Denna vecka kommer jag att behandla Hillsborough-katastrofen i tre bloggar irad eftersom det denna vecka är 20 år sedan 96 Liverpoolfans förlorade sina liv på arenan i Sheffield. De klämdes ihjäl under de mest fruktansvärda omständigheter och det är en händelse som har format engelsk fotboll och Liverpool som klubb.
Jag vet att det är Champions League-vecka och en massa andra nyheter också men för att förstå hur engelsk fotboll utvecklades till vad den är idag är det viktigt att skriva om denna händelse.
Det här är del I.
**********
1989 känns som en annan värld, ett annat universum när det handlar om engelsk fotboll. Det var fyra år efter Heyselkatastrofen då 39 fans dog efter våldsamma drabbningar mellan Liverpool och Juventusfans och de engelska lagen var fortfarande avstängda från allt spel i de europeiska cuperna.
Margaret Thatcher var brittisk premiärminister, högsta fotbollsdivisionen hette fortfarande First Division, bara ett fåtal matcher direktsändes på TV, spelarna var inte mega-kändisar – och tjänade inte speciellt mycket pengar – och arenorna hade ståplatsläktare med tillhörande kravallstaket.
**********
Det är dessutom viktigt att veta en del om Liverpool och dess invånare, the scousers. Det är många i England som ser ner på Liverpool, som anser att invånarna överlag inte är speciellt smarta och att brottsligheten i staden är hög. Det finns många skämt – många av dem ganska osmakliga – om att man inte kan lämna någonting överhuvudtaget i staden utan att den blir stulen av an scally (scouser).
På jobbet på the Guardian kan jag till och med fortfarande höra någon säga åt en av killarna från Liverpool att inte sno deras plånbok när de går ner och käkar lunch. Det är menat som ett skämt men jag kan tänka mig att det inte är så roligt att höra hela tiden om man är från Liverpool.
Och detta har skapat lite av en vi-mot-dem mentalitet i Liverpool mot resten av England.
Själv tycker jag Liverpoolborna är ett härligt folk med en sylvass humor.
**********
1989 var Liverpool lika dominanta som Manchester United är nu. De hade ett fantastiskt lag med spelare som Alan Hansen, Bruce Grobbelaar, Steve Nicol, Steve McMahon, Peter Beardsley, John Barnes, Ronnie Whelan, Ray Houghton med flera och FA Cup-semifinalen mot Nottingham Forest på Hillsborough den 15:e april 1989 sågs som ytterligare ett steg mot ytterligare en dubbel.
**********
Nyligen dedikerade The Observer flera sidor åt Hillsboroughkatastrofen, inklusive intervjuer med sex personer vars liv förändrades den dagen. Jag har tagit hjälp av den bilagen för att försöka återberätta vad det var som hände i Sheffield den dagen.
**********
Den 15:e april 1989 var en strålande vacker vårdag. Adrian Tempany var 19 år gammal när han klockan 14.15 klev in på läktarsektion 3 (pen 3) på Lepping Lane, en sektion som skulle förvandlas till en fruktansvärd dödsfälla mindre än en timme senare.
Först njöt Tempany av vårsolen, läste matchprogrammet och lyssnade på försnacket bland övriga fans. Men redan klockan halv tre – en halvtimme före matchstart – så började det bli obekvämt trångt. Tempany tittade sig omkring och såg att många äldre och mer rutinerade fans såg skärrade ut. Han dök under en liten järnbarriär så att trycket bakifrån skulle lätta.
**********
Men trycket lättade aldrig. Tio minuter senare förstod alla att något var fel. På de främsta läktarraderna så var det så trångt att supportrarna började svettas och började att få svårigheter att andas. Det var omöjligt att röra på sig. Och längre bak på läktaren förstod inte fansen vad som höll på att hända och fortsatta forsa in på läktarsektionen.
Utanför gjorde polisen ett oförklarligt och oförlåtligt misstag och öppnade en dörr som ledde in till pen 3 och 4. Ytterligare 2,000 supportrar strömmade in på en redan överfylld läktare. Några fans tryckte sig in utan tillstånd, vilket förvärrade situationen.
Tempany började få panik. Runtomkring honom spred sig paniken och en skrämmande tystnad la sig över de främre raderna. Tempany kunde inte röra sig en enda centimeter och tittade förgäves efter poliser eller stewards som kunde hjälpa. Ingen kom till undsättning. Sakteliga tappade han känseln i hans fötter, ben, armar och bröstkorgen. Han kunde röra huvudet, munnen och ögonen, men inget mer.
**********
Några av järnbarriärerna gav vika och Tempany kunde se Liverpoolfans runtomkring sig som var vita i ansiktet, som inte kunde få luft, och som höll på att dö.
Polisen – som på den tiden föraktade fotbollsfans efter alla våldsamheter – insåg inte allvaret och stod bara och tittade på passivt, medans supportrarna bad för sina liv. Trycket var så enormt att kravallstaketen längst fram hade börjat ge vika. Poliserna framför läktarsektionen måste ha sett paniken i fansens ögon. Ändå gjorde de ingenting.
Klockan tre – otroligt nog – blåste domaren i pipan och matchen satte igång. Då hade redan några Liverpoolfans dött. De stod fortfarande upp men deras ansikten var kritvita, deras läppar blåa och deras tomma ögon stirrandes rakt fram.
Tempany undrade hur många minuter han hade kvar att leva.