Kanske inte ett faraoniskt Milan som i betydelsen ett storslaget Milan utan som ett Milan i händerna på sin lilla Farao. ”The Stephan El Shaarawy show” har inte bara börjat den har tagit fart och är i full gång. Igår gjorde 19-åringen mål för fjärde matchen i rad och har blommat ut till en juvel.
Matchen vanns med en hel del skicklighet men också mycket flyt och en storspelande Abbiati. Jag tyckte dock att det fanns positiva tendenser i Milans spel. Det fanns stunder i matchen då man vårdade bollen bra och hade stor rörlighet. Montolivo såg ut vara lite på gång, Bonera var stabil, Bojan ville och löpte mycket och De Jong visade karaktär. Och så faraonen då.
Det finns så mycket att säga om den här guldkalven, hans fart, hans genombrottskraft och hans stjärnglans. El Shaarawys genombrott är beviset på det jag sagt i hundrafemtio år. Ge talangerna speltid och chansen och de tar den. Inte minst nu när talangfabriken i Italien är som bäst. Långsamt har det börjat gå upp för klubbarna att de är mer redo än vad de tror. Den gamla mentaliteten håller på att ruckas.
Iden om att unga spelare ska lånas ut tills de är 25, att tro att de inte är taktiskt redo förrän de gjort fyra-fem säsonger börjar att krackelera. Tack gode gud för det. Verratti, Insigne, Nastasic, Coutinho, Marrone, Florenzi, Immobile, Destro, Qintero, Obiang är några bevis på att unga spelare idag är bättre rustade än någonsin. Och så El Shaarawy då.
Grejen med Stephan El Shaarwys framgångar är att det går utöver bara det sportsliga. För Milan är hans genombrott mer än bara det sportsliga på plan. Om vi tänker oss vad en spelare främst vill när han väljer klubbadress:
1. Att laget kan erbjuda en vettig chans att vinna Champions League (ligatiteln är då ett självklart andrahandsmål). 2. Väldigt hög lön. 3. Åtminstone spela i en bra liga (helst England, Spanien, Italien, Tyskland eller Frankrike) i ett lag som kan vinna ligatiteln inom ett par år. 4. Spela i ett lag där det finns bra spelare så att man kan bygga upp något stort. 5. Spela i ett lag som spelar underhållande fotboll.
Spelar man i ett lag som motsvarar alt 1 blir alt 2, oftast inget problem. Det finns däremot lag som kan erbjuda alt 2 men inte alt 1. Jag ger några exempel. Det finns spelare som bara väljer alt.2. dvs man väljer att spela i Quatar, Kina eller liknande. Sedan finns det t ex Hulk som valt alt 2 men där alt 1 och C.L-drömmar mest är illusioner.
Zlatan och PSG motsvarar definitivt alt 2 och 4,5 men vill gärna även kunna låtsas erbjuda alt 1 och struntar rätt mycket i alt 3 (eftersom C.L är allt för dem). Sedan finns det lag som t ex Real Madrid, Barcelona och Manchester United som kan erbjuda alla kriterier.
Milan har varit ett lag som kunnat erbjuda alla dessa kriterier. Efter sommaren har Milan nästan stått utan något av dessa alternativ. Serie A kvalificerar fortfarande som intressant liga men hoppet om att bygga upp något scudetto-lag med det material som Milan har har känts svårt. Det är nu El Shaarawy kommer in i bilden. Man bygger bakifrån.
Med ”Il Faraone” får Milan plötsligt en spelare som kan göra det oväntade, en spelare som det lyser stjärna om, en spelare som kommer ge andra spelare förhoppningar om att här finns det minsann en framtid. Dessutom är El Shaarawy en ödmjuk spelartyp, han kan glänsa men han kan också ta det hårda jobbet för laget. Det är ingen egotuggande narcissism-junkie vi pratar om.
El Shaarawy väcker plötsligt alternativ 4 och 5 till liv för Milan. Att ha en fixstjärna, eller blivande storspelare (som inte är en fullkomlig skitstövel) som kan vinna matcher på egen hand är så mycket värt på många plan. Med El Shaarawys explosion kommer Milan få det mycket lättare att locka till sig spelare i det långa loppet. På så sätt kan man börja bygga för alternativ 3 och 5.
Stephan El Shaarawys senaste insatser har varit fantastiska. Men det är inte det viktigaste.
Det viktigaste är att han gett färg till ett likblekt lag.