Men skador kan uppkomma och det borde man ha garderat sig för i vintras under transfer-marknanden vilket man inte gjorde. Djibril Cissé lämnade men inga anfallare anlände. Man försökte värva japanen Honda men misslyckades, man försökte i sista sekund att värva brassen Nilmar men misslyckades. Givetvis borde man ha förstärkt laget med mer än Antonio Candreva. Förmodligen var det där man missade C.L-platsen.
Det var en säsong där Edy Reja var nära att säga upp sig både en och två gånger men lyckades hålla Lazio i toppen av tabellen. Reja lyckades få ut mycket av laget förutom kanske Hernanes. Om Reja har en brist så är det förmågan att få sina mest talangfulla spelare att lyfta. Hernanes hade dock ofta skadeproblem vilket säkert också spelade roll. Lazio hade behövt en frisk och formtoppad mittfältsprofet.
Trots allt är det svårt att inte säga att Lazio och Reja gjorde det bra. Laget var med och kämpade i toppen och man vann båda derbyna mot Roma. Klose blev en hit, Lulic en galopperande succé, Konko och Marchetti var två bra nyförvärv och trotjänarna Mauri, Ledesma och Biava höll ofta god klass. Till nästa säsong gäller det att ta sig till nästa nivå och att inte göra om samma misstag under mercaton.
Säsongens bästa spelare: Miroslav Klose. Blev en stor succé med sitt vassa målskytte. Saknades oerhört när han blev skadad.
Säsongens överraskning: Senad Lulic. När han klev upp på mittfältet hittade han rätt och löpte ifrån sina motståndare allt som oftast.
Säsongens besvikelse: Lorik Cana. Avslutade med ett par bra matcher på slutet men 90% av säsongen såg han klumpig och match-otränad ut.
LECCE 6
Först startade man säsongen med tränare Eusebio Di Francesco och laget spelade rätt bra men fick väldigt dålig utdelning. Det fanns ingen vinnarmentalitet i laget. Sedan tog Serse Cosmi över tränarjobbet och spelet fortsatte att vara bra med skillnaden att man då började plocka poäng. Cosmi gjorde Lecce till ett av vårens mest formstarka lag och man var väldigt nära att ta sig förbi Genoa på målsnöret.
Luis Muriel fick sitt genombrott och påminde ofta om en viss Luiz Nazario de Lima, Juan Cuadrado charmade med sin läckra boogie-woogie-spelstil och David Di Michele samlade ihop en del snygga mål. Hade man haft Cosmi från början hade det kanske gått ännu bättre. Nu väntar en ansträngd sommar i väntan på spelskandalens domar.
Säsongens bästa spelare: Luis Muriel. Blev en sensation med sin dribblingsskicklighet och oberäkneliga spelstil. Kan bli en världsstjärna. Förädlas ännu mer i Udinese?
Säsongens överraskning: Massimiliano Benassi. Tog över startplatsen från Julio Sergio och gav aldrig tillbaka den. Var en stor faktor i Lecces starka vårform.
Säsongens besvikelse: Ignacio Piatti. Det var den här säsongen många trodde att han skulle visa att han inte var ett fiasko. Det blev inte så. Han var ett fiasko.
MILAN 7
Skador och åter skador. Milans säsong skulle komma att handla väldigt mycket om det. Tränare Allegri kunde aldrig ha bästa laget intakt under säsongen. Var det inte Cassanos hjärta så var det Patos muskler. Milan hamnade till en början lite på efterkälken i toppen, plockade sedan in, kom ikapp och gick om för att sedan bli omåkta av Juventus i slutet. Däremellan slog man ut Arsenal med nöd och näppe i C.L men räckte inte riktigt till mot Barcelona. Milan gjorde ofta inte mer än vad man behövde mot “mindre lag” i ligan, men vann oftast för att man helt enkelt var bättre. Däremot hade man problem mot de “större lagen” i serien.
Det fanns perioder då spelare som Robinho, Emanuelson och Nocerino överträffade sig själva men också perioder då truppens low-cost-spelare hamnade i mediokra faser. Zlatan Ibrahimovic däremot var sällan medioker utan för det mesta kejserlig och sprutade in mer mål än någonsin. Nu bör man ta säsongens bakslag på rätt sätt och ändra fel till rätt. Truppen behöver föryngras och förbättras, low-cost-nyförvärv ska vara en bredd, inte en topp, orsakerna till alla skador behövs ses över och man måste helst behålla lagets tre bästa spelare, Zlatan, Boateng och Thiago Silva.
Säsongens bästa spelare: Zlatan Ibrahimovic. 28 mål säger mer än hundra tecken.
Säsongens överraskning: Mattia Di Sciglio. Inte det mest kända namnet bland Milans talanger men fick chansen på slutet och det såg riktigt lovande ut. För mig en överraskning.
Säsongens besvikelse: Phillipe Mexes. Det var tänkt att han skulle bilda superlås med Thiago Silva, att han skulle kunna täcka upp för Nestas sköra kropp. Det slutade mest i fransk arrogans och klumpighet. Var riktigt svag i returen mot Barcelona och även i matcherna efter det.
NAPOLI 6,5
Tittar man på säsongen i sin helhet var den rätt lyckad med Champions League-framgångarna som största höjdpunkt. Dessutom har man en italiensk cupfinal kvar att spela. Att kämpa på tre fronter fick förstås effekter på ligaspelet, vilket betydde att man till slut missade en ny biljett till den största scenen ute i Europa. Dock är känslan att det hade kunnat undvikas. Problemen var inte skador, något man klarade sig rätt bra ifrån, utan snarare fortsatta problem att vinna över “sämre” lag och att knyta ihop säcken. Man hade t ex greppet om tredjeplatsen men lyckades inte vinna över ett Bologna som inte hade något att spela för.
Walter Mazzarris Napoli var sig annars likt. Mycket underhållande harakiri-fotboll där man litar mycket till trion Cavani-Lavezzi-Hamsik, yttrarnas löpstyrka och på att försvaret ska ha en bra dag. Däremot gav Gökhan Inler mer klokhet och bättre passningsprocent till mittfältet än tidigare. Nu när man missat C.L-pengarna är framtiden mer oviss. Hur många av stjärnorna blir kvar. Vilka nyförvärv kan man göra? Kör Mazzarri ett år till med ett lag som kan utmana om scudetton på allvar?
Säsongens bästa spelare: Ezequiel Lavezzi. Jämnt race med Cavani som gjorde sina mål, men Lavezzi fick sitt internationella genombrott med bland annat två mål mot Chelsea och gjorde nio mål i ligan.
Säsongens överraskning: Ingen.
Säsongens besvikelse: Marco Donadel. Kommer ni ihåg honom? Skadad större delen av säsongen och platsade sedan inte.
NOVARA 5
Kanske var det naivt att tro att de skulle klara sig kvar men jag trodde de hade en bra chans innan säsong. Men truppens styrka var helt enkelt inte tillräckligt bra. Man lyckades inte hitta en anfallare kapabel att göra 10-15 mål och man skulle behövt en mittback av större klass. Marco Rigoni var många gånger fantastisk men ofta för ensam i sin briljans. Konstgräset blev aldrig heller den fördel jag misstänkte att den skulle kunna bli. Novara har ändå en bra struktur för att kunna återvända till Serie A.
Säsongens bästa spelare: Marco Rigoni. Gjorde flest mål i laget från sin mittfältsposition och var både lagets hjärta och motor. Förtjänar en fortsatt plats i Serie A.
Säsongens överraskning: Santiago Garcia. Såg otroligt klumpig ut i Palermo och i sina första matcher för Novara. Klev sedan allt oftare upp på en mittfältsposition och utvecklades till en spelare som faktiskt ser ut att kunna göra lite karriär i högsta serien.
Säsongens besvikelse: Takayuki Morimoto. Jag tycker att det bor en bra spelare i Morimoto men han har svårt att få ut det. Får ofta lite för lite speltid men är också lite för vek och missar lite för mycket chanser.
PALERMO 5
Detta blev den sämsta säsongen Palermo gjort sedan man tog klivet upp i Serie A för åtta år sedan. Det var säsongen då tränare och sportdirektörer kom och gick som svängdörrar i ett köpcentrum, det var säsongen då det kändes som Zamparini tappade fotfästet. Jag har alltid försvarat president Zamparini och försökt poängtera vad han faktiskt gjort som är bra med klubben mer än alla hans brister, som t ex dåligt tålamod. Men Zamparini måste nu inse att han måste planera i ett längre perspektiv, öppna upp ett projekt med mer tålamod och själv kanske ta ett steg bakåt och låta andra sköta saker.
Annars är risken stor att tränarkarusellerna går på repeat och nya projekt stängs lika fort som de öppnas. En tveksam mercato öppnade upp för Palermos halvdassiga säsong där spelare som t ex Zahavi, Alvarez, Della Rocca och Vazquez blev meningslösa värvningar. Dessutom kunde Ilicic inte leva upp till fjolårest säsong och Hernandez var som vanligt mer skadad än frisk. Kvar stod Fabrizio Miccoli som ensam fanbärare och som vanligt levererade han som det fantastiska krutpaket han är och nästa säsong behöver han mer hjälp. Inte förrän den dagen Zamparini tyglar sig en aning och ger projektet tid kan det bli riktigt vackert för Palermo.
Säsongens bästa spelare: Fabrizio Miccoli. Alltid pålitlig, alltid så fascinerande. Slutar inte att göra mål och slutar inte att förtrolla med sin teknik. Fanbärare.
Säsongens överraskning: Igor Budan. När Palermo befann sig i en svacka kom Budan fram som gubben i lådan och började spruta in mål.
Säsongens besvikelse: Franco Vazquez. Det var mycket snack om argentinaren innan han kom men han visade inte mycket när han väl kom. Positions-krock med Ilicic. Bättre nästa säsong?
PARMA 7,5
Franco Colomba är en hyfsad tränare men inte en sån som tar ett lag till högre höjder. Detta anade säkert president Ghirardi redan från början men eftersom Colomba räddat kvar laget säsongen innan var man nästan tvungna att belöna honom med en fortsättning. Ett tag in på säsongen bytte man dock ut Colomba mot Roberto Donadoni. Där vaknade en intressant framtid för Parma.
Efter ett tag började laget vinna och spela riktigt bra under Donadoni och avslutade säsongen så vasst att man tog sig ända upp till en åttondeplats. Mycket av Parmas framgångar handlade om Sebastian Giovincos underbara fötter och hans utveckling till en storstjärna men även sådana saker som att försvarsspelet blev förbättrat, Jaime Valdes positionsbyte, Biabianys snabbhet och Marigas och Joanthans inträde spelade roll. Parmas framtid ser intressant ut med eller utan Giovinco. Tacka Donadoni för det.
Säsongens bästa spelare: Sebastian Giovinco. Hade en magisk säsong med massor av mål och massor av matcher där han gjorde som han ville. Utvecklades till en av Italiens allra bästa spelare.
Säsongens överraskning: Gianluca Musacci. Ingen jättesuccé men visade att han är en spelare med intressant framtid.
Säsongens besvikelse: Stefano Morrone. Plötsligt svepte åren över Morrone likt dödens kåpa. Hängde ofta inte med.
ROMA 6
De nya amerikanska ägarna ville bygga metropolen Roma till en italiensk version av Barcelona med hjälp av en spansk tränare. Det gick väl sådär. Luis Enrique avgick till slut. Egentligen har jag få invändningar mot någon i sammanhanget. Jag gillade de nya ägarnas projekt och tålamod kring det, man vill spela en offensiv fotboll, man vill satsa på unga spelare, man ville trots allt ha kvar L.E och fortsätta. Spelarna ville också ha kvar L.E, vilket tyder på att hans sätt och träningsmetoder måste varit omtyckta.
Så hur kan en säsong bli fel när så många gjorde rätt? Sanningen är väl att det både gjorts fel och rätt. Först och främst kanske man inte kan kräva så mycket mer än en sjundeplats med detta lag och ett projekt i sin linda men det finns också en del frågetecken. Varför lyckades inte L.E få ordning på försvarsspelet på nästan en hel säsong? Och nej, jag köper inte att det bara handlar om spelarnas kvalitéer eftersom det alltför ofta handlade om positionsförvirring och om ovisshet kring press eller inte.
Sedan var en del nyförvärv märkliga. Spanjorerna Bojan och Jose Angel kändes som tveksamma värvningar redan från början och Pablo Osvaldo var ju aldrig värd sin prislapp. Pjanic, Gago och Lamela däremot var bra värvningar men kunde inte leverera med jämnhet i sina första säsonger. Om man värvar många nya spelare som aldrig spelat i Italien tar det tid att acklimatisera sig, något man borde vetat men ändå gjorde och fick betala för. Detta tillsammans med att Totti hade en svagare säsong än på länge var bidragande orsaker till uteblivna framgångar.
Säsongens bästa spelare: Daniele De Rossi. Hans höst var mycket stark och han såg ut att trivas som fisken i vatten i sin nya låga mittfältsposition. Lite svagare under våren men ändå en garanti.
Säsongens överraskning: Fabio Borini. Värvades från Parma som i sin tur plockat hem honom från Chelsea och under Luis Enrique blommade han ut till en opportunistisk rörlig anfallare som tog sig ända in i landslaget.
Säsongens besvikelse: Francesco Totti. Det fanns många nya spelare som gjorde fiasko men Tottis svaga säsong var en större besvikelse. Börjar åldern ta ut sin rätt?
SIENA 6,5
Att Siena klarade sig kvar var mycket tränare Sanninos förtjänst. Laget var skickliga på att ställa om från försvar till anfall och försvaret spelade okomplicerat. Med små resurser hittade man rätt på transfermarknaden där framför allt Mattia Destro blev en stor succé. Gaetano D´Agostino bidrog med rutin och kloka fötter och Calaió gjorde mycket mål innan han blev skadad. Frågan är hur man ska kunna ersätta tränare Sannino och sportdirektör Perinetti som ser ut att lämna för Palermo. Det kan bli ännu svårare än årets “salvezza”.
Säsongens bästa spelare: Mattia Destro. Slog igenom med sin kompletta anfallsstil. Målkänsla, bra teknik, fin balans och tillräcklig styrka. Nu vill Inter åtgärda sitt misstag med att köpa tillbaka honom.
Säsongens överraskning: Mattia Destro. Att han var så pass vass redan nu.
Säsongens besvikelse: Daniele Mannini. En gång en viljestark ytterlöpare med massor av energi, nu en långsammare och tröttare variant av sig själv.
UDINESE 9
Förra sommaren tappade Udinese sina bästa spelare då bland annat Alexis Sanchez och Gökhan Inler lämnade klubben. Jag och många andra trodde nog på ett mellanår och en placering 8-10. Men vikten av ett tydligt projekt, en röd tråd och lugn och ro kan inte bli tydligare än i Udineses framgångar. Man har alltid spelare redo att kliva in i de lämnade fotspåren, tränare Guidolin är inte bara en bra tränare utan även en god psykolog och intelligent människa och så har man Totó.
Utan Antonio Di Natale skulle Udinese vara en kropp utan själ, en robot utan hjärta. Hans närvaro betyder så mycket och hans skicklighet och målfabrikation är lagets föda. Att man lyckades förbättra fjolårets 4:e placering och på nytt ta en kvalplats till Champions League är inget annat än ett provins-mirakel. Italiens smartaste klubb hoppas nu att den där kvalplatsen äntligen ska leda till gruppspel. Tänk om lite fler supportrar kunde hitta till arenan också för det är det här laget verkligen värda.
Säsongens bästa spelare: Antonio Di Natale. Gjorde återigen massor av mål och hjälpte Udinese på nytt till Champions League. En av Italiens finaste spelare.
Säsongens överraskning: Robert Pereyra. Fick spela en hel del under våren och gjorde det mycket bra. Mycket användbar då han kan spela på flera positioner.
Säsongens besvikelse: Almen Abdi. Det syns att han har boll i sig och det var nog tänkt att han skulle få mer chanser när Sanchez lämnat men Abdi gjorde ändå inget större väsen av sig.