Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Just when I thought I got out, Leeds pull me back in!

Det har redan börjat knattras på artiklarna som något retoriskt ställer sig frågan om det här kanske ändå är säsongen då Leeds tar sig tillbaka till Premier League. Förra säsongen var knappt tio omgångar gammal när de första artiklarna av det slaget började dyka upp, detta sedan Leeds vunnit sex av sina första nio ligamatcher och toppade tabellen. Efter dessa artiklar förlorade Leeds fem av sina sex nästa ligamatcher och slutade till sist på tabellens nedre halva.

Ungefär så där har det ju sett ut nästan varenda säsong, åtminstone de säsonger då Leeds visat prov på någon slags kapacitet under säsongsinledningen. Det kunde tänkas att någon lärdom skulle dras av detta förhållande. Men icke. Den här säsongen hann med att gå som mest två eller tre omgångar innan de första artiklarna skrevs och publicerades om Leeds faktiskt den här gången kommer lyckas ta sig till Premier League. Tidigare än någonsin förut med andra ord.

Det behöver förvisso inte innebära att det därför den här gången är felaktigt. Vad man kan säga är att den här gången finns det åtminstone goda yttre skäl för att verkligen ställa sig dessa frågor om Leeds. Dels har Leeds i sina första ligamatcher svarat för några riktigt imponerande segrar mot bland andra Stoke och Derby County, några av Leeds tänkta konkurrenter, dessutom med en fin och intensiv fotboll. Dels naturligtvis på grund av att Leeds nu har Marcelo Bielsa som manager.

Leeds är en av Englands klassiska storklubbar, från en av Englands större städer. Det finns ett icke ringa mått av nostalgi kopplat till Leeds, definitivt från äldre supportrar. Ända fram till för snart 15 år sedan var Leeds närmast givna i Premier League. Sammantaget leder detta ofta till uppfattningar om att Leeds förtjänar att spela i Premier League, eller att Leeds hör hemma i Premier League. Kalla fakta är emellertid att det är över tolv år sedan som Leeds över huvud taget slutade bland de sex bästa i Football League.

Sådana prestationer betyder inte att Leeds förtjänar att spela i Premier League, eller att de hör hemma där. Nu finns förvisso väl kända och frekvent rapporterade skäl varför Leeds inte har lyckats bättre under de snart 15 år sedan de en gång åkte ur Premier League, det har inte alltid varit en särskilt välskött fotbollsklubb. Vad man däremot kan fundera över är i vilken utsträckning den här föreställningen att man egentligen ”hör hemma” i Premier League har lett till en inte särskilt välskött fotbollsklubb.

Bara hårt arbete kan få en klubb att förtjäna en plats i Premier League. Bara hårt arbete kan få en klubb att höra hemma i Premier League. Men kanske är det samtidigt vad som den här gången faktiskt är nytt med Leeds. För om det är något Marcelo Bielsa är en garanti för så är det just en förståelse för värdet av hårt arbete och just synen på fotboll som bland annat just ett arbete. Föga förvånande beskrivs han själv som arbetsnarkoman med en säng i sitt eget kontor, levandes på sitt jobb och för sitt jobb.

Det hela tar flera konkreta uttryck. Som att samtliga Leeds spelare faktiskt förväntas befinna sig på träningsanläggningen från klockan nio på morgonen till klockan sju eller åtta på kvällen. Ungefär som en helt vanlig arbetsplats med andra ord. Istället för ett träningspass om dagen genomförs dubbla träningspass, med lunch och sömn mellan passen i klubbens egna sovutrymmen. Träningen är intensiv, såväl fysiskt som intellektuellt krävande.

Det är ett väsentligt avsteg från tidigare rutiner där en spelares vanliga arbetsdag egentligen var slut ungefär vid lunchtid. Det kunde tänkas att det här var en nyordning som fick spelare att protestera och resa sig upp till kamp. Men alla ljud från spelarna hittills tyder snarare på motsatsen, att de uppskattar förändringen. Och flera spelare har även kommit till Leeds just för att de vill träna under Marcelo Bielsa. Jack Harrison från Man City och Lewis Baker från Chelsea exempelvis.

Namnet Marcelo Bielsa är förtroendeingivande och gör spelare villiga att acceptera nya och högre krav på dem, eftersom de vet att det kan göra dem bättre. När det dessutom går bra och ger resultat på fotbollsplanen, då kommer närmast garanterat inga klagomål alls höras. Den känsliga punkten kommer naturligtvis när det eventuellt börjar gå inte riktigt lika bra. Hur uppfattas och hanteras de höga kraven då av spelarna, hur hanterar Bielsa situationen, och hur kalla håller sig Leeds styrelse?!

Det kan inte heller blundas för att Marcelo Bielsas metoder och arbetsformer även skapar en helt annan sammanhållning mellan spelarna som grupp och dessutom får dem att känna sig speciella, vilket i sin tur bygger självförtroende och leder till resultat. Bielsas resa med Leeds äger onekligen vissa likheter med Pep Guardiolas resa med Man City, och även om Amazon inte kommer göra någon serie om dem så är det kanske i själva verket den betydligt bättre storyn om den utländska filosoftränaren i engelsk fotboll.

Men de hårda kraven och det intensiva arbetet håller så klart frågetecknen vid liv som ställdes redan när Marcelo Bielsa kom till Leeds. Risken för utbrändhet, både fysiskt och mentalt, både för spelare och för tränare, och om det verkligen går att upprätthålla med en trots allt inte överdrivet bred spelartrupp över 46 ligaomgångar, ofta med ett spelschema lördag-tisdag, lördag-tisdag. Något vi lär få ett tidigt första prov på ikväll när Leeds möter Swansea borta på Liberty Stadium.

Här kanske också Leeds profil som klassisk storklubb spelar in, tillsammans med den helt naturliga nyfikenheten på Marcelo Bielsa. Nästan hälften av Leeds matcher TV-sändes live förra säsongen. Två tredjedelar av alla deras bortamatcher flyttades från sin ordinarie tidpunkt på grund av TV-sändningar. Något som gjort Leeds schema ännu ryckigare och som under Massimo Cellinos ägarskap flera gånger ledde till konflikt med TV-bolagen, där Cellino hotade porta dem från Elland Road.

Det är förvisso svårt att se Leeds nye ägare Andrea Radrizzani börja bråka om sådana saker, mogul inom just TV-rättighetsbranschen som han trots allt är. Han ser naturligtvis Leeds höga profil som en möjlighet, inte som något problem. Något som inte minst illustreras av att han innan Bielsa blev aktuell övervägde att försöka anställa Antonio Conte, Claudio Ranieri och Roberto Martinez, en minst sagt lustig blandning. Hans jobb är förvisso inte att bekymra sig över hur profilen kan påverka fotbollen.

Det är hur som helst en profil som nu har fått även mig att ramla i fällan att tidigt ställa den förvisso duktigt hedgade frågan om Leeds kanske den här gången kommer ta sig tillbaka till Premier League. Det är förvisso inte något jag var benägen på förhand att göra, jag tippade Leeds tia inför säsongen baserat på en tankegång att det skulle ta tid för Bielsas metoder att ge effekt. Samtidigt har Leeds insatser mot Stoke och mot Derby County visat att metoderna redan har gett en tydlig effekt.

Kommer vi få ytterligare ett bevis för den saken ikväll när Leeds för första gången den här säsongen ska spela en kvällsmatch i ligan, på bortaplan, mot självaste Graham Potters hittills obesegrade Swansea?

Peter Hyllman

Roy Hodgson är för Crystal Palace vad Jürgen Klopp är för Liverpool

Premier League återvänder under kvällen till London för att avsluta den andra omgången med matchen på Selhurst Park, matchen under strålkastarna, matchen mellan Crystal Palace och Liverpool. En match som vid flera tillfällen under senare år har blivit både dramatisk och underhållande. Och mitt i epicentrum hittar vi en man med en något speciell relation till båda klubbarna – Roy Hodgson.

Den moderna fotbollen gör personer till karikatyrer, och varje form av personomdöme blir lätt extremt kategorisk. Roy Hodgson är speciell på så vis att han demonstrerar just detta samtidigt som han vänder upp och ned på begreppen. För vad Hodgson mer än kanske något annat visar är hur olik synen på en manager kan vara beroende på den miljö och det sammanhang han befinner sig i – rättare sagt vilken klubb.

Att säga att Roy Hodgson är föraktad i Liverpool vore kanske starkt. Men låt oss säga att där finns åtminstone ingen som helst respekt för hans managergärning i Liverpool, och om de tittar tillbaka på Hodgsons tid i Liverpool så är det enbart som en slags negativ kontrast till de framgångar de nu upplever. Han ses som helt otillräcklig och vad som kanske var lite speciellt är att han gick in i jobbet med den föreställningen runt nacken.

Å andra sidan är Roy Hodgson djupt uppskattad i Crystal Palace. Det går exempelvis inte att bortse från de väldigt positiva ord om Hodgson som Crystal Palaces ägare Steve Parish har, en ägare som knappast gjort sig känd för sina positiva relationer med vem som nu än råkar vara klubbens manager för stunden. Och på Selhursts Park läktare sjungs Hodgsons namn med stolthet och förtroende.

Delvis är det säkert en fråga om självbild. Liverpool såg och ser sig själva som en storklubb och för dem duger ingen som helst Europa League-final med Fulham för att ta över dem. Det bidrog säkert att Hodgson skulle ersätta en Champions League-vinnande manager som Rafa Benitez. Roy Hodgson bedömdes helt enkelt redan från start som för liten för Liverpool; för feg, för grå, för konservativ.

För Crystal Palace är det kanske i själva verket tvärtom. För dem har Roy Hodgson kanske tvärtom perfekt passform. Möjligen flirtade de med något slags storhetsvansinne när de inför förra säsongen skulle bli moderna och globala med Frank De Boer, men det försöket var kvickt överstökat och istället vände man sina ögon till Hodgson, en manager som på mer än ett sätt var precis som dem och som bäst representerade dem.

Född och uppvuxen i Croydon, som är Crystal Palaces hemvist i södra London, har Roy Hodgson ända sedan barnsben följt Crystal Palace. Han spelade som ungdom i Crystal Palace men trots en över 40 år lång karriär som manager är det först nu som han till sist hamnat i klubben som manager. Kanske den perfekta slutpunkten för vad som är en på många sätt unik och framgångsrik managerkarriär.

Det finns en orättvis tendens att bunta ihop Roy Hodgson i samma trötta kategori av brittiska gubbmanagers som Sam Allardyce, Alan Pardew, Tony Pulis och för all del även David Moyes. Men Hodgson är i själva verket betydligt mycket mer progressiv än någon av dem. En hybrid av brittiskhet och internationalism. En karriär som innefattar allt från små klubbar till jätteklubbar till landslag, och sträcker sig över åtta olika länder.

Alltså är det inte bara nonsens när Steve Parish i en radiointervju öser lovord över Roy Hodgson som ”Britain’s most travelled coach and our most knowledgeable about foreign tactics. I see him as a hybrid, rather than saying we have just gone for another British coach. You can see that in the football we play. We are now getting to a style of football that I think could potentially give you a sustainable future in the Premier League.”

Det var ett uttalande som kom i kölvattnet av att Crystal Palace precis förlängt kontraktet med Roy Hodgson fram till 2020, vilket betyder att trots att han sedan något år tillbaka har passerat 70-strecket så planerar Hodgson fortsätta. ”Det var sommarens värvning”, menade Parish och det kan man kanske förstå att han säger, givet att åtminstone när han sade det så var det inte precis mycket annat som värvades till Crystal Palace.

Grejen är bara att det här var inte bara vad en klubbägare sade för att slå sig själv för bröstet. Det var något som Crystal Palaces supportrar mer eller mindre helhjärtat höll med om. För dem var det viktigare att Roy Hodgson bekräftade sin framtid med klubben än egentligen vilken som helst värvning. För en klubb som saknat det mesta av stabilitet under 2010-talet var det en perfekt garanti för just stabilitet.

Det märks även på spelarna och på laget. Laget har börjat spela bättre och bättre, spelare som har haft några riktigt tunga säsonger börjar hitta formen igen, stämningen i laget verkar positiv vilket betyder att de förmodligen ser ljust på lagets chanser, och det är svårt att tänka sig att inte just detta och Roy Hodgsons ledarskap är ett tungt skäl varför Wilfred Zaha aldrig gjorde någon riktig grej av att vilja lämna.

Dessutom har Crystal Palace sedan dess faktiskt gjort några riktigt bra värvningar. Max Meyer var en kupp till mittfältet och Cheikhou Kouyaté är en defensiv mittfältare som på pappret borde kunna passa betydligt bättre i Crystal Palace än vad han någonsin gjorde i West Ham. Med förhållandevis små eller nästan obefintliga medel har Roy Hodgson gjort en redan hyfsat bra spelartrupp ännu bättre.

Roy Hodgson är den perfekte managern för Crystal Palace i en tid när klubben av flera olika skäl är tvingade att hålla i plånboken, för att balansera kostnader, och för att lägga grunden för den arenaexpansion som håller på att ske. Då behöver Crystal Palace en manager som är för dem mer eller mindre precis samma sak som Jürgen Klopp för närvarande är för Liverpool.

Helt olika personligheter, för helt olika klubbar. Om Roy Hodgson var Liverpools terrorist så är han tvärtom Crystal Palaces frihetskämpe. Liverpool har alltid hävdat att Roy Hodgson var helt fel för dem, när det kanske istället var Liverpool som var helt fel för Roy Hodgson. Crystal Palace däremot är helt rätt för Roy Hodgson, och Roy Hodgson är helt rätt för Crystal Palace.

Hur rätt hoppas Crystal Palace och Roy Hodgson visa Liverpool ikväll.

Peter Hyllman

Hörnan (#2): Brightons briljans gör livet jobbigt för Mourinho

INTRYCK, UTTRYCK OCH AVTRYCK

(1) – Försvarsspelet. Det är bara början på säsongen förvisso men så här långt är det flera lag som onekligen kämpar med ens the basics i termer av försvarsspel. Lördagen var ett bra case på den saken. Southampton gjorde några stora misstag. West Ham fortsatte förra helgens totala förvirring med att göra en om möjligt ännu värre insats den här helgen mot Bournemouth. Strax därefter började ögonen mer eller mindre blöda när vi satt och såg första halvleken mellan Chelsea och Arsenal, ett rätt övertygande argument för varför inget av dessa lag kommer vinna någon ligatitel den här säsongen. Liksom Man Utd gjorde ett dygn senare.

(2) – Burnley. Det är kanske inte så att man vill måla fan på väggen men givet hur Sean Dyche om och om igen närmast övertydligt har poängterat hur det är ligan och inte Europa League som är prioriteten för Burnley, och hur han onekligen gamblade med sin startelva mot Istanbul Basaksehir, så är man nästan lite benägen att undra om inte Burnleys förlust hemma på Turf Moor mot Watford i praktiken riskerar vara slutet på Burnleys Europa League-kampanj. Tveksamt hur sugen Dyche verkligen är på att brottas med Europa minst halva säsongen efter detta, och till sin hjälp har han snörvlande journalister som Ian Ladyman som regelbundet legitimiserar ett sådant sätt att tänka.

(3) – Bournemouth. Det går väl kanske att ha synpunkter på vad det egentligen betyder, det är ju alltid något lag som hänger med uppe i toppen av tabellen under de första omgångarna, och motståndet har väl kanske inte varit direkt skräckinjagande, men Bournemouth visar ändå att de definitivt inte har blivit svagare inför säsongen. Det är alldeles för tidigt att säga var säsongen landar för Bournemouth, men de har åtminstone visat alla klubbar som har någon slags förhoppning om att hålla dem nedanför sig i tabellen att de själva måste vara bra för att lyckas.

OMGÅNGENS VINNARE

Watford. Många vinnare den här omgången, bland dem Everton, Brighton, Bournemouth och Leicester men kanske mest ändå Watford som alltså vinner borta mot Burnley, för övrigt första gången de gör det på lång tid, och dessutom för första gången under Javi Gracia vinner en Premier League-match på bortaplan. Det betyder något. Liksom det betyder något att ett åtminstone i mina ögon ganska spretigt Watford verkar ha hittat sin form under just Javi Gracia. Med vilket jag inte bara menar att de spelar bra utan framför allt att de spelar som en enhet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Hur förbannad det nu än går att vara på Man Utds mittförsvar, och idén att Man Utds försvarsproblem överdrivs och inte behöver åtgärdas borde väl nu vara förpassad till den skräphög där den hör hemma, även om det säkert är att hoppas på för mycket, så ska så klart inte en utebliven mittbacksvärvning behöva leda till att Man Utd för den sakens skull blir överkörda, utspelade och nedkämpade av Brighton. Det lag och de spelare som var på planen ikväll var ett dysfunktionellt lag och underpresterande spelare. Det är inte någon nyhet och det är inte någon engångsföreteelse. Det går inte ens att säga att vare sig resultat eller matchbild var särskilt överraskande. Ansvaret vilar på José Mourinho. Eller därefter, på Man Utds styrelse.

OMGÅNGENS SPELARE

Benjamin Mendy. Strålande insats som vänsterback för Man City på Etihad mot Huddersfield. Kommer helt säkert tillföra nästan bokstavligen tillföra Man City ännu en dimension den här säsongen.

OMGÅNGENS MÅL

Kieran Trippier, 2-1 Tottenham. Många frisparkar den här omgången, i flera olika varianter, som blev riktigt lyckade. Måste däremot beundra Trippiers frispark från långt håll som var perfekt avvägd samtidigt som den förmodligen var så perfekt placerad intill stolpen som det är möjligt för en frispark att vara.

WTF!

Transfers. Minst sagt en rätt stor andel av de nyförvärv som gjorts av Premier Leagues klubbar under sommaren som hittills knappt spelat alls under de två första omgångarna. Det kan så klart ha sina skäl, men det är svårt att veta vad man riktigt ska tycka om den saken. Enbart en fitnessfråga kan det ju inte vara, men kanske en taktikfråga. Något udda känns det hur som helst.

LOL!

”Arsene Wenger förlorade aldrig de två första ligamatcherna!” Populärt påpekande efter lördagskvällens match som placerar sig så djupt ned i kategorin av hopplöst korkade jämförelser att det är omöjligt att inte hålla sig för skratt.

BTW…

Positivt i Arsenals bedrövelse är ändå att fightas tillbaka vid 0-2 mot Chelsea och ta sig tillbaka in i matchen igen. Det hade nog inte hänt förut.

Fortsätter det så här för West Ham kommer snabbt svåra frågor börja ställas till Manuel Pellegrini som har sett mycket gammal och trött ut.

Brighton – mycket fint fotbollslag, väldigt välorganiserat.

Då behöver vi förhoppningsvis aldrig mer höra ett pip om att Harry Kane inte kan göra mål i augusti.

Crystal Palace vs Liverpool är måndagsmatchen.

Tvivlar på att Mesut Özil är personligheten som reagerar positivt på att bli tillsagd att han behöver jobba hårdare.

David Brooks var en riktig ljuspunkt för Bournemouth.

Peter Hyllman

Ryktet om Kevin De Bruynes skada är starkt överdrivet!

Kevin De Bruyne skadar sig i knät på en av Man Citys träningar och förväntas bli borta under viss tid. Tidningar och tabloider gör sitt bästa för att överrösta varandra bildligt såväl som bokstavligt med allt högre bud över hur länge De Bruyne faktiskt kommer bli borta på grund av denna skada. Två månader, tre månader, har vi fyra månader… fyra månader och sålt! Handelsmän i elände. Asgamar.

Nästa runda består av olyckskorpar som omedelbart plockar fram sina räknestickor och försöker räkna ut vad det här kommer betyda för ligasäsongen. Hmm… Man City vann förra säsongen ligan med 19 poäng, subtrahera 14 upphöjt med x och så deriverar vi på det, vad får vi då?! Kvasivetenskap och pseudo-science. En skada på De Bruyne och plötsligt förkastas eller bekräftas tidigare prognoser över hur ligan ska sluta.

Efter att skadan undersökts bekräftades vad som hela tiden var någon slags best guess, att Kevin De Bruyne beräknas bli borta i cirka två månader lite drygt. Så mycket var alltså hysterin runt tre och fyra månader, i vissa fall till och med längre, värd. Om vi dessutom följer ett inte ovanligt Man City-mönster känns det heller inte helt osannolikt att De Bruyne kommer tillbaka tidigare än så.

Det kan i objektiva termer hävdas att skadan inte drabbar Man City så värst hårt. Tänker vi oss att Kevin De Bruyne blir borta i drygt två månader är han tillbaka till november. Därmed missar han gruppspelets första halva i Champions League, ingen katastrof. Givet landslagsuppehåll har Man City under denna period ett relativt bekvämt spelschema, bara i oktober hettar det till med bortamatcher mot Liverpool och Tottenham.

Kevin De Bruyne är självfallet en fantastisk fotbollsspelare. Arguably Premier Leagues just nu bäste spelare. En pådrivare och rent allround en spelare som behärskar det mesta på planen, som på samma gång är en motor i Man Citys spel och dessutom har visionen och förmågan att både hitta och genomföra oväntade lösningar på planen. Inte minst visade sig De Bruyne väldigt värdefull i just svåra bortamatcher förra säsongen.

På sätt och vis vore det kanske dumt att hävda att en sådan spelare inte skulle saknas, eller att det inte skulle drabba Man City att bli av med honom i några månader. Men på något sätt måste också den där omtalade bredden i spelartruppen ha ett konkret värde, och när det kan plockas in spelare som Bernardo Silva, David Silva, Ilkay Gündogan med flera istället så säger det sig själv att Man City kommer hålla fortsatt hög kvalitet.

Att Kevin De Bruyne är en fantastisk fotbollsspelare står bortom allt tvivel. Men det är heller inte samma sak som att Man City därför är beroende av honom. Detta är något som ändå oftast överdrivs då det i dessa tider är lättare att prata om enskilda spelare än om något mer abstrakt som samarbete mellan spelare. Att som lag vara beroende på det sättet av en spelare är i själva verket en svaghet.

Det är en svaghet Man City inte riktigt har. Åtminstone inte på samma sätt som om Liverpool skulle förlora Mohamed Salah, om Tottenham skulle tappa Harry Kane, eller om Man Utd måste klara sig utan Romelu Lukaku. Delvis beror det så klart på att Man City har högkvalitativa spelare att ersätta med, men det har övriga klubbar också. Framför allt beror det på Man Citys stenhårt drillade kollektiva spelidé.

Det är en många gånger något bortglömd fördel med ett så genomtänkt och inte minst genomarbetat spelsystem som Pep Guardiola har skapat med Man City. Helheten blir större än summan av delarna naturligtvis. Men helheten blir heller inte beroende av varje del på samma sätt, delarna blir lättare utbytbara. Kedjan är i själva verket starkare än dess för stunden svagaste länk.

Detta ger Man City en fundamental fördel i detta avseende jämfört med exempelvis Man Utd där så mycket av det kreativa anfallsspelet bygger helt och hållet på individuellt samspel snarare än något kollektivt. Det ger även Man City en fundamental fördel jämfört med exempelvis Liverpool där den kollektiva taktiken till så stor del bygger på just de rena spetsegenskaper som Mohamed Salah bidrar med till laget.

Det går att titta tillbaka på mer eller mindre vartenda storlag genom den engelska och den europeiska fotbollen. Alla dessa lag hade naturligtvis sina stjärnor och sina allra viktigaste spelare, men alla dessa lag klarade också av att hantera när dessa stjärnor blev skadade utan att det drabbade dem så hårt. Eftersom vad som gjorde dessa storlag till just storlag var att lagen var större än varje enskild spelare.

Det är alltså i mina ögon minst lika sannolikt att Kevin De Bruynes skadefrånvaro de två-tre närmaste månaderna kommer vara en mycket tydlig demonstration just på Man Citys storlagsstatus som det kommer faktiskt kosta dem i någon titelstrid. Detta alldeles oavsett om nu Man City skulle råka förlora de där bortamatcherna mot Liverpool eller Tottenham, matcher de naturligtvis mycket väl hade kunnat förlora ändå.

Det är kanske inte någon helt trevlig tanke för de som redan hade räknat hem hur många poäng de kommer tjäna på Man City under dessa månader. Eller för de som smått hycklar sorg och omtanke för att redan i nästa andetag börja fundera över hur just deras lag kanske kan komma att vinna på De Bruynes och Man Citys olycka. Eller för den delen för medias handelsmän i elände.

Alternativt kommer vi få en indikation redan idag på betydelsen av Kevin De Bruynes frånvaro när Man City möter Huddersfield hemma på Etihad. Förvisso en match i vilken Man City skulle kunna bli av med tolv De Bruynes och ändå behöva räknas som favoriter att vinna matchen. Sanningen är helt enkelt denna för klubbar som hoppas kunna utmana Man City om ligatiteln den här säsongen:

Att ska någon klubb sluta före Man City i tabellen så måste de nog räkna med att vinna sina egna poäng, hellre än att hoppas på att Man City ska tappa poäng på grund av yttre omständigheter. Den tanken är förmodligen feltänkt redan från start.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#3): Har Stoke underskattat Football League?

KANON

Millwall. Fucking Millwall! Det är väl kanske något sådant Frank Lampard muttrar för sig själv efter att Millwall gett honom en andra raka käftsmäll i ligan. Och det var inte med vilka mål som helst som Millwall sänkte Derby County heller. Lee Gregory och Shaun Williams, herrejisses! Det finns helt uppenbarligen mer i detta Millwall än enbart hårt spel, höga bollar och fasta situationer. Och något säger det så klart också om hur otroligt jämn och oviss serien kommer bli den här säsongen.

Middlesbrough. Football Leagues Man Utd fortsätter att vinna utan att precis övertyga, och vill de bli uppflyttade så finns det väl sämre klubbar att imitera antar jag. Vinsten mot Bristol City på bortaplan var tre fina poäng, det är ett tufft bortamöte, och ett monument över lagets effektivitet så här långt. Så länge Middlesbrough kan fortsätta försvara sig lika bra och så länge de fortsätter vara så här effektiva kommer de ofrånkomligen vara en av favoriterna till uppflyttning.

Bolton. Det är svårt att sluta låta sig imponeras av Bolton som trots att ha varit kraftigt nederlagstippade fortsätter att vinna. Bortasegern mot Reading kom kanske inte mot seriens mest imponerande motstånd, men det var ändå på bortaplan, och det var därtill mot åtminstone en av de klubbar som Bolton kan hoppas hålla bakom sig i den slutliga tabellen, så därför var segern extra viktig. Phil Parkinson har på ett beundransvärt sätt lyckats få spelarna att hålla isär fotbollen på planen och strulet bredvid planen.

KALKON

QPR. Det stod 1-1 i halvtid mellan West Brom och QPR. Oklart vad Steve McClaren egentligen hade att säga i halvtid men det kan knappast ha varit något alltför lysande för 45 minuter senare slutade matchen 7-1 till West Brom. Sex mål i baken på en enda halvtid med andra ord, och för första gången någonsin har QPR förlorat sina första tre matcher under säsongen. McClaren är med andra ord redan historisk.

OMGÅNGENS MATCH:

Wigan 2-2 Nottingham Forest. Andra matchen i rad där Wigan tappar segern på tilläggstid, i och med att Forest kvitterar på tilläggstid via straff. Annars en match som hade det mesta, med tidigt ledningsmål för Wigan, kvittering för Forest innan Wigan tog ledningen igen på en soft straff. En match som därefter svängde, även om den kanske svängde mest i Wigans riktning. Dags för Nottingham Forest att börja vinna matcher om de tänker sig att faktiskt ha något med uppflyttningsstriden att göra.

OMGÅNGENS SPELARE:

Nick Powell, Wigan. Gjorde en strålande match för Wigan. Inledde med det tidiga målet och var därefter mer eller mindre överallt samtidigt på planen för Wigan, lagets kreativa nav som ständigt skapade farligheter åt sina medspelare. Byttes ut i 75:e minuten och det var även därifrån som Nottingham Forest lyckades få det lilla grepp om matchbilden som till sist resulterade i kvitteringen.

BTW

Swansea. Väntar fortfarande på första förlusten den här säsongen sedan matchen slutat mållöst borta mot Birmingham. Men det känns inte på något sätt stabilt och inte minst visar sig lagets svårigheter att göra mål. Swansea känns väldigt tunna både på planen och i tabellen.

West Brom. Var det i den här omgången som West Brom meddelade att de nog tänkte blanda sig i den där toppstriden? Det spelar ingen roll vad motståndet är, att vinna med 7-1 säger alltid något och ger definitivt en rejäl feelgoodstämning i och runt laget som de kan bära med sig härifrån.

Stoke. Det fortsätter knacka för Stoke som efter tre omgångar ännu inte har vunnit en match i ligan. Två gånger tvingades de kvittera ett underläge mot Preston ikväll för att få med sig säsongens blott andra poäng. Det finns anledning att undra om Stoke faktiskt trodde att Football League skulle vara så här besvärligt.

WTF

Leeds. Inte bara är Leeds bra för närvarande, de har dessutom turen på sin sida. Kanske går det hela hand i hand. Rotherham stretade emot bra ända in i andra halvlek när Leeds fick sitt 1-0-mål sedan domaren först dömt för inspark men sedan ändrade sig och dömde mål istället. Bollen alltså tveksamt över mållinjen. Championship har målkameror så man får väl förmoda att det ändå blev rätt till sist.

RESULTAT:

Birmingham 0-0 Swansea; Bristol City 0-2 Middlesbrough; Hull City 0-1 Blackburn; Ipswich 1-1 Aston Villa; Leeds 2-0 Rotherham; Millwall 2-1 Derby County; Reading 0-1 Bolton; Sheffield United 2-1 Norwich; West Brom 7-1 QPR; Wigan 2-2 Nottingham Forest; Preston 2-2 Stoke; samt (på söndag) Brentford vs Sheffield Wednesday.

(1) Middlesbrough – 4pld / 8-2 / 10pts
(2) Leeds – 3pld / 9-2 / 9pts
(3) West Brom – 4pld / 13-7 / 7pts
(4) Aston Villa – 3pld / 7-4 / 7pts
(5) Bolton – 3pld / 5-3 / 7pts
(6) Swansea – 3pld / 3-1 / 7pts

Peter Hyllman

Skrattar bäst som skrattar sist på Stamford Bridge

Det är två klubbar i flux. Många har spekulerat i vad vi egentligen ska förvänta oss av Chelsea och Arsenal den här säsongen. Det är svårt. Den ena klubben har sent omsider bytt ut en titelvinnande manager och istället vänt upp och ned på begreppen med ett nytt projekt i form av Maurizio Sarri. Den andra klubben har bytt ut en klubbikon och sjösatt starten på en ny era tillsammans med Unai Emery.

Det vore dessutom helt fel att påstå att vi på något sätt blev särskilt mycket klokare efter den första omgången. Chelsea vann stort borta mot Huddersfield men det var givet motståndet för dagen svårt att säga vad den segern egentligen betydde eller var värd mer än tre poäng. Arsenal å sin sida gjorde en mycket svag match hemma mot Man City och det kan inte vara en match de vill känna igen sig själva i.

Både Chelsea och Arsenal har spelartrupper gott och väl kapabla att slå sig in på någon av de fyra toppositionerna i tabellen. Problemet är självfallet att det finns minst fyra andra klubbar i ligan som kan säga exakt samma sak. Avgörande kommer alltså vara Chelseas och Arsenals respektive förmåga att snabbt applicera sina båda spelidéer, och rent taktiskt få ut mesta och bästa möjliga av sina spelare.

Hur detta ska gå till och exakt vilken form det i så fall faktiskt kommer att ta är de övergripande frågeställningar som omger Chelsea och Arsenal. Vi vet på ett ungefär hur de båda lagen har för avsikt att spela, båda med varianter av 4-3-3-uppställningar, Arsenal kanske mer med dragning åt 4-2-3-1 så som Unai Emery ofta spelade med Sevilla. Men inom dessa ramar finns frågor som behöver finna svar.

Vem är Arsenals målvakt? Petr Cech stod mot Man City och lyckades på samma gång göra en bra match och väcka kritik. Bayer Leverkusen visade exempelvis varför det är dumt av klubbar, i synnerhet tyska klubbar, att ägna sig åt ”banter” på twitter. Det hela gäller så klart Bernd Leno som värvades i somras. Emery har redan meddelat att Cech står ikväll men frågan på sikt är så klart om det håller i sig. De som ropar efter Cechs huvud bör kanske hålla i åtanke att Lenos statistik knappast är lysande under 2010-talet.

Hur kommer N’golo Kanté passa in i Maurizio Sarris Chelsea? Att Jorginho kommer vara den lägst spelande mittfältaren i Chelsea känns hugget i sten. Detta flyttar som vi såg mot Huddersfield Kanté uppåt på mittfältet. På något sätt känns det inte som att man verkligen bäst utnyttjar Kantés styrkor på det sättet. Framför allt finns skäl att undra om Kanté har passningsförmågan att verkligen kunna ge Chelsea ett värde däruppe, i synnerhet mot tuffare motstånd som exempelvis Arsenal.

Kommer Alexandre Lacazette spela anfallare? En fråga vi nästan visste skulle bli i högsta grad aktuell så fort Arsenal beslutade sig för att i januari punga ut storpengen på Pierre-Emerick Aubameyang. En fråga som definitivt blev relevant när Lacazette började på bänken mot Man City. Han visade med sitt inhopp att han ska spela som anfallare, men hur kan Unai Emery åstadkomma det och samtidigt balansera en ekvation innehållandes spelare som Aubameyang, Henrik Mkhitaryan och Mesut Özil?

Kan Cesc Fabregas övertyga en andra manager i rad om sitt värde? Fabregas värvades av José Mourinho och var central för Chelseas ligatitel för drygt tre år sedan. Antonio Conte hade inte alls samma förtroende för Fabregas som däremot övertygade honom med sitt konstruktiva offensiva passningsspel och till sist blev precis lika central för Chelseas ligatitel under Conte som han tidigare varit för Mourinho. Nu verkar det som om Maurizio Sarri även han tvivlar på Fabregas värde. Orkar Fabregas en gång till?

Lyckas Lucas Torreira fylla hålet på Arsenals mittfält? För allt prat om Arsenals smarta värvningar under Sven Mislintat har de värvat antingen väldigt ungt eller rätt gammalt, spelare om 29 år eller äldre. Undantaget är just Torreira som 22 år gammal är tänkt att kombinera de båda egenskaper som Arsenal har saknat i ett drygt årtionde, det vill säga en spelare som både kan passa och tackla, för att uttrycka det enkelt. Det är tunga förväntningar som vilar på honom, och hans förmåga att växla upp till Premier League.

Har Alvaro Morata någon möjlighet att ta sig ur målbrottet? Det går inte att komma från känslan att ska Chelseas första säsong under Maurizio Sarri bli en succé måste Morata göra mål, särskilt nu med Michy Batshuayi exporterad på lån till Valencia. Men ska Morata göra dessa mål helt enkelt måste Morata på något sätt ta sig ur det spöklika tillstånd av impotens och urlakat självförtroende som präglat snart sagt hela hans tid så här långt i England. Då måste han finna trygghet och stöd i Sarris spelsystem.

Det är olika frågor som Chelsea och Arsenal måste hitta svar på. En sak har de emellertid gemensamt, nämligen behovet av att återfinna glädjen i laget och glädjen i sitt spel. Det är för Chelsea en fråga om att hitta tillbaka efter ett år med tränarkonflikter, med en tvär och uppgiven Antonio Conte, och med en mer defensiv spelstil. Arsenal å sin sida har de senaste åren oftast spelat med betydligt större rädsla än glädje.

Det är något Maurizio Sarri har valt att poängtera väldigt tydligt redan under sin hittills ganska korta tid i Chelsea. Vikten av att ha roligt och att spela med glädje. På sätt och vis har det nästan känts som en medveten kontrast till Antonio Conte, som emellertid inte precis drog sig för att använda samma knep själv, men det kan nog dessutom när det gäller Sarri också vara helt och hållet genuint.

Det handlar självfallet till viss del om att sälja in spelidén till viktiga spelare. Det är väl inte för inte som Real Madrid har varit och sniffat runt hälarna på Eden Hazard, även om detta nu ser minst sagt överspelat ut. För Unai Emery handlar det kanske inte så mycket om att försöka sälja in idéer till sina spelare som att påminna dem om att fotboll ska vara roligt, lustfyllt och befriande – men även att frihet inte kommer utan ansvar.

I slutänden gäller så klart både för Chelsea och för Arsenal att det roligaste och mest glädjefyllda är att vinna. Ett lag som inte vinner kan spela precis hur roligt som helst utan att det ger någon större glädje åt egentligen någon. Man City skulle kunna spela precis hur offensivt, fantasifullt, vackert och roligt som helst, skulle de inte vinna skulle det inte finnas någon glädje med det – alldeles oavsett vad som nu än sägs.

Skrattar bäst som skrattar sist ikväll på Stamford Bridge med andra ord. Och där antingen Chelsea eller Arsenal inte kommer ha några problem att hålla sig för skratt efter matchen.

Peter Hyllman

Harry Potter hade inte kunnat få Swansea uppflyttat - kan Graham trolla?

När det stod klart i början av juni att Graham Potter skulle lämna Östersund och ta över från Premier League nyss nedflyttade Swansea City fanns det all anledning i Swansea att känna optimism därför. Här har Swansea tagit ett stort kliv mot att hitta tillbaka till sig själva, till det som en gång tog dem hela den långa vägen upp till Premier League, att än en gång börja jobba på lång sikt med en tydlig idé.

Att det är en omställning att börja om i Football League säger sig självt. Likaså att det på samma gång är ofrånkomligt både att svångremmen måste dras åt och att spelare i sin tur inte kommer vilja följa klubben ned i andradivisionen. Någon självklarhet är det alltså inte för en nedflyttad klubb som Swansea att förvänta sig omedelbar uppflyttning. Men där måste ändå finnas tanken att kunna slåss om uppflyttning.

Det är rimligtvis med den förhoppningen som Graham Potter anställdes i Swansea. Men samtidigt är det en sommar under vilken fötterna har sparkats undan för Potter av ägare och av klubbledning. Det är nästan en hel startelva som har lämnat Swansea under sommaren, med tämligen mycket cash in i klubben, men som däremot inte ersatts i någon rimlig utsträckning. Cash in, inga cash out.

Alfie Mawson, Lukasz Fabianski, Federico Fernandez, Sam Clucas, Roque Mesa, Kyle Bartley, Andre Ayew, Jordan Ayew, Jordi Amat och Sung-Yueng Ki. Det är inte vilka spelare som helst som Swansea har tappat inför säsongen. Swansea har tagit in nästan £50m på spelarförsäljningar under sommaren, men samtidigt bara spenderat cirka en tiondel av dessa pengar på nya spelare.

Det har resulterat i en mycket ung och tunn spelartrupp. Det finns kvalitet på defensivt mittfält och på yttermittfältet, där stora förhoppningar är knutna till Joel Asoro som är en av de spelare som faktiskt värvades i somras och som gjort två bra matcher inledningsvis. Men desto tunnare ser det ut i mittförsvaret, i anfallet och inte minst på offensivt centralt mittfält med avsaknaden av någon tydlig kreativ spelfördelare.

Desto mer signifikativt givet att just den spelartypen är vad Graham Potter har påtalat för Swanseas klubbledning hela sommaren att de behöver. Swansea såg länge ut att värva Ryan Woods från Brentford men övergången föll när Brentford tackade nej till £6m för spelaren och samtidigt Swansea vägrade höja sitt bud till £7m. På den nivån alltså. Vad som återstår nu är alltså lånmarknaden augusti ut.

Vad som framför allt frustrerat Swanseas supportrar och får man förmoda även Graham Potter är besluten att sälja spelare utan att återinvestera pengarna i spelartruppen, eller sälja dem så sent att Swansea inte hunnit med att ersätta dem. Sam Clucas säljs men Ryan Woods värvas inte. Sista dagen av fönstret säljs Federico Fernandez och Jordi Amat och plötsligt har Swansea bara en enda rutinerad mittback kvar i truppen.

Det har bland vissa supportrar gått så långt i deras vrede att de har tagit till starka ord som tillgångsstrippning. Det vill säga att ägarna helt enkelt säljer av klubbens tillgångar utan någon som helst tanke på klubbens väl och ve. Att de amerikanska ägarna i form av Jason Levien och Steve Kaplan inte precis har levt upp till de löften de utfärdade när de köpte klubben för några år sedan känns självklart.

Det är naturligtvis irriterande för Swansea som kanske i första hand jämför sig med Stoke och West Brom, de båda klubbar som gjorde dem sällskap ned i Football League förra säsongen. Båda dessa klubbar har trots allt lyckats behålla större delen av sina respektive spelartrupper, och i Stokes fall går det till och med att säga att de faktiskt har förstärkt. Inte minst med Sam Clucas, som de köpte från Swansea!

Samtidigt som Stoke och West Brom båda alltså räknas in bland huvudkandidaterna att slåss om uppflyttning den här säsongen har alltså Swanseas motsvarande chanser justerats nedåt. Detta alltså trots att Swansea var den klubb som ändå var närmast att lyckas hålla sig kvar i Premier League förra säsongen. Man kan onekligen förstå en stor del av den frustration som finns i och runt Swansea.

Ändå är det faktiskt Swansea som har börjat säsongen klart bäst av dessa tre lag. De har vunnit båda sina första ligamatcher, mot Sheffield United och Preston. Om än också båda med uddamålet. Samtidigt har Stoke bara tagit en poäng på sina två första matcher, och West Brom har på sina hittills tre matcher förlorat en, spelat oavgjort en och vunnit en sista svängig match mot Norwich.

Den positiva säsongsinledningen har på något sätt gjort ilskan mot ägarna och mot klubbledningen desto större. Där finns onekligen kapaciteten att åtminstone sikta på en av de sex översta platserna, men det känns som om klubben helt enkelt har sålt iväg den kapaciteten. Det är med andra ord inte alltför många som förväntar sig att den positiva säsongsinledningen faktiskt ska hålla i sig.

Det gick att förstå om Graham Potter känner sig lurad på konfekten. Samtidigt så är han ju inte alldeles ovan vid utmaningar förut i sin karriär, och alldeles omöjligt borde det ju inte vara att få någon ordning på Swansea. Men ska Potter ha någon realistisk chans att faktiskt göra ett avtryck med Swansea så måste också klubben stötta och ge honom de rätta förutsättningarna. Han heter trots allt Graham, inte Harry.

Om Graham Potters magi kan hålla i sig får vi se ikväll, när Swansea gör sin tredje match för säsongen borta mot Birmingham. En tuff match på pappret som inte precis blir mindre tuff av att manager för Birmingham nu alltså är Garry Monk, Swanseas tidigare spelare och manager. Det var inte alls länge sedan som det var Monk som var tänkt som en slags återgång till Swanseas grundtanke.

Det är i själva verket inte ens tre år sedan. På den relativt korta tiden hann Swansea med att säga både hej och svejs till Francesco Guidolin, Bob Bradley, Paul Clement och Carlos Carvalhal. Om det på något sätt tydligare går att illustrera det kaos som präglat Swansea under dessa år så känner inte jag till det. Ingen stabilitet, ingen riktning! Med Graham Potter var det tänkt att ordningen skulle återställas.

Alla visste att det inte skulle bli helt enkelt. Men det ser ut att vara på väg att bli svårare än vad någon hade kunnat förvänta sig. Graham Potter måste trolla om han ska lyckas få Swansea uppflyttade den här säsongen.

Peter Hyllman

Premier League kan hitta bättre idéer än att skicka ligamatcher utomlands

Gårdagens stora nyhet var La Ligas besked att tillsammans med Relevent Sports, bolaget bakom sommarturneringen International Champions Cup, bilda ett samarbete över 15 år i syfte att höja La Ligas profil i USA och i Nordamerika. De själva beskrev det i fina termer av att sprida intresset för sporten. Men naturligtvis handlar det i första, andra och i tredje hand om att cashen måste in på något vis.

Nyckelpunkten som formulerades i en snabb mening var däremot att förmodligen redan från och med denna säsong så kommer en La Liga-match per säsong att spelas i USA, där den uttalade målsättningen dessutom verkar vara att antalet matcher per säsong att spelas i USA ska öka gradvis. Vi kan väl dessutom vara rätt säkra på en sak, det är inte Eibar mot Espanyol eller Levante mot Leganés som kommer spelas over there.

Förhoppningen är naturligtvis att göra La Liga mer populär i USA och i Nordamerika så att värdet på deras TV-rättigheter ökar i motsvarande utsträckning. Det handlar självfallet om att försöka ta upp konkurrensen med Premier League på den här marknaden, som en direkt följd av Premier Leagues väldiga resursövertag inte minst tack vare just värdet på deras TV-rättigheter, som gör allt annat till småfisk.

Det finns någon slags historisk ironi över det hela. Det är nämligen exakt tio år sedan som Premier League själva lanserade idén med att spela reguljära ligamatcher utomlands, i USA och i Asien. En tidig idé var den så kallade 39:e omgången, vad nu i hela friden det faktiskt skulle innebära. Det var en idé som utsatt för en kanonad av kritisk eldföring dog en snabb, tidig och plågsam död.

Premier League har kunnat kosta på sig att strunta i den idén. Deras intäkter och värdet på deras TV-rättigheter har ökat exponentiellt ändå det därpå följande årtiondet, trots att Premier League inte alls dominerat på samma sätt i europeiskt cupspel som de gjorde när idén dök upp på något skrivbord. Kanske anser sig inte La Liga av lätt insedda skäl inte riktigt ha samma lyx att kunna strunta i den här idén.

Det är dessutom en idé som känns tämligen felanalyserad. Intresset för en liga och värdet på dess TV-rättigheter beror inte på var matcherna faktiskt spelas. Långt viktigare faktorer är den uppbyggda relationen till klubbarna, kvaliteten på produkten och konkurrensen i ligan, dess jämnhet och dess dramatik. Sammantaget handlar det om engagemanget för den story som varje liga varje säsong berättar och för karaktärerna i denna story.

Vad Premier Leagues radikalt ökade TV-intäkter de senaste tio åren visar är just att betydelsen av idén om det nödvändiga med att spela ligamatcher utomlands för att öka värdet på sina TV-rättigheter i bästa fall var att betrakta som överdriven. Men även med den mest basala insikt i hur politik och organisationer fungerar så vet man att idéer av detta slag alltid snurrar runt som väntar på ett problem de kan säljas in som lösningen på.

Det påminner lite om när såväl bandyn som bordtennisen lyckas övertyga sig själva att det faktum att de inte är särskilt stora TV-sporter beror på att, om än av lite olika skäl, respektive bollar helt enkelt är för små. De beslutar alltså att göra bollarna större men inte får det någon meningsfull effekt på dem som TV-sporter. Naturligtvis. Det hade ett barn kunnat räkna ut. Men vid skrivbordet är skogen ibland svår att se för alla träd.

Dessutom är det kanske inte utan betydelse i sammanhanget att när Premier League hade den här idén var det en idé som FIFA kategoriskt motsatte sig. Det var som vi vet ett annat FIFA för tio år sedan så det kan ju ha hunnit förändras, men vad La Liga beskriver som att sprida intresset för sporten kan från FIFA:s perspektiv likaväl ses som ett sätt att istället kannibalisera på MLS och på den nationella fotbollens utveckling.

Sportsligt finns även starka argument mot utvecklingen. Det är ett långfinger mot varje klubbs lokala supporterbas samtidigt som det oavsett format rubbar på den symmetri som är varje ligas själva grundfundament, att alla klubbar möter alla andra klubbar, borta som hemma, utifrån exakt samma förutsättningar. Det är helt enkelt ett initiativ som på ett mycket tydligt sätt placerar kommersiella intressen före sportslig integritet.

Å ena sidan gör detta så klart nidbilden av Premier League som den plastiga och överkommersialiserade ligan en aning magstark. Å andra sidan ska vi ju inte lura oss att tro att det inte finns ett antal större klubbägare i Premier League som själva tycker detta är en alldeles utmärkt idé och gärna ser något liknande. Och om en liga kör upp spåret åt dem först så får så klart motståndet mot idén det inte precis lättare.

Saken är även den att för en liga som Premier League med en global supporterbas finns det faktiskt goda skäl att vilja spela matcher utomlands, i USA, Asien, Australien, Afrika eller Sydamerika. Det sprider intresset för ligan. Det ger dessutom globala supportrar en större känsla av närhet till både ligan och dess klubbar. Det är alltså inte en idé helt och hållet utan värde som det kanske lätt framställs i debatten.

Men kanske är det också ett finansiellt och principiellt värde som faktiskt går att uppnå utan att exportera faktiska ligamatcher från Premier League, och på ett sätt som ger motståndarna till idén ett godtagbart alternativ som gör det svårare att måla fast dem i ett hörn som framstegsfientliga bakåtsträvare. Det finns nämligen ett antal matcher inom engelsk fotboll som mycket väl går an att skicka utomlands.

(1) – Ligacupfinalen. Det är en cupfinal så redan där vore det en stor sak att skicka ut den runt världen. Det är dessutom ligans cup så på vis finns heller inte samma självklara koppling som med FA-cupen till Wembley. Ligacupen har alltid banat vägen för innovation inom engelsk fotboll och dessutom vore detta ett sätt att profilera Ligacupen på, få den att sticka ut. Kan lottningen genomföras utomlands kan finalen spelas utomlands.

(2) – FA-cupens semifinaler. FA-cupfinalen ska spelas på Wembley, det hör till. Det är så att säga en av dess stora poänger. Däremot är det ett nytt fenomen detta att semifinalerna också spelas på Wembley och det är något som med viss rätta anses få själva finalen att sjunka i värde. Tidigare har semifinalerna spelats på större engelska arenor. Att låta dem spelas utomlands vore inte någon ogörlig idé.

(3) – Community Shield. Ett slags mellanting mellan träningsmatch och tävlingsmatch, en match som höjer ridån för den engelska ligasäsongen och som avslutas med att vinnande lag lyfter silver. Men också en match som tappat lite i relevans. Det finns ingen självklar anledning varför den här matchen spelas på Wembley, och spelas ändå vid en tid när klubbarna åker jorden runt för att spela fotboll.

Gemensamt för de tre förslagen är att det gäller cupmatcher, och således inte drabbar ligans symmetri. Det är samtidigt matcher med har ett faktiskt värde kopplat till dem, det är inte ren uppvisning. Förslagen är inte utan nackdelar så klart. Det kanske inte skulle uppskattas av engelska supportrar till klubbar som går till final eller semifinal i cuperna att de kanske inte längre har praktisk eller ekonomisk möjlighet att gå på dessa matcher.

Det finns också en slags principiell rättviseinvändning. Anta exempelvis att det ska spelas Ligacupfinal mellan Liverpool och Burnley. Om den matchen spelas på Wembley blir det neutral plan med arenan till hälften fylld av Liverpools supportrar och till hälften fylld av Burnleys supportrar. Om den matchen istället spelas i USA så kommer det i praktiken bli en hemmamatch för Liverpool.

Den match där dessa invändningar spelar klart minst roll, kanske i själva verket ingen roll alls, är Community Shield. Det vettigaste förslaget på de flesta sätt vore alltså att låta Community Shield turnera över världen. Om det sedan finns något sätt att faktiskt göra den matchen betydelsefull på riktigt – kanske inte nödvändigt, men desto bättre!

Peter Hyllman

Oerfaret men bollskickligt Burnley måste vinna på Turf Moor

Det är ingen mjukstart Burnley får på sitt europeiska äventyr. De tvingas omgående anpassa sig efter det dubbla spelschemat med matcher torsdagar och söndagar. Och det är så klart inte vilka matcher som helst. Riktiga utslagsmatcher i Europa League, mot tufft motstånd, och så bortamatch mot Southampton i ligapremiären innan Burnley på söndag hemmamatchar mot ett formstarkt Watford.

In i hetluften på en gång med andra ord. Där finns ingen tid till invänjning, det är bara upp på den europeiska cuphästen för Burnley och hoppas att de lyckas hålla sig kvar. Det är kanske till hjälp som Sean Dyche har konstaterat att många spelare i Burnley har en del erfarenhet från Football League där spelschemat i ligan är tätare än i Premier League, så att spela lördagar och tisdagar är inte helt ovanligt för dem.

Erfarenhet från europeiskt cupspel finns det däremot betydligt mindre av i Burnley. Och det är något som ibland glöms bort när de omtalas som sjuor i Premier League, ungefär som om det i sig vore någon form av garanterad internationell erfarenhet. Det är inte enbart en fråga om att Burnley som klubb inte har spelat i Europa på över 50 år utan även en fråga om att spelarna individuellt också saknar erfarenhet.

Av de som startade bortamatchen mot Istanbul Basaksehir hade Johann Berg Gudmundsson och Joe Hart tillsammans 100 europeiska cupmatcher i ryggsäcken, övriga i startelvan hade sammanlagt 27 matcher, inklusive matcherna mot Aberdeen. Utöver Gudmundsson och Hart, som precis kom till Burnley, hade med andra ord lagets hela europeiska cuperfarenhet inför säsongen kunnat räknas på båda händernas fingrar.

Kanske var på så sätt Joe Hart en bättre värvning än enbart en ren nödvärvning. Visst var det ett sätt att täcka upp för skador på Tom Heaton och Nick Pope, men med Hart fick de även en spelare med stor europeisk cuprutin. Och kanske var den rutinen värd en hel del för Burnley i Istanbul då hemmalaget dominerade matchbilden och där Hart åtminstone gjorde två bra och viktiga räddningar som räddade 0-0 åt Burnley.

Rutin kan visa sig vara en bristvara den här kvällen när Burnley har att spela på 0-0 hemma på Turf Moor. Det betyder naturligtvis i praktiken att Burnley måste vinna matchen, och att ett baklängesmål kan visa sig mycket dyrbart. Det är i själva verket ett vanskligt resultat att få med sig på bortaplan, i synnerhet mot en motståndare som i alla fall har förmågan att bjuda upp till kamp.

Av matchen i Istanbul är svårt att få några riktiga ledtrådar. Det var Istanbul Basaksehir som kontrollerade matchbilden utan att för den sakens skull lyckas skapa så värst många chanser på mål. Det var en hyfsat typisk Burnleymatch på bortaplan, med stort bollövertag för hemmalaget och ett Burnley som var huvudsakligen koncentrerade på att hålla form och position i laget, och motståndarna borta från det egna målet.

Det kommer förmodligen krävas något mer på Turf Moor. Men Burnley har också visat att de kan betydligt mycket mer än att enbart vara kompakta och spela direkt. De har steg för steg blivit betydligt mer aktiva med boll, även om det kanske inte är något som syns i matcher mot Premier Leagues storklubbar. Mot Southampton i helgen, på bortaplan, hade Burnley t ex 60% bollinnehav under första halvlek, 52% över hela matchen.

Southampton var det bättre laget i andra halvlek, men Burnley var å andra sidan det klart bättre laget i första halvlek, där de med ett systematiskt och tålmodigt passningsspel också skapade nog med chanser att faktiskt vinna matchen. Det handlar inte bara om att skapa chanser utan också om att inte i onödan ge bort bollen till motståndaren. Båda sidorna av saken kommer visa sig viktiga ikväll mot Istanbul Basaksehir.

Det här var något som började visa sig redan förra säsongen och var i själva verket en av de stora anledningarna att Burnley lyckades höja sig över mängden och sluta sjua i Premier League. Defensiven är fortfarande prioriterad, men alltmer vikt har börjat läggas vid konstruktivt bollinnehav. Den utvecklingen har alltså tagit Burnley till Europa League, ikväll kan det ta Burnley vidare i Europa League.

Det vore stort för Burnley, som naturligtvis suger i sig det mesta från detta europeiska cupäventyr, hur mycket Sean Dyche än väljer att poängtera att det är Premier League som är första prioritet för Burnley. Men så här precis i början av säsongen är det samtidigt rätt svårt att skapa den här känslan av ligamatcher på liv och död, åtminstone för ett lag som inte rent realistiskt ska slåss om ligatiteln.

Skadeläget har inte underlättat för Burnley med inte minst två målvakter i sjukstugan. Men även spelare som Steven Defour, Matej Vydra, Robbie Brady hade kunnat vara Burnley mycket behjälpliga dessa dagar. Istället har Burnley och Sean Dyche tvingats gå runt på en nästan minimal spelartrupp. En slags crash course i detta med rotation och att hitta rätt balans mellan ligaspel och europeiskt cupspel.

Det vore fortfarande en aning snopet för Burnley att åka ur Europa League redan i detta läge. Första matchen mot Aberdeen var i termer av europeisk upplevelse kanske inte den mest exalterande. Matchen mot Istanbul Basaksehir kanske häftigare på så vis, men det är inte ett lag som har ett supporterstöd på samma sätt som de tre stora klubbarna i Istanbul, och matchen på Fatih Terim Stadium var på så sätt lite småtråkig.

Desto häftigare kan det däremot bli i Europa Leagues playoff där Burnley om de lyckas vinna ikväll ställs mot den grekiska storklubben Olympiakos. Greklands överlägset mest framgångsrika klubb, mängder med europeisk pedigree och ett närmast fanatiskt hemmafölje. Det vore onekligen en europeisk cuperfarenhet av det hetare slaget för Burnley. Något att se fram emot.

Någon lätt resa mot Europa Leagues gruppspel har det inte blivit för Burnley. De har i varje enskild kvalomgång lottats mot i stort sett det svåraste motstånd de faktiskt kunde lottas mot. Aberdeen är Skottlands näst bästa lag. Istanbul Basaksehir slutade två poäng efter Galatasaray i Turkiet förra säsongen. Olympiakos är grekisk fotbolls överlägsna dominanter de senaste tio-tolv åren.

Burnley kanske slutade sjua i Premier League, men det var ingen normal position för det första, och Burnley saknar till skillnad från sina motståndare nästan helt europeisk cuperfarenhet för det andra. Burnley har en tuff resa framför sig mot Europa Leagues gruppspel. Men om något har karaktäriserat Burnley de senaste åren så är det att när gången har blivit tuff så har Burnley glidtacklat först och börjat gå sedan.

Burnley är obesegrade hittills under fyra matcher den här säsongen, men å andra sidan också bara lyckats vinna en enda av dessa fyra matcher, efter förlängning. Ett Burnley, det defensiva Burnley, lyckades greja oavgjort borta mot Basaksehir. Det andra Burnley, det bollskickliga Burnley, måste ikväll hemma på Turf Moor vinna mot samma Basaksehir. Om inte Burnleys europeiska cupäventyr ska bli kortare än de hoppades på.

Burnley har kvaliteten. Frågan är om Burnley har erfarenheten.

Peter Hyllman

Arsenal har rätt som är arga, men för tidigt att vara besvikna

”Jag är inte arg, jag är besviken!” Att höra den formuleringen är de allra flesta gånger rätt så olycksbådande. Då vet man att man sitter riktigt i skiten. De flesta gånger är arg att föredra. Ilska kan vara otrevligt när det pågår, men det går ganska snabbt över och är ofta en överreaktion. Ibland kan det vara bra att bli arg. Besvikelse sitter djupare, är mer fundamentalt än ilska och kan förväntas dröja sig kvar, det går inte alltid över.

Arsenals insats i premiärmatchen mot Man City gav upphov till reaktioner som är svåra att kategorisera längs den där skalan. Där fanns ilska naturligtvis, som kanske alltid är fallet när det egna laget gör en dålig match. Men en djupare besvikelse gick också att ana därunder. På samma gång en besvikelse över att se gamla problem visa sig på nytt, och en besvikelse baserad på höga förväntningar på deras nya regim.

Helt klart är att gamla demoner kom och spökade för Arsenal i söndags. Det var spelare som ibland verkade rädda för att vara på planen. Det var spelare som gömde sig och det var spelare som presterade som sämst när det gällde som mest. Det saknades inte individuella misstag och spelare som missade sina grundläggande uppgifter. Något oroväckande var ett Arsenal som sällan såg ut att veta vad de skulle göra med bollen.

Det såg med andra ord, möjligen med undantag för det sista, ut ungefär som det alldeles för ofta har gjort för Arsenal under många år. Men där fanns också vissa viktiga skillnader om än kanske inte riktigt lika uppenbara. Där fanns en energi i laget, en kampvilja hos spelarna och åtminstone från vissa spelare förmågan att skaka av sig misstag och spela vidare. Det gick åt helvete, men det gick i alla fall åt helvete på rätt sätt.

Någonstans blir det lätt att förväntningar eller kanske snarare förhoppningar helt enkelt blir orealistiska. Men kulturförändring tar tid. Det har kommit in nya spelare i Arsenal men de allra flesta spelare har varit där sedan förut. Unai Emery har bara varit i Arsenal i tre månader, varav dessa till största delen har varit VM, sommar och semester. Att tro att han kan åtgärda allt på ett ögonblick är återigen att underskatta problemen Arsenal hade.

Kanske finns de som känner sig lurade. De som tänker att hela idén med att byta ut Arsene Wenger var ju att slippa se dessa problem igen. Om vi nu fortfarande ser dessa problem, vad var i så fall poängen med att byta ut Arsene Wenger? Återigen är det kanske en fråga om att ge det hela lite tid, inse att allt inte kan lösa sig på en gång, men också om att förstå vad bytet av manager faktiskt innebar.

Att byta manager var inte en fråga om att Arsenal aldrig skulle förlora eller göra svaga insatser igen. Det vore helt orimligt att förvänta sig. Att byta manager var en fråga om att när Arsenal gjorde svaga insatser så skulle det faktiskt leda till analys, utvärdering och förbättring. Att svaga insatser inte längre skulle accepteras och sopas under mattan med Wengers skyddande hand över, utan ansvar för dem faktiskt utkrävas.

Det vore alltså på sitt sätt fel att bedöma Unai Emery enbart utifrån matchen mot Man City så som den genomfördes. Istället måste eller bör Emery istället bedömas utifrån hur han faktiskt agerar efter matchen mot Man City och vad han ofrånkomligen måste ha sett i den. Hur analyserar Emery matchen mot Man City, hur utvärderar han den och på vilket sätt leder detta till förbättringar till nästa match mot Chelsea och därefter?

Det är uppenbart att vissa saker måste tas tag i. Granit Xhaka fortsätter prestera alldeles för svaga insatser för att det ska vara ens i närheten av Premier League. Mesut Özil måste hitta in i systemet, måste bidra till systemet, annars kan han inte fortsätta vara en helt egen del i det där systemet. Detta är spelare, bland andra, även Henrik Mkhitaryan, som inte längre kan få fortsätta att spela på vad som bara kan beskrivas som halvfart.

Något måste även Unai Emery utvärdera sig själv och i så fall kanske inte minst sin egen laguttagning. Att spela Alex Maitland-Niles som vänsterback kändes naivt, inte minst mot Man City, inte minst med Stephan Lichtsteiner på bänken, och i synnerhet med Henrik Mkhitaryan framför honom på vänsterkanten. Det var öppna landskap för Man City, för Riyad Mahrez och för Kyle Walker, att om och om igen straffa Arsenal.

Var det naivt att spela Mattéo Guendouzi, blott 19 år gammal som närmast kommer från Ligue 2 i Frankrike, på centralt mittfält? Det kan möjligen anses att det verkligen var att slänga ut honom lite för snabbt på djupt vatten. Han gjorde några rätt tunga misstag, men å andra sidan var han också en spelare som trots den saken inte gömde sig på planen utan fortsätta visa energi och ta initiativ.

Den största kritiken gäller förmodligen beslutet att placera Alexandre Lacazette på bänken. Han ger Arsenal en helt annan kraft och direkthet i sitt spel på planen och det var tydligt något Arsenal saknade innan han kom in på planen. Men efter att inom loppet av ett halvår ha köpt först Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang så var det här så klart en krock som minst sagt kunde förväntas hända.

Båda två kan självfallet vara på planen samtidigt. Men det innebär i så fall att någon av Henrik Mkhitaryan eller Mesut Özil måste maka på sig. Alternativt ändra formation helt och hållet och förmodligen göra laget så offensivt snedbalanserat att det skulle ha gett José Mourinho en hjärtattack. Hur som helst är det en fråga som kommer ge Unai Emery huvudvärk. Men ett svar på frågan måste vara Alexandre Lacazette.

Om inte så blir jag kanske inte arg, men desto mer besviken!

:::

Kanske är anledningen att Jürgen Klopp har fortsatt dra upp Sergio Ramos under sommaren att han känner sig torskad på Tallinn?

:::

Många skadeglada kommentarer snurrar runt angående förseningen av Tottenhams arena (säkerhetsrutiner) att man nästan får intrycket att detta med byggen som drabbas av förseningar vore något ovanligt.

:::

Vet inte om Sam Allardyce riktigt har torrt på fötterna att kritisera Unai Emery för dennes taktiska färdigheter.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv