Gästblogg: Supporterklubbarnas kamp mot vinsthungriga klubbar

Domaren blåser långa signalen i pipan. Ur intensivt använda elitidrottarlungor skjuter andedräkterna ut som vita häxpipor i den råkalla Londonluften. Spurs– och Fulham-spelarna tar sig sakta tillbaka in i omklädningsrummet.

En stund senare. Arenan är snabbt tömd på sin runt 36.000 huvuden stora publik.

**********

Ett sällskap svenska supportrar leds in i White Hart Lanes innersta rum av Spurs vänsterback Erik Edman och en vänlig säkerhetsvakt. I luften hänger fortfarande en tydlig doft av matchdag: liniment, svett och tät energi. In i hemmalagets omklädningsrum står den resliga holländska coachen Martin Jol och väntar med öppna armar och ett brett patenterat leende som hugget i antika gudars stenar.

De långväga resenärerna får en halvtimmes pratstund med Edman och Jol. De lyssnar fokuserat. De ställer genomtänkta frågor. De nickar andäktigt. Några fullvuxna män har tårar i ögonen när de efteråt går ut till arenan och böjer sig ner för att känna på det nästan overkligt gröna gräset med känsliga fingertoppar. Något de förmodligen aldrig vågat drömma om att få göra i hela sitt liv. Inte på en matchdag. Efter ett Londonderby. Inte så här nära. 

 **********

Oavsett om arenan heter Old Trafford, Emirates eller Elland Road. Att få möjlighet att uppleva den typen av närhet till händelsernas centrum och alla huvudpersoner involverade i en så stor klassisk fotbollsklubb är mycket ovanligt, vågar jag påstå. Och är du en engelsk ”vanlig dödlig” hemmasupporter så sägs det vara omöjligt. Men det händer. Det hände. Den 26 februari 2005.

Det finns något unikt i relationen mellan de engelska fotbollsklubbarna och dess svenska supportrar. En relation som växt sig stark sedan starten av SVTs mest klassiska fotbollsprogram Tipsextra någon gång i en tid före internet, mobiltelefoner och youtube. En hel nation fotbollsintresserade uppfostrades med engelsk fotboll och närde sin kärlek till och kunskap om densamma.

**********

Relationen har gått i arv från far till son och mycket har hänt sedan dess. Idag kan vi fotbollsjunkies se i stort sett alla matcher direktsänt på hundratals tevekanaler och webstreamlänkar. Men samtidigt som man tekniskt har möjlighet att diskutera, ventilera och analysera matcher med vänner på nätet i överflöd samt frossa i skandaler och rykten finns också en överhängande risk att sprickan mellan supportrarna och de ständigt växande fotbollsklubbfabrikerna växer sig större.

**********

I takt med att arenorna byggs större och intäkterna från tv-avtal och sponsring blir fetare blir de ekonomiska kraven på klubbarnas framgång allt större. I detta affärsklimat får den lilla oberoende lojala supporterns röst allt svårare att göra sig hörd på klubbstyrelserummen. 

Men det finns ett motgift. De ideellt arbetande supporterklubbarna. I stort sett alla Premier League-klubbar är representerade av svenska eller panskandinaviska officiella organ. Hundratals eldsjälar i Sverige som strävar efter att minska glappet mellan de engelska fotbollsklubbarna och deras svenska supportrar. Och göra sina röster hörda så långt upp i hierarkin som på en styrelseordförandes agenda.

Eldsjälar som trots tidsbrist ägnar en extra halvtimme åt att hitta en skral webstreamlänk för att hjälpa supportrar i nöd. Eldsjälar som upplåter ett rum i sin villa åt webshop-lager och bär postsäckar två gånger i veckan för att mätta fans runt om i landet. Eldsjälar som ber familjen att vänta med middagen en timme för att en matchrapportartikeln ska publiceras i tid.

**********

Det klassiska Tipsextra-laget Wolverhampton Wanderers har haft en organiserad svensk supporterklubb sedan 1998. Ordföranden Truls Månsson, 44, berättar om att de under tolv år rest på Wolves försäsongsträningsläger runt om i världen och alltid blivit bemötta med stor respekt. De svenska vargarna får en gång om året utan kostnad låna den exekutiva VIP-klubblokalen inne på Molineux för att dinera.

Ofta tillsammans med inbjudna Wolves-spelarlegender. Vid ett speciellt tillfälle spelade de svenska supportarna en välgörenhetsmatch mot Wolves All Stars på en träningsarena i Wolverhampton. De fick visserligen ”dyngstryk” mot de gamla fotbollsstjärnorna även om de höll uppe matchen väl första femton minutrarna. Ett minne för livet för de svenska supportrarna nevertheless.

**********

Det är lätt att förstå engelsmännens beundran för utländska supportrar som följer deras favoritlag runt om i världen även då det handlar om bottenstrider i Championship. Men glädjande nog verkar även de största klubbarna ha mjuknat i attityden mot sina utländska lojala fans.

Arsenal Sweden startades 2001. Vice ordförande Axel Asplund, 25, som varit med från starten berättar att de fick ett vänligt bemötande redan från starten, kanske också mycket beroende på att moderklubben hade en särskilt utsedd supporterklubbsansvarig kontaktperson med full fokus på fansen. Supporterklubben har genom åren fått tillgång till spelare för intervjuer, matchbiljettbokning för större sällskap och någon som lyssnat när de kommit med åsikter om allt rörande supportarna och klubben.

**********

Det finns dock många klubbar som tagit lång tid på sig att utveckla och förändra attityden internt vad gäller hanteringen av supporterrelationerna. Ett exempel på det är Fulham. Supporterorganisationen Fulham FC Sweden har funnits i fem år. Men det var först inför denna säsong som de (som första utländska supporterklubb) blev godkända som officiell partner.

Den engagerade grundaren och ordföranden Nick Bylund, 37, berättar att det bästa som supporter oftast är den kontakt man får med andra supportrar, såväl engelska som andra utländska. En kort promenad från Craven Cottage, genom Bishops Park, ligger klassiska puben Golden Lion. På matchdagar möts man traditionsenligt i dörren av att endast Fulham-klubbmedlemmar är tillåtna.

På dörren hänger dock även en skylt med den inbjudande avslutande texten ”… and Swedes are welcome”. Ett fint exempel på hur relationen stärkts genom åren med supporterklubbens arbete.

Själv växte jag upp i en liten kyrby i Småland och blev som tioåring Tottenham-frälst (argentinske världsmästaren Ricky Villa sköt både Spurs och mig till himlen i FA-cupfinalen 1981). Likt många på den tiden hade jag hade ingen likasinnad att dela framgång, nederlag och dramatik med. Egentligen inte förrän jag i modern tid hittade ett svenskafans-forum för Tottenham.

I och med det växte sig mitt supporterskap starkare och inget skulle komma att bli sig likt sedan jag våren 2004 drev igenom grundandet av Tottenham Hotspur Supporters Sweden (THSS). En samling supportrar som sedan ständigt växt sig starkare och större och nu återfinns representerade i hela 265 olika orter i Sverige.  De senaste sex åren har vi byggt förtroende och en nära relation med storklubben och vi har genom åren delat ut ”Årets spelare”-pris på White Hart Lane till Paul Robinson, Robbie Keane, Dimitar Berbatov och Aaron Lennon samt  arrangerat supportermiddagar i London där spelarlegender som Martin Chivers (1968-76) och Ricardo ”Ricky” Villa (1978-83) föreläst, svarat på frågor och berättat historier som för alltid fört oss supportrar närmare varandra och vårt älskade fotbollshem.

**********

Den tillfredställelse man känner när man ser supportrar sedan barnsben i vuxen ålder för första gången stå på White Hart Lane med tårar i ögonen är obeskrivlig.  Man har ju själv varit där. Ensam med sitt favoritlag. Och längtat, saknat, hoppats. Nu har man ett hem. Och tusentals vänner runt om i landet som välkomnar en var man än dyker upp. Ett spontant möte med några fotbollsfans på en pub i en småstad eller bara någon som kommer fram på gatan och säger ”Hej, vi supportar samma stolta lag”.

**********

I en tid där de engelska klubbarna på löpande band ger efter för ekonomisk dopning och fartblint styr mot framgång utan tanke på risken för ödesdigra bakslag, behövs supporterklubbkulturen mer än någonsin. Utan den dör det som är poängen med fotboll. Och det är inte nödvändigtvis framgång. Det är en livslång gemenskap.

Genom framgång, nederlag och dramatik.

Mathias Bridfelt