Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Är min pappa italienare?

Vi pratade aldrig italienska hemma på Borgmästargatan. Jag hade hemspråk i skolan och lärde mig vad jordgubbe och snigel hette men inte så värst mycket mer. Kommer mest ihåg att min hemspråkslärare avbröt lektionen i ca 10 minuter för att han skulle äta sina knäckebrödsmackor varsamt.

Jag hade en bra uppväxt. Jag och min bror Giuliano hade Vitabergsparken som lekplats och gjorde det till vårt universum. I högstadiet tog fotbollen över min tid mer och mer. Målspruta i Hammarby och stadslag. Sedan räckte jag inte riktigt till när det var dags att plockas upp i A-laget. Minns att ingen från min årskull gjorde det. Det logiska med att jag började spela fotboll borde vara att min pappa är från Italien och älskar fotboll. Men riktigt så var det inte.

Min pappa var italiensk mästare på rullskridskor. Inte sådana där rollerblades som finns idag. Utan riktiga rullskridskor med hjul av trä. När farsan var med om en olycka vid 8 års ålder och fick sy hela innerlåret fick han ett par rullskridskor för att bygga upp benmusklerna igen. På den vägen var det. Han åkte och åkte. När han var sjutton år blev han italiensk mästare. Men han tröttnade rätt fort, han sålde sin pokaler och la av.

Jag älskar verkligen mina föräldrar och jag älskade min pappas historier. Pappas uppväxt var inte helt lätt. Han såg andra världskriget ur ett barns ögon, hans pappa dog plötsligt när han var tio år, han växte upp i ett Milano i ruiner och han var tvungen att börja jobba som 14-åring. Men de flesta historier jag fick höra var alla roliga bus. Pappa och hans barndomsvänner, Valerio och Telemaco, retade gallfeber på de flesta i sin omgivning med sina hyss. De hade en ständig batalj med kyrkovärden som de retade upp mer än en gång.

Pappa lämnade Italien tidigt för att resa runt i Europa. Efter ett tag hamnade han i Sverige och träffade min mamma. I mitten av 70-talet bosatte de sig för gott i Stockholm. Jag har alltid sett farsan som en modern variant av Leonardo Da Vinci. Han har både försörjt sig som konstnär och jobbat i verkstad som smed.

Förra året var pappa och mamma på Kreta. En kväll var de på en lokal restaurang för att äta. Farsan beställde in en Pasta Bolognese. Men det som kom in var långt ifrån någon pasta Bolognese. En tallrik med bleka penne rigate och under dem gömde sig en liten brun gegga. Grejen med farsan är att han inte är den som som äter upp och håller god min. Rätt ofta kan han bli förbannad.

Den här gången var han lite mer konkret. Han tog tallriken och gick in till kocken och sa “Vadå Pasta Bolognese? Det här inte någon Bolognese!”. Sedan började han där mitt i restaurangens kök att koka ihop en egen Bolognese så som den ska vara. Kocken var nog förvånad men såg tydligen på och lärde sig. Dagen därpå hade de en ny maträtt på menyn. Samma namn men annat innehåll. Kocken var mycket belåten eftersom alla plötsligt ville beställa Pasta Bolognese.

Det där är ganska typiskt för farsan. Han kan inte hålla tyst. Många gånger har jag som lite mer “svenskt” barn tyckt att det t ex var lite jobbigt att stå i kön på posten med pappa bredvid som  står och skriker för att kön går så jävla långsamt. Men egentligen är jag glad för att han är den han är. Han har lugnat sig lite med åren också.

Jag är född i Sverige och känner mig svensk med italienska rötter. Tror jag i alla fall. Min pappa är född i Italien och borde därför vara italienare. Men han brukar säga att han tagit sig från det lokala sammanhanget till det globala och att han känner sig mer som en världsmedborgare. Kanske är vi alla det. Världsmedborgare.

Jag gillar det ordet.

Publicerad 2012-02-07 kl 09:41
Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons