Milano gråter, Genua ler

I lördags föll Inter mot dåvarande jumbon Parma. Ett Inter som aldrig lyckas få ihop bitarna, spelet eller något momentum den här säsongen.

Medan Rodrigo Palacio har tappat allt och Zdravko Kuzmanovic är den han alltid varit börjar Mateo Kovacic bli allt mer en predikant i öknen. Ett Inter som troligen är dömda så länge Walter Mazzarri sköter den taktiska tavlan.

Igår gick Milan samma öde till mötes. Förlust med 2-0. Fast 0-2. Mot Palermo. Milan har sett riktigt risiga ut under Seedorf och Allegri, men aldrig så usla som igår.

Det var en uppvisning i förutsägbart och trögt spel. Det var eviga bolltransporter utan mål och klen rörelse utan boll. Jeremy Menez visade upp sitt fula fotbollsansikte av sina två, med eviga solonummer utan lycka. Fransmannen kan vara lika genial som fruktansvärt irriterande.

Ett Milan med ytterbackar som inte kan slå inlägg, alltid med någon mittback som faller ihop var fjärde match och med en högavlönad före detta anfallsstjärna som inte längre har det rätta steget.

Andrea Poli kämpade men kunde inget annat, Riccardo Saponara gav meningslösheten ett ansikte och Keisuke Honda var tillbaka till februari 2014.

Pippo Inzaghi lyckades ge Milan lugn och harmoni åter, men efter det måste det även till annat. Rätt spelidé, rätt taktik.

Efter tio omgångar är jag beredd att ställa mig ytterst tveksam till Pippos kunnande. Men det är ju också så att kvalitén på truppen är nog precis som tidigare helt enkelt inte tillräckligt bra.

Vilket faller tillbaka på ledningen. Silvio slänger ut höga betyg åt sin tränare och Barbara snackar om varumärket, men Milan-skeppet flyter ungefär på exakt samma ställe som för ett år sedan. Ingen flyttar nålen.

Milan måste erkänna sina problem och vilka man är idag. Sluta låtsas att man är bättre än vad man är. När man tittat sig i spegeln ordentligt finns det nog ingen annan utväg än att hitta nya ägare eller nya pengar.

Annars är risken stor att vi kommer skriva samma rader, se samma matcher som idag och igår.

Vi ska dock inte ta ifrån Palermo och deras insats. De var modiga och spelade med rätt hastighet när det krävdes. Enzo Maresca var en taktisk tillgång och Pablo Dybala lyckades sysselsätta ett försvar på ett sätt som fyra Milan-anfallare tillsammans aldrig var i närheten av.

Det var också en seger för Maurizio Zamparini. Presidenten som alltid sparkat sina tränare så fort det blåst en aning motvind. Den här gången gjorde han inte det. När man trodde att Giuseppe Iachini skulle få sparken blev han kvar.

Kanske var gårdagens seger även frukt av det ovanliga handladet av den gode och onde Zamparini.

Samtidigt som Milano sorgset ser sina klubbar haverera, blickar fotbollsstaden Genua mot nytt ljus.

Sampdoria brottade ner Fiorentina efter att ha fått den billigare av de billigaste straffar, en straffräddning av Romero och ett underbart solomål av Eder Martins. Segern fick president Michele Ferrero att dansa glädjedans på läktaren.

Hack i Sampdorias häl smyger kusinerna Genoa. Ny seger igår mot Udinese. Efter det där krysset mot Empoli har man satt ihop tre raka segrar. Medvinden är total. Matri gör mål som förr, Marchese lekte Zidane och Kucka hittade stora kanonen.

Medan Milano-lagen letar efter sina identiteter, letar Genua-lagen efter Europa platser.

Så kan det också låta i dagens italienska fotboll.