Nya Balotelli och Milans två ansikten
Lorenzo Medici
Det var på många sätt den gamla vanliga Mario Balotelli och ändå inte riktigt. Den där anfallaren som sysselsätter ett helt försvar och fixar frispark stup i ett kunde vi känna igen. Den där Super-Mario som tar över showen kändes bekant. Igår kändes det t ex som om Carlos Bacca krympte ihop under Balotellis stora skugga.
Men det var också en Balotelli som kämpade mer för laget och en Mario som bjöd på sitt största leende på länge. Kanske en mer mogen spelare och människa helt enkelt.
Och det dröjde inte många minuter innan han hade satt sitt signum på matchen. En smekande, snärtande frispark som svävade in bakom en handfallen Karnezis. Som om han gav bollen både ömhet och smisk på samma gång.
Bang, bang, Super Mario was back.
Får han det där lägena så slår han ju ofta till. Liverpool kan kanske ta lusten ur Balotelli men ingen kan ta ifrån honom hans tillslag.
När sedan Bonaventura elegant gjorde 0-2 på Montolivos laserstråle till pass och Zapata nickat in 0-3 trodde nog de flesta att det var godnatt Udinese. Kanske även Milan själva.
Men Mihajlovic skulle leka “defensiv-smart” och bytte ut unge Calabria mot den betydligt äldre Alex och flyttade ut Zapata på kanten. Tio minuter senare hade Udinese gjort 1-3 och 2-3 där båda målen initierats just utifrån Milans högerkant. Slump eller ej, så hade Milan nästan skänkt bort en klar ledning.
Ett Milan med två ansikten.
Montolivo sjönk längre ner i planen och hade svårt att erövra boll. Udinese började attackerade mer och mer och Milan spenderade större delen av den sista halvtimmen till att försvara sin ledning med näbbar och klor. För andra gången i rad släppte Milan in två mål och tvingades göra tre för att vinna en match. Det kan bli jobbigt i längden.
Det finns en del att grunna på för Mihajlovic och spelet sitter ännu inte riktigt. Men man har två raka segrar, Balotelli verkar vara i gott slag och lagmoralen i laget verkar stark.
Det finns nämligen alltid detaljer som inte är självklara att leta efter i matcher. Igår hittade jag en efter slutsignalen. Det gick inte att ta miste på glädjescenerna hos Milan-spelarna. Där fanns det något som tidigare inte fanns, något som liknade – en för alla, alla för en.
Och medan man får jobba vidare på försvarsspelet och den mentala biten kan det vara tryggt att veta att man redan har en av de viktigaste ingredienserna för att nå framgång på sikt.
Glädjen och en viljan som sammanfogar kollektivet till en stark och blomstrande enhet.
![]()
Publicerad 2015-09-23 11:27