Nu är det uppehåll igen. Men innan landslagen skulle samlas hann både Juventus och Roma återställa saker och ting i ligan. Det var lite som om de hittade tillbaka till sina gamla jag från början av säsongen. Att motståndet inte var det bästa hjälpte ju till förstås.
I Juventus fall var det verkligen så. Att motståndet inte var av allra högsta klass. Parmas försvarsspel var en skräckfilm och skulle behöva byta ut hela backlinjen i januari.
Men det fanns också mycket klass för Donadonis mannar att hantera. För mycket. Lichtsteiner gjorde högersidan till en schweizisk Autobahn, Tevez lekte Maradona och både Morata och Llorente verkade må bra av den nya konkurrens-situation de själva skapat.
Till och med Kingsley Coman fick visa upp sin fina talang när han fick komma in och leka med Parmas småpojkar.
Att det blev hela 7-0 var ju såklart en blandning mellan Juves skicklighet och Parmas brist på skicklighet, men det finns en styrka i att inte stanna upp vid tre, fyra noll och spela av matchen. Det är nämligen annars vanligt i Italien. Jag gillade att man körde på, lät flera spelare få visa upp sig och hamna i målprotokollet. Jag tror sådant är viktigt för att hålla hela truppen nöjd. Det finns ingen som tackar dig för att du skonar ett sämre lag.
Roma hade en lite tuffare motståndare i Torino, men satte tonen snabbt med att ta kontrollen över matchen och styra dess tempo. Jag tyckte Garcia gjorde rätt val av spelare när han bland annat vilade Radja Nainggolan som sett sliten ut på sistone. Pjanic dikterade villkoren på mitten tillsammans med briljante Seydou Keita (årets överraskning!?) medan De Rossi såg till att “städa” rent omkring sig.
Torosidis och Cole vågade gå på attack utan att tappa sina defensiva uppgifter. Bakåt kände Manolas och Yanga-Mbiwa trygga och framåt var Tottis full av fina skarvningar och Gervinho full av fart. Lite så där som det brukade se ut. I den andra halvleken fick även Adem Ljajic visa sin genialitet med ett vackert mål.
De två “stora” lagen i Serie A hittade tillbaka till rätt spår precis innan fotbollståget stannade till vid landslagsuppehållets perrong.
***
Kanske kan vi snart räkna till tre. Tre “stora” lag. Tre lag som ska göra upp om titeln. Napoli tog en tung skalp mot Fiorentina och fortsätter sin fina form. Higuain ser vassare och vassare ut och även om de poängmässigt fortfarande ligger en bit efter Juventus tror jag definitivt att de är med i guldstriden igen. Hatten av för Benitez som lyckades hålla lugnet, tro på sig själv och hitta formen i rätt läge.
***
Mazzarri kryper allt närmare sin egen avskedsansökan. Eller snarare närmare ett avsked. Det lär ju snarare vara Thohir som först klipper banden.
Gårdagens förlust handlade visserligen mer om Gary Medels volleybollspel än Mazzarri, men känslan är alltid att Inter inte har konroll på saker och ting och att spelet inte är balanserad. Man är väldigt sällan imponerad av Mazzarris Inter. En poäng mot Parma och Hellas Verona är väl inte riktigt vad man hoppats på under de här två veckorna som ledningen skulle “reflektera” över situationen.
Finns väl inte så mycket att reflektera över. Se till att hitta rätt ny tränare bara. Och ett par vettiga värvningar i januari.
***
Nemanja Vidic har inte blivit den ledargestalt jag trodde han skulle bli. Han verkar snarare passerat bäst före datumet. Samma ord kan egentligen tillskrivas Rafael Marquez.
***
Javier Saviolas klack. Nico Lopez avslut. Klart de ska ha mer speltid. Fixa spelsystemet, Andrea.
***
Ett år senare visar Mr Chievo prov på liv. Sergio Pellissiers två mål igår var vägda i guld.
***
Josip Ilicic måste säljas i januari. Sjachtar-Fernando måste köpas. Och en anfallare med tanke på alla skador och med tanke på hur lång tid det tar för Mario Gomez att hitta formen (han kanske aldrig gör det heller).
***
Jag är inte förvånad över att Empoli vann över Lazio. När ett lag som fått mindre poäng än vad de spelmässigt förtjänat möter ett lag som fått fler poäng än var de spelmässigt förtjänat brukar det kunna bli så.
***
Är det inte ovanligt många landslagsuppehåll den här hösten?