How the Champions was won

Nu när Juventus har plockat hem den femte scudetton i rad väntar nya utmaningar, nya mål. Och för ett lag som dominerat så kraftigt i den inhemska ligan handlar det givetvis om att försöka vinna Champions League.

Då Juventus var i final 2015 och sett på när lag som Atletico Madrid och Manchester City tagit sig till semifinal i år vet de att det inte är orimligt att sätta det som nästa delmål.

Inte minst då Juventus har de rätta grunderna och förutsättningarna för det. Man har lyxen att kunna välja två olika vägar för att förbättra sitt lag. Dels kan man bestämma sig för att sälja sina dyrgripar och värva sig ännu starkare (kommer till det senare) eller så behåller man dem och värvar lite mindre, men klokt.

Mycket kommer handla om vad som händer med Paul Pogba och Alvaro Morata. Den über-talangfulle fransmannen har under våren klivit fram och visat att han är en Campione och om han nu tycker att det är dags att byta klubb kommer pengarna hagla över Juventus. Leker vi med tanken att han gör ett fantastiskt EM kan han spränga pengarekord.

Det skulle ju naturligtvis vara en stor förlust att tappa honom, men med de pengarna kan man värva tre, fyra kanonspelare. Väljer man dessutom att sälja Morata har Juventus en uppsjö av pengar att köpa för. Och även om det låter konstigt så skulle man faktiskt kunna göra laget ännu starkare på det sättet.

För med ett uppdaterat saldo på superplus kan man välja och vraka bland Isco, Gundogan, Mchitaryan, Lukaku, Oscar, Cavani, Andre Gomes, Verratti, Berardi, Danilo osv.

Men trots allt vore det förmodligen smartare att värva mindre och behålla Pogba. Man kan ju fortfarande sälja t ex Zaza, och/eller Morata och ro in pengar på Kingsley Coman innan 2017. Dessutom kan man ju tänka att det skjuts till lite extrapengar från ledningen då man vet att man återigen kommer inkassera en del C.L-pengar nästa säsong.

Det skulle kunna betyda att man fortsätter med Pogba som katalysator och ändå plockar in t ex Cavani och Mchitarjan eller säg Gundogan. Det är inte osannolikt att man dessutom kan komma att värva t ex Andre Gomes, Benatia (på lån först) och någon ytterback om inte Evra förlänger. I så fall snackar vi ett lag som på allvar kan ta sig hela vägen till final i Champions League.


Det här är spelare som kan komma att bli aktuella för Juventus i sommar:

Anfall:

Edinson Cavani
Säljer man Morata eller Zaza tror jag man går all in på Cavani. Han och Dybala skulle kunna bilda ett perfekt anfallspar, med Mandzukic som stark tredje-forward.

Romelu Lukaku
Ett intressant namn, men känns inte som ett lika säkert kort som Cavani och har heller inte fördelen av att kunna Serie A lika bra. Om Juventus vill tänka mer långsiktigt är Lukaku kanske ett bättre val då han är betydligt yngre än uruguayanen.

Domenico Berardi
Ska ju vara på väg in till sommaren. Jag är inte helt hundra på om han passar in i Allegris spelsystem. Men det är ju också tänkbart att Juventus-tränaren tänker sig ha fler spel-modeller i rockärmen och då är Berardi ett bra alternativ. Dock inte säker att det inte bättre att behålla Zaza och strunta i Berardi, men det känns som ett lyxproblem.

Länk mellan mittfält och anfall

Henrich Mchitarjan
Jag tror att Allegri gärna skulle vilja ha in en spelare som kan göra sin gubbe, spela med fart och både vara framspelare och göra en del mål. En trequartista utan att behöva vara en renodlad sådan. Mchitarjan skulle passa perfekt, men efter en grym säsong lär han vara eftertraktad.

Isco
Spanjoren skulle vara ett bra tröstpris till armeniern.

Oscar
Säkert aktuell, men en spelare jag inte förordar. Har en tendens att vara lite irriterande och känns inte lika vass som de ovan nämnda.

Piotr Zielinksi
Känns inte som en spelare som gör den stora skillnaden redan nu, men på sikt är det inte säkert att han är ett sämre val än många av de andra ovan.

Mittfält:

Ilkay Gundogan eller N´Golo Kanté
Eftersom Marchisio inte är tillbaka förrän september/oktober och man ändå vill ha in en stark pjäs (Hernanes är inget att satsa på, Sturaro är ingen startman och Lemina ännu är ej utköpt) på mitten är det vettigt att försöka hitta en mittfältare som kan kliva in elvan på en gång. Gundogan och Kanté vore två lysande namn, men jag misstänker att halva Premier League är där och nosar på dem båda. Kanske kan Pogba snacka med N´Golo?

Andre Gomes
Därför är det mycket mer troligt att man värvar Valencias portugis Gomes. Förhandlingar ska redan ha satts igång och det är stor chans att han blir Juves första nyförvärv. En mycket bra och intressant spelare.

Försvar:

Mehdi Benatia
Juventus har det bra förspänt när det gäller mittbackar, inte minst då Rugani visat sig vara mer än redo, men skador kan alltid inträffa och det gäller att man har bra bredd på den här positionen. Benatia är inte direkt på väg upp i karriären, men känner till det italienska spelsättet väl sedan tiden i Roma och kan man få till ett lån istället för ett köp är det naturligtvis ett utmärkt sätt att förstärka försvaret.

Danilo
Det återstår att se vad som händer med Evra, men kanske måste man stärka upp ytterbacks-positionen en aning ändå. Brassen Danilo har inte varit någon jättesuccé i Real Madrid direkt, men jag tror han är bättre än vad han visat och skulle kunna vara ett smart val om man kan få loss honom billigt eller via lån med köprätt. Juventus har gjort affärer med både Real Madrid och Bayern tidigare och har goda relationer till klubbarna vilket hjälper till.

Silvan Widmer
Varit bra under våren vilket fått de italienska klubbarna intresserade igen, inklusive Juve.


Oavsett hur Juventus gör i sommar befinner de, tack vare ett lysande arbete, sig i en angenäm sits för att kunna göra laget ännu mer slagkraftigt nästa säsong.

Scudetto-titlar i all ära, nu vill man ta reda på hur man ska kunna vinna den där Champions League.

Omgång 35:

10p Gianluigi Buffon (Juventus)
Tog Kalinics straff och i stort sett allt annat som Fiorentina försökte med. Börjar bli till åren, men det märks inte alls. Evig mästare. 

9p Emiliano Viviano (Sampdoria)
Följde upp sin straffräddning med ytterligare en mot Lazio i helgen, vilket troligen la grunden till segern. Gjorde dessutom en lysande parad på Keitas chans. Förtjänar en plats i EM-truppen.

8p Stefano Sorrentino (Palermo)
Gjorde ett par livsviktiga räddningar vilka la grunden till segern mot Frosinone. I sådana här matcher är hans rutin och skicklighet guld värt.

7p Radja Nainggolan (Roma)
Krigade som vanligt förtjänstfullt och placerade snyggt in segermålet mot Napoli vilket gör att Roma nu har chansen att gå om dem i tabellen.

6p Stevan Jovetic (Inter)
Agerade både smart tia med små genialiteter och klinisk nia med två mål från nära håll mot Udinese. En spelare Inter bör behålla och bygga kring i framtiden.

5p Kevin Lasagna (Carpi)
Avgjorde i matchens slutskede mot Empoli. Ett mål som kan betyda salvezza för Carpi.

4p Keita Balde (Lazio)
Missade visserligen ett bra läge (eller Viviano räddade snarare), men var oerhört pigg, skapade många farligheter och hade ett par vassa framspelningar. Blir han kvar efter sommaren är det han som blir den ljusblå stjärnan nästa säsong.

3p Samir Handanovic (Inter) Wojciech Szczesny (Roma)  Gianluigi Donnarumma (Milan)

2p Paul Pogba (Juventus) Marcelo Brozovic (Inter) Mario Mandzukic (Juventus) Luca Siligardi (Verona)

1p Mauro Icardi (Inter) Federico Bernardeschi (Fiorentina) Franco Brienza (Bologna) Geoffrey Kondogbia (Inter) Mario Lemina (Juventus) Alberto Gilardino (Palermo)

Bosses of Italy

Nu är det klart. Juventus är mästare för femte gången i rad. En bedrift bara de själva klarat av under 30-talet. Det är en enorm bedrift. En dynasti.

Vidal, Tevez och Pirlo försvann och säsongstarten var usel, ändå lyckades de hitta rätt spår, bli en vinstmaskin och dundra fram mot en ny titel. Det är mycket imponerande.

Försvaret är närmast episkt med Buffon, Bonucci, Chiellini och Barzagli i spetsen. Men även Rugani fyllde ut fint när skador dök upp under våren.

Paul Pogba växte ut till en campione under våren efter en ganska blek höst, Marchisio och Khedira var stabila mellan skadorna och yttrarna Evra, Alex Sandro och Lichtsteiner höll hög klass hela vägen.

Framåt växte Paulo Dybala ut till en superstjärna fortare än väntat, något jag vill mena var en mycket avgörande faktor för Juventus framgångar. Men att Morata, Mandzukic och i viss mån Zaza växeldrog med fina insatser betydde också en hel del.

Juventus hade den bredaste truppen, spets i Dybala och Pogba, stabilaste försvaret, bästa psyket, tryggaste ledningen och förmodligen även seriens bästa tränare. Inte konstigt att man då vann ligan på nytt. De övriga konkurrenterna har ännu inte lyckats täppa igen avståndet.

Den gamla damen dansade till sin femte scudetto igår. I morgon börjar säkert planeringen och marschen mot nya titlar.

Juventus är Italiens stora bossar.

Radja fixade fortsatt spänning

Napoli var kanske värda en poäng mot Roma, men Radja Nainggolans välplacerade avslut betydde rödgul seger och fixade därmd stor spänning inför säsongsavslutningen. Skulle Luciano Spalletti lyckas föra Roma till en direktplats till Champions League är det en enorm triumf med tanke på hur läget var när han tog över dem.

Napoli har fortfarande sakerna i egna händer, men spelmässigt ser det inte riktigt lika rappt och avslappnat ut. Det som tidigare såg så självklart ut är mer krampaktigt nu.

Det är hög tid att spränga Berlusconis nostalgiska luftslott

Milan lyckades inte vinna över ett mer eller mindre nedflyttningsklart (efter Carpi matchen blev det klart att det blir Serie B) Hellas Verona, vilket berättar en del om deras bekymmer.

Tränarfrågan är säkert en del av problemen och där har man inte träffat rätt alls. Det har både funnits en stor naivitet när man försökt hitta en italiensk tränare från de egna leden (Pippo och Brocchi) eller så har man gjort felval som i Mihajlovics fall.

Ett större problem är truppen. Den håller inte måttet. Det är en märklig blandning som Galliani lyckats skrapa ihop under åren med mediokra wannabe-stjärnor (Mexes, Menez, Balotelli, Montolivo) överskattade spelare som t ex Bertolacci, unga spelare som aldrig blommar ut eller som aldrig får chansen och ett helt koppel med kvasi-spelare.

De få duktiga spelarna blir sämre av någon anledning när de drar på sig en rödsvart tröja och man har varken lyckats värva rätt spelare där det behövts mest eller hittat fynd man förkovra.

Det finns ingen röd tråd och jag förstår inte att supportrarna agerar ännu hårdare mot Galliani och Berlusconi än vad de redan gör. Tvinga bort dem bara, plocka ner dem från tronen, spräng deras nostalgiska luftslott och kräv deras avgång och en försäljning av klubben med detsamma.

Det får vara nog nu.

Mästare i kostym?

Omgång 34:

Mitt i veckan-omgång. Då det ofta händer saker man inte väntar sig. Det är över ett dygn sedan “avbytarna” Dries Mertens och Manolo Gabbiadini slaktat ett Bologna med 6-0.

Det är ett par timmar efter det att Berardi missat en straff i 89:e minuten och Sassuolo och Sampdoria spelat 0-0.

Det har gått drygt 30 minuter efter det att nio av tio matcher är avklarade och jag ska få ihop en blogg innan jag går och lägger mig för en tidig morgon.

Jag hade kunnat skriva något om Paulo Sousas “turn-over” och förlust mot Udinese. Om att Palermo inte tog chansen och vann över Atalanta samtidigt som en Arlind Ajeti satte kniven i Frosinone-hjärtat med sin onödiga utvisning.

Jag hade kunnat skriva något om att Genoa väldigt ofta presterar adrenalin-fyllda matcher hemma på Marassi oavsett vilka spelare de ställer upp med, eller att Inter gjorde en rätt bra match på samma arena men ändå fick kliva av poänglösa. Jag hade kunnat gå till ny attack mot Mancini för att han på nytt inte använde Ljajic och Jovetic eller kasta lovord på monstret Juventus som käkar upp allt som kommer i deras väg.

Men den här kvällen var ämnad för något annat. För någon annan.

För Francesco Totti.

Det vi såg var ett Roma i brygga. I bekymmer. Först ett baklängesmål där Manolas blev dragen i tröjan och sedan själv drog rejält i den sluge Belottis tröja direkt efter. Straff.

0-1.

I den 59:e minuten gör Spalletti ett byte. In med Dzeko. Ingen Totti. Manolas tar sedan revansch när han flyger högst på en hörna och nickar in kvitteringen.

1-1.

Nästa Roma-byte. In med Pjanic. Ingen Totti nu heller.

Nu skulle Roma väl ändå vända? Nej. Tvärtom. En av seriens största målsumpare, Josef Martinez, agerade för ovanlighetens skull måltjuv och stötte in ett lågt inlägg som alla Roma-försvarare såg rädda ut att röra.

1-2.

Mörkret såg ut att falla över Roma.
Rom har en frispark på Torinos planhalva när det sista bytet sker för de rödgula. Totti hoppar äntligen in i den 86:e minuten.

Två sekunder senare dyker den där frisparken ner i Toros straffområde. Någon stöter in kvitteringen. 2-2. Jag har svårt att se vem det är, men när han löper ut mot Roma-klacken går det inte att ta miste på vem det är som gjort mål.

Det är kungen av Rom.

Bara några minuter senare får Roma straff för en hands. En straff de borde fått långt tidigare i matchen två gånger om. Men den här gången har domaren blåst och det råder inget tvivel om vem som ska ta den.

“Er Pupone” såklart.

Han missar inte. Han gör 3-2. Totti skickar inte bara in bollen bakom Padelli, han skickar in en förmodad Champions League-kvalplats med det där straffmålet.

Det är osannolika scener vi precis fått se. Romas mest älskade spelare någonsin har återuppstått från de döda, bara fått typ fem minuters speltid, men vänder på matchen med två mål. Det är nästan som ett overkligt manus från Hollywood. Men det är det inte, det är verklighet.

Legenden om Francesco Totti lever ännu.

Omgång 33:

Fem år av Juventus – en dynasti

Palermo blev en mumsbit för Juventus som nu mer eller mindre kan lyfta den där scudetton redan nu. Pogba var en gigant, Cuadrado var på spelhumör, Khedira gjorde ett fint mål och till och med självaste Simone Padoin hoppade in och målade.

Jag trodde innan säsongen att det skulle bli svårt för Juventus att ta en femte raka titel då tunga namn som Tevez, Vidal och Pirlo hade lämnat och ett par omgångar in på hösten trodde jag till och med att de skulle kunna få svårt att ta en C.L-plats.

Så här i efterhand hade jag naturligtvis fel. Dels så är ju inte Serie A riktigt lika svårt att vinna som tidigare, men Juventus visade enormt tålamod när det gick illa, litade till sin kvalitet och har varit det jämnaste och bästa laget.

De har seriens klart bästa försvar, bästa ledning och struktur, bredaste trupp och fina toppar i Pogba och Dybala.

Fem raka scudetton är en jäkla dynasti.

Claudio Marchisio – addio Euro

Juves seger hade dock en bitter eftersmak. Marchisios knäskada. Inte så mycket för Juventus del, då de mer eller mindre redan har säkrat titeln och har spelare som kan kliva in hans ställe.

Nej, det hårdaste slaget är mot landslaget. För mig är han en nyckelspelare på mitten för Italien med sin fina kombination av passningsskicklighet, bollvinnande och spelförståelse. Det är ett stort avbräck för Gli Azzurri. Nu är det bara att be till fotbollsgudarna att Marco Verratti hinner bli spelklar.

Inter prickade in en viktig seger mot Napoli igår. En seger tagen i ligans sista andetag, en seger som gör att de faktiskt fortfarande har chansen att nå en tredjeplats.

En seger som innebar att Juventus, via seger idag, lägger nio fingrar på sin femte raka scudetto. En seger där Roberto Mancini sent omsider ser ut att ha hittat rätt uppställning, en seger där Inter verkligen imponerade.

Serie A tar steget in framtiden. Italien har valts ut, med andra förbund, att testa “videodomare” till säsongen 2017-18. Det vill säga att man ska kunna ta hjälp av repriser vid straffsituationer, röda kort (direkta) och målsituationer (offside, ruff).

Jag är positiv till förändringen och tror att det kommer vara smidigare än vad tvivlarna tror.

Omgång 32:

10p Miroslav Klose (Lazio)

Det har ju legat i luften ett tag. Att Sinisa Mihajlovic skulle få sparken. Nu ser det ut att det bli verklighet. Italiensk media rapporterar att Primavera-tränaren Cristian Brocchi kommer ta över laget redan idag och att Mihajlovic får lämna posten som huvudtränare.

När vi nu snart lägger Mihajlovics tid som tränare för Milan till historien finns det inte speciellt mycket att minnas. Spelmässigt har det sällan sett särskilt bra ut och det har funnits för lite embryon till att det skulle bli bättre med tiden.

Men om det verkligen är Mihajlovics fel har jag svårt att tro.

Cristian Brocchi är i mångt och mycket Silvio Berlusconis val. Presidenten drömmer våta drömmar om att hitta sin egen Pep och hoppas nu att Brocchi är det italienska svaret på en inhemsk tränare som har det lilla extra.

Brocchi var en hårt jobbande mittfältare med på sin höjd en godkänd Serie A-karriär i bagaget. Hans tränar-filosofi är att laget ska föra spelet, ha bollinnehavet och ta kommandot i matcherna. Det troliga är att han till en början kommer använda sig av ett 4-3-3-system och vi ska inte bli förvånade om han låter en och annan ung talang få chansen som t ex Manuel Locatelli.

Att man väljer att sparka Mihajlovic och ge Brocchi chansen redan nu handlar säkerligen om att man vill testa Brocchi och se vad han kan göra. Sju matchers provanställning helt enkelt. Det är ju en sak att sköta ett Primavera-lag och något annat att slängas in i hetluften i Serie A.

Förhoppningen från Berlusconis sida är att få se något från Brocchi som väcker hopp om framtiden och att man då ska kontraktera honom till hösten. En annan anledning till att man väljer Brocchi har säkerligen mycket att göra med att det inte vimlar av bra alternativ. Antonio Conte är på väg till Chelsea och var säkert aldrig särskilt aktuell och få duktiga tränare är ens intresserade av att ta över en medioker trupp som knappt kommer ta sig till Europa League.

Sökandet efter en ny Pep kan vara lönlöst. Dels så växer sådana som han inte på träd och dels så är Milans trupp inte i närheten av Barcelonas eller Bayern Münchens när det gäller kvalité eller har samma röda tråd i sitt sätt att driva en klubb.

Det är möjligt att det räcker för Brocchi att vara Brocchi, men min känsla att så länge Berlusconi inte säljer klubben, kommer han gå ungefär samma öde till mötes som Seedorf, Inzaghi och Mihajlovic gjort innan honom.

Det är inte Brocchi som är lösningen på Milans problem, det är att Berlusconi inte kan göra frigöra Milan från honom själv.

Det är ju egentligen inte min sak att skriva om sagan Leicester och dess framfart mot en sensationell ligatitel. Om det inte vore för att en  italienare skapat anarki i Premier League.

Jag har ju alltid varit lite ambivalent kring Claudio Ranieri.

Dels så minns jag hur han tog Cagliari från division tre till Serie A på två säsonger och hur han lärde ut de första italienska dansstegen åt Daniel Fonseca, men också hur han krampaktigt försökte få liv i ett Juventus efter Calciopoli utan att lyckas. Jag minns hur han tog över efter Spalletti och var nära han att vinna scudetton med Roma, men också att han fick sparken från Napoli under sin andra säsong.

I hans säck finns bland annat en katastrofal sejour för det grekiska landslaget, en salvezza med Parma, en andraplats med Chelsea och ett misslyckat försök i Inter.

Det har spretat åt olika håll under Ranieris karriär. Han har kallats för “Tinkerman”, men framför allt för att vara en förlorare. En som aldrig vinner.

Detta kan komma att förändras för alltid om någon månad. Igår säkrade han en Champions League-plats och en titel ligger och väntar bakom hörnet. Det han gjort med Leicester är fantastiskt. Han har utnyttjat lagets kvalitéer på bästa sätt, fått lag att spela disciplinerat, fått dem att följa en spelidé och satt försvarsspelet på bästa sätt.

Det är mycket möjligt att framgångarna tar stopp för Ranieri och Leicester redan nästa säsong. Men det kommer inte spela någon roll om man ror miraklet i hamn om några veckor.

Det är på många sätt fint att se Ranieris cirkel slutas. Han börjar bli äldre och detta Leicester påminner en hel del om där allting började. I Cagliari. Där han tog ett mindre lag och gjorde dem stora. Visst Ranieri har förlorat en del strider, misslyckats och framstått som en “loser” då och då.

Men sagan om Leicester har förändrat hur världen ser på Ranieri.

Och även för mig.

***

Simone Inzaghi var mer eller mindre samma typ av spelare som sin bror Filippo. En målskytt och inte så mycket mer. Han var lite rundare, men mindre elak, inte lika stor vinnarskalle och inte alls lika framgångsrik.

Det startade som Cesare Maldinis kväll, såg ut att vara på väg att bli Balotellis, men till slut var det Juventus som seglade hem med triumfen i behåll.

Cesare Maldini, spelare, tränare och pappa till Paolo, fick ett värdigt avsked från Milans supportrar med ett dekorativt tifo och till en början såg matchen ut att gå Milans väg.

De rödsvarta startade rappt och kändes laddade. Kucka vann boll, Montolivo satte passningar, det fanns ytterbackar som stormade fram och en Balotelli som kändes het.

Det var som om Mario verkligen spelade för att få vara kvar i klubben. Hans passningar kom lite fortare än vanligt (inte det där vanliga dra, dra, dra tills han får frispark) och han sökte ivrigt lägen för skott. Det kändes som om det skulle kunna blivit hans kväll. Något det hade kunnat bli om inte Buffon agerat Super-Gigi när han räddade Super-Marios frispark.

Istället var det Alex som hittade rätt på nick och Milans ledning kändes fullt rättvist. Det var de som hade tagit kommandot och satt Juventus i brygga. En hopp hade även tänts nere i Neapel.

Men festen skulle inte vara länge och hoppet skulle släckas fort. Buffon gick ut och lekte libero, satte en lång boll som Morata lyckades föra vidare till en fristående Mandzukic. Kvitterat som om det vore det lättaste av ting.

Där någonstans började också matchen vända. Sakta men säkert gick den mer och mer över till Juventus favör. Och när det hade gått 20 minuter av den andra halvleken lyckades Pogba skjuta vägg med marken och över Donnarumma. Juventus hade gått ikapp och passerat.

Det är imponerade hur detta Juventus lyckas hantera underlägen och eventuella problem. Aldrig någon stress, man maler på, litar till sina egenskaper och vet det kommer ordna sig till slut.

Detta var även ett stort steg mot scudetton. Det var denna match och den mot Fiorentina som var de två som på papperet såg svårast ut.

Den femte scudetton närmar sig.

Inför helgen och lite annat

Gonzalo Higuain fick inte helt oväntad fyra matchers avstängning efter sitt röda kort och utbrott i matchen mot Udinese i söndags. Napoli lär ju överklaga domen och kan möjligen få ner det till tre matchers avstängning, men inte mer.

Nu ropas det ju givetvis “fusk” från Napoli-håll och att Juventus återigen fått orättvisa fördelar med sig, att inget har ändrats sedan Calciopoli. Det är en gammal sång som inte kommer försvinna från historien på bra länge.

Att det nu skriks på orättvisa tror jag beror på två anledningar. Det ena är att Juventus tidigare har dömts för sportslig bedrägeri och länge ansetts fått stora fördelar genom åren i italiensk fotboll. Detta härleds inte bara till Calciopoli eller åttiotalet utan ända sedan Bonipertis tid.

Att Juventus står helt utan skuld tror jag verkligen inte, men jag tror heller inte att andra klubbar inte varit inblandade i liknande saker. Det är ju till exempel svårt att tro att Silvio Berlusconi tagit sig igenom trettio år på ett renhårigt sätt.

Det andra är nog ren frustration. Att Napoli-fansen nu ser en scudetto försvinna framför ögonen på dem och att deras bästa spelare nu kommer missa 3-4 matcher. Klart det svider och klart att det måste ventileras på något sätt.

Så har det alltid varit.

Men är då Higuains avstängning rättvis? Media har dragit upp en parallell händelse under den gångna säsongen där Juventus mittback Leonardo Bonucci sätter huvudet (typ snuddar) mot en domare samt har händerna på honom och endast får ett gult kort, medan då Higuain nu får fyra matchers avstängning.

Man kan se jämförelsen på två sätt. För det första blev Bonucci inte utvisad utan fick gult kort för protesten medan Higuain fick sitt andra gula kort för en armbåge på en Udinese-spelare och därefter protesterade på ett liknande sätt. Hade Higuain alltså inte gjort något efter sitt röda kort hade avstängningen sätt annorlunda ut och eftersom Bonucci aldrig blev utvisad är det svårt att motivera att han skulle bli avstängd i efterhand.

Däremot kan definitivt anse att Bonucci borde blivit utvisad för sin förseelse och att de två liknande förseelserna bedömts alldeles för olika.

Tycker jag då att Higuains avstängning är rättmätig? Sett till vad andra spelare fått för liknande “brott” är svaret nog ja. Personligen har jag dock ganska hög tröskel för när spelare visar känslor mot domslut även om det kan gå lite överstyr, så jag hade nog nöjt mig, säg två matchers avstängning.

Min egen bedömning är dock inte speciellt intressant utan det det som främst är av betydelse är att Napoli nu kommer vara utan sin stora målskytt i fyra matcher.

Det är heller säkerligen inte sista gången som det kommer skanderas fuskare åt Juventus. Det är delvis en situation man själva satt sig i, men också en situation som är skapad utifrån avundsjuka och frustration.

Sanningen ligger som så ofta någonstans mitt i emellan.

Omgång 31:

För att vinna en liga gäller det att vara jämnast, klara av pressen, undvika för långa formsvackor och vinna de “enkla” matcherna. Trägen vinner.

Juventus har klarat av allt det där. De drabbades inte av panik när de startade säsongen svagt och när de sedan hittade formen tappade de den aldrig. De har sakta men säkert tröttat ut sina motståndare och väntat in deras misstag.

Trots att Juventus mötte ett hyggligt piggt Empoli under lördagen lyckades man vinna utan större besvär. Man hade en Pogba som vet hur man ska slå avgörande passningar, man hade en Mandzukic som vet hur man ska nicka in bollar och man hade en Rugani som kunde kliva in i Bonuccis ställe och göra det bra. Man har helt enkelt den bästa truppen i Serie A och det har tagit ut sin rätt.

Napoli försökte länge och väl. Men nu ser det ut att vara över. Tillsammans med Juventus har de spelat den bästa fotbollen, men de kunde till slut inte klara av “Den gamla damens” uthållighet.

En rävsax i Udine satte förmodligen stopp för de napoletanska scudetto-drömmarna. De har säkert inte gett upp, men sex poäng upp till Juventus är sannolikt för mycket.

Förmodligen kom Udineses tränarbyte i helt fel läge för Napoli. Udinese såg bättre ut redan under Gigi Di Canios första match och igår såg vi ytterligare prov på förbättring. Det fanns yttrar som löpte, mittfältare som tog jobbet, anfallare som stångades och Bruno Fernandes fina fötter och extraordinära bicicleta-mål som extra krydda på det.

De egna misstagen från Napoli hjälpte dock till. Försvaret hade en dålig dag och målvakten Gabriel klantade sig rejält på 2-1-målet. Gonzalo Higuains psykbryt efter sin utvisning var inte helt oväntat då det alltid ligger i luften så fort Napoli ligger under, men att det inträffade just igår var symboliskt.

Det var en gång ett Rom-derby. Ett derby där det var svårt att få tag på biljetter, ett derby där två kurvor fyllde arenan med vackra färger, sjöng och gjorde det till Italiens kanske mest prestigefyllda match. Ett derby som nästan var viktigare att vinna än en scudetto.

Idag är det ett annat typ av derby vi kommer få se. Ett derby utan kurvor, utan tifo, utan sång. Ett derby där publiksiffran kan komma att bli den sämsta ett Rom-derby någonsin har haft.

Ett derby utan innehåll.

Roma och Lazio-fansens bojkott har pågått mer eller mindre under hela säsongen och en stor anledning till det är att man bestämt att dela upp kurvorna med plexiglas. Supportrarna kan inte längre flytta sig fritt, umgås och dela sången med varandra. Supportrarnas bojkott är också är ett litet vrål mot den moderna fotbollen.

Jag är inte rätt person att avgöra hur nödvändiga dessa plexiglas är, men jag har svårt att tro att det inte skulle kunna hanteras på ett annat sätt.

För Lazios supportrar handlar bojkotten även om en president de inte gillar och aldrig har gillat. Ett aktivt misstyckande mot Claudio Lotito. Att laget sedan gjort en misslyckad säsong har inte gjort saken bättre.

Det handlar såklart även om en strid mot makten, mot staten. En strid som supportrarna alltid är beredda att ta. En strid som funnits i det italienska samhället sedan evigheter.

Det är klart att ett Rom-derby utan supportrar och tifon är sämsta tänkbara PR för Roma, Lazio och italiensk fotboll. Det är klart att det kortsiktigt kommer göra att färre stjärnor vill anlända och fler vill lämna. Det är klart att presidenterna kommer bli irriterade.

Men det är det som är själva poängen.

För supportrarna är klubben större än att en eller annan stjärna vill lämna. De tänker mer långsiktigt än så. De är deras egen fackförening och detta är deras enda sätt att få till en förändring. De har rätt till sin kamp och de kommer inte ge sig.

Fotbollen är spelarnas, tränarnas, ägarnas, men framför allt är den supportrarnas. Det är dem som hänger upp större delen av sin fritid för sitt lag. Det är dem som betalar biljetter i vått och torrt. Det är dem som skapar atmosfär på matcherna. Det är dem som åker på bortamatcher.

Det är dem som ger fotbollen ett innehåll.