Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Burnleys framgångar beror vare sig på tur eller på svart magi

Det är inte alltid tråkigt att ha fel. Det skulle exempelvis krävas en riktig grinolle för att sitta och sura över att Burnley efter åtta spelade omgångar befinner sig på sjunde plats i tabellen, bara för att man inför säsongen såg Burnley som dead men walking, ett lag mer eller mindre givet att åka ur Premier League. Tvärtom, det är sådana historier som glädjer och lyfter upp en säsong.

Det finns som jag ser det två saker som är enastående med Burnley. För det första att ett lag som byggde så mycket av sin framgång förra säsongen på ett, med deras mått mätt, enastående starkt facit hemma på Turf Moor, samtidigt som de bara vann en enda match och tog totalt sju poäng på bortaplan, den här säsongen redan har tagit åtta poäng och är obesegrade på bortaplan.

För det andra att det faktiskt inte beror på att Burnley har haft något lätt spelschema på bortaplan. Dessa fyra bortamatcher har tvärtom varit på Stamford Bridge, på Wembley, på Anfield och på Goodison Park. Åtta poäng på dessa fyra bortamatcher hade varit ett mycket bra resultat för vilken som helst storklubb. För Burnley kan det bara ses som enastående.

Inte blir det precis så mycket lättare idag när Burnley ställs inför vad som kanske är att betrakta som den för närvarande svåraste uppgift som går att hitta i fotbollsvärlden, nämligen en bortamatch mot Man City. Om Burnley onekligen har visat upp en imponerande skicklighet i fotbollens svarta konster så sätts de obestridligen på hårt prov den här eftermiddagen.

Ofrånkomligen när Burnley norpar poäng borta mot storklubbarna kommer spontana och partiska reaktioner av oförståelse om hur det är möjligt och utrop om tur hit och tur dit. Statistik ser ut att ge visst stöd till detta. Burnley tar emot fler skott än något annat lag i Europas fem största ligor, har lägst bollinnehav, slår näst lägst antal passningar av alla och skjuter själva mycket lite.

Men sådan statistik är bara halva sanningen. Den andra halvan av statistisk sanning säger å sin sida att Burnley är det lag som blockerar flest skott av alla lag i dessa fem största ligor. Tre Burnleyspelare – Ben Mee, James Tarkowski och Jack Cork – är bland de fyra spelare som blockerat flest skott i Premier League hittills den här säsongen.

Detta betyder att trots att Burnley får ta emot flest skott av alla lag i Premier League och i de stora ligorna så är det förhållandevis få av dessa skott som faktiskt träffar mål. En annan anledning är att skotten i ovanligt hög utsträckning kommer från utanför det egna straffområdet. Det betyder att i slutänden är det bara 22% av skotten som faktiskt sätter Tom Heaton eller Nick Pope i arbete.

Med detta är Burnley unika i Premier League. Effekten är ytterst konkret och kan jämföras med hur stor andel av sina skott som Burnleys motståndare hittills den här säsongen träffar mål. För Everton är det ingen större skillnad, men för Chelsea och Tottenham minskar antal skott på mål med en tredjedel och för Liverpool handlar det om dryga hälften av antalet skott på mål jämfört med normalt.

Det är inte en fråga om tillfälligheter. Istället är en produkt av att Burnley och Sean Dyche har jobbat otroligt hårt med defensiv organisation där alla spelare har väldigt tydliga uppgifter och vet sina roller till punkt och pricka. Det hjälper att Burnley kan spela med närmast oförändrad backlinje match efter match, det är ett lag som väldigt sällan går bort sig.

Men det är inte enbart en fråga om struktur utan lika mycket en fråga om psykologi. Försvarsspel handlar inte bara om att befinna sig på rätt ställe utan också om att göra rätt sak vid rätt tillfälle. Burnleys höga statistik när det kommer till att blockera skott säger en hel del. Att skydda målet är viktigare än att skydda sig själv. Sean Dyche drömmer om ett lag av Börje Salmings.

Men det vore alldeles för enkelt att bara avfärda Burnley som ett defensivt brunkargäng. Sanningen är emellertid att en stor del i Burnleys gradvida förbättring bygger på att de blivit allt bättre offensivt. Inte så mycket i termer av volym som i kvalitet. Burnley skjuter inte många skott mot motståndarnas mål men en mycket hög andel av dessa skott kommer inifrån motståndarnas straffområde.

Burnley skjuter i själva verket färre skott än förra säsongen, men träffar å andra sidan mål med fler skott per match än förra säsongen. De har varit dubbelt så effektiva i termer av målskytte den här säsongen jämfört med förra, och då har de ändå kostat på sig att missa en mängd chanser mot West Ham under förra omgången. Offensivt såväl som defensivt visar Burnley att kvalitet är viktigare än kvantitet.

Det innebär att Burnley rimligtvis måste spela med en viss kreativitet och tanke när de väl har bollen. De kan inte bara lyfta upp bollen och hoppas på det bästa. Här har Burnley i själva verket flera viktiga spelare såsom Robbie Brady, och inte minst två mycket kloka värvningar i Jack Cork och Chris Wood. Alla tre är viktiga nyckelspelare i Burnleys offensiv.

Vad detta betyder är att Sean Dyche har lyckats utforma en offensiv som är perfekt anpassad till ett lag av Burnleys storlek och förutsättningar. Det innebär emellertid inte att Dyche därmed vore ett bra val som manager för någon av Englands storklubbar, ens i bred mening. Det har konstaterats att Sean Dyche vore en perfekt fit för Leicester. Ytterst tveksamt. Dyche är däremot en perfekt fit för Burnley.

Dyche har inte visat någon benägenhet att vilja spela en mer tekniskt orienterad fotboll, eller värva mer tekniskt orienterade spelare. Något som skulle krävas i större klubbar än Burnley. Ropen om Dyche för större uppdrag låter alltså mer som en önskan att se engelska tränare lyftas upp än som realism. Dyche har däremot visat sig vara en utmärkt tränare att göra ett mittenlag av ett tänkt bottenlag som Burnley.

Sean Dyche är på så vis en stor anledning till varför botten av Premier League är starkare än på många år. Burnley är det kanske bästa exemplet på detta. Deras enda problem just idag är emellertid att även toppen av Premier League är starkare än på många år, och högst upp på den toppen befinner sig för tillfället Man City, dagens motståndare.

Burnley och Man City kan synas som två klubbar som åtminstone inom ramarna för Premier League är varandras totala motsatser. Vad de båda däremot har gemensamt är att de befinner sig i för dem så framskjutna positioner som de gör på grund av ett tålmodigt, långsiktigt och målmedvetet arbete baserat på en tydlig idé om hur de ska spela fotboll, även om dessa idéer är helt och hållet olika.

Det är alltså vare sig fråga om tur eller svart magi. Inte heller är det enbart en fråga om pengar. Man City har haft mest pengar av alla under många år utan att vara så här bra. Burnley har fortfarande nästan minst pengar av alla men lyckas ändå bättre än många andra. Värde för pengar är det mer relevanta och inget ger mer värde för pengarna än hårt arbete, kompetens, målmedvetenhet och en tydlig idé.

Vilket borde vara en lärdom för alla underpresterande klubbar i Premier League, det finns inte längre några genvägar, om det någonsin har funnits. Frågan är däremot, i en tid när det börjar bli allt mindre meningsfullt att egentligen tala om bottenlag i Premier League, om mittenlag som slarvar i sin planering kommer få betala ett allt högre pris för den saken från och med den här säsongen.

Burnleys framgångar beror vare sig på tur eller på svart magi. Detta är bara uttryck de använder sig av som har tagit sig för att försöka förklara sådant de i själva verket inte ser eller förstår, eller sådant de blivit socialiserade att tycka inte är lika fina som andra fotbollsidéer, inte lika mycket värt. Men för Burnley är deras idé skillnaden mellan Premier League och Football League.

Peter Hyllman

Varför Slaven Bilic fortfarande är West Hams manager är svårt att förstå

Att vara manager i Premier League kan knappast vara lätt. Två managers har redan fått sparken den här säsongen, Frank De Boer från Crystal Palace och alldeles nyligen alltså Craig Shakespeare från Leicester. Vad gäller De Boer har han hunnit med att ersättas av Roy Hodgson, samtidigt som Leicester ännu inte anställt någon permanent ersättare för Shakespeare.

Redan i söndagens hörna nämnde jag de managers som jag ansåg ha passerat sina respektive bäst före-datum. Det var Slaven Bilic, Arsene Wenger, Craig Shakespeare, Ronald Koeman och möjligen även Mauricio Pellegrino. Det tog alltså bara några dagar för en av dem att få lämna sitt jobb. Frågan är vilka fler som står på tur.

Arsene Wenger vet vi inte kommer sparkas, det finns bara ett enda sätt på vilket han inte längre är Arsenals manager, nämligen att han bestämmer sig för att sluta som Arsenals manager. Mauricio Pellegrino känns ändå som att han har en del förtroendekapital kvar att spendera, åtminstone så länge Southampton inte glider längre ned mot nedflyttningsstrecket än där de är.

Ronald Koeman borde ligga riktigt illa till. Det är svårt att med övertygelse säga någon annan engelsk klubb än Everton under senare år med ett större gap mellan satsning och förväntningar å ena sidan, och spel och faktiska resultat å andra sidan. Det har givet utgångsläget varit något av en fullständigt katastrofal säsongsinledning för Everton.

Under veckan var Farhad Moshiri och Evertons VD på besök på Evertons träningsanläggning, vilket aldrig någonsin brukar vara ett bra tecken när styrelse och klubbledning gör sådana ouvertyrer. Ronald Koeman menade att han för närvarande har klubbens fulla stöd, vilket kändes rätt tunt, och i alla fall fick mig att tro att han behöver vinna minst en av matcherna mot Lyon eller Arsenal.

Igår förlorade Everton nesligen mot Lyon, vilket om min teori stämmer innebär att söndagens match mot Arsenal på Goodison Park blir något av en vinna eller försvinna-match för Ronald Koeman. Med största sannolikhet är Everton redan utslagna ur Europa League, och inledningen på ligaspelet har verkligen inte sett bra ut det heller.

Vad som däremot förbryllar allra mest för närvarande är hur Slaven Bilic fortfarande kan vara West Hams manager. Själv har jag gått och väntat i mer eller mindre ett helt år på att han ska få sparken, utan att det händer. Ett lag i kaos och oordning, mycket svaga resultat, misslyckade värvningar och ständigt märkliga taktiska val och beslut, bråk med ägarna. Ändå blir han kvar.

Den naturliga funderingen är att Slaven Bilic kanske har några kvaliteter som kan motivera detta. Men det är mer eller mindre omöjligt att se eller föreställa sig vad detta skulle vara. Mer troligt är kanske att Bilic sitter kvar som West Hams manager eftersom West Hams styrelse antingen är för snåla eller för saktfärdiga att faktiskt ta tag i och göra något åt saken.

West Ham har inte lyckats få någon ordning på sitt försvarsspel. West Ham känns fortfarande för mjuka på mittfältet. West Ham har även bekymmer med sitt anfallsspel. Dels på grund av bristande disciplin på Marko Arnautovic och Andy Carroll, inget oväntat där kanske. Dels på grund av en märklig idé att värva Javier Hernandez men sedan ändå spela Carroll centralt.

Det kan inte anses komma som någon överraskning för den som följt Slaven Bilics tränarkarriär. Mönstret med en första bra säsong som sedan faller ned i allt sämre säsonger såg vi i både Kroatien och Besiktas. Bilic har nu varit West Hams manager i två och ett halvt år. Det ska inte behöva se ut som det gör, men det finns heller inga rimliga förhoppningar att det plötsligt ska bli bättre.

Vilket gör West Ham-legenden Tony Cottees kommentar rätt märklig att Slaven Bilic bara behöver ges tid för att få ordning på laget. Han har så klart redan fått en massa tid och det finns absolut inget som tyder på att han skulle vara på väg att få ordning på laget. Men Cottees kommentar är typisk slentrian bland före detta spelare, tålamod med tränaren som ideologi snarare än tanke.

Det kritiseras som bekant ofta när klubbar sparkar managers, i synnerhet när de gör det efter förhållandevis kort tid. Det kan finns goda skäl till det även om det inte alltid är klart om vad som bör kritiseras är beslutet att sparka managern eller beslutet att anställa denne till att börja med. West Ham visar däremot tydligt på problemet med att dra ut på sådana här beslut, vilket däremot inte kritiseras.

Det var egentligen en liknande situation med Sam Allardyce innan Slaven Bilic anställdes. Det mullrades länge om att Allardyce skulle få gå och det var en längre period där Allardyce mer eller mindre kändes som en dead man walking, alla visste att han skulle få gå, frågan var bara när. Situationen är nu samma med Slaven Bilic. West Ham drar sina beslut i långbänk.

Det är tveksamt om West Ham vinner på detta. Laget befinner sig under långa perioder i någon form av märkligt mellanläge. Klubben hinner ofta gå miste om möjliga alternativ på managerposten, när andra klubbar agerar snabbare och med större beslutskraft. Ett av West Hams problem må vara managern, men det större problemet lär vara ett beslutsvacuum i på styrelsenivå.

Så länge det fortsätter vara fallet kommer West Ham segla omkring förutan vind på öppet hav. Aldrig så bra och så stabila att de kan göra sig själva rättvisa uppe på tabellens övre halva. Förhoppningsvis åtminstone tillräckligt bra att de i alla fall ska kunna undvika att sjunka under nedflyttningsstrecket. Men det kan inte vara vad West Ham vill nöja sig med.

West Ham behöver få vind i sina segel. En vinst mot Brighton hemma på London Stadium ikväll vore en tillfällig vindpust. Bara West Hams ägare och styrelse kan blåsa riktig fart på klubben och på laget. Det här har jag redan konstaterat vid ett antal tillfällen redan bara under det senaste året. Ändå sitter vi alltså ännu här, väntar på att något ska hända, undrar varför inget händer.

Livet har sina mysterier. Hur kommer det sig att det alltid saknas en strumpa efter tvätten?! Hur kommer det sig att mackan alltid landar med smörsidan nedåt?! Hur kommer det sig att Slaven Bilic fortfarande är West Hams manager?!

Peter Hyllman

Özil ger inte Arsenal någon fear factor, det kan bara Wenger göra

Det borde vara demoraliserande för ett lag som Watford att ligga under med 0-1 mot en storklubb som Arsenal och samtidigt se dem runt den 70:e minuten byter in en av sina stjärnspelare i form av Mesut Özil. Vad som absolut inte borde ske är att Watford istället lyser upp, ser detta som en möjlighet och tänker att nu går det att vända och vinna den här matchen.

Ändå var detta precis vad som faktiskt skedde i lördags. Så fort Arsenal bytte in Mesut Özil gick Watford ned på en fyrbackslinje och började trycka framåt. Som flera Watfordspelare uttryckte det i efterhand var det en signal att Arsenal nu kunde låta sig störas av detta. Mycket riktigt kommer kvitteringen strax därefter och därifrån är det bara ett lag som ser ut att vinna matchen.

Det var knappast Mesut Özil som gjorde något konkret så att Arsenal förlorade matchen mot Watford. Det kan möjligen anses att han borde ha förvaltat sitt friläge, men alla spelare kan missa chanser. Ändå är det svårt att blunda för den mer indirekta effekt bytet av honom faktiskt fick, före och efter-bilderna ser helt annorlunda ut och måste vara extremt bekymmersamt.

Det kan diskuteras i evighet hur bra Mesut Özil möjligen är som spelare i rent tekniska termer. Det spelar mindre roll när han bevisligen och synbart uppfattas som en svag punkt och en belastning för Arsenal, och detta högst konkret påverkar både medspelares och motståndares prestationer. Perception har en märklig förmåga att bli till verklighet.

Det normala för en stjärnspelare är att de i något avseende ingjuter mod i det egna laget och rädsla hos motståndarna. Det brukar något kortfattat kallas för en fear factor. Vi har sett detta hos många stjärnspelare genom åren, Cristiano Ronaldo, Eden Hazard, Didier Drogba, Fernando Torres, Luis Suarez, Sergio Aguero, Riyad Mahrez för att nämna några.

Mesut Özil är allt annat än normal i meningen att han snarare uppvisar raka motsatsen till en fear factor. Motståndare blir inte rädda av att se Özil på planen för Arsenal, de blir tvärtom uppmuntrade. Medspelare blir inte bättre med Özil på planen, de blir tvärtom mer osäkra. Det är också här kontrasten med Alexis Sanchez blir så tydlig och uppenbar.

Vilket också är varför Arsenal borde känna en betydligt mindre oro över risken att bli av med Mesut Özil jämfört med Alexis Sanchez. Frågan som har blivit mer och mer aktuell under hösten är om det inte istället är så att Arsenal faktiskt är ett bättre fotbollslag utan Mesut Özil på planen. Svaret är att Arsenal taktiskt och som kollektiv åtminstone ser betydligt bättre ut utan Mesut Özil.

Det här vill vissa avfärda som trams och som ett sätt att hoppa på bandvagnen att hacka på Mesut Özil. Problemet med den inställningen är däremot dels att den inte tar hänsyn till vad som sker på planen, dels att den bortser från att Arsene Wenger själv av allt att döma har landat i ungefär samma slutsats. Özil har varit bänkad och petad under större delen av säsongen.

Det är kanske inte vad Arsene Wenger säger men det är ändå vad han faktiskt gör, och handling väger tyngre än ord. Ett hänvisande till ospecificerade och mystiska skador ger även det mer intrycket av att vilja undvika att behöva svara på besvärliga frågor än av att vara helt genuint. Arsene Wenger har tappat förtroendet för sin kronjuvel. Sviken för många gånger kanske.

I bakgrunden ligger naturligtvis även kontraktssituationen där Mesut Özil, vars kontrakt går ut efter säsongen, vägrar skriva på nytt. Annat än för en lön hans prestationer och hans betydelse för laget inte är i närheten av att motivera, och som Arsenal vore dårar om de betalade. Intrycket är bestämt att Özil ser framför sig att spela av kontraktet och därefter en rejäl pay-day med en ny klubb.

Mesut Özil själv verkar inte vilja se sig som en del i problemet. Hittills den här säsongen har han lagt mindre energi på planen än vad han har gjort på sociala media där han valt att attackera före detta Arsenalspelare för att de varit dumma som kritiserat honom, uppblandat med ett försvar av lagets och sina egna insatser som visar att han alls inte förstått vare sig problemet eller kritiken.

Så agerar en spelare som mentalt redan har lämnat klubben, som inte längre riktigt bryr sig om laget han värvades med uppgift att leda till framgång. Efter matchen mot Watford anmärkte Per Mertesacker att Watford verkade vilja vinna matchen mer. Troy Deeney att Arsenal saknade balls. Vem båda dessa såg framför sig med dessa kommentarer är inte svårt att räkna ut.

För Arsenal handlar egentligen allt nu om att lägga det gamla bakom sig, och att istället försöka blicka framåt. Det finns inget värde med att försöka klamra sig fast vid stjärnor som hellre lämnar klubben, så länge de inte går att övertyga och är värda ansträngningen. Vettigare i så fall att se den här säsongen som det första steget mot något nytt.

Den rimliga målsättningen för Arsenal den här säsongen ser bara ut att kunna vara att över huvud taget försöka kravla sig tillbaka till Champions League, antingen via ligan eller via Europa League. Det ser ut att bli en nog så svår målsättning att uppfylla. Konkurrensen i Premier League är stenhård, och konkurrensen om segern i Europa League nästan lika hård den.

Vad Mesut Özil har visat under sina år med Arsenal är att, oavsett hur tekniskt bra spelare han än är, han inte trivs eller förmår lyfta sig i den konkurrensen, att han istället faller undan och gömmer sig på planen. Effekten på laget blir att inte heller det trivs eller förmår lyfta sig i konkurrensen, utan tenderar falla undan när det blir jobbigt på fotbollsplanen eller i tabellen.

Arsene Wengers ansvar i detta är att under många år ha värvat spelare nästan enbart utifrån deras tekniska egenskaper, och med alltför liten vikt vid deras mentala egenskaper. Ansvaret ligger också i att under många år ha visat alltför stor acceptans för otillräckliga insatser, varit för förlåtande av svag inställning och göra det möjligt för spelare att gömma sig bakom hans rygg.

Om Arsenal ska ha någon som helst möjlighet att uppnå sin enda rimliga målsättning den här säsongen krävs det spelare på planen som jobbar för varandra och växer med konkurrensen. Det krävs att Arsene Wenger visar en hänsynslöshet även med stora spelare som antingen inte längre vill eller inte vågar, som han kanske aldrig riktigt har visat förut.

Det har gullats alldeles för länge i Arsenal.

Peter Hyllman

Champions League känns som Chelseas främsta fokus den här säsongen

Samtidigt som Chelsea förra säsongen lade Premier League under sina fötter och drog iväg mot en i slutänden väldigt imponerande ligatitel så snurrade det runt en jämförelse som de möjligen inte var helt nöjda med. Chelsea beskrevs lite som Leicester 2.0, en uppfräschad version av samma koncept, svaret på frågan vad man får om man tar Leicesters titelvinnande lag och dopar det med individuell kvalitet i världsklass.

Det fanns rent taktiskt stora likheter, i synnerhet sedan Antonio Conte genomfört sin taktiska reform en bit in på säsongen baserat på ett lågt försvarsspel och blixtsnabbt omställningsspel. Det fanns likheter i personal och spelarmaterial med en italiensk tränare och en N’golo Kanté på mitten. Det fanns också likheter i ett lag som inte behövde bekymra sig om europeiskt cupspel och de speciella problem detta kan medföra.

Det där är sådant som går att skratta lite åt när ett lag samtidigt kan lyfta pokalen i slutet av säsongen. Men lite mer störande för Chelsea är däremot att likheterna med Leicester inte stannar vid den första säsongen, utan ser ut att fortsätta in på den här säsongen. Ett regerande mästarlag som inte alls presterar på samma nivå i ligan, men som däremot visar framfötterna rejält i Champions League. En helgonförklarad italiensk tränare som blir alltmer ifrågasatt.

Något överdrivet så klart. Så markant är inte skillnaden, och Chelsea har svarat för några riktigt imponerande matcher hittills under säsongen. Vinsten mot Tottenham på Wembley var en imponerande uppvisning i såväl taktik som lagmoral, särskilt som den kom direkt efter en förlust mot Burnley hemma i ligapremiären. Vinsten borta mot Atlético Madrid var inte mindre imponerande den, särskilt som det var en vinst med mersmak.

Det luriga med Chelsea är naturligtvis ojämnheten. För varje vinst mot Atlético går det att hitta en förlust mot Crystal Palace. För varje vinst mot Tottenham går det att hitta en förlust mot Burnley. Förlusten mot Man City hemma på Stamford Bridge var olycklig och kändes något onödig, mest oroande var kanske några av de taktiska felbesluten. Men det är en tydlig avvikelse från den närmast mekaniska jämnhet som präglade Chelseas prestationer.

Det blir å andra sidan svårare att bevara sådan jämnhet när ligaspel ska kombineras med europeiskt cupspel. Det blir mindre tid till förberedelser mellan matcherna. Framför allt, vilket Chelsea har upptäckt den här säsongen, riskerar det leda till fler skador. Nästan befriade från sådant förra säsongen har Chelsea bara på den här korta tiden drabbats av hamstringskador på flera spelare såsom Alvaro Morata, N’golo Kanté och Victor Moses. Ingen tillfällighet.

Här finns självklart anledning att ifrågasätta några av de beslut Chelsea fattade på marknaden i somras. Antonio Conte beklagar sig över att han har en alltför tunn trupp, vilket man kan förstå. Samtidigt var han själv åtminstone delvis ansvarig för besluten att sälja eller skicka iväg väldigt lovande spelare som Ruben Loftus-Cheek, Nathaniel Chalobah, Nathan Aké med flera. Med dem hade inte Chelseas trupp varit lika tunn.

Besvären Chelsea brottas med har däremot inte hunnit med att ge sig tillkänna i Champions League. Där har Chelsea tvärtom inlett i rasande tempo, först med en överlägsen seger på hemmaplan mot Qarabag och därefter alltså med en betydligt mer imponerande seger mot Atlético Madrid på bortaplan. Det har placerat Chelsea i en mycket stark position inför kvällens heta prestigemöte mot Roma på Stamford Bridge.

Det är en viktig match eftersom det med Qarabag som ett så uppenbart strykgäng i den här gruppen helt och hållet står mellan Chelsea, Atlético Madrid och Roma om att ta sig vidare till slutspel. Vid sidan av Tottenhams grupp är det rimligtvis denna som vikarierar som någon form av dödens grupp. Men full pott i gruppen och två vinster mot de båda direkta konkurrenterna skulle naturligtvis ge Chelsea närmast ett strypgrepp på den där slutspelsplatsen.

Vilket vore minst sagt imponerande för ett lag som har haft det förhållandevis kämpigt så här under säsongsinledningen. Precis som Leicester har de kanske att brottas med väldigt höga förväntningar såsom regerande mästare, och det är alltid på ett sätt svårare att vara just regerande mästare. Men precis som Leicester har Chelsea så här långt lyckats göra Champions League till något av en fristad från dylika bekymmer.

Romas säsongsinledning kan kanske sägas vara något motsvarande Chelseas i termer av höjder och bottnar. Inför säsongen framförda som ett av lagen som den här gången minsann skulle kunna rå på Juventus. Femma efter sju spelade omgångar, men två hemmaförluster mot toppkonkurrenterna Inter och Napoli. Dessutom en milt sagt turlig 0-0-match hemma mot Atlético Madrid i första gruppomgången. Knappast ett lag som ger Chelsea skrämselhicka.

Men kanske är det ett hemmaplansfenomen för Roma, för på bortaplan har de hittills bara vinster på sina fyra matcher. Förvisso har de knappast ställts mot ett motstånd av Chelseas kaliber ännu, men något säger det kanske ändå, och vinster mot Atalanta och Milan ska för all del inte föraktas. Den stora frågan för Chelsea blir rimligtvis om de lyckas få fart på sina offensiva lagdelar, som mot Crystal Palace såg ut att ha somnat in.

Det var förvisso första matchen efter ett landslagsuppehåll, på bortaplan, vilket innebär svårigheter som faktiskt inte ska underskattas. På hemmaplan, under flodljusen, med Champions League-hymnen ringande i öronen, i en stor match av det här slaget, det är en helt annan sak. Ett populärt Roma har åkt på rejäla överkörningar förut på engelsk mark. Har Chelsea och Stamford Bridge en bra kväll riskerar samma sak hända igen.

Precis som för Leicester förra säsongen känns nämligen Champions League som Chelseas huvudprioritering den här säsongen. Det kan ses som ett svaghetstecken för Chelsea. Men det är ett tydligt varningstecken till motståndarna i Champions League.

Peter Hyllman

Leicesters beslut att sparka Craig Shakespeare kom plötsligt men inte oväntat

Det flaggades för saken redan i måndagens blogg. En vinst på åtta matcher är måhända godkänt i vissa klubbar och för vissa tränare, men inte för Leicester och inte för Craig Shakespeare. Oavgjort mot West Brom hemma på King Power var inte tillräckligt, med Leicester kvar under nedflyttningsstrecket, och för några timmar sedan meddelades att Shakespeare fått sparken av Leicester.

Det kan inte heller i det större perspektivet ses som förvånande. När Craig Shakespeare tog över jobbet efter Claudio Ranieri kändes det redan från början som en tillfällig lösning, men som Leicesters ägare och styrelse när resultaten vände uppåt valde att förlänga utan att för den sakens skull uppvisa något större förtroende för Craig Shakespeare som manager.

Det med andra ord ytterst märkliga beslut Leicester fattade var att i början av sommaren göra Craig Shakespeares tillsättning som manager permanent. Det var betydligt mer oväntat. Kanske såg Leicester managerfrågan som en besvärlig fråga som de valde att hellre skjuta framför sig, men i så fall tvingas de nu ta tag i den under betydligt mer stressfulla förhållanden.

Kanske går det inte att säga så mycket om beslutet att byta ut Craig Shakespeare, det saknar onekligen inte sina skäl. Men timingen känns minst sagt konstig, vilket i och för sig Leicester har tagit för vana. Men vi kommer precis från ett landslagsuppehåll där sådana här frågor av praktiska skäl brukar äga rum. Matchen direkt efteråt blir alltså Shakespeares ättestupa.

Det skapar så klart ett intryck av en klubbledning som valde att basera sitt beslut på utgången i matchen mot West Brom. En air av kortsiktighet. Kanske valde man att invänta ett resultat som inte var en förlust eller poängtapp på bortaplan alternativt på hemmaplan mot någon av storklubbarna, för att på så vis göra beslutet mer politiskt motiverat.

Timingen borde rimligtvis betyda att det inte är aktuellt med någon återkomst till Leicester för Martin O’Neill. Vilket kan kännas lite synd. Nu är det spekulativt om O’Neill ens vill tillbaka till klubbfotbollen, men även om han skulle vilja det kommer han inte att ta på sig ett nytt jobb bara några månader innan ett helt avgörande VM-playoff för Irland, och eventuellt ett kommande VM.

Timingen innebär även att det är en minst sagt udda arbetsmarknad att försöka anställa en manager från. Antalet lediga och tillgängliga managers av viss kaliber är inte precis omfattande vid den här tiden av säsongen. Leicester är även en så pass meriterad klubb och ett så pass bra lag att de faktiskt måste kunna tänkas inte låta sig nöjas med annat än en viss kaliber dessutom.

Thomas Tuchel är en ledig tung managerkandidat, som ju av allt att döma precis har fått nobben av Bayern München och därför rimligtvis borde söka efter ett nytt jobb, och varför då inte i en prestigefull liga som Premier League?! Men givet Tuchels volatila natur känns han inte precis som någon naturlig fit med vare sig Leicesters spelartrupp eller klubbstruktur.

Carlo Ancelotti är en annan ledig manager, vars representanter dessutom har hintat om ett intresse att återvända till Premier League. Och varför skulle inte han vilja mäta krafterna med Pep Guardiola, Jürgen Klopp, José Mourinho och Mauricio Pochettino med flera? Kan ett skäl till timingen på Leicesters beslut vara att det är lite nu eller aldrig på den här anställningen för dem?

Det känns som en betydligt bättre och mer naturlig fit. Ancelotti har en lång vana av att med framgång kunna hantera i tandem en viljestark ägare och klubbledning, men även en spelartrupp bestående av stjärnor och stora egon, vilket många vittnar om har präglat Leicester sedan deras bragdbetonade ligatitel för ett och ett halvt år sedan.

Det känns på många sätt naturligt. Ligatiteln har gjort Leicester till en klubb med hög profil över hela världen och en italiensk tränare har gjort sig odödlig där en gång förut. Leicester är dessutom ett betydligt bättre lag än att de ska behöva ligga runt nedflyttningsstrecket. Carlo Ancelotti vore en anställning som skulle skicka en stark signal till alla spelare om att gräset är grönare där de redan är.

Vad som framför allt fick Leicesters beslut att förlänga med Craig Shakespeare att kännas som en oklok idé var att det framstod som ett sätt att vilja behålla och bevara det som en gång varit, det vill säga det lag och den lagledning som svarat för klubbens största bedrift någonsin. Men att försöka konservera vad som varit står många gånger i motsats till utveckling och förnyelse.

Vad Leicester behövde göra efter förra säsongen var att starta upp ett nytt kapitel i sin utveckling. Istället valde de att fortsätta skriva på sitt gamla kapitel. Av det skälet känns det som ett klokt beslut Leicester nu har fattat, även om de har landat i det något för sent och via en omväg. Det ger dem möjlighet att sträva framåt snarare än att stirra bakåt.

Fattas nu bara att de meddelar beslutet att återanställa Nigel Pearson.

Peter Hyllman

Man City ser inte ut som Barcelona, de ser till och med bättre ut

Det är härliga tider att hålla på Man City. Laget spelar en flödande och positiv fotboll och strålar av självförtroende. Målen såväl som poängen ramlar in i en rasande takt. Både resultatmässigt och spelmässigt är det för närvarande Man City som sätter standarden i Premier League, som övriga klubbar måste svara upp till om de vill kunna sätta stopp för dem.

Det kommer kanske med andra ord som en trevlig omväxling med Champions League så här i mitt i veckan. Och det är heller inte vilken match som helst, utan ett möte med ett annat lag i himmelsblått som ser ganska precis lika formstarka ut de som Man City, nämligen Napoli, vars säsongsinledning i Serie A ser rätt precis lika imponerande ut som Man Citys i Premier League.

Man City och Napoli har naturligtvis mötts förut i Champions League. Inför förra mötet fick jag för mig att göra en något skämtsam liknelse med Jaws och konstatera att Napoli förmodligen behövde en större båt. Något som både Man City och jag själv snabbt fick äta upp. Men nu är andra tider, och nu är framför allt ett annat Man City än vad som då var fallet.

Pep Guardiola var med rätta ifrågasatt under sin första säsong som Man Citys manager. Det innebar så klart inte att Man City var avsett att vara ett färdigt bygge redan då, så det var möjligen på sin plats att ifrågasätta men knappast att avfärda. Lika dumt som att vara pepolog är naturligtvis att vara motsatsen, det märks om inte annat under inledningen av den här säsongen.

Om Guardiola var ifrågasatt förra säsongen förtjänar både hans lag och han själv beröm i motsvarande utsträckning den här säsongen. Det främsta beröm många verkar kunna eller vilja prestera är att Man City nu spelar som Barcelona. Det är så klart högt beröm och en fin tanke. Men jag kan tycka den är fel. Man City ser, i alla fall för stunden, till och med bättre ut än vad Barcelona gjorde.

Det fanns naturligtvis, inte minst efter några år, något ännu mer samspelt över Barcelonas spel där för fem-sex år sedan. Men i termer av själva spelet är det inte svårt att se motsvarande passningskarusell i Man City men med högre grad av kraft, fart och explosivitet. Det finns inget orimligt med att Pep Guardiola utvecklar sina idéer, och Man City ser ut som en fräschare modell av Barcelona.

Det är därför man mest skakar på huvudet åt rykten som pratar om att Man City skulle vara på väg att köpa Leo Messi för £380m. Visst för att det vore en enorm sak, en riktig skrytvärvning, för Man City och för Abu Dhabi. Men Leo Messi är det gamla Barcelona och att värva honom vore att mer blicka bakåt och försöka efterapa och återskapa något gammalt än att som nu bygga något nytt.

Det innebär inte att Man Citys lag ännu kan mäta sig i storhet med Barcelonas lag som lade världen under sina fötter mellan 2009 och 2012. Först måste titlarnas hämtas hem, både i England och i Europa. Det är knappast någon lätt uppgift men ändå en uppgift Man City nu synes mäktiga. Ehuru det fortfarande finns frågetecken kvar att besvara.

Hur Man City klarar sig på den europeiska scenen mot det riktigt stora motståndet är naturligtvis en sådan fråga. Där var de över huvud taget inte i närheten förra säsongen. Med all respekt för Feyenoord och Shakhtar Donetsk är ändå Napoli den första motståndaren att verkligen testa Man City i det här avseendet, även om det väntar större fiskar bortom dem.

Att Man City är bra råder det knappast någon tvekan om. Den stora frågan är naturligtvis exakt hur bra. Många kanske med det syftar tillbaka till tidigare säsonger när Man City även då har haft väldigt bra perioder, inte minst i början av säsongen, för att sedan falla från. Men då har samtidigt alltid känslan och intrycket varit att ett frånfall var i det närmaste ofrånkomligt.

Den känslan finns inte riktigt nu. Samma svagheter som gick att se både med Man Citys offensiv och med deras defensiv, även när de spelade bra och resultaten gick deras väg, lyser nu med sin frånvaro. Åtminstone lyser de inte längre med sin närvaro på samma sätt som förut. Konsekvensen blir så klart att Man City blir ett betydligt bättre fotbollslag.

Någon extrapolerade att om Man Citys målproduktion håller i sig, och fortsätter i samma takt under resten av säsongen som vi sett i början av säsongen, kommer Man City landa på 137 gjorda mål. Vilket naturligtvis vore smått fantastiskt, men även kanske lite väl mycket kuriosa. Stora lag bedöms utifrån titlarna de vinner och det är där Man City måste utmärka sig.

Sådant är naturligtvis svårare att extrapolera än gjorda mål. Vad som däremot kan sägas är att om Man City fortsätter i samma tempo och med samma höga nivå, då kommer det bli aktuellt att prata om dem i ett samtal om de fem största lagen i Premier League-historien. Och det är knappast någon blyg skara lag vi då pratar om, eller lätta att mäta sig med.

Arsenal 1998-00, Man Utd 1999-01, Arsenal 2002-04, Chelsea 2004-06 och Man Utd 2007-09 är de fem lag som förmodligen hör hemma där nu. Förmodligen är det också bara dessa lag som var bra nog, som spelade fotboll på en så hög nivå, att de förtjänar nämnas i en sådan diskussion. Det är upp till den nivån Man City nu ser ut att ha lyft sig.

Det är en vacker bild av Man City som med detta målas upp, en bild de onekligen själva gjort sig förtjänta av. Återstår så klart för Man City att se till att verkligheten också lever upp till bilden. Storhet mäts i titlar. För att vinna de stora titlarna krävs att de stora lagen besegras. I Champions League krävs dessutom både timing och lite tur för att gå hela vägen.

Ikväll krävs det att Man City fortsätter visa upp god form för att besegra ett Napoli i minst lika god form. Men om Man City visar upp samma form som den senaste månaden så är det inte säkert att det räcker med någon större båt för Napoli. Då är det bara att klamra sig fast vid något, plaska lite och hoppas på det bästa.

Smile you son of a bitch!

:::

På andra arenor.

Tottenham med en jätteuppgift borta mot Real Madrid. Naturligtvis en brutalt svår match, men ingen omöjlig uppgift, och givet läget i gruppen vore ju bara en poäng extremt värdefull. Naturligtvis en häftig upplevelse för Tottenham, det är ju sådana här matcher man drömmer om som fotbollsklubb, och den här gången finns ju ingen Peter Crouch att ta en utvisning efter fem minuter.

Dags för Liverpool att börja vinna matcher igen. Två onödiga oavgjorda matcher i början av gruppspelet innebär att båda matcherna mot Maribor förmodligen är måste vinna-matcher för Liverpool.

Givet det utgångsläget är nog Liverpool tacksamma över att få första matchen hemma på Anfield. Läge för överkörning, inte råd med något mer slarv.
Peter Hyllman

En vinst på Leicesters åtta första matcher vore inte godkänt för Craig Shakespeare

Det har konstaterats vid flertalet tillfällen redan den här säsongen att toppen i Premier League, det vill säga storklubbarna, är starkare än vad som har varit fallet på många säsonger. Något som kanske inte minst har andats om under de första omgångarna i Champions League. Men framför allt eftersom de i så liten utsträckning har förlorat eller tappat poäng mot övriga klubbar.

Vad som emellertid inte har nämnts i samma utsträckning är att även botten i Premier League, här frestar det kanske att säga småklubbarna, men några sådana finns inte riktigt längre i Premier League, är starkare än vad som har varit fallet på många säsonger. Där finns helt enkelt inte de tilltänkta slagpåsar vi sett under tidigare säsonger.

Den nyss avslutade helgen har gett svar på tal till tidigare rätt tramsig statistik om att ingen av de sex storklubbarna förlorat mot någon annan klubb under de fem senaste omgångarna (strunta i de första två!). Watford besegrade Arsenal och Crystal Palace, som haft en helt förfärlig säsongsinledning, fick för sig att besegra självaste Chelsea hemma på Selhurst Park.

Det räcker egentligen med en enkel besiktning av vilka klubbar som för tillfället befinner sig längst ned i Premier League. Crystal Palace som sagt, ett lag som definitivt har mycket högre kapacitet än de visat, inte minst med Wilfried Zaha tillbaka i laget. Bournemouth har bara tagit fyra poäng men har varit betydligt bättre än så i spelet.

Fortsätter vi med den här övningen så hittar vi även Stoke, som trots att de ändå befinner sig precis ovanför strecket har besegrat Arsenal och tagit poäng på Man Utd, bland annat. Om något är det några av de tänkta mittenklubbarna, framför allt Everton, West Ham och Southampton, som kan sägas vara de som underpresterar, men ändå är bra nog att hålla sig flytande.

Det största mysteriet i hela den här sammanställningen är nog emellertid Leicester, som på något märkligt sätt har lyckats hamna under strecket efter nästan åtta avslutade omgångar. Något som inte alls stämmer överens med det intryck vi fått från Leicester under tappra förluster mot storklubbar som Arsenal och Liverpool, borta respektive hemma.

Men däri ligger kanske en del av problemet. Trots bra insatser i båda dessa matcher blev det tappra förluster, även om de förmodligen hade förtjänat bättre från båda dessa matcher. Till dessa båda matcher ska adderas seglivade insatser mot både Man Utd och Chelsea, som även de en annan dag hade kunnat få annat utfall. Faktum kvarstår, Leicester har bara vunnit en enda match.

Nu kan det i och för sig också utläsas av detta att Leicester knappast har haft det allra lättaste spelschemat. Deras sju första matcher innehåller alltså matcher mot fyra av storklubbarna, varav två på bortaplan. Att ta noll poäng på dessa matcher måste ändå vara en missräkning, inte minst eftersom ett frågetecken kring Craig Shakespeare inför säsongen var hur Leicester skulle klara sig mot topplagen.

Väl så besvärande är kanske att Leicester inte heller har lyckats vinna någon av matcherna mot Huddersfield och Bournemouth. Båda dessa matcher var däremot bortamatcher, vilket alltid är tuffare. Det har hur som helst placerat Leicester under nedflyttningsstrecket, även om känslan för Leicester precis som för övriga lag är att de förmodligen har förtjänat bättre.

Craig Shakespeare sammanfattade Leicesters läge ganska talande när han inom loppet av bara några få dagar konstaterade att Leicesters bortaform var något av ett mysterium samtidigt som han menade att Leicester måste göra slut på sin hemma-hoodoo. Där fanns inte kvar många ljuspunkter efter det kunde tyckas, ett något jobbigt läge att befinna sig i.

Sammanhanget ger lite nyans till dessa påståenden. Leicester har hittills haft fyra bortamatcher, förlorat mot Arsenal och Man Utd, och fått oavgjort i matcherna mot Huddersfield och Bournemouth. Två av Leicesters tre hemmamatcher har varit mot Chelsea och Liverpool. Den återstående hemmamatchen var en match som Leicester vann, mot Brighton.

Det är alltså i första hand från och med nu som poängen verkligen ska börja plockas för Leicester, och därför är det ikväll kanske den där hemma-hoodoon som måste göras något åt när Leicester under måndagskvällen tar emot West Brom hemma på King Power. En vinst på de åtta första matcherna är helt enkelt inte godkänt för en klubb som Leicester, eller för Craig Shakespeare.

Claudio Ranieri fick gå mitt under säsongen efter den makalösa titelvinsten med Leicester placerade runt nedflyttningsstrecket. Då som nu hade Leicesters stjärnor svårt att prestera på samma nivå som under föregående säsong, men då åtminstone med förmildrande omständigheter som tuffare spelschema och ett jobbigare psykologiskt utgångsläge.

När kommer räkningen för Craig Shakespeare? Han kan knappast räkna med någon längre kredit från Vichai Srivaddhanaprabha och Leicesters styrelse, i synnerhet med nedflyttningsstrecket i närheten. Där fanns inte det allra största förtroendet till att börja med när Shakespeare först tillsattes på temporär basis. You’re it tills du gör bort dig eller vi hittar någon bättre, verkade vara tanken.

Viktig match hemma mot West Brom ikväll alltså. Både för Leicester och för Craig Shakespeare.

Peter Hyllman

HÖRNAN #8: Man City sätter standarden för närvarande

TRE TANKAR

(1) Watford. Vi visste redan sedan förra säsongen att Marco Silva var en skicklig tränare, men det är ändå imponerande vilken struktur och ordning han på kort tid har lyckats få på Watford, som tidigare har känts så spretiga och befriade från struktur. Watford ligger fyra för närvarande, i vad som är deras bästa säsongsinledning under Premier League-eran, och den påträngande frågan är så klart hur långt detta kan räcka?! Var det möjligen en match om sjätteplatsen vi såg igår kväll mot Arsenal på Vicarage Road?

(2) Man City. Fortsatt en extremt imponerande anfallsfotboll som visas upp av Man City. Kanske är det mest talande inte bara att Man City drämmer in sju mål mot Stoke utan att Man City dessutom faktiskt tar sig tid att missa ett antal stora chanser innan målen börjar ramla in, utan att vare sig spelare eller supportrar ser ut att känna den minsta oro. De vet! att målen kommer. Fortsätter Man City säsongen på det här sättet kommer det vara aktuellt att prata om dem bland de fem främsta lagen i Premier League-historien.

(3) Southampton. Det har haglat beröm över Southampton som en mycket välskött klubb under marschen upp från League One till Premier League och deras tid där. Men för närvarande känns det onekligen som om Southampton har nått någon form av platå med viktiga frågetecken kring rekrytering och scouting. Att sparka Claude Puel var lika märkligt som att anställa honom, att ersätta honom med Mauricio Pellegrino desto märkligare. Även konstigt att Southampton efter flera år inte lyckas hitta bättre målvakt.

OMGÅNGENS VINNARE: Crystal Palace

Roy Hodgson hade den icke avundsvärda möjligheten att bli blott den andre managern att förlora sin fyra första matcher med sitt nya lag, utan att laget gjort ett enda mål. Den förste var Frank De Boer. Men kanske anade Viasat skrällen som valde detta som huvudmatch. Fruktansvärt viktig vinst för Crystal Palace som visade att de är ett helt annat lag med Wilfried Zaha med på planen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Liverpool/Man Utd

Två lag som borde vilja och kunna betydligt bättre än vad de visade upp i det på förhand så uppsnackade toppmötet på Anfield. I slutänden var det kanske en fråga om bortkastade poäng för båda lagen, även om inget av dem förtjänade mer än vad de faktiskt fick.

OMGÅNGENS SPELARE: Kevin De Bruyne, Man City

Ord överflödiga. Just nu med marginal den bästa spelaren i Premier League, kanske den bästa spelaren i Premier League sedan Cristiano Ronaldo.

OMGÅNGENS MÅL: Wilfried Zaha, 2-1 Crystal Palace (h)

Det fanns många snygga mål den här omgången. Inte minst några riktigt imponerande passningssekvenser av Man City. Men i termer av svårighetsgrad och betydelse gillar jag ändå Zahas mål mot Chelsea, tekniken och balansen i en mycket trång situation och sedan ett precist avslut.

OMGÅNGENS ?

Det infördes nya regler inför säsongen som var tänkt att bestraffa och beivra filmningar. En spelare som genom filmning lurar domaren på ett sätt som leder till straff för det egna laget eller rött kort för det andra laget skall kunna stängas av i efterhand. Får vi se säsongens första exempel på det nu med Richarlison i Watford? Jag tror det blir svårt utifrån det bevistekniska läget. Men FA är som bekant notoriskt opinionsdrivna.

OMGÅNGENS !

Tammy Abraham har under de senaste säsongerna varit ett av de mest lovande löftena inom engeslsk fotboll. Förra säsongen gjorde han succé med Bristol City i EFL Championship. Den här säsongen är han tänkt att höja sig ett steg med Swansea. Med två mål mot Huddersfield gjorde han jobbet för Swansea och gav dem tre viktiga poäng. Det var inga stora mål, men det var onekligen en målskytts mål.

OMGÅNGENS WTF?

Sekvensen som leder fram till Watfords sena vinstmål mot Arsenal är på gränsen till travesti. Av Arsenals samtliga utespelare är det bara de tre direkt inblandade som över huvud taget rör sig. Resten står på hälarna och tittar på samtidigt som Tom Cleverley tänker mumma och drar upp bollen i taket. Granit Xhaka är kanske den som ger värst intryck, men han var långt ifrån ensam syndare. Watford ville vinna mer, sa Per Mertesacker efter matchen. Arsenal saknar cojones, sa Troy Deeney efter matchen.

OMGÅNGENS LOL!

Neil Swarbrick tappar korten på planen igår kväll när han dömde matchen mellan Watford och Arsenal. Granit Xhaka var vänlig nog att plocka upp dem och ge dem till honom. Det var inte utan att man kände att det var något han skulle kunna komma att få ångra.

OMGÅNGENS BTW…

Arsenal ser taktiskt och kollektivt ut som ett fotbollslag utan Mesut Özil på planen.

Omgångens Sue Ellen: Andy Carroll.

Managers i Premier League som passerat bäst före-datum: Slaven Bilic, Arsene Wenger, Ronald Koeman, Craig Shakespeare, Mauricio Pellegrino (?)

Är det ändå inte lite lustigt att Harry Kane ännu inte gjort ett ligamål på Wembley?!

Kommer förlusten mot Crystal Palace föranleda Antonio Contes retrotaktiska 4-4-2-reform?

Wolves upp i topp av EFL Championship genom vinst i regionala derbyt mot Aston Villa. Där kan de mycket väl bli kvar säsongen ut.

Peter Hyllman

Matchen mellan Liverpool och Man Utd som en studie i absurdism

Det är kanske ofrånkomligt att derbyt, i brist på något bättre ord, mellan Liverpool och Man Utd har att brottas med orimliga förväntningar. Det är ju så många som vill försöka måla upp det som Premier Leagues motsvarighet till La Ligas Clasico och på det viset själva lägger grunden för sin egen besvikelse när matchen inte lyckas leva upp till en helt orealistisk målbild.

Det är en rätt absurd tankegång redan från början. Liverpool och Man Utd må ha sin historia tillsammans men den når liksom inte riktigt upp till den politiska och sociala smälthärd vi ser i Spanien. Men framför allt är det omöjligt för de båda engelska klubbarna att på samma gång matcha de spanska jättarnas höga kvalitet och matchens direkta och isolerade betydelse för titeltstriden.

Det har varit en märklig upplevelse att följa den senaste veckans försnack till matchen på Anfield. Det var stundtals som att följa en mycket noga inövad teaterpjäs där alla redan på förhand visste hur matchens generella taktiska drag skulle komma att se ut, men nästan alla verkade samtidigt vara överens om att spela ovetande i någon form av låtsad idealism.

Alla visste naturligtvis redan innan matchen att Liverpool under Jürgen Klopp är livsfarliga när de kan ligga lågt och pressa sig till ytor att springa på, men att de samtidigt är svaga på att anfalla mot låga försvar. Alla visste naturligtvis redan innan matchen att Man Utd under José Mourinho aldrig skulle gå med på att ge Liverpool dessa ytor utan istället välja att försvara sig lågt.

Ändå denna misstänkt tillgjorda upprördhet. Reaktionerna riktas främst mot José Mourinho på ett sätt som ger skäl att tänka att det är han som får fungera som syndabock för att derbyt mellan Liverpool och Man Utd inte lever upp till samma nivå som El Clasico. Om bara han hade den goda smaken att låta Man Utd spela på det sätt som Liverpool vill att de ska spela, då minsann!

Detta ska inte förstås som något egentligt försvar av Man Utds insats på Anfield igår. Det var möjligen ett godkänt resultat, men inte en spelmässigt godkänd match av Man Utd. Det finns förmildrande omständigheter så klart, men den korta observationen är att Man Utd som anat ännu inte var bra nog att kombinera hållbart försvarsspel med konstruktiv offensiv i en sådan här match.

Det är baserat på en enda match, men svaret på den andra frågan jag lyfte i gårdagens blogg är alltså preliminärt nej. Går det att begära mer av Man Utd och av José Mourinho än så? Ja, helt säkert. Men det gäller också att laga efter läge, inte blunda för sina svagheter och låtsas som om det regnar, vilket verkar vara vad de bittraste kritikerna menar att Man Utd och Mourinho borde göra.

Det är här som eftersnacket till matchen snurrar ned i absurdism. För är det något Liverpool under Jürgen Klopp har gjort sig skyldiga till så är det att till synes ignorera de mer defensiva realiteterna, vilket om och om igen är vad som bromsar Liverpool från större framgångar. Här börjar vissa bluddra om att det är någon form av filosofi. Vilket är ett rather fancy sätt att säga inkompetens.

Det blir inte mindre absurt av att efter två raka 0-0-matcher på Anfield, båda två förhållandevis händelsefattiga åt båda håll, så är det mot José Mourinho som kritiken främst riktas, alltså bortalagets manager, snarare än mot Jürgen Klopp. Det kunde tyckas mer motiverat med kritik mot hemmalaget och dess tränare som behöver vinna men varken lyckas skapa särskilt mycket eller särskilt bra.

(Det får kanske beskrivas som ett något annorlunda sätt att ”försöka vinna matchen” att med 0-0 på hemmaplan och en kvart kvar av matchen byta ut sina två bästa offensiva spelare.)

Något säger det så klart om de olika förväntningarna på klubbarna. Men det vore kanske något att vara lite mer ödmjuk inför än vad Jürgen Klopp lyckas vara när han säger att det verkar vara okej för Man Utd att spela på det sättet, men inte för Liverpool. Detta alltså från en manager vars enda faktiskt fungerande offensiva spelidé verkar vara kontringsfotboll. Rent publikfrieri naturligtvis.

Kanske vore det klokt att påminna Jürgen Klopp om att Liverpools överlägset mest framgångsrika period under Premier League kom under Rafa Benitez, vars taktiska idé inför stormatcherna i ligan var intill förväxling identisk med José Mourinhos tänkande. Jag kan så klart inte svära på saken, minnet sviker mig, men Liverpools supportrar då verkade i alla fall tycka det var helt okej.

Mitt i allt struntprat så gjordes däremot också en hel del goda poänger. James Robson på Manchester Evening News konstaterade exempelvis att matcherna på Anfield mellan Liverpool och Man Utd konsekvent har varit dåliga matcher under mer eller mindre hela Premier League-eran, med några få undantag. Det är med andra ord inte något nytt Mourinhorelaterat fenomen.

Miguel Delaney på Independent gjorde en annan poäng, nämligen att givet hur starka storklubbarna har blivit den här säsongen är det förmodligen viktigare än på många år att även vinna stormatcherna, då resultaten i vardagsmatcherna lär ta ut varandra i större utsträckning. José Mourinhos filosofi i dessa matcher att inte förlora borta men vinna hemma riskerar alltså vara otillräcklig och förlegad.

Missnöjet med José Mourinho kan dock ses på två nivåer. På mikronivån verkar det handla om att åsiktsproducenterna, journalistkåren, kanske framför allt när det handlar om just Liverpool och Man Utd verkar drömma sig tillbaka till 1900-talets engelska fotboll, då lagen bombade fritt framåt, tactics be damned! Det är med andra ord något av sorgen över minnet (!) av den tid som flytt.

På makronivån handlar det kanske om att det var José Mourinho som i mitten av 2000-talet sopade bort detta och introducerade ett defensivt mer rigoröst tänk i Premier League, vars arv lever vidare i allra högsta grad. Engelsk fotboll har inte varit riktigt densamma sedan dess. Den är bättre, men inte densamma. Men det här har Mourinho aldrig riktigt förlåtits för, och här kommer hämnden!

Den skamfyllda sanningen är att det var just femårsperioden direkt följande José Mourinhos ankomst till Premier League som sammanföll med de engelska klubbarnas både innan dess och sedan dess oöverträffade dominans i europeiskt cupspel. Ingen tillfällighet. Engelsk fotboll innan dess var kanske expressiv och stundtals explosiv, men oftast taktiskt för naiv i Champions League.

Åsiktsproducenterna, som är de som i moraliserande tonläge kritiserar all fotboll som inte är skjutjärnsfotboll, anfall först och fråga sedan, är naturligtvis exakt samma personer som ständigt beklagar sig och gör sig lustiga över de uteblivna framgångarna för engelska klubbar i Champions League. Men det är så klart fördelen med att bara skriva och tycka om fotboll, snarare än att göra fotboll.

Då kan man både äta kakan och ha den kvar! Men det är svårare om man vill vara framgångsrik som manager.

Nu vänder vi istället blickarna till dagens matcher. Först ut har vi derbyt mellan Derby County och Nottingham Forest i EFL Championship. I hälarna på den matchen kommer Brighton mot ett lätt krisande Everton, en match som skulle ha börjat senare men tidigarelades med en timme för att kunna sändas live i Indien, samtidigt som ingen engelsk eller svensk kanal verkar sända matchen.

Vi avslutar med kvällsmatchen som är en riktig höjdare mellan Southampton och Newcastle. Det är något speciellt med rödvitt mot svartvitt, lite som de randiga klubbarnas motsvarighet till rött mot blått. Framför allt är det ju två klubbar i mittenriket av Premier League som båda har ambitioner uppåt i tabellen, men med sina respektive besvär med att ta sig dit.

Räkna med att Rafa Benitez ställer upp Newcastle utifrån utgångspunkten att det här är en match som i första hand inte ska förloras, för att med det som grund bygga vidare och försöka vinna den. Reaktionärt taktiktjafs så klart, men det har ju fungerat märkligt bra för Benitez med både Liverpool förut och nu med Newcastle.

Vem vet, det kanske fortfarande har sin plats?!

Peter Hyllman

Hur bra är egentligen Man Utd?

Hur bra är egentligen Man Utd? Det är en fråga som har varit relevant ända sedan säsongen började och som givet tabellen fortfarande är aktuell såhär två månader senare. Enligt tabellen är Man Utd väldigt bra, sida vid sida med Man City fem poäng före närmast jagande lag. Målen har rullat in framåt samtidigt som väldigt få mål har släppts in bakåt.

Det här har passat väldigt bra in i ett pågående medialt tema om José Mourinhos så kallade andrasäsong, det vill säga den säsongen då han normalt sett alltid vinner ligatiteln med sina klubbar. Detta i ett klassiskt försök att på ett kanske inte alldeles begåvat sätt dra inferenser från historien. Situationen och sammanhanget är givetvis nu en helt annan än vad den varit förut.

Det kan knappast råda någon tvekan om att Man Utd den här säsongen är ett helt annat fotbollslag än vad de var förra säsongen, och desto mer jämfört med säsongerna innan det. Framstegen är påtagliga. Det innebär naturligtvis inte för den sakens skull att Man Utd därför redan är bra nog att faktiskt vinna ligan den här säsongen, andra lag har nämligen gjort stora framsteg även de.

Men frågan är motiverad av det skälet att Man Utds spelprogram så här långt har varit förhållandevis bekvämt. Under de första sju omgångarna har Man Utd inte mött en enda av sina tänkta topp sex-konkurrenter. Dagens match mot Liverpool på Anfield är alltså deras allra första test i det avseendet, och vilket test det kan bli mot den gamla fienden på deras hemmaborg.

På så vis skiljer sig Man Utds säsongsinledning från Man Citys. Man City har samma poäng som Man Utd men har redan klarat av två matcher mot de tänkta topp sex-konkurrenterna. Om matchen mot Liverpool kan kanske inte sägas så mycket, men vinsten på Stamford Bridge precis innan landslagsuppehållet var onekligen ett styrkebesked och en rejäl utmaning till inte minst Man Utd.

Frågan är även motiverad utifrån Man Utds prestationer i den här typen av matcher förra säsongen. Inte för att Man Utd egentligen var i relativa termer särskilt svaga i dessa matcher, undantaget en tidig match på Stamford Bridge, men för att de den säsongen inte förmådde kombinera en stabil defensiv med ett konstruktivt anfallsspel som ett blivande mästarlag måste kunna.

Det var två huvudsakliga frågor Man Utd och José Mourinho hade att besvara inför den här säsongen, baserat på förra säsongens prestationer. 1) Skulle Man Utd vara bättre på att bryta ned låga försvar och omvandla oavgjorda matcher till vinster i tillräcklig utsträckning? 2) Skulle Man Utd i toppmatcherna kunna behålla en stabil defensiv kompletterat med en effektiv offensiv?

Om Man Utd ska hoppas på att kunna vinna ligatiteln måste, undantaget ett rejält sammanbrott av samtliga andra konkurrenter, båda dessa frågor besvaras i det jakande. Vad Man Utd kan sägas ha åstadkommit under säsongens sju första omgångar är att svara ja på den första frågan.

Vad Man Utd har kvar att åstadkomma i de återstående 31 omgångarna den här säsongen är att ge ett svar också på den andra frågan. Det är förmodligen en svårare fråga att besvara. Man Utds anfallsspel är generellt bättre än vad det var förra säsongen och köpet av Nemanja Matic var en väldigt viktig nyckel, både för defensiv och offensiv. Men håller backlinjen?

För att åstadkomma ett konstruktivt anfallsspel krävs att offensiva spelare investeras framåt i planen. Det gör däremot backlinjen mer utsatt vilket ställer höga krav både på organisation och på individuell skicklighet att kunna hantera denna utsatthet på ett tillräckligt bra sätt. Det är en skicklighet Man Utd har saknat de senaste åren, och till synes fortfarande riskerar sakna.

Den vanliga invändningen mot detta påstående är att peka på att Man Utd har släppt in få mål under tidigare säsonger. Vilket däremot beror på en allmänt defensiv attityd under Louis van Gaal samt som kompensation för bristande skicklighet under José Mourinho med ett väldigt lågt liggande lag. Men som vi redan har sett är inte detta bra nog för ett tilltänkt mästarlag.

Hur mycket bättre har Man Utd blivit i detta avseende? Vilket känns som ett annat och mer precist sätt att formulera frågan som inledde den här bloggen, nämligen hur bra är egentligen Man Utd?! Dagens match mot Liverpool ger ett svar på den frågan, eller kanske snarare början på ett svar. Alltför svepande slutsatser baserat endast på en match vore okloka att göra.

Just den här matchen ger kanske inte heller det allra bästa svaret. Dels är det naturligtvis en väldigt speciell match i sig självt, med sin alldeles egen form av derbylogik och inte alltid representativa matchpsykologi. Dels är det ofta en rätt klok form av taktik mot Liverpool att faktiskt försvara lågt, att inte ge Liverpool yta att springa in i med sin utpräglade press- och kontringsfotboll.

Att förlora mot Liverpool är inte precis något främmande fenomen för Man Utd. Det var något som hände med åtminstone viss regelbundenhet även för de allra bästa Man Utd-lagen under Premier League-eran. Genomgående är emellertid att för att vinna på Anfield måste Man Utd vara bra. Vilket inte behöver betyda flödande och strålande, men i alla fall stabila, organiserade och effektiva.

Hur bra är egentligen Man Utd? Förlorar Man Utd på Anfield idag är det inte säkert att vi får något bra svar på den frågan, det beror i så fall på hur Man Utd förlorar. Vinner å andra sidan Man Utd på Anfield idag är det åtminstone någon form av bekräftelse på att Man Utd den här säsongen är bra nog. Det betyder inte att de vinner i slutänden, men att de i alla fall kan slåss om saken.

Det är ingen liten sak. Det är nämligen något Man Utd inte har mäktat med sedan Alex Ferguson tackade för sig. En seger mot Liverpool på Anfield skulle dubbla ett redan förstärkt självförtroende hos Man Utd. En seger mot Liverpool på Anfield visar att efter fyra långa år av dåliga beslut, generationsväxling och självtvivel har Man Utd rest sig igen.

Det är förvisso en skillnad som märks redan innan matchen. För första gången på fyra år går nämligen Man Utd in till en match mot Liverpool på Anfield utan att en förlust känns i det närmaste ofrånkomlig eller åtminstone i högsta grad sannolik. Det betyder inte att en förlust vore omöjlig eller ens osannolik, bara att förutsättningarna har normaliserats.

Inte så konstigt med andra ord att det ligger en rejäl kontraktsförlängning på bordet för José Mourinho. Men kanske är det något som måste avvaktas på att Man Utd kan svara ja också på den andra frågan som ställdes på dem inför säsongen.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv