Inter och Napoli var bäst i frågan om att vinna "enkla" matcher
Lorenzo Medici
Att vinna de stora matcherna är viktigt. De där mötena när toppklubbarna mäter musklerna med varandra. Det är en del av att vinna en scudetto. Men det är minst lika viktigt hur man hanterar “enkla” matcherna, hur man lyckas mot de mindre lagen. Det där är minst lika viktigt, om inte av ännu större betydelse.
Den här helgen gav vissa svar på det.
Roma lyckades bara få med sig en poäng i vattenpolo-matchen mot Bologna i lördags. Visserligen var det ett Donadoni-förbättrat Bologna man mötte på en gräsmatta som knappt gick att spela på, men det var ändå två förlorade poäng.
Även Fiorentina tappade mark i toppen. För andra gången den här säsongen lyckades inte Paulo Sousa med sin turnover-taktik. Empoli var rappa och modiga, Saponara dansade runt Viola-försvaret och man skaffade sig en 0-2-ledning som var imponerande (första målet var dock egentligen offside).
I Fiorentina sprang Rebic och Mati runt och var ineffektiva, Suarez var en bluff på mitten och de ordinarie spelarna saknades. Det märktes inte minst när Bernardeschi och Kalinic hoppade in i andra halvlek och vände på steken. Nu lyckades de inte vända helt och hållet utan fick nöja sig med 2-2 genom två mål av Kalinic.
Upphämtningen visade på moral och kvalité, men man kan inte låta bli att undra hur matchen hade slutat om Sousa hade ställt upp med det bästa laget. Jag skulle kunna vara snäll och säga att jag förstår poängen med ge alla en chans, men också elakare och helt enkelt säga att Sousa sumpade sin startelva totalt.
Nu är det lilla poäng-tappet ingen katastrof för Fiorentina, men än dock tappade poäng. Och vill man drömma på allvar ska måste sådant undvikas i största möjliga mån.
***
Napoli lyckades desto bättre. De visade stort tålamod när de mötte ett ultra-defensivt Verona. Till slut hittade Lorenzo Insigne rätt med ett fint placerat skott och när Hellas blev tvungna att försöka anfalla för en gång skull, straffade Napoli dem ganska omedelbart efter ett väldigt fint anfall regisserat av Hamsik.
Även om motståndet var svagt visade segern på viss styrka. Det är inte så himla enkelt att alltid vinna de där matcherna när motståndarna ställer upp med handbolls-försvar och inte lämnar några ytor bakom sig. Man tappar lätt fart och spelet kan bli stereotypt. Men Napoli har spelare som kan dyrka upp försvaren genom individuell skicklighet och sedan har Sarri snickrat ihop ett försvarsspel som inte tillåter några omställningar, vilket gör att man etablerar ett tryck som till slut blir för mycket för motståndarna.
Just på det sätt som Maurizio Sarri har lyckats sätta försvarsspelet är det mest imponerande med årets Napoli. Han har tvättat bort chansbrytningarna som var så vanliga under Rafa och fått mittfältet att veta hur de ska agera i defensiven. Det är nog den största anledningen till att tro att Napoli kan gå hela vägen.
Framåt har man superkrafter som räcker och blir över.
***
Precis som Napoli har Inter stått för en metamorfos när det gäller försvarsspelet. Bort med Ranocchias och Juan Jesus risktagande och in med Mirandas lugn och Murillos skicklighet. Skillnaden är som dag och natt.
Mot Frosinone passade man även på att göra sin mest imponerande offensiv insats. Precis som jag trodde och hoppades ställde man upp med en 4-2-3-1-uppställning. Däremot överraskade Mancini med att spela med Ljajic och Biabiany från start tillsammans med Jovetic och Icardi.
Det blev en grandios succé. Medan Biabiany höll sig på sin kant rörde sig Jovetic och Ljajic över stora ytor och blev svårmarkerade. Fransmannen gjorde mål och löpte förbi sina motståndare flertalet gånger och såg ut som i gamla fina Parma-dagar. Ljajics fantasi och teknik briljerade. Det var hans skott som ledde fram till det första målet och han framspelning till Icardi var ett konstverk. När serben är på plan ökar underhållningsvärdet rejält.
Perisic och Brozovic må vara bra spelare och taktiskt skickliga, men Ljajic har en kombination av teknik, genialitet, fart och skott-teknik som de inte har och Biabiany är helt enkelt lagets snabbaste spelare. Att de lär få använding av alla fyra råder det inget tvivel om. Sätter vi ihop Inters nya försvarsspel med gårdagens offensiva fyrling höjer Inter sin scudetto-temperatur med rätt många grader.
I alla fall på min skala.
***
Det känns som om Lazio håller på att falla ihop, som om luften gått ur dem och som om de inte längre har något att slåss för. De Vrijs skada är en ruin i sig. Fjolårets magi är puts väck, Candreva och Felipe Anderson glimrar inte och längtar kanske bort. Det klena förtroendet från supportrarna (bland annat på grund av misstro till Lotito, derby-förlusten och protester mot att man separerat kurvan med hjälp av plexiglas) är säkert även en anledning den urholkade viljan.
Stefano Pioli må se sina sista dagar som Lazio-tränare, men frågan är hur mycket ansvar som ligger hos honom över den bleka formen.
***
Skillnaden mellan Davide Ballardini och Giuseppe Iachini blev inte så stor efter det första ögonkastet. Försvarsspelet var dock förändrat till en fyrbackslinje och den kändes mycket stabil mot Lazio igår och en poäng på Olimpico är inte fy skam. Däremot var det ungefär samma ideologi framåt. Cynism och kontringar. Jag måste dock se mer av Ballardinis inverkan innan jag drar för stora slutsatser.
Tyckte dock att det var tråkigt att inte Robin Quaison fick chansen.
***
Har Carpi redan åkt ur Serie A? Det känns som det.
***
Genoa kan det där med att vinna i slutminuterna. Tre viktiga poäng mot Sassuolo igår som ger lite andrum.
Domenico Berardi måste sluta göra dumma saker. Han har ju en tendens till det. Fällningen och utvisningen var rent ut sagt korkad. Det var kanske inte så smart av Diego Perotti att brusa upp så mycket, men hans röda kändes en aning överdriven.
****
Vincenzo Montellas start i Sampdoria var en stor besvikelse. Förlust mot Udinese och typ inte ett enda skott på mål. Jag hade förväntat mig mycket mer.
Förmodligen Massimo Ferrero också.
Publicerad 2015-11-23 10:35