Sju systrars återfödelse

Begreppet de sju systrarna var ett medialt påhitt i mitten av 90-talet då man menade att Serie A hade sju lag (Juventus, Milan, Inter, Lazio, Roma, Parma och Fiorentina) som alla kunde vinna scudetton. Nu vann ju både Lazio och Roma scudetton under den perioden men annars var det bara Milan och Juventus som lyckades bli mästare mellan 1995 och 2001, den period som de sju systrarna levde, så begreppet var mer en praktisk än en teoretisk korrekt term. Men det var ändå en symbol för Serie A:s glansdagar och välbefinnande.

Problemet var att en del av de sju systrarnas anatomi var uppbyggd på anabola steroider. Lazio och Parma kraschade med Cragnottis och Tanzis svarta affärer och Cecchi Goris Fiorentina gick senare liknande väg. Romas börsnotering var ett luftslott som blev en tickande bomb och ännu lite senare kom Calciopoli-tsunamin.

Idag är det ett annat läge i den italienska fotbollen. Mindre pengar men kanske också lite mer realism. Och faktiskt sju potentiella systrar. Den enda skillnaden i lagsammansättningen är att vi idag kan räkna in Napoli där istället för Parma. För mig är också Napoli en mer rättmätig syster än Parma enligt mina kriterier.

För egentligen handlar det om sju lag som varje år kan vara med i toppstriden, jaga Europa-platser och ha en stark supporter-bas. Parma hade en fantastisk era under 90-talet men levde mycket på Tanzis bluffpengar.

Idag har vi Juventus, Napoli, Inter, Fiorentina, Lazio, Roma och Milan på de sju första platserna. De sju systrarnas återuppståndelse. Alla de lagen har potentialen att komma bland de tre första. Varför kommer de fortsätta ha det?

För att Juventus har det bästa laget i Italien och den bredaste truppen. För att de egentligen inte har några brister förutom att de saknar en riktigt vass anfallare och för att Antonio Conte återvänder nästa vecka.

För att Napoli har enormt stöd från sina supportrar, för att Marek Hamsik dansar kanske serie A:s vackraste mittfältsdans, för att Edinson Cavani är en av världens bästa anfallare, För att Lorenzo Insigne är en inhemsk stjärna i görningen, För att Paolo Cannavaros hjärta brinner för klubben och för att Gökhan Inler skjuter hårdare än de flesta.

För att Inter har så mycket klass längst fram. För att Walter Samuel fortfarande är en vägg och för att Andrea Ranochia och Juan Jesus är två av ligans bästa unga försvarare. För att Samir Handanovic troligen är seriens vassaste målvakt och för att Inter har så många unga spelare med stor talang.

För att Vincenzo Montella är seriens coolaste tränare. För att just Montella skapat ett vackert och konkret välspelande kollektiv av detta Fiorentina och för att Stevan Jovetic är en superstjärna. För  att Manuel Pasqual och Juan Cuadrado ofta äger sina kanter och för att David Pizarro fortfarande är ett litet mittfältsgeni. För att Della Valle kommer värva en striker under januari.

För att Vladmir Petkovic har gjort ett lag av detta Lazio. För att de har förmågan att föra matcher och även vinna dem. För att de har Mirsolav Klose och Hernanes och för att mittfältet är  otroligt starkt.

För att tiden talar för Zdenek Zeman och hans Roma. För att Francesco Totti fortfarande är full av magi, för att man har Italiens största talang-pool i Mattia Destro, Erik Lamela, Alessandro Florenzi och Marquinhos. För att Miralem Pjanic har börjat plocka ut sin skicklighet och för att det snart är januari och man då kan värva 1-2 försvarare.

För att Milan har Stephan El Shaarawys nutid att glädjas över och hans framtid att dregla över. För att Riccardo Montolivo har börjat visa att han kan vara en nyckelspelare och för att Kevin Prince Boateng visade sist att det finns liv i honom. För att Robinho kan säljas i januari och öppna upp pengar för förstärkningar och för att varumärket Milan fortfarande är hyfsat starkt.

Visst går det att hitta lika många motsägelser om man vill se glaset halvtomt. Men jag ser det gärna halvfullt. Jag tycker mig sig se sju systrar så smått vakna. Om än gäspande och halvt blundande, så ändå upptinade ur sin frysbox.

Vänta bara.