Ikväll möter Italien världens bästa landslag….i alla fall per capita. Hur kan ett land med drygt 3 miljoner invånare producera så många och så bra fotbollsspelare? Hur kan ett land nå så stora framgångar med en sådan liten befolkningsmängd? Det är smått otroligt.
Sedan finns det fler mysterier kring uruguayanska fotbollsspelare. Även om det kommer fram väldigt många bra fotbollsspelare från Uruguay så är det många som inte riktigt lever upp till sin extrema potential. Det finns de som kunde blivit en av de bästa i världen (typ Recoba) men som av olika anledningar (ofta skador) inte blev det. Sedan finns de som verkar bli bekväma så fort de blivit proffs och tjänar pengar (typ Zalayeta).
Sedan är det lustigt hur många uruguayanska spelare som går eller kan gå under smeknamnet “El Conejo”, (kaninen). Uruguay skulle snart nästan kunna ställa upp med en hel elva av spelare med stora framtänder och kaninliknande utseende. Daniel Fonseca, Alvaro Recoba, Luis Suarez måste alla vara födda i kaninens år. Romas senaste unga nyförvärv Nicolas Lopez ingår också i skaran. Något med genetiken antagligen. Det verkar som att många uruguayare har gener för fotboll också. Här är mina elva största uruguayanska favorit-spelare i Serie A genom tiderna:
11. Federico Magallanes (Atalanta, Torino)
Hade både fysiken och tekniken för att lyckas men gjorde aldrig speciellt bra i från sig, varken i Italien eller någon annanstans heller i sin karriär. En av de spelare som jag mest önskat (Carlos Marinelli är en annan) kunde levt upp till sin talang.
10. Fabian O `Neil (Cagliari, Juventus, Perugia)
Var långsam och odlade Jan Mjölby-mage men fotboll kunde han spela. Hade en hög spelintelligens och slog passningar som få. Fin frisparksskytt.
9. Ernesto Chevanton (Lecce, Atalanta)
Fruktansvärt ojämn men hade en extremt hög högsta nivå. Kunde göra omöjliga mål och hade en, två säsonger i Italien av total fenomenalitet. Lecce-legend.
8. Abel Hernandez (Palermo)
Jag älskar hans Asprilla-liknande spelstil. Snabb som vinden, har läcker teknik och äger enorm potential. Tyvärr skadebenägen.
7. Paolo Montero (Atalanta, Juventus)
Mest utvisad genom tiderna i Italien. Tuff och elak men också en stark, brytsäker mittback som alltid gav hundra procent. Fostrad i Gentile-anda. Ibland saknar jag dessa old school-mittbackar.
6. Diego Forlan (Inter)
Kanske Uruguays mest komplette och bästa anfallare i modern tid. Kanske någonsin. Till skillnad från många av sina landsmän har han levererat på hög nivå under lång tid.
5. Edinson Cavani (Palermo, Napoli)
Komplett anfallare som gör mål på det mesta. När Forlan lägger skorna på hyllan är det Cavani som tar över tronen.
4. Enzo Francescoli (Cagliari, Torino)
På ren talang och spelbegåvning var Francescoli kanske den vassaste. Av någon anledning lyckades han inte riktigt prestera i Europa som han kanske borde ha gjort. Jag älskar honom ändå. River Plate-ikon.
3. Daniel Fonseca (Cagliari, Napoli, Roma, Juventus, Como)
Inte helt olik Cavani i sin spelstil. Rörlig, teknisk och akrobatisk. Tunn som en nål men bra balans. Gjorde många vackra mål.
2. Ruben Sosa (Lazio, Inter)
Kortväxt, snabb och kvick. Hade också fin teknik och ett enormt hårt skott. Hade en fenomenal säsong i Inter då han kändes helt ostoppbar.
1. Alvaro Recoba (Inter, Venezia, Torino)
En av mina favoritspelare genom tiderna. Varje gång han spelade kunde det hända något. Varje gång han spelade hoppades jag att han skulle lyckas. Varje gång han spelade kunde han gå sönder. Hade en extremt bra teknik och ett skott av åska. Var ibland så briljant att jag var säker på att han skulle bli bäst i världen. Min och Morattis älskling.