare kräva att klubben ska förlänga kontraktet när klubben inte vill förlänga? Nej, det funkar naturligtvis inte att kräva det utan man tecknar kontrakt en gång när bägge parter är nöjda vid underskriften och ingen kan tvingas till något.

Lars-Christer Olssons uppfattning är helt enkelt otidsenligt i dagens globaliserade värld och EU-värld där det handlar om frihet för tjänster. Dessutom känns det fel att just han som bytte SvFF:s kansli för att jobba för Uefa i Schweiz och ingen stoppade honom. Apropå solidaritet så var det så att Olsson fortsatte vara skriven i Schweiz efter att ha fått sparken från Uefa och det var skatteskäl, givetvis.

Just den här uppfattningen som Olsson för fram tar svensk fotboll bakåt och inte framåt. Det handlar om att anpassa sig till verkligheten och hur den ser ut och inte jobba med hot om att stoppa spelare från landslag och klubblag. Klubbar måste jobba proaktivt likt Elfsborg som inte tappar spelare som Bosman för att man ser till att jobba med kontrakten.

Ett problem är att fotboll i flera länder i Europa mist intäkter och därmed inte har resurser att köpa loss spelare på samma sätt och sedan är samhället i dag med individualistiskt inriktat. Då hjälper det inte att hota spelare utan snarare ska man försöka jobba ihop med spelarna och dess representanter och se till att hjälpa dem att komma vidare i karriären.

***

Varje år är det likadant att tränarna inte säljer in sin klubb tillräckligt.

***

Johan Orrenius och Jens Fjellström hade de bästa idéerna och tankarna när det handlar om att utveckla allsvenskan och vad som är viktigt för att den ska kunna ta kliv.

Olof Lundh

Rapport från ett förbundsmöte i svallvågorna efter Friends-turbulens

Här nedan hade jag tänkt redogöra för svaren på alla kritiska frågor från svensk fotbolls ombud till SvFF-ledningen på ett välbesökt förbundsmöte på Norra Latin. Det är väldigt snabbt gjort och tyvärr TOMT:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inte en enda fråga ställdes till SvFF-ledningen. Det innebar att de inte behövde svara på något och det är klart att det är ett svaghetstecken att ingen ställer en enda fråga. Visst, man kan tro att de anser att allt är så fruktansvärt välskött, men det tror jag inte på – utan snarare är det en rädsla för att stöta sig med de styrande.

Kanske är det så det är i den här typen av rörelser och möten men det är knappast en utvecklande och demokratisk miljö. Ett väldigt strömlinjeformat gäng män som alla hade sikte på kvällens kamratmåltid i glada vänners lag.

Sedan var Sune Hellströmer ändå rakare och tydligare än tidigare om att det väntar mer förluster för förbundet och även om Lagadère tror att det ska kunna gå att vända till vinst inom kort varnade han för att man ska vara beredd på några år till. Lustigt var också att alla pratade som att avtalet med fransmännen redan är hemma.

Karl-Erik Nilsson säger att SvFF max kan förlora 20 miljoner kronor om året, och om förlusterna blir större så hänger det på att de andra ägarna eller sponsorer måste hjälpa förbundet. Den omvalde förbundsbasen pekade på att fotbollen är viktig för arenan och därför finns det inget intresse för de andra att sätta förbundet i än mer pressat läge.

Undrar om inte Folksams hundra miljoner kronor är fem år av förluster, enligt Hellströmer så var det inga förbehåll kring pengarna och det talades om att det kunde spridas ut på fem år med 20 millar varje år. Vi får väl se hur SvFF utvecklas med Friends Arena som en kvarnsten runt halsen.

Lennart Johansson var där och han är en person som vågar och han påpekade att förbundet tidigare informerat för dåligt men att man tagit till sig av kritiken och blivit bättre med tanke på Hellströmers dragning. Den förre Uefa-basen kände inget behov av en kommission som granskade turerna, men var noga med att SvFF ska vara öppna för det om det finns oro.

Johansson tackade även medierna som gör sitt jobb och granskar och ställer obekväma frågor, men för mig är det otroligt att vi var bara tre journalister på mötet efter de senaste veckornas turbulens. Fotbollskanalen, Aftonbladet och Radiosporten var de enda som var på plats. Uselt av andra stora medier att inte följa upp det.

TT gjorde en vinkel om miljonregn över svensk fotboll via Svenska Spel på ett pressmeddelande men sanningen är att allsvenskan som ska dubbla sin omsättning fram till 2017 bara får 1,3 procents höjning via spelpengarna, enligt den ekonomikunnige bloggaren Osynliga Handen.

Vad är det som händer med journalistiken? Ja, det är naturligtvis beklämmande att det inte finns mer kraft, intresse och vilja att belysa hur en av de största folkrörelserna förvaltar sitt ansvar och sitt pund.

Apropå är det fascinerande att Karl-Erik Nilsson inte kan hantera frågor av en kritisk art. Nu påstod han att den tidigare frågestunden i veckan handlade om att jag frågat om Lagadères eventuella förluster  och det kunde ju inte han svara på…ja, han kan ta den om tomten när han ändå är i gång.

Robert Laul skildrar också bra hur Karl-Erik försöker läxa upp oss och antyda att vi är puckade och inte lyssnade på presentationen. Så sett till hur högste företrädaren hanterar kritiska frågor är det klart att de som vill vara kvar i värmen ligger lågt och bara åker med och skriker JAAA när det frågas om beslutet är enhälligt.

Olof Lundh

Chelsea blir svårt för Zlatan o Co - så slutar kvartarna

[youtubeplay id=”Dwf8SrzY3Gs” size=”large”]

Olof Lundh

VIDEOBLOGG - Moyes har jobbet kvar och United vore bra för PZG

Efter 3-0 mot Olympiakos kunde David Moyes sova lite lugnare. Just Manchester United vore ett bra motstånd för Paris SG och Zlatan i kvartsfinalen om man ska se till möjligheterna att ta sig vidare:

[youtubeplay id=”-S_XrW05Zao” size=”large”]

***

Vi kör SUPERLIVE 19:00-21:00 på fotbollskanalen.se i kväll. Samtidigt kan ni se följande matcher: 19:00 Benfica-Tottenham (TV4 Sport), Fiorentina-Juventus (TV4 SportXtra), Plzen-Lyon (CMore). 21:00 Real Betis-Sevilla (TV4 Sport), Napoli-Porto ( TV4 Sport Xtra), Salzburg-Basel (CMore).

Olof Lundh

VIDEOBLOGG: SvFF:s förhandlingsläge är uselt

[youtubeplay id=”-wjTLxBEWbI” size=”large”]

Olof Lundh

MFF-styrelsens totala brist på förnuft förvånar

Malmö FF:s ledning svängde i sista stund när det gällde fansens banderoll med ett budskap som måste anses helt okontroversiellt: att MFF-familjen står enad mot nazismen. Så matchen mot Hammarby fick fram de bilder som man ville efter den tragiska nazistattacken förra helgen där en känd MFF-supporter kämpar för sitt liv.

Att ändra sig är förvisso en styrka och ur det perspektivet var det för väl att MFF-ledningen klev ur sin grotta efter de massiva protesterna och tillät banderollen.

Samtidigt är det förvånande att MFF-styrelsen saknar så mycket sunt förnuft att man inte gav klartecken direkt utan först stoppade den och sedan behövde kolla eventuellt straff med SvFF.

En oerhörd besvikelse att ledningen inte är i bättre kontakt med det som är klubben och det som är staden. Hur ska man kunna få förtroende för en sådan ledning som går rakt emot det som var givet?

Det handlar om att visa civilkurage i ett sådant här läge och är det något man vill att en fotbollsklubbs ledning ska ha är det just mod att gå i bräschen och inte gömma sig. MFF är en stark symbol för Malmö, en stad som dras med de här typen av utmaningar.

Då har MFF varit en bastion och en fristad där alla har varit välkomna och där alla kan förenas under ljusblått. Naturligtvis även ur olika politiska förgreningar och åsikter men att vara emot nazism kan inte anses vara en politisk fråga.

Uefa, Fifa, FA, SvFF och många andra förbund driver mer eller mindre aktiva kampanjer mot rasism och där kan man lugnt konstatera att nazismen är något som fotbollen inte vill ha något att göra med. Likadant är det med Malmö FF.

Sorgligt bara att MFF-ledningen inte fattade det direkt utan behövde att någon påpekade det för dem. Kan tipsa MFF-ledningen om en studieresa till Forum för levande historia för att ta in vad nazismen står för och varför det är självklart att gemensamt ta ställning mot den.

Olof Lundh

VIDEOBLOGG - Obegripligt och fegt av MFF-styrelsen

[youtubeplay id=”F3NZOyfVG6c” size=”large”]

Olof Lundh

Siffrorna som bevisar: Zlatan bättre än någonsin

Zlatan Ibrahimovic ska i kväll ta Paris SG mot Champions Leagues kvartsfinal. Om det qatariska miljardbygget skulle tappa 4-0 mot Bayer Leverkusen på hemmaplan hade det varit en av turneringens skrällar. Det kan knappast hända och PSG kan ta sikte på lottningen där det finns fler lag man vill undvika.

Den svenske lagkaptenen går från klarhet till klarhet och min personliga statistikguru Carl-Johan Eelde har tagit fram siffrorna som visar att Zlatan är bättre än någonsin. Med minst 14 matcher kvar att spela så har han tagit hem fler poäng än någon tidigare säsong i karriären och då är det ändå så att han fyller 33 i höst.

För att inse storheten i 52 poäng under en säsong så är det något Cristiano Ronaldo vara klarat tre gånger och Lionel Messi fem gånger, men det är få andra som är där uppe och det är 14 matcher kvar, eller mer om PSG avancerar.

PSG kan med flyt i lottningen kanske ställas mot Atlético Madrid i kvartsfinal och kännas som favorit. Även mot ett aning svagare Barcelona, Manchester United/Olympiakos hade man kunnat se en möjlighet till avancemang.

I helgen gick Zlatan även om Gunnar Nordahls 225 gjorda ligamål och är uppe i 226 mål på 383 ligamatcher utanför Sverige. Sedan Ajax köpte honom våren 2001 och han började i holländska ligan har det blivit 226 mål och 79 assist vilket 305 poäng på 383 matcher.

Att det ens finns folk som anser att det går att diskutera om Zlatan är Sveriges största spelare genom tiderna övergår mitt förstånd. Ja, jag har varit kritisk till honom gällande vissa aspekter genom åren men han är outstanding spelmässigt hur man än mäter och kollar.

Egentligen är det bara två saker han saknar: en Champions League-titel och en framgång med Sverige i ett mästerskap. Än finns det tid för att Zlatan har visat att han bara blir bättre och bättre och få trodde nog att han skulle göra sin bästa säsong som 32-åring.

De som rackar ner på Ligue 1 inser inte att det knappast är lätt att göra mål i den ligan, det är fysiskt stora och tuffa backar och skytteligans vinnare når sällan 20 gjorda mål. Än mer imponerande att Zlatan nått de siffrorna efter att ha spelat större delen av karriären i det försvarskickliga serie A.

***
Fick redan i höstas höra om att Helsingborgs IF skulle gå back upp emot 20 miljoner kronor. Vi ringde både HIF-basen och klubbdirektören Paul Myllenberg som ihärdigt nekade till uppgifterna. Talade de sanning? Nej, det är klart att de inte gjorde och nu visade sig att man löst det hela med att sälja rättigheter till spelare.

Är inte förvånad över att idrottsledare ljuger, utan det är rätt vanligt. Tyvärr är ofta fans naiva och köper snacket om att medierna bara är ute efter att baktala föreningen och när väl sanningen kommer fram är det för sent. Något är ruttet i Helsingborgs IF och det är slående att föreningen kan göra samma ekonomiska miss bara tio år senare.

***

Malmö FF gnällde när FC Köpenhamn gick på Roland Nilsson och när Brann ville ha fystränaren Simon Hollyhead, men har inga problem att nonchalera Höllviken om Olof Pehrsson. Svårt att se logiken i det, men det är klart att det aldrig är fel när far super.

***

Glad över Atlético Madrids framgångar. Gillar inte skulderna som man fått dras med sett till den spanska statens slapphet men Madrids andralag är det närmaste ett spanska favoritlag som jag haft. Under en tågluffning i slutet av 1980-talet, då jag samlade på fotbollströjor, så fick jag åka ända ut till Vicente Calderon för att få tag på en randig matchtröja, däremot kryllade det av Real Madrids vita.

Var fascinerad över att till och med klubbshopen sålde en falsktillverkad tröja i oerhört sladdrigt material, men det var trots allt rött och vitt och något som stack ut. En raritet som fortfarande ligger i min låda med tröjor och även om den spände som ett ålaskinn redan då så hade jag inte tvekat att dra på mig den.

Diego Simeone har onekligen fått en prägel på laget som fortsätter att ta kliv och om man kan fortsätta i Champions League så kanske man kan beta av på skuldberget. Gillar fotbollen man spelar och det är svårt att inte uppskatta Diego Costas framfart och kombon av Simeones attityd och Costas cdriv är en jag njuter av, även om jag aldrig förstått naturaliseringen av andra nationers spelare och det är svårt att se honom i Spaniens tröja.

***

Bayern München. Ja, herregud vilket lag, vilket spel och vilket ostoppbart kollektiv av idel stjärnor. Pep Guardiola gjorde det omöjliga, han förbättrade världens bästa klubb.

***

Fascinerad av att SvFF lägger kraft på att jaga Ekot efter nyheten om att förbundet inte alls gick 16 miljoner plus utan 113 miljoner back. Även om SvFF använder en annan metod för att redovisa sitt ekonomiska resultat är verkligheten den att Friends Arena och dess drift är att sänke som drar ner förbundet mer än det lyfter.

Samtidigt vet man av erfarenhet att SvFF bara jagar och blir ilsket när man träffat en öm punkt. Reportern Claes Aronsson, som själv är ekonom, har nu tagit hjälp av en skicklig redovisningsexpert på Handelshögskolan, och har tidigare gått bakvägen för att få fram hur illa det går för driftsbolaget.

Det deppigaste i hela sörjan är att ingen egentligen vågar ställa ledningen till svars. I den svenska fotbollsfamiljen håller man käften, helt enkelt. Påminner om min krönika från tidigare om att golvet slår i taket, och det är tyvärr en verklighet och jag har däremot pratat med många starka män som “off the record” har oerhört med synpunkter men inte kliver upp på barrikaderna.

Olof Lundh

Glad att inte alla följde mig som 19-åring

Visst är den nya tekniken med alla dess möjligheter till kontakt fantastisk. Ändå slår det mig då och då att jag är rätt glad att det inte fanns mobilkameror, sociala medier när jag växte upp. Varför? Ja, en hel del av det man sysslade med mår bäst av att bara finnas kvar i form av minnesfragment och inte finnas på Facebook eller i en polares mobilkamera.

Det slår mig återigen när jag ser Muamer Tankovic har ritat en penis mot Niclas Eliassons mun. Något Eliasson och många andra bland Tankovic 6000 följare både gillade och kommenterade. Omoget? Ja, självklart. Dumt? Givetvis, men alla som varit i omklädningsrum vet hur snacket är där och det lär knappast förändras inom översiktlig tid.

Vem har inte gjort omogna saker? Ja, ni finns naturligtvis men det är nog en majoritet som gjort korkade saker i tiden mellan ungdom och vuxen och som man helst förträngt i dag. Samtidigt har de flesta av oss sluppit rampljuset och därmed kunnat glida undan en eventuell smäll och läxan har varit betydligt lättare att ta.

Muamer Tankovic har spelat i Premier League, FA-cupen och gjort debut för A-landslaget. Han tjänar mer i månaden än vad de flesta svenskar drar in på ett år. Han är blott 19 år och världen ligger vid hans fötter, och den inblick vi har i Premier League gör att man inser att det måste vara nypläge i armen då och då.

Samtidigt får vi inte glömma att även om man får rösta, köpa sprit på krogen, köra bil och en hel del när man är 18 år så är det en bit till man blir vuxen, och för en del en bra bit. Muamer Tankovic har dessutom lagt den största kraften på att nå Fulham och har kämpat stenhårt för att ta sig hela vägen från Hageby IP till den engelska högstadivisionen.

Instagrambilden är varken något Fulhams ledning, landslagets ledning eller SvFF lär uppskatta. Särskilt inte SvFF o Co efter allt snack under vintern om sexism, jämställdhet och respekt för alla. Sett till att Eliasson dessutom är i landslagskläder på bilden så är det något som lär ge Tankovic ett telefonsamtal och en uppsträckning.

Naturligtvis lär sig Muamer Tankovic att inte lägga ut den typen av bilder. Eller åtminstone inte så att alla kan se dem. Fast än viktigare är väl hur fotbollen ska ta sig in i omklädningsrummen och komma åt värderingarna. Eller går det inte? Troligen är det i det närmaste ett “mission impossible” att nå killar i den åldern och förändra dem, men man får inte ge upp.

Olof Lundh

VIDEOBLOGG om SvFF:s bokslut, miljondribbel och 113 miljoner i förlust

Ekot har granskat SvFF:s bokslut lite noggrannare och då säger Håkan ThorsellHandelshögskolan att förbundet backade 113 miljoner kronor och inte alls gick med vinst på 16 miljoner på grund av dribbel där man tog upp ökade intäkter från Friends Arena men ignorerade ökade kostnader.

Här är en videoblogg med min syn på det hela: [youtubeplay id=”xpI_6iug6SE” size=”large”]

Olof Lundh

Min mamma är en av många kvinnor som inte fick credd nog

Internationella kvinnodagen var inget som direkt uppmärksammades under min uppväxt. Det är i varje fall inget som jag minns. I min familj i Lund var könsrollerna rätt satta.

Åtminstone utåt sett, med en pappa som gjorde karriär och jobbade 24-7 och lite till, och en mamma som skötte barn, man, det praktiska och sociala livet, och senare ett jobb som hon tog som 42-åring.

Bakom de satta könsrollerna så har jag med åren insett att det var min mamma som var den starka och kraftfulla i familjen. Utan henne hade inte hjulen snurrat. Hon var en ren urkraft. Inte nog med att hon skötte sina alla plikter väldigt plikttroget och bra, hon såg till att ha kul också på många olika sätt vilket är beundransvärt.

Inte sällan struntade hon i vad pappa sa om att hon inte kunde göra si eller så och bara körde på. Klyschigt, men sant, men inget var omöjligt för henne. Eller åtminstone var det så att det var inte lika djävligt som det såg ut, och med bara tid och resonerande så kunde ett Mount Everest snart vara nere på en sandhögs höjd.

När jag läser Aftonbladet i dag och där man frågar män om kvinnliga förebilder så har jag givetvis sådana. I yrkeslivet har journalister som Karin Thunberg, Cecilia Hagen, Caroline Sundewall (tidigare på Sydsvenskan), Susanne Ljung, Britta Svensson, Sophie Nachemson Ekwall till dagens Amy Lawrence, Anja Gatu, Malin Roos, Johanna Frändén, Carolina Neurath alla gett inspiration på olika sätt och det finns givetvis fler.

Tar även intryck av Lina Thomsgård, Anna Odell, Pia Sundhage. Personer som på olika sätt vågat gå emot gängse uppfattningar och strukturer och sett till att ändra på uppfattningar och skeenden och brutit ny mark. Något som är häftigt att se, och inom idrotten finns många starka kvinnor.

Ändå inser jag att min mamma, som hette Inger Appelin som ogift och sedermera Inger Lundh, är den som är min starkaste förebild. Har tyvärr inte alltid kunnat leva upp till det men hon är med mig varje dag. Så är det säkert för många barn och dess mammor, och för mig är det henne jag försöker bolla med när jag hamnar snett, vilket tyvärr händer.

Den 20 mars 2003 är en av de värsta dagarna i mitt liv. Då var jag NY-korre för Expressen och hade bara sovit ett par timmar eftersom George W Bush beordrat anfall på Irak natten mellan 19 och 20 mars. Det ringde i telefonen. Jag stod korridoren i morgonrock, rätt sömndrucken när jag svarade och min syster Anna fanns i andra änden .

Mitt skrik efter Annas besked följer med mig än. Anna berättade att mamma hade fått en allvarlig sjukdom. Jag kastade omedelbart på luren och ringde istället hem och bara grät och skrek när jag talade med mamma som hade fått cancer och satt i soffan med pappa bredvid sig.

Mamma hade inte velat ringa själv. Även om ingen kunde säga hur lång tid hon hade kvar så framgick det att det inte var särskilt långt och jag var helt oförberedd på det. Hon som var så kraftfull. Hon som alltid funnits där för mig.

Drygt tio veckor senare begravde vi mamma i Helsingborg. Det gick som sagt fort och det var många på plats i kyrkan och på minnesstunden vilket speglade hennes stora sociala nätverk. Innan hon gick bort hade jag hunnit ta med mig familjen hem under två veckor i april och jag kastade mig hem en helg i maj när man trodde att hon skulle somna in.

När jag för sista gången, en måndag efter helgen i maj, skulle ta avsked av mamma, innan jag skulle till Kastrup för vidare färd mot New York, så var det svårt för oss båda. Mamma ville bara att jag skulle gå, hon ville egentligen inte ändra på något för att hon var sjuk. Hennes prekära situation fick inte störa mitt jobb.

Än i dag grämer jag mig över att jag inte såg till att någon, eller jag själv, skrev ett minnesord i tidningen över min mamma. Ni vet, en sammanfattning av en persons liv och som ofta bara går till personer som uträttat något karriärmässigt och så vidare. Min pappa fick flera när han gick bort.

Typiskt nog var det ingen som uppmärksammade mamma på det sättet. Kanske inte det viktigaste, men det finns naturligtvis en stark symbolik i det. Kvinnor som rattar familjen är inte lika viktiga som män som gör karriär.

Min mamma är bara en i raden av kvinnor som inte fått nog med credd för sina insatser. Hon kom från rätt enkla förhållanden och hade en stenhård pappa som inte lät henne ta studenten när hon misslyckades första gången.

Minns inte exakt varför hon inte fick rätt betyg i matte, tror det var en ordningsgrej. Men det är ironiskt sett till att hon var oerhört vass på att räkna och jobbade med revision med åren, skötte alla familjens affärer och hjälpte grannar, vänner och andra med att deklarera och bokföra.

Fast min morfar ansåg uppenbarligen inte att det var viktigt för mamma att ta studenten. Jag och mamma pratade aldrig om det, men efter hennes död förstod jag på min pappa att det varit tufft för mamma att inte vara student, bo i Lund och vara gift med en akademiker som kom från en akademikerfamilj.

Det känns tråkigt att vi aldrig borrade i sådana ämnen och snackade om det, men det var knappast något som hon gjorde. Man bet ihop och gick vidare, helt enkelt, och man bar sina sorger inom sig. Inte minst gentemot sina barn.

Min mamma var av den gamla stammen, född 1930, och klagade sällan för inte säga aldrig. Sett till att min farfar dog när pappa var 16, och att det inte fanns något socialt skyddsnät på den tiden, så hade mina föräldrar inget när de gifte sig och sedan blev de ett lag som kämpade ihop för oss.

Som barn ville man tro att det var harmoni i laget, men som vuxen inser man att läget givetvis var annorlunda. Det gick upp och ner som livet gör och när det gick ner så var det oftast min mamma som vände på kurvan och höll humöret uppe.

Inte nog med att mamma gjorde de mjuka sakerna i familjen, hon hade även styr på ekonomin, affärerna, bankerna, bilen och var den som bestämde i många av de hårda frågorna. Det var till mamma jag gick om jag skulle driva igenom något eller få till något och det var hon som hade förståelsen och hängde med i verkligheten.

Mamma uppfostrade inte enligt alla dagens deviser, men så här i efterhand kan jag bara känna att jag fått kärlek och stöd även om jag fick klara mig mycket själv och det var på gott och ont. Är fascinerad över att hon stöttade mig trots alla dikeskörningar och sällan visade sin oro eller sitt missnöje.

Det kan inte ha varit lätt att ha haft en son som drev igenom ett kontrakt som 13-åring som innebar att han inte skulle behöva flytta med om familjen bytte stad. Ett drygt år senare flyttade mamma och pappa till Helsingborg och jag blev kvar och bodde hos sjyssta vänner i Lund och det var mycket tack vare mammas stöd.

Tiden efter det var knappast spikrak, om jag är snäll. Det var tre familjer under året som utbytesstudent i USA. Det var tre olika klasser på tre år i gymnasiet. Det var betyg som svajade. Det var inte alltid att jag var hemma i tid och i städat skick. Lumpen klev jag av efter halva tiden och med underkänt.

Eller när jag fimpade studierna och år efter år bara drev svartklubbar, krogar och jobbade som bartender istället för att göra något seriöst som att börja på Handels eller Journalisthögskolan. Då var det mamma som kom med en samling tanter och käkade lunch för att stötta vår krog Etablissemang Ett eller kom förbi i baren på Chrougen för att testa ett godisshot.

Tålamodet hon visade mig var sensationellt. Särskilt inser jag det nu när jag själv är förälder och förstår inte riktigt hur hon fixade det. Lägg till all hjälp hon gett mig, min familj och det är svårt att fatta att hon hann med alla sina sociala aktiviteter.

Det var nästan det häftigaste med mamma, att hon såg till att njuta av livet. När hon hjälpt oss att packa ihop en lägenhet så var det hon som tog en sängfösare i baren med min syster och svåger för att sedan vara först uppe av alla och i gång direkt.

Eller när mamma som 72-åring kom till oss i New York och hyrde bil, stuvade in min dåvarande sambo och våra två barn, styrde till IKEA och handlade möbler och prylar innan hon dubbelparkerade på Madison Avenue och lastade av i lugn och ro i rusningstrafiken. Och sedan ville hon gärna ta en drink på Les Halles.

På något sätt var det typiskt henne att hon fick tillbringa julen ensam i Stockholm 1950 då hon bott i huvudstaden under hösten och lagt alldeles för mycket pengar på flitiga besök på Riche (jepp, det fanns redan då och var hett). Så hon hade inte råd att åka hem till Skåne över julen och morfar var stenhård och nobbade att ge bidrag.

Inte nog med att mamma fixade någon att fira jul med i Stockholm, hon tog det med sig i livet och uppträdde aldrig så mot oss. Oavsett vad som hände eller gällde så ställde mamma upp och det är något jag tar med mig. Tack, mamma.

Olof Lundh

VIDEOBLOGG - Hur kan klubbarna göra sådana glädjekalkyler?

[youtubeplay id=”IhymKJ4Pw40″ size=”large”]

Olof Lundh

VIDEOBLOGG - Rätt att Berg startar och hett U21-landslag

[youtubeplay id=”tJfcIkxulHk” size=”large”]

Olof Lundh

Europavägen tog Mahlangu till Göteborg

May Mahlangu är en kunglig värvning för IFK Göteborg. Utan tvekan en av allsvenskans bästa spelare även om det kanske dröjer till en bit in i april innan han kan gå för fullt. Sydafrikanen fick ge med sig på en punkt, han fick gå med ett avtal som sträcker sig över hela säsongen och inte bara sex månader, och sedan får han inte den lön han önskade men är givetvis bra betald.

Med honom får IFK Göteborg inte bara en bollvinnare utan även en offensiv drivkraft som med djupledslöpningar kan se till att man får ännu bättre tryck på motståndet. Förstår Håkan Mild som gick på det här spåret när det gick att lösa ekonomiskt, även om en anfallare hade varit en prioritet högre, men det är en potent spelare som fyller en del av luckan efter Farnerud.

För Mahlangu är Blåvitt rätt plats när det handlar om att få en möjlighet till spel i Europa som är ett skyltfönster. Mittfältaren har inte hymlat om att han vill vidare till större pengar och större klubbar och den avslitna hälsenan i somras satte inte bara stopp för HIF:s guldplaner utan även på sydafrikanens flyttplaner och det är i Sverige han är ett namn.

Visst, Helsingborg kan fortfarande nå Europa League via Svenska cupen men det hände en hel del stökigheter i klubben under sista tiden och Roar Hansens manskap ser inte alls lika starkt ut som Mikael Stahres så ur det perspektivet är valet förståeligt. Givetvis inser jag att många HIF:are som blir besvikna men sydafrikanen Mahlangu är en yrkesman som har en kort karriär där han ska maxa sina intäkter.

Han gav Helsingborg mycket under sin kontraktstid och nu vill han vidare ut i Europa och då är Blåvitt en bättre språngbräda än HIF. Det är heller ingen hemlighet att Malmö FF var hans förstaval med ett kval till Champions League. Nej, man behöver inte gilla det men det är fel att förfölja och hota spelare som byter klubbar.

En verklighet alla måste förhålla sig till, inklusive fans, och det handlar om att få till bästa möjliga lag på billigast sätt och nå framgångar och ibland tappar man spelare. Naturligtvis finns det aspekter där spelare som fostrats i en klubb eller har en extremt lång anknytning med en klubb kan väcka starka känslor vid klubbyten, men det måste vara möjligt att ta kliv även inom Sverige.

Olof Lundh

Äntligen dags för Berg, eller?

I eftermiddag är Marcus Berg tillbaka i landslaget för första gången sedan hösten 2012 då han gjorde ett par inhopp och rakade in 2-0 mot Kazakstan i Malmö men mest var bänkad.

Oerhört välförtjänt efter en stark omstart av karriären i grekiska Panathinaikos och tio ligamål, varav ett mot Olympiakos i söndagens heta derby och där han även stod för en assist, är naturligtvis starkt.

Det är snart tio år sedan Marcus Berg debuterade i allsvenskan men han slog igenom på allvar först 2007 då han gjorde 14 mål på 17 matcher och i augusti blev dåvarande 21-åringen köpt av Groningen för 38 miljoner kronor.

Under sina två år i den holländska klubben fortsatte framgångarna: 32 mål på 56 ligamatcher. Debuten i A-landslaget skedde just i Turkiet för sex år sedan men då var konkurrensen hård från Ibrahimovic, Elmander, Allbäck Rosenberg.

Sverige spelade 0-0 i en rätt seg match i februari 2008 i Istanbul. Mesta jag minns av matchen är att det var fruktansvärt kallt och att vi var ute och handlade underställ under matchdagen och att ingen riktigt tog något kliv.

Det var en träningsmatch där Lars Lagerbäck slipade på EM-truppen inför Österrike och Schweiz men till slut fick inte Marcus Berg någon plats. Om ni minns så gjorde Henrik Larsson återigen comeback i Blågult och var överraskningen när förbundskaptenen presenterade EM-truppen i mitten av maj.

Istället dröjde A-landslaget till juni 2009 då Berg gjorde mål i VM-kvalet mot Malta på hemmaplan och var sedan en av få U21-landslagsspelare som dubblerade inför kommande hemma-EM på sommaren.

Väl där gjorde Marcus Berg sju mål och blev turneringens värdefullaste spelare och var starkt bidragande när Sverige gick till semifinal där England vann efter straffdrama. Efter succén i hemma-EM var det många rykten men Groningen hade en hög prislapp och agenten Sören Lerby fick jobba hårt och till slut köpte Hamburg loss svensken för 100 miljoner kronor.

Efter den övergången var det som om någon hällde grus i maskineriet för Torsby-sonen. En sjukdom gjorde att han kom snett in i första säsongen i HSV även om det blev hans bästa i Bundesliga. Fyra ligamål och fyra mål i Europa League med närmare 40 matcher varav två tredjedelar från start var inte nog.

Året efter Hamburg ut honom till PSV Eindhoven och han återförenades med Värmlands- och U21-polaren Ola Toivonen. Tio mål på 38 matcher var okej men inte tillräckligt för att PSV skulle vilja möta Hamburgs prislapp och det var tydligt att självförtroendet inte var hundra för Berg som återvände till Tyskland.

Där ville Hamburg emellanåt sälja den skadeförföljde svensken men det gick knappast och det var inte bara Bergs fel att klubben gick dåligt. Kolla bara det fria fall som skett och ingen kan påstå att det varit lätt. Under två säsonger blev det totalt 13 starter och 13 inhopp i liga och cup och blott 3 mål.

Höften har plågat honom och han blev opererad både 2011 och 2013 och med bara ett år kvar på kontraktet med Hamburg så köpte den tyska klubben ut honom i somras. Den krisande storklubben Panathinaikos som startat om skickade tränaren Yannis Anastasiou till Sverige för att övertyga Berg om att välja Aten. Tio mål senare går det inte att klaga.

[youtubeplay id=”L3dvjHezClY” size=”large”]

Även om Johan Elmander har prenumererat på platsen längst fram och gjort ett hästjobb för Erik Hamrén, och inte minst för partnern Zlatan Ibrahimovic, så hade en vassare målskytt inte varit fel och där har en formstark Berg alla de rätta egenskaperna.

Vill se honom ta med sig formen in i landslaget och visa att han ska vara den som utnyttjar Zlatans framspelningar i EM-kvalet i höst. För även om det tagit längre tid för Berg att hitta rätt så är han bara 27 år och har mycket kvar.

Olof Lundh

Yaya Touré visade varför han är en av de bäst betalda

Inte utan att man lider med Sunderland som gjorde en jättematch i Ligacupfinalen, som hade en mäktig inramning, och “den llilla” klubben hade ledningen med 1-0 till en bit in i andra halvlek. Fabio Borini ordnade ledningen och länge såg det ut som om kollektivet skulle kunna stjälpa det stjärnspäckade gänget.

Men icke, Manchester City tog hem Ligacupen efter att ha vänt matchen under ett par minuter i andra halvlek. Yaya Touré visade klassen när han drog in kvitteringen från 29 meter. En delikatess och helt otagbart men det är klart att Sunderlands mittfält kunde legat tajtare på honom men Touré är en världsstjärna vilket syntes där.

Inte underligt att Touré har runt två miljoner kronor i veckolön och dessutom en möjlighet att få upp den till två och en halv om klubben vinner titlar, enligt denna artikel i Telegraph, och han visade vägen på Wembley.

Tätt därefter hade Sunderland missflyt och en boll styrdes via en back till Samir Nasri som också briljerade med en yttersida som var lika otagbar som kvitteringen. Heder till Sunderland som reste sig och faktiskt skapade lägen och Steven Fletcher lär aldrig glömma sitt haveri när han hade världens möjlighet att kvittera, och istället blev det 1-3 lite senare.

Gillade intervjun med Gus Poyet efteråt där han ödmjukt sa sig vara stolt över spelarna och fansen och att de hade gett allt mot ett av världens bästa lag. Verkligheten hann ikapp Sunderland och det var naturligtvis rättvist att City vann och för Manuel Pellegrini var det säkert skönt att bocka av en titel.

Blir det fler? Ja, både Premier League och FA-cupen är möjliga men däremot är det inte troligt att man vänder borta mot FC Barcelona i Champions League. För något av topplagen i Premier League innebär dessutom Citys seger att en plats i Europa League går till lag nummer sex i tabellen, och nästa säsong ger en seger i Europa League en plats i Champions.

Sebastian Larsson gjorde en stabil insats på mittfältet och krigade på rejält och kul att han fick chansen från start, men mittfältaren var minst sagt besviken när han blev utbytt. Vem han svor emot gick inte att se, om det var mot fjärdedomaren eller någon i klubben?

Olof Lundh

I dag håller jag på Sunderland

Fotbollskanalen Europa är redan 23:10 i TV4 i kväll. Och på fotbollskanalen.se givetvis.

***

David Moberg-Karlsson fick äntligen debutera för Kilmarnock i helgen. Ett inhopp på 15 minuter då “Killie” jagade mål borta mot St Mirren, men istället gjorde motståndarlaget 1-0 och 2-0 under tiden.

***

[youtubeplay id=”KIFud3OO3C0″ size=”large”]

Även om Sunderland har stått för en av de tyngsta upplevelserna för de flesta Leeds-fans (se bilder från FA-cupfinalen 1973 ovan) så är det ingen tvekan om att jag gärna ser klubben som vinnare i Ligacupen i eftermiddag. Inte för att jag ogillar Manchester City, utan för att det är lätt att sympatisera med en mindre klubb som har svårt att utmana om titlar.

Klubbens amerikanske ägaren Ellis Short må vara både rik och inkompetent men Sunderlands fans har lidit mycket genom åren, vilket de delar med de flesta fans. Så det är fullt förståeligt att de ser fram emot ett besök på Wembley och en final, även om Ligacupens glans mattats rejält med åren.

Minns hur jag själv köpte biljett till Leeds-Aston Villa våren 1996 och med stora förväntningar åkte till Wembley. Äntligen skulle jag på plats få uppleva hur min klubb tog hem en titel, men Howard Wilkinson hade då börjat tappa laget och fick sparken ett halvår senare och det är klart att 0-3 på Wembley inte hjälpte honom.

[youtubeplay id=”drDPciXEzJc” size=”large”]

Sunderland är naturligtvis nederlagstippat mot City som har spelare som är klasser bättre på de flesta positioner, bara det att Gus Poyets viktigaste pjäs Adam Johnson kommer från Citys överskottslager säger en hel del om skillnaderna inom fotbollen. Extra dåligt för det nederlagstippade gänget är att Sergio Agüero.

Samtidigt kan Sunderland hämta inspiration från FA-cupen 1973. Då var Leeds United en stormakt inte bara i England utan i Europa (spelade final i Cupvinnarcupen mot Milan samma vår) och laget var fullspäckat med landslagsmän. Sunderland hade inga landslagsmän och spelade i division 2 som det hette då.

Det skulle vara en smal sak för Leeds att ta andra raka cuptriumfen (slog Arsenal med 1-0 1972) men Sunderland försvarade sig frenetiskt och efter Ian Porterfields ledningsmål så var det Jimmy Montgomery som såg till att rädda hem bucklan efter en rad av osannolika räddningar där den värsta var en dubbelparad där han styrde Peter Lorimers stenhårda skott upp i ribban.

[youtubeplay id=”PZmFoo4payA” size=”large”]

Sett till att Poyet fått styr på Sunderland så måste möjligheterna vara stora att man kan undvika en Birmingham eller en Wigan, det vill säga vinna en cup men åka ut.

***

Ryssland vs Ukraina är framför allt skrämmande och tanken på krig gör väl att ingen på allvar vågar utmana Putin. Sedan är det komplicerat med just Krim som har täta kopplingar till Ryssland och sett till hur gränser flyttats fram och tillbaka genom åren och att den orange revolutionen inte bara innehöll renhåriga hjältar.

Tyvärr kan man inte lita på någon och USA:s klagande klingar rätt ihåligt sett till hur man historiskt agerat på liknande sätt. Ukraina är viktigt för många länder sett till landets tillgångar, då kan man åtminstone snacka, men det är tyst om Moldavien där ryssarna backat upp utbrytarrepubliken Transnistrien och även i Georgien finns liknande utbrytarrepubliker.

Undrar hur IOK och Fifa känner efter det här? OS har precis packat ihop i Sotji och då kunde Putin få skön propaganda och om fyra år väntar fotbolls-VM i Ryssland. Ja, herregud, men det är väl knappast något Blatter o Co hetsar upp sig över.

***

Stort för Patrick Ekwall att ta över Mats Olssons söndagsuppslag på halvtid. Gratulerar till det hedersuppdraget.

***

Kan inte säga att Erik Hamrén haft flyt med sina landslagsmän. Johan Dahlin och Per Nilsson spelar inte då mittbacken var avstängd precis som Albin Ekdal. Dahlin, då? Skadad? Petad? Muamer Tankovic och Alexander Kacaniklic verkar inte heller falla Felix Magath i smaken.

***

För tretton år sedan möttes vi hemma hos dåvarande sportchefen Lars Näslund över en sushi och planerna att starta en sportbilaga i Expressen som vi skulle vara en del av.

Malin Roos var vass redan då och vi kamperade ihop på några mästerskap och hade väldigt kul och hon har verkligen fortsatt att utvecklas och i dag är hon en av tidningens starkaste tillgångar.

På senare år har hon klivit över till nöje och nyheter och varvar intressanta intervjuer med olika profiler med briljanta krönikor, som den här starka och sorgliga berättelsen från lördagens Expressen.

***

Avstår tyvärr från Turkiet-Sverige i Ankara då jag ska jobba i studion hemma i Stockholm. Älskar jobbet ute på fältet men det blir till att följa uppbådet från distans.

Olof Lundh

Senaste tweets

Arkiv