POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Ciao Ciao Italia v2

I ungefär en timme kändes det som att Zlatans tre mål på Palermo förra säsongen bara var ett tillfälligt avbrott i Milans svårigheter att på senare år plocka poäng på Renzo Barbera. Det kändes sporadiskt som att Palermo var tillbaka i gamla glansdagar, kontringarna med Ilicic-Brienza-Miccoli var snabba och samspelta. När sedan Miccoli sköt upp bollen på Abate, blåste Rizzoli straff och samme Miccoli sköt 1-0.

Straffsituationen var  lite lustig. Man kunde nästan ana att Miccoli försökte pricka Abates arm. Milans ytterback hade lite oflyt men kunde också strunta i att sträcka ut armen på det sättet. När sedan Brienza (ruggigt bra igår) snyggt prickade in tvåan direkt i andra kändes det som gonatt Milan.

Men Allegris byten förändrade matchen. Ut med katastrofalt dålige Flamini (ut i paus) och nästan lika dålige Pato och in med Bojan och Emanuelson (in i paus). Whopla, scenförändring. Bojan såg dubbelt så snabb och kvick ut som alla övriga på plan, Emanuelson näst snabbast och kvickast och därmed började det skapas lite oro i Palermo. Just Bojan låg bakom reduceringen som Montolivo (mycket bra igår) skickade in. Kvitteringen kändes logisk när Milan hade ökat farten och Palermo hade börjat tröttna. El Shaarawy gjorde sitt åttonde för säsongen (annars var han rätt blek faktiskt).

Men jag undrar om Palermo hade tappat riktigt lika mycket om inte Brienza hade klivit av. Kanske var han trött men jag tror att Gasperini plockade ut honom av taktiska skäl. Fel effekt. Ofta är det bättre att ha vassa spelare framåt för att inte låta motståndarna släppa garden vilket gör att det i sin tur inte kan accelerera framåt på samma sätt. Hursom helst var oavgjort ett rättvist- men menlöst tabellmässigt resultat för båda lagen. Men både Palermo och Milan kan åtminstone plocka några postiva bitar från matchen till framtiden.

Apropå den senaste domardebatten så gjorde Nicola Rzzoli en alldelses lysande match igår.

Om ni läser detta efter klockan 07.00 på onsdag morgon befinner jag mig på väg ner till Italien för en femdagars-turne. Läser ni detta efter klockan 20.45 imorgon kväll hoppas jag att jag sitter på någon av de arenor som bjuder på italiensk fotboll i omgång tio. Så om alla italienska internet-gudar tar vänligt emot min utsträckta hand så kommer jag rapportera via bloggen från Italien de närmsta fem dagarna.

A presto!

Lorenzo Medici

Ärlighet, sårbarhet och sunt förnuft.

Efterdyningarna av Catania-Juventus har varit hårdvaluta för media. Folk ska säga sitt. Inget konstigt. Först och främst menar jag att det inte handlar om något Calciopoli 2. En del tror att myglet uppfanns med Moggi och kompani men det fanns där långt innan. Men vad är det som man bör ta lärdom av och hur går man vidare efter helgens alla domarmissar?

I Italien pratar man mycket om “sudditanza psicologica” – psykologisk underkastelse. Alltså att domarna är offer för den subtila psyklogiska pressen att inte döma emot ett större lag.  Jag gick en domarkurs för några år sedan och dömde herr- och damsenior fotboll i ett år (det var helt okej, men att spela och träna fotboll var mycket roligare för min del). Under det året märkte jag vissa saker. Som domare och som människa vill man helst hålla alla nöjda, försöka hålla vågskålen så jämn som möjligt.

Det betydde att man ofta befann sig under stressen att inte kompensera. Men helt ärligt, det gjorde jag ibland och det tror jag de flesta domare gör. Något man ofta ser när en domare t ex visat ut en spelare men inte varit helt säker. Därefter kommer det ofta en radda med domslut till det lag som drabbats.För att kompensera, för att hålla alla nöjda. Det är också därför det ofta funkar att klaga och gnälla på en domare (bara man gör det lite smidigt), det läggs i en hög i bakhuvudet när man tar domsluten.

Alla domare vet vilka lag som är mäktigare än andra, vilka presidenter som har mer inflytande och så vidare. Att större lag oftare får domsluten med sig är inget nytt och gäller nog i de flesta ligor och länder.

Detta kanske låter konstigt men jag tycker det har blivit bättre än tidigare i italiensk fotboll. Man glömmer fort hur det var. För det första så har de italienska domarna blivit bättre på att genomskåda taktiska frisparkar, ni vet sådana där frisparkar som t e x Francesco Totti, Filippo Inzaghi, Pavel Nedved och Alessandro Del Piero var mästare på. Söka upp kontakt och falla. Idag är det färre avblåsningar och spelet flyter bättre. Med det sagt så betyder det inte att vi plötsligt blivit immuna mot misstag. De sker fortfarande och det sker världen över.

Jag är helt klart för att domarna måste kunna få kritik, degraderas i domar-hierarkin osv. Men vi glömmer ofta bort hur ofta de tar rätt beslut, inte minst de assisterande domarna, och vilken enorm press de ställs under. Här borde alla inblandade ta ett större ansvar. Man kan inte ena dagen säga att det måste bli mindre press på domarna och nästa dag gå ut och krtisera dem stenhårt. Tränare och presidenter måste sluta upp med att agera martyrer och sätta psykologisk hets på domarna innan match (sudditanza psicologica) för att dra fördelar.

Har man råkat få med sig felaktiga domslut så ska man erkänna det, inte hålla på att dra en massa valser att vi hade vunnit ändå eller att det jämnar ut sig i längden. Domarbasen får inte sopa saker under mattan utan våga vara ärliga och erkänna när deras arbetstagare gör grova misstag (precis så som domarbossen Braschi gjorde efter Catania-Juventus).

Men hur ska det bli bättre då? Tja, vi kommer aldrig komma undan problemen helt. Självklart tycker jag att domarna ska kunna ta teknologisk hjälp, inte bara när det gäller om bollen är över linjen eller inte utan även vid sådana situationer som mellan Catania-Juventus.

Det tog minst en minut för domarna att reda ut om det var offside på Bergessio eller inte. Det skulle inte ta längre tid att ha någon som kunde kollat på repriser på en monitor. Okej, men ska det då kollas vid varenda offside eller situation? Nej, självklart inte. Bara vid avgörande situationer. Som t ex vid ett mål eller en straffsituation. Det ska vara domaren som avgör om han behöver hjälp av en repris eller inte.

Detta kräver även hjälp av spelare och ledare. Alla måste dra sitt strå till stacken. Spelare och ledare måste använda sitt sunda förnuft och vara ärliga. De kan t ex inte hålla på att jaga domarna och be dem kolla på repriser om de vet att de fällt en spelare. De måste ta sitt ansvar för fotbollens bästa (tänk att ärlighet nästan känns som ett onaturligt krav?).

Sedan kan man ju undra över hur mycket det hjälper av att ha så många domare på en och samma gång. Huvuddomare, assisterande domare och straffområdsdomare. Är det för många kockar kring soppan? Vem får ta vilket beslut? Olika bedömningar som krockar? Lämnar man över ansvaret?

Ofta när jag och min fru tillsammans ska få iväg barnen till dagis och skola blir det krångligare än när någon av oss är själva. När det är en som måste ta besluten finns det inga kompromisser eller valmöjligheter. Jag måste ta besluten. Så är det lite med domarsituationen nu. Kanske måste rollerna bara bli tydligare. Men helt ärligt, hur mycket bättre har det blivit med straffområdsdomarna egentligen?

I söndags tog en straffområdesdomare beslutet att det var straff för Udinese fastän huvudomaren såg ut att göra en annan bedömning. Huvudomarens magkänsla var mer rätt än straffområdesdomarens. Hur många domare som än befinner sig på plan så behöver de kunna ta teknologisk hjälp istället för bara hjälp av varandra.

Nu väntar en ny omgång i Italien och fler misstag lär begås. Det kommer vi inte komma undan. Men vi måste börja hitta sätt att eliminera dem så mycket som möjligt.

Ärlighet, sårbarhet och sunt förnuft är en bra början.

Lorenzo Medici

Förfalskad trepoängare

Nu kommer röster höjas för att Juventus har köpt domare och att ett nytt Calciopoli är på tapeten. Jag skulle akta mig för att gå så långt. Men Juventus tog en förfalskad seger mot Catania. Misstagen från domar-gänget och främst då assisterande domaren Maggioni var horribla. Bergessio gjorde ett rättmätigt mål men blåstes av för offside.  Domarnas magkänsla var att det var mål. Som så ofta är den rätt.

Men assisterade domaren Maggioni löpte upp mot mittlinjen och möttes av protesterande Juventus-spelare. Maggioni blev osäker och började tänka för mycket. Efter diskussioner med Rizzoli och Gervasoni om vem som nuddade bollen sist innan den hann fram till Bergessio ändrade man domslutet. Problemet var att det inte spelade någon roll att Catania-spelaren var sist på bollen efersom Bergessio ändå inte var offside.

Inget blev ju direkt bättre av att misstaget begicks ytterligare en gång fast tvärtom så att säga. Bendtner stod offside innan Vidal sköt in Juventus segermål. Det var på något sätt svårt att bedöma matchen utefter vad som hände. Skuggan av misstagen hängde över matchen som en mörk demon. President Pulvirenti och Catania hade all anledning att ryta efter matchen. Det var ett rån.

För mig är det helt oförståeligt att man inte kan ta till teknisk hjälp. Att ha någon som tittar på situationen på TV-Apparaten (som man gör i så många andra sporter utan problem) och tar rätt beslut. Vi skulle ha domare som viskar lika mycket som nu och det skulle ta ungefär lika lång tid som debaklet igår gjorde. Troligen skulle storlagen förlora en och annan poäng på det men är det inte en rättvis fotboll vi vill ha?

***
Det var inte bara på Sicilien det begicks misstag. Lazio blev även de bestulna på ett mål. Det kanske inte var lika tydligt som på Stadio Massimino men tillräckligt klart för att anses som ett stort misstag. Fiorentina var klart bättre i första halvlek men Lazio växte i andra och hade målet godkänts hade det kanske gått annorlunda.

***
Ett lag som inte behövde någon hjälp från domarna var Inter. Även om de kanppt lyckades klara sig undan första kvarten där Bologna var riktigt bra så kändes segern stark. Inter växer för varje vecka och backtrion Ranocchia-Samuel-Juan går från klarhet till klarhet. Och när även Cambiasso lyfter sig till gigantiska nivåer och Zanetti är evigt ung blir allt så mycket lättare.

Förutom att Palacio är den perfekte kontringsspelaren så är det framför allt en annan sak som slår mig. Inters glädje och lagmoral. Hittills på säsongen är det Inters största styrka och sånt är mycket viktigt i oktober-November när säsongen börjar slita på en. Om Inter vinner på onsdag mot Sampdoria får vi ett mycket intressant Derby d´ Italia.

Bologna gjore egentligen ingen dålig match, förhoppningsvis har de tålamod, drabbas inte av panik och får för sig att de ska sparka tränare Pioli.

***
Roma fortsätter med sin Dr Jekyll & Mr Hyde-resa. I tjugo minuter såg Lamela-Totti-Osvaldo ut att vara världens bästa anfallstrio, Roma spelade magnifik fotboll men tappade allt. Matchen mot Udinese var som matchen mot Genoa fast tvärtom. Roma spelar fotboll i underlandet. Även om det inte borde varit straff så får Roma skylla sig själva, så många bollar som man slog bort i andra halvlek. Tänk att det ändå är så fantastiskt att se Totti & Di Natale spela fotboll fortfarande.

***
Det syntes att Napoli saknade Edinson Cavani. Tur att Marek Hamsik fortsätter att kliva fram. Trots en svidande förlust mot Juventus och en pinsam Europa-insats är Napoli bara tre poäng efter. De håller sig inom räckhåll.

***
Vad har hänt med Sampdoria?

***
Vad har hänt med Cagliari?

***
En Sansone åkte ut och en Sansone hoppade in. Parmas Nicola blev hjälte medan Torinos Gianluca blev syndabock. Parma tog andra raka segern och klättrar i tabellen. Med en Amauri som börjar hitta målet och en Biabiany som springer ifrån de flesta kan det börja se intressant ut för “I Crociati”.

***
Tydligen var det något tekniskt problem  med bloggarna igår. Jag ska se till att gårdagens blogg finns uppe för läsning när det ordnat sig. Imorgon blir det som vanligt mer från omgången i veckans omgångskrönika. Från och med torsdag blir det lite annorlunda blogg i ett par dagar.

Lorenzo Medici

S.E.S. - Räddare i nöden

Milan tog en efterlängtad seger. El Shaarawy blev räddaren i nöden. Alltid piggast, alltid målskytt. Allegri satsade på en nykomponerad trebackslinje men det mesta var sig likt. Mycket bollinnehav men ganska menlöst. Luigi Delneri rustade ett Genoa med skadeproblem som halvt alibi för att ge bort allt initiativ till motståndarna. Struktur och disciplin men inget anfallsspel. Mot ett tamt Milan höll det på att fungera.

De Jong vann boll, El Shaarawy var fartfläkten och Pato visade upp tendenser på sin skicklighet. Men helt ärligt så var det mest positiva med Patos kväll att han inte blev skadad.

Med en dryg kvart kvar kom Abate loss på kanten (som borde blåsts av för offside) och slog in bollen till en ensamstående El Shaarawy. Självklart var Pazzini ett steg för sent precis innan.

“Il Faraone” bjöd på  en mindre arrogant Cristiano-målgest – “calma, calma”. Av lättnad men också för att visa att inget var klart. Men det var det. Genoa hade svårt att ställa om till attack-fotboll och Allegri kunde pusta ut. Äntligen lite arbetsro. Förlamningen fick sig en liten pust av röresle.

Problemen känns inte ifrånsprugna för Milan men man tog åtminstone ett steg närmare rätt.

***
Annars var det en rätt mörk vecka för italiensk fotboll. Svagt Europa-spel, Berlusconi dömd för skattebrott och Napoli riskerar böter för spelskandalen.

Juventus fick bara med sig en poäng mot Nordsjälland, Milan förlorade mot Malaga, Napolis B-lag torskade mot Dnipro, Udinese blev besgrade av Young Boys och Lazio tappade sin ledning i slutminuterna. Bara Inter lyckdes vinna och till och med det satt långt inne. Palacio fixade tre poäng med ett par minuter kvar. Nu sprids oron att Italien tappar ytterligare mark på rankingen och att man bara får två lag i Champions League i framtiden.

Silvio Berlusconi dömdes för skattebrott. Först fyra år, sedan sänkt till ett år. Förmodligen preskiberas hela åtalet nästa år. Som vanligt. Svindyra advokater och skräddarsydda lagar är Berlusconis melodi. Men självklart kastar det en mörk skugga över Berlusconi. Det går liksom inte att skaka bort tanken på att han och Milan dragit fördelar av det ekonomiskt genom åren. Detta är tyvärr en verklighet i Italien och den italienska fotbollen. Det är bara en del av det bluff och båg som försiggått bakom kulisserna. Berlusconi är inte ensam men han är nog bäst (eller snarare sämst) i klassen.

Vad det får konsekvenser för Milan är svårt att säga. Det känns ju som att nedgången av Berlusconis välde redan inletts och att besparingarna redan startat. Förhoppningsvis kan det hela skynda på en försäljning av klubben. Det är dags för en ny tid för Milan nu och då helst med en ägare med renare mjöl i påsen.

Napoli riskerar böter för “passiv” inblandning av spelskandalen beträffande matchen mellan Sampdoria och Napoli från 2010. I värsta fall blir det poängavdrag för Napoli men på sin höjd en poäng. Det är målvakten Matteo Gianello som är den största boven i dramat medan Paolo Cannavaro och Gianluca Grava är anklagade för “omessa denuncia” – alltså att de inte rapporterat vetskap om fusket. Cannavaro och Grava riskerar avstängning på sex månader.

Vi får hoppas att det blir en roligare söndag för italiensk fotboll.

Lorenzo Medici

Så går det i Europa-spelet

De italienska lagen lyckades bara skrapa ihop 5 poäng av 18 möjliga under veckan. En seger, två oavgjorda och tre förluster. Inget vidare facit. En ökenvandring ute i Europa. Men det viktiga är vad som händer i slutändan. Vilka lag går vidare från sina grupper ute i Europa? Detta är mina tips:

JUVENTUS
Hade man fått in ett mål i slutet mot Nordsjälland hade läget varit betydligt annorlunda. Nu blev det inte så och troligen kommer det krävas seger mot Chelsea för att gå vidare. Något som jag tror är svårt men fullt möjligt. En seger mot både Nordsjälland och Chelsea skulle innebära att det troligen räcker med en poäng på bortaplan mot Sjachtar i sista omgången.

Så går det: Nordsjälland (seger), Chelsea (seger), Sjachtar (oavgjort) 7 poäng.
Övriga lags poäng sista tre matcherna: Chelsea 6 p, Sjachtar 4, Nordsjälland 0 p
Sluttabell: Sjachtar 11p, Juventus 10p, Chelsea 10p, Nordsjälland 1p

MILAN
Det är ju svårt att tro att Milan ska kunna ta sig till slutspel med tanke på deras form. Men det är ju inte direkt omöjligt. Man har mycket i sina egna händer, hemma-matcherna mot både Malaga och Zenit blir avgörande. Tror ändå på att Zenit kommer starkt när gruppspelet nu vänder.

Så går det: Malaga (oavgjort), Anderlecht (seger), Zenit (förlust)  4p
Övriga lags poäng sista tre matcherna: Malaga 4p, Zenit 7p, Anderlecht 2p
Sluttabell: Malaga 11p, Zenit 10p, Milan 8p, Anderlecht 3p

INTER
Enda italienska lag som vann i veckan. Är ju så gott som klara för att ta sig vidare. Kan inte se att Inter missar detta.

Så går det: Partizan (förlust), Rubin (oavgjort), Neftchi (seger) 4p
Övriga lags poäng sista tre matcherna: Rubin 3p, Partizan 5p, Neftchi 2p
Sluttabell: Inter 11p, Rubin 10p, Partizan 6p, Neftchi 3p

NAPOLI
Allting beror ju på om Mazzarri kommer fortsätta att spela med B-laget eller inte. Att nå en andra-plats är inom räckhåll men då måste man toppa laget också. Får man till en avgörande match mot PSV i slutrundan lär man satsa allt? Eller?

Så går det: Dnipro (oavgjort), AIK (seger), PSV (seger) 7p
Övriga lags poäng sista tre matcherna: Dnipro 4p, AIK 1p, PSV 4p
Sluttabell: Dnipro 13p, Napoli 10p, PSV 8p, AIK 2p

UDINESE
Den imponerande segern över Liverpool följdes upp av en mindre imponerande förlust mot Young Boys. Nu är gruppen vidöppen och matchen mot Liverpool på hemmaplan kan bli mycket viktig. Har ändå en känsla att Udinese viker ner sig till slut. Å andra sidan trodde jag aldrig att de skulle vinna över Liverpool på Anfield heller.

Så går det: Young Boys (seger), Anzhi (förlust), Liverpool (oavgjort) 4p
Övriga lags poäng sista tre matcherna: Young Boys 1p, Anzhi 7p, Liverpool 4p
Sluttabell: Anzhi 11p, Liverpool 10p, Udinese 8p, Young Boys 4p.

LAZIO
Har varit gruppens mest stabila lag hittills och var nära att vinna sist mot Panathinaikos. Lazio verkar ta cupen på allvar och har både Tottenham och Panathinaikos på hemmaplan kvar. Har bra chans.

Så går det: Panathinaikos (seger), Tottenham (oavgjort), Maribor (oavgjort) 5p
Övriga lags poäng sista tre matcherna: Tottenham 7, Maribor 1, Panathinaikos 3
Sluttabell: Lazio 10p, Tottenham 10p, Panathinaikos 5p, Maribor 5p.

 

 

 

 

Lorenzo Medici

S.O.S. Milano

Förlusten mot Malaga var inte direkt oväntad. Spanjorerna går mycket bra i ligan medan Milan går riktigt dåligt. Ett lag med självförtroende mot ett utan. Milan gav Malaga initiativet och lät dem föra matchen, naturligtvis ska det mycket till att vinna då.

Trots att Milan hade två jättechanser i slutet av matchen var en Malaga-seger fullt rättvis. Milan är i en väldigt mörk period just nu och att sparka tränare Allegri skulle troligen hjälpa föga i detta läge. Truppen är ju densamma.

Så vad ska man då göra? Här är mina förslag:

Mer kontinuitet på mittbacksfronten

Tränare Allegri har snurrat runt med fem olika mittbackar under säsongen. Bonera, Yepes, Zapata, Acerbi och Mexes. Jag kan förstå att Allegri är osäker på vilka som ska bilda mittbackspar eftersom ingen är riktigt stabil. Men jag tror att det bästa är att försöka välja två som man satsar på nu. Daniele Bonera gjorde en bra match igår och är Allegris favorit, han lär fortsätta ta en av platserna, vilket känns rätt.

Fördelen med att satsa på t ex Mexes är att hans värde inte sjunker alltför mycket så att man kan sälja honom till ett högre pris i januari. Rent sportsligt är jag mer tveksam. Fördelen med att satsa på Acerbi är att han är rätt ung och kan utvecklas men jag är mycket osäker på om han duger i det långa loppet.

Mario Yepes brukar vara hysat stabil men sett ur ett längre perspektiv är det meningslöst. Sist men inte minst har vi då Zapata som jag trodde innan säsongen var rätt given. Kanske är det trots allt han som man borde försöka spela in bredvid Bonera. Som sagt, valet är inte lätt för Allegri men kanske är det ändå dags att göra ett.

Ytterbackarna

Jag tycker att unge Mattia De Sciglio gjort det bra hittills. Trots att han behöver slipa på defensiven en del så är hans tak för utveckling betydligt högre än hos Ignazio Abates (hans utvecklingskurva har gått exakt som jag trodde för två år sedan). Jag tror att De Sciglio kan bli en riktigt bra ytterback medan Abate inte kommer bli mycket bättre.

Urby Emanuelson spelade vänsterback i slutet av matchen igår. Varför inte prova det från början? Visst, Emanuelson är långt ifrån någon garanti defensivt, men det är inte Antonini heller. Jag tror att han kan klara det bra då han har kapaciteten att vara en modern ytterbacks-typ.

Flytta upp Montolivo

I landslaget har Montolivo ofta fungerat bra längre upp i plan då hans fina skott och hans förmåga att slå avgörande passningar kommer till sin rätt. I en mer defensiv roll avslöjas hans långsamhet mer. Montolivo är i rätt bra form just nu och kanske borde Allegri prova honom längre fram.

Flytta ner Boateng

Boteng har haft en usel höst hittills.  Han är troligen inte så dålig som han visar nu, men att han inte är en perfekt trequartista-typ kan vi nästan skriva under på. Jag tycker det vore bättre att flytta ner honom på mittfältet där man kan utnyttja hans styrka och energi istället för att slösa bort den på att tro att han ska lösa de geniala passningarnas gåta eller hoppas att han ska dundra in skott som han gjort ett par gånger under tidigare säsonger.

GÅ all-in på Pato

Han är tillbaka och hans muskler har hållt i två inhopp. Kör, säger jag. Vad har man att förlora? Eftersom man inte sålde honom när man borde ha gjort det är det lika bra att ge honom chans på chans i hopp om att han ska bli en så bra spelare som man en gång trodde. Antingen får man veta att han är en spelare att bygga på eller så får man veta att han inte är det (eller att han blir skadad igen). Hur det än blir så måste man få svaren nu.

Pazzini?

Här är det knepigt. Pazzini har efter sina tre mål i början av säsongen varit ungefär så dålig som han var under våren i Inter. Men kan man peta honom och förlora ansiktet ännu mer då man bytte honom mot Cassano samt betalade pengar? Tja, är han för dålig så är han. Men kanske måste man spela honom för att det ska lossna och kanske behöver man trots allt hans spelartyp längst fram. Hans dåliga form gör mig dock osäker.

Givna spelare

Inte många. Nigel De Jong på mitten och Stephan EL Shaarawy såklart.

Mina förslag till Allegri:
Abbiati, De Sciglio, Bonera, Zapata, Emanuelson; De Jong, Montolivo,Boateng; El Shaarawy, Pato, Pazzini.

Alternativt:
Abbiati, De Sciglio, Bonera, Zapata, Emanuelson; De Jong, Boateng, Nocerino; Montolivo;  Pato, El Shaarawy.

***

Det är inte bara S.O.S.-läge i Milan utan även hos den blåsvarta delen av Milano. Dock inte av sportsliga skäl utan på grund av att Partizan Belgrad gästar Milano ikväll. Jag skrev en liten nyhetsartikel om det härom dagen och så här skrev jag då:

Partizan Belgrad har redan sålt ca 3300 biljetter till bortamatchen mot Inter på torsdag men man räknar med att supporterskaran kan bli upp till 4000 personer. Partizan-supportrarna är ökända för att vara bland de mer våldsamma fansen i Europa och matchen mot Inter anses vara en högriskmatch. En av anledningarna tlll det är att en grupp inom Partizan-supportarna som kallar sig för 40+ har starka vänskapsband till Milan och Curva Sud.

Under det senaste Milano-derbyt hade Milan-supportrarna t ex en banderoll med texten: ” Servi contro Serbi. Vi rivedremo nel prossimo derby?”. Vilket betyder ungefär, “Tjänare mot Serber. Ser vi er till nästa derby?”. Oron för bråk ligger tyvärr i luften.

Förhoppningsvis går det lugnare till än vad farhågorna säger. Milano och polisen står ju trots allt förberedda. Själva matchen innehåller en del spännande ungdomar eftersom både Coutinho och Livaja väntas starta för Inter. Mest intressant är dock troligen Partizans Lazar Markovic.

Förhoppningsvis är det de som stjäl rubrikerna och inget annat.

Lorenzo Medici

Kontinuitetens antites

En gång i tiden fanns det ett projekt, någon sorts långsiktighet. Ett lag som spelade underhållande fotboll och som röjde framgångar. Framtiden såg ljus ut. Men förmodligen dög Gasperinis era så länge bara framgångarna haglade, det fanns inget utrymme för svackor för att sedan växa sig starka igen.

Denna sommar lyckades Genoas president Enrico Preziosi bryta samarbetet med sportdirektör Pietro Lo Monaco efter bara en dryg månad och skicka hem Julien Velasquez innan han ens hann spela. Förmodligen hade samarbetet Preziosi-Lo Monaco aldrig funkat i längden, men som jag ser det är det presidentens förlust. Duktige Velasquez hade behövts idag och Lo Monaco ville t ex behålla målvakten Mattia Perin.

Den unge målvakten har redan visat i Pescara att han var redo för Serie A och nu riskerar man att tappa honom innan han ens hinner göra en säsong för Genoa. Precis som med El Shaarawy. Men det är väl det som är problemet, att Preziosi ser spelare som sina leksaker, marionetter som man kan tjäna pengar på och inte spelare som man kan bygga ett lag med.

Nu senast fick Luigi De Canio kicken som tränare efter förlusten mot Roma. Om det var förlusten i sig som fick Preziosi att trycka på avskedar-knappen vet jag inte, men jag är rätt säker på att Roma kommer göra liknande mos av andra försvar än Genoas. Det var inte i grunden duktige De Canios fel, utan snarare bristen på en bra bred trupp. Det felet ligger hos Preziosi.

Nu tar Luigi Delneri över. Den gamle Juventus och Sampdoria-tränaren. Jag tror att Delneri mycket väl kan göra bra ifrån sig, problemet är att man på nytt måste anpassa en trupp efter en ny tränare, värva och sälja spelare i januari för att få truppen att passa in så bra som möjligt till Delneris 4-4-2-system. En spelare som t ex Jorquera kan få svårt att passa in. Dessutom återstår det att se hur populärt det är att värva in en gammal Sampdoria-tränare (Del Neri gjorde en säsong för Samp som spelare också och gjorde ett enda mål, mot Genoa såklart), hur kommer supportrarna ställa sig till det?

Del Neri har redan slängt ut sig kliché-artade uttalanden som att han känner stor stimulans från och respekt för Genoa-fansen. Vad ska han annars säga? Naturligtvis kan mycket förlåtas om framgångarna kommer men om de inte gör det kan det bli marigt. Nu får Genoa börja om från ruta ett igen. Förhoppningsvis kan Del Neri få lite mer tid på sig att bygga upp någonting.

Men med kontinuitetens antites till president skulle jag inte räkna med det.

***

Juventus pressade frenetiskt i slutet av matchen men lyckades inte få in ett segermål mot Nordsjälland. Det hade självklart varit guld värt. Nu måste nog Juventus vinna sina nästa två hemmamatcher, först mot Nordsjälland och sedan mot Chelsea. Lyckas man med det kan det nog räcka med en poäng i Ukraina i sista omgången. Jag ser redan fram emot den 20 november när Chelsea kommer till Juventus Stadium.

Tydligen är det bättre med en halvfrisk Vucinic än en helt frisk Matri.

Lorenzo Medici

Supporterintervju - Sampdoria

Serien med supporter-intervjuer fortsätter. Den här gången är det dags för Sampdorias representant Anton Åhlund!

-När och varför började du heja på ditt lag?

-Det var så sent som 2005. Jag har följt och tyckt om Italiensk fotboll sen början av 90-talet men aldrig haft en personlig relation till något lag. Innan 2005 ‘höll’ jag på de lag som innefattade mina favoritspelare, de som jag gillade att se.

– År 2005 åkte jag till Genua och bodde där ett halvår. Det var inte svårt att bli förälskad i Sampdoria. Genoa fanns aldrig på kartan när jag kom dit då jag aldrig har haft någon kärlek till någon av deras spelare. Att de även spelade i ‘lägre’ divisioner efter diverse skandaler gjorde ju inte mitt tyckande för dom starkare direkt. Det var lätt för mig som gammal Serie A-älskare att ‘komma in’ i Samp-familjen. Jag kunde ju stora delar av Samps historia och några av mina absoluta favoritspelare är ju Lombardo, Mancini, Vialli, Vierchowod, Mihalovic etc. Min största favorit var dock Veron – vilket fick till följd att jag hållt lite på de lag han spelat i d.v.s. t ex Parma och Lazio. Lazio i slutet på 90 var helt fantastiskt med så många av mina favoriter.

-Men att komma till Marassi och se inramningen, prata, dricka och umgås med Samp-supportrar, bländas av Flachi, var helt seriöst det största jag varit med om. Nu har jag skaffat mig ett nätverk av Samp-supportrar både i Italien och Skandinavien som jag har regelbunden kontakt med. Bara det är väldigt häftigt; att stå nära människor som man egentligen inte har något annat gemensamt med. Det är väl det lagtillhörighet handlar om, knyta an och ha en gemenskap oavsett ‘klass’, språk och kulturtillhörighet? VACKERT!

-Alltså, jag t ex håller på Hammarby för att jag är svensk, uppvuxen på Södermalm och för att jag har spelat i Hammarby själv och du har bott i Genoa i ett halvår. Måste man ha en fysisk förankring till staden eller laget för att heja på det? Vad är en riktig supporter för dig?

-Ingen har rätt att säga att du inte är en ‘riktig’ supporter till ett lag oavsett var du kommer ifrån. Precis som i det samhället i stort har ingen rätt att ifrågasätta din kärlek oavsett vad du är kär i. Vad du eller jag känner är alltid rätt. BASTA! Jag har t.o.m. rätten att älska ett lag, eller människa också för den delen, som inte älskar mig tillbaka.

-Sen är det naturligtvis så att det är lättare att känna för ett lag/supportrar etc som man har sett och träffat live – så är det ju med allt. Men jag ser inte ned på någon som håller på ‘mitt’ lag oavsett om denne aldrig varit i Genua eller inte kan lagets historia. Möjligtvis kan jag ha lite problem med personer som håller på Samp enbart pga av att de gillar tröjorna – MEN det kan vara en inkörsport till ett långt kärleksförhållande så god som något annat…

-Hur hoppas du att supporterkulturen på arenorna och utanför ser ut om fem-tio år?

-Just nu går allt åt fel håll. Precis allt. De senaste gångerna jag har åkt till Italien för att titta på fotboll så har jag behövt veta vilken typ av ‘risknivå’ matchen ligger på. Vilken nivå det är vet man först någon vecka innan match vilket blir svårt för oss supportrar som bor utanför Italien med planering, biljetter osv. Vissa matcher har man ju behövt vara skriven i staden laget kommer ifrån för att kunna se. Trots mycket protester så går ju inte utvecklingen åt rätt håll precis. Det blir bara värre. Och detta tror jag blir räddningen till slut. DET GÅR INTE ATT UTESLUTA SUPPORTRARNA!!! Det kommer bli en motreaktion som även ‘makthavarna’ kommer förstå, så om 5-10 år tror jag att det ser mycket bättre ut än vad det gör idag.

Vilken är din favoritspelare i Sampdoria genom tiderna?

– Francesco Flachi. Jag älskar den typen av spelare. -Vem tror ni hoppade högst i soffan här hemma i Sverige när Cassano blev klar för Sampdoria? Alltså, den typen av ‘galna’ genier hittar man inte någon annanstans än i Italien. Dessa äkta fantasisti, nummer 10, som har ett spel som förblindar oss, de som verkligen kan göra det oväntade. Dessa spelare som borde vara självklara i varje landslag i världen men som inte är det. Italien kan nästan ösa ur den tunnan – Alla dessa ‘nummer 10’ som aldrig fått chansen. Flachi är en av dom.

-Han kom som en nödlösning till Samp när vi åkte ned. Han tog oss upp, och väl i Serie A var han en av de bästa. Hans hjärta är ett av det vackraste. De finaste stunderna jag har från Marassi är tack vare Flachi. Det kan ingen ta varken ifrån mig eller honom! Flachis livsöde är ännu inte färdigskrivet, och jag hoppas det tar en vändning till det positivare. Han är en supporter. Han har stått/står på gradinata sud. Han har spelat på matcher. Han har tagit kokain. Han har gjort allt det där som vi fördömer. Han har gjort allt det där som vi vill. Han har levt. Fullt ut. Han kommer aldrig att gå till historieböckerna som en stor (italiensk) fotbollsspelare MEN för mig är han större än alla Messi- och Ronaldosar ni kommer med. Basta!

Vilket lag är din favoritupplaga?

-Det är inte svårt att svara på. Så klart är det vinstlaget från säsongen 90-91 (som sedan spelade Europacup-finalen mot Barcelona -92, med i stort sett samma trupp). Jag tror inte “folk” förstår hur stort och svårt det var för en ‘liten’ klubb att vid den tiden att vinna Italienska ligan, inte minst när den då var utan konkurrens var bäst i världen! Bortsett från Napoli, som inte direkt är en liten klubb, så vinner ingen Serie A om de inte heter Juventus, Milan, Inter (och kanske då och då något av Romlagen – vilka inte heller är särskilt små). Det Mancini, Vialli, Lombardo, Vierchowod, och allt vad dom heter gjorde är en bragd! Det skulle inte kunna gå att göra, men det gjordes, OCH PÅ DET SÄTTET DET GJORDES! Vi får verkligen inte glömma tränare Boskov eller GRANDE President Paolo Mantovani, som gjorde det möjligt.

Stort tack till Anton som vill ställa upp på intervjun!

 

Lorenzo Medici

Fotboll i anarkismens tecken

Glöm Pazza Inter. I jämförelse med Zemans Roma är det bara galenskap i lightversion. Zemans Roma gör anarki med fotbollens ABC. Provocerar alla tänkbara taktiska betydelser (eller så är det kalkylerad galenskap).

Efter typ en kvart ligger Roma under med 2-0 mot Genoa. Det är kaos i backlinjen, det defensiva arbetet hos mittfältarna är som bortblåst, positionerna är schizofrena. Det är som att Roma inleder matcherna rädda, osäkra på vart Zemans spelide´ ska ta dem.

Men Roma kör på, verkar nästan mer trygga när de ligger under och inte har något att förlora. Då finns ingenting att hålla kvar vid utom ”calcio à la boemo”. De höjer farten och passningsspelet ytterligare ett snäpp. Zemans Roma öser på och inte bara reducerar utan även kvitterar innan paus. Allt gjort med fantastisk anfallsfotboll.

Det är en märklig blandning av horribel och magnifik fotboll. Mazzarris harakiri-fotboll är ingenting emot detta. Roma inleder andra halvlek ungefär som de avslutade första, det vill säga full fart framåt, riskera allt bakåt. Och ledningsmålet kommer. Osvaldo gör sitt andra mål. På nick. Vändningen är total. Men så kan det ofta bli med Zeman som tränare. Ingen match är avgjord vad än resultatet är. Åt båda håll.

Sedan behärskar Roma ett närmast paralyserat Genoa rätt bra. De Canios gäng hamnade väl i chock. Massakrerade av Romas offensiva tokspel. I slutet kommer även 2-4 men faktiskt inte efter galenskap utan för att Roma ägde matchen. Att vara spelare i Zemans Roma måste vara som att befinna sig på Disneyland och ömsom kräkas och glädjas.

Det går liksom inte riktigt att analysera matchen mellan Genoa och Roma och definitivt inte Zemans fotboll. Det går inte riktigt att förutsäga vart Romas säsong är på väg eller kommer sluta. Det kan sluta hursomhelst. Men frågan är om inte segern över Genoa på något sätt kan vara startskottet på något intressant. Att spelarna känner att det faktiskt går att vinna med Zemans typ av fotboll. Trots att man ligger under med två mål. För det är klart att det är en viktig detalj, att spelarna själva är övertygade om vad de gör. Förresten spelade både De Rossi och Osvaldo från start och båda mycket bra dessutom. Kanske hade de där petningarna ett syfte som träffade sitt mål trots allt.

Det är bara att skratta och njuta av underhållningen. Zemans rödgula anarki-armé är här för att spela supportrar, tv-tittare, motståndare och sig själv många spratt den här säsongen.

***

Inter fortsätter att vinna. Fortfarande egentligen med en del svårigheter att skapa ett spel med bollinnehav och att utveckla längre anfall. Men med starkt försvarsspel (jag gillar verkligen alla av Samuel, Ranocchia och Juan Jesus), muskler på mitten (Cambiasso var lysande) och med Cassanos genialitet framåt räcker det just nu bra ändå. Det andra kommer kanske sen. Eller så krävs det en större playmaker på mitten.

Rodrigo Palacio gjorde ingen större match ända fram till sitt mål. Gjort med stor klass. Med mer matchform kommer det säkert mer av den varan.

Riccardo Alvarez är så senfärdig i sina avslut att det gör ont att se på. Han gör ofta en sak briljant men kan lika ofta inte följa upp det med konkreta avslut.

Visst skulle Catania haft en straff.

***
Visst skulle Fiorentina haft en straff.

***

Kul att Albin Ekdal blir mer och mer given på Cagliaris mittfält. Igår låg han även bakom målet med ett fint förarbete.

***

Pescara förlorade fastän man var en man mer i mer en halvlek. Låter som Serie B-klass.

***
Amauri har börjat göra mål igen. Nödvändigt för Parma. Men borde inte Mirante ha bedömts likadant som Romero vid straffsituationerna?

 

Lorenzo Medici

Lazio farligare än Napoli?

Rädslan att förlora var större än viljan att vinna. Napoli var inte lika våghalsiga som vanligt. Att nå ett oavgjort resultat kändes som den främsta matchplanen. Juventus var inte lika ”proaktiva” (som Massimo Carrera skulle ha sagt) som de brukar. Det kändes som om de hade varit rätt nöjda med ett oavgjort de också.

Målchanserna uteblev, det var mycket slarv och det var massor av frisparkar. Delvis spelarnas fel men domare Damato kunde också låtit spelet fortgå vid flera situationer. Matchen var jämn och allt tydde på att det skulle bli 0-0 ända tills Juventus gjorde sina byten. In med Martin Caceres och Paul Pogba. Vips så var det 2-0. Nästan från ingenstans. Pogbas mål var en riktig pärla och där har Juventus (som jag sagt tidigare) en blivande storspelare.

Napoli var en liten besvikelse, de är oftast bäst när de spelar med kniven på strupen, med risken som insats, istället för att försöka spela på resultatet. Men Juventus var fram till målen verkligen inte bättre. Det som däremot är imponerande är att alla deras mål hittills den här säsongen är fördelade på 12 spelare. Och det var just bredden som gav dem segern igår.

***

Milan höll på att göra en Sverige. Okej, inte riktigt, de höll på att hämta in 0-3, inte 0-4. Fram till minut 60 var Milan en smärre katastrof. Efter deras första mål och med hjälp av Emanuelsons inhopp vaknade de till liv, som att de tinats upp ur 20 års nedfrysning. 2-3 blev sedan aldrig 3-3 men Milans sista halvtimme räddade deras och Allegris ansikte.

Men jag skojar inte när jag menar att Milan faktiskt kan komma att få kämpa för att hålla sig kvar den här säsongen. Visst, det troliga är att truppen är för bra för det men ibland när det börjar gå dåligt för lag som inte är vana vid det, kan det vara svårt att ta sig ur den nedåtgående spiralen. Det finns dessutom inga ledare att hålla i handen.

Lazios första timme var ruggigt bra. Petkovic-fotbollen smekte över Olimpicos gräs. Vasst, tight och spetsfyllt. Flytmål, drömmål och Klosemål. Sedan började man darra när Milan gjorde sitt första mål och var rädda in i sista sekunden. Men bortsett från den onödigt spännande sista halvtimmen så imponerande Lazio. Mycket dessutom.

Och sett till gårdagen är det kanske inte främst Napoli som Juventus ska frukta?

Lorenzo Medici

Elva tankar inför Serie A-helgen

Juventus-Napoli. Förväntningarna är höga. Mina också. Jag beredd på att ta in varje detalj, varje rörelse. Se vad Hamsik kan göra. Spana in om Vucinic är på humör. Årets Serie A-match så här långt.

Får Pato hoppa in? Sträcker han sig? Eller kan han ge Milan nytt framtidshopp?

Petkovics Lazio är som ett självspelande piano med vackra utstickande toner i Hernanes och Candreva. Klose är mer som en skön monoton melodi. Som aldrig slår fel. Blir otroligt intressant att se Lazio mot tufft motstånd inför stor hemmapublik. Jag vill se elektrisk stämning på Olimpico på lördag kväll. Detta Lazio förtjänar det.

Petar Zeman De Rossi igen? Om inte, var spelar han? Centralt eller lite till höger? Bara att få veta det gör matchen Genoa-Roma värd att se. Immobile, Totti, Marassi, Lamela, Florenzi, Jankovic och Borriello mot sitt gamla lag är andra bra anledningar.

Inter har ett vasst sparkapital i Rodrigo Palacio. Lätt att glömma det. Tror han är redo för fina saker snart. Kanske redan i ett inhopp på söndag.

Visst, Ekdal mot Antonsson är kul men Cossu mot Diamanti är fotbollspoesi.

Jag gillar Giuseppe De Luca. Han är som en livs levande molotov-bomb. Inte alltid funktionell och konkret men full av dynamik och alltid redo att sprängas.

Fiorentina åker till svårspelande Bentegodi. Möter en maestro på bänken i Eugenio Corini. Men Viola har sin egen super-dirigent i Vincenzo Montella. Fiorentinas offensiv är bedårande att se på men ändå är det försvararen Facundo Roncaglia jag helst vill se fräsa omkring.

Snälla, kan jag inte få se en glimt av Pablo Dybala på söndag. Börjar bli dags med en frisk fläkt i Palermo. Man orkar inte hur mycket Giorgi, Garcia, Morganella, Munoz, Rios och Von Bergen som helst. Det är som att tillbringa en månad i ett rum med Slayer utan uppehåll.

Apropå tyngre musik vore det underhållande att få se Ignacio Fideleff i Parma snart. Serie A:s bästa Dee Snider-wannabee.

Om Inte Giovanni Stroppa startar med Vladimir Weiss på söndag är han en konstig tränare. Då är det frågan om total mobbing av fotbollens vackrare art.

Lorenzo Medici

20 lag är inte problemet

Claudio Lotito har nu gått ut med kraftig röst och nästan krävt en minskning till 18 lag i serien. Då skulle man minsann spara 60 miljoner euro och kvaliteten skulle öka. Men vad ligger bakom ett sådant uttalande, är det verkligen sant det han säger?

Lotito säger inte varför man skulle spara 60 miljoner euro på att banta serien men jag gissar att det är allmänna omkostnader som resor och annat. Jag har i och för sig svårt att se att det skulle bli så mycket. Men har han räknat med uteblivna publikintäkter för två matcher mindre per lag? Och skulle inte värdet på försäljningen av TV-rättigheterna sjunka något om det plötsligt är 336 matcher istället för 380? Om det är ett så stort problem med en tjugolagsserie skulle Premie League ha skrotat det för längesedan.

Jag kan till viss del köpa resonemanget att det blir mycket matcher för de lag som är med i Europa-spel och kanske skulle kvaliteten spetsas till aningen med färre lag. Men samtidigt så tjänar fotbollsspelare extremt mycket pengar och en basketspelare i NBA spelar t ex 3-4 gånger i veckan i sju månader. Att kvaliteten blir sämre av fler matcher kan stämma. Men om truppen är tillräckligt bred borde det inte vara något problem.

Och här har vi kanske en av de bakomliggande anledningarna till att Lotito vill ha 18 lag. Truppen behöver inte vara lika bred och man behöver inte betala lika mycket i lönekostnader. Detta är en avdelning som Lotito och Lazio haft stora problem med. Hur ska man annars förklarara att man betalar lön för t ex Sculli, Stankevicius, Matuzalem och Zauri?

Nej, för att bredda truppen skulle man släppa fram egna produkter. Hmm, inte Lotitos och Lazios starka sida direkt. Så istället för att ha talanger som rymmer från klubben för att de inte tror på Lazios satsning på egna spelare och istället för att skeppa iväg dem till Salernitana kanske man skulle vågat ge dem chansen i A-truppen. Den här säsongen har både Cavanda och Onazi fått chansen men det är bara Petkovics förtjänst och ingen annans.

Lotito vill även bara ha ett lag som åker ur den högsta serien. 18 lag och ett som åker ur? Det är ju ingen slump att det är topplagen och de strax under, som vill banta serien. De ökar sin egen säkerhet och de vill minska sina matcher eftersom de är med i Europa-spelet. Om de tänkte på allas bästa vore det vackert men det gör de inte. Lotito och de andra tänker bara på sig själva och försöker linda in det i att det är det bästa för alla.

Bantar man serien (att ett lag skulle åka ur kan jag inte tänka mig tas på allvar) till 18 lag minskar chanserna för de mindre lagen att ta sig upp till den högsta serien och än mindre att kunna etablera sig i den. Hur vore det om presidenterna tog upp de rätta problemen istället för att komma dravlandes om 18 lag?

Varför är det ingen som pratar om misslyckad kortsiktighet, vansinniga nyförvärv, dålig marknadsföring, bristande kommunikation med supportrar, tomma arenor, tessera del tifoso som anledningar till den italienska fotbollens sjunkande värde?  Ingen president vill prata om de egentliga problem som de själva varit med och skapat utan sparkar istället på de som redan ligger. De små lagen.

Så varför inte göra de förändringar som faktiskt betyder något. Nya arenor är en självklarhet. Men den nya bygglagen låter fortfarande vänta på sig. Det handlar säkert om stor lobbyverksamhet. Vilka kommuner vill förlora inkomsterna på planhyrorna? Klubbarna i Serie B skulle verkligen behöva ett lyft när det gäller arenor och åskådare. Publiksiffrorna är katastrof i Serie B där över hälften av lagen ligger runt 3000 åskådare.

Man måste ta hand om glappet mellan Serie A och Serie B. En mer attraktiv andra-division skulle då göra en nedflyttning mindre dramatisk ekonomiskt. Men Lega Calcio vill inte ha något med Serie B att göra, utan ser dem mest som ett nödvändigt ont.

Det ett större problem än att Serie A består av 20 lag istället för 18.

Lorenzo Medici

I skuggan av Berlin segrade Mario

Det känns lite tafatt att försöka skriva om annat än Sveriges osannolika upphämtning mot Tyskland. Men eftersom det inte riktigt finns någon anledning för mig att skriva om det och eftersom det kommer skrivas spaltmeter efter spaltmeter om den bravaden ska jag rikta in mig på annat. Och det fanns faktiskt annat som hände igår.

Italien tog ett ordentligt grepp om grupp B igår i och med segern över Danmark. Inte minst för att alla övriga lag behagar att spela oavgjort hela tiden. Nu kan visserligen Tjeckien smyga upp två poäng efter om de vinner sin hängmatch men Italien har kopplat ett litet grepp om förstaplatsen.

Vad var det för seger över Danmark? Framför allt var det Mario Balotellis seger. Det här var Marios första match för Italien efter EM, ett EM där han blev Italiens affischnamn och stjärna. Det var därför extra intressant att se hur han skulle följa upp det, om han skulle kunna klara av att fortsätta axla manteln som Italiens offensiva ledare.

Det gjorde han. Det syntes tydligt vilket självförtroende han har fått under Cesare Prandelli och hur mycket Italien behöver hans förmåga att göra saker utöver det vanliga. Mario sysselsatte Danmarks försvar nästan själv (inte minst efter Osvaldos utvisning), han fixade frispark efter frispark, jobbade hårt för laget spelade fram till Montolivos mål och gjorde själv ett påpassligt mål.

Man kan få ut olika saker av Balotelli. Antingen behandlas han med piska och morot, där han inte känner sig säker på en plats i startelvan eller så gör man som Prandelli gjort. Nämligen att läsa av Balotellis psyke och ge honom fullt förtroende, få honom att känna sig som en stjärna. På det sättet får man ut det bästa av Mario och därigenom utvecklas han också till en mer ödmjuk och osjälvisk spelare.

Det är lite som att vända upp och ner på saker och ting. Att klura ut hur man får ut det bästa av en spelare istället för att försöka få honom att anpassa sig till alla de andra. Det är en våghalsig balansgång man tar, men lyckas man kan man vaska ut guld. Det har Prandelli lyckats med.

Apropå Balotelli så kändes det som att han på något sätt hörde hemma på San Siro. Vilket fick mig att fundera på hans hemkomst. Det känns som att den ska komma någon gång. Milan? Inter? Jag tror han skulle fungera hos båda lagen. Milan-bossen Adriano Galliani sa efter matchen att de inte skulle ha några problem att hantera Balotelli. Det tror jag inte heller och kanske är det till Milan han drömmer om att komma framöver. Men det kommer inte ske förrän det finns nya pengar i Milans kassaskåp. Sedan är det ett dilemma om Milan verkligen försöker komma åt Pep Guardiola. Jag har svårt att se Balotelli och Pep tillsammans.

En återkomst till Inter då? Varför inte. Moratti har flera gånger sagt att han skulle vilja få hem sin ”förlorade son” och kanske är det bättre läge än någonsin nu. Milito håller på att bli gammal, Cassano finns i laget och är en spelare som Mario har respekt för men framför allt är Andrea Stramaccioni tränare och inte Jose Mourinho. Jag tror att Stramaccioni kan nå fram till Balotelli. Men allt detta ligger nog lite längre fram i tiden.

Matchen mot Danmark väckte upp en annan gammal tanke hos mig. Riccardo Montolivo. Jag har flera gånger sagt att han borde användas som igår, nämligen längre fram i planen bakom anfallarna. Jag tycker det är konstigt att Milans tränare Allegri inte har fattat det. För mig är det motsägelsefullt att han använder Montolivo i en position långt bak i plan av samma anledningar som att han inte ville ha Andrea Pirlo kvar.

Visst, Montolivo är ungefär samma spelartyp som Pirlo men Juventus-mittfältaren är lite bättre på alla de saker som man måste vara bra på om man ska gömma undan sin långsamhet. Pirlo har lite bättre teknik, är lite snabbare i sitt tänk, är lite skickligare i vändningarna och är lite bättre passningsspelare.

När man drar upp Montolivo i banan får man större användning av hans förmåga att sätta dit avgörande passningar, hans fina instick, hans långsamhet spelar mindre roll och framför allt kommer hans fina skottförmåga till bättre lägen. Allegri borde kopiera Prandellis modell.

För övrigt var Pirlos framspelningar till två av målen en njutning att se.

Balotelli, Pirlo, Montolivo och de övriga i Italien tog ett viktigt steg mot VM igår. Så någonstans i skuggan av Berlin lyste den italienska solen klart.

***
Pablo Osvaldo ger och tar. Fin målskytt mot Armenien och igår syndabock med sin utvisning. Något han måste jobba på.

***
Inter lyckades inte knyta ihop säcken, varken i vintras eller i somra,s med att värva Paulinho. Inter har nog gjort vad de kunnat men Paulinho har velat vänta till efter klubblags-VM nu i december. Problemet är att priset stiger nu när han lyser i landslaget och fler blir intresserade som t ex Chelsea. Förhoppningsvis har Inters intresse smickrat brassen så pass mycket att han prioriterar Milano-klubben, men om det finns andra klubbar som kan bjuda mer pengar så vet man aldrig.

***
Robinho är skadad igen. Han börjar bli som Pato. Till skillnad från sin landsman känns det inte som något större avbräck för Milan.

***
Snart bara tre dagar kvar till Juventus-Napoli.

Lorenzo Medici

Supporterintervju - Milan

Härmed inleder jag en intervju-serie med supportrar från olika lag i Serie A. Jag har försökt gräva lite i vad det innebär att heja på ett lag och varför man gör det. Först ut i serien är Milans, Levent Hamid Mickiewicz.

-När och varför började du heja på ditt lag?

-Min far hade försvunnit ur mitt liv och jag tog felbeslut efter felbeslut. Jag började prioritera helt fel saker. Jag hade nått botten, hårt dessutom. Inlåst som jag var i ett litet rum med mitt eget alter ego slog jag på TV:n. Milan spelade. Som av en slump. Jag minns att Milan gjorde mål och mina minnen tog mig tillbaka till den tid då jag satt med min familj, firade, hejade, skrek av både lycka och olycka när Milan spelade.

-Den dagen förändrade mitt liv. Det fick mig att fundera, vad vill jag egentligen med mitt liv? Idag skriver jag om AC Milan på MilanSverige.se och jobbar på ett projekt för ungdomar som är på väg mot den avfart jag tog som ung. Jag försöker leda dem rätt, leda dem in på vägen av lycka, familj, kärlek, fotboll.

-Mitt Milan-intresse började annars när jag var ung, det var främst jag och min lillebror. Jag hade precis börjat spela fotboll själv och både jag och min lillebror fastnade för en specifik spelare, Andriy Shevchenko. Det började med att vi följde honom och sedan ledde det mig in på Milanspåret och där stötte jag på Milans excellenta defensiv.

-Är det något jag älskar än idag så är det en perfekt glidtackling från en försvarsspelare, som sedan ställer sig upp, putsar av sig och lägger tillbaka håret bakom öronen, samtidigt som bollen var vunnen. Det kunde bara AC Milan erbjuda mig det, precis som den där familjära känslan man får vare sig du är en supporter från Sverige eller nyanländ fotbollsspelare från Sierra Leone.

-Att jag är ute i friheten idag eller ens lever är tack vare min sambo, min son, min familj och MITT Milan!

-Alltså, jag t ex håller på Hammarby för att jag är svensk, uppvuxen på Södermalm och för att jag har spelat i Hammarby själv. Men du har ju egentligen ingen fysisk förankring till staden eller laget. Måste man ha det? Vad är en riktig supporter för dig?

-En fysisk koppling till staden har jag inte men däremot har jag en psykisk koppling till staden och laget. Jag blir nästan förbannad när man inte “får” vara supporter av ett utlandslag på grund av att man inte har några kopplingar till laget. För att svara på din fråga: -Nej man behöver inte ha någon koppling överhuvudtaget. Allt som krävs är att du själv fattat känslor för klubben ifråga, att du i vått och torrt följer klubben och har en kärlek för klubben.

-Jag brukar säga följande: Fotbollen är min religion och Milan är min gud. Det är hur mycket jag älskar min klubb, Kärleken övervinner allt, inte sant?

-En riktig supporter för mig, är någon som följer sitt lag, lider, ler, gråter och skrattar med sin klubb. Man har ett speciellt band till klubben. Trots att man delar något gemensamt med miljontals supportrar av samma klubb därute så har man egen historia om hur man blev supporter som är unik. Jag vet inte hur många nya internationella “vänner” jag skaffat genom åren, endast på grund av att vi älskar samma klubb, AC Milan.

-Men finns det supportrar som låt säga är från Milano och familjen har hejat på laget sedan början av seklet som skulle anse att du var “mindre rikitig” supporter än dem? Finns det sådana åsikter och hiearkier bland supportergrupper tror du?

-Ja tyvärr finns det sådana supportrar, man blir liksom utsatt för “test” av dem men när det visar sig att jag kan mer om Milans historia än vad dem “riktiga” supportrarna kan då glömmer dem genast det. Fast å andra sidan ser jag det lite som min plikt att åtminstone lära mig språket som min klubb talar. Lite av respekt, att ta seden dit man kommer. Och där förstår jag att dem större supportergrupperna kanske hellre vill ha sina egna.

-Hur hoppas du att supporterkulturen på arenorna och utanför ser ut om fem-tio år?

-Först och främst hoppas jag att man i Italien inte lyckats döda all den passion som råder på arenorna. Med nya regler för borta/hemmasupportrar, det blir allt svårare att få tag i biljetter etc etc. Jag vågar inte tänka på hur det är om 10 år. Kanske bara utlandssupportrar då? Som en vanlig Barca match.

-En sak som definierar vad Serie A är, är just supportrarnas kamp mot varandra. Den utgörs inte i form av slagsmål på arenan (händer någon gång givetvis), kampen är faktiskt när dem olika curvorna visar vad dem jobbat på i veckor.

-Vem har det bästa tifot, vinner t ex Juventus eller Torino matchen som sker utanför fotbollsplanens linjer? Vinner kanske Curva sud matchen mot Curva nord trots att Inter kanske vann på själva planen? Det är ett av de vackraste jag vet med Serie A och det hoppas jag, det vill jag, det SKA vara kvar om 10 år!

-Jag hoppas att inte så mycket förändras. Att det som vi Serie A fantaster så ofta använder i våra argument finns kvar, nämligen “I Italien finns passionen!!”.

-Vem är din favoritspelare i Milan genom tiderna?

-Jag är lite för ung för att minnas alla Van Bastens olika bravader i vår rödsvarta tröja men ändå har han på något sätt tagit 1 av 2 topp platser. Jag gillar Marco utifrån alla lägereldshistorier jag hört om honom dock kan jag inte utse honom till min favorit. Min kärlek till Maldini går inte att ifrågasätta MEN om jag måste välja en så måste jag välja AC Milans egna lilla pansarvagn.

-Uträknad från år 2007 där han gång på gång fick nytt bränsle och dessutom hade tillräckligt mycket bränsle över så att han hade kunnat dela med sig av bränslet till resterande medspelare.
Den lilla pansarvagnen som jag talar om är ingen mindre än Gennaro Ivan Gattuso. Alla lag behöver en Gattuso, dvs. någon som inte har någon teknik överhuvudtaget, som gör max 1 mål per säsong MEN som sätter skräck i vilket lag som helst. Idag spelar han i Schweiz och FC Sion där han nyligen gjorde sitt första mål.

-Vilken är din favoritupplaga hos Milan?

-Något som etsat sig fast i mitt minne, lite tydligare än alla andra Milan minnen, är AC Milans säsong 2006/2007. Vi slutade på en 4e plats det året. Vår trupp var uträknad trots att vi 2003 vann CL, 2005 vet alla redan om vad som hände, 05/06 tog vi oss till semifinal. Men 06/07 var vi helt plötsligt uträknade, mätta, gamla. Men vi var fyllda av revanchlust! Vi ville bevisa för världen att Liverpool hade tur i Istanbul. Once in a lifetime!

-Milan tog sig i kragen och Pippo Inzaghi gjorde nog något av de fulaste målen jag sett på Pirlos frispark. Ännu fulare var när han sprang själv till hörnflaggan för att fira medans alla andra sprang till Pirlo. Typisk Pippo-manér, och det är även därför jag älskar han.

-Givetvis fick Maldini lyfta CL-bucklan ännu en gång. Det här var finalen som gav rätt! Finalen som gav spelarna en andra chans efter traumat i Liverpool. Finalen som gav mig ett minne för livet!

 

Lorenzo Medici

Tio spelare att köpa i vinter

LISANDRO LOPEZ Fiorentina
Vore helt perfekt för Fiorentina. Lopez är en riktig stridsvagn i straffområdet och är en säker målskytt vilket är exakt vad Fiorentina behöver. Fiorentina är redo att lägga runt 10 miljoner euro medan Lyon helst vill ha runt 15 miljoner euro. Den franska klubben vill förlänga med argentinaren och då lär priset stiga. Men om Lopez inte förlänger kan nog prislappen hamna närmare Fiorentinas trakter. Huromhelst är det en spelare som Viola bör satsa på.

MAPOU YANGA-MBIWA Milan
Det blir intressant att se om Milan leker “The waiting game” och väntar ut att hans kontrakt går ut i sommar eller om man försöker värva honom i januari. Väntar man, litar man kallt till att Montepellier inte säljer honom till en annan klubb och att han väljer Milan i sommar. Det är en stor risk. Kanske är det bättre att försöka värva honom direkt i vinter då Montepellier borde inse att det är deras sista chans att få ut pengar för försvararen. Milan får se upp med konkurrens från Premier League.

PAULINHO Inter
En spelare som är nära ett kontrakt med Inter. Även om spelaren själv ligger lågt och säger att ingeting är klart och att inget kommer göras förrän efter klubb-VM så ligger Inter i förarsätet med att värva Paulinho. Jag är inte säker på att han är exakt rätt spelartyp som Inter behöver, men om man kan utnyttja hans spelstil på bästa sätt och om han acklimatiserar sig till det italienska spelet är det en kanonvärvning.

GIUSEPPE ROSSI Roma/Fiorentina
Visst, han är skadad och långt ifrån att leverera. Men på sikt är Rossi intressant och det är nu priset är som lägst. Skulle passa bra in i Zemans Roma men även Montellas Fiorentina.

KEVIN STROOTMAN Milan
En spelare som Milan varit intresserade av ett tag och givetvis skulle han förstärka mittfältet med sin fina mix av defensiv skicklighet och kraft. Lär inte bli billig men blir å andra sidan inte billigare i sommar.

ANGELO OBONNA Roma
Kan naturligtvis bli lite dyr. Men om man är lite kreativa med försäljningar (Stekelenburg? Osvaldo?) så borde man satsa på Ogbonna. Den italienska landslagsmannen är en garanti och skulle ge Roma-försvaret ett stort lyft. Nästa sommar när t ex Manchester United kan lägga sig i kan det vara för sent.

ADRIAN CENTURION Napoli
Napoli brukar nästan alltid varje vinter köpa in en spelare för framtiden. Argentinaren är en spelare man haft ögonen på ett tag och det vore nog smart att inte vänta för länge då priset kan stiga. Centurion är en härlig ytter-anfallare som har det mesta för att bli ruggigt bra. Det viktigaste är inte att han anländer redan i januari utan att man försäkrar sig om rättigheterna.

GONZALO MASTRIANI Parma
Parma borde naturligtvis ha värvat honom redan i somras men man misslyckades på ren senfärdighet. I januari får man en ny chans och även om priset har stigit något är han värd att värva. Om Parma vill köpa in lite unga spelare som faktiskt kan bli stjärnor är Mastriani rätt man.

MAXIMILIANO URRUTI Palermo
Rapp och uppmärksam i straffområdet. Påminner lite grann om en ung Diego Milito. Om Palermo lyckas få hans namnteckning har man gjort ett kap. Med Lo Monaco (som kan sitt Sydamerika) vid rodret är det inte omöjligt.

DIDIER DROGBA Juventus
Det kan nog bli svårt att övertyga Drogba att komma till Turin då han trivs i Kina och familjen är kvar i London. Men istället för att värva t ex Lorente för dyra pengar tycker jag det vore smartast av Juve att hitta en spelare som inte behöver kosta så mycket men ändå kan leverera. Kan man lyckas värva Drogba på ett korttidskontrakt har man råd med en dyr lön och man binder inte upp sig på en 34-årig spelare på lång sikt. Allt för att kunna slå på stora trumman nästa sommar istället. Då kanske man kan jaga spelare som t ex Cavani och Neymar.

***

Vilka är era realistiska favoritvärvningar i januari?

Lorenzo Medici

Hetast i B

Jag tillägnar dagens omgång i underbara Serie B (eller Serie Bwin om jag ska vara noga) med att plocka ut de 20 hetaste spelarna från serien.

20.Daniele Cacia (Verona)
Har alltid gjort mycket mål i Serie B och verkar göra samma sak i Verona. Mycket bra i straffområdet.

19. Moussa Kone (Varese)
Utlånad från Atalanta. Spelade förra säsongen i Zemans Pescara och gjorde det mycket bra. Varit minst lika bra i Varese. Löpvillig och bra med boll.

18. Agon Mehmeti (Novara)
Inledde sin första match från start med att göra tre mål och blev sedan skadad. Igår gjorde han comeback och han gjorde mål på en gång igen.

17. Andrea Caracciolo (Brescia)
Trodde nog själv att han skulle spela i Serie A men blev kvar i B med Brescia. Har i takt med att han accepterat sitt öde börjat ösa in mål.

16. Dominique Malonga (Vicenza)
Började säsongen med att sänka sin gamla klubb Cesena och har därefter fortsatt att imponera med sitt målskytte. Genombrottssäsong?

15. Gabionetta (Crotone)
Rivig, teknisk och opportunistisk brasse som haft en något brokig karriär. Återvänt till Crotone där han en gång slog igenom och har varit lagets klart bästa spelare så här långt.

14. Osarimen Ebagua (Varese)
Har varit i schism med de egna supportrarna men har ändå öst in mål. Nu när stridsyxan verkar vara begravd borde formen inte dippa. Stark anfallare.

13. Jerry Mbakogu (Juve Stabia)
Tillhörde Palermo en gång tiden. Den unge nigerianske anfallaren är grymt snabb och stark i kroppen.. Har tidigare varit bra utan att göra så mycket mål. Igår verkade även målskyttet släppa. Två stycken mot Bari.

12. Federico  Viviani (Padova)
Spelskicklig Roma-mittfältare som har imponerat i de få matcher han spelat för Padova ( pga skador och U-21). Känns som De Rossis arvtagare.

11. Nunzio Di Roberto (Cittadella)
27-årig napoletanare som rivstartat säsongen med 4 mål i inledningen av säsongen. Kompakt och har bra teknik.

10. Marco Sansovini (Spezia)
Gjorde massor av mål för Pescara ifjol och verkar fortsätta på den linjen i Spezia. Trost namn som Antenucci och Okaka är det Sansovini som varit deras bäste målskytt.

9. Riccardo Saponara (Empoli)
All-round spelare som kan spela på många positioner. Varit Empolis klart bästa spelare den här säsongen. Udinese är mycket intresserade av honom.

8. David Di Gennaro (Spezia)
Före detta jättetalang som aldrig riktigt blommade ut på grund av övervärdering och skador. Är dock en mycket bra spelare vilket han visat i Spezia. Trequartista-typ.

7. Matteo Ardemagni (Modena)
Hade en kanonsäsong i Atalanta för några år sedan och verkar nu vara på väg tillbaka till den förmen. Storväxt anfallare med målsinne.

6. Paulinho (Livorno)
Många Serie A-klubbar var på honom i somras men han blev kvar i Livorno. Teknisk och rätt stark i kroppen. Bildar vass trio med Siligardi och Dionisi.

5. Simone Missiroli (Sassuolo)
Hade flera Serie A-klubbar på sig förra säsongen men Sassuolo var mest beslutsamma att värva honom. Något som de är glada för idag. Giftig och rörlig spelare. Ingen större målskytt men har en stor offensiv repertoar.

4. Pablo Gonzalez (Novara)
Novara har inte börjat så bra men det har däremot Gonzalez gjort. Lyckades aldrig i Serie A förra säsongen men en toppspelare i Serie B. Kan vinna målskytteligan.

3. Luca Siligardi (Livorno)
Den gamle Inter-produkten har nu fått sitt genombrott. Har tidigare haft några försök i Serie A med bland annat Bologna utan större lycka. Nu verkar han dock redo. Snabb och har ett mycket bra skott.

2. Richmond Boakye (Sassuolo)
Är egentligen för bra för Serie B. Juventus ansåg (helt rätt) dock att det var bättre att låna ut honom till Sassuolo än till ett annat lag i Serie A för att han ska få så mycket speltid som möjligt. Hellre dominera i Serie B än sitta på bänken i Serie A. Och dominera har han gjort inledningsvis.

1. Nicola Bellomo (Bari)
Teknisk och kvick mittfältare som verkligen fått sitt genombrott den här säsongen. Kan både spela som innermittfältare och som släpande anfallare. Har en känslig högerfot. Kommer spela i Serie A väldigt snart.

Lorenzo Medici

Italiensk dubbel

Stor-Azzurri vann och lill-Azzurri vann. Stor–Azzurri fick dock ett tufft motstånd mot ett Armenien som är på frammarsch som fotbollsnation. Men italienarnas rutin vägde till slut för tungt för armenierna.

Säkert skönt för Daniele De Rossi att få göra mål och att få göra en mycket bra match efter allt debakel kring hans petning i Roma. Även en annan petad Roma-spelare, Pablo Osvaldo, gjorde mål (på passning av De Rossi). Kvaliteten på båda är odiskutabel.

Däremot kan man ju faktiskt säga att De Rossi allt som oftast spelar lite till höger på mittfältet i landslaget, i stort sett samma position som Zeman vill ha honom på. Tror inte han har gnällt på Prandelli om den saken. Visserligen är det skillnad på Pirlo och Tachtsidis men att han kan spela lite till höger på ett tremanna-mittfält råder det inget tvivel om.

Hursomhelst var det tre viktiga poäng för Italien, i nästa vecka väntar Danmark och det blir lite av en nyckelmatch för stor-Azzurri. Vinner dom den ser det mycket bra ut för fortsättningen.

Lill-Azzurri vann inte helt oväntat mot Sverige men efter en fartfylld första halvlek från italienarna tyckte jag i takt med att Italien slog av på farten att Sverige växte och stod upp bra.”Bara” 1-0 är ett resultat som Sverige absolut kan ändra på i returen även om jag fortfarande håller Italien som favoriter att gå vidare.

Men det är ändå fascinerande att följa Italiens utveckling när det gäller unga talanger. I och med att klubbarna inte har lika mycket pengar tvingas de satsa på egna talanger i större utsträckning men även mentaliteten har förändrats. Tekniken och skickligheten är viktigare än taktiken idag och du tillåts vara kortväxt och dribbla en gång för mycket.

Jag är inte säker på att folk förstår vilken talangfabrik Italien är just nu. Jag hävdar att idag inte finns något land i hela Europa som producerar så många och så bra unga spelare som Italien. Möjligen Tyskland.

Bäst i stor-Azzurri igår: Pirlo, De Rossi och Maggio.
Bäst i lill-Azzurri igår: Florenzi, Immobile, Insigne och Capuano.

Lorenzo Medici

Vad har fungerat och inte? - lag för lag

Jag går igenom vad som fungerat och inte fungerat hittills i varje lag. Betygen är grundade på hur lagen presterat efter förväntningarna och förutsättningarna, poängutdelning och hur spelet har sett ut.

ATALANTA 5,5

Vad har fungerat?
Moralez har varit bra och verkar ha raderat misstankarna om att han skulle vara en one-hit-wonder. De Luca senaste match mot Roma var positiv. Trots få poäng har spelet stundtals varit bra precis som förra säsongen.

Vad har inte fungerat?
Framför allt har försvarsspelet visat stora brister.  Skador, okoncentration och att spelare som t ex Matheu, Brivio inte riktigt fungerat är några anledningar till det. Men även Schelotto, Bonaventura, Peluso och Lucchini har inte varit lika bra som förra säsongen. Carmona har saknats mycket som Cigarinis partner på mitten, inte minst när Biondini blev skadad.

BOLOGNA 6

Vad har fungerat?
Alberto Gilardino har fått en renässans i Bologna och hans målskytte verkar vassare än på länge. Diamanti har också levererat som väntat.

Vad har inte fungerat?
Man har inte riktigt kunnat genomföra två bra matcher i rad. Det krävs att man håller en högre nivå under längre perioder om man ska kunna avancera i tabellen. Mittfältet har saknat viss kreativitet och försvarsspelet har inte alltid klickat. Nu är dessutom rutinerade mittbacken Natali borta länge på grund av skada.

CHIEVO 5,5

Vad har fungerat?
Inte mycket men Marco Rigoni har visat tendenser till fjolårsform och Thereau och Di Michele vaknade till liv senast. Kanske hade segern också någonting att göra med Corini. Är man inbiten Chievo-supporter vill man åtminstone hoppas på det.

Vad har inte fungerat?
Fram till att Corini tog över kändes det som att laget hade för lite beslutsamhet. Men mer än det handlade det om att man saknat viktiga pjäser som Andreolli, Pellissier och Paloschi.

CAGLIARI  5

Vad har fungerat?
Nainggolan har hållit en hög lägstanivå, Ibarbo verkar vara lika giftig som ifjol och både Ariaudo och Albin Ekdal har tagit ett litet kliv framåt. Men inte mycket mer än så.

Vad har inte fungerat?
Förutom missade straffar, otajmade utvisningar, ingen arena, förlorade poäng pga av sin presidents uttalande? Tja, Astori inledde säsongen svagt och Cossu har dragits med skador. Truppen har stark potential men behöver nog motivation. Kanske kan nya tränarduon Pulga & Lopez ge dem det?

CATANIA  7

Vad har fungerat?
Väldigt mycket. Rolando Maran har tagit över Montellas bygge och fortsatt att lägga rätt tegelstenar. Laget är i stort detsamma som ifjol vilket gör att laget är bra sammansvetsat. Dessutom verkar mina farhågor att spelare som t ex Gomez, Lodi, Almiron, Spolli, Barrientos och Bergessio skulle ha motivationsproblem pga av uteblivna övergångar vara klart överdrivna.  Alla har varit väldigt bra.

Vad har inte fungerat?
Andujar har varit ojämn och bortaspelet måste bli bättre. 10 av 11 poäng har kommit på hemmaplan. Förlängningen av Lodis kontrakt får inte bli en för lång följetong.

GENOA  6

Vad har fungerat?
Både Borriello och Immobile har varit duktiga och visat att de kan spela tillsammans. Granqvist har startat bra och bekräftat att hans förra säsong inte var någon engångsföreteelse. Försvarsspelet över lag är rejält förbättrat från förra säsongen.

Vad har inte fungerat?
Det känns inte som att De Canio riktigt hittat rätt uppställning och taktik. Tre anfallare? Två anfallare och en offensiv mittfältare (typ Jorquera el Jankovic) eller 4-4-2 med Vargas och Jankovic på kanterna? De Canio måste hitta rätt melodi snart. Mittfältet behöver minst en kreativ spelare. Bort med Toszer och in med Jorquera eller Merkel.

FIORENTINA  7

Vad har fungerat?
Det fina spelet. Rörligheten, passningsspelet och samspelet har varit underbart att se. Men även försvarsspelet har fungerat bra. Roncaglia och co har varit skickliga på att vara först på bollen. Jovetic har varit mycket bra och de flesta av nyförvärven har kommit till rätta.

Vad har inte fungerat?
Målskyttet. Om Fiorentina hade kunnat omvandla sitt fina spel till fler chanser och framförallt varit bättre vid avslutstillfällena hade man kunnat haft 3-4 poäng mer än vad man har. En vass striker saknas med andra ord.

INTER  6,5
Vad har fungerat?
Cassano har varit riktigt bra förutom sist mot Milan. Men det som framför allt varit slående är hur man fått ihop gruppen. Stramaccionis Inter har hittills mest handlat om ett lag där man föredömligt krigar för varandra och att man styrt marginalerna till sin fördel. Trebackslinjen har fungerat mycket bra.

Vad har inte fungerat?
Det egna kreativa spelet i offensiven. Man har varit skickliga på att kontra men man har haft svårt att etablera eget spel. Det är antagligen där Sneijder kommer in i bilden. Man måste försöka infiltrera holländaren bättre in i spelet än vad man gjorde innan han blev skadad. Om Sneijder och Palacio prickar storform har Inter mycket intressanta tillskott till anfallet. Spelet hittills har varit lite fegt och om det beror på tillfälligheter eller är en långsiktig melodi återstår att se.

JUVENTUS 7,5

Vad har fungerat?
Egentligen det mesta trots Contes avstängning. Laget kör på som en maskin i ligaspelet. Mittfältet med Pirlo-Marchisio-Vidal har fortsatt där de slutade i våras och försvaret känns stabilt.

Vad har inte fungerat?
Isla har ännu inte kommit tillbaka i matchform efter skada och även om Giovinco, Vucinic, Quagliarella och Matri har varit bra i perioder känns det som om Juventus saknar en riktig toppspelare längst fram som levererar vecka in och vecka ut.

LAZIO  8

Vad har fungerat?
Petkovics har verkligen lyckats få igenom sin spelide´ och har lyft Hernanes till den höga nivå man kan förvänta av honom. Spelarna vet vad de ska göra och lagdelarna är väl synkroniserade. Man är minst lika stabila som förra säsongen men har ett snabbare och bättre eget spel när man har boll än förra året.

Vad har inte fungerat?
Senad Lulic har haft lite skadeproblem och har inte varit i toppslag, där har man mer att hämta. I matchen mot Napoli visade man stora brister i försvaret. Bara en tillfällighet eller ett  återkommande problem?

MILAN  4,5

Vad har fungerat?
Förutom en imponerande seger mot Zenit och El Shaarawys explosions-artade start`? Inte mycket. Unge De Sciglio har varit bra och Bojan lite bättre än väntat. Mot Inter fungerade spelet okej men inte spetsen och avsluten.

Vad har inte fungerat?
Försvarsspelet är inte sig likt sedan Thiago Silva försvann och målskyttet är inte detsamma i och med Zlatans försvinnande. Thiagos och Zlatans frånvaro är helt enkelt en tung verklighet. Pazzini började bra man har sedan regredierat till sitt vanliga Inter-jag. Boateng och Nocerino blev överskattade i Zlatans draghjälp och Montolivo har haft svårt att ta hand om mittfältet. Lägg till att Pato fortfarande drabbas av skador, att Abate inte utvecklats och Mexes och Zapata är fjärran från Thiagos klass så förstår man att problemen är stora.

NAPOLI  8

Vad har fungerat?
Marek Hamsik! Slovaken har tagit sitt spel till en högre nivå och blivit klubbens hjärta och hjärna. Försvaret och mittfältet ser mer kompakt ut än tidigare, Cavani fortsätter att göra mål, Pandev och Insigne är två vassa alternativ och man förlorar inte längre matcher mot mindre lag.

Vad har inte fungerat?
Fortfarande har inte reserverna riktigt kunnat prestera som man önskar. Fernandez är fortfarande osäker i backlinjen, El Kaddouri vågar inte ta för sig, Britos är alltjämnt skadad,  Donadel ser ut som en förlorad spelare och Mesto och Dossena är inga klassalternativ. Men dessa saker kan säkert bli bättre med tiden och spelare som Dzemaili och Insigne har gjort det bra när de fått spela.

PALERMO  5

Vad har fungerat?
Förutom Fabrizo Miccolis makalösa match mot Chievo har det mesta varit nattsvart. Tränare Sannino fick sparken och Gasperini ersatte. Till en början blev det inte mycket till förbättring men i de två senaste matcherna har man både kunnat sett lite framsteg och mer poäng. Om Palermoska nå några framgångar kommer till stor del bero på om Gasperini kan lyckas skapa ett fungerande spelsystem.

Vad har inte fungerat?
Det största problemet är att truppen inte håller speciellt hög klass. Det var länge sedan vi såg ett Palermo så fullt av brunkar-typer likt Garcia, Von Bergen, Giorgi, Rios, Munoz och Morganella. Sedan är fortfarande Ilicic för ojämn, Dybala för ung (eller?) och Hernandez är på nytt skadad. Javier Pastores dagar känns bra långt borta.

PARMA 5,5

Vad har fungerat?
Jaime Valdes har varit rätt lyckad i sin playmaker-position och Gabriel Paletta har varit en garanti längst bak. I matcherna mot Juventus, Milan, Fiorentina och mot Chievo har man sett tendenser till bra spel.

Vad har inte fungerat?
Amauri har varit skadad eller dålig och inget av nyförvärven av Pabon, Ninis, Belfodil eller Parolo har visat sig vara någon större succe´. Sedan har det märkts att det saknas en del kreativitet. Ett mittfält bestående av t ex Gobbi, Parolo, Galloppa och Rosi är mer kraft och löpvillighet än teknik och skicklighet. Det känns dock som att det finns mycket mer att krama ut ur Parma-truppen.

PESACARA  6

Vad har fungerat?
Vladimir Weiss vassa inhopp har nästan stått för sex poäng i sig. Unge Quintero har visat sig vara ett riktigt fynd.

Vad har inte fungerat?
Försvarsspele thar ofta varit under all kritik. Men även det ålderstigna och långsamma mittfältet med Colucci och Blasi är ett problem. Sedan har inget av anfalls-nyförvärven Jonathas eller Vukusic levererat alls. Det känns nästan som att Pescara fått mer än maximal poäng-utdelning hittills

ROMA  5,5

Vad har fungerat?
Egentligen bara två saker. Francesco Totti och Alessandro Florenzi. Den gamle och den unge. Tottis fötter håller fortfarande hög klass och Florenzi har varit en sensation hittills med sitt kompletta mittfältsspel. Han är den som förstått Zemans fotbollsfilosofi bäst. Lamelas, Marquinhos och Bradleys senaste insatser måste också nämnas som positiva saker.

Vad har inte fungerat?
Roma har ännu inte kunna applicera Zemans spelide´. Det löps inte tillräckligt mycket och det går inte tillräckligt fort framåt. Resultatet är därför att en stor osäkerhet har spritt sig i laget. Saker och ting blir inte lättare när man har spelare som t ex De Rossi och Osvaldo som inte vill spela på de positioner som Zeman vill att de ska spela på. Återstår att se om detta fortsätter vara ett problem. De Rossi-historien riskerar att bli en jobbig följetong.

SAMPDORIA 7

Vad har fungerat?
Ferrara har lyckats skapa ett lag av Sampdoria och man har en bra mix av unga och gamla spelare. Obiang och Maresca har båda varit mycket bra på mittfältet och Maxi Lopez är ett vasst nyförvärv.

Vad har inte fungerat?
I senaste matchen mot Chievo hade man tappat lite av det fina spel man hade i början. Frågan är om det är en kommande tendens eller inte.

SIENA  6,5

Vad har fungerat?
Tränare Cosmis energi har spridit sig till laget och man har bland annat hunnit med en seger mot Inter på bortaplan. Försvarsspelet har sett bra ut och Calaio har visat målform.

Vad har inte fungerat?
Ze Eduardo och Rosina har visat fina kvaliteter men bara sporadiskt. D´Agostinos skada har varit ett avbräck. Bristen på bredd kan bli ett problem.

TORINO  6,5

Vad har fungerat?
Rolando Bianchi har hittat målformen, Cerci har varit giftig, Ogbonna är en försvarsklippa och Gazzi och Brighi har förstått sina roller bra.

Vad har inte fungerat?
Man är ojämna. Man vinner över Atalanta med 1-5 på bortplan för att sedan följa upp det med en förlust hemma mot Cagliari.

UDINESE 6

Vad har fungerat?
Roberto Pereyra har axlat Islas och Asamoahs mantel väl, Basta har varit en kant-tornado, Ranegie har gett anfallet en ny dimension och Benatia och Danilo känns fortfarande som klassförsvarare.

Vad har inte fungerat?
Spelet flyter inte riktigt som förra säongen och Di Natale har visat tendenser på viss regression och kanske har det med sviktande kvalitet bredvid sig eller så börjar, tro det eller ej, åldern ta ut sin rätt. För ovanlighetens skull har inte riktigt nyförvärven slagit väl ut. Luis Muriels frånvaro börjar kännas.

Lorenzo Medici

Zlatan est Milanista

Hur mycket bör Milan-supportrarna hoppas på en återvändande Zlatan? Är det realistiskt? Och vad menade Zlatan egentligen?

Det kom ändå lite överraskande. Zlatans uttalande om att han vill Milan väl och att han kan återvända till klubben en dag.

Men en dag är troligen tre år och hur bra Zlatan är då vet vi inte nu. Men jag tror att han menar vad han sa och att det till och med kanske var en liten hint om att han saknar vissa saker. Men att han skulle kunna hamna i Milan inom ett, två år känns omöjligt. Han kommer inte lämna PSG förrän han åtminstone lämnat något slags avtryck. Han har ett treårskontrakt med den franska klubben vilket är en rimligt tidsram för PSG att försöka vinna Champions League.

Men uttalandet är ändå intressant i sig. Zlatan har fortfarande starka känslor för Milan. Detta är kanske inte konstigt i sig då Milans strategi alltid varit att satsa hårt på den familjära känslan. En gång Milanista, alltid Milanista. Lite så. Fråga Ibrahim Ba. Eller Jesper Blomqvist. Man glöms inte bort och man behandlas som en i familjen.

Men självklart handlar det också om en ren affärside. Det handlar om PR och ens rykte. Om du behandlar dina spelare väl kommer de i sin tur tala väl om dig och andra spelare kommer vilja komma. Behandlar du dina spelare väl även efter att de har slutat kommer kontakter kunna knytas. Baksidan av detta kan ofta vara att man behåller spelare lite för länge, att det blir svårt att ”döda sin älsklingar” och att generationsväxlingar inte alltid blir så smidiga. Precis som det ibland varit för Milan.

Så kommer Zlatan att återvända till Milan en dag? Just nu känns ju Pep mer troligt än Ibra men det är inte omöjligt. Kanske som spelare. Kanske som klubbdirektör. Jag skulle i vilket fall aldrig räkna bort det. För är det någonting vi borde lärt oss alla dessa år med Zlatan är det väl detta:

När Zlatan har bestämt sig för något så brukar det bli det så.

Lorenzo Medici

De Rossi vs Zeman

I den rödgula ringens ena hörn har vi Daniele De Rossi och i den andra har vi Zdenek Zeman. Det är ingen högljudd fight och ingen går på knock. De jabbas i smyg ungefär. Men schismen finns mellan dem och har även skapat oro och sprickor bland supportrarna.

Bakgrund

De Rossi var inte glad efter förlusten mot Juventus och sa bland annat att han inte hade valt att vara kvar bara för att bli ett åtlöje. Sedan blev han petad mot Atalanta. Anledningen utåt enligt Zeman var att De Rossi inte tränat med hängivenhet under veckan. Detta kan vara sant i sig, men i så fall är det troligen i besvikelse över att inte få spela på den position han vill. Eller så använder Zeman den versionen utåt som alibi för att han inte vill spela De Rossi i den roll som han vill.

Men det har även surrats runt Trigoria att De Rossi inte stöttar och hjälper de yngre spelarna på det sätt som man förväntar av honom. Sedan har vi historien om budet från Manchester City i somras. Det fanns ett bud. Ett bra bud. Men De Rossi tackade nej för att han ville stanna kvar i klubben. Med den bakgrunden får petningen ytterligare en dimension. De Rossi vet att han kunde varit någon annanstans. Därav referensen – jag valde inte att vara kvar i Roma för att bli ett åtlöje.

Varför sålde man inte?

Då kan man ju undra, varför sålde inte Roma honom till City i somras när Zeman/Roma troligen redan då visste att man inte ville spela honom centralt? Kanske trodde man att han skulle acceptera att spela till höger om ett tremanna-mittfält och att han skulle fungera bra där. Kanske ville man bara inte stöta sig med fansen. Hade man sålt De Rossi mot hans vilja hade man fått en orkan över sig. Kanske ville man att De Rossi skulle ta första steget till en försäljning.

Varför vill inte Zeman spela De Rossi centralt?

En bra fråga. Det kan inte handla om att han inte är tillräckligt snabb, för Tachtsidis (som spelat där istället) är inte snabbare. Kan det handla om att Zeman vill ha en fysiskt starkare spelare på den positionen? Kanske, men jag har ändå svårt att se att Zeman tänker så eftersom det aldrig varit aktuellt tidigare. Jag tror inte heller det nödvändigtvis behöver handla om vem som bäst klarar av defensiven för det gör De Rossi utmärkt.

Nej, jag tror det främst beror på något annat. Jag tror det handlar om att De Rossi inte släpper bollen tillräckligt fort. Att han trampar på bollen lite för mycket. Det kan låta märkligt, men tänker man efter så gör han faktiskt det. Det behöver inte vara något negativt i sig men just när det gäller Zeman så är det inte positivt.

Den centrala spelaren hos Zeman har sällan varit någon spelare som lyst, någon som vill vara en central figur som ska synas. Vem har hört talas om Onofrio Barone? Inte så många. Barone var den centrala mittfältaren i det första Foggia som kom upp i den högsta serien. Det där fantastiska Foggia med Signori, Baiano, Rambaudi och Shalimov. Och Barone. Hans uppgift var inte mycket mer än att få bollen fort framåt. Inga krusiduller. Till viss del dirigera spelet, men fort och helst framåt i banan.

Med Luigi Di Biagio var det likadant. Han blev visserligen en mycket mer känd spelare men blev det för att han lyckades applicera Zemans-ide´ så pass bra. Sedan hade han en större repertoar än att bara passa kvickt men det förändrar inte Zemans centrala mittfälts-ideologi. Tittar man på hur Marco Verratti spelar kan man tydligt se att han till viss del är skolad av Zeman. Han rör sig mycket och levererar bollen ofta och fort.

Tittar man på De Rossi så skiljer hans spelstil sig lite från de ovan nämnda. Han vill göra mer med bollen. De Rossi är egentligen en mycket bättre spelare än Barone och även Di Biagio men han passar inte riktigt in i Zemans idealbild på den centrala positionen. Zeman har en klar bild av hur hans spel ska fungera och kommer inte ändra på det. Det troliga är att De Rossi inte kommer ändra sin spelstil heller.

Problematiken

Allt detta har ju inneburit problem. Inte minst för supportrarna. Borde det inte bli ramaskri? De borde ju stå upp bakom Roma-ikonen De Rossi, han som tackade nej till City och förklarade evig kärlek till deras klubb? De borde väl skandera Zemans avgång? Nej, det är inte så enkelt. Dels för att Zeman är en populär figur hos Roma-supportrarna men det är ändå kanske inte den främsta anledningen.

Den främsta anledningen heter Francesco Totti. Fansen vet att Totti står bakom Zeman, de vet att kärleken dem emellan är stark. Går man emot Zeman så går man troligen emot Totti. Och De Rossi är inte större än Totti och kommer aldrig bli det. Däremot finns det säkert många som irriterar sig på Zeman, på situationen och tycker att det borde finnas en plats för De Rossi i startelvan. Logiskt och berättigat.

En så pass bra spelare som De Rossi borde spela helt enkelt. Men det är inte enkelt. För det kan vara så att nyckeln till framgång är att ge Zeman tid och låta honom göra som han vill. Roma-ledningen har gett nyckeln till Zeman inte till De Rossi och därför står man inför ett delikat problem. Sparkar man Zeman sätter man sig själva i skamvrån och man riskerar att slänga bort ett helt år. Det blir kaos. De Rossi behöver man inte sparka. Man kan sälja honom. Och troligen måste Roma till slut välja endera det ena eller det andra.

Sälja eller inte sälja, är det frågan?

Vilket då leder mig in på textens sista del. Sälja eller inte sälja? Allt handlar naturligtvis om hur De Rossi kommer ställa sig till sin nya roll i hierarkin, hur positivt inställd han är att spela till höger på ett tremanna-mittfält och hur bra han klarar av det. Eller också så går det så dåligt för Zeman med eller utan De Rossi på plan att Roma-ledningen inte har något annat val än att sparka honom. Men jag gissar att det måste gå riktigt dåligt för att vi ska hamna i den situationen. Mycket tyder på att De Rossi kommer fortsätta vara missnöjd, att han tycker att Zeman är en senil gubbe med ett förlegat spelsystem.

Och om Zeman vs De Rossi fortsätter att vara ett problem så kan det mycket väl bli så att De Rossi inte är en Roma-spelare i februari. Det känns ju inte helt ologiskt att sälja en spelare som tränaren inte anser är oumbärlig och som kostar klubben ca 60 miljoner kr i lönekostnader om året. De Rossi är idag värd ca 250-300 miljoner kronor. Det är mycket pengar för en snart 30-årig mittfältare som snart sett sina bästa dagar i karriären. Pengar man kan köpa två, tre mycket bra spelare för.

Case closed.

Lorenzo Medici

Samuel x 10

Det blev en batalj, en match med mer kamp än skönspel. Kanske var det heller inte så konstigt med tanke på hur trupperna ser ut och hur derbyt utspelade sig. Det blev ett derby där två lag mätte sig mot varandra och på något kändes det att det var två lag som inte längre befinner sig i toppen av den europeiska fotbolls-hierarkin.

Det var en match där ingen egentligen imponerade. Det var mer en match där Abbiatis och Valeris inkompetens lyste, där Boatengs, Pazzinis och Bojans missar syntes än en match där Montolivos fina skottförsök eller Inters kämpaglöd förgyllde aftonen.

Det blev en match där Inters tidiga mål satte nivån för matchen. Stramaccionis mannar backade hem och lät Milan föra spelet. Stundtals var det ett rörligt Milan vi såg, men det gick inte alltid så fort och det kändes sällan vasst.

Nagatomos utvisning gjorde matchen ännu mer ensidig. Milan pressade på, fortfarande i måttligt tempo men vaskade fram tillräckligt med chanser för att både kvittera och vinna. Men marginalerna var inte på deras sida den här kvällen. Men det går inte att bara skylla på oflyt. Det finns en stor dos av oskicklighet i att Boateng bränner tre bra chanser, att Pazzini slår hål i luften och att Bojan inte har k0ordinationen. Hade Milan haft en Klose hade de vunnit.

Men det har de inte och de får finna sig i att bara ha sju poäng och ligga 8 poäng efter en Champions League-plats. Man kan se Milan från två håll. Att de spelade bra igår, att de var rörliga och borde ha vunnit sett till chanserna. Eller kan man också se det som att för många spelare gör enkla misstag, det går för långsamt och det saknas kvalitetsspelare framåt och bakåt.

Inter då? Att ha tagit nio poäng på tre matcher där de aldrig fört matchen och mest inriktat sig på omställningar är maximal utdelning. Även här kan man se det från två håll. Antingen kommer Inter tappa poäng retroaktivt om man inte kan föra matcherna bättre, det kommer finnas lag som kommer sätta sina chanser, eller så kan man använda sig av denna poängskörd för att bygga vidare och förbättra sig.

Paolo Valeri då? Ja, han gjorde två grova missar. Det var ingen frispark på Handanovic och det borde varit straff när Samuel obstruerade Robinho. Inget snack om den saken. Det största felet är dock domarbasens som lät Valeri få chansen i en så pass stor match.

Valeri har aldrig imponerat på mig och jag tycker han tillhör det undre skiktet av de italienska domarna. Det syntes direkt att han varken har pondusen eller ögat för att ta hand om ett derby. Han lät sig vinkas till av Allegri och sedan bli utskälld direkt i matchen. Ingen åtgärd. Han ignorerade sin assisterande domares vädjan om att få Stramaccioni utvisad för en liknande utskällning. Det fanns massor av små misstag under matchen och det fanns två grova.

Milan gör det dock enkelt för sig om man håller Valeri som helt skyldig till förlusten. Det fanns gott om egna problem som lika väl var orsaker till att man inte vann. Men egentligen borde vi vetat hur utgången av matchen skulle bli. Redan från början. Lycko-amuletten Walter Samuel var ju med. Innan gårdagens derby var det nio segrar.

Igår blev det tio raka derby-segrar för Samuel. Tio stycken. Det var det mest imponerande med derbyt igår.

***
Roma vann äntligen. Efter att överlevt (tack vare Stekelenburg, ribban och Denis oskärpa) en första kvart av total rädsla och osäkerhet tog sig Roma successivt in i matchen. Totti blandade naivt slarv med genialiteter och Lamela snubblade in ett mål. Roma var lite i bättre i andra men tappade igen mot slutet. En amerikan räddade dock amerikanerna.

Detta kan man konstatera efter matchen:

*Roma tog små steg i rätt riktning men har långt kvar till hur Zeman vill att det ska se ut.

* Namnen på tröjan spelar ingen roll. De som tror på speliden och de som ger allt på träningarna får spela. Inklusive De Rossi och Osvaldo.

*Att Marquinhos var ett mycket bättre val än Burdisso. Zeman har helt klart lättare att nå ut till de yngre spelarna (vilket Florenzi även bevisar). Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

****

Lazio smyger med i toppen på ett imponerande sätt. Firma Hernanes & Klose pulvriserade Pescara. Men vi får inte missta oss. Petkovics bygge handlar om lagspel. Alla spelarna i Lazio vet vad de ska göra och gör det mycket bra.

***

Fiorentina spelade återigen fin fotboll men hade svårt att göra mål. De hade tillräckligt med chanser för att stänga matchen långt innan matchen var slut.

***
Jag gillar helgens trend med att inte sparka ut bollen när en spelare ligger ner. Regeln är hur tydlig som helst. Det är domaren som bestämmer när det ska blåsas av. Om domaren borde ha blåst frispark eller inte (typ Chievo-Sampdoria) är en helt annan sak. Det här med att det tillhör fair-play att spela ut bollen är rena struntpratet. Hur mycket fair-play är det att en spelare ligger ner fastän han inte behöver?

***

Jag tycker fortfarande att Juventus och Napoli är två strån vassare än övriga så kallade toppkonkurrenter (Inter? Lazio?). Vem som är vassast av dem?

Om två veckor kanske vi vet.

Lorenzo Medici

Överraskande elvor i derbyt?

Dagen D som i Derby. Milano. La Derby della Madonnina. Kanske inte lika hett som tidigare år men San Siro i derby-tider förvandlas ändå alltid till Italiens vackraste fotbollsscen. Det kokar alltid av skönhet och stämning.

När jag läser dagens Gazzetta blir jag glatt förvånad. Laguppställningar som innehåller en del överraskningar. Mer offensivt än vad jag trodde. Om Gazzettans uppställningar stämmer konstaterar jag att:

Jag gillar Stramaccionis klokhet och mod att satsa på samma trio som sist med Coutinho tillsammans med Milito och Cassano. Tidigare i veckan var rapporterna att bara Cassano och Milito skulle spela längst fram.

Allt tydde på att Kevin Prince Boateng skulle petas till derbyt men de senaste uppgifterna säger att han spelar från start. Att Boateng spelar tror jag är ett smart drag. Ibland måste man ha fingertoppkänsla och så tror jag att det är med Prince. Det är skillnad på dålig och dålig. Boateng har varit dålig men har varit delaktig i spelet, tagit lite konstiga beslut och inte lyckats i konkreta målsituationer. Men han har ”funnits med” så att säga. Jag tror att ett derby väcker liv i honom.

Ingen Nocerino och ingen Ambrosini. Alltså samma uppställning som mot Zenit. Montolivo och De Jong längre ner och Emanuelson och Boateng längre fram. Spännande. Mer rörlighet och mer kreativitet. Mindre styrka.

Bojan istället för Pazzini? Mycket överraskande i så fall. Men intressant. Det skulle betyda ett Milan utan egentlig striker men med fyra, fem spelare som tar hand om offensiven med rörlighet. Dock undrar jag om Gazzettan har rätt här? Blir det inte Pazzini trots allt till slut?

Sedan är det en del intressanta dueller i matchen. Den gamle artisten mot den nye artisten. Cassano vs El Shaarawy. De två blir derbyts sevärdheter. De är de som kommer skapa ”the buzz” bland publiken. Och buropen. Cassano lär inte tas emot väl av Milan-supportrarna.

Men det är också El Shaarawy vs Coutinho. Lagens guldgossar och framtid.

Mittfältsduellen. Gargano/Cambiasso vs De Jong/Boateng. Här kommer det smälla. Här kommer svetten droppa och dobbar flyga. Detta möte är som att släppa ut fyra kamphundar i en koja. Måste ses.

The new kids. Mattia De Sciglio och Juan Jesus (jag älskar att skriva ut hans namn). De Sciglio gjorde visserligen sitt första derby redan i våras då han hoppade in efter 20 minuter. Men detta kan bli hans riktiga derby, hans första från start. När Milan har varit som sämst den här säsongen har De Sciglio varit bra.

Juan Jesus har imponerat hittills. Muskler och spelskicklig. Det är hans som är Inters listiga försvarsvärvning och inte Matias Silvestre.

Jag hoppas att Gazzettans förhands-uppställningar stämmer för det skulle innebära stora chanser till offensivare fotboll. Jag tror att det trots snack om få sålda biljetter kommer bli grym stämning och hyfsat fullt till slut ändå. Ett derby är ändå ett derby.

Let the show begin!

***
Ikväll kan du chatta med mig inför Milano-derbyt på Fotbollskanalen.se klockan 19.00.

Lorenzo Medici

Baby-Inter fungerar

Innan säsongen pratade både Inters president Massimo Moratti och tränaren Andrea Stramaccioni om hur viktigt det var att ge de unga spelarna speltid och att bygga nytt kring dem. Jag var lite skeptisk till att de verklgen skulle gå till handling. Men trots att man värvat äldre spelare som Antonio Cassano, Walter Gargano och Rodrigo Palacio så har man hållit vad man lovat. Mycket tack vare Stramaccionis förtroende för de unga spelarna.

Juan Jesus och Andrea Ranocchia är redan givna i startelvan och Fredy Guarin anses vara mittfältsdynamon man ska satsa på. Mot Neftchi i torsdags spelade Joel Obi, Phillipe Coutinho och Marko Livaja alla från start. De unga spelarna har också visat sig vara redo och har betalat tillbaka förtroendet. Mot Neftchi gjorde Obi, Livaja och Coutinho alla mål och även Guarin var en av de bästa på plan.

Men det kanske största beviset på att Inter verkligen vill satsa på de unga spelarna var när man bytte in Luca Garritano i slutet av matchen. Garritano är kanske Primavera-lagets största juvel och att ge en 18-åring från ungdomslaget chansen är en tydlig markering. På detta sätt har andra klubbar ute i Europa redan jobbat med Arsenal som kanske det bästa exemplet.

Man är inte rädda för att släppa fram unga spelare, utan ser det som en investering i det långa loppet att ge dem speltid och rutin. I Italien har detta inte varit så vanligt. Men det börjar bli mer och mer frekvent vilket vi sett med t ex Milans El Shaarawy, Pescaras Mattia Perin, Romas Florenzi och Napolis Insigne. Inter vill och är i framkant för att satsa på unga spelare.

Något som de kommer vinna på i längden.

***

Annars var det en bra vecka för de italienska lagen ute i Europa. Förutom att Juventus inte var på topp och “bara” fick 1-1 mot Shakthar och att Napoli torskade stort med sitt B-lag mot PSV så var det bara segrar. Lazio, Milan, Inter och Udinese vann allihop.

Di Natale var tillbaka och levererade direkt. Segern mot Liverpool var mycket imponerande och jag tror att vinsten kan ge laget ett starkt lyft rent självförtroendemässigt men även en boost när det gäller entusiasmen. Något som det varit lite sisådär med efter respasset i C.L

Ederson gjorde mål igen. Petkovic är nog nöjd med att både ha ett komplement och alternativ till Hernanes.

Napoli ställde upp med B-laget precis som mot AIK. Problemet var att PSV är inte AIK. 3-0-resultatet var odiskutabelt och Napoli gjorde en slät figur av sig själva. Det hade ju varit roligt om de satsat hårdare på Europa League och kanske gått för en titel men jag kan dock inte låta bli att tänka att Napoli har mer att vinna än förlora på att åka ur Europa League. Pengarna är inte stora och ska man försöka vinna en scudetto kan det vara vettigt att bara kunna koncentrera sig på ligan. På det sättet har man en fördel gentemot Juventus som både har ligan och C.L att tänka på.

En fördel som just Juventus drog nytta av förra säsongen. Och vi vet ju hur det gick.

***

Juventus och Antonio Contes överklagan har nu lett till reducerat straff. Conte är tillbaka den 9 december. Jag är mest trött på hela historien. Trött för att vi ändå inte fått veta sanningen. Jag vet inte om Conte är skyldig eller inte och vad värre är, inga av domarna verkar veta de heller. De gissar. Jag tycker lite synd om de spelarna som blivit bestraffade och inte har råd att överklaga femtioelva gånger.

Det jag vet är att den italienska fotbollen är en Pandoras ask som man öppnar på glänt då och då.

Lorenzo Medici

Juventus med moderna problem

Att bygga en ny modern arena känns som en nödvändig väg att vandra om man vill hänga med i dagens fotboll. Det genererar mer pengar, man kan locka till sig bra spelare och sponsorintäkterna ökar. Juventus är ett steg före alla andra i Italien ur denna synpunkt.

Juventus Stadium har också var en succe´. Arenan har fyllts, och stämningen har varit bra. Men med moderna lösningar kommer också moderna problem. Mot Shakhtar Donetsk fanns det tomma platser på arenan fastän det var premiär för Juventus i Champions League på flera år. Entusiasmen borde varit på topp.

Men i och med väldigt dyra priser och mycket krångel med biljetter så kom bara ca 30 000 åskådare vilket är nästan 10 000 mindre än i vanliga fall. Dessutom strejkade supportrarna i curvan mot de saker jag nämnde ovan och för att man inte får ta med sig banderoller in på arenan, vilket innebär att den ”tolfte spelaren” har uteblivit. Stödet från fansen var inte detsamma, något som också spelarna själva påpekade efter matchen mot Donetsk.

Detta är ett problem för Juventus. Ett modernt problem. För vilken verklighet vill man ha? Vill man att Juventus Stadium ska bli en turist-attraktion som bara vissa har råd att besöka? Tänker man hålla priserna höga och därmed ändå gå med stor vinst trots att man inte drar fullt hus? Eller vill man öppna upp ett hem för alla där supportrarna stöttar sitt lag till segrar?

Andrea Agnellis Juventus-strategi verkar vara som vilket  business-företag som helst. Pengarna går först. Men att inte ta in andra värden och att överskatta de hängivna supportrarnas välvilja kan komma att slå tillbaka på dem själva.

Det är lätt att bita sig själv i svansen i den moderna fotbollen.

Lorenzo Medici

Ett faraoniskt Milan

Kanske inte ett faraoniskt Milan som i betydelsen ett storslaget Milan utan som ett Milan i händerna på sin lilla Farao. ”The Stephan El Shaarawy show” har inte bara börjat den har tagit fart och är i full gång. Igår gjorde 19-åringen mål för fjärde matchen i rad och har blommat ut till en juvel.

Matchen vanns med en hel del skicklighet men också mycket flyt och en storspelande Abbiati. Jag tyckte dock att det fanns positiva tendenser i Milans spel. Det fanns stunder i matchen då man vårdade bollen bra och hade stor rörlighet. Montolivo såg ut vara lite på gång, Bonera var stabil, Bojan ville och löpte mycket och De Jong visade karaktär. Och så faraonen då.

Det finns så mycket att säga om den här guldkalven, hans fart, hans genombrottskraft och hans stjärnglans. El Shaarawys genombrott är beviset på det jag sagt i hundrafemtio år. Ge talangerna speltid och chansen och de tar den. Inte minst nu när talangfabriken i Italien är som bäst. Långsamt har det börjat gå upp för klubbarna att de är mer redo än vad de tror. Den gamla mentaliteten håller på att ruckas.

Iden om att unga spelare ska lånas ut tills de är 25, att tro att de inte är taktiskt redo förrän de gjort fyra-fem säsonger börjar att krackelera. Tack gode gud för det. Verratti, Insigne, Nastasic, Coutinho, Marrone, Florenzi, Immobile, Destro, Qintero, Obiang är några bevis på att unga spelare idag är bättre rustade än någonsin. Och så El Shaarawy då.

Grejen med Stephan El Shaarwys framgångar är att det går utöver bara det sportsliga. För Milan är hans genombrott mer än bara det sportsliga på plan. Om vi tänker oss vad en spelare främst vill när han väljer klubbadress:

1. Att laget kan erbjuda en vettig chans att vinna Champions League (ligatiteln är då ett självklart andrahandsmål). 2. Väldigt hög lön. 3. Åtminstone spela i en bra liga (helst England, Spanien, Italien, Tyskland eller Frankrike) i ett lag som kan vinna ligatiteln inom ett par år. 4. Spela i ett lag där det finns bra spelare så att man kan bygga upp något stort. 5. Spela i ett lag som spelar underhållande fotboll.

Spelar man i ett lag som motsvarar alt 1 blir alt 2, oftast inget problem. Det finns däremot lag som kan erbjuda alt 2 men inte alt 1.  Jag ger några exempel. Det finns spelare som bara väljer alt.2. dvs man väljer att spela i Quatar, Kina eller liknande. Sedan finns det t ex Hulk som valt alt 2 men där alt 1 och C.L-drömmar mest är illusioner.

Zlatan och PSG motsvarar definitivt alt 2 och 4,5  men vill gärna även kunna låtsas erbjuda alt 1 och struntar rätt mycket i alt 3 (eftersom C.L är allt för dem). Sedan finns det lag som t ex Real Madrid, Barcelona och Manchester United som kan erbjuda alla kriterier.

Milan har varit ett lag som kunnat erbjuda alla dessa kriterier. Efter sommaren har Milan nästan stått utan något av dessa alternativ. Serie A kvalificerar fortfarande som intressant liga men hoppet om att bygga upp något scudetto-lag med det material som Milan har har känts svårt. Det är nu El Shaarawy kommer in i bilden. Man bygger bakifrån.

Med ”Il Faraone” får Milan plötsligt en spelare som kan göra det oväntade, en spelare som det lyser stjärna om, en spelare som kommer ge andra spelare förhoppningar om att här finns det minsann en framtid. Dessutom är El Shaarawy en ödmjuk spelartyp, han kan glänsa men han kan också ta det hårda jobbet för laget. Det är ingen egotuggande narcissism-junkie vi pratar om.

El Shaarawy väcker plötsligt alternativ 4 och 5 till liv för Milan. Att ha en fixstjärna, eller blivande storspelare (som inte är en fullkomlig skitstövel) som kan vinna matcher på egen hand är så mycket värt på många plan. Med El Shaarawys explosion kommer Milan få det mycket lättare att locka till sig spelare i det långa loppet. På så sätt kan man börja bygga för alternativ 3 och 5.

Stephan El Shaarawys senaste insatser har varit fantastiska. Men det är inte det viktigaste.

Det viktigaste är att han gett färg till ett likblekt lag.

Lorenzo Medici

Tränaröden, tränarmoden och inget C.L-Party

Det var dagen då fotbollens stora cirkus återvände till Turin. Dagen då Juventus skulle fira sin första hemma-match i Champions League på över tusen dagar. Festen uteblev.

Matchen mot Shakthar Donetsk påminde lite om det vi har sett de italienska lagen göra ute i Europa de senaste säsongerna (förutom Napoli förra året). Krampaktigt spel och problem med att föra spelet mot på papperet sämre lag. Men detta Juventus borde ändå vara annorlunda än många av de tidigare italienska lag vi sett ute i Europa. De är ett lag som borde vara redo för att ta sig långt. De har ett tydligt eget spel och har lagom mycket dynamik för att lyckas. Det såg vi mot Chelsea.

Kanske var det de där ovanligt tomma platserna på stadion (vem kan klandra supportrarna med tanke på de dyra priserna) igår som implanterade sig i spelarnas hjärnor. Det som inte fick dem att tända till riktigt. Både Vucinic och Vidal är bra typexempel på spelare som behöver en kick från läktarplats, en spark i röven från supportrarna för att vara på topp. Vidal var det inte igår och Vucinic var mer eller mindre värdelös.

Men de var inte ensamma. Pirlo kändes lite seg, Matri missade sina chanser och Lichtsteiner var inte på topp. Ingen Juventus-spelare hade spring i benen som Willian och Teixeira hade. Shakthar Donetsk är ett bra lag och det går inte att spela på 60-70% procent, då blir man straffade. Juventus hade mycket väl kunnat förlora matchen, speciellt med tanke på den jättechans Willian hade i slutet av matchen.

Nu blir gruppen komplicerad för Juventus. Troligen krävs det en poäng i Donetsk och seger mot Chelsea på hemmaplan för avancemang. Men kanske hjälper det att ha kniven på strupen för att Juventus ska vara på topp.

***

Floden Arno band dem ihop en gång i tiden. Spalletti och Allegri. Två tränare med mycket gemensamt. Båda är från Toscana och båda spelade i den lilla klubben Cuoiopelli. Det var på den tiden som Spalletti hade hår och Allegri hade mer hår än vad han har nu.

Nu är båda tränarna samtidigt i lite kniviga situationer. Spalletti har interna problem i Zenit och förlusten mot Malaga i första matchen var ett hårt bakslag. Allegris problem känner vi till. Ikväll är det en viktig match för båda. För drygt trettio år sedan korsades deras vägar i Santa Croce sull`Arno. Nu möts de igen i St Petersburg.

***

Två gamla spelare tar över som tränare i Cagliari respektive Chievo. Trotjänaren och före detta lagkaptenen Diego Lopez blir ny tränare i Cagliari och spelbegåvade före detta Chievo-mittfältaren Eugenio Corini tar över efter Di Carlo.

Två tränare med minimal erfarenhet. Lopez hade hand om Primavera-laget den här säsongen och tanken var att han skulle ta över A-laget på sikt. Det var inte meningen att det skulle gå så här fort. Men nu blev det som det blev. Lopez har dock karaktären för att lyckas, frågan är om han har erfarenheten.

Corini var en extremt skicklig spelare i både Chievo och Palermo. Fina fötter och klok fotbollshjärna. Än så länge har han inte lyckats översätta det i sin tränarkarriär. Hans sejourer i Crotone och Frosinone var inte speciellt lyckade. Nu får han sin riktiga chans.

Båda tränarvalen är ganska typiska för tiden. Man väljer gärna en ung tränare med förankring och entusiasm. Det har jag verkligen ingenting emot. Problemet i Italien är ett annat. Det är precis som Pescaras tränare Giovanni Stroppa säger: -I Italien är tränaren alltid otrygg. Tränarna väljs utifrån vad som är modernt och på rekommendationer, inte för hur de jobbar eller hur deras lag spelar.

Det ligger en hel del i det tyvärr.

Lorenzo Medici

Ett steg närmare Juventus

Finns det något hot mot Juventus egentligen? Inter har en vass trupp och ser emellanåt effektiva och starka ut, men har svårt att etablera ett kreativt eget spel. Fiorentina har inte svårt att etablera ett eget kreativt spel men skapar för få chanser eller bränner de som de har. Zemans Roma är ännu inte Zemans Roma och kommer kanske aldrig bli det. Lazio ser stabila ut men inte är väl spetsen och backlinjen tillräcklig i längden? Milan är redan åtta poäng efter och ser för svaga ut helt enkelt.

Så då är allt upplagt för att Juventus kommer springa hem med titeln utan problem? Sakta i backarna. Napoli har lika många poäng. Napoli har spetsen. Napoli vinner matcher man haft svårt att vinna tidigare. Napoli kan hota Juve.

Sampdoria spelade jämnt med Napoli. De hade kunnat få med sig en poäng med lite flyt. Eller kanske inte trots allt. Det där med flyt är knepigt. Bra lag har ofta flyt. Rutinerade lag har ofta flyt. Napoli har stegvis utvecklat sig själva säsong efter säsong och man har börjat få det där osynliga flytet.

Det finns saker som talar för Napoli den här säsongen. Cavani är kvar. Är han bara skadefri är han en garanti för minst tjugo mål. Försvaret ser lite tätare ut. Mittfältet ser mycket tätare ut. Insigne och Pandev injicerar speed, kvickhet och fantasi. Sedan har vi Marek Hamsik. Hans inledning av säsongen har varit fenomenal. Jag har skrivit det tidigare, han har tagit ett större ansvar och samtidigt som han höjt sin nivå har han blivit jämnare.

Sedan kan Napoli kanske utnyttja det som Juventus utnyttjade förra säsongen. Europa-spelet. Visst, Napoli har själva Europa League att tänka på men min gissning är att Mazzarri kommer vila spelare så långt det går i den turneringen. Juventus kommer vila väldigt få startspelare i Champions League. Förslitningen på spelare kommer gå hårdare åt Juventus. Å andra sidan har Juve en bredare trupp. Men det kan bli en fördel för Napoli i det långa loppet, inte minst om Juventus tar sig långt i turneringen.

Juventus är naturligtvis favoriter att ta sin andra raka scudetto. Men Napoli är ett steg närmare Juventus än tidigare.
***
Inter-Forentina var en underbar match. Fiorentina spelar vacker fotboll. De är som ett Paganini-stycke blandat med en drink i en solstol på Bahia. Men hur vackert de än spelar så är det inte särskilt effektivt. De har haft bollinnehavet och pressat både Juventus och Inter men bara fått med sig en poäng. Fiorentina löper risken att vara Serie A:s mest välspelande lag utan att få utdelning. Den där strikern som aldrig kom……

Inter däremot spelade mest på kontring men skapade fler chanser än Fiorentina. Så de har det ena men det håller nog inte i längden att inte kunna föra spelet på ett bättre sätt. De hade till och med svårt att få fast bollen på Violas planhalva med en man mer. Men matchen igår gav ändå indikationer på att man är rätt väg. Att man kan bli riktigt bra under säsongens gång.

Varje passning är som en känslosam smekning när Antonio Cassano och David Pizarro behandlar bollen. De är virtuoser. Undrar bara om Cassano någonsin kommer orka göra det i 90 minuter? Lite så var det med Coutinho också. Fantastisk i första halvlek. Blek i andra. Ändå glad att han fick chansen. Jag tror fortfarande att man skulle sålt Sneijder i somras. Och sommaren innan det.
Nu väntar Milano-derby. Ett mycket ovisst sådant.

Jag gillar verkligen Juan Jesus. Jag har alltid gillat Andrea Ranocchia trots hans haveri förra säsongen. Båda känns som starka byggstenar för Inters framtid.

***
Vad ska man säga om Fabrizio Miccoli? Den lilla knubbiga anfallaren är ett fotbolls-mirakel. Det tycker nog Gasperini också.

***
Jag kan nästan garantera att Massimo Ficcadenti får sparken idag. Kanske Di Carlo också. Delio Rossi kan bli ny Cagliari-tränare och Del Neri kan komma att återvända till Chievo.

***
Atalanta dominerade i 30 minuter och föll sedan ihop som ett korthus. Venturas mannar sårade Atalantas försvar fem gånger om. Catania hade bollinnehavet ett bra tag innan de tappade allt. Fyra mål i baken och två av upptinade Alberto Gilardino. Är det Zeman-fotbollen som smittat?

***
Det var lustigt att se Sienas målvakt Pegolo igår. Han drog ner Klose och fick straff emot sig. Men det såg ut som att försökte få Klose att erkänna att han hade filmat (vilket han inte hade). Så kan det gå när man varit ärlig tidigare.

***
Mer om omgången imorgon i veckans omgångskrönika.

 

 

Lorenzo Medici
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå