Wengers, Benitez och Fergies hyckleri smittar av sig på fansen

********

Jag tänker ta upp ett ämne som har något av en ständig aktualitet i engelsk fotboll. Ett fenomen som jag personligen både förundras och förargas över – Nämligen tränarna och deras förmåga till självrannsakan, eller kanske snarare bristen på den.

Det är väl knappast troligt att någon som följer fotbollen i England har missat ordkriget som nyligen rasade mellan Sir Alex och Real Madrids president Ramon Calderon. Upprinnelsen till det hela är förstås den gångna sommarens minst sagt infekterade historia om Ronaldos vara eller icke vara i Manchester United. Real uttryckte som bekant en tydlig önskan om att värva Ronaldo, och detta trots att han stod under kontrakt med United. Jag har inga bekymmer med att skotten med den digra meritlistan blir heligt förbannad, eller att han faktiskt pekar på vad Real har gjort fel i den här historien. Problemet för mig är istället att Sir Alex totalt verkar ha glömt bort hur det gick till när de själva skulle köpa exempelvis Hargreaves och Berbatov. Finns det någon Unitedsupporter som med handen på hjärtat kan säga att Sir Alex aldrig har gått över gränsen när det kommer till att sätta press på spelare som står under kontrakt med andra klubbar? Självklart ger det inte Real Madrid rätten att försöka påverka Ronaldo i den utsträckningen de gjort – Två fel blir aldrig ett rätt. Men nog är det en ögonbrynshöjare att Ferguson reagerar så starkt som han gör när han själv är skyldig till liknande eller till och med samma brott?

En annan herre som verkar ha skrapat ihop några högskolepoäng i dubbelmoralism är Rafa Benítez. Jag vet ingen som gnäller så mycket på spelschemat, landslagssamlingar, matchtider och tilldelandet av borta eller hemmaplan som den mannen. Mer eller mindre varje gång Liverpool spelar match på bortaplan i Champions League för att sedan tappa poäng mot något bonkegäng i Premier League så heter det att Liverpool hade tidigare avspark och därmed mindre tid till återhämtning än andra lag. Eller så heter det att man minsann fick spela bortamatch i ligan direkt efter en bortamatch i Europa, och att resandet var orsaken till de tappade poängen. Att det ser likadant ut för att de andra engelska Champions Leaguelagen är ett faktum som Benítez inte låtsas om. Förra veckan spelade Man U en stentuff match på bortaplan mot Celtic i Champions League. Tre dagar senare väntade en av säsongens tuffaste bortamatcher i ligan, nämligen den mot Arsenal. Eftersom det var en högriskmatch så var det också tidig avspark. Arsenal vann med 2-1. Efter matchen hörde jag inte Ferguson säga ett knyst om hur Celticmatchen hade satt käppar i hjulen för uppladdningen. Jag är beredd att sätta en femma eller två på att Señor Benítez hade dragit i den växeln.

Enligt mig så heter den störste hycklaren av dem alla Arsène Wenger. Jag har följt engelsk fotboll mer eller mindre så länge jag kan minnas. Och ändå kan jag inte komma på att Wenger en enda gång efter en förlust har stått upp som en man och sagt att de förlorat mot ett för dagen bättre lag. Bortförklaringarna och ursäkterna är många, och de varieras med stor fantasi. Men favoriten framför andra är förstås domarna. Jag vill absolut poängtera att jag i grunden håller med om att det finns en stor problematik vad gäller domarna i England. Många av dem är helt enkelt för dåliga för många gånger, och i för många avgörande situationer. Det måste till en lösning på det problemet. Men bara för att det finns ett rådande problem så betyder det väl ändå inte att varje tappad poäng och varje motgång kan härledas till det problemet?

Sen är det ju det här med hycklandet. Det finns så många exempel på hur Wenger rasat när spelare i andra lag betett sig illa på planen och sedan tigit som muren, eller än värre gått i försvarsställning, när hans spelare gjort exakt samma, eller liknande saker. Ingen har väl glömt vad han förra säsongen hasplade ur sig efter att Birminghams Martin Taylor tacklade Eduardo så att denne bröt foten? Wenger såg rött och hävdade på fullaste allvar att Taylor aldrig mer borde få spela fotboll. När Diaby en vecka senare blev utvisad efter en vansinnestackling på Steinsson så försvarade Wenger sin mittfältare. Rätt nyligen så förlorade Arsenal mot Stoke. Wenger hade efter den matchen en lång utläggning om hur Stokespelarna var ute efter att skada Arsenalspelarna. En bunt fegisar, menade Wenger. Deras tacklingar hade inte ens intentionen att träffa bollen. I samma match så hade Robin van Persie blivit utvisad efter en riktigt ful tackling på Sörensen. Det var visserligen inte en tackling som hade kunnat avsluta Sörensen karriär, men det var utan tvekan ett tvättäkta påhopp, det fanns en viftande armbåge med i bilden som lika bra hade kunnat träffa i ansiktet, och framför allt blir det klart klurigt att argumentera för att den tacklingen var ämnad att träffa bollen. Det var ju nämligen det Wenger mässade om. Stokespelarna var fega uslingar eftersom de aldrig ens försökte träffa bollen. Vad sa han då om van Persie som, utan att ha en tanke på bollen, på bästa hockeymanér, tacklade ned en motståndare i frustration över att matchen höll på att gå åt skogen? Han försvarade honom förstås. Om inte det är den högsta formen av hyckleri så vet jag inte vad som är det.

Men varför bemödar jag mig med att skriva om det här? Varför orkar man ens bry sig? Alla managers hycklar ju mer eller mindre. Det är ju så givet att tränare är subjektiva och enögda, det kommer med jobbet. De kanske inte ens menar allt de säger till media? Det är bara ett fasadhållande utåt. Det som tränarna egentligen tycker hålls förmodligen internt. Jahaja. Men dåså. Så länge som man kanske har ett sunt förhållande till en frågeställning internt så kan/får man häva ur sig vilken smörja som helst utåt. Det är märkligt. Jag som har hört och läst så mycket om hur kända människor är förebilder för våra unga. Vi är i dagens samhälle mer än lovligt snabba med att pracka på kända människor ett förebildsskap. Det är idrottare, musiker, politiker, tv-profiler, och fan och hans moster. Om någon skulle be mig om en kort utläggning i ämnet förebilder så skulle jag säga att det är ett ok som föräldrar och andra vuxna individer i unga människors liv främst ska bära. Jag skulle också säga att jag ärligt talat inte vet exakt hur viktigt det är med kända förebilder, det låter jag vara osagt. Jag konstaterar dock att samhället i stort verkar leta efter, och kräva den typen av förebilder. Jag konstaterar också att just fotbollstränare tydligen kommer undan med att vara hur urusla förebilder som helst – barnsliga, trångsynta, och lögnaktiga som de är. Är det inte konstigt att så få pratar om det? Det är ju en självklarhet att supportrar i allmänhet, och unga supportrar i synnerhet tar till sig det som favoritlagets tränare säger. Det är kanske ingen tillfällighet att jag upplever Uniteds fans som de som är snabbast att peka på vad andra gör fel, eller att Liverpools fans är de som gnäller mest på spelschema och landslagssamlingar, eller att Arsenal har de fans som har svårast att ta en förlust och som gnäller överlägset mest på domarna?

Sen undrar jag en sak: Är det så farligt för lagmoralen att inte skylla ifrån sig på spelschema eller domare? Är det verkligen ett så hårt slag för spelarnas självförtroende ifall deras tränare står upp rak i ryggen och säger att förlusten var rättvis? Och om nu tränaren ifråga ändå har en intern version där han faktiskt talar om för spelarna vad han egentligen tycker så får de ju ändå höra den skadliga (nåja) sanningen. Varför får inte fansen göra det då? Skadar det lagmoralen mindre att vara lögnaktig externt och sanningsenlig internt?

Och vad gäller hycklandet i sig så är jag är jag helt ärligt spytrött på det. Att peka på andras fel samtidigt som man själv faktiskt har begått eller begår samma fel är patetiskt. Att påstå att vissa saker nästan uteslutande drabbar bara en själv när det bevisligen inte är så är skrattretande. Och att fördöma beteendet hos motståndarlagens spelare samtidigt som de egna spelarna gör samma, eller ännu värre saker är ovärdigt och vämjeligt. Sedan när har fotbollstränare ett frikort att predika rätt och fel för andra, och sedan vika av ifrån vad som är rätt och fel när det gäller dem själva? Varför kommer de undan med att i ena sekunden fördöma en företeelse, för att i nästa göra, säga eller resonera på samma sätt själv? Spelarna själva kommer inte undan med det. Ett bra exempel är Steven Gerrard. Han fördömer i sin självbiografi alla spelare som filmar. När han sedan själv filmar (ja, det har faktiskt hänt ett par gånger) så blir folk som vansinniga och menar att det är första klassens hyckleri.

Eller låt oss dra en parallell till något utanför fotbollens värld. Tänk er en folkvald politiker som under en ny regering blir tilldelad posten som kulturminister. Tänk er sedan att det visar sig att denna politiker inte har betalat sin TV-licens på 16 år. Jag undrar vad som skulle hända då. Ja, just det. Det har ju hänt. Strax efter det senaste riksdagsvalet här i Sverige så fick allmänheten reda på att den nytillsatte kulturministern Cecilia Stegö Chilò ”missat” att betala sin TV-licens i sisådär ett och halvt decennium. I och med den lilla missen så hade hon förstås gjort sig förtjänt av svart bälte i hyckleri.
Konsekvensen? Hon fick sparken.

Jag säger naturligtvis inte att jag förväntar mig att varenda manager i Premier League i alla lägen ska förbli objektiv. Jag säger inte heller att det aldrig finns poänger i att utåt hålla spelarna bakom ryggen. Och självklart finns den en charm i lite gnäll och halvhetsiga meningsutbyten mellan klubbar och tränare. Jag gillar syrliga kommentarer och verbala knockouter lika mycket som alla andra. Men det finns en gräns. Och när lite vardagligt gnäll istället blir en falsk sanning, när lite charmigt ordkrigande blir rent hyckleri, eller när subjektivitet övergår i något totalt verklighetsfrånvänt så är den gränsen passerad. Och saken blir knappast bättre när dessa herrar passerar gränsen så ofta och så mycket att folk kring fotbollen knappt reagerar längre.

*******
Det var allt för mig. Jag ber att få tacka, och jag hoppas att ni tog er igenom texten, och att ni hade överseende med att den var av modell längre. Jag kommer självklart att läsa och besvara de kommentarer som dyker upp här. Men om någon eller några läsare vill prata eller diskutera på ett mer direkt sätt så nås jag på även på holmgren_david@hotmail. Ännu en gång; Tack, Marcus.

// David Holmgren