Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Älskar alla Liverpool?

Peter Hyllman 2022-05-28 06:00

Kan det verkligen vara så som Pep Guardiola säger, och som Thomas Tuchel åtminstone i någon utsträckning höll med om, att alla i engelsk fotboll verkligen älskar Liverpool? Det låter inte riktigt som en helt rimlig tankegång. Om jag exempelvis själv hade valt att svara på den frågan i egenskap av Man Utd-supporter så hade jag kanske valt att som svar ställa en motfråga: Hur är det ens möjligt för någon att älska Liverpool?!

Om vi bortser från det rent skämtsamma med det där så är det naturligtvis i sig en rätt uppenbar invändning mot Guardiolas påstående. Alla älskar alldeles uppenbart inte Liverpool i engelsk fotboll, det finns en mängd supportrar till Man Utd och ett antal andra klubbar som nog snarare har det som någon slags nationalsport att tvärtom hata Liverpool och allt de står för.

Utan att ha brytt mig om att göra någon mer systematisk undersökning går det ändå att se vissa mönster i vad man ser på twitter och andra sociala medier bland supportrar, via olika fankonton med mera. Och vad gäller titelstriden i ligan så inte är det då Liverpool som dessa supportrar och halvofficiella fankonton vill se vinna istället för Man City. Det kan sägas samma sak fast i mindre utsträckning gällande Champions League.

ANNONS

Vad gäller andra länder och ligor verkar det ofta vara någon slags självklarhet att man i det europeiska cupspelet håller på lag från de egna ligorna. När t ex Real Madrid mötte Man City var det tämligen absurt nog en hel del från helt andra klubbar, från helt andra regioner i Spanien, som av någon anledning höll alla tummar som fanns för Real Madrid för att detta på något sätt skulle bevisa att La Liga fortfarande var bäst.

Det dumma med den tankegången behöver inte ältas ännu en gång. Poängen är snarare att så där fungerar det inte riktigt inom den engelska fotbollen. Möjligen för att vi redan i betydligt högre utsträckning är övertygade om att Premier League är  den bästa ligan och därför inte har samma behov av bekräftelse. Men kanske framför allt för att vi tenderar att mer hålla enbart på våra egna klubbar, inte länder, och inte ligor.

ANNONS

Alltså ska vi nog inte räkna med att det är så väldigt många utöver Liverpool själva som kommer sitta och hoppas att Liverpool vinner Champions League ikväll. Även om det nog kan vara ganska splittrat på många håll, inte minst eftersom Real Madrid knappast är den mest älskade klubben. Åtminstone kan nog följande sägas, att om Liverpool skulle förlora ikväll så kommer det definitivt inte råda någon brist på skadeglädje över den saken.

Uppfattningen att alla älskar Liverpool är alltså minst sagt överdriven. Det speglar som jag ser det snarare en besvikelse att inte alla älskar eller möjligen respekterar Man City och Pep Guardiola på riktigt samma sätt eller i samma utsträckning. Det där tror jag för övrigt inte är någon oviktig distinktion. För även om långt ifrån alla älskar Liverpool så tror jag väldigt många i någon mening ändå respekterar Liverpool.

ANNONS

Vad beror då detta på?

Ett enkelt men ändå väldigt generellt svar är att Liverpool ända sedan deras dominans av engelsk fotboll inleddes för cirka 50 år sedan i hög grad har förkroppsligat det bästa med den engelska fotbollen, eller åtminstone allt det bästa som den engelska fotbollen har velat se i sig själv. Klubben som jobbat långsiktigt och lojalt utifrån tydliga värderingar och i någon mening alltid djupt rotat i den engelska fotbollens sociala mylla.

Men Liverpool var en klubb som faktiskt inte bara sa allt det där, det var en klubb som också verkligen var allt det, det vill säga allt det bästa med engelsk fotboll. När Liverpool var bäst så var även engelsk fotboll bäst. Och det allra mest konkreta, påtagliga och tydliga uttrycket för det var självfallet Liverpools fyra Champions League-titlar under sju år mellan slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

ANNONS

Nottingham Forest och Aston Villa hängde med det där tåget och adderade ytterligare tre Champions League-titlar under dessa år, men det var Liverpool som visade vägen och som ledde vägen. Den engelska fotbollen representerades i världen först och främst av Liverpool, kanske till och med i ännu högre än av Englands landslag. Ibland kanske på ont, som i samband med Heysel, men överlägset oftast enbart på gott.

Ingen annan engelsk klubb har vunnit lika många Champions League-titlar som Liverpools sex titlar. Ingen annan engelsk klubb är ens i närheten och Liverpool har vunnit nästan hälften av alla titlar som engelska lag vunnit. Man Utd borde ha vunnit fler och vara närmare i det avseendet, men har sin respekt genom att ha släpat engelsk fotboll ut i Europa till att börja med, och dessutom vara först att vinna Champions League.

ANNONS

Svårare än så behöver det kanske inte vara. Liverpool har sin speciella särställning och respekt i engelsk fotboll i hög utsträckning på grund av lagets framgångar i förmodligen framför allt Champions League. Det är med andra ord en särställning och en respekt som Liverpool har förtjänat under många och långa år. Om Man City och Pep Guardiola känner att de inte har samma ställning och respekt så är därför förklaringen rätt enkel.

Utöver Liverpools hittills sex Champions League-titlar har ju klubben dessutom spelat och förlorat ytterligare tre Champions League-finaler – 1985, 2007 och 2018. Vilket självfallet adderar till deras story i Champions League och i europeisk fotboll genom åren. Den stora frågan inför kvällen är naturligtvis om 2022 adderar till Liverpools antal vunna Champions League-titlar eller till Liverpools antal förlorade Champions League-finaler.

ANNONS

För Liverpool är detta naturligtvis en speciell Champions League-final på flera olika sätt, inte minst givet kvällens motståndare Real Madrid. Arguably den enda klubben med en stoltare europeisk historik än Liverpool och med något av en större vinnarkultur just i Champions League än Liverpool. Men också samma Real Madrid som under vad som bara kan ses som rätt kontroversiella former besegrade Liverpool i 2018-finalen.

Mohamed Salah har inte gjort någon hemlighet av att han just av det skälet väldigt gärna möter just Real Madrid, och man måste förmoda att han inte är ensam om den saken i Liverpool. Faran för Liverpool blir så klart att man förlorar fokus på grund av något slags upplevt behov av hämnd och revansch. Liverpool behöver självklart hålla koll på att det är betydligt viktigare att vinna matchen än att besegra Real Madrid.

ANNONS

Liverpool går, till skillnad från förra finalen, in i den här Champions League-finalen som rätt klara favoriter mot Real Madrid, helt enkelt i kraft av att vara det bättre fotbollslaget av de två. Men det behöver som vi vet inte betyda särskilt mycket med just detta Real Madrid, där ju exakt samma sak kunde sägas både på förhand och i efterhand om i tur och ordning PSG, Chelsea och Man City.

Att Real Madrid ens spelar den här Champions League-finalen är mer eller mindre ett mirakel, men just denna mirakulösa natur av Real Madrids väg till finalen har skapat en känsla av oundviklighet och ödesbestämdhet att Real Madrid helt enkelt bara ska vinna Champions League den här säsongen, att Real Madrid inte kan förlora. Och kanske är Real Madrids viktigaste vapen att de förmodligen måste ha börjat tro detta själva.

ANNONS

Mentala monster är alltså Real Madrid för närvarande. Mentala monster har även Liverpool beskrivits som, och beskrivit sig själva som. Ikväll kommer den beskrivningen att ställas inför sitt slutliga test och kanske sitt största prov.

Peter Hyllman

Är ett effektivt Port Vale favoriter mot Mansfield på Wembley?

Peter Hyllman 2022-05-27 18:00

Mansfield och Port Vale har tagit sig till Wembley och till League Twos playoff-final på två helt olika sätt, båda både heroiska och tämligen osannolika. En dryg timme med bil skiljer de båda samhällena i mitten av England från varandra, och från varsitt håll vallfärdar nu alltså utöver spelare och ledare även närmare 60,000-talet supportrar ner mot London och ner mot Wembley.

Vi har Port Vale som under långa stunder av säsongen har befunnit sig på League Twos automatiska uppflyttningsplatser, men föll därifrån under slutet av säsongen och endast med nöd och näppe ens räddade sig till playoff. Väl där förlorade Port Vale den första semifinalen mot Swindon Town med 1-2 och det var nog både en och annan som tyckte det såg rätt mörkt ut.

James Wilson, den förre Man Utd-talangen, kvitterade emellertid tidigt för Port Vale i den andra matchen hemma på Vale Park. Semin mot Swindon skulle gå till straffar där Port Vale tidigt missade två straffar samtidigt som Swindon satte sina. Det såg ut att vara kört för Port Vale, men som Darrell Clarke sa efter matchen, att det verkar inte som om Port Vale kan förlora.

ANNONS

Swindon bommar tre straffar samtidigt som Port Vale slutar missa sina straffar. Totala scener på Vale Park som alltså inom loppet av bara några minuter gick från fullständig uppgivenhet till total eufori. Tyvärr, vilket verkar vara alltför vanligt i engelsk fotboll just nu, var det både en och annan av supportrarna på plats som inte hanterade det hela särskilt bra utan började bråka med Swindons spelare och ledare.

Mansfields resa den här säsongen är en helt annan. De har istället utgått från botten av tabellen där de faktiskt låg näst sist i League Two efter 14 matcher. Mansfield gick mellan mitten av augusti till slutet av oktober utan att vinna en enda ligamatch och tog under den tiden bara fem poäng. Där och då var det sannerligen ingen som vågade drömma om Wembley, men här är alltså Mansfield nu.

ANNONS

I semifinalen besegrade Mansfield ett hårt kämpande Northampton. En 2-1-seger hemma på Field Mill krattade manegen för en hård och oviss retur borta på Sixfields. Väl där svarade Mansfield för en heroisk försvarsinsats och en väldigt stark lagmoral när de inte bara lyckades hålla nollan utan till och med vinna matchen. Manager Nigel Clough prisade det hårda arbete som vann Mansfield matchen, och tagit dem till Wembley.

Mansfield och Port Vale, två lag som alltså i någon mening vägrar att förlora, eller i alla fall se sig besegrade den här säsongen. Men nu är det självfallet per definition så i ett playoff att något måste ge vika. Någon av Mansfield eller Port Vale kommer att stå där på Wembley under lördagen som vinnare, vilket betyder att någon av dem måste stå där som förlorare.

Mansfield och Port Vale är tämligen likvärdiga när det kommer till försvarsspelet. Inget av lagen har något enastående starkt försvarsspel i sig utan deras defensiva styrkor ligger i att förhindra motståndarna från att komma till målchanser, vilket de gör genom eget bollinnehav och ett samlat försvarsspel. Inget av lagen är direkt kända för att ta några större risker ute på planen.

ANNONS

Vi ser däremot en rätt tydlig skillnad i de båda lagens anfallsspel. Mansfield är betydligt bättre på att skapa chanser, där de var ett av seriens bästa lag under säsongen, men enbart något bättre än genomsnittet på att göra mål på dessa chanser. Port Vale däremot skapar inte alls lika många chanser, tvärtom är det bara fem lag i serien som skapar färre än dem per match, men Port Vale är samtidigt League Twos mest effektiva lag.

Är detta något som möjligen ger Port Vale en edge i lördagens playoff-final? Båda lagen är alltså förhållandevis bra på att hålla motståndarna borta från målchanser, men Port Vale är alltså betydligt bättre på att göra mål på de förhållandevis få målchanser de ändå är vana vid att skapa. En intressant statistik är att Port Vale under säsongen gjort 67 mål, men har ett xG om 54,8 mål, vilket är League Twos överlägset högsta ”positiva” skillnad.

ANNONS

Mycket av fokus under lördagen kommer naturligtvis med all rätt ligga på Champions League-finalen och på Liverpool. Men passa på att ladda upp, fördriva tiden eller bara rent allmänt kyla ned nerverna genom att ratta in League Two-finalen mellan Mansfield och Port Vale på klassisk engelsk starttid och på klassisk engelsk fotbollsmark.

Peter Hyllman

Att bua eller inte bua, det är frågan!

Peter Hyllman 2022-05-27 06:00

Att bua hymner och nationalsånger verkar ha blivit något av sista skriket bland engelska supporterkollektiv. Man Citys envisas exempelvis med att fortfarande bua åt UEFA:s Champions League-hymn av vad som enbart kan beskrivas som rätt tramsiga skäl. Och ingen som satt och såg på FA-cupfinalen kunde ju gärna missa hur Liverpools supportrar buade kraftfullt både åt God Save The Queen och FA:s egen hymn Abide With Me.

Många ställde sig frågande till varför Liverpools supportrar buade åt den brittiska nationalsången, liksom varför de buade åt Prins William som ju var på plats som brukligt är i samband med FA-cupfinalen. Några var självfallet väldigt kritiska till det hela utan att riktigt vilja bekymra sig om att ta reda på mer. Boris Johnson, detta dallrande politiska svettberg, försökte vinna billiga poäng genom att kalla det för en ”great shame”.

Det sista framställdes som någon form av lavett till Jürgen Klopp som något tidigare framfört den ändå inte helt okontroversiella uppfattningen att det kanske vore värt att fundera en sekund på orsakerna till att Liverpools supportrar buar. Man måste förmoda att Johnsons uttalande var tänkt som någon form av tillrättavisning så var det i så fall en tillrättavisning vare sig Klopp eller någon annan brydde sig så värst mycket om.

ANNONS

Varför buar då Liverpools supportrar åt God Save The Queen? Nationalsången och kungahuset har kanske inte i sig självt gjort Liverpool något, men hela deras funktion i samhället är ju som symboler och för Liverpool symboliserar de etablissemanget, den sociala och politiska eliten, bevarandes och befästandes det klassystem som under många år varit så skadligt på alla sätt inte minst just Liverpool som stad och folk.

Oavsett om det än har handlat om skadliga sociala reformer, om medvetna prioriteringar och nyliberalt Thatchersnack om ”managed decline”, eller organiserat förfall på ren svenska, om ökande arbetslöshet och fattigdom, med naturliga följder för brottslighet, vård, skola, omsorg och så vidare. Eller om det handlat om smutskastning, medvetna lögner och cover-ups för att undfly samhällets ansvar för Hillsborough.

ANNONS

Lojalitet är självfallet något som måste gå i båda riktningar. Varför skulle Liverpools supportrar visa någon som helst form av lojalitet med viktiga symboler för det brittiska samhället när detta brittiska samhället så grovt och under så lång tid har visat absolut ingen lojalitet med dem? Om Boris Johnson haft någon som helst skam i kroppen hade det varit meningsfullt att fråga honom vad som egentligen är the greater shame.

96 eller 97 av Liverpools supportrar dog i Hillsborough beroende på hur man väljer att räkna, men flera skadades så klart fysiskt eller psykiskt och och många fler drabbades naturligtvis indirekt som vänner och anhöriga. De har aldrig fått någon ursäkt, aldrig någon rättvisa, utan tvärtom tvingats leva under årtionden med lögner, orättvisor, smutskastning och skitsnack. Såren har aldrig riktigt fått läka.

ANNONS

”Always the victims!”, ”ni mördade era egna fans”, ”The Sun was right, you’re murderers!” är några exempel på sådant som fortfarande och regelbundet sjungs på engelska läktare när Liverpool spelar fotboll. En del ser säkert det där som någon slags acceptabel banter, vilket däremot inte ursäktar något alls. Det sjungs nidvisor om hungriga barn och familjer i Liverpool, men det skamliga är att Liverpools supportrar buar åt nationalsången?

Kritikerna menar så klart att det hela är djupt opatriotiskt och respektlöst och att buande åt nationalsången minsann borde förbjudas. Mer patriotiska är de alltså inte än att de gärna slänger varje tanke om yttrandefrihet på skräphögen, en av viktigaste och vackraste principer som landet trots allt är byggt på. Men det här är självfallet samma typ av människor som t ex pratar om ”marxism” när fotbollen protesterar mot rasism.

ANNONS

Varför Liverpools supportrar buar åt FA:s Abide With Me är kanske inte riktigt lika självklart för den oinsatte. En del menar att det mest var någon slags missförstånd, att det så att säga buades åt den också i rena farten. Andra menar att FA knappast är några darlings i Liverpool de heller, att de tvärtom i många avseenden svek Liverpool i samband med just Hillsborough. FA gjorde sig istället till en del av etablissemanget.

Visst kan det finnas skäl att misstänka att i alla fall några av Liverpools supportrar på plats buar mer av performativa skäl än av rent genuina skäl, det vill säga man buar så att säga för att ska buas. Liksom det kanske förtjänar att påpekas att det inte alltid buats i denna grad och i denna utsträckning, och att detta har ökat de senaste åren. Men det har varit långt ifrån icke förekommande.

ANNONS

Men att ifrågasätta Liverpools supportrars kollektiva orsaker och motiv för att bua nationella symboler är i bästa fall okunnigt, i värsta fall något helt annat. Att ifrågasätta Liverpools supportrars rätt att bua nationella symboler är direkt odemokratiskt. Rätten att protestera är central i varje form av demokratiskt samhälle, även om det självfallet är en rätt som måste utnyttjas med omdöme.

Bör det ingå i detta omdöme att respektera de sångare och artister som framträder på Wembley för att framföra God Save The Queen och Abide With Me? Buandet drabbar naturligtvis även dem och riskerar så klart göra vad som kanske är ett av deras finaste ögonblick till rätt jobbiga upplevelser. Men inte heller de som kritiserar Liverpools supportrars buande har ju haft dessa personer i åtanke.

Det brukar sägas att den enes terrorist är den andres frihetskämpe och det ligger nog mycket i den saken. På samma sätt kan självfallet vad som för vissa är ett respektlöst och opatriotiskt buande åt den brittiska nationalsången och det brittiska kungahuset, för andra vara ett rop för respekt, för rättvisa, för jämlikhet och för lika värde, ett rop mot hunger, mot fattigdom och mot förfall.

ANNONS

Man kan så klart tycka det är skamligt att Liverpools supportrar buar. Man kan även tycka att det är mycket mer skamligt varför Liverpools supportrar anser sig vilja bua. Så länge det buas av rätt skäl går det inte att ha några meningsfulla invändningar.

Peter Hyllman

Varför går Tottenham till Champions League?

Peter Hyllman 2022-05-26 18:00

Det blev alltså Tottenham som knep den där fjärde och sista Champions League-platsen, detta i en långdragen strid med framför allt Arsenal och i klart mindre utsträckning Man Utd. Detta fastän Arsenal har en handfull av världens bästa unga spelare, endast fem andra lag i Europa är taktiskt lika bra eller möjligen bättre än Arsenal, med många fler andra dumheter som vissa Arsenalfans hittat på under säsongen.

Andra med rödvita färger har valt att förklara Tottenhams Champions League-plats med att de har Harry Kane och Heung-Min Son, och att med två sådana spelare är det ju alls inget märkligt med att Tottenham går till Champions League, underförstått i och med att Arsenal saknar sådana spelare i offensiven. Lite märkligt då det från samma håll tidigare sagts sådant som att Tottenhams spelartrupp helt enkelt inte duger och så vidare.

Det mesta med där känns helt enkelt helt utfallsbaserat och i väldigt hög utsträckning agendastyrt. Vad man förmodligen skulle kunna säga är väl att både Tottenham och Arsenal, och för all del även Man Utd, naturligtvis har spelartrupper med kvalitet nog att ta sig till Champions League. Så att börja leta efter förklaringen till varför ett lag lyckas och andra lag misslyckas just där leder kanske inte väldigt långt.

ANNONS

Vill man spetsa till det en smula skulle man kanske kunna säga, eller åtminstone påstå, att enda anledningen att det blev en så långdragen strid om Champions League-platsen är att Tottenham velade med att anställa Antonio Conte redan i somras och istället halvt om halvt kastade bort första tredjedelen av säsongen med Nuno Espirito Santo. Om Conte hade varit manager från start hade Tottenham varit klara bland de fyra långt tidigare.

Som alltid med påståenden kan det ju vara så att det finns ett antal lägen mellan 0% och 100% i vilken grad de faktiskt stämmer. Men i det här specifika fallet skulle jag säga att det i alla fall ligger en bra bit över 50%. Dito måste man nog ändå säga med att Arsenal ändå har gjort vissa tydliga framsteg den här säsongen, och därmed var mer kapabla nu än vad de varit tidigare säsonger att verkligen ta fajten hela vägen.

ANNONS

Vad är det då som gör att Tottenham går till Champions League?

Bättre manager

Antonio Conte är en erkänd, etablerad och erfaren världsmanager. Tillräckligt så för att två tredjedelar av en säsong med honom som manager ska vara mer värt än hel säsong med Mikel Arteta, Ole-Gunnar Solskjaer eller Ralf Rangnick som manager.

Med Conte fick Tottenham ett helt nytt fokus och en helt ny drive. Harry Kane som innan dess hade sett rätt uppgiven ut fick plötsligt ny kraft. Möjligen även lite ny motivation efter en lång sommar.

Conte gjorde också Tottenham tuffare. Laget hade sina uppgångar och nedgångar men där t ex både Man Utd och Arsenal förlorade stort i båda sina bortamatcher mot Man City och Liverpool så tog Tottenham fyra poäng av sex möjliga.

Detta möjliggjordes av en kombination av den taktiska rigiditet och höga krav som Conte gett Tottenham genom sin personlighet och närvaro. Man Utd har saknat både och och Arteta kanske mer det ena än det andra.

ANNONS

Heung-Min Son

Riktigt så lätt som att säga att Tottenham går till Champions League för att de har den och den spelaren är det självfallet inte. Men det kan inte heller blundas för det stora jobb och jättevärde som Son har för Tottenham.

Son har självfallet varit en av Tottenhams bästa och viktigaste spelare med Conte som manager. Frågan är däremot om det inte varit ännu mer värdefullt för utfallet att det var Son som i mångt och mycket gjorde att Tottenham plockade poäng även innan Conte.

Om Son inte varit den spelare han är så hade Tottenham sumpat betydligt fler poäng under perioden med Nuno Espirito Santo som manager, och då hade förmodligen avståndet i poäng upp till fjärdeplatsen varit för stort för Tottenham att hämta in.

Erfarenheten

Alla känner så klart till uttrycket spursy. Det vill säga det där att Tottenham kommer att klanta till det om de bara får chansen till det. Den här gången var det väl däremot mer Arsenal som var spursy, och Tottenham som tog fram vinnarvanan.

ANNONS

Tottenham har i någon mening så att säga börjat vänja sig vid att ta sig till Champions League, generellt sett under de senaste fem-sex åren. Det är onekligen vad som skulle kunna anses vara Mauricio Pochettinos bidrag, fastän många hävdar att han aldrig lyckades med något.

Alltså är det kanske inte så väldigt märkligt att när säsongen går in i de avgörande matcherna så är det Tottenham som håller sig kalla, kliniska och plockar hem poängen, samtidigt som t ex Arsenal börjar fumla, snubbla och fatta väldigt dåliga beslut.

Tottenham har varit här förut som det brukar heta, Arsenal har inte varit det. Och då pratar vi naturligtvis om lagen i relativ nutid, det vill säga de senaste fem-sex åren. Något annat är heller inte särskilt relevant.

Rub of the green

Nu ska självfallet inte den här förklaringen överbetonas, många gånger är det ju dessutom så att bra lag skapar sin egen tur. Men man ska heller inte blunda för att både en och annan marginal gick Tottenhams väg i slutet av säsongen.

ANNONS

Spelschemat?

Gary Neville gjorde ju en liten grej av att Arsenal förlorade på att de fick bortamatchen mot Tottenham flyttad från januari tror jag det var tills nu i slutet av säsongen. Att detta kostade Arsenal i båda matcherna mot Tottenham och mot Newcastle.

Det där påståendet väckte naturligtvis omedelbart motstånd och ivriga protester. Det gjordes både den ena och andra poängen om hur poäng tappats tidigare, hur andra lag tappat poäng, antalet dagar mellan matcherna i andra lägen och så vidare.

Lite missar man därmed den egentliga poängen. Egentligen är det inte så mycket en fråga om hur spelschemat i sig påverkar resultaten i de där matcherna, utan hur matcherna i sig förändrades på grund av ett annat spelschema.

Tottenham går nu in till sin hemmamatch mot Arsenal med den absoluta vetskapen att de måste vinna för att kunna ta sig till Champions League. Matchen får därmed en cupkaraktär som den inte haft på samma sätt i t ex januari.

ANNONS

Kanske hade detta påverkat, kanske inte, det enda vi vet är att vi inte riktigt kan veta.

Om sedan Arsenal hade fått spela mot Newcastle utan att ha en tung förlust mot just Tottenham i ryggen några dagar tidigare, hade detta varit bättre för deras skallar i den matchen?

Sedan finns det helt säkert något slags intresse för vissa att försöka skapa något slags synden straffar sig själv-narrativ gällande det där att Arsenal myglade med Covidreglerna och fick matchen mot Tottenham uppskjuten.

Man ska alltså inte göra för stor sak av det, men heller inte kategoriskt strunta i den.

Peter Hyllman

Kommer Arsenal bli bättre med Mikel Arteta?

Peter Hyllman 2022-05-26 06:00

Arsenal slutar femma den här säsongen, därmed blir det inget Champions League för dem nästa säsong heller. En besvikelse kan tyckas givet att det ändå måste ha varit målsättningen inför säsongen, och inte minst sett till Arsenals möjligheter under den här säsongen. Men samtidigt en besvikelse som åtminstone i någon utsträckning mildras av känslan av genuina framsteg för Arsenal den här säsongen.

Fjärdeplatsen och Champions League-platsen förlorades i realiteten under två tuffa bortamatcher i slutet av ligaspelet, mot Tottenham och mot Newcastle. Att förlora den typen av matcher behöver inte betyda särskilt mycket, det kan bokstavligt talat hända även de bästa lagen. Vad som däremot var väldigt oroväckande både för Arsenal och för Mikel Arteta var sättet Arsenal förlorade dessa båda matcher på.

Det blev aldrig några täta matcher, det blev aldrig några tajta matcher. Arsenal blev mer eller mindre överkörda i båda matcherna, kanske i synnerhet i den andra matchen mot Newcastle, och i situation efter situation antingen vek Arsenals spelare ned sig eller fattade väldigt dåliga beslut det ena efter det andra. Istället för att vara bäst när det gällde som mest så var Arsenal som sämst när det gällde som mest.

ANNONS

Efter matchen mot Tottenham gjorde Mikel Arteta stor sak av att skylla på domaren, vilket möjligen skulle kunna ses som ett sätt att skydda sina spelare inför den minst lika viktiga matchen några dagar senare mot Newcastle. Men efter matchen mot Newcastle hade Arteta ingenting alls att skylla på, och verkade mest oförstående över vad som egentligen hade hänt ute på planen.

Granit Xhaka, en av lagets mer seniora spelare, sparade knappast på vare sig ord eller krut efter den matchen. Han säger något i stil med att om vissa spelare inte ville spela matchen mot Newcastle, så borde de stanna hemma. Vilket är ett rätt tufft angrepp på en eller flera spelare i det egna laget. Xhaka kan för all del ha rätt i vad han säger, men som Carragher och Neville i studion påpekade var Xhaka själv en av spelarna som vek ned sig.

ANNONS

Frågan är nu vad detta betyder för Arsenals nästa säsong och närmaste framtid. Inget Champions League för Arsenal betyder som vanligt att det blir svårare både att behålla spelare och att värva spelare. Åtminstone sådana spelare man helst av allt vill behålla eller värva. Frågan kan även ställas så här: Om inte Arsenal tog sig till Champions League den här säsongen, vad säger då att de kommer lyckas nästa säsong, eller nästa?

Förutsättningarna för Arsenal att ta sig till Champions League den här säsongen var närmast optimala, eller åtminstone så goda de någonsin kommer vara för Arsenal. Visst var Man City, Liverpool och i hög utsträckning även Chelsea som väntat alldeles för starka och lade beslag på tre av Champions League-platserna. Inget att säga om det. Men den fjärde Champions League-platsen var onekligen up for grabs.

ANNONS

Alla andra potentiella konkurrenter om den fjärde Champions League-platsen hade väldigt svaga säsonger. Tottenham inledde som sömngångare och strulade till det rejält med anställningen av Nuno Espirito Santo som blev helt misslyckad. Man Utd hade en närmast katastrofal säsong under först en lam anka i form av Ole-Gunnar Solskjaer och därefter en tämligen uppgiven andra halva av säsongen med Ralf Rangnick.

Leicester, Wolves och Everton har haft vad som nog bara kan beskrivas som svaga säsonger, i vissa fall kanske till och med väldigt svaga säsonger. Både Wolves och Everton har brottats med förändring och turbulens. Egentligen det enda laget som gjorde en bättre säsong nu än förra säsongen, eller åtminstone en lika bra säsong, är West Ham som länge slogs om den där Champions League-platsen.

Ändå lyckas Arsenal alltså bara sluta femma. Visst måste man se framstegen som Arsenal har gjort, som flera har påpekat. Men man måste också kunna se det oroväckande i det där, för så värst mycket bättre chans att ta sig till Champions League lär inte Arsenal få än vad de har fått den här säsongen. Ändå tog Arsenal alltså inte den chansen. Frågan är om de får samma chans någon fler gång.

ANNONS

Liverpool och Man City kommer fortsätta vara formidabla även nästa säsong, och de kommande säsongerna inom överskådlig närtid så att säga. Där ryker i någon mening två av Champions League-platserna. Om köpet går igenom finns alla skäl att anta att Chelsea under Thomas Tuchel kommer fortsätta vara ett väldigt starkt lag, med potential att faktiskt bli ännu bättre.

Tottenham kommer närmast garanterat att vara betydligt bättre och jämnare nästa säsong med Antonio Conte som manager, och med ett lag som gjort en hel försäsong med Conte, och med de investeringar detta medför i spelartruppen. Man Utd har varit stundtals parodiskt dåliga den här säsongen av flera olika skäl, men i det ligger även att de rimligtvis måste kunna antas bli bättre nästa säsong.

Här har vi fem klubbar som samtliga kommer ge lika starka eller ännu starkare kamp om de fyra Champions League-platserna. Men Arsenals utmaningar stannar inte där. Bakom dem kommer ett helt gäng med andra klubbar att vilja ha ett ord med i laget. Newcastle inte minst kommer sikta väldigt ambitiöst. West Ham, Leicester, Everton, kanske även Aston Villa med flera kommer vilja ha sitt att säga till om i den här striden.

ANNONS

Rubrikens fråga kan förefalla en aning banal. Naturligtvis kan Arsenal bli bättre med Mikel Arteta i absolut mening. Men det betyder ju inte att Arsenal automatiskt blir bättre med Arteta i relativ mening, vilket till slut är vad som betyder något i konkurrensen med övriga klubbar och i tabellen. Det handlar alltså inte bara om att Arsenal ska bli bättre, utan om att Arsenal måste bli bättre än ett tillräckligt stort antal andra lag.

Visst måste man ta med i beräkningen att även Arsenal självfallet kan bli bättre nästa säsong än vad de varit denna säsong, också i relativ mening. Arsenal har bland annat, som många också påpekat, ett ungt och lovande lag med ligans lägsta snittålder. Redan där finns självfallet potential för förbättring. Men, vilket Arsenal borde veta bättre än de flesta klubbar, är inte att bli äldre nödvändigtvis samma sak som att bli bättre.

ANNONS

Arsenal kan naturligtvis köpa nya spelare till laget och bli bättre på så vis. De har som påpekats kanske inte haft den där självklara målskytten i laget den här säsongen. Men att värva spelare av rätt kaliber blir inte precis lättare utan Champions League-fotboll, och när det pratas om att värva Gabriel Jesus för en bit över £60m så är jag inte säker på att Arsenal därmed får den där självklara målskytten.

Rent taktiskt kan man självfallet tänka sig att Arsenal bara kan bli bättre och starkare nästa säsong. Här finns sannerligen potential för utveckling. Samtidigt ser vi taktiska brister i dagens Arsenal som om de inte har fixats till under två och en halv säsong med Mikel Arteta som manager så känns det inte precis som en självklarhet att dessa brister plötsligt kommer vara åtgärdade nästa säsong.

ANNONS

Arsenal är naturligtvis bra nog att kunna sluta fyra eller bättre nästa säsong. Problemet för Arsenal är bara att där finns minst fem-sex andra klubbar som är minst lika bra eller ännu bättre som kan säga exakt samma sak. Vilket har varit fallet den här säsongen och kommer vara fallet i ännu högre utsträckning nästa säsong.

Peter Hyllman

Varför åker Burnley ur Premier League?

Peter Hyllman 2022-05-25 18:00

När nedflyttningsstriden i Premier League närmare sig sitt slut stod det hela mellan Everton, Leeds och Burnley. Givet den uppställningen är det möjligen inte särskilt märkligt att det inte blivit något större liv att det till slut blev Burnley som fick säga tack och adjö till Premier League den här gången. Everton och Leeds är klubbar som i någon mening anses höra hemma i Premier League mer än Burnley.

Lite hårt kan tyckas givet att Burnley ändå befunnit sig i Premier League de senaste sex åren, och under de senaste tio åren befunnit sig mer i Premier League än utanför Premier League, samtidigt som Leeds befunnit sig 16 långa år utanför Premier League och bara alldeles nyss kom tillbaka. Men sant är så klart också att Burnley alltid någon mening har känts som en udda fågel i Premier League, och även gärna framställt sig som så.

Förra gången Burnley åkte ur Premier League, för åtta år sedan, så tog de sig omedelbart tillbaka till Premier League. Men även om Mike Jackson sa i intervjun efter matchen mot Newcastle att det måste vara Burnleys ambition även den här gången, så är det kanske inte jättemycket som tyder på att så kommer bli fallet. Burnley är inte riktigt samma klubb nu som de var för åtta år sedan.

ANNONS

Framför allt är det självfallet det ekonomiska som bekymrar. Ägaren ALK har finansierat köpet av klubben genom att skuldsätta den, och har varit nästan cyniskt tydliga med att om Burnley åker ur Premier League så kommer de tämligen kvickt och omgående casha hem £65m, som råkar vara en stor del av köpesumman. Att man väljer att göra så beror så klart på att Burnley bara har några år med fallskämsbetalningar.

Snarare än att försöka investera i spelartruppen och sikta på uppflyttning, som klubbar som åkt ur Premier League brukar kunna göra, så kommer Burnley alltså istället behöva reglera klubbens skuld till den egna ägaren. Samtidigt måste Burnley naturligtvis börja rensa i spelartruppen för att i högre utsträckning kontrollera kostnader och anpassa dem till lägre intäktsnivåer. En dålig kombination för att ta sig tillbaka till Premier League.

ANNONS

Men varför åker då Burnley ur Premier League?

En vinst på 22 matcher

Jag är lite oklar på vad rekordet är i detta avseende, men med en enda vinst på sina första 22 matcher måste Burnley ändå ligga i närheten av ett sådant rekord. Det tog Burnley tio matcher att vinna sin första match, och ytterligare elva matcher att vinna sin andra.

Det där är självfallet inte bra nog om man vill hålla sig kvar i Premier League. Även om Burnley är relativt bra på att slita till sig en poäng både här och där så måste man också vinna matcher i någorlunda regelbunden omfattning.

Bristande målskytte

Talande på något sätt att Chris Wood, fastän han bara spelade halva säsongen för Burnley, ändå är kvar som en av lagets topp tre målskyttar den här säsongen. Burnley har helt enkelt gjort alldeles för få mål.

Ett målsnitt om under ett mål per match brukar normalt sett vara nedflyttningssiffror, och det är siffror som Burnley med 34 mål definitivt motsvarar. Samtliga tre nedflyttade lag har väsentligt färre gjorda mål än alla andra lag i ligan.

ANNONS

Burnley har gått mållösa från 16 av lagets ligamatcher den här säsongen, det vill säga nästan halva säsongen. Det är naturligtvis alldeles för många matcher för att detta ska kunna kompenseras på ett bra sätt i övriga matcher.

Beslutet att sälja Chris Wood till Newcastle i januari var ett väldigt märkligt beslut utifrån rent fotbollsmässiga termer, Wout Weghorst började rätt bra men tappade snabbt, även om Burnley inte precis glänste med målskyttet innan januari heller.

Men Burnley blev av med en bevisad målskytt i Premier League som tveklöst hade kunnat vara tungan på vågen under säsongens sista matcher. Att sälja Wood till Newcastle, som då var ett annat lag i nedflyttningsstriden, sände även väldigt trista signaler.

Trunkerat spelschema

Inget lag i ligan var mer Covid-drabbat än Burnley i ligan den här säsongen, uttryckt i antalet matcher som blev uppskjutna och tvingade att spelas senare. Ett tag hade Burnley sex matcher som låg och släpade.

ANNONS

Någon gång ska däremot matcherna spelas och då blir det naturligtvis att matcherna istället spelas närmare slutet av säsongen. Detta gav naturligtvis Burnley ett väldigt tufft spelschema under en period av säsongen då de absolut hade vunnit på mer vila mellan matcherna.

Självfallet kan man tycka att det finns ett visst oturselement i denna orsak, och det stämmer nog till viss del. Samtidigt är det kanske inte bara en tillfällighet när en klubb specifikt får så mycket problem med Covid-utbrott jämfört med andra klubbar.

Rutinerna lär helt enkelt inte ha varit på topp, eller åtminstone inte på par med andra klubbar i Premier League. Här är det lätt att låta en och annan fördom om just Burnley som stad spela in, det känns liksom inte som en tillfällighet att detta händer just där.

Ett gammalt lag

ANNONS

Burnley har varit ligans äldsta lag, både på pappret och som det också har känts, på planen. Och för ett lag som baserat sina framgångar på en fysisk fotboll med runt 40% av bollinnehavet är inte detta en bra sak. Burnley tappade sin edge.

Ashley Barnes, Ashley Westwood, Ben Mee, Jack Cork, Jay Rodriguez, Aaron Lennon, Phil Bardsley, Johann Berg Gudmundsson med flera, alla är spelare som har passerat sin prime för åtminstone några år sedan. Burnley har inte investerat, inte förnyat sig och inte föryngrat sig.

Det var med andra ord kanske bara en tidsfråga innan verkligheten kom ikapp Burnley.

Märkligt managerskifte

Med åtta matcher kvar av säsongen sparkades Sean Dyche. Ett extremt märkligt beslut tyckte nog de flesta, en extremt märklig timing tyckte säkert alla. Dyche var ju på något sätt Burnley för väldigt många.

ANNONS

Ändå var det väl nästan på väg att gå vägen. Burnley tog tio poäng på sina första fyra matcher utan Dyche, och då såg det ju verkligen ut som om Burnley ändå skulle klara sig kvar i Premier League.

Effekten visade sig dock kortlivad, med en enda poäng på de fyra sista matcherna, och med detta får man kanske intrycket att uppryckningen mest var en omedelbar reaktion på förändringen snarare än en produkt av en mer systematisk förbättring.

Självfallet är det många som med facit på hand anser sig bekräftade i sin uppfattning att det var dumdumt att sparka Dyche. Vad jag däremot ser i helhetsbilden är att det dumma nog snarare var att inte byta ut Dyche långt tidigare, kanske redan innan säsongen.

Burnley tog elva poäng, alltså en tredjedel av sin poängskörd, under den sista femtedelen av säsongen, alltså de sista åtta matcherna. Burnleys poängsnitt sköt alltså dramatiskt i höjden efter Burnleys beslut att sparka Dyche.

ANNONS

På något sätt var det talande att Burnley aldrig ersatte Sean Dyche, annat än med Mike Jackson som den interna lösningen. Elakt uttryckt kan man alltså säga att Burnley verkar ha tyckt att ingen manager var bättre än Dyche som manager.

Det har varit frostigt mellan Dyche och Burnleys klubbledning under en längre tid, och det sträcker sig även tillbaka till Burnleys tidigare klubbledning. Även om det inte är svårt att tänka sig att frostigheten tilltagit under Burnleys nya ägare.

Att säga vad som har pågått internt i Burnley är väldigt svårt utan att ramla ned i total spekulation för att inte säga skvaller. Men det finns inget med Burnleys säsong, från start till mål, som visar på en klubb som mår särskilt bra, på en klubb i harmoni. Tvärtom.

Burnleys prestationer under Dyche har dippat de senaste åren, det är inte isolerat till den här säsongen. Kombinerat med vad som kan beskrivas som det rent personkemiska borde nog Burnley ha dragit i spaken för managerbyte långt tidigare än de gjorde.

ANNONS

Vad utfallet hade blivit om Burnley faktiskt gjort det kommer vi aldrig få veta. Vad vi kan säga är att det däremot hade varit betydligt mer spännande än det Burnley vi fått se den här säsongen, och har sett de senaste säsongerna.

Kanske till och med ett bättre Burnley?

Peter Hyllman

Har José Mourinho något kvar att ge engelsk fotboll?

Peter Hyllman 2022-05-25 06:00

Vackra bilder på José Mourinho i samband med att Roma vann semifinalen i Europa Conference League mot Leicester. Här är alltså en manager som har vunnit ligatitlar i England, Spanien och Italien, flera gånger vunnit Champions League med olika klubbar, vunnit Europa League och vunnit ett stort gäng inhemska cuptitlar. Ändå gråter han nästan av lycka över att ha tagit Roma till final i Europa Conference League.

Utan något engelskt eller ens något brittiskt lag i Europa Conference League-finalen är det kanske inte alldeles lätt att hitta något att skriva om den. Samtidigt har ju Roma minst sagt både en och annan engelsk koppling, utan att alls för den sakens skull behöva vara särskilt långsökt. Här hittar vi Man Utd-flyktingen Chris Smalling, här hittar vi Arsenallånet Ainsley Maitland-Niles och här hittar vi inte minst Tammy Abraham.

Just Tammy Abraham har väl gjort något som ändå får kallas för succé i Roma och i Serie A den här säsongen. Lagets klart främsta målskytt, med 15 mål i ligaspelet och ytterligare nio mål i det europeiska cupspelet, många gånger dessutom viktiga och avgörande mål för Roma. Ännu ett rätt bra argument för engelska spelare som har svårt att etablera sig bland Premier Leagues storklubbar att våga söka sig till andra länder och ligor.

ANNONS

Men kanske är det ändå José Mourinho själv som är den mest tydliga engelska kopplingen i denna Europa Conference League-final, så portugis han ändå är. Mourinho är och kommer naturligtvis alltid vara särskilt förknippad med engelsk fotboll, det var så att säga där som han faktiskt blev den speciella managern. Och visst märks det också att det är i engelsk fotboll som Mourinho känner sig allra mest som hemma.

Mourinho har tillbringat det mesta av sin tid som manager i engelsk fotboll och i några av de absolut största klubbarna. Det var enorma framgångar med Chelsea i två olika rundor och därefter betydligt mer begränsade framgångar med först Man Utd och därefter med Tottenham. Både efter Man Utd och efter Tottenham fanns det goda skäl att undra om Mourinho kanske ändå hade gjort sitt i engelsk fotboll.

ANNONS

Den typen av funderingar hade sina olika orsaker. En sådan orsak var att Mourinho helt enkelt inte längre verkade ha något att ge engelska klubbar på den här nivån, han hade inte längre samma framgångar och hans fotboll räckte inte längre till på samma sätt som förut, han började uppfattas som omodern. En annan orsak var en tilltagande trötthet på Mourinho som personlighet, ständigt konfliktsökande och ofta egentjänande.

Under det senaste året har Mourinho åtminstone delvis kommit att omvärderas en aning givet kanske framför allt Man Utds besvär, och möjligen men i mycket lägre utsträckning Tottenhams besvär. Framför allt har många noterat att vad Ralf Rangnick nu har sagt om Man Utd framför allt den senaste månaden stämmer väldigt väl överens med sådant som Mourinho sa när han var Man Utds manager, som då sågs som ”mobbning” etc.

ANNONS

Något ligger det helt säkert i det där, José Mourinho pratade absolut inte bara dumheter när han var Man Utds manager. Det kunde varenda människa med ögon själva se när de såg Man Utd under de där åren, och kanske ännu mer under åren därefter. Samtidigt fanns där alltid den där gnagande känslan med Mourinho till skillnad från Rangnick, att han sa dessa saker mer för att rentvå sig själv än för att hjälpa Man Utd.

Hur som helst kanske det även kan vara aktuellt att omvärdera det där huruvida José Mourinho fortfarande har något att ge engelsk fotboll, eller kanske samma sak fast formulerat på ett annat sätt, om det fortfarande finns en plats i engelsk fotboll för José Mourinho?! Tröttheten på Mourinho börjar kanske avta, absense makes the heart grow fonder och så där, och Mourinhos metoder beror kanske också en del på sammanhang.

ANNONS

Att någon av de engelska superklubbarna skulle komma knackandes på Mourinhos dörr och be om dennes tjänster är kanske att glömma. I Chelsea, Man Utd och i Tottenham har han nog redan gjort sitt så att säga, och av olika skäl går det inte riktigt att föreställa sig att Arsenal, Liverpool eller Man City skulle anställa Mourinho inom något som ens liknar överskådlig framtid. Varför skulle då Romas manager vilja flytta till England?

Just den synpunkten hade jag kanske förstått lite bättre om José Mourinho hade varit manager för Juventus, Milan eller Inter, det vill säga någon av de klassiska italienska storklubbarna, och som normalt sett och regelbundet krigar om scudettos och att spela i Champions League. Roma är en stor klubb på sitt eget sätt, men har aldrig riktigt varit en klubb som annat än undantagsvis konkurrerar på den nivån.

ANNONS

Och om vi tar Romas position i klubbhierarkin i Serie A och så att säga översätter den till Premier League så hittar vi ett koppel av klubbar som ändå skulle kunna tänkas vara intresserade av José Mourinhos tjänster och där Mourinhos metoder fortfarande skulle kunna visa sig väldigt värdefulla. Här pratar vi om klubbar som t ex Everton, West Ham, Aston Villa, Leicester, möjligen Leeds, möjligen Newcastle, möjligen Wolves.

Hade Sunderland spelat i Premier League hade jag kanske räknat upp även dem, men vem vet, det kanske blir aktuellt tidigare än vad någon kanske just nu anar. Ingen av dessa klubbar är naturligtvis klubbar i England som vi normalt sett associerar med José Mourinho, men tiderna förändras naturligtvis, och Mourinho gör inte längre anspråk på att vara en manager för Europas absoluta superklubbar.

ANNONS

Som vi ser betyder inte detta att Mourinho sitter och surar. Kan Mourinho hitta sådan glädje i att ta sig till Europa Conference League-final med Roma måste man tro att han även skulle kunna hitta en fullt likvärdig glädje i att ta någon av de stora engelska klubbarna, även om det inte är någon av de engelska superklubbarna, och få den att börja käfta uppe i toppen av tabellen och om de europeiska cupplatserna.

José Mourinho har ju alltid varit bäst som den uppkäftige rebellen som ska slåss med etablissemanget. Då är det naturligtvis också en sådan klubb han ska ha. Och Mourinho har ju alltid varit bäst och trivts bäst i engelsk fotboll. Det är naturligtvis därför där han ska vara!

Peter Hyllman

Varför vinner inte Liverpool ligan?

Peter Hyllman 2022-05-24 18:00

Man City vann ligan igen, för fjärde gången under Pep Guardiolas sex säsonger som Man Citys manager. Att förklara varför Man City vinner ligan brukar sällan landa i något mer avancerat än att peka på Man Citys pengar och förutsättningar och deras förmåga att köpa spelare efter spelare för stora pengar. Många gånger är detta en förklaring mest ägnad att förminska Man Citys framgångar.

Mot vilket sådana som jag brukar invända att betydligt viktigare, definitivt mer avgörande, är hur Man City faktiskt använder sina pengar, och därefter kvaliteten i klubbens scouting och rekrytering liksom därefter lagets taktiska system tillsammans med coachingen av spelarna. Det finns inga stora hemligheter bakom Man Citys framgångar, de gör helt rätt saker på helt rätt sätt och har gjort så under en längre tid.

Mer givande blir därför kanske att inte fråga sig varför Man City vinner ligan utan istället fråga sig varför Liverpool inte vinner ligan. Även Liverpool är självfallet en klubb som under lång tid har gjort helt rätt saker på helt rätt sätt. Även Liverpool är för övrigt en klubb som investerat stora pengar i sin spelartrupp. Ändå är det Man City som lyfter Premier League-bucklan oftare än inte, och som lyfter den i år.

ANNONS

Så varför vinner inte Liverpool ligan?

Luis Diaz

Luis Diaz har varit en av Liverpools bästa spelare under våren, det är i själva verket svårt att komma på någon januarivärvning som haft en mycket tydligare betydelse för sitt lag som Diaz, så det blir underligt att säga att Liverpool inte vann ligan på grund av honom.

Liverpool vinner inte ligan inte för att de hade Luis Diaz under våren, utan för att de inte hade Diaz under hösten. Hade Liverpool haft Diaz under hela säsongen, inte bara halva, så hade mycket väl den här ligan kunnat sluta annorlunda.

Nu finns det alltid en risk med sådana där resonemang, klubbar värvar så klart spelare när de värvas och det lönar sig föga att sitta och ägna sig åt helt hypotetiska resonemang om vad som hade hänt om bara.

Det var samtidigt ingen större hemlighet redan inför säsongen att Liverpool ändå hade något slags behov av att fräscha upp sin anfallslinje och få in lite ny energi och lite nya idéer där. Kanske hade Liverpool behövt agera mer kraftfullt innan säsongen.

ANNONS

Att kontrollera ledningar

Under våren har både Man City och Liverpool, men kanske i ännu högre utsträckning, beskrivits som någon slags vinstmaskin, ett lag med närmast total kontroll över sina matcher. Men så var inte riktigt fallet under framför allt hösten.

Liverpool har tagit ledningen i 32 ligamatcher den här säsongen. Under våren, alltså efter jul- och nyårsfotbollen, har Liverpool tagit ledningen i totalt 15 matcher och i dessa matcher tagit maximala 45 poäng. De har alltså där inte tappat en enda poäng.

Under hösten var det däremot en annan visa. Totalt tog Liverpool då ledningen i 17 matcher, men lyckades bara vinna tolv av dem. Fem av dessa matcher tappade Liverpool poäng i, och där försvann totalt tio poäng för Liverpool.

Jämför detta med Man City som under höstsäsongen tog ledningen i exakt lika många matcher som Liverpool, utan att tappa en enda poäng, och som totalt under säsongen tappat endast två poäng i matcher där de väl tagit ledningen.

ANNONS

Särskilt dyrbart blir det självfallet för Liverpool att vid två tillfällen även tappa 2-0-ledningar den här säsongen, mot Brighton hemma och mot Chelsea borta. Även den svängiga 3-3-matchen mot Brentford spelar in i detta mönster.

Givet ovanstående punkt om Luis Diaz är det kanske ingen större tillfällighet att våren blev bättre än hösten i detta avseende. Även Thiago Alcantara har blivit bättre ju längre säsongen har gått och även detta kan spela in.

Inte vunnit toppmatcherna

Liverpool har å ena sidan inte förlorat en enda toppmatch den här säsongen, det vill säga matcher mot något av lagen på de fyra bästa platserna; Man City, Chelsea och Tottenham. Men Liverpool har å andra sidan heller inte vunnit någon av dessa matcher.

Det är sex matcher där Liverpool alltså har blivit av med tolv möjliga poäng. Att jämföras med Man City som å ena sidan förlorat två matcher fler än Liverpool men även vunnit två matcher fler, och därmed tagit två poäng mer än Liverpool i dessa matcher. Två poäng som hade flippat titelstriden.

ANNONS

Tappet mot Tottenham

Bara för några veckor sedan spelade Liverpool alltså oavgjort hemma på Anfield mot Tottenham, och tappade där två väldigt viktiga poäng i titelstriden. Allt annat lika, märk väl, är ju detta två poäng som svänger hela titelstriden.

Hade Man City tappat poäng mot West Ham om de inte haft den buffert i tabellen som Liverpools poängtapp mot Tottenham gav upphov till? Det är omöjligt att säga, men West Ham hade självfallet oavsett vilket varit en väldigt tuff bortamatch.

Varför Liverpool sedan inte lyckades vinna mot Tottenham på Anfield går att diskutera, det är naturligtvis alltid lätt att överdriva mönstren i detta. Tottenham är ett mycket bra lag och hade som bekant vunnit borta också mot Man City.

Vad man kan konstatera är att Liverpool såg trötta och långsamma ut i den matchen och hade väldigt svårt att hitta eller skapa offensiva ytor. Här valde Jürgen Klopp som bekant att skylla på Tottenhams sätt att spela fotboll, men lite får de även titta i spegeln.

ANNONS

Det är naturligtvis lätt hänt och fullt förståeligt, det är så att säga det som är en av de stora svårigheterna med sådana här treblar och quadruplar, att det blir så många matcher på så många fronter att någon eller några matcher ofrånkomligen blir lite tröttare.

Liverpool hade inte vunnit ligan om de bara hade vunnit mot Tottenham, men de hade i så fall definitivt ställt Man City inför en betydligt mer besvärlig situation inför slutomgångarna.

Poängtappet mot Tottenham gav Man City möjlighet att snubbla utan att falla.

Peter Hyllman

Man City vill inte bara vinna, de vill också bli älskade!

Peter Hyllman 2022-05-24 06:00

Man City är återigen ligamästare. Det finns inte så mycket att säga om just den saken, det är ett fantastiskt bra fotbollslag som spelar en offensiv och underhållande fotboll. Kanske inte ett riktigt lika felfritt fotbollslag som vissa verkar vilja inbilla sig, men tveklöst ett lag med anspråk på att vara ett av den engelska fotbollens allra bästa fotbollslag. Högre pris är svårt att ge något lag.

Kanske skulle man kunna vända på det och tänka att det ändå finns väldigt mycket man skulle kunna säga om Man Citys fantastiska fotboll och framgångar. Många verkar vilja rycka på axlarna åt deras bedrifter som om de nästan inte var något värda, som om det bara är något naturligt givet Man Citys resurser och förutsättningar. Men självfallet ligger det mycket mer bakom dem än så.

Pep Guardiola ägnade en försvarlig del av säsongens sista veckor åt att bygga upp en rejäl så kallad siege-mentalitet, att verkligen försöka fostra vi mot dem-kulturen runt Man City. På sätt och vis förståeligt. Dels var det kanske något Man City behövde efter farsen mot Real Madrid och de återstående matcherna i ligan. Dels var det så klart ett sätt att hantera eller möjligen förekomma kritiken mot honom själv.

ANNONS

Guardiola drog onekligen fram alla greatest hits på den listan, och det har väl mer eller mindre varit taget rätt ur Man City-supportrarnas lilla ljusblå partibok. Där kom den mer eller mindre självklara utsagan om hur alla i hela England minsann älskade Liverpool och höll på dem, allt från press och media, supportrar, andra klubbar och spelare, förbund och ligaorganisationer och så vidare.

Där kom den självklara piken om hur Liverpool minsann bara vunnit en enda ligatitel på 30 år, vilket självfallet bara är ett annat sätt att säga att Man City är bättre eftersom de minsann vinner ligan. Absolut vad de egna supportrarna vill höra. Då spelar det väl liksom ingen roll att det blir lite lätt småkorkat att säga att Liverpool saknar ligakultur när de ju i själva verket har vunnit närmare tre gånger så många ligatitlar som Man City.

ANNONS

Självfallet kom där den närmast obligatoriska pratpunkten om hur det hycklades kring Liverpools och Man Utds amerikanska pengar, som om det på något sätt vore moraliskt likvärdigt med Man Citys nationalstatliga pengar. Även detta är naturligtvis något som Man City-supportrarna väldigt gärna vill höra, men det är värt att notera att Guardiola som i andra sammanhang pratar vitt om mänskliga rättigheter här väljer att ”see no evil”.

Till sist kom den självklara smockan mot Patrice Evra och Dimitar Berbatov, och kanske därmed underförstått Man Utd, om hur han minsann mosade dem i några Champions League-finaler för över tio år sedan. Ett något barnsligt svar på deras för all del kanske lite väl hårt dragna åsikter gällande personligheter i Guardiolas lag. Hans freudianska sätt att vilja säga ”jag” istället för ”vi” var däremot inte honom till någon större hjälp.

ANNONS

Men jag återvänder nog ändå till den första punkten som den största, den mest allvarligt och uppriktigt menade, den som Pep Guardiola verkar ha lagt mest energi på att tänka ut och den som han förmodligen också stör sig mest på. Nämligen det där om att alla älskar Liverpool i hela England. För det är väldigt svårt att komma ifrån intrycket att det där verkar vara en väldigt öm tå för Pep Guardiola, och för Man Citys supportrar.

Millwall är ju kända för ett av de allra mest välbekanta uttrycken för sådan här vi-mot-dem-baserad siege-mentalitet. ”We are Millwall, no one likes us, we don’t care!” Vi är Millwall, ingen gillar oss, men det skiter vi i! Magnus Uggla hade knappast kunna säga det bättre. Poängen är denna: En förutsättning för en siege-mentalitet är att man helt enkelt skiter i vad andra tycker om en.

ANNONS

Nu var det någon, jag tror det var Miguel Delaney, alla Man City- och Newcastlessupportrars favorit, som sa något jag faktiskt tyckte var rätt klokt eller i alla fall tankeväckande. Nämligen att det där helt enkelt inte stämmer in på Man City eller mer specifikt Pep Guardiola. För dem eller för honom gäller snarare att ”ingen bryr sig, och det gillar vi inte!”

“No one really cares, and we don’t like it!” Har inte riktigt samma rim och rytm som Millwalls dänga om jag får säga det migsjälv. Framför allt reflekterar det ju en helt annan för att inte säga motsatt attityd till det där med att inte bry sig om vad andra tycker, utan tvärtom gör man sig mer eller mindre beroende av vad andra tycker. Man City och Pep Guardiola vill inte bara vinna, de vill också bli älskade.

Vilket är en svår för att inte säga omöjlig kombination inom fotbollen. Åtminstone för de klubbar som vinner regelbundet. Liverpool är möjligen i någon mening älskade just nu, men var det knappast på samma sätt när de fullständigt dominerade engelsk fotboll under kanske framför allt 1980-talet. Man Utd var definitivt inte älskade under deras två decennier av dominans, och ingen älskade precis heller Chelsea när de var bäst.

ANNONS

Men Pep Guardiola är ju som bekant inte bara en manager som vinner, utan han är ju gubevars en manager som har ”ett annat sätt” att vinna. Det är naturligtvis med den där utgångspunkten, som Guardiola själv har varit med om att odla, som man måste förstå gnället om att alla i England älskar Liverpool, vilket så klart bara är ett annat sätt att gnälla över att ingen älskar Man City, och kanske mer specifikt Guardiola själv.

Vilket för det första känns som en rätt märklig observation givet den närmast religiösa för att inte säga stundtals obscena gullfest som regelbundet förekommer i engelsk press och media om Pep Guardiolas och Man Citys fotboll. Den som tittar igenom engelsk press under Guardiolas nu sex år som Man Citys manager kommer kunna ägna många dygn åt att läsa hyllningstexter av alla möjliga slag om Guardiola och Man City.

ANNONS

Dessutom för det andra är det nog mest en fråga om att acceptera den position man nu ofrånkomligen har inom engelsk fotboll. Man är i någon mening den rikaste klubben, i alla fall den just nu mest framgångsrika rikaste klubben i engelsk fotboll, och man har allmänt sett de bästa förutsättningarna. Då kommer det aldrig bli riktigt lika mycket ”wow” när man vinner, alldeles oavsett hur stort eller hur snyggt man vinner.

Många beundrar Man City och Pep Guardiola. Man City och Guardiola verkar inte riktigt nöja sig med den saken utan vill också bli älskade. Det bästa för både Man City och för Guardiola vore däremot att bara strunta i vad andra tycker om dem. Kanske är det så att alla i England älskar Liverpool, även om jag rätt starkt tvivlar på just den saken, men jag tvivlar däremot inte på att Liverpool själva inte bryr sig så mycket om den saken.

ANNONS

Alla älskar oss, men det skiter vi i? Oavsett om den meningen börjar med alla eller med ingen så är ju poängen att ingenting som kommer före kommatecknet har någon som helst betydelse.

Peter Hyllman

Åtta bästa spelarna i Premier League under säsongen

Peter Hyllman 2022-05-23 06:00

Ännu en ligasäsong är till ända och det börjar med andra ord bli dags att sammanfatta vad som varit och kanske även i någon mening summera för framtiden. Detta kommer göras på många olika håll och på många olika sätt, genom t ex olika former av listor och drömelvor för säsongen. Premier League själva nominerar ju t ex sina egna kandidater till säsongens spelare, unga spelare, manager och så vidare.

Frågan är kanske vad som är värt mest, eller möjligen minst. När vinnarna röstas fram av allmänheten, som i Premier Leagues egna omröstningar, eller när vinnarna röstas fram av spelarna, som i PFA:s egen omröstning?! Båda känns rätt meningslösa, vilket många gånger också märks i utfallen. Skulle jag tillskriva något värde till sådana här utmärkelser så vore det nog främst till fotbollsskribenternas variant.

Nominerade till säsongens manager i Premier League är Thomas Frank, Pep Guardiola, Eddie Howe, Jürgen Klopp och Patrick Vieira. Ett för all del rimligt urval, där finns ingen som jag direkt saknar, även om jag förmodligen hade bytt ut Howe mot David Moyes, men det är inget jag tänker gå i krig för. Valet faller nog för mig mellan Guardiola och Klopp, och svaret beror nog helt på om man i valet lägger in även cupfotbollen.

ANNONS

Nominerade till säsongens unga spelare i Premier League är Trent Alexander-Arnold, Phil Foden, Conor Gallagher, Tyrick Mitchell, Mason Mount, Aaron Ramsdale, Declan Rice och Bukayo Saka. Här lever Premier League som vanligt kvar i gamla tiders tänkande och räknar alltså 24-åringar som unga spelare. Jag tänker hellre i stil med rookie of the year och bland annat därför, men inte bara, så väljer jag Connor Gallagher.

Nominerade till säsongens spelare är Trent Alexander-Arnold. Jarrod Bowen, Joao Cancelo, Kevin De Bruyne, Bukayo Saka, Mohamed Salah, Heung-Min Son och James Ward-Prowse. Både Saka och Ward-Prowse betraktar jag som dumheter och Bowen som tveksam. Jag noterar att det defensivaste som finns på listan är två offensiva wingbackar, och inte på listan är spelaren som vunnit månadens spelare flest gånger av alla.

ANNONS

Vilka har då enligt mig varit Premier Leagues åtta bästa spelare under säsongen?

(8) Trent Alexander-Arnold, Liverpool

Hade likt flera andra spelare i Liverpool det lite tufft förra säsongen och började kanske bli lite ifrågasatt, men har den här säsongen verkligen satt punkt för den diskussionen med en lång sträcka av lysande insatser som offensiv wingback.

Där finns frågetecken kring defensiven, vilka är dumma att förneka, men samtidigt är det också en helt medveten kalkyl givet Alexander-Arnold är värd så väldigt mycket för Liverpool i offensiven.

(7) James Maddison, Leicester

Leicester har inte haft någon särskilt bra säsong, men om fler spelare i Leicester hade haft en lika bra säsong som Maddison så hade den här säsongen gått väldigt mycket bättre för Leicester, om cirkelresonemanget tillåts.

ANNONS

Maddison har inte varit dålig tidigare säsonger i Leicester, men har under den här säsongen klivit fram som lagets bästa spelare och kanske framför allt blivit mer jämn i sina insatser.

(6) Fabinho, Liverpool

En spelare som inte syns riktigt lika mycket som många andra spelare och som kanske därför i hög utsträckning glöms bort. Men Fabinho är spelaren som i hög utsträckning gör övriga offensiva spelare i Liverpool utrymme att spela sitt spel.

Alla lag behöver en sådan spelare och Liverpool behöver Fabinho. Därför var det oroväckande inför FA-cupfinalen när Liverpool saknade Fabinho. Därför vore kanske en skada på Fabinho inför Champions League-finalen mer oroväckande än på t ex Salah.

(5) Declan Rice, West Ham

Likt alla engelska spelare omges Rice av en smått schizofren diskurs om att både vara överhypad bara för att han råkar vara en engelsk spelare och underskattad just för att han är en engelsk spelare, kanske för att så många tar för givet att han är överhypad.

ANNONS

Men letar vi förklaringen till West Hams framgångar de senaste två säsongerna, och inte minst den här säsongen när West Ham återigen tar sig ut i Europa, och gick till semifinal i Europa League, så är det till slut omöjligt att inte landa på Rice.

(4) Joao Cancelo, Man City

Att kategorisera Man Citys säsong är inte alldeles lätt. Det känns på ett sätt inte som deras allra bästa säsong under åren med Guardiola, men lik förbaskat är det ändå en väldigt bra och kanske framför allt stabil säsong.

Lika svårt är det inte att kategorisera Cancelos säsong, detta är tveklöst hans bästa säsong i Man City och han har varit långa stunder ovärderlig för Man City med sin mångsidighet som ytterback, med flera poänggivande insatser.

(3) Mohamed Salah, Liverpool

Det är lustigt att tänka sig tillbaka för fyra-fem år sedan när folk envisades med att kalla Salah för ett ensäsongsunder. Här är alltså Salah fyra-fem år senare, alltid väldigt hög klass, men långa stunder den här säsongen en spelare i högsta världsklass.

ANNONS

När det pratas om Premier Leagues bästa spelare pratas det ofrånkomligen om Salah eller De Bruyne. Det går att ha olika åsikter om den saken, men avgörande för den här listan är att när säsongen skulle avgöras klev en av spelarna fram, och Salah mer bakåt.

(2) Heung-Min Son, Tottenham

Fortsätter göra makalösa insatser och säsonger i Tottenhamtröjan utan att det riktigt pratas om på samma sätt som med Salah, eller med De Bruyne, eller för den delen med Harry Kane.

Utan Heung-Min Son är inte Tottenham ens i närheten av att spela i Champions League nästa säsong. Svårare än så är det inte. Tottenham har haft en strulig säsong på många olika sätt, men Son har alltid lyckats hålla dem på rätt kurs.

(1) Kevin De Bruyne, Man City

Om Pep Guardiola letar efter argument att banka i skallen på Patrice Evra, Dimitar Berbatov med flera så istället för barnsliga påhopp om gamla Champions League-finaler hade han så klart bara kunnat välja Kevin De Bruyne.

ANNONS

De Bruyne är så klart det absolut bästa argumentet, om än kanske ett av få, mot påståendet att Guardiola inte skulle vilja ha stora personligheter i sitt lag. Men då hade kanske Guardiolas svar behövt handla mer om De Bruyne än om Guardiola själv.

Att byta ut De Bruyne på Bernabeu i den 72:a minuten var ett märkligt beslut som mycket väl kan ha kostat Man City Champions League-finalen. Därefter har De Bruyne svarat för några magnifika matcher som vunnit ligatiteln åt Man City.

Kevin De Bruyne är alltid bra för Man City, men när säsongen skulle avgöras och Man City behövde De Bruyne som allra mest så spelade De Bruyne också som allra bäst. Därför är han ligans bästa spelare den här säsongen.

Därför är Kevin De Bruyne Premier Leagues bästa spelare oavsett säsong.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto