När Antonio Conte hoppade av tränarjobbet från Juventus i somras och när Walter Mazzarri fick sparken härom veckan försvann inte bara två tränarprofiler från Serie A. Då försvann även två av de av största förespråkarna av en trebackslinje.
Trebackslinjen (som även kan beskrivas som en fembackslinje i en del fall) håller på att försvinna från italiensk fotboll. Idag kan man kan säga att endast Torinos Ventura, Parmas Donadoni och Genoas Gasperini använder sig av det systemet.
Och då ska vi inte glömma att Donadoni använde sig av en fyrbackslinje nästan hela säsongen ifjol och övergav den inte förrän ett par omgångar sedan i ett försök att ändra på den negativa trenden.
Andrea Stramaccioni tog över Guidolins treback och ändrade om efter bara fyra omgångar. Livorno och Bologna åkte ur den högsta serien med sina trebackslinjer.
Massimilano Allegri ärvde Contes spelsystem och har fortsatt på det spåret under nästan hela hösten. Tills nu. Allegri har i och med skador börjat gå över till en fyrbacksklinje, men det var nog bara en tidsfråga innan han skulle byta till sitt föredragna spelsystem som innebär fyra backar.
Trebackslinjen fick ett litet uppsving under sommarens VM, inte minst tack vare Louis Van Gaals succé med Holland, men samme tränare skrotade det systemet efter bara ett par veckor i Manchester United.
Luis Enrique experimenterade med en treback under sommaren, men när väl säsongen satte igång så gick han tillbaka till det 4-3-3 som Barcelona är vana vid.
Det bästa och största undantaget är Bayern Munchen. Och ändå inte. Pep Guardiolas bygge är ett taktiskt monster. Han är ingen predikant av en trebackslinje trots att han använder sig av det ibland. Guardiolas fotboll är en modern variant av totalfotbollen.
Det är som om han tagit det Ajax-inspirerade Barcelona-tänket och vridit om det 90 grader. Få lag har ändrat spelsystem så ofta med sådan framgång som Guardiola har gjort under hösten.
Bayern Munchen kan ställa upp med en treback där Alaba (innan han blev skadad) både är mittback och offensiv mittfältare på samma gång, där Xabi Alonso både är defensivt ankare och offensiv point guard.
Där han gjort om Lahm från ren ytterback till mittfältsguru. Där Robben, Ribery och Bernat använder flankerna och skär in i plan. Där de offensiva spelarna är i ständig rörelse och laget är en taktisk kameleont. Spelarna under Guardiola tvingas och lär sig att spela på flera olika positioner.
Få tränare är så innovativa som Pep. Men det handlar också om kvalité. Hade Guardiola inte haft världsspelare på varje position hade han aldrig kunnat sätta sin idéer till verket. Det hade han inte kunnat i Barcelona heller.
Och kanske är det främst spelarkvalitén som bestämmer hur man kan spela än tvärtom.
Jag kan ändå sakna lite nytänkande i den italienska fotbollen. En gång i tiden räckte det med att man utbildade sig i Coverciano och så låg man i framsätet när det gäller taktiskt kunnande. Jag är inte så säker på att det är så längre.
Det finns dock tecken på förändring. Jag kan gilla Filippo Inzaghis försök med Menez som falsk nia där han får röra sig fritt. Rudi Garcia har definitivt stått för en viss uppfräschning med sitt Roma där han på många sätt försökt tillämpa en mer modern fotboll.
De Rossi agerar inte helt olikt Xabi Alonso när han kliver ner och blir till en extra försvarare och när spelet har flutit som bäst har man varit svårlästa med sitt skickliga sätt att ändra taktik från match till match.
Även Rafa Benitez har gett den italienska fotbollen lite nytt. När spelet fungerat som det ska har Napoli varit ett offensiv tivoli, med kreativitet och fint kombinationsspel. På ett sätt man inte ser så ofta i Serie A.
Jag hoppas att den nya generationen italienska tränare kommer med mod och nya idéer. För det behövs.
Så är det bra eller dåligt att den italienska fotbollen ser ut att överge trebackslinjen för t ex 4-3-3 eller 4-2-3-1? Min spontana reaktion har alltid varit ja, men det är inte så enkelt. För som jag nämner handlar det mycket om kvalité. Spelar man med en fyrbackslinje kräver det t ex att ytterbackarna helst håller hög klass.
Idag är det ont om det i Serie A. Det är inget bra tecken att Maicon fortfarande är en av seriens bästa yttrar, eller att Maggio regregerat i svindlande fart eller att De Sciglio blivit en skugga av sitt talangfulla jag.
Det är därför en bra, men inte fantastisk, spelare som Matteo Darmian är så het på transfermarknaden. Det finns ett stort tomrum på duktiga ytterbackar i den italienska fotbollen och det finns inga nya Paolo Maldinis eller Gianluca Zambrottas på ingång.
Men kanske kommer efterfrågan att skapa nya skickliga ytterbackar. Något som trenden med fyrbackslinje kan komma att lyckas med.
På söndag ska Inter försöka sadla om till nytt liv under Roberto Mancini och en fyrbackslinje.
Det är inte en slump, det är en trend.