Supershow utan verkan

Den italienska måndagkvällen bjöd på rena rama propagandan för Serie A. En match som bjöd på sig själv så innerligt att man aldrig ville att den skulle ta slut. En match befriad av en massa av avblåsningar och fylld av fart, fläkt, teknik, chanser och spänning. Bättre skådespel har jag nog inte sett i den här säsongen.

Matchens ton sattes direkt. Marcos Alonso nickade in 1-0 omgående, men lika fort som spanjoren agerat hjälte blev han syndabock när hans misslyckade rensning hamnade rakt hos Higuain som aldrig tvekade, utan sköt in 1-1.

Därefter var det Fiorentina som tog hand om taktpinnen och det var de som agerade mest målmedvetet i offensiv riktning. Jag tror inte att Napoli sett sig så underlägsna när det gäller bollinnehav under hela säsongen. Det var inte helt lätt att säga om det var Violas kraft eller om Napolis misstänksamma form var den största anledningen, men jag gissar att det var det förstnämnda.

Sousa som för kvällen något överraskande petat både Ilicic och Bernardeschi såg sina taktiska manövrar falla väl ut. Mittfälts-trion Borja, Vecino och Badelj imponerade och Cristian Tello var en ostoppbar furie på sin kant, ungefär som om han dopat sig med stora doser av Alexis och Cristiano tidigare under dagen.

Fiorentina vaskade även fram chanser som höll på att bli mål. Först dundrade Kalinic bollen i ribban och därefter var det Tellos tur att gå samma öde till mötes.

Napoli klarade sig undan med blotta förskräckelsen.

Efter en dryg timme hände dock något. Callejon blev fri, missade (han missar alltid just frilägen) och bollen hamnade hos Higuain som fick ett jätteläge att kvittera. Men dubbla mirakel från Tatarusanu gjorde att matchen målmässigt var oförändrad. Däremot skulle den komma att bli spelmässigt förändrad.

Napoli fick mer att säga till och började plötsligt vara lika sannolika vinnare i matchen som sina motståndare. Men även om deras spel förbättrades rejält under den sista halvtimmen tjänade den bara till att rättfärdiga en poäng man tidigare inte var värdiga.

Det blev en supershow utan verkan.

För när så strålkastarna väl slocknat på Stadio Artemio Franchi var det Juventus, Roma och den italienska fotbollens skyltfönster som var den stora vinnarna.

Inte dess kreatörer.

Gissa vad? Roberto Mancini hade ändrat i laguppställningen. Till det italienska derbyt var det 3-5-2 som gällde och han valde även att återigen plocka bort de mest kreativa spelarna.

Istället blev det ett mittfält med gnuggare och en offensiv innehållandes en övergiven Icardi och en Palacio som sett sina bästa dagar. Det kändes som om Mancini gick in helt och hållet för en poäng, att han försökte vinna mittfältet och täta till centralt. Givetvis misslyckades det.

Juventus tog ganska fort tag i taktpinnen och släppte den aldrig. Hernanes dundrade ett skott i ribban och de svartvita småchanserna var betydligt fler än det blåsvarta.

När sedan D´Ambrosio bjussade på framspelningen till Leonardo Bonucci gjorde mittbacken inget misstag utan dundrande matchens första mål. Där och då kändes det som om matchen inte hade någon återvändo. Att Juventus hade kopplat ett oåterkalleligt grepp om matchen.

Man stängde ytor, behärskade sina motståndare och skapade mer framåt. Morata stängde sedan matchen helt när han satte en straff han själv fixat.

Juventus har nu tagit kommandot i Serie A igen. Man avverkade ett italienskt derbyt utan problem och sätter nu stor press på Napoli som måste ta tre poäng mot Fiorentina ikväll. Det gör man inte hur som helst.

Att det på nytt doftar scudetto om Juventus har många orsaker. Dybalas briljans är en stor sådan. Men framför allt är det Bonuccis och Barzaglis försvarsspel som har lett vägen och satt Juventus på kurs mot sin femte raka titel. De är ryggraden Juventus så tryggt vilar på.

Inter då? Tredjeplatsen börjar försvinna framför ögonen på dem. Den som de skulle ro hem till varje pris. Övertron på Mancini ser ut att sätta kniven i ryggen på ett Inter som varit skadeskjutet ända sedan Mourinho lämnade.  Risken är nu stor att man kommer få ett stort ekonomiskt bakslag vid en missad C.L-plats och att Erick Thohir måste sälja eller hitta nya partners.

Det italienska derbyt visade inte bara på en stor sportslig skillnad mellan klubbarna utan även hur de sköts utanför planen.

Först kom skiftet. Sedan kom flytet och fler segrar. I och med det kom större självförtroende och ännu fler segrar.

Det är dags att akta sig för Roma.

Med Spalletti som tränare har Roma vunnit sex raka ligamatcher och är inte bara med och slåss om en tredjeplats utan har också förvandlat vad som var ett kittlande tankeexperiment till något som kan liknas till verklighet.

Att de faktiskt inte är borta i striden om en scudetto.

Och tänk om Juventus tappar poäng i kväll mot Inter? Tänk om Fiorentina och Napoli spelar oavgjort imorgon? Då är man bara fem eller sex poäng efter en serieledning.

Det skulle gå att göra samma tes för t ex Fiorentina (inte minst om de vinner över Napoli), men känslan är att Viola inte är i samma stim som Roma, att de inte kommer kunna trycka på samma gaspedal som de rödgula.

Roma har hittat ett momentum och har inte för avsikt att släppa det.

Igår drog Stephan El Shaarawy till med ett sådant där drömmål han gjorde i sin succésäsong i Milan och hans andra mål för kvällen var signifikativt för en spelare i form. Efter en fin framspelning till Salah stannade han inte upp, utan stormade istället fram mot mål. Returen damp såklart ner vid hans fötter. Målet betydde spiken i kistan för Empoli. Däremellan hade kvällens finaste arkitekt, Miralem Pjanic, dundrat in sin egen frisparks-retur.

Spallettis Roma fungerar bra just nu. Försvarsspelet är förbättrat. Salah och El Shaarawy turas om att vara riktigt giftiga och Perotti har varit mycket bra som falsk nia.

Nästa vecka möter man Fiorentina och den 19 mars möter man Inter. Det är nyckelmatcher för att kunna lägga vantarna på tredjeplatsen. Och vem vet, då kanske de kan drömma om mer än så.

Det är dags att akta sig för Roma.

***

Några som kanske inte älskade att Roma vann, var Milan. Då de själva är mitt uppe i en rätt fin form försöker de samla så många poäng så att de åter kan drömma om en tredjeplats som länge sett förlorad ut. En tredjeplats där Roma är en huvudkonkurrenterna.

Det kan bli svårt att nå dit då det är så pass många lag som slåss om saken, men segern över Torino betydde fjorton poäng av arton möjliga och ingen förlust på de nio senaste matcherna. Det är statistik att luta sig mot.

Och snart kan Lazio stå där ensamma.

Ensamma kvar i Europa-spelet, övergivna av de andra italienska klubbarna. Vi vet säkert att Fiorentina och Napoli inte kommer göra dem sällskap, Roma lär heller inte göra det och risken är stor att Bayern slår ut Juventus om drygt två veckor.

Omgång: 26

När domare Martin Atkinson blåste för full tid var det svårt att inte kippa efter andan. Som om man färdats i en torktumlare i 93 minuter. Resan som Juventus och Bayern München gav oss var i det häftigaste laget. Det var också en match som förändrades under dess gång och framför allt var det Juventus som bjöd på två olika olika ansikten.

Juventus började matchen med en tydlig taktisk matchplan. Ligga tätt, vara disciplinerade och kontra via snabba omställningar när chanser gavs. Detta innebar restriktioner i offensiven och att man överlät allt bollinnehav till Bayern.

Det finns säkert många som anser att den ganska typiska italienska taktiken var Juventus största chans att rå på ett så pass starkt lag som tyskarna är, men det innebar också att Guardiolas mannar fick diktera villkoren. Och då Bayern är så pass trygga i sitt spel, är så pass rörliga och så väldigt skickliga hade de inga problem att omsätta ägandet av boll till chanser och mål.

Och till skillnad från italienska lag förändrar inte Bayern sitt spel bara för att man gjort ett mål på bortaplan. Så medan Juventus var kvar i sin ursprungs-taktik efter det att Thomas Muller placerat in 0-1 fortsatte Bayern bara att äga boll och spela sitt spel.

När Arjen Robben sedan dansat runt Juventus försvar och piskat dit tvåan på typiskt Robben-sätt kändes det kört för de svartvita. 0-2 på hemmaplan. En avgrund väntade.

Men så hände något. Juventus hade plötsligt inget att förlora, ingen nolla att bevaka och började sakteliga släppa på de taktiska principerna. De började chansa mer och pressa hårdare. När de sedan utnyttjade Bayerns enda egentliga akilleshäl i unge Kimmich satte Dybala kyligt in reduceringen via en fin pass av Mandzukic.

Kanske hade Juventus överdrivit sin respekt för Bayern en aning. Kanske hade det varit bättre att vara lite modigare, tro mer på sin offensiva krafter och att sätta deras backlinje under större press tidigare. För när de väl gjorde det hände det saker.

Med publiken i ryggen började Mandzukics adrenalin spruta, Pogbas eleganta ben fräsa och Cuadrados hastighet att öka. Dessutom gav inte bara inhoppande Morata och Sturaro laget en injektion utan även ett kvitteringsmål. Spanjorens perfekta nick hittade in till en framstörtande kanonkula i Sturaro som hittade rätt.

2-2. En comeback som ändå visade att Juventus faktiskt kan mäta sig med de stora elefanterna, ett kryss som ändå inger ett litet, litet hopp inför en returen i München. Men det krävdes att Juventus ändrade ansikte, började spela med större hjärta och mindre hjärna för att de skulle kunna komma tillbaka.

Då Juventus inte lyckades dyrka upp Bologna i fredags öppnade det upp för Napoli att gå om i tabellen. Ett Napoli som skulle ställas mot ett Milan som sällan imponerat under säsongen.

Men igår gjorde man det.

Även om Napoli inte riktigt var så vassa som man kan vara, handlade poängtappet minst lika mycket om Milans enormt fina försvarsinsats.

Mihajlovic valde rätt när han prioriterade Zapata framför Romagnoli. Colombianen var bäst på plan när han plockade bort Higuain med följsamhet och brytsäkerhet. Zapata har varit den senaste tiden varit mycket utskälld (med viss rätta), men visade igår att han kan vara en riktigt bra försvarare.

Var det så här det skulle sluta? En fotbollskung som abdikerar missnöjd? En Francesco Totti som och som befinner sig mer på läktaren än på planen?

“Er Pupone” gick ju ut i media och beklagade över att sitta så mycket på bänken och pratade om bristande respekt. Spalletti svarade med att inte ta ut honom till matchen mot Palermo. Roma-supportrarna hade inga svårigheter med vart de skulle lägga sina sympatier och hyllade sin hjälte innan matchen och buade ut Spalletti.

Det är klart att Totti är kung och förblir en sådan i fansen ögon. Har man varit en av världens bästa spelare, vunnit scudetton och tackat nej till anbud från andra stora klubbar på grund av sin stora kärlek till klubben är man en evig hjälte.

Rätt så.

Men Luciano Spalletti har också rätt när han säger att övriga laget förtjänar respekt. Och det Totti gjorde omedvetet var att ställa sig högre än klubben. Däremot borde kanske Spalletti skött det hela intern istället för att peta honom inför öppen ridå.

Det är heller inte så enkelt att låta Totti spela på grund av gamla meriter. Kanske måste man inse när en karriär är på väg att gå mot sitt slut. I de matcher Totti spelade under hösten imponerande han inte och jag har svårt att se att han skulle gå före El Shaarawy, Salah eller Perotti idag.

Men visst hade man hoppats att han skulle få ett värdigt slut och inte ett där han tjafsar med klubben han svurit evigt liv med.

Det har han förtjänat.

5-0. Fem raka ligasegrar. En imponerande förlust mot Real Madrid. Dzeko som gjort tre mål på de två senaste ligamatcherna. Strootman är tillbaka. En tredjeplats inom räckhåll.

Det går bra nu, Roma. Även utan Totti.

Någonstans säger det också någonting.

***

Edin Dzeko gjorde två fina mål igår. Innan dess hade han stått för årets miss. Så talar en äkta artist. Roligare att göra svåra mål tydligen.

***

Mo Salah gjorde ett sådant där mål man alltid tävlade om som liten fotbollsgrabb. Skruva in den från kortlinjen.

Ett Houdini-mål av den egyptiske trollkarlen.

***

Roma är åtta poäng efter. Tänk om? Nej. Men tänk….

***

Palermo var värdelösa mot Roma. Vad ska President Zamparini göra nu? Sparka Iachini för sjuttiofemte gången? Hitta en ny licenslös tränare någonstans i Sydamerika? Vad gör förresten Ballardini nuförtiden?

Som man bäddar får man ligga.

***

Fiorentina försvarade sin tredjeplats med en 2-3-seger borta mot Atalanta. Mati Fernandez tog revansch och Tello gjorde sitt första ligamål i Serie A. Grejen är inte bara den att man är två poäng före Roma och fyra före Inter.

Man är faktiskt bara sex poäng efter Juventus.

***

Domenico Berardis laserskott var bland det snyggaste målen jag sett på länge. 700 kilometer i timmen. Han har inte gett upp den där EM-platsen riktigt ännu.

Gott för Sassuolo att Defrel vaknat till liv också.

***
Genoa vände och vann mot Udinese. Perin var syndabock och hjälte. Cerci var bäst på plan och Di Natale missade en straff. Serie A har sina outgrundliga vägar ibland.

***
Ikväll är det Napoli-Milan och imorgon är det Juve-Bayern. Fina dagar. Copa Medici Cup skjuts därför upp till torsdag.

***
Förresten tror jag att det ordnar upp sig med Totti och Roma. Det måste bara bli så.

Så här skrev jag för sju år sedan.

“Egentligen är det förargligt att folk inte förstår hur bra Francesco Totti har varit och vilken stor spelare han fortfarande är. Fråga en Dressman-klädd och rakvatten-luktande trettiofemårig studionisse och han kommer säkert rycka lite på axlarna och nämna spottloskor, underprestation och filmningar. Fråga en av mina fritidskids och hen kommer säkert knappt ens veta vem han är. De flesta i Sverige ser honom som rätt misslyckad bara för att han inte synts tillräckligt i Champions League, inte varit med i tillräckligt många skoreklam-trailers eller på framsidan av Playstation-omslagen.

Gamla vackra blåsvarta tider. Dagar då Ronaldo dansade på San Siro och dagar då José Mourinho ledsagade klubben till den där heliga trippeln. Nu är det andra tider. Idag kämpar Inter förtvivlat för att hänga på en tredjeplats i ligan. Och chanserna till den ökade en aning efter gårdagen.

VIP-gästerna Ronaldo och Mourinho fick nämligen se Inter segra över Sampdoria. En viktig sådan då det var ett tag sedan och självförtroendet förmodligen börjat tryta.

Sampdoria spelade länge och väl minst lika bra som sina motståndare, men hade oerhört svårt att omsätta sitt spel till något konkret. Något som Inter var desto bättre på. Medan Biabiany var planens farligaste spelare med sin snabbhet, skickade D´Ambrosio in 1-0 efter en nickskarv av Miranda. Medan Nagatomo stängde ner sin förre konkurrent Dodo lyckades Miranda nicka in 2-0.

När Ranocchia tydligt visade varför Inter ville dumpa honom till Sampdoria genom att klanta sig på mittplan blev det fritt fram för Icardi att löpa mot mål. Argentinaren gjorde inget misstag utan placerade in trean kyligt intill stolplen. När sedan Quagliarella tröstmålade med ett fint avslut var det redan försent.

Ridå Sampdoria. Nytt C.L-hopp Inter.

Det är inte helt lätt att värdera Inters insats med tanke på att Sampdoria känns rätt sköra, men oavsett det så var det en seger som gör att de är fortsatt med i kampen om en tredjeplats. Men med tanke på det fina besök Inter hade på läktaren gick det ju inte att tänka annat än att även om det här var ganska bra, så var det väldigt mycket bättre förr.

Mellan Napoli och Bayern Munchen fanns Bologna. Och där blev det stopp. Stopp för en evigt lång seriesvit och där Juventus plötsligt visade sig vara lite mänskliga.

Napoli, Fiorentina och Lazio kastade sig alla in i Europa Leagues hetluft med relativt stor kyla. Många reserver luftades, resultaten var mediokra och det kändes som de flesta inblandade mest ville skjuta upp storyn till nästa vecka.

Ett Napoli utan Higuain och Insigne förlorade mot Villarreal med 1-0. Inget uppseendeväckande i det, men nu har man inte lyckats göra ett spelmål på tre raka matcher vilket är lite illavarslande. Det gäller att visa mot Milan att det bara handlat om en minimal svacka annars kan den där scudetton försvinna fortare än kvickt.

***

Sedan Luciano Spalletti tog över Roma har laget successivt förbättrats. Segrar har börjat inkasseras, ett bättre spel har skönjats och självförtroendet ser ut att vara på väg tillbaka.

Med detta i ryggen tog man emot Real Madrid hemma i Rom. Ett Olimpico där kurvan var tillbaka den hörde hemma och med en offensiv trio utan Dzeko. Det blev snabbt tydligt att Rudi Garcia inte längre styrde över taktiken. Roma låg rätt i defensiven, man stängde ytor, vann andra-bollar och satsade på att ta sig fram längs kanterna med snabbhet.

Roma skapade kanske inte så mycket framåt i den första halvleken, men Real skapade ännu mindre. Den andra halvleken fick ett högre tempo och Roma var flera gånger nära att förvandla halvchanser till stora sådana, men saknade det där sista lilla extra.

Men ändå.

Roma och Spalletti hade lyckats tämja ett gäng maränger med stor framgång. Det är dock så att det alltid finns någon av de galaktiska Madrid-spelarna som kan revoltera mot maräng-tämjare. Som till exempel, Cristiano Ronaldo.

Det räcker med en yta som öppnar sig, att man hamnar ett steg efter och att ett vildsint skott från en portugisisk superstar touchar fel så är det ett mål i baken.

Vips så är det 0-1 trots att man haft en match under relativ god kontroll.

Roma var värda ett klart bättre öde. Hade det inte varit för en fantastisk Raphael Varane (och Ramos), att Salah inte lyckats med sina mottagningar i det avgörande lägena, att domaren inte blåst för en solklar straff när Florenzi gjordes ner och för att Jese briljerat in ett andra mål hade historien varit annorlunda. 1-1 hade absolut inte varit ett orättvist resultat.

Nu får Roma istället åka till Madrid med ett hopplöst utgångsläge och med ett sannolikt respass ut ur Champions League i sitt medvetande.

Men kanske handlade inte kvällen så mycket om det.

Det var på många sätt en av de bästa insatser jag sett Roma göra den här säsongen. Vi fick se Manolas och Rudiger göra kanon-insatser i försvaret, Florenzi var en liten gigant på högsta adrenalin, Nainggoan och Vainqueur krigade och vann massor av bollar och den offensiva trion utan Dzeko var rörlig och rätt giftig.

Supportrarna har vunnits tillbaka och Spalletti visade att de där åren i Zenit har gett honom en och annan lärdom när det gäller Champions League-spel.

Det här var en förlust att hänga upp en framtid på.

10p Ciro Immobile (Torino)
Dansade med det rosavarta försvaret på Renzo Barbera. Fixade en straff som han satte själv och kontrade sedan skickligt in 1-3-målet. Bättre än Quagliarella? Det verkar sannolikt så.

9p Andrea Barzagli (Juventus)
Rena rama muren mot Napoli. Med sitt björn-liknande gungande och med sin enorma styrka och klokhet bossade han fint längst bak. Åren går, men Barzaglis betydelse och pondus består.

8p Simone Zaza (Juventus)
Kan konsten att göra det mesta av lite speltid. Hade visserligen lite tur då hans skott styrdes in via Albiol, men rycket och hans förmåga att avlossa skottet i rätt tid var imponerande. Är just nu ett bättre alternativ än Morata och förtjänar fler chanser från start. Matchvinnare.

7p Mohamed Salah (Roma)
Var lite upp och ner mot Carpi, men när matchen summerades hade han legat bakom Dzekos mål och sedan gjort 1-3-målet själv. Det är den här Salah Roma behöver.

6p Daniele Ciofani (Frosinone)
Dubbel målskytt mot Empoli vilket ger Frosinone hopp om nytt kontrakt. Kompenserar bristande teknik med opportunism och vilja.

5p Federico Bernardeschi (Fiorentina)
Briljerade stundtals ordentligt mot Inter med sina snabbhet och kvicka fötter. Har redan nu gått om många konkurrenter i kampen om en EM-biljett. Sevärd till tusen.

4p Danilo Cataldi (Lazio)
Haft en tung säsong, men mot Verona imponerande han stort. En spelare som Lazio bör bygga framtiden på.

Fiorentina krossade Inter i höstas och igår satte man kniven i det blåsvarta hjärtat på övertid. Fiorentina är Inters största killers. Men om matchen på San Siro var mord på öppen gata, var gårdagen mer ett smygande hugg i närstrid.

Den där Champions League-platsen håller nu på att försvinna bort från Inter, men är vi verkligen förvånade över att de nu ser ut att missa tredjeplatsen? Mönstret har ju pågått ett tag.

Trots några domslut emot sig (utvisningen på Telles var fel) spelade inte Inter direkt dåligt, men relativt tråkigt och intetsägande. Inga riktiga röda linjer och igår fanns det heller inte mycket till kreativitet eftersom Palacio och Eder gick före Jovetic och Ljajic.

I höstas spelade man heller inte speciellt underhållande, men hade åtminstone ett starkt försvarsspel att bygga sin identitet på. Nu när det är borta är även deras identitet raderad.

Jag vet vad ska jag säga mer. Jag har ju sagt det så många gånger tidigare.

För mig är Roberto Mancini en medioker tränare. Och det är det som Inter lider av just nu. Han har fått det mesta han har pekat på och det har inte fungerat. Inter har gett Mancini stort inflytande och får nu betala priset för det.

Igår lyckades Inter komma undan Fiorentinas virvelvind till start och tog ledningen genom ett fint anfall. Först gick ingen purpurfärgad försvarare på Palacio när det behövdes och när sedan alla sprang emot honom, lämnades Brozovic fri som därmed kunde smälla upp bollen i taket.

Även om man efter målet, inte skapade så många chanser själva lyckades man dämpa Violas energi och jämnade ut spelet.

Men sakta men säkert blev Inter gråare och gråare medan Fiorentina hittade ny kraft. Det fanns en rättvisa och logik i Borjas kvitteringsmål. När sedan Mancini väntade lite för länge med att byta in Perisic gjorde Sousa de rätta bytena med Zarate och Babacar.  När klockan sedan dök ner på övertid avgjorde Fiorentina duellen med att Babacar hade stött in returen från Zarates skott.

Inter killers.

I Fiorentina spretade insatserna en aning. Medan Bernardeschi var underbar att skåda och Gonzalo var “The boss” längst bak kändes Tello som en Callejon-wanabee, Roncaglia som en levande handgranat redo att sprängas när som helst och som att Ilicic kan rätt mycket bättre.

Men segern var viktig. Den stjälpte inte bara Inters chanser en aning utan gav dem säkert gott  självförtroende inför fortsättningen i jakten på en C.L-plats. En jakt som de nu främst konkurrerar med Spallettis Roma.

I 87 minuter hade Napoli inte bara stått emot Juventus utan hade även försökt göra matchen till sin och haft mest bollinnehav. Men det är ju så med Juventus. De litar till sitt trygga försvarsspel, väntar, väntar och väntar tills chansen dyker upp. Sedan hugger de som en kobra.

Igår dök den upp när Koulibaly stötte upp lite försent och Hamsik inte riktigt hann ner i sitt defensiva jobb vilket innebar att inhoppande Simone Zaza kunde fly undan med bollen i sista stund och sedan dra på ett skott via Albiol och in i mål.

Nästan från ingenstans hade Zaza klivit fram som matchens x-faktor.

Tråkigt av Juve? Tja, det skulle man kunna hävda, men snarare listigt av och framför allt en vetskap om sig själva och sina styrkor. Napoli kan inte lämnas helt utan skuld. Trots att de gjorde en rätt bra match lämnade de en viss eftersmak av att de kanske borde pressat Juves backlinje lite mer och legat högre med sin offensiva linje.

För faktum var att Insigne och Callejon hamnade längre ner än vanligt då de tog ännu större defensivt ansvar än vad de brukar. Detta innebar att Higuain blev lite för isolerad och att Napoli inte kunde vaska fram i närheten av så många chanser som man brukar.

Anledningen var naturligtvis att Napoli hade respekt för sina motståndare. Men kanske var det en fälla man klev i när man inte vågade lite, lite mer. För de borde ju ha vetat om att så länge det står 0-0 är det stor chans att Juventus hittar ett sätt att vinna på. Det har historien lärt oss.

Juventus har nu lyckats snickra ihop femton raka segrar och tagit sig hela vägen upp till toppen. På vägen dit har de inte bara trampat ner Inter, Fiorentina och Roma utan nu även knuffat bort Napoli. Det finns en enorm styrka i det. Men naturligtvis är inte scudetton avgjord på något sätt. Det är en himla massa poäng att spela om och vi kan aldrig veta vilka skador som dyker upp.

Känslan hos de flesta är dock säkerligen den att när Juventus väl har tagit hand om serieledningen så släpper de den inte. Nu är det upp till Napoli att visa att de har fel. Att de kan hantera den här förlusten på ett riktigt sätt och fortsätta spela som man gjort hela säsongen.

Men att handskas med ett Juventus i detta stim kommer inte bli lätt, det är något som är säkert.

****

Övrigt från matchen:

Visst Claudio Marchisio hade en del felpass, men jag tyckte han var riktigt bra. Vann boll, var alltid spelbar och spelade smart.

Albiol och Koulibaly gjorde ett kanonjobb som mittlås ända fram till den 87:e minuten.

Insigne och Dybala kom nästan aldrig loss och både Hamsik och Pogba var små besvikelser.

Simone Zaza stärkte verkligen sina chanser när det gäller speltid mot Bayern Munchen.

Det syntes att Khedira inte riktigt var i matchform då han inte syntes till.

Planens bäste då? Andrea Barzagli. Med sin björnliknande gungande och med sin marvel-bröstkorg bossade han fint längst bak.

De flesta inblandade menar att matchen inte kommer att avgöra ligan. Naturligtvis har de rätt. Rent matematiskt är det ju bara tre vanliga poäng som står på spel och avståndet i tabellen mellan klubbarna är inte tillräckligt stor för att matchen ska bestämma vilket lag som ror hem scudetton.

Men ändå.

Det snackas om Italiens version av Real-Barca och även om jämförelsen är överdriven är det utan tvekan Italiens två klart bästa lag som möts ikväll. De har lekt maraton med varandra i väntan på att den andra ska knäckas, men förgäves. Ingen knäcks. Ikväll får de istället chansen att försöka gå på knock mot varandra.

På den ena sidan står Napoli med deras fruktade offensiv med en argentinsk målspruta, en italiensk magiker och en spanjor som gör laget bättre med sin löpvillighet. Ett Napoli där Maurizio Sarri trollat med defensiven och hittat rätt mittfältstrio i Hamsik-Allan-Jorginho.

På den andra sidan står Juventus. Och efter en trög start är det vanliga Juventus vi nu ser. Den där obevekliga, svårstoppade maskinen som puttrat igång och som inte tänker stanna upp. Men Juventus är inte bara maskin. De har Paulo Dybala.

Argentinarens framfart mot världstoppen har gått mycket fortare än någon trott och det är faktiskt inte ologiskt att man pratar om honom i samma anda som Neymar och de andra stora artisterna. Att Juventus kunnat få fram en världsspelare har varit fundamentalt för deras säsong, inte minst då Tevez och Vidal lämnat.

Ikväll ställs de mot varandra. En kväll där ligans bästa anfall ska försöka göra mål på ligans bästa försvar. En kväll där två argentinska stjärnor ska visa vem som är bäst.

En helt vanlig match där tre poäng står på spel och en särskilt ovanlig match där de två bästa lagen i Italien äntligen får mäta sina muskler med varandra.

Jag kan höra kvällens åska mullra, se blixtrarna slå ner och känna gnistror som sprider sig som en skogsbrand över en grön gräsmatta.

Det är dags för Serie A att brinna av spänning.

Liket lever. Edin Dzeko kan göra mål. Ja, han kan till och med vara till nytta. Roma besegrade Carpi med viss möda och satte därmed press på Fiorentina och Inter.

I en halvlek såg dock Dzeko ut som han gjort mestadels den här säsongen. För seg när han fick bollen, för trög när han skulle sätta sig själv i bra situationer. Roma spelade lite för långsamt och med för långa bolltransporter. Det blev lätt för Carpi att spela försvarsspel och deras mer primära spel kändes nästan farligare än Romas.

Det fanns dock en situation i den första halvleken som gav indikation på hur Roma bör använda Dzeko mer. En boll i luftrummet som bosniern nickskarvade vidare till Salah som sköt i ribban. Det var den bästa och egentliga enda chansen under de första fyrtiofem minutrarna.

I den andra halvleken var sig det mesta sig likt från den första. Förutom att Lucas Digne fick på en projektil i höghastighet som hittade in bakom Belec. Men när Rudiger gick bort sig i kampen mot Mbakogu och Manolas tappade bort Lasagna var det kvitterat kort därefter.

Men Romas andra skulle ändå till slut bli mycket bättre än den första. Pjanics inhopp (mot en osynlig El Shaarawy) gav Roma mer kreativitet och spelet blev lite förbättrat. Men segern satt långt inne. Det krävdes ett fint ryck från Salah som tog honom ner till kortlinjen där han hittade in till en fristående Dzeko.

Och den här gången skulle han inte missa. Efter målet hade Dzeko ett par fina aktioner som antydde att han återfått lite självförtroende. En av de aktionerna ledde fram till Salahs 1-3-mål.

Det är för tidigt att säga om detta innebär att det kommer börja lossna för Dzeko, om han äntligen kan börja leverera som många trodde han skulle göra.

Men igår fanns det tecken på att Spalletti försöker ändra på hur man ska använda sig av sin storvuxne anfallare. Mer instick både på höjden och längs marken, färre bollar där han ska transportera boll. Dzeko är som bäst när han får använda sin styrka i luftrummet, möta boll och skarva vidare. Lite av det fick vi se igår.

Men framför allt fick han göra ett efterlängtat mål och det gav inte bara Roma tre poäng utan även behövligt självförtroende till en karriär som såg ut att vara på väg åt pipan.

***

Apropå lik som lever så vann Lazio i torsdags över Verona med 5-2. Siffrorna ljög visserligen en aning, men segern kanske gav Pioli och hans mannar ett uns av nytt hopp mot en Europa-plats.

Det är dock svårt att dra på för stora växlar av segern då Lazio är så pass ojämna och då Verona försvar ofta läcker som ett såll. Men laget innehåller en hel del bra spelare som borde kunde se till att få säsongen att se okej ut.

En av dem är Danilo Cataldi. En egen produkt som inte varit i närheten av det vi fick se ifjol, men som mot Hellas visade varför han är en spelare att satsa på i framtiden.

Någonstans måste ju Lazio börja se över just den. Framtiden.

Det kan komma att hända saker i sommar och det ena sitter ihop med det andra. Närmare bestämt fyra tränare vars öden kan vara sammanflätade.

Det mesta börjar med Antonio Conte. Än så länge vet vi inte om han kommer fortsätta jobbet som förbundskapten efter EM, men det mesta talar för att han inte gör det.

Dels har han gnällt otaliga gånger över de dåliga förberedelserna för landslaget (det fanns mindre förståelse när han var klubbtränare) och dels tror jag att han längtar efter att var nära en klubb igen. Vara nära ett lag jämnt och ha större kontroll över saker och ting.

Om vi förutsätter att han inte fortsätter i landslaget finns det som jag ser det två alternativ. Den ena är att träna ett lag utomlands och det andra är att han blir erbjuden jobbet som Milan-tränare och tar det.

Om Sinisa Mihajlovic inte lyckas föra Milan till en tredjeplats lär Berlusconi se sig om efter en ny tränare. och jag tror att Milan och Berlusconi innerst inne drömmer om Conte. Att de har honom högst upp på listan. Om nu Conte väljer att träna ett italienskt lag kan nog Milan vara aktuellt. Men om man nu ska försöka tyda den före detta Juve-tränarens vilja och tankar känns det som om han hellre vill testa på att träna ett lag utomlands.

Han flera gånger orerat över hur mycket bättre ekonomiska förutsättningar det finns i storlag i andra länder och det är ingen hemlighet att han någon gång i karriären skulle vilja befinna sig i en sådan miljö.

Det finns en chans att Chelsea vill ha honom i sommar och att han i så fall säger ja.

Men det finns också en chans att Chelsea hellre vill ha Massimiliano Allegri. Det är inte otänkbart. Kanske vill Allegri ha en ny utmaning och att få träna ett lag i Premier League är ju numera nästan varje Serie A-tränares dröm. Då kastas förutsättningarna om. Då är dels plötsligt jobbet som Juve-tränare vakant och Chelsea-jobbet inte längre ledigt.

Vad gör Conte då? Om Mihajlovic inte lyckas föra Milan till en tredjeplats lär Berlusconi se sig om efter en ny tränare.  Möjligen skulle PSG eller Real Madrid kunna bli aktuellt för Conte och då är det ju mycket sannolikt att han ratar Milan.

Vi ska inte glömma bort att min tes innebär att rollen som förbundskaptenen är tom. Vips, så flätar vi in den fjärde mannen i handlingen. Roberto Mancini. Vad händer med honom om kräftgången fortsätter och Inter missar en C.L-plats? Vore det då inte smidigt att slippa sparka honom med att smussla in honom som ny tränare för det italienska landslaget?

Jag har känsla att Mancini gärna skulle vilja bli förbundskapten, där hans taktiska bitar slipper bli granskade varje vecka. Eller snarare bristen av de taktiska bitarna.

Den ena domino-brickan fäller den andra. Och då har vi inte ens kommit in på vem som eventuellt skulle få jobbet som Juve-tränare, vem som ersätter Mancini eller vem som tar över i Milan om Mihajlovic får sparken och Conte säger nej.

När det gäller en eventuell vakans i Juventus ryktas det om Manuel Pellegrini. Ett tänkbart val? Men ett smart sådant? Svårt att säga. Pellegrini har emellanåt gjort ett bra jobb, men mestadels ett tveksamt jobb. Flera gånger när jag sett Manchester City de senaste två åren har jag haft frågor kring chilenarens val av spelare och match-coachning.

Det finns ett annan intressant val för Juve som jag ännu inte hört något om, men som jag personligen tror skulle kunna bli aktuellt.

Paulo Sousa.

Det är inte alls omöjligt att han precis som sina företrädare kommer på kant med Fiorentina-ägarna Della Valle så pass mycket att han till slut vill lämna klubben. Att han inte fick de spelarna han ville ha i januari och att den besvikelsen inte kommer släppa i första taget.

Vi ska heller inte glömma bort att han är en gammal Juventus-spelare. Klart att det spelar roll. Dessutom ser han säkert sig själv som redo att ta steget att ta ett storlag och jag tror även att han har imponerat tillräckligt mycket på Juventus under sitt första år i Serie A.

Om Allegri försvinner till Chelsea eller någon annanstans tror jag Sousa tar över.

Vilka som är aktuella som ny Milan-tränare ifall Mihajlovic inte får fortsatt förtroende är inte lätt att gissa. Kanske är det äntligen dags för Roberto Donadoni? Han har nog innerst inne drömt om det jobbet och kanske är han värd sin chans.

Inter då? Svårt att säga hur Thohir resonerar. Det är inte omöjligt att han kommer leta efter en utländsk tränare. Diego Simeone vore ju rena rama drömmen, men är säkert svår att locka över. Kan Manuel Pellegrini bli aktuell? Finns en chans. Claudio Ranieri ? Lär ju inte vilja lämna England. En comeback av Jose Mourinho? Han drömmer väl om United?

Det kan komma att hända grejer i sommmar.

PS: Detta är heller inte omöjligt till sommaren, Lazio-Mazzarri. Genoa-Juric. Fiorentina- Pioli eller Di Francesco. Torino-Corini.

Omgång 24:

10p Franco Vazquez (Palermo)
Har tagit Palermo under sina vingar och är lagets viktigaste spelare. Är inte bara kapabel till stora tekniska nummer utan är även en poängsspelare. Mot Sassuolo gjorde han ett mål och spelade fram till kvitteringen. Transferryktena är logiska.

9p Juan Cuadrado (Juventus)
Spelar inte jämnt, men när han väl gör det gör han det ofta mot bra. Som mot Frosinone till exempel. Försvarade som en ytterback och attackerade med framgång längs sin kant. Gjorde dessutom det viktiga 0-1-målet. Cuadrado är ett fint vapen för Allegri att använda när det behövs.

8p Federico Bernardeschi (Fiorentina)
Den italienska virvelvind är ofta en njutning att skåda. Mot Bologna var han pigg till tusen och gjorde ett fint mål. Kan bli en EM-joker.

7p Diego Perotti (Roma)
Såg väldigt fin ut i rollen som falsk nia mot Sampdoria. Rörlig, smart och finurlig. Hans 2-0-mål på volley var dessutom riktigt vass. Hans inträde i laget har gett Roma en injektion.

6p Wojiech Szczesny (Roma)
Räddningen på Cassanos chans i slutet av matchen räddade tre poäng till Roma. Börjar göra sig viktig.

5p Gianluigi Donnarumma (Milan)
Milan pressade visserligen på för ett segermål, men hade det inte varit för den unge Donnarumma hade det nog blivit förlust. Gjorde flertalet fina räddningar och framstår mer och mer som ett underbarn.

4p Ivan Perisic (Inter)
Har inte haft någon större säsong, men mot Verona var hans inhopp avgörande. Spelade först fint fram till Icardis mål och stötte sedan in kvitteringen.


3p Elseid Hysaj (Napoli) Godfred Donsah (Bologna) Alessandro Florenzi (Roma)

2p  Emanuele Giaccherini (Bologna) Claudio Marchisio (Juventus) Paulo Dybala (Juventus)  Andrea Barzagli (Juventus)

1p:  Simone Missiroli (Sassuolo) Danilo (Udinese) Filip Helander (Verona) Kalidou Koulibaly (Napoli) Alex Sandro (Juventus) Artur Ionita (Verona)
Minuspoäng:

-5p Mati Fernandez (Fiorentina)
Drog på sig en klantig och onödig utvisning, vilket gjorde segerchanserna små för Fiorentina. Bli inte förvånande om han ej är kvar i klubben nästa säsong.

-4p Fabio Daprela (Carpi)
Hans neddragning av Koulibaly i straffområdet var extremt tydlig och klumpig. Higuain satte straffen och Napoli vann.

-3p Danilo Avelar (Torino)
Tappade mycket boll, var aldrig farlig på sin kant och orsakade straffen för Chievo. Ingen vidare dag på jobbet.

-2p Felipe Melo (Inter)
Var trög, inte kreativ och vann heller inte särskilt många dueller mot Verona. Utbytt i halvtid efter att ha dragit på sig sitt notoriska gula kort. Det var ju den här Melo man var orolig att Inter hade värvat.

-1p Roberto Soriano (Sampdoria) Alejandro Gomez (Atalanta) Eder (Inter) Raffaele Bianco (Carpi) Juan Jesus (Inter) Raman Chibsah (Frosinone)

Lördagskryss
(Bologna-Fiorentina 1-1, Genoa-Lazio 0-0)

Bologna har något fint på gång. De har en skicklig tränare i Donadoni, en duktig sportdirektör i Corvino och ägare som vill skapa ett lag som kan utmana om Europa-platser i framtiden.

Medan Giaccherini bidrar med rutin och flinka fötter, Gastaldello med rutin och Destro med hyfsad anfallsskicklighet är det främst två andra spelare som sticker ut. Nämligen de unga mittfältarna, Godfred Donsah och Amadou Diawara.

Mot Fiorentina glänste båda med dynamik, mogenhet och briljans. Det var ingen slump att båda var inblandade i lagets mål. Bologna kan passa på att njuta medan de har dem för att sedan sälja dem dyrt när det är dags. Det är ett bra sätt att bygga ett lag. Värva smart, förädla, sälja dyrt.

Fiorentina har hamnat i en liten dipp. Det krävdes ett mirakel från Zarate för att vinna över Carpi och spelet mot Bologna var sisådär. Laget befinner sig i en något märklig situation. Medan laget har presterat över förväntan och nu när drömmarna börjar bli suddiga blir det lätt en suck av besvikelse. Fiorentinas vintermercato var en rörig historia och gladde knappast Sousa.

Dessutom befinner sig stora delar av supportrarna i krig med ägarna Della Valle. De menar att bröderna mest är ute efter sitt eget bästa än klubbens. Det ligger något i det. När Fiorentina varit och nosat på en tredjeplats eller högre har det aldrig satsats friskt. Man måste också undra varför både Prandelli och Montella till slut hamnat på kant med Della Valle-bröderna. Denna dispyt gör att stämningen kring Fiorentina just nu är något besynnerlig.

Genoa borde ha ett för bra lag för att åka ur. Men de ska akta sig för att inte ta det på allvar. Man vinner för sällan och än så länge har de nya spelarna inte fallit speciellt väl ut. Det är väl också det som är den del av problemet. Gasperini tvingas varje halvår börja om med många nya spelare, vilket naturligtvis  måste vara frustrerande.

Lazio är mer eller mindre borta från kampen om tredjeplatsen och man måste nu ställa sig frågan vart detta projekt (det har väl i och för sig aldrig varit ett projekt) ska ta vägen. Kommer man att bryta ner och bygga om? Det är ju verkligen inte osannolikt att spelare som Candreva, Keita, Klose, Biglia och Felipe Anderson kommer lämna till sommaren.

Den ljusblå himlen är väldigt disig just nu.

Nickfest på Bentegodi
(Hellas Verona-Inter 3-3)

Matchen mellan Hellas och Inter inleddes i bästa tänkbara nickfest. Först Murillo, sedan Helander (!), sen Pisano och till sist Ionita. Verona kopplade greppet bara för att tappa det då Icardi och Perisic fixat en pinne åt Inter.

Det som talar för att Verona mirakulöst skulle kunna hänga kvar är att man under Delneri spelar ett brittisk, frejdig spel med ett tydligt kantspel och med två starka huvudspelare i Pazzini och Toni längst fram. Detta borde kunna ordna en del trepoängare framöver.

Det som talar emot är att det är försent. Att det är för långt upp. Dessutom måste man se till att börja vinna fler matcher. Många hyfsade insatser, men för många kryss.

Det som talar för att Inter ska kunna greja en tredjeplats är att man har så pass många individuellt skickliga spelare. Är det inte Ljajic eller Jovetic är det som mot Verona, Perisic som hoppade in och spelade fram till Icardis mål och sedan gjorde 3-3 själv.

Det som talar emot är att man saknar ett genomtänkt lagspel. Det är mycket riskfyllt att lita till att Handanovic spikar igen och att någon längst fram ska ordna upp saker. Att mittfältet är fullt av träben och skriker efter en bollsäker playmaker är sannolikt en anledning till det. Att Mancini spelar roulette med startelvan varje vecka tror jag också är en nackdel. Det skapar en osäkerhet hos spelarna då få känner fullt förtroende och då ingen är trygg med de taktiska dispositionerna.


Två steg fram, ett steg tillbaka
(Milan-Udinese 1-1)

Efter en derbyseger och en vinst över Palermo kändes Milan verkligen på gång. Matchen mot Udinese var ett litet steg tillbaka. Man kastade bort en halvlek i sjön där man inte kändes tillräckligt koncentrerade och laddade. Även om man hade en hel del flyt när Udinese missade en jättechans precis innan Niang kvitterade var den andra halvleken betydligt bättre. I takt med att Colantuonos mannar sjönk djupt, slutade pressa och gav hela taktpinnen till de rödsvarta pressade Milan på för ett segermål. Man kom nära fler gånger om, men ibland räcker det inte med att spela bra i bara en halvlek.

Det känns lite som om detta Milan mår bäst med blåslampan där bak och när adrenalinet slår på, men att man har svårt att tagga igång när lag som Udinese kommer på besök.

Med flytet vid sin sida tog de vara chansen
(Roma-Sampdoria 2-1)

Utan att göra någon kanonmatch var ändå Roma bättre än Sampdoria länge och väl. Det saknades lite fart och det var för många touch på bollen hos de rödgula i den första halvleken. Men när väl Florenzi nickat in 1-0 och Perotti snyggt volley-skjutit in 2-0 kändes det fullt rättvist.

Men Roma verkar gilla att lida in i det sista. I tisdags levde man farligt när Berardi brände en straff i matchens slutskede och igår var man ytterst nära att tappa en 2-0-ledning till 2-2. Cassano hoppade in och rörde om, Szczesny fick plocka fram superhjälte-dräkten och Cassani sköt i ribban.

Så medan de andra tredjeplats-kandidaterna spelade oavgjort tog Roma chansen och vann. De har nu nosat upp den där C.L-platsen igen. Detta Spalletti-Roma har fått behövligt nytt blod i Perotti och El Shaarawy och har visat tendenser till förbättring, men är ännu inte vad Spalletti vill att det ska vara. Det behövs mer tid för det.

Dzeko? Ett värdelöst inhopp. Bosniern borrade ner huvudet, körde själv och tappade boll. Han är trög som en sovande elefant och har noll spelförståelse. Jag ger upp.

Sampdoria då? Med tanke på deras slutminuter i de två senaste matcherna går det inte att säga annat än att de har oflyt just nu.

Men med lite tålamod kan det nog vända.

Sida vid sida följs de åt
(Napoli-Carpi 1-0, Frosinone-Juventus 0-2)

Juventus och Napoli fortsätter sitt maraton mot Scudetton. Sida vid sida följs de åt. Det tog ett tag innan någon av dem kunde få hål på sina bottenlags-motståndare och när Cuadrado gjorde mål för Juve dröjde det inte länge innan Pipita sköt in nummer tjugofyra på straff. I övrigt var Dybalas skruvade 0-2-mål stort fotbollsgodis.

Naturligtvis var det viktig för Napoli att behålla sitt försprång med två poäng på Juventus eftersom det nu är mindre en vecka innan det är dags. Dags för säsongens match, dags för de två bästa lagen i Italien att mäta sina muskler med varandra. Dags att mötas i scudettons namn.

Det ska krävas mycket för att du ska vilja missa det.

Omgång 23:

Onsdag innebar omgång tjugotre i Serie A. Nio matcher. Smack, smack.

Dels fanns det där en titeljakt där två lag spelar schack med varandra. Vem gör första misstaget?

Ingen än så länge.

Medan Juventus väntat besegrade Genoa på hemmaplan hade de säkert vissa förhoppningar om att Lazio skulle kunna störa Napoli och komma ikapp. Icke så. Detta Napoli verkar vara säkrare än vad Juve hoppas.

Napoli hittade luckorna i Lazio via djupet och sårade dem två gånger om. Först var det dags för mål nummer tjugotre för Pipita och sedan lobbade formstarke Callejon in tvåan efter en underbar genomskärare av Insigne som nu är nu uppe i 10 mål och 10 assist. Snacka om kvalité.

Varken Juventus eller Napoli verkar redo att göra det första misstaget.

Sedan har vi jakten på tredjeplatsen. Där räknar jag in Fiorentina, Inter, Roma och Milan och alla vann.

Inter var tillbaka på 1-0-humör och trots att de hade chanser på betydligt mer är de säkert nöjda med att hitta tillbaka till vinnarspåret överhuvudtaget efter derbyförlusten.

Matchens enda målskytt Mauro Icardi kan missa chanser ibland, men han är en spelar-typ som ska spela jämnt och som man ska bygga laget kring. Det är upp till Mancini att se till att det funkar.

Milan fixade biffen redan i den första halvleken nere på Sicilien. Bacca och Niang höll i målformen och gjorde varsitt precis som i söndags. Derby-effekten fungerade och Milan ser ut att rida vidare på en ny våg av självförtroende.

Fiorentina rivstartade med mål efter bara någon minut, men hade sedan stora besvär med att brotta ner Carpi. 1-1 stod länge och väl, men de avslutade lika bra som de började.

Mauro Zarate blev hjälte när han frälste Artemio Franchi med ett underbart skruvat skott från långt håll. Ett sådant där mål han gjorde under sin första säsong i Lazio. Än så länge har en av mercato-chansningarna fallit väl ut.

I alla för en kväll.

Udineses nya anfallspar Ryder Matos/Duvan Zapata känns som en spännande kombination. Tror på den.

Oj, vad Hellas behövde den segern. Pazzinis 2-1-mål mot ett tio-man kämpande Atalanta var extremt viktigt. Ett litet hopp tändes i vilket fall.

Sampdoria har verkligen inget flyt just nu. Ledning med 2-1 när Andrea Belotti nickade in kvitteringen i den allra sista sekunden. Men det handlar mer om försvarsmissar än oflyt.

Andrea Ranocchia kan säga hejdå till den där EM-biljetten redan nu. Han springer runt som en huvudlös kyckling på planen.

Lazio har problem. Förlusten mot Napoli var tung och laget är på väg ingenstans fort just nu. Supportrarnas rasistiska burop mot Koulibaly bevisar hur klubben mår just nu.

Idioter.

Napoli och Juventus fortsätter däremot att må alldeles prima.

I en halvlek kändes det som om detta var Spallettis gamla Roma. Med Diego Perotti influgen från Genoa direkt in som falsk nia flankerad med Salah och El Shaarawy var det fart, fläkt och färg. Spelet gick snabbare och det var mindre kladd på bollen. Med Keita som städgumma framför försvaret och Nainggolan och Pjanic längre fram i planen blev formationen i stort sett 4-1-4-1 och det fungerade bra.

Transferfönstret är stängt. Lika bra så. Det hände ganska mycket, men ändå typ ingenting. Roma och Fiorentina försökte förstärka i viss desperation, Inter värvade Eder fastän de behövde Banega, Napoli hittade Grassi för framtiden och både Juventus och Milan stod still med de trupper de har.

Några snabba tankar kring mercaton:

Försäljningarna av Guarin och Gervinho var naturligtvis vinterns stora bingo.

Borriello, Diamanti, Gakpé borde innebära en lugn salvezza för Atalanta.

Bologna gick old school-Serie A på mercaton. Constant och Zuniga. Är det 2010 igen?

Carpi sålde mer eller mindre av alla sina nyförvärv i somras.

Chievo cashade in på Paloschi och värvade Floro Flores billigt. Smart gjort.

Empoli fick bra betalt för en mittback som ännu inte gjort mycket (Barba). Också smart gjort.

Fiorentinas transferfönster var något förvirrande. De hade behövt två, tre tunga pjäser som gick rakt in i startelvan. Istället blev det chansningar som Zarate, Kone, Benalouane och Tello. Allt blev lite rörigare, men frågan är om det blev så mycket bättre? Jag är inte så säker på att Paulo Sousa är helt nöjd.

Ingen Kujovic till Frosinone.

Tror fortfarande att Genoa kan få ut en del av Cerci.

Eder kan bli en positiv värvning på kort sikt, men Inter hade behövt en Banega så mycket mer. Det känns som om Mancini har dålig koll på läget och märker vad som fungerar och inte när det är försent.

Juventus kunde inte värva någon av Gundogan eller någon Isco och sa därför pass. Rätt gjort. Hittade dock Mandragora för framtiden och nobbade bud på Zaza och Caceres för att behålla en trupp som fungerar mycket bra.

Efter att ha spenderat massa pengar i somras utan större utdelning nöjde sig Milan med Boateng under januari. Hade de torskat derbyt hade det blivit ramaskri.

Bisevac? Är det allt?

Napoli gick in i mercaton med ganska höga röster, men kom ut ur den med betydligt lägre. Grassi är en bra värvning, medan Regini är en back-up. Räcker detta för att hålla undan för Juventus? De för be böner att de inte råkar ut för tunga skador.

Palermo gjorde en meningslös mercato. Tur att den nye tränaren verkar intressant och att svenskarna levererar. Jag hoppas på egna produkten, Bentivegna.

Jag skrev redan i somras att Roma värvat fel Genoa-spelare. Perotti kommer ett halvår försent och frågan är om han kan flytta nålen så mycket? Han och El Shaaarwy gör dock Roma mer intressanta framåt. Men vem petas? Salah? Dzeko?

Sampdoria förändrade mycket. In med Quagliarella, Ranocchia, Dodo, Sala, Alvarez och Diakité. Blev man bättre? Tveksamt. Känns mer som ett fantasy-lag en ett riktigt sådant. Men om Montella får det att funka kan det bli fyrverkeri.

Sassuolo är på väg att ta över som Italiens smartaste lag. De hittar de där italienska talangerna som storklubbarna inte riktigt har tålamod att tro på och spelarna som ligger och lurar på ett genombrott. Värvade Trotta och säkrade upp Stefano Sensi och Luca Mazzitelli till nästa sommar. Spelare vi kommer höra talas om i framtiden.

Ciro Immobile var ett kärt återseende, men Torino blev inte av med Amauri, Lopez eller Martinez. Värvade spännande Lucas Boye till nästa säsong.

Udinese gick in på spelare med Serie A-rutin och på framtiden. Hallfredsson och Kuzmanovic ska försöka förbättra läget nu medan Balic är en spelare som inte lär vara aktuell förrän om något år. Ryder Matos-värvingen känns dock spännande.

Hellas Verona gjorde ingenting som gör att man känner att de grejar nytt kontrakt.

Omgång 22: