Copa America - Spaghettiwesterns finrum

Jag bloggar om italiensk fotboll men tänker vänsterprassla lite idag. Egentligen är det mer en liten flirt för om man älskar italiensk fotboll så kan man inte annat än följa Copa America med stor fascination. Copa America är som att se på en gammal god spaghetti-western. Det finns någon retro-känsla med det hela. Är jag den enda som tycker att VM borde spelas i Mexico varje gång?

Skicklige kämpen Fredy Guarin, duktige Luis Perea, vår vägg Mario Yepes, vår Cafu-kopia Pablo Armero, passnings-gurun Abel Aguilar (varför släppte Udinese honom?), stjärnan Radamel Falcao, lill-Gullit Hugo Rodallega och den härligt hyper-vilde Dayro Moreno. När min egen försvars-favorit Cristian “The Thing” Zapata inte platsar förstår man att Colombia sällan haft ett så grymt lag som denna upplaga. Colombia hade egentligen ett bättre lag än Peru men blev kanske för säkra. Förmodligen blev Falcaos straffmiss helt avgörande.

Jag har alltid gillat Perus anfallare Jose Paolo Guerrero och har inte förstått varför inte italienska lag försökt fånga honom. Han är som en slimmare och mer teknisk Amauri. Men är det inte så att han sällan gör så bra matcher i klubblaget som han gör i landslaget? Våran Juan Vargas avgjorde matchen. Med ett stenhårt skott förstås. Peru har inte varit bland de fyra bästa sedan 1997. All heder år dem.

Argentina är utslagna. Det trodde jag aldrig. Sanningen är att Lionel Messi var mycket bra men fortfarande inte alls Barcelona-bra. Sanningen är att Argentina har massor av fantastiska anfallare men de är för likartade. Sanningen är att de har massor av grymma mittfältare men de är för likartade. Snedvriden balans.

Sanningen är att de argentinska försvararna är lite för ålderstigna och har för lite klass (självklart var som vanligt vår Javier Zanetti den ende som klarade sig bra). Argentina skulle behöva en försvarare med elegans och lugn och inte en som vår Nicolas Burdisso där varje duell känns som att han kommer avlida av ansträgning.

Sanningen är att Uruguay är ett fantastiskt lag, att de är ett gäng krigare med överjävlig lagmoral. Att Diego Forlan var viktigare än alla de argentinska anfallarna tillsammans. Så mycket slit, så mycket hjärta för sitt lag och så mycket ren klass. Sanningen är att Martin Caceres är en underbar ytterback som Juventus skulle ha köpt loss, att Diego Lugano är en gladiator utan dess like, att jag kommer sakna Fernando Musleras omänskliga räddningar.

Sanningen är att Uruguay var ett bättre balanserat lag än Argentina, att de hade en taktiskt vassare tränare och att de hade det där lilla flytet som man behöver. Sanningen är att marginalerna är små och att jag hatar att Carlos Tevez blev den enda som missade en straff. Vem som helst utom Apache.

Brasilien är utslagna. Turneringens trend höll i sig och 4-2-4 har redan passerat som mode innan det ens hann börja. Straffar och favoriten ut. Igen. Någon hade minerat en sandlåda vid straffpunkten och brassarna missade sina fyra första straffar. Den femte behövde aldrig slås. Adjö med wannabe-Joga Bonito-fotbollen och vidare med dödgrävarnas kungarike.

Brasilien försökte ungefär som Argentina. Massor av utomjordiska anfallare men de är för likartade (har tränare Menezes hört talas om Leandro Damiao?). Ibland blir det galet offensivt och ofta blir det obalanserat och ineffektivt. Jag gillade ändå Neymar väldigt mycket och förstår inte de som tycker att han är överskattad. Han är galet bra nu och han kommer bli ännu bättre i Real Madrid. Fan att han inte kommer till Serie A.

Hur mådde vår (?) Ganso då? Tja, han syntes inte mycket, men ibland slog han en genial passning, eller smällde av en liten projektil i stolpen och då ser man att han har det. Synd bara att det går mil mellan gångerna, det är som att han är lite för blyg i sällskapet. Hans köpklausul på 50 miljoner euro har i vilket fall fått ett löjets skimmer över sig under detta mästerskap.

Paraguay är som de alltid är. Ganska defensiva, disciplinerade, strukturerade och bra på fasta situationer. Ganska tråkiga men tar sig alltid vidare. Sydamerikas svar på 90-tals-Tyskland. Kanske blir det roligare när vår Rodrigo Alborno blir äldre? Är inte vår Edgar Barreto rätt lik James Spader? Förresten är Justo Villar ännu galnare än Muslera. Han är overklig i denna turnering.

Overkligt nog lyckades även den fjärde kvartsfinalen sluta i moll för favoriten. Venezuela vann över Chile efter att ha tagit vara på två fasta situationer. Venezuela som börjat få fram spelare av stor klass (t ex Rondon, Miku, Aranago). Chile var inte tillräckligt ödmjuka inför uppgiften. Först inte tillräckligt taggade, sedan förvirrade, sedan irriterade.

Andra halvlek blev mycket bättre ur chilensk synpunkt men mitt i deras press satte Venezuela in kniven på det chilenska hjärtat. Copa America goes Bananas. Fyra matcher, fyra favoritfall. Fyra matcher, fyra överraskningar. Spaghettiwesterns finrum sprängs och möbleras om av de mindre sydamerikanska fotbollsnationerna.

Här nedan kommer min Copa America-elva och självklart så ställer jag upp med den föga framgångsrika 4-2-4 uppställningen helt utan brassar och argentinare.
Justo Villar; Martin Caceres, Diego Lugano, Mario Yepes, Juan Vargas; Juan Arango, Fredy Guarin, Alexis Sanchez, Jose Salomon Rondon, Diego Forlan, Jose Paolo Guerrero.

Imorgon blir det mer italiensk fotboll igen. Jag lovar.