**********
Jamie Carragher är Mr Liverpool och ibland undrar jag om inte fansen älskar honom mer än Steven Gerrard. Sången ”We all dream of a team of Carraghers” till Yellow Submarine-melodin säger nästan allt.
Jamie Carragher är något så ovanligt som ”a one-club man” i dagens fotboll och jag kan inte komma på många andra.
Han är så mycket Mr Liverpool att jag aldrig – under 13 år här i England – har läst ett rykte om att han är på väg att lämna Liverpool för någon annan klubb.
Och under de 13 år jag bott i England är det väl bara två andra spelare som inte ens har varit nämnda i ryktessvängen: Gary Neville och Paul Scholes.
Steven Gerrard var ju på väg till Chelsea för några år sedan och jag kommer ihåg några rubriker som skrev att Ryan Giggs var på väg till Inter.
**********
Och när man läser intervjun förstår man varför inte ens englands påhittiga tabloider har försökt att skriva någon transferstorys om Carragher. Som vår rubrik på framsidan av The Guardian Sport Section sa i lördags: ”Leaving Liverpool would kill me.”
**********
Det är en väldigt öppenhjärtlig intervju där försvararen – som man kan tro är full av självförtroende – erkänner att han lever i ständig skräck att förlora sin plats i laget han älskar.
Så här säger han bland annat: -På ett sätt kan jag önska att min karriär är över eftersom då behöver jag inte oroa mig om att jag ska bli petad. Jag tänker på fotboll hela tiden. Varje gång Liverpool köper en back så ser jag dem som konkurrenter.
-Efter varje match så går jag hem och tittar på den på video och säger till mig själv efter varje misstag: vad håller du på med?
**********
Ett annat exempel på hur mycket Carragher bryr sig är från den här säsongen då han gjorde ett självmål mot Hull. Han skulle egentligen ha varit med som gäst på BBC:s gala Sports Personality of the Year efter matchen, men var så knäckt att han lämnade återbud.
-Jag kunde inte lämna huset, jag kunde inte titta någon i ansiktet. Jag sa till BBC: jag är hemskt ledsen men jag kan inte komma till galan. Jag kan inte låtsas. Jag kan inte vara med på tv framför allt tittare (när jag känner mig som jag gör).
-Min pappa tror det är något fel med mig, vad håller du på med, säger han, men jag ville bara spela en enda match till för att försöka glömma det där självmålet.
**********
Läs hela intervjun här
**********
Man kan skriva mycket om Jamie Carraghers mindre bra sidor också och incidenten där han funderade att skicka hejdukar på Lucas Neill för en tackling under en match är inte vacker.
Men jag känner trots allt att fotbollen vore mycket bättre om alla var som Carragher: en man som brinner för sin klubb.
**********
Fyra Premier League-matcher ikväll:
West Brom-United
Spurs-Stoke
Pompey-Aston Villa
Sunderland-Fulham
Värt att notera: United saknar tydligen hela 12 spelare, Emile Heskey lär debutera för Aston Villa medan Ricardo Fuller är tillbaka för Stoke efter avstängningen för att ha slagit till sin kapten, Andy Griffin, i ansikten under en match…
**********
Kan inte låta bli att bjuda på den här artikeln från vår sajt på the Guardian. Jag borde egentligen inte skratta åt en journalistkollegas misstag men stackars L’Equipe-journalisten borde nog ha insett att den här Robbie Fowler-artiklen från en nättidning som heter The Spoof var ett skämt:
Som mina kollegor på the Guardian skrev igår:
1) When looking for impeccable sources for a story, think twice before turning to a website called https://www.thespoof.com.
2) If you have not already heard raucous alarm bells, prick up your ears when said site carries quotes from a chap purporting to be Robbie Fowler’s lawyer and glories in the name Mr Bob Twat.
3) If your internal sirens are still strangely silent, ask yourself why the last line of the story was immediately followed, in bold type, by the following statement: “the story above is a satire or parody. It is entirely fictitious.”
4) If you have ignored all of the above, feel free to shout “oh merde” very loudly indeed.
5) Now sit back and await correspondence from Fowler’s real-life lawyer. Clue: we don mean Mr Bob Twat.
**********
Mr Bob Twat, så otroligt barnsligt men ändå – på något konstigt sätt – ganska roligt.
**********
Intressant diskussion om Tim Cahills mål efter gårdagens blogg. Måste erkänna att jag inte är helt säker om han gick utanför planen med båda fötterna – eller om det har någon betydelse…
**********
Gårdagens fråga löd så här:
Only one other player has scored more times in a breakaway movement. He began at a gunnary school then opened a city gate before nesting among northern thieves. Several devilish seaons were followed by moves to a dark stream, a riverside cottage, a city stadium, a naval station, a cattery and a brief return to woodland roots.
Svaret: Andy Cole naturligtvis, vilket Linhem, HenrikM, t2, Peter, Spurs, MANU, GL, rlh, Jocke W, Shifty, Oba, Poffe, Palo+Husby, Anders K, Lindberg aka Cantona och Johan visste.
Tycker för övrigt att Cole var en mycket underskattadad spelare.
**********
Och som sagt: är på semester nästa vecka så mejla gärna om ni vill gästblogga då.
**********
Ska för övrigt kanske säga att ”twat” är ett otrevligt engelskt slangord för ett könsorgan (ordet börjar på ”fi” om man översätter det till svenska) och bör inte under några omständigheter användas när man deltar i en diskussion med engelsmän.
Tyvärr spelade jag fotboll med en person som använde detta ord hela tiden, vilket ledde till att jag trodde det betydde ungefär samma sak som twit, dvs ”tönt”.
Men jag insåg hur fel jag var ute när jag använde twat inför min blivande frus föräldrar och såg hur de stelnade till…
Slut på dagens språklektion…
**********
Återkommer torsdag morgon efter hela veckans Premier Leagueomgång