POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Inter vill bygga någonting stort redan i höst

Den här säsongen är mer eller mindre körd för Inter. En Champions League-plats är för långt bort och man har åkt ur Europa League.

Jag vet inte ens om man är speciellt intresserade av att försöka nå en plats som betyder nytt Europa League-äventyr till nästa säsong.

Det finns däremot ett stort intresse av att bygga någonting betydligt större än vad man redan har till förfogande. Trots att Inter har gjort få glada den här säsongen så vilar det något spännande över truppen och laget. Det finns talanger man kan få bra pengar för och det tisslas och tasslas om stora spelare på gång in.

De har en ägare som har visat sig villig att betala för hyfsat stora stjärnor (Hernanes, Shaqiri) och de har en tränare som vill ha stora spelare.

Det smids helt enkelt stora planer i Casa-Inter. Roberto Mancini, Erick Thohir och Piero Ausilio planerar för en framtid bara ett par månader bort.

Det vilar en känsla över att det kan komma hända saker med Inters trupp i sommar. Men om man ska ta in nya spelare kommer det även krävas några försäljningar.

Så vad är det så kan komma att hända?

Dels så hoppas Inter att Sunderland ska hänga kvar så man får in pengarna för Ricky Alvarez (så lyder nämligen affären). Det är ändå hela 11 miljoner euro vi pratar om.

Sedan kan man även komma att casha in lite pengar på M`Baye, Alvaro Pereira och Schelotto om allt går vägen (Bologna ska t ex gå upp och visst antal matcher ska uppnås).

Men i stort sett alla de pengarna hamnar sedan ändå i fickorna på Bayern Munchen för Shaqiri.

Om Inter tänker värva bra spelare i sommar måste någon eller några offras.

Jag tror att det är tre spelare som ligger i riskzonen. Samir Handanovic, Mateo Kovacic och Mauro Icardi.

För drygt ett år sedan skrev jag att jag tyckte att Inter skulle sälja Handanovic då de kunde få ett bra pris för honom och för jag var övertygad om att han inte skulle förlänga med klubben.

Nu står vi där. Handanovic lär inte att förlänga. Men de kan fortfarande få en bra slant för sin toppmålvakt.

En variant som jag anser ha viss logik är att byta Handanovic mot Mattia Destro. Roma behöver en ny målvakt och den före detta Inter-anfallaren, Destro, kan komma att bli användbar……inte minst om man säljer….

…..Mauro Icardi.

Jag misstänker att det kan vara den vägen Inter tvingas gå. När kontraktsförhandlingar inte riktigt går som det ska finns det alltid något lurt i görningen. Icardi drömmer kanske om andra “större” klubbar.

Säljer man Icardi bör man kunna pressa ut 35 miljoner euro för honom. Har man dessutom redan bytt till sig Destro kan man spendera de pengarna på andra positioner eller andra typer anfallare.

Det negativa med ett Handanovic-Destro-byte är att det blir svårt att hitta en lika bra målvakt för mycket mindre pengar.

Men kanske kan man klara sig hyggligt med en målvakt som t ex Antonio Mirante. Vad kostar Peter Cech om ett par månader med ett utgående kontrakt i bagaget?

Sedan tar man en stor risk i att Icardi visar sig vara väldigt mycket bättre än Destro. Men jag är inte så säker på att skillnaden är så stor om Destro hittar rätt klubb och självförtroendet.

Sedan har vi Mateo Kovacic. Jag har farhågor att Inter kan komma att göra precis som med Phillipe Coutinho. Man orkar inte vänta, vill vinna nu och säljer sina största talanger.

Kovacic är inte på något sätt oumbärlig för detta Inter, men på sikt kan man komma att tappa en spelare som kan bli en riktig stjärna. En försäljning som man kan komma att ångra.

Men jag tror att det finns en klar risk att Kovacic kan komma att säljas, inte minst för att han själv snart kommer börja insistera på en flytt om han fortsätter sitta på bänken.

Oasvett om det rätt eller fel att casha in på sina två största talanger skulle de ge dem väldigt mycket pengar. Kanske till och med 60 miljoner euro.

Får man till ett par mindre försäljningar till (Kuuuzzmanoviiic!) kan man komma upp i 70-75 miljoner euro. Om Hernanes heller inte är en startspelare ser jag ingen anledning till varför de inte borde sälja honom.

Så vart ska Inter då förstärka?

Mancinis drömspelare är ju Yaya Touré. Att han skulle lämna City för Inter kan anses otänkbart vid första tanken, men faktiskt inte vid andra och tredje.

Yayas agent har hela tiden gett vibbar av att mittfältaren kan komma att vilja lämna City. Att de funderar över framtiden.

Mancini och Yaya har dessutom en speciell relation.

Problemet är pengar. Det är rätt svårt att säga vad Touré är värd. Vi ska inte glömma bort att han fyller 32 år i år och att han knappast kommer bli bättre än vad han varit de senaste säsongerna. Snarare finns det tendenser till att han kan vara på väg ner i karriären.

City kommer dock inte släppa honom gratis direkt. Men samtidigt är det knepigt om en spelare verkligen vill lämna.

Om det blir stor dragkamp om Icardi i sommar och om Citys nye tränare verkligen kommer vilja ha den 22-årige argentinaren så kan man ju spela ut det kortet.

Yaya+Jovetic=Icardi? Tror faktiskt inte att det är omöjligt att City kan komma att tacka ja till det. Möjligen behöver Inter lägga en liten slant emellan.

City vill bli av med Jovetic, han vill lämna och dessutom är hans värde är inte jättehögt. Och kanske inser de att Tourés bästa dagar är redan förbi.

För Inter skulle dock Yaya och Jovetic kunna betyda mycket.

För att runda av anfallskarusellen tror jag definitivt att Inter och Ausilio kan lura PSG på en billig lösning när det gäller Ezequiel Lavezzi. Lån och betalning 2016 eller rea-pris.

Jag skulle dock hellre vilja att de gick efter t ex Arkadiusz Milik (eller ännu bättre..Anwar El Ghazi). De kan även ta in t ex Andre Ayew gratis.

I sådana fall har Inter pengar kvar till att förstärka på de positioner där de behöver förstärka mest. Försvaret.

Jeison Murillo är redan klar. Precis som jag sagt tidigare är det en mycket bra spelare som kommer kunna gå rakt in i startelvan.

Hur många fler mittbackar man vill köpa beror på hur mycket man litar på Andrea Ranocchia (Vidic och Juan Jeus litar de inte på och kan komma att säljas båda två i sommar). Jag tror dock att Ranocchia blir kvar och att man därmed vill få in ett starkt namn till.

Kanske Alexander Dragovic.

Resterande av pengar bör kastas på en duktig högerback. Kanske Matteo Darmian. Inter verkar även gilla Domagoj Vida.

Kanske skulle en Inter-trupp kunna se ut så här nästa år:

4-3-2-1: Cech, Darmian, Murillo, Dragovic, Santon; Medel, Touré, Brozovic (Guarin), Shaqiri, Jovetic, Destro.
Avb: Ranocchia, D’Ambrosio, Nagatomo, Andreolli, Dodo, Crisetig, Guarin, Lavezzi (eller Milik), Palacio, A.Ayew.

Det kan också sluta med att Inter varken säljer Icardi eller Kovacic.

Men någonting säger mig att det kommer hända en del hos Inter under sommaren. Viljan att vinna nu och bristen på tålamodet på att vinna senare brukar vara för svår att stoppa för många Italienska klubbar.

Om det är bra eller dåligt återstår att se.

Lorenzo Medici

En touch av "oriundo" räddade Contes landslag

Det var inte på något sätt ett fantastiskt Italien som tog en poäng borta mot Bulgarien igår. Firma Zaza/Immobile svek på topp, Verratti var för ensam, landslagsversionerna av Candreva och Darmian var klart sämre än klubbvarianterna och Juve-trebackslinjen kändes inte som när Conte hade dem i Juve.

Italien måste också acceptera att de inte längre har några Baggios eller Del Pieros. Men en “touch av “oriundo” får duga bra så länge. Inhoppande Eders fina mål räddade en poäng till Contes landslag.

Italien har trots allt aldrig tidigare vunnit borta mot Bulgarien och en poäng får anses som godkänt. Dessutom pressade “Gli Azzurri” på i slutet och kunde ha avgjort.

Jag är egentligen inte speciellt orolig över att Italien inte ska kvalificera sig för EM 2016. Jag tror även att Conte kommer kunna lyckas sätta ihop ett hyfsat lag tills dess.

Kanske borde man vara mer orolig över de negativa vindar som blåser över landslaget just nu.

Conte har inte lyckats få igenom de förändringar (framför allt landslagssamlingar) han vill och gnällt en del över det, han har inte alltid varit överens med klubbtränarna och media har varit med och hetsat.

I fredags dök också helt olika uppgifter upp om Marchisios skada. Först skulle han vara borta resten säsongen, sedan skulle han kunna spela redan nästa vecka.

Men mellan dessa uppgifter hann också Giovanni Agnellis barnbarn, John Elkann (Fiat-Chrysler) uttala sig undrande varför man tränar så hårt i landslaget? Och plötsligt finns nu en liten “beef” mellan delar av Juve-lägret och Conte.

Även en del Juventus-supportrar verkar nu också ha vänt sig emot sin gamle tränare. Det är inte omöjligt att Conte kommer få höra det på tisdag när Italien ska möta England på Juventus Stadium.

Jag tycker hela den här negativa atmosfären är onödig och hjälper inte landslaget (även om spelarna är vana). Jag tycker att Italiens förbundskapten har rätt i att kräva större lugn kring sig själv och sitt lag. Kanske har han även funderat på att hoppa av sitt uppdrag.

Men en del av hela den här soppan har Conte också varit med och kokat.

Lorenzo Medici

De 20 mest värdefulla spelarna i Serie A

Det här ingen lista över de spelare som är mest värdefulla för sin klubb, vilka som är de bästa spelarna i Serie A eller de som kan bli de dyraste försäljningarna på sikt.

Det här är listan över de spelare som är mest värdefulla om de skulle säljas idag. Priserna är min egna uppskattning och är därför såklart inte exakta på något sätt.
Kategori: 15-20 miljoner euro

20. Adem Ljajic (Roma)
Serben har precis som de flesta i Roma haft en tung säsong, men Ljajic är en av få anfallare i klubben som har ett relativt starkt värde på markanden. Han är fortfarande ung och hans talang är odiskutabel. Dessutom har han faktiskt gjort åtta mål vilket gör honom till lagets bäste målskytt den här säsongen.

19. Dries Mertens (Napoli)
Belgaren är inte alltid ordinarie, men har ett starkt värde på transfermarknaden. Han är landslagsman och har den här säsongen ofta visat vilken giftig spelare han är. Om någon klubb vill värva honom måste de nog betala minst 15 miljoner euro.

18. Franco Vazquez (Palermo)
Vazquez är en av säsongens överraskningar och har fått ett stort genombrott. Både Valencia och Juventus har visat intresse för honom. President Zamparini menar att han är värd 20 miljoner euro och även om det kanske lite i överkant lär det inte krävas mycket mindre för att försöka locka honom ifrån Sicilien.

17. Matteo Darmian (Torino)
Att Darmian skulle kunna säljas för den här typen av summor hade jag svårt att tro för ett par år sedan, men hans utveckling har varit stark de senaste åren och är idag Italiens klart bäste ytterback. Faktum är att det inte bara är toppklubbarna i Serie A som är ute efter honom utan även klubbar som Manchester United och Bayern Munchen sägs vara intresserade. Inte omöjligt att Torino säljer honom till högstbjudande i sommar då hans värde står väldigt högt just nu.

16. Stefan De Vrij (Lazio)
Efter en trevande inledning har den holländske mittbacken gått från klarhet tillklarhet och är nu i stort sett ovärderlig för Lazio. Med tanke på att det inte vimlar av duktiga mittbackar och att De Vrij bara är 23 år står hans värde högt. Om en Premier League klubb vill ha honom är det inte otänkbart att de kan tänkas betala runt 20 miljoner euro för honom.

15. Antonio Candreva (Lazio)
Det är inte så troligt att Candreva kommer lämna Lazio och Serie A, men om en utländsk klubb skulle vilja köpa honom idag skulle han kosta en rejäl slant. Har hållit en hög jämn nivå under en längre tid nu, vilket gör honom till en garanti. Är en av Italiens allra bästa spelare för tillfället.

14. Kostas Manolas (Roma)
Manolas har inte varit lika bra under våren som i höstas, men är något ursäktad av hela Romas formsvacka. Det råder inget tvivel om att Roma gjorde en kanonvärvning när de värvade Manolas och med tanke på ålder, position och kvalité skulle Roma säkert inte släppa honom för en summa under 20 miljoner euro. Om Roma och Manolas hittar tillbaka till gammal form kommer hans värde stiga uppåt 30 miljoner euro.

13. Lucas Biglia (Lazio)
En spelare av Biglias typ är inte lätta att hitta. Argentinaren är ett defensivt monster, men är även en duktig passningspelare. Om större klubb letar efter hans spelartyp lär han gå för minst 20 miljoner euro.

Kategori 20-25 miljoner euro

12. Mohamed Salah (Fiorentina)
Har gjort dundersuccé i Fiorentina och redan nu ryktas Wolfsburg vilja betala ca 25 miljoner euro för egyptiern. Fiorentina lär dock inte vilja göra sig av med honom riktigt ännu, inte minst då man kan köpa honom för ca 15 miljoner euro sommaren 2017. Om Salah fortsätter att leverera på samma sätt han gjort under våren kan han snart vara värd det dubbla.

11. Xherdan Shaqiri (Inter)
Shaqiri har ännu inte riktigt hunnit göra avtryck i Inter ännu. Men hittills har han visat tendenser till att han kan bli den stjärna laget behöver. Skulle Inter sälja honom idag skulle de inte få så mycket mer än vad man betalade Bayern, men inom ett år kan hans värde komma att skjuta till höjden.

10. Mateo Kovacic (Inter)
Kovacic har fortfarande inte levt upp till de något överdrivna förväntningarna och hans framtid i Inter ter sig något osäker. Att det finns klubbar utanför Italien som är beredda att satsa på hans talang och erbjuda 20-25 miljoner euro för kroaten är jag dock övertygad om.

9. Miralem Pjanic (Roma)
Bosniern har väl inte direkt höjt sitt värde den här säsongen, men troligen finns det klubbar (Liverpool?) som är redo att öppna plånboken för Pjanic. Har aldrig riktigt kunnat få ut allt av sin stora talang och har en förmåga att försvinna ur matcherna. Ska Roma sälja ska de nog göra det i sommar.

8. Arturo Vidal (Juventus)
Hade Juventus sålt Vidal för ett år sedan hade de säkert fått 35-40 miljoner euro för honom. Men efter sin knäskada och en mindre lyckad säsong har hans värde sjunkit. Trots allt lär det finnas klubbar som skulle vara beredda att lägga 20-25 miljoner euro för chilenaren. Om Juventus säljer Pogba i sommar lär de inte sälja Vidal.

Kategori 30-35 miljoner euro.

7. Radja Nainggolan (Roma)
Var kanske Serie A:s bästa spelare i höstas och har även under våren ofta varit en av de bättre spelarna i ett undermåligt Roma. Har dessutom ett par vassa insatser i Chmapions League på sitt CV vilket alltid höjer värdet. Skulle passa bra in Premier League och det är mycket möjligt att någon klubb är beredd att betala runt 30 miljoner euro för den energiske belgaren.

6. Alvaro Morata (Juventus)
Det återstår att se om Real Madrid kommer använda den återköpsklausul de har tillgång till. I så fall behöver de betala 30 miljoner euro för att få tillbaka spanjoren. Det skulle faktiskt kunna vara ett underpris för en spelare som ser ut att kunna bli Spaniens näste storanfallare. Får Juventus behålla honom och hans utvecklingskurva fortsätter att stiga kan han kosta det dubbla av det Juventus betalade för honom.

5. Mauro Icardi (Inter)
Kommer troligen jagas hårt i sommar då bland annat Chelsea och Atletico Madrid sägs vilja värva argentinaren. Anfallare av hans typ av fysik och målkänsla finns det inte alltför många av. Inter säger dock att de vill behålla Icardi och att han är en av de spelarna de vill bygga laget kring.

Men än så länge är inte Icardi och Inter överens om den kontraktsförlängning som de förhandlar om. Det finns tecken som tyder på att Icardi kan komma att vilja lämna klubben och om så är fallet lär han inte säljas under 30 miljoner euro.

Kategori: 35-40 miljoner euro

4. Paulo Dybala (Palermo)
Har “kallnat” lite under de senaste veckorna, men har ändå visat tillräckligt för att någon klubb ska vara redo att betala stora summor för den tekniskt begåvade argentinaren. Har i år visat att han kan göra mål regelbundet och är bara 21 år. Superlöfte.

3. Felipe Anderson (Lazio)
Har gjort supersuccé med sin speed och fantastiska teknik. Har även lyckats vara konkret och vunnit många poäng åt Lazio i år. Nu har även storklubbarna börjat få upp ögonen för brassen. Har precis skrivit nytt konrakt med Lazio och går de till Champions League lär han stanna. Om Lazio däremot missar C.L och Felipe fortsätter att imponera resten av säsongen är det möjligt att någon klubb är beredda att öppna det det stora kassavalvet.

Kategori 40-45 miljoner euro

2. Gonzalo Higuain (Napoli)
Om Napoli missar Champions League är det inte omöjligt att Higuain kommer vilja lämna klubben. Intressenter saknas inte. Liverpool har ryktats vara ute efter den argentinske anfallaren och lär säkert vara beredda att betala runt 45 miljoner euro för honom. Har under sina snart två år i Napoli visat att han kan göra mål regelbundet. Jag har svårt att tro att Napoli släpper honom för mindre än vad de betalade.

Kategori: 80-90 miljoner euro

1. Paul Pogba (Juventus)
Står i särklass som den mest värdefulla spelaren i Serie A. Alla vill ha Pogba och de kommer få spränga banken för att få värva honom. Det kommer bli en intressant sommar.

 

* Jag valde att inte ta med tre spelare som hade kunnat platsa på den här listan. Carlos Tevez, Claudio Marchisio och Kevin Strootman.

Marchisios värde ligger säkerligen runt 20 miljoner euro, men är tyvärr borta resten av säsongen. Tevez lär inte lämna Juventus förrän tidigast nästa år då han med största sannolikhet avslutar karriären i Boca Juniors. Jag har svårt att se att en toppklubb vill värva Tevez med efter de förutsättningarna. När det gäller Strootman vill nog alla klubbar se att hans knä håller innan de lägger bud på honom.

Lorenzo Medici

Italienare eller italienare, är det frågan?

Så har då debatten om “Oriundi” fått nya vingar igen. Alltså om Italien ska ha spelare födda i andra länder, men med italienskt ursprung med i landslaget, eller inte.

Debatten är inte ny på något sätt, men har blossat upp igen då Antonio Conte nyligen plockade ut “argentinaren” Franco Vazquez och “brassen” Eder till den landslagstrupp som ska möta Bulgarien och England.

Innan dem plockades Pablo Osvaldo och Gabriel Paletta ut till landslaget. Och innan dem var Mauro Camoranesi med och vann VM med Italien 2006.

Listan kan göras lång. Närmare hela fyrtiotre så kallade “oriundi” genom tiderna. Italien har en långt gången historia av spelare som “gjorts om” till italienare.

Redan på 30-talet förstärkte man med spelare som bland annat Raimundo Orsi (Argentina) Michele Andreolo (Uruguay)  Luis Monti (Argentina) och vann två VM guld under det decenniet.

En del tycker att man måste vara född i Italien för att spela i “Gli Azzurri”. Som Roberto Mancini till exempel. Eller Andrea Mandorlini.

Det blir dock lite märkligt när Mancini pratar om Tyskland som föredöme och att de minsann inte har några spelare som inte är födda i landet.

Miroslav Klose och Lukas Podolski är födda i Polen om jag inte tar helt fel.

Är det efternamnen som sticker i ögonen? Eller att man inte ser tillräckligt italiensk ut?

Varför är det ingen som i så fall reagerar på att Giuseppe Rossi eller Roberto Soriano tagits ut till landslaget? De är inte födda i Italien.

Varför sa ingen något när England-födde Simone Perrotta plockades ut?

Franco Vazquez är född i Cordoba men har en italiensk mamma medan Riccardo Montolivo är född i Caravaggio och har en tysk mamma.

Ska man göra skillnad där?

Problematiken blir luddig när folk ska uttala sig om vad man tycker i frågan och det enda rätta svaret är väl att följa de regler som faktiskt finns.

Det vill säga att Antonio Conte har rätt att ta ut vilken spelare han vill som har italienskt medborgarskap.

Jag kan till viss del förstå kritiken om en spelare vill byta landslag för att han inte platsar och han bott i sitt “nya” land ett par åt och inte kan språket.

Då kanske kan man ifrågasätta om spelaren ifråga verkligen “känner” för landet. Men det är heller inte speciellt konstigt att de flesta spelare vill spela landslagsfotboll och kunna drömma om VM eller EM.

Vazquez har en mamma från Padova och han kan till och med prata dess dialekt. Eder har ursprung från Vicenza och har varit i Italien i nio år.

I en värld med rätt värdegrund och utan rädsla borde det kanske inte finnas något som kallas för främlingar.

 

Lorenzo Medici

Omgångens lag – 2014/15- 28^ Giornata

Omgång 28:

Chievo-Palermo 1-0
1-0 Paloschi
Milan-Cagliari 3-1
1-0 Menez 1-1 Farias 2-1 Mexes 3-1 Menez (str)
Empoli-Sassuolo 3-1
1-0 Saponara 1-1 Självmål 2-1 Mchedlidze 3-1 Saponara
Juventus-Genoa 1-0
1-0 Tevez
Cesena-Roma 0-1
0-1 De Rossi
Lazio-Hellas Verona 2-0
1-0 Felipe Anderson 2-0 Candreva
Parma-Torino 0-2
0-1 Lopez 0-2 Basha
Napoli-Atalanta 1-1
0-1 Pinilla 1-1 Zapata
Sampdoria-Inter 1-0 
1-0 Eder
Udinese-Fiorentina 2-2
1-0 Wague 1-1 Gomez 1-2 Gomez 2-2 Kone

Omgångens lag (3-4-3):

Marco Sportiello (Atalanta)
Klart bidragande orsak till Atalanta lyckades ta en poäng på San Paolo mot Napoli. Går mot en suverän säsong.

Alessio Romagnoli (Sampdoria)
Den unge mittbacken var alltid på tårna och var ofta först på bollen mot Inter. Borde tampas om en startplats i Roma nästa säsong.

Stefan De Vrij (Lazio)
Blir allt säkrare och allt större ledare för varje vecka som går. Felfri mot Verona. Betyder mycket för sitt Lazio.

Andrea Barzagli (Juventus)
Tillbaka i gammal god stil mot Genoa och såg väldigt säker ut. Att få tillbaka Barzagli är nästan som ett nyförvärv för Juventus. Back in business.

Riccardo Saponara (Empoli)
Lysande mot Sassuolo med två gjorda mål. Verkar må bra i sin nygamla miljö.

Daniele De Rossi (Roma)
Tog lite revansch för sina senaste svaga insatser med att visa vägen mot Cesena. Både målskytt och starkt jobb på mitten.

Lucas Biglia (Lazio)
Lyser av självförtroende just nu och dominerade på mitten mot Verona. En spelare alla lag behöver.

Felipe Anderson (Lazio)
Brassens superform fortsätter. Nickade in Lazios ledningsmål och bjöd på ett par härliga soloruscher ur den högre skolan.

Jeremy Menez (Milan)
Visst, ibland kan han vara loj och lite väl bollkär, men hur man än vrider och vänder på det så hade Milans säsong varit en klart större katastrof utan Menez. Mot Cagliari öppnade han upp målskyttet med ett fint skott och var sedan kylig från straffpunkten när han beseglade segern.

Mario Gomez
Två mål mot Udinese som säkerligen ger tysken råg i ryggen till den fortsatta våren. Vilket kan bli oerhört viktigt då Fiorentina har många viktiga matcher kvar att spela.

Eder (Sampdoria)
Var alltid ett stort orosmoment för Inter med sin snabbhet och smackade dit ett härlig frispark som gav Sampdoria segern. Nyligen uttagen i det italienska landslaget.

Omgångens sämsta:

1.Paolo Tagliavento (Domare, Milan-Cagliari)
Alla kunde se att Avelar fällde Cerci utanför straffområdet. Utom Tagliavento och hans blinda assistenter. Ett grovt misstag som påverkade utgången av matchen.

2. Gianpaolo Calvarese (Domare, Napoli-Atalanta)
Blåste aldrig frispark för Napoli fastän Pinilla ganska tydligt såg ut att haka i Henrique. Pinilla fick fritt fram och gjorde mål. Därefter hade Calvarese svårt att styra matchen.

3. Keisuke Honda (Milan)
Man kan ju undra vart höst-Honda tagit vägen? Mot Cagliari var japanen menlös och begick enkla misstag. Och så har det sett ut större delen av vårsäsongen. En förlorad spelare?

Skytteligan:

16 mål: Carlos Tevez (Juventus) 15 mål: Mauro Icardi (Inter) Jeremy Menez (Milan) 13 mål: Gonzalo Higuain (Napoli) Luca Toni (Verona) 12 mål:Paulo Dybala (Palermo)


Lorenzo Medici

Striden om tredjeplatsen börjar i Rom

I höstas var det glitter och glamour kring Roma medan Lazio krigade till sig trepoängare utan större flärd.

Gervinho, Ljajic och Totti sprang runt och spred briljans omkring sig.

Nu är det tvärtom. Nu är det Felipe Andersons och Candrevas fart som sprider skräck i motståndarna medan Roma får plocka fram kämpaglöden för att försöka vinna matcher.

Lazio är i toppform. Segern över Verona var en ny uppvisning i skickligt lagspel kryddat med individuell skicklighet.

Biglia dominerar, De Vrij är en klippa, Candreva är troligen Italiens största juvel just nu och Felipe Anderson spelar som i trans.

De marscherar mot Champions League.

Men Roma vill inte ge upp andraplatsen så lätt. Efter jul har segrarna varit en utrotningshotad art och pressen och hesten från supportrarna har skapat en tuff atmosfär.

Segern över Cesena igår var nog av en alldeles särskilt viktig sort. Man brukar kunna avläsa mycket på hur lag och spelare firar efter sina mål.

Det gick inte att ta miste på lagets vilda glädje efter De Rossis mål igår. En blandning av lätthet, ilska och ren glädje. Och på det sättet som hela laget firade visar på att det finns en stark sammanhållning i laget fortfarande.

Det är ofta när det går som tyngst som laget svetsas samman. Som man knyter näven.

Det är precis vad Roma behöver göra nu och det kändes som om segern igår kom i sista sekunden innan man var på väg att falla ner från stupet.

Jag tyckte Daniele De Rossi tog lite revansch med en stark insats och jag tyckte Adem Ljajic såg vass ut.

Jag anser att Rudi Garcia gjorde rätt i att slänga in lite nytt blod i laget igår och även om Seydou Doumbia bara tog myrsteg framåt så gillade jag Salih Ucans insats på mitten. Turken förtjänar mer speltid.

Medan Juventus och Carlos Tevez (nytt suveränt mål igår) leker hem scudetton så håller kampen om Europa-platserna på att bli ett riktigt drama.

Både Napoli och Fiorentina tappade poäng igår.

Rafa Benitez och Napoli skyllde mycket på domaren och visst borde kanske Pinillas mål inte godkänts då det såg ut som om han hakade i Henrique innan han gjorde mål.

Men Napoli borde lägga mer energi på att försöka hitta en jämnare nivå i sina insatser. Snart är en Europa League-titel enda utvägen till en Champions League-plats till nästa säsong.

Även Fiorentina tappade poäng. Kanske inte helt oväntat. Montella har ställt upp med en del lite märkliga startelvor och räddats av fina inhopp på sistone och igår hade man kanske behövt Salah, Diamanti och Mati Fernandez från start istället för på bänken.

Vi ska heller inte räkna bort Sampdoria från Europa-striden. Mihajlovics nykomponerade lag fortsätter att vinna och segern över Inter var säkerligen en stor injektion för självfötroendet.

Eto’o hade massor av spring i fötterna, Muriel var giftig och Eder var både turbo och frisparks-kung.

Sampdoria lät Inter ha mest boll och valde att ställa om fort till anfall när de vann bollen och matchplanen fungerade bra.

Inter var ungefär som de brukar under Mancini. Stundtals såg det bra ut, en del chanser skapades (Icardi hade bland annat en i ribban), men som helhet är det något som saknas.

Jag uppskattade dock att Mancini provade Juan Jesus på kanten, något jag förespråkat sedan länge. Han har farten och frenesin för att klara det och man slipper hans ständiga oförmåga att gå bort sig i mitten.

Shaqiri var kanske Inters farligaste spelare, men lyckades aldrig omsätta det i något konkret Guarin och Medel var hyggliga på mitten och Icardi jobbade hårt och var giftig.

Däremot är jag fortsatt förbryllad över hanteringen av Mateo Kovacic. Man har åkt ut Europa League och tredjeplasten är körd. Varför inte försöka spela in honom i laget och försöka få honom att hitta sitt självförtroende igen? Om man nu vill bygga detta Inter kring honom så är det väl ett lämpligt tillfälle att försöka ge det en chans nu?

Eller är det så att han kommer offras i sommar? Det känns ju i så fall givet att han kommer lyfta i annan miljö likt Phillipe Coutinho.

Att förädla sina talanger är något som Inter haft svårt med genom åren.


Lorenzo Medici

Apokalyps San Siro

Det råder märkliga dagar i Milano.

Ett Milan som springer runt på ett apokalyptiskt San Siro, med en en tränare som nyss var en armflaxande, gnällig måltjuv och med en trupp sammansatt på billiga prislappar, lån och utgående kontrakt.

Det är lite som om Milan befinner sig i filmen Mad Max.

Vad passar då bäst att just Phillipe Mexes och Jeremy Menez var gårdagens kanske största huvudrollsinnehavare. Båda har något schizofrent över sig. Menez är ofta väldigt bra eller väldigt dålig, inte så mycket däremellan.

Den här säsongen har han dock mest visat sina positiva sidor och så även igår när han laddade bössan i den första halvleken med ett sånt där skönt skott (Brkic dock inte oskyldig).

Däremot är Mexes den mest schizofrena spelaren man kan tänka sig. Han har haft perioder den här säsongen där han visat upp ruggigt bra försvarsspel och dagar där han varit usel. Eller dagar när han tar stryptag på andra spelare.

Igår var han sannerligen bättre anfallare än försvarare.

Milan lyckades till slut vinna över med Cagliari med stor hjälp av synskadade Tagliavento och hans blinda assistenter. Det mest spännande igår var kanske trots allt den bojkottande kurvan.

Jag är inte alltid för att supportrarna protesterar och buar ut sina lag. Det beror lite på.  I Milans fall tycker jag de ska göra allt i deras makt för att försöka få Berlusconi att sälja.

Det är så oerhört mycket viktigare än en trepoängare över Cagliari.

***
Filippo Inzaghi börjar bli en Mazzarri 2.0. Nu pratar han om hur högt upp de kunde varit i tabellen om de inte haft några skador, att han ska vara i Milan resten av livet. En seger gav visst lite hybris.

***

Klart Juventus slog volter inombords när de lottades mot Monaco. Allt snack om tuff motståndare hit och dit är rena snickesnacket. Alla ville lottas mot Monaco. Alla.

Sedan kan man göra som Arsenal och underskatta dem och åka ut, men gör Juventus inte det så går man vidare.

Det blev tuffare för Napoli. Mötet med Wolfsburg känns mer som en semifinal än en kvartsfinal. Jag tror dock att Napoli har rätt goda chanser. Tyskarna var bra mot Inter, men var inte på något sätt oslagbara. Inter lyckades t ex skapa väldigt många chanser mot dem.

Fiorentina borde kunna slå ut Dynamo Kiev, men deras seger över Everton imponerade.

***

Etoo vs Inter. Roma på jakt efter sig själva på Stadio Manuzzi, Genoa vill skrälla i Turin och nykontrakterade Felipe Anderson vill skjuta Lazio till Champions League medan cup-kungarna Napoli och Fiorentina vill säga sitt.

Ytterligare en dag i Calcions härliga och oförutsägbara liv ska tas till ända.

Lorenzo Medici

Krisen rakt in i hjärtat

Roma slängde bort matchen mot Fiorentina på bara tjugo minuter.

En helt befängd tackling av Holebas. En fullständigt onödig utrusning av Skorupski. En ocean av ytor för Basanta.

Det var naivt och uselt.

Det är ju svårt att veta vart Romas svacka började någonstans. Lite här och var troligen. Det är i vilket fall inte bara Garcias fel.

Det går att peka på många olika tänkbara faktorer. 1-7 mot Bayern. Det sena målet mot Juventus och det sena målet mot CSKA.  Strootmans skada. De Rossis och Tottis åldrande.

Sabatinis januari-mercato. Afrikanska mästerskapen. Och framför allt tappat självförtroende och förlorad spelglädje.

Men nu är det jobbigt. Krisen har satt sig som en kniv i hjärtat.

Och det är det här som så ofta blir så oproportionerligt när det gäller Roma (och en del andra lag).

Antingen är det himmel eller helvete. Inget däremellan.

Det är så väldigt skört.

Roma ligger fortfarande två i tabellen, men skulle du fråga en som inte visste, skulle den gissa att de kämpar för att hålla sig kvar i Serie A.

Sådant hjälper sällan. Ibland kan skräcken sätta fart på spelarna, men metoden brukar inte vara särskilt produktiv i längden.

Hur många av spelarna som gått från hjältar till syndabockar på ett halvår kommer vilja stanna?

Det är egentligen nu spelarna hade behövt allt stöd de kan få. Men det är också förståeligt att supportrarna är förbannade.

De lockades in i en dröm om en scudetto bara för att vakna upp till en verklighet där Juventus fortfarande är bäst i landet och där Roma har svårt att hålla greppet om en Champions League-plats.

Det känns som om Roma befinner sig i ett tillstånd av koma. Laget kan längre inte vinna, spelglädjen är borta, Garcia är pressad och spelarna gör misstag de inte gjorde tidigare.

De har en sportdirektör som erkänt att han gjort stora misstag under januari (….Doumbia…..Salah) och supportrarna har skapat en atmosfär som är jobbig att leva under.

Risken är stor att Roma inte vaknar ur koman förrän det är försent.

***

Medan Roma genomgår sin kris flyger Fiorentina fram mot sin purpurfärgade fotbollshimmel. Man är vidare i Europa League, har ena benet i en italiensk cupfinal och är fortfarande med i striden om en tredjeplats.

Man surfar på den våg av framgång man så fint skapat själva.

***
Inter hade den goda viljan och försökte tappert, men Wolfsburg var ett bättre lag. Mer sammansatt, mer konkreta och de hade en större medveten spelidé.

Igår hade Inter en fantastisk Benaglio emot sig, men var också alltid bräckliga bakåt. Man är fortfarande en spretig skapelse där man har mycket talang i laget men där bitarna inte sitter ihop.

Det finns stor potential i detta Inter, men ändå känns de som om de har långt kvar till att få det att fungera.

Försvaret är alltjämnt ett haveri, man riskerar att tappa bort Kovacics talang, högerbacks-positionen är ett stort hål och ska man värva i sommar måste man nog också sälja.

Det är svårt att säga vart Inter är på väg någonstans.

***

Torino spelade som hjältar mot Zenit. De skapade massvis med chanser, hade en del oflyt och en fantastisk målvakt emot sig. De spelade med härlig frenesi och vilja.

De visade att de inte var sämre än Rysslands troligen bästa lag (frågor kan dock ställas hur bra Rysslands bästa lag är egentligen) och kunde kliva av turneringen med högt huvud.

Venturas era i klubben har hittills varit mycket imponerande.

***

Både Napoli och Fiorentina är vidare till kvartsfinal och båda ligger bra till för att mötas i en italiensk cupfinal precis som ifjol.

Det råder inget tvivel om vilka italienska lag som är de bästa cup-lagen de senaste två åren.

Lorenzo Medici

Taktisk perfektion av Juventus

Carlos Tevez hade ingen tid att förlora. Den här kvartsfinalen skulle fixas. Tvivlare skulle tystas.

Han hade helt enkelt bestämt sig.

“Apache” hade satt dit 0-1 innan folk ens hade hunnit sätta sig framför TV-soffan.

Smack.

Intill Weidenfellers högra stolpe.

Nu väntade en tysk anstormning. Men den kom aldrig.

Juventus ströp alla ytor på planen och såg till att aldrig tumma en meter i sina positioner. Rent taktiskt var det stor perfektion.

Lite sådär som italienska tränare och italienska lag tidigare gjort sig kända för.

När Pogba blev skadad ändrade Allegri spelsystem från 4-3-1-2 till 3-5-2 (eller kanske snarare 5-3-2). Italienska tränare lägger gärna mycket tid på att få sina lag att kunna spela på olika sätt och att de ska kunna byta spelsystem mitt under en match. Det ligger i deras Coverciano-DNA.

Igår fungerade till fullo. Barzagli kom in och stöttade upp en redan suverän backlinje och Juves kontroll förblev densamma efter någon kvart eller så.

Marchisio låg hela tiden rätt och missade aldrig en passning och Vidal var åter en själfull krigare som fräste kring Dortmund-spelarnas hälsenor.

Pereyra både löpte och smekte passningar omkring sig och Morata vann dueller och jobbade stenhårt längst fram.

Dortmund kom ingen vart. När det inte fanns några ytor att löpa på och när deras press var för håglös stod de tomhänta. Det saknades kreativitet.

Juventus utförde sin matchplan på bästa sätt och segern över Dortmund var på många sätt Massimiliano Allegris stora konstverk.

De låg alltid rätt i positionerna, drog inte på sig massa frisparkar och ställde om till anfall tillräckligt ofta.

Men även ett lag som gör det mesta rätt måste ha någon som kan göra skillnad. I Juventus är det Carlos Tevez som gör skillnad.

Carlitos way.

Igår gjorde han två mycket skickligt utförda mål och stod för en perfekt assist till Moratas mål i kanske säsongens hittills viktigaste match.

Han var helt enkelt suverän.

Om Allegri var chef för hela galleriet så är Tevez hans Picasso.

Nu väntar en välförtjänt kvartsfinal för detta Juventus.

Slipper de bara Barcelona och Bayern Munchen tror jag de har stora chanser att ta sig längre än så.

Lorenzo Medici

Omgångens lag – 2014/15- 27^ Giornata

Omgång 27:

Palermo-Juventus 0-1
0-1 Morata
Cagliari-Empoli 1-1
1-0 Joao Pedro 1-1 Vecino
Atalanta-Udinese 0-0
Genoa-Chievo 0-2
0-1 Paloschi 0-2 Paloschi
Sassuolo-Parma 4-1
1-0 Sansone 1-1 Lila 2-1 Sansone 3-1 Berardi (str) 4-1 Missiroli
Hellas Verona-Napoli 2-0
1-0 Toni 2-0 Toni
Inter-Cesena 1-1
0-1 Defrel 1-1 Palacio
Torino-Lazio 0-2
0-1 Felipe Anderson 0-2 Felipe Anderson
Fiorentina-Milan 2-1
0-1 Destro 1-1 Rodriguez 2-1 Joaquin
Roma-Sampdoria 0-2 
0-1 De Silvestri 0-2 Muriel

Omgångens lag (4-2-3-1):

Emiliano Viviano (Sampdoria)
Gjorde minst sex avgörande räddningar när Sampdoria vann med 2-0 borta mot Roma på Olimpico. Matchvinnare.

Lorenzo De Silvestri (Sampdoria)
Den förre Lazio-spelaren kanske tände till lite extra av derby-doften i matchen mot Roma då han gjorde Sampdorias ledningsmål och en i övrigt bra defensiv insats.

Gonzalo Rodriguez (Fiorentina)
Höll uppe sitt försvar nästan själv och nickade även in det viktiga kvitteringsmålet. Mycket mer än så kan man inte begära.

Gabriel Paletta (Milan)
Var rena klippan i Milans backlinje innan målen trillade in. Kämpade, slängde sig och var alltid på rätt ställe. Om det fanns någon Milan-spelare som inte förtjänade att förlora så var det han.

Manuel Pasqual (Fiorentina)
Löpte mycket och slog en hel del intressanta inlägg. Bland annat det som ledde fram till Joaquins segermål.

Emil Hallfredson (Verona)
Föregick med gott exempel med sin enorma arbetskapacitet mot Napoli. Visade även stor klass vid framspelningen till Tonis andra mål. Mycket viktig för laget med sin inställning.

Gaby Mudingayi (Cesena)
Var mycket nyttig mot Inter då han skyddade försvaret med sina muskler och sin rutin. Disciplinerad och följsam.

Felipe Anderson (Lazio)
Skruvade upp tempot i andra halvlek, gjorde ett fenomenalt solomål och avgjorde sedan matchen mot Torino med sitt andra för kvällen. Brassen håller på att ta Lazio till Champions League.

Nicola Sansone (Sassuolo)
Ibland agerar Sansone anonym ytteranfallare utan spets och ibland spelar han nästan som Franck Ribery. Mot Parma var han en fin Ribery-wannabe.

Alberto Paloschi (Chievo)
Klev ut ur sin måltorka och prickade in två mål mot sitt gamla lag Genoa. Två mål som andas nytt kontrakt för Chievo.

Luca Toni (Verona)
Satte 1-0 mot Napoli med styrka och stor vilja och gjorde sedan även Veronas andra mål när han dök upp på rätt ställe vid rätt tillfälle. Är snart Hellas bäste målskytt genom tiderna i Serie A-sammanhang.

Omgångens sämsta:

1. Rudi Garcia (tränare Roma)
Efter vad som kändes som femtioelva raka kryss hemma på Olimpico tog sig krisen ytterligare en nivå. Förlust mot Sampdoria. Visserligen fanns det tendenser till förbättring, men faktum är att man nu bara är en enda poäng före Lazio och säsongen riskerar att gå åt pipan.

Förfallet faller naturligtvis på främst på tränare Rudi Garcia. Han står där med sina hundrar yttrar och vet inte vad han ska göra. Till hans försvar är det nog många olika aspekter som lett till krisen, men det vilar på Garcias ansvar att ta dem ut därifrån.

2. Dodo & Danilo D’Ambrosio (Inter)
Gav en uppvisning i förskräckligt ytterbackspel mot Cesena. Oprecisa, fulla av misstag och det slogs sällan ett vettigt inlägg. Denna position har varit ett problem för för Inter och då endast Santon känns som ett vettigt alternativ inser man vart Inter behöver förstärka i sommar.

3. Zeljko Brkic (Cagliari)
Missbedömde läget helt när han var ute flaxade i slutminuterna mot Empoli, vilket ledde till ett onödigt baklängesmål. Cagliari har inte råd med sådana typer av misstag.

Skytteligan:

15 mål: Carlos Tevez (Juventus) Mauro Icardi (Inter) 13 mål: Gonzalo Higuain (Napoli) Jeremy Menez (Milan) Luca Toni (Hellas Verona) 12 mål: Paulo Dybala (Palermo) 10 mål: Antonio Di Natale (Udinese) Manolo Gabbiadini (Napoli) Fabio Quagliarella (Torino)

 

 

Lorenzo Medici

Den romerska spiralen snurrar åt två håll

Rudi Garcia tog över ett deprimerat Roma vars bitar inte satt ihop. Han lagade bitarna och bjöd upp till dukad fest.

Roma blev ett fotbolls-tivoli och publiken strömmade till Cirkus Olimpico för att få se skådespelet.

Roma var så bra under förra säsongen att i stort sett alla så kallade experter (inklusive mig) trodde att de verkligen skulle kunna utmana i Juventus den här säsongen. Och i ett par månader i höstas såg det även ut så.

Men någon gång, svårt att säga exakt när, började spiralen snurra neråt. Och efter jul har den bara snurrat mer och mer och snabbare och snabbare.

Kanske var det försvaret som blev osäkrare vilket gjorde mittfältet otryggare. Och när mittfältet blev otryggare fick anfallet inte samma understöd.

Eller var det kanske anfallet som tappade i dynamik och satte mittfältet och försvaret under större press?

Eller möjligen mittfältet som slutade att vara kreativt och solitt och därmed gjorde försvaret vekare och anfallet mer impotent?

Kanske hände allt detta på samma gång under en längre tid.

Detta Roma har dränkt sig själva i bristande spelglädje och förlorat självförtroende.

Det känns som om fader tid plötsligt satt kniven i  Francesco Totti och Daniele De Rossi. Som om Miralem Pjanic är en vålnad och att han alltid kommer vara den där spelaren som ibland lurar oss att han kan nå sin potential.

Gervinho är numera bara fart och inget annat. Ljajic har tappat all form av magi och Iturbe letar förvirrat efter sin form i en desillusionerad miljö.

Roma svär över den förbannelse som vilar över Strootmans knän och de svär över att de värvade en fotbolls-pensionär under januari-fönstret.

Och nu står Garcia där kring en orkan av busvisslingar och slänger in sina hundra yttrar.

Det känns som han sålt alla sina idéer.

Förlusten mot Sampdoria igår betydde att Roma och Garcia nu störtdyker mot botten av den där nedåtgående spiralen.

Problemet är att ingen vet hur de ska få den att ändra riktning.

***

I den andra änden av den romerska spiralen åker Lazio i den motsatta riktningen. Uppåt.

De färdas fort dessutom.

Felipe Anderson har tagit Lazio på sin rygg och han flyger fram i ljusets hastighet. Mot Champions League.

Igår mot Torino igår var det han och ingen annan som ordnade tre poäng.

Han producerar fenomenala solomål som om det vore lättaste av ting. Han kan ge dig en assist inbäddad i rosor när som helst.

Om Cuadrado är värd 30 miljoner euro är Felipe Anderson värd minst 40 miljoner euro. Men Lazio bör sätta upp tydliga skyltar redan nu. “Ej till salu”.

Lazio är en poäng ifrån Roma och i den näst sista omgången ställs de mot varandra.

Huruvida den matchen är avgörande eller inte beror på hur den där romerska spiralen har snurrat.

***

Om allt har gått fel i Roma är det nästan inget jämfört hur fel allt gått för Filippo Inzaghi och Milan.

Jag får nästan ont i magen när jag hör Pippo efter matcherna. Han pratar i termer som om det funnits ett starkt Pippo-Milan. Att det fanns tendenser mot Fiorentina som påminde om det.

Visst, det fanns ett Milan strax innan jul och ett efter. Men det är trots allt samma Milan. Samma Milan utan ideologi och utan egentligt eget spel.

Ett Milan som främst närt sig på motståndarnas misstag och vassa omställningar. När försvaret dessutom varit skärpt, ja då kan man spela 0-0 mot Roma på bortaplan eller vinna mot Napoli med 2-0.

De matcherna har skapat illusioner hos Filippo.

Men försvaret har inte alltid varit skärpt och att bygga ett spel på en innehållslös idé är dömt att misslyckas.

Och där står Pippo idag. Med sin arma spelartrupp uppbyggd av på en massa bitar som inte passar ihop.

Han ser nedslagen ut. Trött.

Han ser ut som att han vet att han promenerar på lånad tid som snart är över.

***

Övriga tankar från igår.

Vincenzo Montella ställde upp med en överraskande elva, som man på en gång såg att den inte skulle räcka. Inte med en ensam trög Gilardino på topp.

Montella har dock ett grundspel han kan vila på. Och Milan vet hur de ska falla ihop sista kvartarna. Men framför allt kan Montella tacka Joaquins inhopp. Han vände matchen.

Jag vill nog mena att Montella hade lite flyt igår och att hans misslyckade startelva till stor del doldes av Joaquins inhopp.

***

Är det någon som sett Alberto Aquilani den här säsongen? Om han skulle plockas bort från Serie A idag skulle jag aldrig märka att han försvunnit.

***

Varför är Borja Valero bara en skugga av sitt fjolårs-jag?

***
Sampdoria får snart skicka ett vykort till Udinese och tacka för den där fina Luis Muriel-presenten. Han ser redan ut att bli ett litet värvningsrån. Att satsa på ren talang slår ofta rätt. Det gäller bara att tro på det och ha de rätta personerna som ska få ut potentialen.

Vi ska heller inte räkna bort Sampdoria från tredjeplatsen. President Ferrero ska ha heder för att han vågade satsa högt i januari och tog in spelare som inte var några garantier, men som kunde ta Sampdoria till högre höjder.

***

Tyckte lite synd om Gabriel Paletta. Igår var han en riktig klippa fram tills målen trillade in.

Även Marco Van Ginkel visade tendenser till kvalitéer igår.

***

Keita Balde Diao missade två jättechanser som han borde gjort mål på. Vad som dock kanske inte syntes var att han när han hoppade in fick Torino plötsligt två turbos att hålla koll på vilket öppnade upp för Felipe Anderson.

Stefano Pioli vågade och vann.


Lorenzo Medici

Kontinuitetens motståndare

Att ha kontinuitet under en säsong är ofta vad som krävs för att vinna en titel. Kanske till och med vad som krävs för att komma bland de tre bästa.

Det krävs en bra trupp, en skicklig tränare, flyt med skador och hög koncentration för att lyckas med det. Det handlar om konsten att vinna fastän även när man inte spelar som bäst och att kunna hantera cup och ligaspel på samma gång.

Juventus har lyckas med det och det är därför de leder ligan. Sedan finns det de som inte lyckas lika bra.

Rafa Benitez är något av kontinuitetens största motståndare, men även Roberto Mancinis Inter visar tendenser till att inte kunna sätta ihop flera starka insatser i rad.

Om det var någon som ännu inte tröttnat på Benitez insisterande på att ställa över spelare efter en veckomatch borde de personerna ha gjort det igår.

Förlusten mot Verona var något av – Nu är Rafa-måttet rågat.

Jag har ju skrivit det tusentals gånger den här säsongen. Att det inte riktigt går att begripa sig på detta Napoli. Ena dagen vinner de med förtjusande fotboll, andra dagen förlorar de med förvirrande försvarsspel och intensitetslöst anfallsspel.

Men kanske är det just det man ska begripa. Att om det är något som är säkert så är det att detta Napoli inte har någon kontinuitet.

Det har säkert med spelarnas karaktärer och med Benitez taktik att göra. Men det känns även som om det har mycket att göra med Rafas ständiga “turn-over”.

Ta Gonzalo Higuain till exempel. Han är i lysande form. Jag har svårt att tro att han skulle vara så sliten att han inte kunde spela från start igår. Det hade ju varit bättre att i så fall bänka honom till returen mot Dynamo Moskva. Igår hade han behövts.

Så här har det alltid varit med Benitez. Han har säkert lyckats med det någon gång i sin karriär och verkar vara helt orubblig när det gäller att “vila” spelare.

Han gjorde det ju även Liverpool och fick kritik för det även där.

Det är klart att Benitez har den bästa kollen på vilka spelare som är slitna och i form, men jag tror ändå inte att det är hela sanningen. För det första har det visat sig att effekten av det inte är den bästa. Ligaspelet har ofta tagit stryk av det. Sedan ställer de flesta andra lag inte över spelare med samma frekvens och det verkar gå hur bra som helst.

Lionel Messi spelar i stort sett varenda match och inte verkar han bli sämre för det.

Jag tror att det här är något som fastnat i Benitez huvud. Jag känner mig ganska säker på att spanjoren inte är kvar som Napoli-tränare till nästa säsong.

Förhoppningsvis kan de hitta någon som kan konsten att hitta rätt kontinuitet till nästa säsong.

Även Inter och Roberto Mancini verkar ha svårt att sätta ihop flera bra matcher i rad. De tar först två steg framåt för att sedan någon veckan senare ta två bakåt. Visst, Mancinis bygge kanske fortfarande håller på att konstrueras, men jag tycker att det finns vissa frågor att ställas.

Valde han inte fel spelare mot Cesena igår?

Varför spelade inte Brozovic och Podolski från start då de inte får spela i Europa? Har Mancini redan gjort Guarin till sin favorit-spelare som han aldrig kan vara utan trots att han tydligt inte varit lika bra i de senaste matcherna.

Varför spelade Kuzmanovic istället för Kovacic eller Hernanes? Kovacic är spelaren som man måste tro på och Hernanes har visat gryende form.

Varför vila Santon när han är den enda ytterbacken av hygglig klass i laget? Dodo och D’Ambrosio var förskräckligt dåliga igår. För mig känns det som om Mancini inte alltid lyckas i valen av vilka spelare som ska spela när.

Sedan har vi “Kovacic-gate”. Igår var han på nytt petad, men fick hoppa in när Shaqiri blev skadad. Kroaten var inte direkt lysande, men satte lite fart på spelet och var egentligen bäst när hamnade längre ner i planen i andra halvlek.

Men det är hanteringen av Mateo Kovacic jag känner mig orolig för. Visst kan man ställa sig frågande om man ska hantera den unge kroaten med silkeshandskar och ge honom chansen fastän han inte levererar.

Men jag tycker det. Har man valt att investera och satsa på en ung talang som Kovacic får man också vara beredda att göra det som krävs.

Kovacic behöver förtroende och speltid. Han måste få göra en och annan sämre insats.

Annars är risken stor att han bara blir en ny Phillipe Coutinho. Att man inte har tålamod. Att man bränner ut sin talanger och sedan ser dem lysa någon annanstans.

Det krävs skickliga tränare för att hantera sådana här situationer. Jag vet inte om Roberto Mancini är det.

Inter har nu mer eller mindre spelat bort sin chanser till en Champions League-plats nästa säsong. Man är för långt efter i ligan och att vinna mot Wolfsburg med 2-0 är en mycket svår (dock inte omöjlig) bedrift.

Napoli däremot kanske blir tvungna att vinna Europa League för att ta sig till Champions League nästa säsong då man nu riskerar att tappa tredjeplatsen.

De hade haft det mycket lättare om de lärt sig hantera kontinuitetens svåra konst.

**
Der var annars en mycket bra dag för Verona-lagen. Chievo skrällde på Marassi och Alberto Paloschi hittade målformen som han alltid gör ett par gånger per säsong.

En som gör mål med jämnare frekvens är Luca Toni. Två nya mål igår. Det är snart att bygga en Toni-staty mitt i Verona.

***
Cesena gjorde en mycket bra match utefter deras förutsättningar mot Inter. De förtjande sin poäng. Defrel kommer bli het till sommaren och Carbonero visade för förstå gången tendenser till att vara den fina spelare man trodde hans kulle kunna vara innan säsongen. Di Carlo har gjort ett jättejobb sedan han tog över.

***
Ibland känns Nicola Sansone som en överskattad anfallare som mest är snabb och ibland känns han som Franck Ribery.

Igår var han Ribery.

Lorenzo Medici

Syndabockarnas afton

Gårdagens Europa League-kväll blev något av syndabockarnas afton. I alla fall sett ur de italienska lagens perspektiv.

Inter startade matchen mot Wolfsburg bra. De låg rätt i plan och tog tidigt vara på ett misstag som Icardi och Palacio omvandlade till ett viktigt bortamål.

Men frågan är hur viktigt det verkligen blev till slut.

Jag har alltid sagt att man borde akta sig för argentinska målvakter. De är ofta flängiga. De kan göra supermatcher, men det ligger även stora misstag och lurar bakom krönet.

Givetvis kan man inte dra alla över en kam. Men det finns en viss målvaktskultur i alla länder och många argentinska målvakter har just denna karaktär. Sergio Romero är en.

Juan Pablo Carrizo är en annan.

Igår stjälpte han Inters chanser rejält. Vid det första målet såg det ut som han hade lite för mycket såpa i handskarna, vid andra målet var det hans totalt misslyckade passning som ledde till 2-1 och vid det frisparksmålet såg han väldigt felplacerad ut.

Det var helt enkelt en katastrofal insats med stora konsekvenser.

Det var visserligen inte många Inter-spelare som briljerade, men de hade matchen i ett bra läge innan Carrizo startade sin show.

Jag ställer mig också frågan varför han ens stod i mål.

Inter borde rimligtvis satsa allt vad de kan på Europa League då det är den bästa bakvägen till Champions League. Den övriga laguppställningen igår tydde också på det.

Men av någon anledning har man bestämt att Carrizo ska stå i cupen. Kanske är argentinaren grym på träningarna, vad vet jag. Men han är också ständig riskfaktor och det borde Roberto Mancini vetat om.

Nu kommer det krävas en perfekt insats i returen om en vecka för Inter att ta sig vidare.

Något vi sällan sett Inter göra den här säsongen.

***
Även i St Petersburg fanns det en syndabock. Marco Benassis utvisning efter bara 28:e minuter var klumpig och satte Torino i en enorm uppförsbacke. Venturas mannar hade fram till utvisningen hållit stången relativt väl mot ett bra motstånd.

Att vända detta blir riktigt knepigt. Men å andra sidan trodde jag Torino var körda efter första matchen mot Bilbao också.

***
Den helitalienska sextondelsfinalen mellan Fiorentina och Roma nådde aldrig till några höga höjder. Efter 1-1 är nog Roma trots allt favoriter att ta sig vidare.

Josip Ilicic öppnade målskyttet med ett läckert avslut, men när David Pizarro klev av på grund av skada i halvtid tappade Fiorentina mycket av sitt spel.

Roma växte in i matchen och missade bland annat en straff.

Istället fick Seydou Keita återigen kliva fram som räddare i nöden och nickade in det viktiga kvitteringsmålet.

Men matchen innehöll också en spelare i en formsvacka så djup att man inte hör när stenen träffar marken.

Det var Daniele De Rossis miss på mittplan som ledde fram till Fiorentinas mål. Strax därefter höll han på att göra om misstaget, men Joaquin missade sin chans.

När De Rossi skulle rädda upp sin egen miss, sträckte han sig och var tvungen att kliva av. Efter det blev Romas spel bättre.

Det går såklart inte att skylla Romas märkliga dekadens bara på De Rossi. Och det är inte det jag gör. Men jag ifrågasätter hans prestationer gentemot hans lön.

Daniele De Rossi är den bäst betalda spelaren i hela Serie A.

Smaka på den igen.

Daniele De Rossi är den bäst betalda spelaren i hela Serie A.

Ur det perspektivet hamnar De Rossis insatser i ett annat ljus. Tjänar man så mycket pengar borde man leverera som Pogba eller Tevez.

Det räcker inte att vara ikon och ledare. Hans lön väger tungt på Romas ekonomiska axlar och spelar han som han gjort den senaste tiden blir han mer än börda än en tillgång.

Om De Rossi hjärta nu klappar så starkt för Roma kanske borde han be om lönesänkning. Det skulle vara för Romas och för sitt eget bästa.

***
Europa-kvällen innehöll inte bara syndabockar. Det fanns även en hjälte. Gonzalo Higuain ser ut vara i praktform.

Tre mål mot Dynamo Moskva (3-1) och Napoli har nu ett bra slagläge inför returen.

Jag säger det igen.

Napoli är det italienska lag med bäst chans att vinna turneringen.

Lorenzo Medici

Dags att sätta Juventus säsong i en större kontext

I måndags sköt Paul Pogba Juventus till deras fjärde raka scudetto. Det är så gott som ett faktum. Bara en osannlikt kollaps från de svartvita kan stoppa dem från att ta titeln igen.

Elva poäng är stort försprång och framför allt har jag svårt att se hur Roma ska kunna vända på sin negativa form i ett nafs under våren.

Man kan skylla Juventus framgångar på svag konkurrens om man vill. Man kan skylla på Romas enorma formsvacka, på att Milano-lagen genomgår en jobbig metamorfos och att Benitez inte riktigt lyckas få Napoli att hitta kontinuitet i sina insatser.

Men ändå. Fyra raka scudetton. Det är något som bara tre italienska klubbar lyckats med tidigare (Juventus, Torino och Inter).

Jag menar inte att denna Juve-upplaga är lika stark som t ex Capellos och Sacchis Milan, som Mazzolas Torino, som Maradonas Napoli eller som Herreras Inter.

Men de har ändå skapat sin egen starka arv till den italienska fotbollshistorien.

Lika mycket som det går att hävda att Juventus saknar starkt inhemskt motstånd, går det att hänvisa till många anledningar inom laget som gjort att de lyckats igen.

Paul Pogba tog klivet till superstjärna, Carlos Tevez har åter varit briljant, Alvaro Morata har gjort succé, Leonardo Bonucci har tagit större ansvar i Barzaglis frånvaro, Roberto Pereyra har klivit fram när Vidal inte varit på topp och Claudio Marchisio har haft en mycket fin säsong i det tysta.

Och så Massmiliano Allegri då.

I somras skrev jag att inte nödvändigtvis trodde att det skulle bli så mycket sämre med Allegri än Conte. Jag var tveksam till om Allegri hade den rätta vinnarmentaliteten, men trodde nog inte att Juventus skulle tappa speciellt mycket spelmässigt.

Hittills har han visat mig fel på mitt första påstående och rätt på mitt andra.

Visst, Juventus är på många sätt är självspelande piano, men jag tycker att Allegri satt sin prägel på laget och fått dem att bli bättre i det offensiva spelet.

Dessutom lyckades de ta sig vidare från gruppspelet i Champions League, något man misslyckades med under Conte ifjol.

Nyligen gick Antonio Conte ut och sa att om han tränat Juventus hade de lett serien med ännu fler poäng.

Det kändes som ett onödigt uttalande där han kanske ville undervärdera Allegris jobb för att legalisera sina egna tidigare insatser. Allegri har gjort ett mycket bra jobb oavsett vad Conte säger och oavsett om det är han som legat till grund för Juventus framgångar.

Hur vi kommer bedöma Juventus säsong beror dock fortfarande på om man lyckas vinna över Dortmund eller inte och hur långt man i så fall kan ta sig i Champions League efter det.

Det är också en hel del matcher kvar i ligan. Men hittills har Allegri  klarat av sitt examensprov väldigt bra.

Även i en större kontext.

Lorenzo Medici

Omgångens lag – 2014/15- 26^ Giornata

26:e omgången:

Sampdoria-Cagliari 2-0
1-0 De Silvestri 2-0 Eto’o
Milan-Hellas Verona 2-2
0-1 Toni (str) 1-1 Menez (str) 2-1 självmål 2-2 Lopez
Cesena-Palermo 0-0
Chievo-Roma 0-0
Empoli-Genoa 1-1
0-1 Niang 1-1 Barba
Parma-Atalanta 0-0
Udinese-Torino 3-2
0-1 Quagliarella 1-1 Di Natale 2-1 Självmål 3-1 Wague 3-2 Benassi
Napoli-Inter 2-2
1-0 Hamsik 2-0 Higuain 2-1 Palacio 2-2 Icardi (str)
Lazio-Fiorentina 4-0
1-0 Biglia 2-0 Candreva (str) 3-0 Klose 4-0 Klose
Juventus-Sassuolo 1-0
1-0 Pogba

Omgångens lag:

Marco Sportiello (Atalanta)
Gjorde två mäktiga räddningar vilka räddade en poäng för Atalanta. Tog lite revansch för förra veckans svaga insats.

Stefan De Vrij (Lazio)
Bossade fint i försvaret när Lazio slaktade Fiorentina. En garanti.

Molla Wague (Udinese)
Vaksam i backlinjen och målskytt på nick framåt. Ett nytt fynd?

Alessandro Lucarelli (Parma)
Höll väldigt bra koll på Pinilla och sedan även på Denis. Visade stor moral precis som en sann lagkapten ska göra.

Antonio Candreva (Lazio)
Hade bra fart under fötterna, gjorde mål på straff, var alltid farlig och låg bakom det sista målet. En av Italiens bästa spelare.

Lucas Biglia (Lazio)
Inte bara fantastisk i det defensiva spelet, där han bland annat plockade bort Salah, utan även målskytt efter ett suveränt skott mot Fiorentina. Låg även bakom det tredje målet med en öppnande långboll och hade ett skott i stolpen. Suverän insats.

Panagiotis Tachtsidis (Verona)
Spelade mycket klokt på mitten mot Milan och var precis i sitt passningspel. Hade ett kanonskott i ribban.

Dries Mertens (Napoli)
Napolis mest fartfyllda spelare och skapade hela tiden chanser med sin fart. Byttes kanske ut för tidigt.

Samuel Etoo (Sampdoria)
Var ruggigt bra mot Cagliari och visade upp den repertoar jag hoppades att han hade kvar. Avgjorde matchen med ett fint mål. Verkar även komma överens med Mihajlovic numera.

Gonzalo Higuain (Napoli)
Missade visserligen ett givet mål, men var hela tiden på språng och farlig. Gjorde 2-0-målet på ett imponerande sätt. Argentinaren var nog inte helt nöjd med att hans lag tappade segern.

Miroslav Klose (Lazio)
Såg pigg ut och hittade rätt två gånger om mot Fiorentina. Målskytt av rang.

Omgångens sämsta:

1. Filippo Inzaghi (Tränare, Milan)
Inzaghi har nu lyckats med bedriften att komma etta på denna lista för andra veckan i rad. När Pippo försökte försvara sin ledning bytte han ut en anfallare mot en försvarare och vilket fick effekten att laget sjönk ner i planen.

Inzaghi bjöd sedan på parodi när han efter ha bytt ut både Cerci och Pazzini stod och flaxade med armarna i ett försök att få laget att kliva upp ur sina positioner. Klart laget hade sjunkit ner i planen efter hans byten. Verona kvitterade sedan på övertid.

Gonatt Pippo.

2. Henrique (Napoli)
Drog ner onödigt ner Palacio med bara några minuter kvar av matchen. Inter kvitterade på straff och Napolis trepoängare försvann. De tappade poängen hamnar mycket på brassens axlar.

3. Rudi Garcia (Tränare, Roma)
Roma är ett lag med stora bekymmer just nu. De hittar inte ut ur sitt stereotypa spel och det vilar en besynnerlig apati över Romas spel.

Mot Chievo Roma var mittfältet inte kreativt, anfallet utan bett och fantasi och Garcia stod där tomhänt utan lösningar. Det är hög tid att hitta dem, Rudi.

Skytteligan:

15 mål: Carlos Tevez (Juventus) Mauro Icardi (Inter) 13 mål: Jeremy Menez (Milan) Gonzalo Higuain (Napoli) 12 mål: Paulo Dybala (Juventus) 11 mål: Luca Toni (Hellas Verona)

Lorenzo Medici

Lazios explosion hördes ända ner till Neapel

Det blixtrade och dundrade kring Lazio igår. De bjöd på ett mäktigt fotbolls-fyrverkeri som målade Rom-himlen ljusblå. Det var heller inte vilket lag som helst de brottade ner, utan ett av Serie A:s formstarkaste i Fiorentina.

Detta Lazio är på väg att göra en utomordentlig säsong. Det är lite som om tränare Stefano Pioli tagit det bästa av sina företrädare Reja och Petkovic och hittat den rätta balansen åt detta Lazio.

Det är verkligen dags att sjunga ut de där hyllningarna som Lazio är värda. Det är verkligen dags att se dem som en äkta kandidat till att ta den där tredjeplatsen.

Fortsätter de så här kanske de till och med kan passera Roma i maj.

Under den första halvleken skapade Lazio massor av vassa chanser genom taktisk skicklighet och genom Candrevas och Felipe Andersons enorma snabbhet.

Det krävdes dock en defensiv arbetshäst för att få hål på Fiorentina. Biglias pärla till skott var ett litet mästerstycke. Hans kanon i stolpen lite senare var ännu hårdare.

Lucas Biglia är en helt annan spelare än ifjol. Den här säsongen är han både ett defensivt monster och även en viktig del i speluppbyggnaden.

Han behövde kanske ett år för att acklimatisera sig till Serie A och VM-spelet förra sommaren stärkte säkert hans självförtroende.

När Ledesma numera är så gott som pensionerad har Biglia betytt oerhört mycket för Lazio den här säsongen.

Igår var han helt suverän både i defensiva spelet (plockade bland annat bort Salah effektivt) och i det offensiva spelet.

Biglia är argentinsk krautrock.

Men till det behövs det dock lite poesi. Och Felipe Andersons brasilianska haiku har gett laget så mycket fart och fantasi att det gnistrar eld kring fötterna på honom.

Candreva är samma gamla vanliga dynamiska jet-pack från ifjol, Klose vet fortfarande hur man gör mål, Stefano Mauri taktiska slughet är ännu mycket värd och Cataldi är något så ovanligt som en mogen och taktiskt slipad talang.

This is The Lazio Blues explosion.

Vi ska heller inte glömma bort att man har ett stort sparkapital i Keita, att Djordjevic varit skadad en del och att De Vrij ofta fått hålla upp försvaret på egen hand. Det gör Lazios starka säsong ännu mer imponerade.

Gårdagens mangling av Fiorentina var en maktdemonstration som gav eko.

Explosionerna och bullret hördes nog ända ner till Neapel.


Lorenzo Medici

Inter vann en poäng på San Paolo

Napoli var på väg att sikta in sig på den andraplats som Roma haft så länge. De hade gjort en mycket bra match i drygt 65 minuter.

De spelade med fin fart, Higuain var alltid farlig, Mertens hade härligt lätta fötter och Hamsik agerade fin länk mellan mittfält och anfall.

Deras 2-0-ledning mot Inter kändes mer än säker. Det kändes som om de skulle kunna använda denna match och resten av våren med att passera Roma.

Men kanske blev de för säkra. Kanske sjönk de ner för långt i planen. Kanske klev Mertens av för tidigt. Kanske borde Benitez gjort mer när han såg att Inter pressade på.

För Mancinis mannar tog väl vara på de initiativ som Napoli hade bjudit på, de tryckte upp ytterbackarna och höjde farten. Santon skapade kalabalik från sin högersida och Palacio kunde till slut pricka in reduceringsmålet.

När sedan Guarin hittade Palacio med en fin pass tog Henrique på sig dumstruten och drog onödigt ner argentinaren.

Icardi kunde sin Panenka och plötsligt var denna sevärda historia en oavgjord tillställning.

Även om en poäng var lite värt för båda lagen var säkert Inter väldigt nöjda med utgången med tanke på hur matchen utspelat sig. Det kändes mer som om de vann en poäng än förlorade två.

Inters försvar har fortfarande rätt stora problem och det borde finnas ett sätt att ge mer speltid till Kovacic och Hernanes (bra inhopp igår), men de känns ändå som de blåsvarta någonstans är på rätt väg.

Att ta en poäng på San Paolo är aldrig lätt.

Napoli har även de sina största problem längst bak i planen. Igår borde de ha knutit ihop den säck de så fint paketerat. De slarvade bort två poäng som hade tagit dem bara en poäng ifrån Roma.

Men kanske hinner de ändå ikapp dem till slut.

***
För Roma är ett lag med stora bekymmer just nu. De hittar inte ut ur sitt stereotypa spel. Garcia finner inga lösningar och det vilar en besynnerlig apati över Romas spel.

Roma har ett mittfält som inte längre är kreativt, ett anfall utan bett och fantasi och ett försvar som inte längre är lika säkert som tidigare. Spelarna är längre inte sig själva.

Det är svårt att säga hur Roma ska ta sig ur sin kris. Risken är stor att Juventus ikväll greppar tag i scudetton med järnhand.

Men det är något som Roma inte ens borde tänka på längre.

Utan på lagen bakom dem som kommer närmare och närmare.

***
Annars gick mina tankar igår till unge talangen Federico Mattiello som råkade ut för en hemsk skada. För mig som i stort sett brutit foten på samma sätt, vet hur det känns. Chocken är värre än smärtan och det kommer ta ett tag att komma tillbaka.

Krya på dig Federico.

Lorenzo Medici

En ensam och förvirrad tränare utan kompass

Det kom visserligen lite oväntat. Men det fanns mycket logik i Veronas kvitteringsmål.

Filippo Inzaghi gjorde ett sådant där förskräckligt gammaldags italienskt byte. Ut med Pazzini, in med Bocchetti med en dryg kvart kvar.

Ledningen skulle försvaras. Ett byte som bara rädda tränare gör. Skräckslagna tränare.

Inzaghi bjöd sedan på parodi när han efter ha bytt ut både Cerci och Pazzini stod och flaxade med armarna i ett försök att få laget att kliva upp ur sina positioner.

Klart laget hade sjunkit ner i planen efter hans byten. Det känns som elementära saker som Inzaghi borde ha koll på.

Verona kvitterade i sista minuten och inhoppande Bocchetti var i mångt mycket orsak till baklängesmålet när han klev in bredvid Mexes och släppte markeringen på Nico Lopez.

Godnatt Pippo.

Milan är ett förlorat lag och Inzaghi är en förlorad tränare.

Startelvan är olika varje vecka. Muntari har kontrakt till 2016. Nyförvärven verkar redan missnöjda och det finns ingen ledare på planen.

Man har inte utgått ifrån att bygga en stark startelva för att sedan fylla på med spelare, utan tvärtom. Man har fyllt på med en massa spelare från alla olika håll och kanter (mest gratis-shoppen) och sedan försökt lappa ihop en startelva.

Det är noll kontinuitet och det finns ingen plan. Det är klart att detta Milan har tappat all navigation.

Och han killen som tappat bort kompassen, han ser ensam, stirrig, trött och förvirrad ut.


Lorenzo Medici

In Salah we trust

Efter matchen mot Inter skrev jag vilken underbar spelare Mohamed Salah är. Igår skev jag vilken fantastisk värvning Salah varit.

Men Mo Salah hade ännu mer att bevisa, ett ännu större register att plocka fram och ännu fler mål att göra.

Det är svårt att inte börja tala i tungor när man ska beskriva Salahs form just nu.

Igår började han med att göra så här.

[youtubeplay id=”SgGYRswarxI” size=”medium”]

Och sedan gjorde han så här.

[youtubeplay id=”z0qsSuDNR1Y” size=”medium”]

Sim Salah Bim och Fiorentina har nu ena benet i den italienska cupfinalen.

Fiorentina kan alltså förlänga lånet med Salah i sommar för 1 miljon euro och sedan köpa loss honom sommaren 2016 för ca 15 miljoner euro.

Som jag skrev igår är det svårt att utvärdera hur bra Cuadrado kommer bli i Chelsea och i sanningens namn var det svårt för Salah att ta en plats i Mourinhos stjärnspäckade lag.

Men ändå.

Salahs inledning har varit osannolikt fantastisk och affären framstår just nu som århundradets snyggaste brott.

För Fiorentina har han varit rena fullträffen. Han har fått förtroende, får florerar relativt fritt och har inte bara tagit vara på sin nya situation, han har flugit fram som om han vore en supersonisk fotbollsgud.

För Fiorentina och dess fans är hans anländande som om han ramlat rakt ner i deras famn från fotbollshimlen. Dessa fans som fått sina drömmar förstörda av att deras gunstling Giuseppe Rossi fått sin karriär förstörd av skador.

Nu har de fått en ny stjärna att sätta sina drömmar och sitt hopp till.

In Salah we trust.

[youtubeplay id=”L9ThTSg9AlY” size=”medium”]

Lorenzo Medici

Montellas fotbolls-katedral måste få byggas klart

Ikväll ska Fiorentina spela semifinal i italienska cupen. De har även slagit ut Tottenham och tagit sig till åttondelsfinal i Europa League.

De ligger femma i Serie A, endast tre poäng ifrån en Champions League-plats.

Detta fast Giuseppe Rossi missat hela säsongen.

Detta trots att Juan Cuadrado bara var hälften så bra som han var förra säsongen innan han såldes till Chelsea.

Detta fast Mario Gomez missat tjugo matcher och varit värdelös i ungefär hälften av de han spelat.

Detta trots att Borja Valero spelat under sin normala nivå under stort sett hela säsongen.

Detta fast David Pizarro snart är hundra år och längre inte kan leverera på hög nivå varje vecka.

Detta fast Kurtic, Ilicic och Badelj inte blivit lika bra som man hoppades.

Det går att hitta ännu fler orsaker till varför Fiorentina inte borde ha lyckats så bra så man gjort den här säsongen.

Men varför har man lyckats då? Som vanligt är det ju flera faktorer.

Ett hyfsat bra försvarsspel under hela säsongen (bara Juventus och Roma har släppt in färre mål) och Babacars genombrott har gett några extra poäng. Man kan även nämna Mati Fernandez fina säsong.

Och så Mohamed Salah förstås. Han har knappt varit i laget i en månad och han är redan hela stadens gunstling. Det är inte svårt att förstå varför.

Han verkar vara en ödmjuk person. En anti-diva. Han är väldigt svårstoppad med sina silverkvicka fötter, men har också levererat i form av mål.

Han är sevärd men också konkret.

Det är ju nästan lustigt hur Fiorentina återigen lyckats sälja en spelare dyrt till en Premier League-klubb och sedan nästan fått dubbelt av värde tillbaka.

Tidigare sålde man Matija Nastasic till Manchester City och fick Stefan Savic i stort sett gratis på köpet. Idag är Savic den bättre av dem två.

Hittills är försäljningen av Cuadrado och “köpet” av Salah rena bingon. Fiorentina kan köpa loss honom sommaren 2016 för ungefär hälften av vad de fick för Cuadrado.

Det går nog inte att bedöma Cuadrado-affären förrän nästa säsong och jag tror fortfarande att Nastasic kan bli en förtjusande bra mittback, men oavsett det så har Fiorentina gjort två mycket bra affärer.

Men den största anledningen till att Fiorentina lyckats klamra sig fast i toppen av ligan och ta sig vidare i cupspelet är Vincenzo Montella.

Han har med silkesvantar och med en välplanerad ritning byggt denna fotbolls-katedral. Montella är en tränare med lugn och tålamod.

Han fortsatte att ge Neto chansen när han gjorde misstag. Han fortsatte att spela med Gomez trots att han aldrig fick in bollarna. Han verkar inte döma spelarna trots formsvackor eller ett par svaga insatser.

Neto blev till slut en av ligans bästa målvakter och Gomez gjorde till slut mål.

Josip Ilicic har fortsatt fått sina chanser och Juan Vargas dyker upp i startelvan då och då fastän när man trodde att hans framtid var långt från Florens.

Jag tror att Montella är bra på att få ihop gruppen, att alla känner sig delaktiga.

Det är klart att Milan vill ha honom. Det är inte omöjligt att Napoli kommer vilja ha honom om Benitez drar.

Men än så länge säger han att han vill stanna i Fiorentina. Kanske anser han att han inte byggt klart. Det är mycket möjligt att han känner att han kan ta detta Fiorentina ytterligare ett steg framåt, inte minst om han får de rätta värvningarna i sommar.

Enligt italiensk media vill han ha Mattia Darmian, Juan Jesus och Sjachtar-Fernando till nästa säsong. De två förstnämnda kan bli svåra att värva, men inte omöjliga.

Darmian är enligt mig Italiens bästa ytterback just nu, men han är också lite upphaussad på grund av att Italien inte har några bra spelare på den positionen för tillfället. Vi vet ju hur det har gått för Mattia de Sciglio.

Kanske kan Montella övertala honom att det bästa steget i hans karriär är Fiorentina och inte Real Madrid.

Det är inte otänkbart att Inter behöver casha in på några spelare i sommar och kanske är då Juan Jesus ingen omöjlig värvning om Roberto Mancini anser att han ersättlig.

Om Giuseppe Rossi kan komma tillbaka efter sitt skadehelvete, Mo Salah fortsätta att briljera, Babacar fortsätta sin utveckling och Mario Gomez hitta bättre form, ja då tror jag att Fiorentina har ett lag som man kan drömma långt med.

För precis som renässans-arkitekten Filippo Brunelleschi vill tränar-alkemisten Vincenzo Montella kanske nå fulländning med att bygga klart den där kupolen på sin katedral.

Jag hoppas han får chansen att lyckas.

Lorenzo Medici

Omgångens lag – 2014/15- 25^ Giornata

Omgång 25:

Chievo-Milan 0-0
Cagliari-Verona 1-2
0-1 Toni 0-2 Gomez 1-2 Conti
Atalanta-Sampdoria 1-2
1-0 Stendardo 1-1 Muriel 1-2 Okaka
Cesena-Udinese 1-0
1-0 Rodriguez
Palermo-Empoli 0-0
Sassuolo-Lazio 0-3
0-1 Felipe Anderson 0-2 Klose 0-3 Parolo
Inter-Fiorentina 0-1
0-1 Salah
Roma-Juventus 1-1
0-1 Tevez 1-1 Keita
Torino-Napoli 1-0
1-0 Glik
Genoa-Parma uppskjuten

Omgångens lag:

Neto (Fiorentina)
Gjorde minst fyra avgörande och briljanta räddningar mot Inter, vilka ordnade tre poäng på San Siro.

Gonzalo Rodriguez (Fiorentina)
Att Fiorentina höll nollan mot Inter på San Siro hade till stor del att göra med Gonzalos ledarskap och skickliga försvarsspel att göra. Klinisk.

Kamel Glik (Torino)
Dominerade i backlinjen mot Napoli och gjorde matchens enda mål på nick, vilket var polackens sjätte (!) för säsongen. Alla lag behöver en ledargestalt som Glik.

Kostas Manolas (Roma)
Vann i stort sett alla sina dueller mot Juventus och fick ofta städa upp efter sina kollegors  misstag. Var snabb, stark och läste spelet bra. Höll även på att göra mål på nick framåt. Gladiator.

Alexander Farnerud (Torino)
Var väldigt nyttig mot Napoli med sitt löpvillighet och offervilja. Borde vara en man för svenska landslaget.

Roberto Pereyra (Juventus)
Under stora delar av matchen mot Roma var det Pereyra som var Juventus bästa och farligaste spelare. Löpte massor och hade ett par fina solonummer.

Seydou Keita (Roma)
Duktig i passningsspelet och hade en tanke med det mesta han gjorde. Kvitterade förtjänstfullt på nick.

Emil Hallfredson (Verona)
Bjöd på hårt jobb och två viktiga assist till båda av Veronas mål. Isländsk dynamo.

Mohamed Salah (Fiorentina)
Hoppade in efter strax innan paus och gav Inter stor huvudvärk med sin snabba fötter. Gjorde matchens enda mål. Fiorentina har fått en ny gunstling.

Luis Muriel (Samproria)
Gjorde ett vackert mål och var ständigt på hugget med fina accelerationer och skottförsök. Börjar likna Lecce-Muriel.

Felipe Andeson (Lazio)
Hittade mot Sassuolo tillbaka till den drömform han hade innan skadan. Öppnade målskyttet med ett vackert skott, tog sig ständigt förbi sina motståndare och serverade Klose tre gyllene lägen med suveräna passningar.

Omgångens sämsta:

1. Filippo Inzaghi (Tränare, Milan)

Spelet är saktfärdigt, fantasilöst och intetsägande. Milan har under Pippos regim blivit sämre och sämre desto längre säsongen har gått och han har ändrat om i startelvan från gång till gång utan att hitta rätt recept. Milan är för närvarande ett groteskt virrvarr utan röd tråd och utan tydlig plan. Det är naturligtvis inte bara Inzaghis fel, men att han var rätt man att leda detta Milan ter sig mer och mer tvivelaktigt.

2. Lukas Podolski (Inter)
Tysken var ett spöke mot Fiorentina. Han var aldrig farlig och har noll förmåga att dribbla bort sin motståndare. När Podolski lämnade Arsenal, menade han att inte fått chansen av Wenger. Nu förstår jag varför. Den franske tränaren visste vad han gjorde.

3. Miralem Pjanic (Roma)

Det såg ut som om Pjanic sprang runt i kvicksand mot Juventus. Han skapade aldrig något, spelade smånätt utan verkan och var mer eller mindre meningslös. Bosniern har nu varit i Roma i fyra säsonger och han har ännu inte riktigt kunnat sätta ihop en hel säsong av hög jämn nivå på det sätt hans potential berättar han borde. Han blandar perioder av briljans och perioder av total anonymitet.

Om Roma får ett bra bud på honom i sommar bör de nog ta sig en funderare på om det inte är bästa att sälja honom och på så sätt förstärka på andra positioner.

Skytteligan:

15 mål: Carlos Tevez (Juventus) 14 mål: Mauro Icardi (Inter) 12 mål: Paulo Dybala (Palermo) Gonzalo Higuain (Napoli) Jeremy Menez (Milan) 10 mål: Manolo Gabbiadini (Napoli) Luca Toni (verona)

 


Lorenzo Medici

Roma hittade den nödvändiga galenskapen försent

I drygt sextiotre minuter var matchen låst. Juventus hade följt sin plan väl, medan Roma hade svårt att hitta sätt att knyta upp det svartvita försvaret.

I sextiotre minuter tyckte jag att Rudi Garcia hade lagt upp fel strategi. Roma hade brist på idéer och vågade inte trycka på gaspedalen och jag förstod aldrig varför Radja Nainggolan satt på bänken.

Kanske är det detta som är Roma just nu. Ett Roma med minskad spelglädje, tömda på fantasi och kraft, hindrade av skador och psykiskt nedbrutna av sju insläppta mål mot Bayern och alla kryss på hemmaplan.

Men ändå inte.

För efter det att Torosodis blev utvisad och efter det att Carlos Tevez smekt in en frispark hände något.

Roma släppte på bromsen, Garcia slängde in (försent) Florenzi, Iturbe och Nainggolan. Plötsligt fick Roma den dos av galenskap och mod man behövde. När man fick kniven på strupen plockade man fram doser av det spel vi tidigare beundrat så.

Roma kvitterade genom Keita och fick med sig en poäng. Roma räddade ansiktet, men de kunde inte rädda kvar drömmen om en scudetto.

När man såg hur Roma kunde skapa panik i Juventus-försvaret sista tjugo minuterna med en man mer kan man inte låta bli att undra varför de inte kunde ha gjort det innan med elva man på planen?

Detta faller naturligtvis till viss del på Garcia. Efter att ha levt under rosa moln i drygt ett och ett halvt år har den franske tränaren denna säsong hamnat lite under ett annat ljus.

Det märkliga bytet av Strootman i Moskva. Lite för sena byten här och där. Och så matchen igår. Jag hade velat att Roma skulle spelat med större våghalsighet redan från start och jag hade velat att Nainggolan skulle ha startat.

Jag vill inte ta ifrån Garcia det fina han gjort med detta Roma och jag tycker fortfarande att han bör föra skutan vidare nästa säsong, men när en tränare hamnar under press visar man även sina eventuella brister. Jag tycker nog att han har blottat några under året.

Nio poäng är mycket att ta igen för Roma och Juventus har ett nu ett fast grepp om scudetton.

Allegris mannar visade prov på stabilitet och utförde matchen på ett utmärkt sett ända fram tills de gjorde 0-1. Robert Pereyra var lysande på mitten, Vidal gnuggade på bra och försvarsspelet såg säkert ut. Man visade att man klarade sig bra utan viktiga spelare som Pogba och Pirlo.

Den sista kvarten blev man dock överraskade av Romas spurt och hade svårt att stå emot när de förväntade linjerna bröts och när oförutsägbarheten slog på sin kraft.

Detta är något man måste vara bättre förberedda på när man ska möta Dortmund.

Men matchen berättade mer om Roma än om Juventus. Matchen gav en del frågor och kanske även några svar.

Var det verkligen en slump att Roma fick igång sin fart och sitt spel när både De Rossi och Totti klev av?

Totti har all genialitet i världen, men spelet kan bli lite segt och förutsägbart när bollarna ska spelas upp på honom och han ska skarva vidare ut på kanterna. Det är inte jättesvårt att läsa.

Daniele De Rossi hade en förskräcklig match igår. Han var ofta ett rundningsmärke och han gick in alldeles för hårt in i situationerna. Han värderar lägena som het 20-åring fastän han passerat 30-års strecket. Det är så han spelar. Men ofta är det mer av ondo än av godo.

Det är inte helt lätt att säga om han befinner sig i en formsvacka eller om han är på väg ner i karriären, men igår hade Roma mått bättre av en Nainggolan från start i hans ställe.

Sedan har vi gåtan Miralem Pjanic. Bosniern har nu varit i Roma i fyra säsonger och han har ännu inte riktigt kunnat sätta ihop en hel säsong av hög jämn nivå på det sätt hans potential berättar han borde. Han blandar perioder av briljans och perioder av total anonymitet.

Igår såg det ut som han sprang runt i kvicksand. Han skapade aldrig något, spelade smånätt utan verkan och var mer eller mindre meningslös.

Trots att man kan få en tio, femton matcher av hög kvalité per säsong av Pjanic måste Roma börja fråga sig om det inte är bättre att sälja honom för en 30 miljoner euro som de kan lägga på ytterbackar och en riktig striker.

För bättre ytterbackar och en riktig striker tycker jag att de behöver. Roma har många dugliga ytterbackar, men ingen av tillräckligt hög klass. Roma behöver också en anfallare som kan göra tjugo mål per säsong.

Med tanke på de anfallare som Garcia velat få in, kanske fransmannen måste göra lite avkall på sin ideologi när det gäller anfallsspelet.

Det var lätt att dras med av Romas förtjusande spel ifjol och lockas in i tron om att de skulle kunna peta bort från Juventus från scudetto-tronen, men sanningen är nog att de inte riktigt är där ännu.

Frågan är om de kan ta sig dit.

Lorenzo Medici

Salahs succé, Pippos fiasko och en seriefinal att se fram emot

Ikväll stundar Romas sista chans. En chans att ta ett det sista halmstråt till att behålla drömmen om en ligatitel. En chans att krympa avståndet till Juventus. En chans att öka avståndet till Napoli.

Men det handlar inte bara om poäng. För Romas del handlar det om så mycket mer. Att hitta tillbaka till känslan att man håller på att bygga någonting stort.

Att återfå tron om att man inte är sämre än Juventus. Att man faktiskt kan vinna över dem.

Den känslan de hade i höstas.

Kanske har segern mot Feyenoord i torsdags gett dem lite självförtroende tillbaka. En seger som kanske bröt den negativa trenden.

Roma kommer ha publiken i ryggen ikväll. För även supportrarna kommer ge sitt lag en sista chans.

Det kommer bli spännande att se om Totti och kompani tar den eller inte. Det kommer säkert krävas något extra för att de ska lyckas. Några måste höja sig, någon måste kliva fram.

För Juventus kommer inte bjuda på någonting.

***
Inter lyckades inte bygga vidare på sina tidigare segrar. Man missade för många chanser och Mancini missade i laguttagningen.

Fiorentina försvarade sig smart, lät Inter ha bollen och försökte sedan ställa om när man väl vann bollen.

Kanske var det tur i oturen att Babacar klev av på grund av skada och nye Serie A-stjärnan Mohammed Salah kom in.

Egyptiern var strålande. Han satte griller i huvudet på Inter-försvaret och det var han som gjorde matchens enda mål.

När Gary Medel gav sig iväg på en enmans-press lämnade han ett hål bakom sig och Fiorentina kunde gå till en smidig attack som Salah till slut kunde göra mål på.

Mancini hade valt Lukas Podolski framför Xherdan Shaqiri. Det var ett stort misstag. Tysken var ett spöke. Han var aldrig farlig och har noll förmåga att dribbla bort sin motståndare.

När Podolski lämnade Arsenal, menade han att inte fått chansen av Wenger. Nu förstår jag varför. Den franske tränaren visste vad han gjorde.

Även Mateo Kovacic var en besvikelse igår. Han måste börja kliva fram mer, ta större utrymme. Men han är fortfarande ung och håller på att utvecklas.

Podolski däremot är en spelare är på nedgång.

Att Vincenzo Montella lyckats hålla Fiorentina så väl vid liv trots alla skador är fantastiskt. Salah-värvningen är som om de plötsligt hittat en diamant från ingenstans och olika spelare har klivit fram vid olika tidpunkter.

Tänk om de får tillbaka Giuseppe Rossi i säsongens slutrusch och när de får tillbaka Bernardeschi. Då har Fiorentina en offensiv med många vapen att gå till strid med.

***
Lazio imponerade mot Sassuolo och äntligen fick Keita Balde Diao spela från start. Även om han inte var perfekt i avslutningslägena (det var knappast en så pass vass avslutare som Klose heller) var han pigg och ett ständigt orosmoment för Sassuolo-försvaret.

Nu när Felipe Anderson ser ut att hittat tillbaka till sin drömform han hade innan skadan, har Lazio tre spelare som kan göra sin gubbe utan problem (dvs Felipe, Keita och Candreva) och skapa farligheter på egen hand. Sådant är mycket värt i dagens fotboll.

Jag hoppas fortfarande att Stefano Pioli till slut använder sig av de tre längst fram. Det skulle kunna ta Lazio hela vägen till en tredjeplats.

***
Sampdorias nya tridente börjar ta form. Etoo-Muriel-Okaka fixade segern mot Atalanta och detta “nya” Sampdoria har klart mycket större potential än det “gamla” Sampdoria.

Jag har hyllat Sampdorias mod att satsa på Luis Muriel och jag tror att det kommer bära frukt. Hans potential är för stor att misslyckas.

***
Napolis upp-och-ner-säsong fortsätter. En bra match följs upp av en dålig. Och så där håller det på. Svårt att veta vart Napolis säsong tar vägen egentligen.

Jag misstänker att det även kan vara Rafa Benitez sista i klubben.

Torino däremot har hittat toppformen och bara ångar på. Efter den imponerande segern i Bilbao var gårdagens seger en uppvisning i bra försvarsspel och taktisk briljans.

Venturas arbete förtjänar allt beröm.

***
Pippo Inzaghi dagar är räknade. Han är helt enkelt en högst medioker tränare. Nu verkar han även ha tappat greppet om omklädningsrummet.

Han borde ställa sig i ledet bakom Stramaccioni och hitta sin identitet. Problemet är att jag inte vet om han någonsin kommer göra det.

Pippos största offside-löpning i karriären kan ha varit när han tog jobbet som tränare för Milan.

Lorenzo Medici
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå