POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Supporterintervju - Juventus

Serien med supporter-intervjuer fortsätter. Den här gången är det dags för Juventus-supportern Mirza Budimlic!

-När och varför började du heja på Juventus?

-Jag började heja på Juventus 1994. Jag var 9 år gammal och kom tillsammans med min familj till Sverige från Bosnien. Min pappa som älskar fotboll var framför allt intresserad av den Italienska ligan eftersom laget Pescara hade haft en spelare vid namn Blaz Sliskovic.

-Han kom från laget Velez Mostar som var vår hemstad. Pappa brukade berätta för mig om fotbollen från forna Jugoslavien och en annan av hans favoritspelare var Vladimir Jugovic och det gick rykten om att han skulle till Juventus.

-Jag minns att jag gillade namnet “Juventus” och jag såg min första match med laget hemma hos en vän till familjen. Jag kommer ihåg det som igår. Matchen jag såg var Napoli-Juventus i början av säsongen 94/95 och Fabrizio “Silverräven” Ravanelli & Alessandro Del Piero nätade och Juve vann med 0-2, jag var fast!

-Det var magiskt på något sätt och jag har knappt missat en match sedan dess. Om jag inte kunde se matcherna i direktsändning så spelade jag in dem. Mina bästa dagar i livet är när Juventus vinner och de sämsta när de förlorar!

-Alltså, jag t ex håller på Hammarby för att jag är svensk, uppvuxen på Södermalm och för att jag har spelat i Hammarby själv. Men du har ju egentligen ingen fysisk förankring till staden eller laget. Måste man ha det? Vad är en riktig supporter för dig?

-Jag tror inte att man måste ha en fysisk förankring till en specifik stad eller en specifik klubb för att hålla på ett lag. Jag tror att man kan fastna för ett lag av olika anledningar. Det kan vara på grund av en spelare eller att man gillar hur laget spelar, osv.

-En riktig supporter för mig är en människa som håller på sitt lag i vått o torrt, att man aldrig lämnar sin klubb hur svårt och jobbig situationen än är. En riktig supporter kanske inte föds med sitt lag men han/hon dör med sitt lag i hjärtat!

-Varför börjar man heja på ett lag egentligen? Vad driver en? Vad är supporterskapets kärna? Samhörighet? Spänning? Adrenalin? Vad tror du?

-Jag tror att många människor börjar hålla på ett lag av den enkla anledningen att deras föräldrar eller andra människor som på något sätt haft en tongivande del i deras uppväxt, har lärt dem att det är just det laget man ska hålla på. På det sättet finns det redan inom en när man är ung!

-Det som är drivande i detta enligt mig är att man på något sätt känner samhörighet med laget, att man känner sig som en del utav laget och som en del av många supportrar. På detta sätt blir det en gemensam sak, en tillhörighet av en grupp där alla drar åt samma håll så att säga. Adrenalinet som man upplever när man tittar på sitt lag är svår att få på andra sätt, enligt mig.

-Hur ser du på ditt lags ägare (Andrea Agnelli) ?

-För mig kändes han som den enda rätta personen att ta över Juventus då det ligger i hans blod (hans pappa, farbror och farfar var ju där alla tre innan honom) och den familjen är tveklöst den största anledningen till alla Juventus framgångar förutom spelarna. När han blev utnämnd som president visste jag att han skulle sköta det på ett proffsigt sätt då det låg i hans blod.

-Vissa beslut kanske jag inte kan hålla med om, som t ex att inte erbjuda Del Piero förlängt kontrakt, men jag vet också att han gör det för klubbens bästa och enligt mig är Andrea Agnelli inte bara Italiens bästa president utan även den mest moderna och det är jätteviktigt då fotbollen bara blir mer modern för varje år.

-Vem är din favoritspelare genom tiderna i Juventus?

-Alessandro Del Piero. Jag tror att till och med Juventushatare vet exakt varför 95% av alla Juventus-fans älskar Del Piero. Hans briljans på plan talade för sig själv, hans målkänsla och hans ursnygga frisparkar är som den finaste tavlan som någonsin målats. Att han är en ikon för alla Juventus-fans är det ingen fråga om, han är helt enkelt Juventus och allt Juventus står för. Du hittar inte en större gentleman på plan.

Det är som du sa så fint sa i sin hyllning: ” En spelare lika självklar i Serie A som luften vi andas” och “att kunna stå tillbaka för ett större ändamål än det egna strålkastarljuset kräver insikt och ödmjukhet”. Han är kapten i Juventus trots att han inte spelar där längre!

-Vilken är din favoritupplaga i Juventus historia?

-Årets upplaga tillsammans med den som vann Serie A förra säsongen. Därför att hela den förra säsongen kändes som en film, som att vi reste oss från askan på något sätt, ny arena, ny president, och nyvunnen respekt. Juventus kändes starkare än någonsin, mer spännande än på många år och vi spelade en annan typ av fotboll. En snabb, modern och underhållande fotboll.

-Vi förlorade inte en enda ligamatch, ja helt enkelt allt med den säsongen kändes bra. Del Piero kom in från bänken och avgjorde när det var som viktigast, alla unga Juventus-talanger visade framfötterna och alla spelare tillsammans med Conte gjorde detta till en oförglömlig upplevelse.

-Jag måste bara nämna att upplagan 2005/2006 med spelare som del Piero, Ibra, Camoranesi, Cannavaro, Thuram, Zambrotta, Buffon , Trezeguet osv också kan nämnas som en favorit!

Stort tack till Mirza som ville ställa upp!

Lorenzo Medici

Tragiken är alltid gravid

Italienska cupen är vid denna tidpunkt mest en turnering för reserver. Klubbarna låter sina ordinarie spelare vila och använder sig mest av de spelare som fått lite speltid.

Atalanta presenterade två lyx-reserver i Facundo Parra och Giuseppe De Luca när de besegrade Cesena med 3-1. Jag hade mer eller mindre börjat ge upp hoppet om argentinaren Parra, inlett mina första rader om fiasko värvning, när han slog till med två mål igår. Det ena målet gjort med en vacker klackspark. Kanske har Atalanta en bra back-up till German Denis där trots allt. De Luca däremot är ju en guldklimp i görningen, vilket inte är någon hemlighet. Hans 2-1-mål var av riktigt hög klass.

Men det var inte bara glädje för Atalanta igår utan även sorg. Anfallaren Guido Marilungo som nyligen kommit tillbaka efter en svår knäskada slog upp samma knä igen. Ett ofattbart hårt slag för den duktige anfallaren som nu riskerar att få sin karriär förstörd av skador.

Fiorentina vann över Juve Stabia och även här var det en blandning av lycka och tragik. Ahmed Hegazy gjorde sitt första mål för Viola när de vann med 2-0 och Haris Seferovic gjorde det första målet. Men samtidigt skadade sig Adem Ljajic och blir borta i 2-3 veckor.

För den 31-årige Juve Stabia-supportern, Agostino Di Somma, skulle matchen ha blivit en fest. Han var en av ca 3000 supportar som åkt till Florens för att se bortamatchen mot Fiorentina. Det blev hans sista resa.

Di Somma kände sig dålig redan under resan till Florens, men ville inte ha någon läkarhjälp då han tyckte sig känna sig bättre. Under matchen blev han på nytt sämre och när han togs in på sjukhus var det försent. Trolig hjärtinfarkt. Di Somma hade precis blivit pappa till  en dotter.

Italienska cupen bjöd på segrare och förlorare, men framför allt så visade den att tragiken alltid är gravid.

Lorenzo Medici

10 spelare på väg bort?

Wesley Sneijder (Inter)
Detta har utvecklats till en såpa. Inter ska ha erbjudit Sneijder en förlängning av hans kontrakt men med sänkt lön, något som holländaren hittills inte verkat speciellt intresserad av. Att Inter vill få ner hans lön är klart förståeligt men att erbjuda en förlängning av hans kontrakt i detta läge fastän hans kontrakt går ut 2015 känns inte direkt nödvändigt. Det handlar om en sorts utpressning.

Så länge Sneijder inte kommer gå med på sänkt lön är det tveksamt om han kommer få spela. Även om Inters metoder är tveksamma så är deras kontraktsförslag långt ifrån dåligt, så om nu Sneijder brinner för sin klubb skulle han kunna ta emot budet utan några protester alls. Jag tror inte holländaren kommer gå med något nytt kontrakt. Jag tror Inter helst vill sälja honom och jag tror att Sneijder helst vill bli såld.

Rykten om att han skulle bytas med Javier Pastore, Nani eller Kevin Prince Boateng har börjat florera och speciellt Pastore skulle enligt mig vara en spännande idé.

Det bästa vore om detta löstes för båda parter så snart som möjligt. Säljas eller inte säljas.

Linus Hallenius (Genoa)
Fick chansen mot Fiorentina men tog den inte. Genoa lär säkert värva minst en anfallare under januari vilket skulle innebära att svensken hamnar ännu längre ifrån en startplats. Det känns som att Serie A just nu är numret för stort för Hallenius och det bästa för hans karriär vore att säljas eller lånas ut till holländska ligan eller liknande.

Fabio Quagliarella (Juventus)
Jag förutsätter att Juventus försöker värva en anfallare av klass under januari. Något som i så fall skulle innebära att minst en anfallare måste bort. Det mest logiska är att det är Alessandro Matri som försvinner, men den spelare som verkar ha mest vilja att bli såld kanske är Fabio Quagliarella.

Tidigare under säsongen flirtade han med Zeman om hans sätt att använda sina anfallare och sedan har han vid två tillfällen utryckt sitt missnöje när han blivit utbytt med att dra upp jackan över munnen och säga några väl valda ord till temporäre tränaren Angelo Alessio. I grund och botten vill han nog bara spela så mycket som möjligt men jag får också känslan av att Quagliarellas hjärta inte bankar för Juve fullt ut.

Mauro Zarate (Lazio)
Det var länge sedan Zarate flög fram på Olimpico och såg ut som en världsstjärna och det känns inte som de dagarna är på väg tillbaka heller. Så länge han inte får speltid kommer det i vilket fall inte bli så och i Lazio och under Petkovic verkar det kört på den fronten. Frågan är om han kan tänka sig att “byta ner sig” till t ex Genoa eller om han helst vill byta liga. Problemet är att Lazio inte kan få i närheten av den summa som man la ut för honom vilket kan krångla till en försäljning. Lotito brukar vara en envis herre.

Pablo Barrientos (Catania)
Var petad mot Chievo vilket gjorde honom så besviken att han kände sig tvungen att efter matchen  twittra: ” Tack för den här tiden, det är dags att lämna nu”. Senare gick han ut och sa att det bara var något han skrev i stundens hetta. Helgen därefter gjorde han en mycket svag insats mot Palermo. Kanske kommer han twittra fler gånger under januari.

Daniele De Rossi (Roma)
Har inte haft en lätt höst. Känns inte oersätterlig under Zeman och har fått spela till höger i Romas tremannamittfält trots att han nog föredrar den centrala rollen. Det känns som att De Rossi inte är övertygad om Zemans idéer och utvisningen mot Lazio ökade inte direkt hans status.

För Roma-ledningens del är det en svår balansgång. Säljer man honom riskerar man att få merparten av supportrarna emot sig men samtidigt så får man in en bra slant samt blir av med hans väldigt höga lön. Pengar man t ex skulle kunna lägga på 1-2 bra försvarare. Intressenter lär inte saknas. PSG, Real Madrid och Manchester City är säkert villiga att betala för att få mittfältaren.

Mauricio Pinilla (Cagliari)
Haft en del skadeproblem men har även varit petad när han varit frisk. Det är något överraskande med tanke på att han är en giftig striker vilket han bland annat visade i sitt inhopp mot Inter. Kanske är det just Inter som snappar upp honom i januari som en vice-Milito? Pinilla startade en gång sin Italien-karriär i Inter och skulle säkert inte ha något emot att återvända.

Matias Silvestre (Inter)
Värvades som en tänkt startman men eftersom Juan Jesus varit så bra och Silvestre inte varit det har tränare Stramccioni inte haft speciellt svårt att välja. Jag varnade lite för denna värvning innan säsongen då jag var tveksam om Silvestre skulle klara av omställningen att gå från ett mindre till ett större lag. I Palermo och Catania har han oftast mött anfallare med ryggen mot mål medan i Inter har han oftare fått utsättas för snabba omställningar vilket gjort att hans långsamhet blottats. Atletico Madrid ska ha visat intresse för honom.

Lucio
Värvades i hopp om att han skulle få en nytändning och bli ett fynd. Resultatet har varit det totalt motsatta. Brassen har knappt fått spela. Antingen har han inte varit tillräckligt bra på träningarna eller så har Conte varit tveksam till hans lite våghalsiga spelstil. Troligen en blandning av de två. Återvänder till Brasilien i januari?

Alexandre Pato (Milan)
Har inte fått speciellt mycket speltid och när han väl fått det har han inte imponerat. Den Pato vi minns från förr med den höga accelerationen och det flytande steget känns fjärran. Nu har han dessutom börjat gnälla och fått supportrarna emot sig. Till och med självaste Berlusconi (passande nog nu när han inte är ihop med Barbara Berlusconi längre) har utryckt att han är ett problem.

Så vad är att vänta? Tja, det är nog mer troligt att han lånas ut till ett brasilianskt lag än att han säljs. I dagsläget har hans värde sjunkit så mycket att det är bättre att låna ut honom och se om han kan återfå formen. Har man haft så mycket tålamod med brassen som man haft kan man gott ha lite till.

Men visst skaver den där stoppade värvningen till PSG för drygt ett år sedan. Något som troligen skulle ha gett dem Carlos Tevez.

Lorenzo Medici

Tardini-spöket och maskerad matador

Två måndagsmatcher. Två lag i mitten av tabellen mot två lag som ville täppa igen luckan till Juventus. Bara ett av topplagen lyckades.

Napoli åkte till Sardinien för att möta Cagliari. Det blev en jämn match, inget skönspel, ingen Edinson Cavani och ingen Andrea Cossu.

Just när Cagliari hade ett hyfsat grepp om matchen, när Zuniga och Maggio inte kom någonstans, Insigne sprang som i öknen, Dzemaili var ovän med bollen, Hamsik trampade vatten och Behrami mest fick jaga, då gör tränare Walter Mazzari vad som för mig blev avgörande. Han byter ut Dzemaili mot Vargas. Ett offensivt byte.

Ett byte som betydde att Napoli hade två anfallare istället för en, ett byte som betydde att Cagliaris backlinje plötsligt pressades ner en aning. Eftersom Cagliaris försvar hamnade längre ner blev laget “längre” och ytorna för Marek Hamsik uppenbarade sig mellan mittfält och försvar. Napoli fick lite tryck vilket var vad som krävdes. Hamsik agerade maskerad matador och befann sig i rätt position vid rätt tidpunkt och missade inte. Mål och seger. Viktig seger.

Walter Mazzarri får ofta kritik för sin våghalsiga spelstil, att försvaret inte är välkomponerat och att han inte är speciellt taktiskt kunning. Visst han gör sina fel men den som kan sin Reggina-Mazzarri och sin Samp-Mazzarri vet att han har många strängar på sin lyra att ta fram och att han visst är taktiskt skicklig. Igår plockade han fram en av sina fina strängar. Det där avgörande bytet.

***

Medan Napoli knappade in på Juventus blev Inter återigen skrämda av Tardini-spöket. “I Nerazzurri” har ofta haft svårt mot Parma på bortaplan. Även så igår. Men det handlar nog mer om egna problem än arena-spökerier.

Det blev mer kamp än skönspel. En hel del felpassningar och inte jättemånga farliga chanser. Medan Jonathan Biabiany löpte Inter-försvararna stirriga hade Rodrigo Palacio och Diego Milito både svårt med samspelet och att hota Parmas backlinje.

Inter hade svårt att få igång ett genomtänkt spel och tidigare när spelet inte riktigt fungerat har man alltid haft Antonio Cassano. En spelare som kan lösa upp knutar, slå bollar på djupet, plötsligt hitta en genial passning från ingenting.

Igår tyckte jag att det framgick en annan tydlig sak: När Cassano är med drar han till sig mycket uppmärksamhet och markering vilket öppnar upp ytor för speciellt Palacio. Igår var tänkbara öppningar oftast stängda för argentinaren. Han kom sällan igenom.

Ytor däremot blev det när Nicola Sansone fick bollen på mittplan. Han började springa och springa men ingen motståndare kom. Så han sprang hela vägen fram och prickade in matchens enda mål.

En stark bedrift av Sansone ur den synvinkeln att han hade bra fart under fötterna med boll och för att skottet var så välriktat. Men hur kan en spelare få springa så pass långt utan att ens behöva dribbla en enda spelare? Sansone fick mycket gratis i sitt lilla mästerverk.

Inter behöver nu slicka såren och ta reda på vad som hänt efter Juventus-matchen. Ta reda på vad man ska göra med Wesley Sneijder. Är han med på båten eller inte? Igår hade holländaren kanske behövts. Det kändes så i vilket fall.

Jag förstod inte riktigt Riccardo Alvarez position längre ner i plan och det såg inte ut som att han gjorde det heller. Han gjorde ingen dålig match men med en spelare som Alvarez är det meningen att man ska få ut mer och annat än vad de fick igår. Han blev mest ett stort ..jaha. Kanske hade Phillipe Coutinho varit ett bättre alternativ. Kanske inte

Tränare Stramaccioni har öst beröm över Alvaro Pereira men varför får han inte spela då? Yuto Nagatomo är en kämpe och får liksom ofta ut mer än vad han kan på något sätt. Men jag tycker forrfarande inte att han ska vara en startman för Inter. Om Pereira är det eller inte har han inte ännu fått chansen att bevisa.

Det är för lätt att säga att hade man haft Cassano hade man vunnit. Varningsignalerna har funnits där även med honom på plan. Det är bara det att med en spelare som Cassano kan man lura varningsignaler ett bra tag. Med hans briljans kan man gömma undan dem.

För jag tror mest att problemen handlar om andra saker. Att man har brister i sitt offensiva bollinnhav. Man biter sig sällan fast på motståndarnas planhalva länge. Man måste liksom ha fler växlar en bara omställningsspel som lutar sig på en bra trebackslinje och duktiga anfallare. Om det är Andrea Stramaccioni det beror på eller att det saknas en mittfältare som t ex Shakthars Fernandinho vet jag inte riktigt.

Men det fattas fortfarade ett och annat i årets Inter.

Lorenzo Medici

En ovanligt tam gammal dam

Juventus första halvlek mot Milan var nog deras tamaste på bra länge. Ingen aggressivitet och inte mycket till sprudlande attacker på kanterna som vi är vana att se. Milan tog vara på den gamla damens tamhet och förde det mesta av spelet. Riccardo Montolivos skicklighet fick stort utrymme när Vidal och Marchisio var utmärglade på energi vilket gjorde att Pirlo inte fick rätt gung i sitt spel.

Milans straffmål föddes ur att Milan var bättre än sina motståndare, men själva domslutet var fel i sig. Igen. Bollen tog på Islas rygg och inte hans arm. En del menade att domare Nicola Rizzoli valts just av anledningen att få chansen att jämna ut sina misstag som varit till Juventus fördel tidigare. Att tvätta bort hans pro Juve-etikett och samtidigt jämna ut “orättvisorna” mellan klubbarna.

Sant eller inte så var det faktiskt inte Rizzoli som tog beslutet, det var straffområdesdomaren. Det var heller inte en lätt situation. Det behövdes verkligen repriser för att se vart bollen tog någonstans. Pecis som jag påpekade i mitt inslag i gårdagens Club Calcio så blir det ofta fel när huvudomaren släpper sin magkänsla och litar mer på sin kollega. Kanske hade Rizzoli egentligen en bättre vinkel.

Kanske är det kvällar som denna som Juve hade behövt Antonio Conte och kanske var det hans telepati som väckte dem i paus, för det var ett annat Juventus i andra halvlek. Bättre rörelse och mer vilja samtidigt som Milan sjönk längre och längre ner i plan. Men Juve kunde aldrig riktigt spetsa till några egentliga farligheter och Milan försvarade sig bra.

Segern för Milan var en ordentlig moral-boost. Riccardo Montolivo är i mycket bra form och har tagit laget i sin hand och för dem tryggt framåt, Nigel De Jong jobbade hårt och vann boll, Mexes och Yepes var lugna och säkra och Mattia De Sciglio vann kampen mot Asamoah överlägset. Den unge ytterbacken går från klarhet till klarhet.

Robinho hade extrakt av finess att bjuda på, Kevin Constant fungerade bra på sin ytterbacksplats och Stephan El Shaarawy visade upp sitt stora register när han tog det hårda jobbet för laget. Milan har börjat hitta rätt.

Juventus däremot har faktiskt bara tagit fyra poäng i de fyra senaste ligamatcherna. Kanske är det trötthet, kanske handlar det om att fokuset på Champions League tömmer dem på energi och kanske handlar det även om att det saknas en riktig stjärna framåt.

Jag tror egentligen inte att Juventus är särskilt illa däran. Man har ena benet i Champions Leagues åttondelsfinaler och man kommer leda ligan även efter denna omgångens slut.

Däremot gäller det att inte tappa humöret och självförtroendet när energin är i lågkonjuktur, att inte förlora sin övertygelse om sitt eget spel. Troligen kommer Antonio Conte sätta stopp för det när han är tillbaka på bänken den 8 december.

Jag har svårt att tro att han kommer tillåta Juventus att vara en tam gammal dam som igår.

Lorenzo Medici

San Siro-drama trots allt

Milan mot Juventus brukar innebära stort toppmöte. Ofta till och med seriefinal. Inte ikväll. Juventus är serieledare men Milan är långt efter. Det är inte riktigt samma laddade atmosfär, inte samma enorma förväntningar.

Det är två lag som kommer nöjda efter sin Champions League-vecka. Milan har kvalificerat sig för åttondelsfinal och Juventus är riktigt nära efter sin imponerande seger över Chelsea. Juventus anländer till San Siro som favoriter men Milan har ändå förhoppningar att kunna störa mästarna. El Shaarawy kommer i sanslös form och Riccardo Montolivo har börjat ta hand om Milans mittfält med större övertygelse.

Men att vinna över Juventus är ingen vandring i parken. Contes mannar är alltid svårslagna, har ett så pass bra grundspel och bra trupp att de alltid är mycket svåra att överlista. Det krävs nog att fler kliver fram än “Il Faraone” ikväll för Milan.

Även om kvällens drabbning inte riktigt har samma gnista och glamour än tidigare år blir det ändå en högintressant match.

Låt dramat kicka igång.

***
Han öppnade målskyttet och gjorde sitt 100:e mål i Serie A. Den lille store Fabrizio Miccoli. Det Sicilianska derbyt gick de rosasvartas väg och segern över Catania var odiskutabel. Det gick inte att ta miste på deras glädje efter segern och hur viktig den var.

Josip Ilicic var på gott spelhumör, hans andra och Palermos tredje mål var signerat med stor klass. Just anfallsbesättningen med Brienza-Miccoli-Ilicic (och Dybala och Hernandez) var den stora anledningen till att jag tippade dem högt i tabellen innan säsongen.

Problemet var att jag trodde att de skulle ha värvat minst två försvarare av klass innan transferfönstret stängde. Det gjorde de inte och det var ett uppenbart misstag. Segern igår ger dock hopp om att säsongen inte behöver bli så illa som jag ett tag trott.

***

Pato finns inte med i truppen mot Juventus. Nu har även Silvio Berlusconi för första gången “erkänt” att brassens form och status är ett problem. Att den spelare som en gång var Milans största framtid nu bara är en parentes i Milans verklighet.

I och med Berlusconis kommentar samt att Pato själv börjat gnälla likt en bortskämd pojke (jag menar, han har ju inte direkt imponerat när han fått chansen, så vad ska Allegri göra?) tyder det mesta på att han kommer lånas ut i januari till ett brasilianskt lag. Kanske är det bäst för båda parter.

***

Har en känsla av att Torino kan störa ett Jovetic-löst Fiorentina.

***

Idag återvänder Zdenek Zeman till Pescara.

***

Idag återvänder Luigi Delneri till Bergamo.

***

Annars fortsätter toppstriden med Inter, Napoli och Lazio imorgon och på tisdag. Utsträckt omgång. Positivt då man kan se många matcher i lugn och ro. Detta innebär även att omgångskrönikan “skjuts upp” till onsdag.

Lorenzo Medici

Supporterintervju - Palermo

Serien med supporter-intervjuer fortsätter. Den här gången är det dags för Palermos Hampus Nielsen!

-När, hur och varför började du heja på Palermo?

-Jag kan inte säga vilken exakt dag som jag började heja på Palermo. Jag har alltid tyckt att Sicilien och framförallt Palermo är en fascinerande plats. På 90-talet väcktes mitt intresse för fotboll i Palermo. Jag har min första Palermotröja från säsongen 96/97, men jag var väldigt ung då och jag skulle inte vilja påstå att jag blev en Palermo-supporter direkt. Mitt intresse för klubben har växt med tiden. Det var först säsongen 02/03 som jag började följa klubben dagligen.

-Första gången jag var i Palermo var 2005 eller 2006 tror jag. Efter det har jag varit där några gånger varje säsong med tiden i lumpen som undatag. Jag fick en Palermo-tröja från en gammal vän från Palermo som tillhör en liten supportergrupp från Termini Imerese. Honom lärde jag känna på 90-talet och han var den första som försökte få mig till att bli en Palermosupporter. Än idag går jag och ser matcherna med gruppen från Termini Imerese, det finns inget annat.

Måste man ha en fysisk förankring till staden eller laget för att vara”berättigad” att heja på det? Vad är en riktig supporter för dig?

-Nej, det tycker jag inte. En riktig supporter är en som i med och motgång alltid står bakom sitt lag. En som i första hand håller på tröjan och stöttar spelarna som bär den.

-Varför börjar man heja på ett lag egentligen? Vad driver en? Vad är supporterskapets kärna? Samhörighet? Spänning? Adrenalin? Vad tror du?

-Oftast är det väl så att man som barn upptäcker fotboll och man börjar kolla på ett lag mer än ett annat. Man kanske känner igen sig själv i en klubb. Jag vet inte riktigt. Det är nog så att varje supporter har sin förklaring. Jag känner igen mig själv i Palermo. Jag tycker mitt liv, precis som palermitanarnas liv, påminner rätt mycket om det Palermos färger står för.

-Palermo har rosa och svart för att det rosa representerar det söta i segrarna och svart representerar det bittra i förlusterna. Man säger att palermitanarnas liv är likadant, antingen är allt på topp eller så är allt i botten. Det finns inga mellanstationer.

-Hur ser du på din klubbs ägare?

-Jag är tacksam för vad Maurizio Zamparini har gjort för klubben. Jag tror dock att det är bäst för alla om Zamparini och Palermo går skiljs åt. Det har uppstått en spricka mellan Zamparini och Palermos supportrar och som jag ser det så är den väldigt svår och nästan omöjlig att reparera. Just nu gör Zamparinis närvaro i klubben mer skada än nytta.

-Pietro Lo Monaco har köpt 10% av klubben och har enligt Zamparini fullt ansvar för både den tekniska och administrativa biten. Jag är mer positiv till Lo Monacos framtid i klubben.

-Vilken är din favoritspelare i Palermo genom tiderna och varför?

-Eugenio Corini som spelade i Palermo mellan 2003 och 2007. Han var en gentleman och den perfekta lagkaptenen. Än idag är han min lagkapten och kommer förmodligen alltid att vara. Han var dessutom en ruskigt bra fotbollsspelare, förmodligen Italiens mest underskattade spelare. Han var en spelare som aldrig bråkade, aldrig filmade och han respekterade alltid Palermo-tröjan.

-Han var en bättre version av Andrea Pirlo. Något jag är tacksam för är att Corini alltid var ärlig oavsett vad det gällde. Det var en spelare som aldrig tillät transferrykten, när han väl lämnade klubben så gjorde han det för att sportdirektör Rino Foschi och president Maurizio Zamparini prioriterade yngre spelare. Presskonferensen där han tog farväl av Palermo är något av det sorgligaste jag sett inom fotbollen. En dag hoppas jag att Corini blir tränare för Palermo.

-Vilken är din favoritupplaga i Palermos historia?

-Svår fråga. Jag skulle säga laget från 04-05, men ändå vilja nämna att laget 03-04 är nästan lika mycket favorit.

-04-05-upplagan gillar jag för att laget hade fokus på italienska spelare, de tog sig an Serie A respektlöst och var den första upplagan att ta Palermo till Europa.

-Målvakten Guardalben som under sin tid i Palermo även blev kallad till landslaget. Zaccardo, Biava, Barzagli och Grosso i backlinjen. Tre av dem tog VM-guld 06, fortfarande som Palermo-spelare. Mittfältet bestod av bland annat Barone (även han världsmästare 06 som Palermo-spelare), Corini och Mutarelli. Zauli var trequartista bakom anfallarna Brienza och Toni. Brienza fick även han representera Italiens landslag och Toni var med och tog VM-guld 06. Som tränare hade vi Guidolin.

Stort tack till Hampus Nielsen som ville ställa upp!

Lorenzo Medici

Mina Råsunda-minnen

Råsundas sista dag i livet. Det blev ett värdigt och vackert slut. AIK:s supportrar målade upp ett enormt vackert tifo i absoluta toppklass. Som att de prytt en begravning med fyrverkerier och glitter. Det blev dock ingen seger för AIK i den sista matchen på Råsunda, men att de överhuvudtaget är med i Europa Leagues gruppspel är starkt. De förlängde Råsundas liv en aning.

Det blev inte Helgi Danielson och en AIK:are som blev sista målskytt på Råsundas matta. Det blev Edinson Cavani och kanske var det vackrast så. Att planens största spelare fick sätta punkt för historien. Trots att jag aldrig haft Råsunda som hemmarena varken som spelare eller åskådare betyder det inte att jag inte har minnen från arenan. Det har jag.

Som när jag på min svensexa skulle vara med i en deltävling i ett straffsparksjippo på Söderstadion. Man skulle pricka kryssen (10 poäng) eller längst ner i hörnen (5 poäng) medan resten av målet var täckt. En sån där tävling som sker i pauserna och som man är lagom intresserad av när man sitter på läktaren.

Eftersom som jag inte innan visste vad som skulle hända stapplade jag ner på arenan utan några större förväntningar. Ren tur att jag hade ett par enkla gympadojor på mig. Vi var väl tre eller fyra stycken som var med i tävlingen. Vi turades om. Jag var sist. Alla de andra hade satsat på de låga hörnen, jag gick för krysset. Mitt första skott, en sträckt vrist, flög upp rakt i kryssribban.

Plötsligt vaknade en del på läktaren. Andra omgången, nästan likadant. Alla försökte på de låga hörnen och en lyckades. Min tur. Samma sak. Mitt skott träffade på exakt samma ställe. Kryssribban igen. Lite som i den där reklamen med Ronaldinho. Nu gick det ett sus bland Bajen-klacken som börjat intressera sig.

Sista omgången. Inga fler poäng. En kille hade fem poäng. Ville jag vinna var jag tvungen att sätta den. Jag stegade fram utförde mer eller mindre samma skott. Fast lite lägre. I krysset. Nu exploderade Bajen-fansen. Köp Bajen köp! Köp Bajen köp! ekade över arenan. Jag tog momentet i handen och sprang fram till klacken och tackade dem.

Problemet var att man vann inget. Detta var bara en delfinal. Finalen skulle ske i ett senare derby mellan AIK och Hammarby på Råsunda. Första priset var en bil och andrapriset en jacuzzi vill jag minnas. Eftersom det gick ett par veckor hann jag tänka på hur mycket pengar man kunde få om man sålde en splitterny bil.

Den här gången hade jag laddat med riktiga fotbollskor. Vi sköt mot Bajen-klackens sida och jag hörde hur vissa kände igen mig från min uppvisning på Söderstadion. Det gick inte lika bra. Inga skott i krysset. Inte ens nära. Det var nästan så att Bajen-supportrarna som kände igen mig blev besvikna. “The magic moment” var försvunnet. Jag satte en i hörnet. Jag kom trea.

Det blev ett presentkort på MIO för 2000 kr.

***

För ungefär 22, 23 år sedan kom Liverpool på besök till Sverige och Råsunda för att möta ett ihoplockat stockholmslag. Spelare från AIK, Djurgården och Hammarby. Det var ett klassiskt Liverpool med spelare som t ex John Barnes, Peter Beardsley, Bruce Grobelaar och Glenn Hysen.

Det skulle spelas en förmatch också. Ett stockholmslag med tonåringar från AIK, Djurgården och mitt Hammarby. Jag var uttagen. Vi skulle dock inte möta Liverpool utan Dynamo Kievs ungdomslag. Det blev inte speciellt jämnt. Vi blev utspelade. Jag vill minnas att det blev 1-7 eller liknande. De var galet bra både individualistiskt och lagmässigt.

Personligen minns jag bara någon schysst soloraid från min sida, inte mycket mer. Men förmodligen hade jag varit okej eftersom AIK:s tränare ringde mig efter någon vecka och försökte värva mig. Jag tackade artigt nej, av lojala skäl antar jag, och blev kvar i Hammarby ett par år till. Kanske hade min fotbollskarriär tagit en annan vända om jag tackat ja, vad vet jag.

Långt senare fick jag det berättat för mig att den matchen mot Dynamo Kiev inte bara varit en match mellan en massa förglömda tonåringar som ville nå stjärnorna. Andrei Shevchenko hade varit med. Troligen hade jag den dagen blivit ordentligt uppsnurrad av en då framtida legend. Synd bara att man inte förstod vidden av det då (vilket ju var omöjligt).

Men man kan ju alltid spela upp bilderna i huvudet igen och måla upp Shevas pojkansikte och hur han är en av dem jag passerar med lätthet i den där solorajden jag gjorde.

Tack för minnena, Råsunda.

Lorenzo Medici

När Mexes lekte Zlatan

För er som kan eran Philipe Mexes var målet igår kanske inte helt överraskande. Fransmannen har tekniken för att göra sådana typer av mål. Men det var ändå rätt sensationellt med tanke på vilken dålig form Mexes har varit i. Det var inte den första spelaren man trodde skulle leka Zlatan för en dag.

Mexes fantastiska uppfinning var dock inte Milans första mål utan andra. Stephan El Shaarawy hade dessförinnan utfört sitt lilla fina verk, en perfekt känslig förstatouch och smack in i bortre hörnet. Sedan låg han bakom Patos och Milans tredje mål. Grejen med El Shaarawy är att han inte är en vanlig 20-åring som presenterar sitt genombrott, han är något alldeles extra.

Det vanliga med unga spelare är att de blandar och ger lite, inte att man håller en så hög nivå under så pass lång tid som “Il Faraone” nu har gjort. Det är det som är det unika med hans explosion, att han bara fortsätter i sitt flow, att han kan vara rätt osynlig men sedan dyka upp och göra viktiga och vackra mål. Denna förmåga gör honom till en riktig toppspelare.

Milan är nu med en omgång kvar redan kvalificerade för åttondelsfinal vilket är starkt med tanke på den turbulens och de problem som de ändå haft. Att man ändå inte är något större hot till att ta sig till en C.L-final spelar mindre roll eftersom man vet att man inte är så starka idag. Att ta sig vidare betyder att det rasslar in viktiga pengar plus att klubbens varumärke inte sjunker för mycket.

Juventus och Milans segrar var viktiga för italiensk fotboll. Nu har man ett lag (Milan) som redan är klart för åttondel och ett (Juventus) som nästan är det. Enormt betydelsefullt för Italiens ranking och marknadsvärde. Nu gäller det bara att klubbarna i Europa League hänger på. Inter är redan klara, Lazio och Napoli har bra utgångslägen och kan bli klara ikväll medan Udinese har en tuff uppgift att både vinna över Anzhi och över Liverpool i sista omgången. Får Italien fem lag av sex vidare är det bra gjort.

Enligt mina prognoser skulle de olika länderna få med sig så här många lag vidare från gruppspelet i C.L och E.L:

Spanien 6 lag, Tyskland 6-7 lag, England 5, Italien 5, Frankrike 3-4, Ukraina 3, Portugal 1-2.

Detta skulle innebära att Spanien och Tyskland fortsätter att rycka ifrån Italien, att vi håller jämna steg med England och håller länder som Frankrike och Portugal ifrån oss. Sedan handlar det ju så klart om hur långt lagen tar sig i de olika turneringarna, men så här långt är det ett mer än godkänt facit.

***
Ikväll kommer Paul Gascoigne hyllas innan matchen mellan Lazio och Tottenham (Gazza har ju spelat för båda klubbarna). När Gascoigne var som bäst var han en av de finaste engelska spelarna i modern historia.

***
Napoli kommer till Råsundas sista kväll som fotbollsarena och gör det med behovet av att vinna. Kan bli en fin avslutning-match. Har en känsla av att Edinson Cavani inte går mållös.

Lorenzo Medici

The italian lesson

Juventus behövde vinna medan Chelsea inte fick förlora. Det blev en italiensk fotbollslektion. Juventus satte hög fart på en gång och visste vad de ville. Asamoah och Lichtsteiner låg högt upp, pressade ner Chelseas ytterbackar vilket gjorde att Juventus fick grepp om matchen. En taktisk triumf. En seger för 3-5-2-systemet.

Chelsea var dock farliga i sina omställningar i första halvlek men var i längden ledarlösa och lite omständiga när de kom fram till straffområdet. Det känns att de håller på att bygga nytt. Juventus är inne i en annan fas. De har redan byggt nytt, de är redo att ta nästa steg.

Inget är ju klart förrän det är klart men visst har Juventus ena benet i åttondelsfinal. Jag kan mycket väl se att Shakthar och Juventus promenerar in ett kryss tillsammans i sista matchen. Ja, Donetsk har ju till och med råd att förlora men jag gissar att de vill behålla sin förstaplats.

Det var svårt att plocka ut någon speciell spelare i Juventus som var extra framträdande, det var en lagseger där de flesta var riktigt bra och ingen föll ur ramen.

Mina spelarbetyg från igår:
Juventus: Buffon 6,5, Barzagli 7, Bonucci 6,5, Chiellini 7, Lichtsteiner 6,5, Vidal 7,5, Pirlo 6,5, Marchisio 6,5, Asamoah 7, Vucinic 6,5, Quagliarella 7. AVB: Giovinco 6,5, Caceres 6.

Chelsea: Cech 7, Cole 5,5 David Luiz 6, Cahill 5, Ivanovic 5,5, Azpilicueta 5, Ramires 6, Mikel 5, Hazard 5,5 Oscar 6,5 Mata 5. AVB: Moses 6, Torres 5.

Lorenzo Medici

Spela fotboll, gnällspikar!

Juventus och Inter är så fixerade vid varandra att de glömmer bort sig själva. Allt är den andras fel, själva är man felfria. Som treåringar i en sandlåda.

Upprinnelsen är självklart Calciopoli-historien. Inter anser att Juventus varit Italiens “bad guys” och stulit scudetton. Juventus hänvisar till Stefano Palazzis 72 sidor nu preskiberade avlyssningsdokument.

Massimo Moratti gick ut och slog på stora trumman efter matchen mot Cagliari och den uteblivna straffen. Må vara rätt i sak men precis som alla andra storlag ser man bara orättvisorna mot en (t ex utebliven straff mot Cagliari och offsiden på Asamoah) och inte orättvisorna till ens fördel (t ex utebliven straff för Robinho i derbyt och utebliven straff för Catanias Gomez). Orättvisor som de mindre lagen fått stå ut med i alla år.

Alla storlagen agerar likadant, man försöker medvetet lägga över pressen på andra lag och på domarna genom att gå ut och gnälla högljutt och man ser sig själva som offer. Milans Adriano Galliani försöker t ex spela duktig nu och tillrättavisar Moratti med sin påminnelse om derbyt.

Samtidigt säger han att Milan minsann inte klagade så mycket förra säsongen. Vad jag vill minnas höll han på och tjatade om spökmål in i det sista. Det enda anledningen till att han kan låtsas vara “bror duktig” nu är att Milan inte fått så mycket emot sig förutom i derbyt och för att de inte slåss i toppen.

Juventus svarade på Morattis uttalande med att på sin hemsida skriva “No comment” och länka till Palazzis dokument (som jag nämnde ovan). Snacka om självmål. De kände sig tydligen träffade och tyckte sig tvungna att slå tillbaka. Som att de är fullt medvetna om de felaktiga domslut de fått med sig den här säsongen (t ex Catania-matchen, Asamoah-offsiden).

Sedan har vi Antonio Cassanos uttalande om att Juventus bara vill ha soldater i sitt lag vilket fått Bonucci att tweeta och Conte att replikera. Fram och tillbaka. Du är minsann bara en snackare, vi är seriösa. Du är minsann dömd för fusk, jag är inte en snackare. Det är min spade, inte din. Ja men du gillar ju inte rött, spaden är ju röd.

Det är lättare att snacka om orättvisor och att alla är emot en än att tala om att man inte kan manövrera ut lag som Cagliari och Atalanta eller att Nicklas Bendtner blev svaret på jakten på ens “Top Player”.

Juventus och Inter har vettigare saker att tänka på. Juve spelar för sin existens i Champions League och Inter bör se över vad som inte fungerar i spelet och sätta in en stöt på Fernandinho.

Men kanske njuter de av sitt gnabbande och tjafsande, kanske kan de inte leva utan sitt martyrskap och behov att racka ner på andra. Jag är i vilket fall trött på hela  cirkusen. Det har börjat gå för långt.

Spela fotboll, gnällspikar!

***

Panorama.it publicerar varje vecka hur tabellen skulle se ut om man plockar bort de stora domarmisstagen. Så här skulle tabelltoppen se ut enligt dem: Juventus 30, Inter 26, Fiorentina 25, Napoli 23, Roma 21, Lazio 20.

De klubbar som fått mest emot sig är Parma, Sampdoria, Palermo och Torino. Inga storlag där inte. Kanske finns det mindre att gnälla på än vad man vill göra gällande.

***

Ansvarseffekten. Jag har valt att kalla den för det. För det är lite det som har hänt med massinvasionen av domare. Hittills så har straffområdesdomarna gett mer förvirring än nytta. Jag tror att det har att göra med att det är för många kockar runt soppan. Man lägger över ansvaret på varandra och så tas inget eller fel beslut. Ett bra exempel är när Astori drog ner Ranocchia i söndags. Domare Giacomelli väntade på att straffområdesdomaren skulle säga till att det var straff (och vice versa kanske) och tappade därför beslutsförmågan själv.

Ett annat exempel är matchen igår mellan Roma-Torino. För mig kändes Romas straff mycket tveksam och det var straffområdesdomaren som tog beslutet, hade domare Guida följt sin egen magkänsla hade han valt att fria vilket hade varit mer rätt. Och så här har det ofta sett ut den här säsongen.

Det hade varit bättre om pajasen Michel Platini inte varit så konservativ kring teknologins införsel i fotbollen än att trassla in sig i denna domarmassa utan större förbättring. Vi har sett din ide sättas i verket, Michel och nej det fungerar inte speciellt bra.

***

Roma
gjorde en mycket bra första halvlek i matchen mot Torino och spelade som man ska men lyckades inte få bollen i nät trots många bra chanser. I andra halvlek spelade de lite sämre men fick utdelning tack vare en tveksam straff (se ovan).

Pablo Osvaldo agerade stor målsumpare förutom straffmålet, Lamela hade för lite boll, Totti blandade och gav, Pjanic var stundtals bra och fick göra ett förlösande mål, Bradley och Florenzi gjorde ett gediget jobb, Marquinhos var suverän och Balzaretti visade stor energi men inte så mycket skärpa. Seger och inget insläppt mål är väl ett steg i rätt riktning men inte alla de missade chanserna. Roma har nu förresten ett poängsnitt på 1,00 med Daniele De Rossi och 2.25 utan honom.

***

Catanias Pablo Barrientios var så bitter över att han var petad mot Chievo att han twittrade efter matchen “Det är dags att lämna den här staden. Tack för allt”. Sedan ångrade han sig lite och skrev typ att det är sådant som man råkar skriva i stundens hetta. Ja, se vuxna människor och hantering av dagens mediaflöde. Kanske är vi alla bara små barn med stort bekräftelsebehov.

***

Även om jag är hård mot Juventus och Inter i texten ovan så betyder det inte att jag inte är stolt och glad att Inter tagit Europa League på allvar, plockar poäng till Italiens ranking och det betyder inte att jag inte hoppas att Juventus vinner över Chelsea ikväll. Det gör jag.

Precis som jag hoppas att Milan slår Anderlecht, Napoli vinner på Råsunda, Inter blir etta i sin grupp, Lazio vinner över Tottenham och  att Udinese besgegrar Anzhi. Jag tror verkligen att Juve kan klara av Chelsea Jag tror det kommer tändas till som aldrig förr på Juventus Stadium.

Jag kan kritisera alla italienska lag men sedan glömma, gå vidare och imponeras och älska dem igen. Som mina små barn, som jag läxar upp och sedan ger en kram. När de italienska lagen kliver ut i de europeiska turneringarna hoppas jag att de vinner. Spelar de dåligt ska de få höra det men jag hoppas alltid på det motsatta. Jag tror på en bra vecka för de italienska lagen ute i Europa.

Helst utan en massa snack, tack.

Lorenzo Medici

Händelserikt och ändå status quo

Juventus öppnade dörren på glänt men ingen vågade kliva in. Som att Napoli och Inter mest blev skrämda av smygtitten in i scudettorummet. Napoli tappade 2-0 till 2-2 mot Milan i lördags och Inter ordnade upp ett 1-2 underläge till “endast” 2-2 mot Cagliari. Inga pjäser flyttades fram. Alla passade när de kunde gått all-in.

När Inter föll i sömn efter sitt ledningsmål (vilken känsla i den passningen av Cassano!) passade Cagliari på att attackera, bjuda på en omställningsshow men även producera. Andrea Cossu var sitt lilla kvicka jag och hade en härlig lekkamrat i Serie A:s senaste genombrottsman i Marco Sau. Medan de två ordnade kvitteringen, löpte Nainggolan och Ekdal lungorna ur sig och Conti stod för klokheten.

Inter lyckades inte vakna förrän Astori lyckades styrde in Alvarez låga inlägg i eget mål. Problemet var att dessförinnan hade Pinilla lekt Van Basten och Sau smidigt satt sitt andra mål. Med kvitteringen i ryggen jagade Inter febrilt ett segermål. De kom nära. De borde haft en straff.

Men det var svårt att tycka synd om Inter när de snarkat bort åttiofem procent av matchen, man kan inte spela med full energi första och sista tio minuterna. I dagens Serie A fungerar det inte, speciellt inte när man möter ett så vasst Cagliari som man gjorde igår.

Förresten var Albin Ekdal ruggigt bra igår. Förresten ska vi inte glömma att Handanovic räddade Inter minst två gånger om i första halvlek. Förresten såg både Alvarez och Coutinho pigga ut när de hoppade in igår.

Precis som jag sagt hela hösten såg man igår att Inter skulle behöva en kreativ playmaker på mittfältet. Fredy Guarin kan kanske vara den spelaren. Wesley Sneijder spelar för långt fram i banan för att vara den spelaren. Det är inte Paulinho man ska jaga i vinter utan en annan brasse. Shakthar Donetsks, Fernandinho, Där har vi en spelare som skulle passa perfekt.

Varken Inter eller Napoli lyckades alltså täppa till glappet till Juventus men det fanns ett annat lag som tog vara på alla topplagens kryssorgier. Nämligen Fiorentina. Japp, de smyger med och är nu uppe och nosar i den absoluta grädden.

Och varför skulle de inte kunna vara en scudetto-kandidat? De har ett suveränt lag, spelar trygg och vacker fotboll, har en lysande back-trio, ett välspelande mittfält och spelare som kan göra mål när Jovetic finns på plan och när han inte finns på plan. Om Viola hittar en striker av klass i januari skulle jag inte räkna bort dem från titeln. Men okej, mer realistiskt är att de är med i striden om en Champions League-plats.

Om vi förutsätter att Juventus ändå är det starkaste laget med den bästa truppen (går de dock långt i C.L så vet man aldrig) så ser det ut att kunna bli en underbar intrig om de två andra platserna till C.L. Vi har redan Inter, Napoli och Fiorentina som är där och slåss och Lazio har inte långt upp. Jag skulle heller inte räkna bort Roma ännu. Med Zeman vet man aldrig vad som kan hända. Ett par segrar i rad skulle ta dem tillbaka in i C.L-boet igen. Ikväll vet vi redan mer om den saken när de tar mot farliga Torino.

***
Genua-derbyt må ha varit överöst av ångest och skräck över vad en förlust skulle innebära.  Trots dessa förutsättningar bjöd supportrarna på ett utt underbart tifo. Gradinata sud lystes upp likt en vacker ljusshow omgivet av flaggor.

Den något glömde Andrea Poli öppnade upp en match, som dittills mest bestått av kamp, med sitt 1-0-mål. Ett mål där två Genoa-spelare sladdade och upphävde offsiden. Därefter havererade Genoa-försvaret som ett lanternas Titanic. En ensam Mauro Icardi hotade mer än vad både Immobile och Boriello gjorde och firma Granqvist & Bovo agerade sävligt och blev bortsprungna stup i ett.

Katastrofale DAniel Tozser (kan Genoa bara sluta att låta honom spela från start, snälla, snälla) spelade fel och när sedan svensken inte hann med Icardi och usle Cesare Bovo petade in bollen i eget mål i sitt märkliga försök att rensa undan bollen kändes det som derby-ridå för Genoa. Bovo bokstavligen sjönk genom jorden där. Bara oskicklighet från Icardi och Munari stoppade matchen från ett totalt röttblått ras.

Men inga segrar är ju vunna innan domarens sista signal är blåst. Ett uppryckt Genoa i andra halvlek (inbytte Bertolacci och Vargas hjälpte till) försökte ivrigt få till en reducering och utan att skapa allt för mycket sjönk Sampdoria allt längre ner i plan och anfallen blev färre och färre.

När Ciro Immobile till slut tryckte in 2-1-målet väckte han hopp i deras derby-existens. Allt medan Sampdorias skräck säkert började spridas, tankarna om en tappad match telepatiskt börjat florera mellan spelarna. Hålla undan för vad livet är värt. Men Genoa orkade inte riktigt och kontringarna började öka för Sampdoria.

För detta skulle inte bli Genoas derby, utan en ung 19-årings derby. Han som pressade fram Samps andra mål, han som borde gjort mål på sin jättechans i första halvlek och han som löpte sönder Genoas försvar. Mauro Icardi gjorde 3-1 (förnämlig framspelning av Tissone) och blev hjälten som Sampdoria behövde när luften de andats börjat ta slut.

För honom blev det en match han aldrig kommer glömma. För Ciro Ferrara betydde det lite lugn och ro. Och en morgondag som fortsatt tränare för sitt lag. Sampdoria och Ferrara besegrade ångesten och krattade fram en vecka på moln istället.

Genoa däremot kryper ur derbyt som tabelljumbo med en tränare som inte kan vinna eller få ordning på försvaret. Ett Genoa som är skadeskjutet av president Preziosis brist på kontinuitet, bortplockat på kreativa mittfältare (Tozser, Tozser..) och tömt på självförtroende.

Men jag hoppas verkligen båda klubbarna klarar sig kvar. Ett Derby Della Lanterna är något Serie A inte bör vara utan.

***
Catanias kontinuitet i truppen och deras hyggliga spets gör att de absolut kan fortsätta flyga under Rolando Marans vingar ett tag till.

***
Jag menade tidigare att Bologna skulle ha tålamod med Stefano Pioli. Det hade de och fick betalt tillbaka igår. 3-0 mot bottenkonkurrenten Palermo var ett viktigt resultat. Jag tror att Palermo är mer illa ute än Bologna i det långa loppet. Med spelare som Gilardino, Diamanti och Gabbiadini borde de kunna ta sig upp på lugnare mark snart.

***
Titta vem som gjorde mål! Raffaele Palladino! Jodå, han är kvar i Serie A. Hans karriär har mer eller mindre blivit söndertrasad av skador men igår dök han upp och kvitterade för Parma mot Udinese i slutminuten. Det går liksom inte att tänka bort tanken hur bra Palladino hade kunnat bli utan alla skadorna.

***
Giovanni Stroppa har kastat in handduken. Pescara får nu leta en ny tränare. Har svårt att se att någon kan rädda Serie A:s sämsta trupp.

***
Det var en omgång där det hände mycket. Oväntade upphämtningar, en 0-0 match med chanser för typ tio mål, massor av utvisningar, derby-ångest, självmål, en missad straff som ledde till en tränares uppsägning, en straffsituation som borde blivit straff och en spelare som dök upp från de döda.

Och ändå blev kontentan till störst del ett status quo.

Lorenzo Medici

Hukande tiger, gömd drake

Berlusconi var och gästade sitt lag igår. Ingjuta lite mod sådär, visa upp sig, skoja lite. Kanske till och med tro att hans vistelse ska ge lite positiv vidskepelse. Sanningen är att Milan behöver fler av hans euros  och färre av hans skämt. Typ sju-åtta startspelare till att börja med.

Allegris Milan var lite som den där karatemästaren som tycker sig själv vara vacker övertygande, dansandes runt visandes alla möjliga trick ur en alldeles för utdragen kata då motståndaren (Napoli) som bara tittat på tar upp en pistol och avrättar. Napoli behövde bara Inlers gunsmoke och Abbiatis hål i händer och fötter för att klä av Milans meningslösa bollinnehav. 2-0 utan någon överdriven ansträngning för Mazzarris mannar.

Men hos den hukande tigern fanns en gömd drake. För så länge Milan har en mer konkret, listig och skicklig martial-art-mästare att plocka fram ur sin arsenal är aldrig hoppet förbi. Den faraoniske ninjan är så säker i sina rörelser nu att ingen går säker. Smack, smek och whoops så hade han tyst och hårt satt dit reduceringen.

En ny halvlek tog sin skepnad och de rödsvartas spanska målsumpar-ekvilibrist bytte två missade chanser med en missad chans från Neapels stoltaste tuppkam. Medan Allegri bytte in offensiv spelare efter offensiv spelare tog Mazzarri den andra vägen. Den gamla italienska defensiva svängen. Ut med Insigne in med Mesto. Defenisva signaler och Napoli tappade.

Och kvitteringen kom. En liten ljuvlig samba-pass för Robinho och vips så var den lilla faraonen där igen och målade. Till skillnad från sin lagkamrat Bojan missar han inte.

Tänk att Napoli alltid är som bäst när man jagar likt en blodtörstig hund, när man får gå mer på intuition och känsla än tanke och taktik. När Mazzari däremot försöker leka defensiv hjärnkirurg håller man sällan fortet tomt på inkräktare.

El Shaarawy fixade en meningslös poäng rent tabellmässigt för Milan, men en poäng viktig för moralen. Mazzarris Napoli fick med sig en poäng som varken var meningsfull för jakten på Juventus eller för moralen.

***
Lazio och Federico Marchetti höll undan för Juventus. Det var en mycket bra match. Juve var aggressiva, spelade med fart och pressade ner Lazio ordentligt i andra halvlek. Men Marchetti hade druckit mirakel-dryck och tog allt. Men Petkovics Lazio är ett strukturerat lag, spelar bra försvarsfotboll och försöker hålla i boll. Det fanns en god dos av det också i den räddade poängen.

Lazio var självklart nöjda med poängen medan Juve var det mindre. Men spelar de så här mot Chelsea på tisdag har de en bra chans. Det är den matchen som betyder mest för Juve just nu. Det är på tisdag när de ska ut och sätta sin Champions League-överlevnad på spel som vi får se om de är redo för den stora dansen, vilka spelare som är beredda att kliva fram. Det kommer bli något extra.

Precis som Derby Della Lanterna mellan Sampdoria och Genoa på söndag kväll.

Lorenzo Medici

Två regler att förändra

1. Gult kort när man drar av sig tröjan.

Detta är nog fotbollens löjligaste regel. En spelare får gult kort om han drar av sig tröjan och firar efter ett mål. Anledningarna är väl att man vill undvika olika typer av meddelanden på tröjan under matchtröjan samt att det skulle fördröja spelet.

I själva verket fördröjer det inte spelet mycket mer än om man inte firar med en avdragen tröja och det är inte i närheten av all tid som går till alla typer av skador och filmningar. Det är inte en anledning nog. Om man vill undvika olika typer av politiska meddelanden eller reklam som skulle kunna visas på en T-shirt under matchtröjan borde det inte vara så svårt.

Om man drar av sig tröjan och det inte står något på tröjan under slipper man bestraffning medan om man har ett “förbjudet” meddelande så får man en eller två matchers avstängning i efterhand.

Men då får han ju inte gult kort vilket skulle kunna påverka matchens utgång? Ja, och det är lite min poäng. En sådan företeelse är inte riktigt av matchrelaterad art. Kapar man någon har man direkt påverkat spelet medan ett meddelande inte gör det. Om man däremot ger t ex två matchers avstängning i efterhand får spelarna tänka till både en och två gånger om de tycker att det är värt det.

2. Målchansutvisning

Detta är en regel som ofta betyder straff och utvisning i samma situation. Hur många gånger har vi inte sett en försvarare försöka komma ikapp sin motståndare, smyga upp bakom och råka kroka i spelaren bakifrån och sedan åka ut? Försvararens intention är inte att fälla spelaren utan att försöka ta sig ikapp.

Tänk då att detta scenario kan leda till både utvisnng och straff om det sker innanför straffområdet. Det känns extremt hårt för en situation där det knappt skett en förseelse utan som är av mer slumpartad art.

Om det sker innanför straffområdet, räcker det gott med straff och varning enligt mitt tycke. Sker det dock utanför straffområdet och den anfallande spelaren verkligen har fri lejd mot mål blir det knepigare eftersom efterföljden inte blir tillräckligt hård. Gult kort och frispark för ett friläge som mycket väl kunnat leda till mål är inte mycket att hänga i julgranen.

Här borde man kunna tillämpa ett rött kort om försvararens avsikt är att stoppa sin anfallare. Självklart kommer det alltid diskuteras vad som är avsikt och inte men det blir ingen skillnad mot hur det är idag eftersom det ändå tjafsas kring målchansutvisningar. Ofta syns det om försvararens avsikt är att stoppa sin motståndare eller inte.

Vad tycker ni?  Vilka regler skulle ni vilja ändra eller ta bort?

Lorenzo Medici

Så mycket tjänar lagen på TV-rättigheterna

De italienska klubbarna verkar överens om hur de ska dela upp TV-pengarna för åren 2012-2015. En nyhet är att nästa säsong och säsongen efter det så tillkommer det 17 respektive 24 miljoner euro till de 10 bäst placerade lagen (varav 1:an ,2:an och 3:an  får 15% procent av de pengarna, 4:an och 5:an får 10 % osv) samt en större “fallskärm” till de lag som åker ur ´Serie A.

Kriteriena för hur pengarna delas ut är så här:
40 % av pengarna delas ut lika till alla klubbarna. 30% delas ut enligt “popularitet” (varav 25% delas ut efter antal supportrar och 5% efter invånarantal i kommunen där laget spelar). Sista 30 % delas upp efter sportsliga resultat (5% baserat på senaste säsongen, 15% baserat på de fem senaste fem säsongerna och 10% utefter resultat från 1946/47).

Vilket betyder att pengarna skulle delas ut ungefär så här för denna säsong:
Juventus
Ca 100 miljoner euro
Milan, Inter
ca 90 miljoner euro
Napoli, Roma
ca 65 miljoner euro
Lazio
ca 50 miljoner euro
Fiorentina
ca 45 miljoner euro
Udinese, Palermo
ca 40 miljoner euro
Sampdoria
ca37 miljoner euro
Genoa, Bologna, Cagliari, Catania, Atalanta
ca35 miljoner euro
Torino
ca 34 miljoner euro
Parma
ca 32 miljoner euro
Chievo
ca 29 miljoner euro
Siena
ca 27 miljoner euro
Pescara
ca 24 miljoner euro

Källa: La Repubblica.

Lorenzo Medici

Sanningen om Zlatan har hunnit ikapp tiden

Italien förlorade men lämnade ändå ett positivt intryck efter matchen mot Frankrike. Balotelli & El Shaarawy fungerade bra ihop och tillsammans med Montolivo skapade de tre ett vackert mål som “Il Faraone” var avslutare på. Även Marco Verratti var bra på mittfältet.

Det var de unga som strålade medan de äldre hade det lite tyngre. Troligen var de lite slitna av hårt matchande. Det italienska försvaret var inte på topp och släppte till exempel igenom Valbuena lite för lätt. Men sett till helheten fick Prandelli säkert svar på att Italien har många unga spelare med en biljett till Brasilien i handen.

***
Wesley Sneijders kontrakt går ut 2015 men Inter har lämnat ett kontraktsförslag till holländaren. En förlängning på ett år. Men vad finns det egentligen för anledning till att ens diskutera en förlängning av ett kontrakt som går ut om tre år? Jag tror att Inter helt enkelt försöker bli av med Sneijder. För i kontraktsförlängningen finns det en lönesänkning på ca 2 miljoner euro.

Sneijder lär säkert inte gå med på det och då uppstår det en situation där båda parter ger varandra klartecken till en försäljning. Lite som att Inter vill ge Sneijder en anledning till att lämna, att deras egna anledningar inte räcker.

För anledningar till att Inter vill sälja Sneijder är jag övertygad om att det finns. 6 miljoner euro varje år till exempel. Det är helt enkelt vansinniga pengar för en spelare som inte kunnat leva upp till den lönen sedan Mourinhos dagar. I dessa tider är det pengar som Inter vill och måste bli av med frånsina konton.

***
Apropå Inter, så börjar det nu knorras att affären med kineserna inte blir av. Jag hade det lite på känn. Sådana här typer av affärer är inte enkla och görs inte i ett nafs. Det slutar ofta i att det inte blir något. Se bara på Palermo och araberna. Anledningen till förseningen är främst av byråkratisk natur. Affären ska få sitt godkännande från fem olika instanser vilket innebär att det tar tid.

Men tydligen är det inte bara det. Affären har fått inhemsk kritik i Kina där man inte tycker att Crcc:s (China Railways Construction Corporation) primära prioritet ska vara att sponsra ett italienskt fotbollslag. Kanske har det betytt att de börjat vackla. Självklart kan samarbetet mellan Inter och Crcc fortfarande bli av, men som jag sa, sådana här typer av affärer är inte klara förrän de är …..ja klara.

***
Självklart handlade gårdagen främst om en sak. Zlatan Ibrahimovic. Det var en Zlataonisk kväll. Magi och historik. Zlatan är ett fenomen. Jag kan inte säga att han är bättre än Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo. Han har inte deras spets. Men han är nog mer komplett som spelartyp. Och jag skulle nog lägga honom som god trea efter dem.

Men bäst i Sverige genom tiderna, det är han. Det sa jag redan för ett bra tag sedan. Förmodligen har folk glömt – eller kommer förneka gnället som fanns på honom. På arbetsplatsen, vid köksbordet och på tunnelbanan.

Sanningen brukar hinna ikapp tiden. Nu har den gjort det.

Lorenzo Medici

Prandellis revolutionära resa fortsätter

Italien möter Frankrike ikväll och Prandelli ställer upp med ett offensivt och intressant lag. Han kommer dessutom testa ett 4-3-3-system. Ett mittfält bestående av Montolivo-Verratti-Marchisio betyder massor av spelskicklighet och kreativitet och inte så mycket styrka.

Längre fram i banan har Prandelli valt Candreva (han förtjänar verkligen chansen) och El Shaarawy att flankera Balotelli. Mycket fart och genombrottskraft. Tanken med försöket 4-3-3 är säkert att försöka skapa större bollinnehav, något Prandelli vill men inte alltid lyckats med.

Prandelli fortsätter sin lilla revolution. Det nya Italien. Ett offensivare och mer kreativt Italien som lagt “catenaccion” till historien. Högre press och mer bollinnehav. Spelare tas ut mer på grund av deras tekniska förmågor än deras taktiska (undantag för Giaccherini, vad gör han i landslaget egentligen?) skicklighet. Det spelar ingen roll om du är 1,65 cm lång eller väger som en mygga, det spelar ingen roll om du är 19 eller 35 år, är du bra så får du chansen.

Självklart är Spanien förebilden, de visade att det gick att vinna EM- och VM guld med dvärgar som Xavi och Iniesta som ankare. Prandelli har säkert tagit inspiration av detta men vill ändå skapa sin egna variant.

Cesare Prandelli är den största banbrytaren i italiensk landslagshistoria. Att ta sig till EM-final är en svår sak men att förändra den italienska landslagsfotbollens mentalitet är ännu svårare.

Ikväll fortsätter Prandellis revolutionära resa mot Frankrike. Jag är inte så säker på att de kommer vinna, men jag är säker på att jag kommer bli underhållen.

***
Sampdoria-supportrarnas tålamod verkar gå mot botten. Ett 15-tal fans krävde samtal med Ciro Ferrara och fick ett möte med Ferrara och lagkapten Daniele Gasaldello bakom stängda dörrar. De kräver att laget plockar fram stoltheten och de vill se resultat. De blev säkert lovade stolthet och hjärta men resultat är inget man kan lova. Derby-matchen mot Genoa kommer naturligtvis bli helt avgörande för Ferraras framtid.

***
Fredy Guarins sträckning innebär att han missar matchen mot Cagliari. Typiskt när han var på väg mot storform.

Lorenzo Medici

Fem fördömda män

Stefano Pioli (Bologna)
Pioli gjorde det mycket bra förra säsongen och har supportrarnas stöd vilket gör att hans livslängd hos Bologna har förlängts. Men efter en hyfsad start på säsongen har poängen uteblivit och laget befinner sig nu i botten. Han har nog ett par matcher på sig men helgens fight mot Palermo blir nog väldigt viktig för Piolis framtid. Personligen tycker jag att de ska ha tålamod med Pioli då han är en bra tränare. Problemet är nog snarare att truppen inte är tillräckligt bra.

Eventuella alternativ: Franco Colomba finns alltid med i bilden då han har ett förflutet som spelare i klubben men troligen är Bolognas drömtränare Edy Reja.

Zdenek Zeman (Roma)
Zemans Roma lyckas aldrig sätta ihop två bra matcher i rad och försvaret läcker som ett såll med jämna mellanrum. En del spelare verkar inte tro på Zemans spelsystem och han har svårt att sätta sina tankar fullt till verket. Supportrarna är missnöjda och förlusten i derbyt svider. Det mesta talar för att han borde få sparken.

Men det är inte så lätt. Dels så är alternativen på tränarmarknaden inte så många och det är alltid svårt att börja om på ruta ett. Zemans fotboll kan ta tid för att fungera ordentligt och kanske är det även så Roma-ledningen tänker. Allt är heller inte dåligt. Vi ska inte glömma bort att både Florenzi och Marquinhos redan har blommat ut, inte bara som startspelare utan även som stora framtidsmän vilkas värde på marknaden redan har stigit rejält.

Det har även funnits tendenser till mycket vasst anfallsspel, där Lamela tagit steget till  målskytt och stjärna på rktigt och Osvaldo stundtals varit suverän. Det är som sagt försvaret som svajar och kanske är det också så att Piris och Balzaretti har övervärderats. Dessutom krävs det att alla spelarna drar åt samma håll och tror på projektet, annars blir det svårt att få det att fungera för Zeman.

Så ett annat alternativ till att sparka Zeman skulle kunna vara att göra sig av med de spelare som är tveksamma till Zeman (De Rossi? Pjanic? Burdisso?)och förstärka med nya spelare som är öppna för att lära sig något nytt. Det är ingen slump att just Florenzi och Marquinhos är två av de spelare som kunnat acklimatisera sig till Zeman bäst.

När jag ändå skriver om Zeman  vill jag också reda ut en annan sak. Vissa tror att Zemans framgång med Pescara ifjol inte var så svår eftersom man hade ett så fantastiskt lag. Det är felaktigt. Det var Zeman som gjorde dem till ett fantastiskt lag. Innan säsongen fanns det ingen som trodde att de skulle ta en direktplats till Serie A, några trodde att de möjligen skulle kunna ta en playoff-plats.

Det är lätt att glömma bort att Insigne, Immobile och Verratti bara var talanger som inte hade kommit speciellt långt i sina karriärer innan Zeman kom. De var frågetecken och inte utropstecken. Marco Sansovini var knappast något aktat namn innan Zeman gjorde honom till en 16-målskytt.

Men kanske finns i detta även ett annat svar. Kanske är det just lag med många unga och mer okända spelare (t ex Pescara) som Zeman är bäst lämpad för. Kanske är stora lag där pressen och tiden alltid hetsar kring hörnet, inte så passande för “Il boemo”. Om Roma ger Zeman en hel säsong och fullt förtroende på transfermarknaden får vi nog veta svaret.

Eventuella alternativ: En anledning till att det är knepigt att sparka Zeman är att alternativen inte är många. Det har pratats en del om Delio Rossi, något som dock Roma-ledningen förnekat. Dessutom är hans förflutna som Lazio-tränare inte helt lyckat. Annars skulle han vara lämpad om man bara ser till spelarmatrialet och det nuvarande spelsystemet. Förändringen skulle inte bli så drastisk som det skulle kunna bli med en annan tränare.

När det gäller alternativ till nästa sommar så har det pratats om både Allegri (Milan) och Mancini (Man C) i och med att de sannolikt inte är kvar i sina klubbar nästa sommar.

Massimiliano Allegri (Milan)

Galliani och Berlusconi måste efter varje omgång gå ut och deklarera att Allegri har fortsatt förtroende. Vilket självklart tyder på att saker inte fungerar som de ska och att han sitter löst. Enligt italiensk media är det framför allt Galliani som predikar för Allegris forstatta äventyr i Milan. Troligen är det även så att Milan drömmer om Guardiola nästa sommar och då finns egentligen bara två alternativ. Fortsätta med Allegri eller låta Mauro Tassotti kliva in som tränare i väntan på Pep eller annat. Man kan inte plocka in ett stort namn nu bara för en tredjedels-säsong.

Eventuella alternativ: Pep Guardiola är drömmen till nästa sommar. Om det inte går kanske Frank Rijkaard är nummer två på önskelistan. Rafa Benitez och Marco Van Basten kan vara andra namn.

Giovanni Stroppa (Pescara)
Borde sitta löst efter magplasket mot Juventus. Stroppa må vara en intressant framtidstränare men det känns inte som att han har den riktiga magin. Den största sanningen är dock att både mittfälts- och försvarsspelarna är för dåliga. Det känns dock som att Stroppa kommer få sparken förr eller senare. Snarare förr.

Eventuella alternativ: Trots att Pasquale Marino gjort dåliga resultat de senaste åren är han säkert ett av namnen på listan, Giuseppe Iachini och Giampaolo är två andra. Drömmen för president Sebastiani är säkert Delio Rossi men det är tveksamt att han skulle tacka ja då han säkert hoppas på en större klubb (Sampdoria eller Roma). En “dark horse” skulle kunna vara Walter Zenga.

Ciro Ferrara (Sampdoria)
Efter en fantastisk start har det gått käpprätt åt skogen. Med sju raka förluster i bagaget riskerar han defintivt att få kicken. Derbyt mot Genoa känns som sista chansen. Jag var innan säsongen positiv till Ferrara och trodde han var rätt man. Men hans oförmåga att vända en dålig trend har gjort mig mycket osäker kring Ferraras kvaliteter som tränare. Kanske är han bättre på att ta hand om ungdomslandslag.

Eventuella alternativ: Det fanns ett intresse för Delio Rossi för några år sedan och kanske är han fortfarande intressant. Andra möjliga ersättare skulle kunna vara Mario Beretta, Walter Novellino, Franco Colomba eller Walter Zenga.

Lorenzo Medici

Regnets, Sandris och misstagens derby (eller bara en purpurfärgad omgång)

Det var Gabriele Sandris derby och det blev regnets, slumpens och misstagens derby. Lamela borde ha blåsts av för frispark då han knuffade Lulic innan han nickade in ledningsmålet.

Goicochea gjorde misstaget att försöka boxa bort Candrevas kanon, vilket fick ödesdigra konsekvenser och sedan släppte Marquinhos och Balzaretti fram Klose och tysken visade förstås ingen pardon. Vändning Lazio.

Men det var inte slut på misstagen för det. Daniele De Rossis frustration övergick i dumhet när han viftade upp sina händer i Stefano Mauris ansikte.  Låt gå för att det var rött kort men varför var det inte straff för De Rossi när han tydligt blev dragen i tröjan? Det röda kortet hade inte behövt utesluta en straff och vice versa.

Med en man mindre i bagaget höll inte Roma emot länge, bara nån minut in på andra halvlek kom Lazios trea och återigen var det ett misstag som låg bakom målet. Piris nickade rakt i famnen på Mauri som utnyttjade situationen utan problem.

Innan matchen var över hade domare Rocchi hunnit visa ut Mauri felaktigt (första gula var hårt och på det andra såg bollen ut att ta mer på axeln än armen) och Marchetti hade hjälpt Planic att reducera. Matchens sista sekvens blev signifikativ för derbyt, Osvaldo och Marquinho hade en jättechans att kvittera i sista sekunden men bommade.

Bland alla missar och slumpmässiga men avgörande moment så var Lazio smarta när de utnyttjade regnet bäst. De spelade enklare, använde sig av djupledspelet bättre än Roma, Klose var alltid giftig, försvaret agerade stabilt och Hernanes och Candreva bossade på mittfältet.

För Romas del kommer väl diskussionen som vanligt handla om Zeman och defensiven. Men denna gång handlade det mer om individuella misstag än spelsystemets. Jag är inte så säker på  att det är speciellt smart att byta tränare i detta läge och börja om från ruta ett igen. Frågan är också hur supportrarna ställer sig till De Rossi vs Zeman.

De Rossi fick spela på en central mittfältsposition men blev huvudperson pga av sin utvisning. Kommer han beskyllas för förlusten eller blir det Zeman som återigen blir syndabock? Ska man nu sparka Zeman och sälja De Rossi? I vilket fall slipper Roma och Zeman casinot kring vart och om De Rossi ska spela de närmsta omgångarna, då han säkerligen får 2-3 matchers avstängning.

För Lazios del så kan man nästan leva lugnt resten av säsongen. Petkovic har bevisat sin skicklighet, laget har ett starkt grundspel och man har vunnit det första derbyt. Förlusten mot Catania verkar redan bara vara ett undantag i säsongens framgångsresa.

***

Fiorentina är vacker realitet. Man visade mot Milan att man är starka även utan Stevan Jovetic, att försvarsspelet är så begåvat, att mittfältet är så spelskickligt att klockorna stannar och att man har fler målskyttar än montenegrinen. Champions League är ingen omöjlighet.

Det är det däremot för Milan. Segern mot Chievo var bara en illusion, mot Viola var det fina spelet borta igen och självklart hade man inte råd med Patos straffmiss. Tyckte också det var lite märkligt att inte Bojan spelade från start och Phillipe Mexes lön och försvarsspel börjar bli en riktig börda.

***

Napoli vände och vann. De hade lite flyt då Genoa hade chanser att avgöra matchen. Förutom Hamsiks och Cavanis vinnarinstinkt och briljans så var segern framför allt signerad av inhopparna. Lorenzo Insignes blixtrande inhopp var inte helt oväntat medan Giandomenico Mestos avgörande inhopp var väldigt oväntat.  En napoletansk seger som både gav hopp och självförtroende för framtiden.

***

Inters seger mot Juventus blev på ett sätt tillintetgjord i och med förlusten mot Atalanta. Nu är de fyra poäng efter igen. Men det är ju så att segrar över bottenlag och mindre storlag är lika viktiga som segrar mot direkta toppkonkurrenter.

Inter var inte lika fräscha, målmedvetna och kliniska som tidigare. Atalanta är nästan alltid en svår motståndare för topplagen. De spelar ofta med en frisk fläkt surrandes i ryggen och har ett starkt kollektiv men också spets som t ex  Moralez, Denis, Bonaventura. Igår spelade Atalanta som ett lag med rätt att drömma om Europa.

Jag kan förstå om man tyckte att Atalantas straff var tveksam då Silvestres högerben tog bollen. Men samtidigt hakade hans vänsterben i Moralez bakifrån. Knepig situation. Straff eller inte så var det ingen filmning från Moralez sida.

Just Silvestre var annars en smärre katastrof igår. Ständigt uppsnurrad och ofta på fel plats. Det är nu man ser hur viktig Walter Samuel är. Även Andrea Ranocchias frånvaro hade betydelse.

Tänk om Inter hade haft fler Fredy Guarins igår.

Jacky Bonaventura är snart landslagsman.

***

Pablo Dyabla
. Jag varnade för honom tidigare. Igår visade han varför. Där har Palermo sin framtid säkrad. President Zamparini kan redan börja räkna alla euro han kommer gå plus på den affären.

***
Torino smyger uppåt i tabellen.

***
Nästa lördag är det fullt med godis. Juventus-Lazio och Napoli-Milan! Och på söndag är det derby igen, Genua-derby och bottenstridsderby. Ångesten är redan i full gång i hamnstaden.

***
Mer om en målrik och händelsefull omgång i morgondagens omgångskrönika.

Lorenzo Medici

Lättare gjort än sagt

Minns ni när Maurito gjorde bort en Roma-spelare, accelererade och drömskt fick på ett svävande skott bakom Doni? Minns ni Amantino och Guds klack?

Minns ni när Valonen dök upp på rätt ställe på övertid och fick Delio Rossi i delirium att rusa mot Lazio-klacken? Minns ni “det lilla flygplanets” poker på Angelo “bredare än lång” Peruzzi?

Jag minns dem alla. Detta är bara några av de fantastiska ögonblick som ägt rum i huvudstads-derbyts historia. Det är det här som fotboll väldigt mycket handlar om. Stunder av magi som man kan tänka tillbaka på och stunder av magi som man hoppas få uppleva. Igen och igen.

Idag spelas ett nytt Rom-derby och nya hjältar kan skapas, en ny match ska skrivas och förhoppningar, glädje och förtvivlan kommer snurra runt som en karusell hos supportrarna.

I ett Rom-derby pendlar man alltid mellan himmel och helvete. Man färdas in i adrenalinets tunnel och sällan kommer man ut oberörd.

Visst är det underbart.

***

Pescara är för dåligt för Serie A och kommer åka ur. Juventus är för bra för så pass lättvindiga försvar. Om Giovinco var magnifik och “top-plejer” så var Quagliarella “super-plejer”. Quaglia trissade upp sina mål och när han gör ett sådant patenterat tok-mål som hans tredje så vet man att han är i form.

Att vinna över Pescara på bortaplan brukar vara lättare sagt än gjort. För Juventus var det nästan lättare gjort än sagt.

Lorenzo Medici

Supporterintervju - Parma

Serien med supporter-intervjuer fortsätter. Den här gången är det dags för Parmas Cihan Dalaba!

När och varför började du heja på ditt lag?

-Någonstans i efterdyningarna till VM 94 i USA började jag få upp ögonen för den italienska fotbollen och fastnade så småningom för Parma. Det var nog en kombination av flera olika orsaker att det blev just Parma.

-En viss Tomas Brolin hade briljerat i VM vilket gjorde att man beundrade honom lite extra. Han spelade då i Parma och det blev inte direkt sämre av att laget var framgångsrikt och hade sköna profiler under den här tiden. -Lägg till att man hade snygga matchtröjor så är det inte svårt att förstå att man fastnade för Parma som lag.

-Alltså, jag t ex håller på Hammarby för att jag är svensk, uppvuxen på Södermalm och för att jag har spelat i Hammarby själv. Men du har ju egentligen ingen fysisk förankring till staden eller laget. Måste man ha det? Vad är en riktig supporter för dig?

-Den frågan har jag fått ett flertal gånger. Varför hålla på ett lag som kommer från en stad beläget hundratals mil härifrån, som du inte har någon koppling till? Men jag tror inte att kärleken till ett fotbollslag har några gränser. Enligt mig kvittar det om man har en fysisk förankring till laget eller staden. Att vi har så många supportrar till internationella klubbar i Sverige skulle jag till stor del tillskriva media.

-Ända sedan man började sända Premier League-fotboll i svensk TV har folk lockats av den utländska fotbollen. Sedan har det fortsatt på samma väg med all annan internationell fotboll, däribland den italienska. Och när man idag kan följa matcher från alla möjliga nationer och divisioner så lär vi knappast få färre supportrar till utländska lag, snarare tvärtom.

-För mig är en riktig supporter en person som alltid stöttar sitt lag. Det är enkelt att stå bakom sitt lag när det går bra. Men det är när vinden blåser som hårdast som det sanna supporterskapet prövas på allvar. En riktig supporter står bakom sitt lag i medgång och i motgång. Sedan kvittar det hur många matcher man sett live på plats. Kärleken till ett fotbollslag kan inte mätas i antalet live-matcher.

-Varför börjar man heja på ett lag egentligen? Vad driver en? Vad är supporterskapets kärna? Samhörighet? Spänning? Adrenalin? Vad tror du?

-Ja du, det är svårt att förklara men jag tror att man söker efter nåt större än att bara följa fotbollen i helhet. Som liten tror jag bara man följer med i strömmen av vänner som håller på något lag, det blir någon form av kompistryck.

-På äldre dagar tror jag det är sökandet efter någon form av kick. Kanske är det adrenalinet man eftersträvar eller så är det helt enkelt bara så att supporterskapet blir en flykt undan vardagen där man eftersöker känslor som man inte kan finna någon annanstans i livet.

-Hur ser du på din klubbs ägare?

-Jag hade till en början en positiv inställning till Tommaso Ghirardis inträde i klubben. Kanske på grund av att klubben famlade i mörkret efter en ägare efter Parmalats krasch. Men i takt med att åren har gått har förtroendet till Ghirardi minskat.

-Under Ghirardis styre åkte Parma ur Serie A för första gången i klubbens historia. Efter en ettårig sejour i Serie B återvände klubben till den högsta divisionen 2009. I början gjorde man det mesta rätt men sedan har det återigen börjat gå utför. Jag har ärligt talat svårt att veta vart Parma står i dagsläget. Man har tappat den fina ungdomsverksamhet man en gång hade och man är ingen klubb som på allvar kan slåss om Europa-placeringarna.

-Ghirardi har en dröm om att åter föra Parma ut i Europa men om satsningen uteblir så kan inte vår käre president förvänta sig några topplaceringar. Och ska jag vara ärlig är jag ytterst tveksam till om Ghirardi lyckas nå sina drömmars mål om klubben fortsätter att styras på det sätt det har gjort de senaste åren.

-Vem är din Parma-favoritspelare genom tiderna ?

-Man har haft en del favoritspelare genom åren men den som hjärtat klappat extra mycket för är självklart Hernan Crespo. Han har varit en favorit ända sedan ung ålder. Anledningen till varför jag beundrar honom så mycket är inte bara för hans målskytte utan även utanför planen har människan Crespo alltid visat upp en ödmjuk sida och hans kärlek till Parma går inte att ta miste på.

-Dagen då han återvände “hem” till klubben i sitt hjärta och infriade löftet han gav dagen då han lämnade, om att en dag komma tillbaka till Parma och avsluta karriären där, är fortfarande en av de allra största dagarna för alla Parma-supportrar. Förhoppningsvis kan han återvända till Parma igen, denna gång som tränare.

-Vilket Parma-lag är din favoritupplaga?

-Det är ett ganska lätt val. Laget vi hade under slutet av 90-talet då vi bl a vann dubbeln (UEFA-cupen och Coppa Italia). I mål återfanns Buffon. I försvaret profiler som Thuram, Cannavaro, Sensini, Vanoli och Benarrivo. På mittfältet fanns spelare som Dino Baggio, Fuser, Boghossian, Stanic och Veron. Längst fram hittade vi bl a Crespo, Chiesa, Balbo och Asprilla. Laget var fullt av sköna profiler och man slog bl a Juventus och Inter både hemma och borta i ligan och Milan med 4-0 på hemmaplan.

Stort tack till Cihan Dalaba för att du ville ställa upp!

 

 

Lorenzo Medici

Kung Cavani, Prins Palacio och Grande Lazio B

Napolis tränare Walter Mazzarri sa efter matchen mot Dnipro att de inte är beroende av honom. Jag vet inte vilken värld han lever i, men i min värld är Edinson Cavani Napolis kung. Och utan sin kung kommer de bara halvvägs.

Jag såg Napoli mot Atalanta i Bergamo för en dryg vecka sedan. Då var det så tydligt hur mycket de saknade Cavani. När han återvände mot Torino gjorde han mål på en gång och igår gjorde han fyra (!) mot Dnipro. Fyra mål och man inte är beroende av honom?

Naturligtvis medvetet struntprat från Mazzarri. Men han kanske gör rätt i att inte erkänna att man är beroende av honom, att inte skylta med en brist. Sedan är det i och för sig sant att Napoli har andra spelare som man kan luta sig på. Som t ex Marek Hamsik, hans inhopp igår var en viktig ingrediens till segern. Men många av Napolis reserver håller inte riktigt. Som Donadel, Mesto och Aronica. Och Eduardo Vargas. Chilenaren var riktigt svag igår och allt tyder på att han kommer lånas ut i januari. Han framstår alltmer som ett stort fiasko.

Men med en frisk Kung-Cavani (en 10:a i Gazzettan idag!) så har man nu en bra chans att ta sig vidare i Europa League. Mazarri ska nog akta sig för att vila honom mot AIK den 22 november.

***

En super-Handanovic räddade Inter och sedan klev prins Palacio in och fixade resten (okej med stor hjälp från suveräne Fredy Guarin). Argentinaren svävar fram just nu. Värvningarna av Rodrigo Palacio och Samir Handanovic framstår mer och mer som två genidrag. Inter säkrade i och med segern ett avancemang i Europa League fastän två omgångar återstår.

***
Lazio B funkade mycket bra i väntan på ett derby. Super-sub Libor Kozak mästrade även som startman och gjorde två mål. Nu har Lazio ett mycket bra utgångsläge att ta sig vidare.

***
Det var bara Udinese som svek igår. Andra förlusten mot Young Boys imponerar inte. Man har dock fortfarande chansen, men då måste Liverpool besegras på hemmaplan. Då kommer det krävas bättre försvarsspel än igår.

Lorenzo Medici

Små faktorer i stora Juventus & Inter-världen

Allt tyder på att det är Juventus och Inter som kommer göra upp om scudetton, att de är de två starkaste lagen i Serie A den här säsongen. Men hur ska de ta sig vidare? Hur ska de bemästra de problem som finns eller kommer framledes?

JUVENTUS
Förlusten mot Inter var tung och spelet den här säsongen har inte varit lika bra som ifjol. Dock har man ändå varit stabila, mittfältet är mycket starkt och man har visat att truppens bredd är bra. Segern igår över Nordsjälland visade också att man hämtat sig direkt efter förlusten mot Inter. Man vann och imponerade. Juventus har troligen Serie A:s starkaste trupp och är fortfarande favoriter till scudetton. Men det finns framför allt ett problem som måste ses över och kanske helst lösas.

“Top player”
Detta var temat i somras när Juventus letade en anfallare  av högsta kaliber. Det blev Nicklas Bendtner. Avsaknaden av en riktigt vass anfallare som gör mål vecka in och vecka ut är stor och syns nu tydligt inte minst efter matchen mot Inter senast då Diego Milito gjorde två mål. Det är den typen av striker som Juventus skulle behöva.

Mirko Vucinic är vass, men i perioder, Sebastian Giovinco har ännu inte riktigt klivit fram i de stora matcherna och är inte den spelare som ska ta striker-rollen, Fabio Quagliarella borde kanske få mer speltid men är inte en 20-målskytt och Alessandro Matri och Nicklas Bendtner känns inte som några toppspelare.

Problemet är att den kommande transfermarknaden i januari inte lär sprudla av billiga världsanfallare. Det är troligt att Juventus kommer göra ett nytt försök med Bilbaos Fernando Llorente efter jul men jag är verkligen inte helt övertygad om att han är rätt namn. Med tanke på att spanjoren inte känns som någon garanti är det ett våghalsigt spel om man ska behöva betala en hel del för honom.

Didier Drogba känns mer som en garanti men blir svår att locka till sig då han troligen hellre vill hem till familjen i England. Dessutom skulle han vara en kortsiktig lösning. Det har även pratats om David Villa och han känns som en mer intressant lösning än Llorente enligt min mening. Återstår att se hur mycket sanning det ligger i det ryktet. Luis Suarez är också en spelare som Juventus borde vara intresserade av. Min personliga favoritvärvning vore Rogelio Funes Mori. Ung, inte alltför dyr och har perfekta anfallskvaliteter.

En annan lösning skulle möjligen kunna vara Romas Mattia Destro. Den unge talangen har svårt att ta en plats hos Zeman och kanske passar Juventus honom bättre. Ett byte med Fabio Quagliarella? Roma har hittills dock ständigt fönekat att de skulle vilja göra sig av med honom. Destro är en spelare som Roma betalat mycket pengar för och som de kommer ha tålamod med.

Situationen är inte helt enkel för Juventus då de brottas med problemet att försöka hitta en lösning redan i januari men då med större risk att värva fel spelare om de väntar till nästa sommar då dte finns fler vettiga alternativ på marknaden. Om de till exempel kan köpa en spelare likt Edinson Cavani nästa sommar är det bättre att vänta på det än att värva en andrahandslösning. Men att de behöver en anfallare av toppklass råder det inget tvivel om.

Saknaden av Conte
Jag tror att det börjar märkas nu. Att Conte inte finns där på bänken. Jag fick en sådan känsla efter matchen mot Inter. Att de skulle behövt hans matchcoachning, hans röst och energi från sidan när det går dem emot eller när de stöter på problem. Juventus har klarat sig bra hittills utan Conte men jag tror att det börjar märkas nu. Detta problem löses av sig självt den 9 december då han återvänder till Juventus bänk.

INTER
Inter har växt sig starkare och starkare under säsongen och matchen mot Juventus senast var ett ordentligt styrkebesked. Men för Inter handlar det nu om hur man ska ta sig an några kommande klurigheter.

Skador
Detta är det mest akuta problemet. Att vara utan både Andrea Ranocchia och Walter Samuel kommer verkligen sätta Inter på prov. Flyttas Cambiasso ner? Ändrar Stramaccioni till en fyrbackslinje? Jag tror svaret är ja på båda frågorna. Möjligen kan han behålla Cambiasso på mittfältet och ge Matias Silvestre chansen bredvid Juan Jesus. Men de närmsta tre veckorna kommer bli tuffa utan Samuel och Ranocchia som båda varit så viktiga under säsongen.

Guarin
Colombianens inhopp mot Juventus visade vilken bra spelare han är. Kraft, teknik och energi. Inter och Stramaccioni måste hitta speltid för Fredy Guarin. Så är det bara. Man kan inte låta hans självförtroende dippa på bänken. Problemet har varit att Stramaccioni av förståeliga skäl inte velat spräcka sin anfallstrio framåt med Palacio-Milito-Cassano. Mot lite sämre lag kan man kanske använda sig av de tre framåt plus Guarin på mittfältet men då Stramaccioni velat ha mer defensiv styrka bakom sin trio har Guarin hamnat på bänken.

Möjligen kan Ranocchias och Samuels skada öppna upp för Guarin. Dels för att Cambiasso kan flyttas ner och då blir det en plats “ledig” på mittfältet och dels för att med en fyrbackslinje har man redan stärkt upp defensiven aningen. Hur som helst måste Inter få ut så mycket som möjligt av Guarin då få spelare i Inter besitter de enorma kvaliteter som han har.

Paulinho
Det här är en spelare som Inter kartlagt och visat intresse för länge. I somras var man nära att värva brassen men han ville vänta och bland annat spela klubblags-VM i december för sitt Corinthians. I januari är han kanske mer öppen för en flytt. Vad gäller ren potential och kaliber är Paulinho en mycket bra spelare.

Men frågan är om Inter verkligen behöver honom? Paulinho är en komplett mittfältstyp som är har en förmåga att komma till målsituationer. Men det troliga är att han kommer kämpa om en startplats med spelare som Guarin, Alvarez, Sneijder och Coutinho. Om Stramacconi vill fortsätta att spela med Cassano-Milito-Palacio längst fram blir konkurrensen om mittfältsplatserna dessutom ännu hårdare.

Om Inter ska värva en mittfältare bör man värva en playmakertyp enligt mig, något som Paulinho inte är, annars kan man nästan låta bli. Om dessutom klubbar som PSG (som vanligt) eller Chelsea kommer blanda sig i och trissa upp priset är det ytterligare en anledning att välja andra spelare.

Sneijder
Detta blir ett intressant dilemma att följa. Inter har flugit fram i tabellen utan Wesley Sneijder och snart är han tillbaka från sin skada. Hur kommer han integreras? Blir han bänkad? Petar han Guarin? Kommer holländarens medverkan innebära att anfallstrion måste lösas upp? Vad händer när även Coutinho kommer tillbaka, vems speltid kommer sänkas rejält?

Här har Stramaccioni en del att tänka på. Hade det varit för några år sedan hade väl inte Sneijders plats i startelvan ifrågasatts men det var länge sedan vi såg det bästa av Sneijder och man vill väl inte ändra på ett vinnande lag alltför mycket, eller? På ett sätt känns Sneijder som den givna försäljningen under januari. Inter har visat att de klarar sig hur bra som helst utan honom, han har en fet lön och det kan vara sista chansen att få ut bra med pengar för honom.

Två lag i Serie A:s absoluta topp. Men som ändå har en del att tänka på framöver.

Lorenzo Medici

Ljusare tider för Milan?

En poäng mot Malaga igår var väl inget perfekt resultat men ändå helt okej med tanke på att Milan har allt i egna händer fortfarande. Är då Milan på väg upp ur sitt djupa hål och på väg in i en ljusare tid? Har de klivit över tröskeln full av spikar?

När Milan sålde av Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva i somras, samt blev av med tunga pjäser som Seedorf, Nesta och Gattuso, var väl egentligen en tyngre era att vänta. Lite som att hamna i chock över en nära väns död. Men det kommer ju alltid en tid när man tar sig ur svåra stunder och börjar om. Kanske börjar Milan komma dit nu.

Den största ljuspunkten är förstås Stephan El Shaarawy. Med honom har man fått en ny fixstjärna, en spelare att hänga upp framtiden på. Dessutom levererar han redan nu. Men även Mattia De Sciglio är ett namn att satsa på. Riccardo Montolivo och Urby Emanuelson känns även som två spelare att bygga laget kring.

Daniele Bonera, Ignazio Abate, Giampaolo Pazzini, Nigel De Jong och Antonio Nocerino är andra spelare som lär tillhöra klubben i den närmsta framtiden.

Sälja eller behålla?
Två spelare framstår som Milans största mysterium och som är svårast att säga om man bör satsa på eller försöka sälja. Nämligen Kevin Prince Boateng och Alexandre Pato.

Boateng har denna höst varit mer eller mindre usel. Han har inte lyckats som trequartista och det känns som att han inte har vad som krävs när det går tungt. Han är ingen ledartyp. Men vi vet också vad han kan när han är i form. Eftersom Boateng är en av få spelare med bra värde på transfermarknaden är det inte omöjligt att Milan kommer lyssna på eventuella bud på honom under januari.

När det gäller Pato är det lite annorlunda. Ännu vet vi inte riktigt var han står. Han har inte riktigt kommit tillbaka i matchform och kanske måste vi vänta lite innan vi bättre vet hur bra han är. Förhoppningsvis kan gårdagens mål mot Malaga ge honom självförtroendet tillbaka. Spelmässigt var han annars inte speciellt bra.

Köpa loss?
Bojan Krkic
har gjort det bättre än väntat i Milan-tröjan och nu höjs röster för att han ska köpas loss. Jag menar att Milan bör vänta lite med ett sådant beslut. Ännu har han inte levererat över en längre period och prislappen på ca 15 miljoner euro är för dyr för en spelare att chansa på. Dock har Bojan sett bra ut på sistone och fortsätter han på det viset är han naturligtvis en intressant spelare för Milan att köpa loss med tanke på hans unga ålder.

Kevin Constant är en annan spelare som Milan funderar på att köpa loss från Genoa. Återigen tycker jag att man måste vänta och se lite. Om Constant kan axla ytterbacksrollen på ett bra sätt över en längre tid är det en intressant lösning. Hans förmåga att klara av olika roller och ett inte alltför högt pris kan göra honom till en permanent spelare i Milan.

Sälja
Didac Vila, Djamel Mesbah
, Bakary Traore var alla totalt misslyckade nyförvärv och måste säljas. Det knepiga blir att hitta köpare som är villiga att betala en del. Här kanske Milan bara måste inse att de inte kommer få speciellt mycket betalt och ta det bästa bud de får. De tar upp platser och lön i truppen utan att ge något av värde tillbaka.

Robinho däremot kan nog Milan få en slant för. Brasilianska klubben Santos har tidigare visat intresse och lär säkert vara intresserade i januari igen, innan den brasilianska säsongen startar. Milan måste ta chansen nu, innan hans värde sjunker ännu mer. Robinho har alltför många gånger visat att han aldrig kommer komma tillbaka till någon storform. Dessutom tar han upp onödig speltid från andra spelare som det är vettigare att ge chansen som Pato, Bojan och Pazzini (El Shaarawy är given).

Mathieu Flamini är en annan spelare som visat att han helt enkelt inte håller måttet. Fransmannen fick chansen mot Palermo och var mer eller minde usel. Ambrosini, Nocerino, De Jong och Montolivo går alla före honom alla dagar i veckan. Flamini förlängde med ett år i somras och kan man lyckas sälja honom i januari innan han går gratis nästa sommar är det bra.

Andra spelare som kan tänkas säljas är Phillipe Mexes och Francesco Acerbi. Mexes kan bli svårsåld med tanke på hans höga lön men kanske kan någon Premier League-klubb nappa. När det gäller Acerbi är en utlåning det mest troliga.

Köpa
Milan har just nu en bred trupp men med alltför många meningslösa spelare. Bredd kan vara bra men bara om spetsen finns. Nu är det dags att rensa ut truppen på mediokra spelare och försöka få in spelare med större kvalitet som man kan bygga lagets framtid kring.

Milan behöver en målvakt då Abbiati börjar bli för gammal och Amelia inte är tillräckligt bra. Självklart är Italiens största målvaktstalang det primära målet, Mattia Perin. Den unge målvakten har visat i Pescara att han är redo redan nu att gå in som förstekeeper i ett storlag. Problemet är att det finns intresse från bland annat Manchester City som säkerligen kan betala det dubbla till Genoa. Här måste Galliani och Milan spela sin kort väl och använda sig av sin goda relation med president Enrico Preziosi. Att missa Perin vore verkligen inte bra.

Om vi förtutsätter att Milan säljer eller lånar ut endera Mexes eller Acerbi eller båda två och om vi dessutom betänker att Zapata kanske inte köps loss efter säsongen då behöver Milan en mittback. Troligen lär Milan återigen göra ett försök på Yanga Mbiwa i januari och han vore ett vettigt tillskott både för nutid och framtid.

På ytterbacksplatsen är det bättre att strunta i att värva/låna billiga alternativ som t ex Andrea Dossena och sedan ändå stå på ruta ett. Kanske vore det en vettig ide att t ex försöka köpa loss Domenico Criscito från Zenit.

Offensivt har Milan många alternativ just nu och många spelare som man måste utvärdera bättre. Dessutom kan det vara värt att snart slussa in talanger som Simone Andrea Ganz och Andrea Petagna. Men till nästa sommar vore det bra om man kunde hitta en anfallare av riktigt hög klass. Kanske väntar de bara på att Manchester City helt enkelt ska tröttna på en viss Mario Balotelli? Ett anfall med El Shaarawy och Balotelli skulle verkligen göra Milan till ett av seriens mest spännande lag igen.

Det finns mycket kvar att göra innan Milan når den riktiga toppen igen men kanske har de i vilket fall lämnat den tyngsta perioden bakom sig nu.

Lorenzo Medici

Tottilandia

Efter bara tre timmars sömn är det dags att ta sig vidare. Eftersom jag är lite sent ute till mitt tidiga morgon-tåg slutar det med att jag måste springa sista två kilometerna med väska och allt. Dyblöt av svett sätter jag mig på tåget till resans sista anhalt. Jag lämnar Turins elegans och puls bakom mig och känner att jag uppskattade staden nästan mer än sist jag var där.

Mitt tåg slingrar sig ner genom Italien, landskapet förändras, blir mer kuperat och det är enormt vackert. På vissa av de där gröna kullarna finns det lite hus och det ser nästan overkligt ut, som att någon byggt ett landskap i modell. Kontrasten mot storstaden blir tydlig och en känsla av ödslighet och evighet infinner sig inom mig.

Min sista resa bär alltså till Rom. Den eviga staden. Tottilandia. När jag kliver in i Roms sköte fylls jag av unik historik, turister, försäljare, vanliga människor och människor på brantens kant. Jag tar in på mitt hostel och möts av en farbror som är sur som ättika. Han hälsar knappt först och jag misstänker att han blivit ditvingad av sin fru eller av ägaren till hostelet då hon ringde mig och sa att hon inte kunde komma på direkten.

Han visar mig mitt enkla rum och jag frågar honom hur man tar sig till arenan. Jag droppar att jag skriver om italiensk fotboll och då händer det. Han säger surt att han är Juventino. Poletten trillar ner. Jag säger att jag var där igår och diskussionen är igång. Han menar med bestämdhet att det inte var någon straff för Inter och han kan knappt gå med på att det var offside vid Juventus mål. Jag försöker ändå trösta honom med att Juventus troligen ändå har det bästa laget och att de fortfarande är favoriter till att ta hem scudetton, men han muttrar att de inte kommer orka spela både i C.L och i ligan och avslutar med att den där Bendtner är helt värdelös.

Men när vi säger hejdå till varandra är han som förbytt, han säger adjö vänligt och den aningen hetsiga diskussionen har skett med glimten i ögat från båda. Kanske behövde han bara få ur sig lite bitterhet.

Jag tar mig senare ut i regnet för att ta mig till Stadio Olimpico. Avståndet från ingången till stadion är evighetslång och det är minst tre kontroller, där jag alltid måste visa personbevis (har jag aldrig varit med om), det är något omständigt men det går ändå hyfsat smort.

Matchdags. Roma-curvan känns inte happy happy direkt och vecklar ut en banderoll med texten: “Ni fortsätter att förlöjliga tröjan och de som älskar den. Vårt tålamod räcker bara en vecka till”

När sedan Roma-truppen ropas upp är det tre namn som buas ut. Ivan Piris, Panagiotis Tachtisidis och tränare Zdenek Zeman. De har valts till syndabockar. Totti och Lamela får störst jubel. Matchen börjar och Roma tar initiativet. Lamela gör vad han vill på sin kant och verkar på ordentligt spelhumör. Det lossnar tidigt för Zemans mannar. Totti nickar in sin egen retur. Det märks tydligt att han är gud här inne, en superstar. Han kan göra vad som helst men ändå bli förlåten av Roma-fansen.

Roma leder med 2-0 i halvtid. Osvaldo tog vara på Munoz & Ujkanis usla försvarspel och skickade in bollen i mål. Ändå kan man såklart inte känna sig säker på en Roma-seger.  Andra halvlek börjar. Zeman går långsamt fram till långlinjen nästan som att om han behöver en rullator, ger lite order som en magister. Han känns lite som Mr Miyagi. Gasperini däremot viftar brett och skriker högt, han är inte nöjd med hur hans lag spelar vilket man kan förstå då de inte är bra alls.

När man ser Francesco Totti live ser man hans storhet ännu mer. Han är ensam i sitt slag, han har en sådan ultra-sublim teknik och fin känsla i sina crosspassningar att man nästan fäller en tår. Han älskar med bollen. Jag har nu hunnit se Totti, Del Piero och Zanetti live innan de hann lägga av, det känns lite som att klistra in de tre sista bilderna i ett fotbollsalbum.  Jag kommer inte ha något att ångra.

Palermo försöker men kan inte och Roma äger matchen. Det är dock inte helt lätt att förstå om det är Roma som är väldigt bra eller om det är Palermo som är väldigt dåliga. Förmodligen båda delarna. Men Romas backlinje agerar faktiskt säkrare än vanligt, Burdisso gör det bra och Marquinhos är en klippa trots sin ringa ålder. Hack-kycklingarna Tachtsidis och Piris gör båda mycket bra ifrån sig(t ex låg  greken bakom Lamelas mål) och kanske håller Zeman-fotbollen på att sätta sig trots allt.

Det är långt ifrån fullsatt och jag inser ju att jag är här en vecka för tidigt men får snällt inbilla mig att man inte kan få allt på en gång. Jag rymmer nån minut innan slutsignalen för att slippa det största kaoset på väg hem.

När jag i regnet knatar på väg tillbaka till mitt hostel och känner att jag längtar hem till familjen i Stockholm bryts mina tankar av polissirener. De ekar genom all marmor och sten och jag undrar vad som är på gång?

En, två, ja tre polismotorcyklar kommer precis intill mig, men de är inte på väg till någon brottsplats. För mellan motorcyklarna och den bakomliggande polisbilen åker det en buss.  Romas spelarbuss. För någon sekund känns det som att fotbollsgudarna fryst tiden och planterat den här bussen framför mig med flit. För bakom de mörkglasade fönstren ser jag honom lutandes titta ut. Det är Francesco Totti. Imorgon lämnar jag staden Rom för att åka hem igen.

Jag lämnar Tottilandia.

Lorenzo Medici

Inter tände Scudetto-gnistan

Efter en vecka av domar-rabalder med missade offsides (t ex Juventus-Catania x2, Fiorentina-Lazio, Milan-Genoa och Inter-Sampdoria) så sattes det hård press på att Juventus-Inter inte skulle hamna under diskussion på grund av domarmissar.

Och vad händer? Efter bara 18 sekunder tar Juventus ledningen efter att Asamoah varit en meter offside. En miss som inte får missas. Kanske hade den assisterande domaren inte hunnit vakna än, vad vet jag. Som om det inte var nog borde Lichtsteiner blivit utvisad efter att ha kapat Palacio med ett gult kort i sitt bagage. Där någonstans började man ana morgondagens enorma storm mot Juventus. Något som Serie A verkligen inte hade behövt.

Men det blev inte så. Kanske var det just det tidiga målet som fick Juventus att tappa skärpan lite, kanske tappade man aningen i sin precision eftersom det börjat så lätt. För efter ledningsmålet hade Juventus kontroll, de tryckte ner Inter och de skapade chanser. Marchisio hade två bra chanser att sätta tvåan och Juve hade minst tre bra lägen som man borde ha utnyttjat bättre. Där kunde och borde Juventus ha dödat matchen.

Juventus var för starka för Inter, de hade full kontroll på mittfältet, tryckte ner Zanetti och Nagatomo till rena ytterbackar vilket lämnade Cambiasso och Gargano ensamma på mitten (vilket är risken med Stramaccionis 3-4-3-uppställning). Men Inter började efter en 20-25 minuter ta sig in i matchen, Cambiasso började äta sig in på mittfältet, Palacio nicakde in ett mål som blev bortdömt (jo, det var faktiskt offside) och Inter började plötsligt känna att de var med i matchen.

När andra halvlek drar igång märks det direkt att Tagliavento vet att det begåtts misstag som gynnat Juventus. Både Pirlos och Chiellinis varningar var barn av kompensationer. Men Inter går in med en tro på att de kan vända och börjar bättre än Juve. Efter drygt en kvart av andra halvlek dras Milito i tröjan och får straff. Samme man kvitterar till 1-1. Spelets kvalite sjunker sedan aningen, Juventus skapar inte lika mycket längre och Inter börjar få fina kontringslägen. Fredy Gurain stjäl bollen på mittplan driver fram och avfyrar ett skott som Milito skickar in returen på. Palacio avslutar sedan den vackra Inter-kvällen med att sätta dit bollen fint framspelad av Nagatomo. Makalös vändning av Inter. Som att de legat i partärr, kommit upp och sedan brottat ner sin motståndare.

Juventus svit är bruten. Den första förlusten på 50 matcher är ett faktum. Men framför allt så stängde Inter igen poäng-glappet och på samma gång öppnade upp scudetto-striden på allvar.

För spänningens skull var det verkligen inte helt fel.

***

Andra tankar efter matchen igår:

Med Gargano och Nagatomo får Inter verkligen himmel och helvete samtidigt. Gargano missar väldigt mycket passningar men kämpar för tre. Nagatomos försvarsspel är stundals uselt men han jobbar kopiöst och offensivt är han väldigt giftig (som t ex på tredje målet).

Angelo Alessio var otroligt smart när han bytte ut Lichtsteiner. Han visste att Schweizaren borde ha blivit utvisad och anade att Lichtsteiner förr eller senare skulle åka på ett rött av egen kraft eller av kompensation från Tagliavento.

Även Andrea Stramaccioni visade upp kyla och smartness när han pushade på och motiverade sitt lag istället för att lägga energi på domarna efter offside-målet.

Är detta allt Giovinco? Jag börjar bli orolig för atommyran. Han gör de första aktionerna ofta bra men lyckas sällan komma till avslut eller följa upp det med sista aktionen. Han får ofta bollen för långt ifrån sig eller tappar bollen i sista momentet. Det hörde tydligt att hemmapubliken börjat tröttna på det. Han måste bli mer konkret.

Juventus har nästan överflöd av riktigt duktiga mittfältare men har ingen anfallare av riktigt hög kaliber. Det är faktum som blir tydligare och tydligare. Det var kanske den största skillnaden mellan lagen igår. Palacio, Cassano och Milito känns just nu vassare än allt vad Juventus har i anfallsväg (Vucinic borde vara det men är för ojämn).

Egentligen tyckte jag Contes val av mittfältare var rätt igår men jag kan ändå inte låta bli att tänka att matchbilden borde passat Paul Pogba väldigt bra både på grund av hans starka fysik och för hans fina form.

Jag tyckte det var stort av Juventus-fansen att hylla sitt lag efter matchen trots förlusten.

Hur länge sedan var det som vi såg Cambiasso så här bra?

TYckte bland annat Buffon och Chiellini visade stor ärlighet och ödmjukhet när de efer matchen sa att Inter var bättre och förtjänade att vinna.

Vad ska Inter göra med Sneijder när han kommer tillbaka. Kan det kanske vara dags att bli av med den där höga lönen i januari? De känns inte speciellt beroende av holländaren längre (helt ärligt var det nog ganska länge sedan de var det).

***
När det väl släppte för Milan så gjorde det ordentligt. Okej, Chievo är inget monster men 5-1 var nog god medicin till ett lag som haft svårt att vinna. Constant fungerade utmärkt som ytterback, Montolivo växer för varje match och El Sharaawy slutar inte gör amål. Dessutom fick Bojan göra sitt första mål och till och med hittills rätt sorglige Pazzini fick hitta målet igen.

Lorenzo Medici

Mot Turin!

Idag fortsätter färden mot Turin. Seriefinal och italienskt derby mellan Juventus och Inter. Fullsatt, stora förväntningar och laddat möte. Underbart.

Jag tror att Juventus kommer komma till spela med väntad uppställning, dvs Vidal-Pirlo-Marchisio på mitten, Lichtsteiner och Asamoah på kanterna och Giovinco med Vucinic på topp. Backtrion blir den vanliga med Barzagli, Bonucci och Chiellini. Eller så tycker Antonio Conte att Paul Pogba börjar bli för bra för att hålla på bänken även i de viktigaste matcherna. Med tanke på Pogbas fina form vet man aldrig.

Nej, störst dilemman har nog Stramaccioni. Ska han satsa på Cassano-Milito-Palacio? Blir det för offensivt? Blir det bara två av dem plus Guarin på mitten? Det blir spännande att se hur Stramaccioni ställer upp laget.

I gårdagens Corriere Dello Sport hade de frågat 50 experter (t ex Roberto Mancini, Carlo Ancelotti, Franco Baresi, Pietro Vierchowwod mfl) om utgången. Här är resultaten:

1-1, 16 stycken
2-1, 13 stycken
1-0, 7 stycken
2-2, 7 stycken
0-0, 2 stycken
1-2, 2 stycken
3-0, 1 stycken
2-0, 1 stycken
0-2, 1 stycken

Vad tror jag då? Min hjärna säger 0-0 men mitt hjärta säger 3-3.

Lorenzo Medici

Hallenius halvlek

De enorma kullarna kysser tågets fönster med sin skönhet. Jag närmar mig Genua. När jag kliver av känner jag direkt en annan typ av luft. Det är brisen från havet. Genua är en industridstad med hanmen som historisk och ekonomisk referenspunkt. Här öppnar italiens portar upp sig mot Europa.

Jag planerar att ge mig ut tidigt mot arenan. Hinna äta innan matchen, inte stressa. Jag letar efter något annat än pizzaslice eller Panini och omkring stadion hittar jag till slut ett hål i väggen där de samlats massor av Genoa-supportar. Jag tänker att det måste vara ett lokalt, populärt ställe om så många äter här.

Den lilla affären är inte större 25 kvadratmeter och det är fullt med folk som ska handla.  Allt serveras över disk. Paninis med önskat innehåll, Ravioli cinghiale, Raviola alla Brasata, öl och vin. Eftersom det är så många som ska beställa tar det tid. Men ingen gnäller eller verkar stressad för det. Det ser ut att vara en familj som sköter om stället. Ett par i 50-årsåldern och deras drygt 20-åriga son.

Det är här mötet finns. Det är därför ingen är irriterad över väntetid. Alla pratar med alla och det är vänlig och kamratlig stämning. Ätandet och drickandet är ett alibi för mötet. Alla som är här ska på matchen. Trevligt nog slår det mig att jag sett ovanligt mycket tjejer bland Genoas supportrar.

Stadio Luigi Ferraris, eller Marassi som jag gärna kallar den (den ligger i området Marassi), är mycket vacker på insidan. Inga löparbanor, raka linjer och tät stämning. Gradinata Nord är fullsatt. Jag får laguppställningarna och får till min förvåning se att Linus Hallenius spelar från start.

Matchen startar och Linus får bollen direkt från Bertolacci ute mot högerkanten. Han tar sig förbi sin motståndare med lätthet och slår i en fint lågt inlägg. Bra möjlighet. Bara sekunder senare håller Hallenius på att ta bollen av Fiorentina-back i deras straffområde. För en minut ser det ut som att Linus Hallenius är juvelen från Sundsvall. Några minuter senare får han en tuff tackling. Ingen frispark.

Därefter är det som att luften går ur honom. Allt kraft, entusiasm och självförtroende. Linus har svårt att hitta samspel med Immobile och börjar göra enkla fel. Efter en halvtimme har Linus halkat ut matchen, när han väl får bollen slår han bort den, eller blir av med den. Jag kännerpå mig att Delneri kommer byta ut honom i halvtid.

Hallenius nästan utstrålar att nivån är för hög för honom, det är som att man kan se på honom att han själv inte riktigt tror på det. Efter en halvlek byts Linus ut. Jag misstänker att det inte blir några fler matcher från start innan jul. Det känns lite trist men samtidigt kanske det är bra om Linus byter klubb, snabbare hamnar på en mer passande nivå och får spela regelbundet. Jag misstänker att så kommer ske i januari.

Medan Hallenius sprang i intet så hade Fiorentina gjort mål genom Pasqual. Fullt välförtjänt. Genoa går mer på energi än skicklighet och har svårt att skapa chanser. Andra halvlek blir likadan. Fiorentina känns mer trygga, har en tydligare spelide´ och agerar med större pondus. Försvarstrion Roncaglia-Rodriguez-Savic ser oförskämt skickliga och säkra ut. Tränare Montella påminner lite om Al Pacino i Gudafdern på sidan av planen. Lugn, cool och gastar aldrig, men får saker utförda som han vill.

Genoa spelar mer av spasmisk karaktär. Lite på chans, lite ryckigt. De individuella misstagen haglar allt för mycket och Genoa lyckas inte riktgit få fram några riktigt farliga chanser. Borriello saknas mycket. Fiorentina känns hela tiden närmare tvåan. Det blir inga fler mål och Viola tar en trygg seger och smyger upp i tabellen. Montella har ett fint lag och de kan gå långt.  Genoa har däremot en hel del att rätta till.

Och Hallenius är troligen inte en del av förbandslådan.

Lorenzo Medici

Spöregn i Bergamo

Det regnar inte i Bergamo. Det regnar massor.

Guido säger att han inte är så intresserad av fotboll längre och menar att det bara är en massa fusk inblandat. Jag kan inte ge honom fel, men säger något i stil med att trots det så är det ändå ett fantastiskt spel vilket bevisar fotbollens enorma storhet. Guido är han som sköter om det hostel som jag bor på. Vi kommer såklart in på Cristiano Doni och han berättar att den före detta Atalanta-spelaren numera bor på Mallorca och solar på playan. Jag vet inte om det är sant men det skulle inte förvåna mig.

Guido ska hämta en gäst vid centralen och erbjuder sig att köra mig en bit i regnet. Spöregnet. Han släpper av mig och visar vilken buss jag ska ta. Nummer nio eller nummer sex. Nummer nio kommer först. Att åka buss i Italien är inte som att åka buss i Sverige. Det finns ingen bussfil och farten är så långsam på grund av trafiken att jag tänker att det skulle gått mycket snabbare om jag hade gått istället. Jag hoppar därför av en station för tidigt och börjar promenera lite längre än vad jag först hade tänkt mig. En hel del polisbilar tjuter förbi och jag börjar undra om det är bråk på gång.

Jag går vidare och går förbi ett apotek, vilket får mig att komma på att jag inte har någon tandkräm. Väl inne springer plötsligt två snubbar in, den ena har bombar-jacka på sig och känns defintivt som en hård Atalanta-ultras. Han pekar hetsigt mot sin hals till en vitklädd expedit och jag kan inte riktigt urskilja vad han menar. Min expedit tittar mer på dem än på de pengar jag lägger upp för att betala. Jag kan inte ursklja om han bara är extremt påtänd eller har väldigt ont. Trots min nyfikenhet på vad som har hänt känns det inte riktigt läge att bli kompis med bomar-jacke-killen.

Nör jag kommer fram till Stadio Atleti Azzurri verkar stämningen lugn. Polisirenerna verkar inte ha gällt någon större incident. Atalantas hemmaarena är en gammal sliten stadion. Sliten på ett snyggt sätt. “No alla tessera” är klottrat lite här och var på arenans utandöme och små barer ligger inskjutna i betongen.

Så är det match. Atalanta mot Napoli. I spöregn. Självklart har jag problem med Wifin och lösenord. Men min press-granne är en trevlig prick och jag får använda hans inloggning. Han skriver för La Repubblicas räkning. Sedan visar det sig att han var i Stockholm i somras och vi börjar prata om lite allt möjligt.

Napoli börjar bäst men det är Atalanta som tar ledningen. Chilenaren Carmona smackar dit ett underbart skott. 1-0. Jag har alltid gillat Carmona och inser hur mycket Atalanta har saknat honom. Lämpligt nog är han tillbaka ikväll när Cigarini är borta.

Det blir aldrig något skönspel på det halvknepiga underlaget. Goran Pandev blir sämre desto mer matchen lider. Hamsik och Insigne är de som försöker bäst men också de som missar Napolis två bästa chanser. Napoletanarna har mest boll men Atalanta skapar nästan lika många chanser. Möjligen hade oavgjort varit det mest rättvisa resultatet men Atalanta stal inget och gjorde en bra match, inte minst försvarsmässigt. Cavani saknades mycket i Napoli.

Matchen två roligaste händelser var annars när Paolo Cannavaro skällde ut domare Orsato ansikte mot ansikte i typ 30 sekunder efter att ha blivit varnad. Vissa spelare klarar sig undan bättre än andra. Matchens andra dråpliga situation är när Morgan De Sanctis får tokspel på en bollkalle vilket självklart fick hela Atalanta-klacken att explodera. Det var nog högre ljudvolym då en vid målet.

Jag tar bussen hemåt tillsammans med glada sjungande Atalanta-supportrar och regnet bara fortsätter att ösa ner. Jag kommer hem till mitt hostel och kollar in de andra resultaten. Roma-crac igen, Cagliari har tokform och både Juventus och Inter vann.

Juve och Inter har ryckt lite och det börjar kännas som att de är dem scudetto-striden kommer stå emellan. Tänk att det nästan alltid bara är två lag som gör upp om scudetton i Italien. Jag gillar bättre om det har varit tre, fyra lag i kamp om titeln in i det sista. Kanske kan Napoli ta sig tillbaka in i toppstriden men annars känns det inte som att det finns något annat lag som kan hota alls. Glappet är stort. Ytterligare ett bevis på att ligan tappat i styrka.

Det är i vilket fall upplagt för ett spännande Derby D´Italia på lördag. Tur att den finns med på mitt program. Men innan dess blir det Marassi och Genoa-Fiorentina! Och kanske hinner jag även ta en titt på staden Bergamo innan jag åker. Inne i mitt rum är det dags att släcka och få i sig lite sömn. mig.

Ute spöregnar det fortfarande.

 

Lorenzo Medici
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå