Inte ens Spalletti kan ändra på detta Milan

Förlusten mot Atalanta var inte vad Filippo Inzaghi hade räknat med. Men kanske borde han inte varit förvånad. Den påminde ju väldigt mycket om förlusten mot Sassuolo två veckor innan.

Däremellan hade man tagit en relativt meningslös poäng mot Torino på bortaplan.

Ett Milan där lagdelarna blivit för långa, där det inte funnits något skydd på mittfältet och där det gått för långsamt.

Ett Milan där Jeremy Menez mer och mer presenterat den spelare jag trodde de hade värvat i somras (den där irriterande och ineffektive Menez), där El Shaarawy inte får det att fungera och där Montolivo spelat som en sömngångare.

Ett Milan där försvararna byts ut vecka efter vecka, men med ungefär samma mediokra resultat. Där Giampaolo Pazzini är det enda vettiga valet som central anfallare och där Alessio Cerci redan tjafsat med Ignazio Abate.

Ett Milan som nu försökt med två orutinerade Milan-ikoner som tränarexperiment utan någon större framgång.

Det har ju sett ut så här mer eller mindre sedan Zlatan Ibrahimovic och Thiago Silva lämnade klubben för större pengar i Paris. Ända sedan Silvio Berlusconi plötsligt deklarerade att pengarna var slut och Adriano Galliani blev tvungen nu att leta förstärkningar som inte kostar något i övergångssumma.

Costo Zero.

Anno Zero.

Problemet är att man aldrig riktigt erkänt att man hamnat på år noll. Man har fortfarande bröstat upp sig som universums mest titulerade klubb och slängt rätt höga löner på gratis-spelare som tidigare varit stora stjärnor.

En genväg som inte fungerat.

Under Filippo Inzaghi har spelet nästan bara fungerat när man tagit ledningen och kunnat satsa på omställningar. Så fort man har legat under eller ska föra matcherna har det varit svårare.

Innan Inzaghi blev vald till tränare för A-laget försökte jag studera hans Primavera-lag. Jag kom fram till att hans spelidé var rätt klassisk italiensk utan några större nya inslag.

Det är ungefär vad vi fått se den här säsongen också. Till en början kändes det som om han fått ihop laget och förbättrat stämningen.

Men han har inte kunna lura sanningen.

Sanningen är att hur hygglig coach Pippo än är (och jag skulle nog säga att han endast är hygglig) så kan han inte förvandla sten till guld.

Han är ingen alkemist.

Nu pratas det om Luciano Spalletti och Cesare Prandelli. Det kan vara vettiga lösningar. Två tränare som har rutin och ideologier.

Jag skulle inte sätta min tillit till en fiasko-bränd Prandelli. Jag skulle föredra Spalletti av de två. Han har en förmåga att bygga spännande lag och använda innovativa medel.

Något som detta Milan skulle behöva.

Men det var det här med nya vindar. Om uppgifterna stämmer så funderar nu Berlusconi på att sälja klubben. Det är naturligtvis den enda egentliga lösningen till ny framgång som jag ser det.

Det borde redan ha skett.

För om man har en klubb som på allvar funderar över att förlänga kontraktet med Daniele Bonera, ja då är det illa ställt.

Det kommer inte ens Spalletti kunna ändra på.