Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Kan Chris Coleman få Sunderland att sluta försöka gräva sig ur hålet?

Derek McInnes tackade nej redan i somras och valde istället att stanna kvar i det trygga Aberdeen. Simon Grayson övertalades att lämna Preston bara för att några månader senare få sparken efter en lång rad fatala resultat. Letandet efter en ersättare har pågått i veckor vilka har hunnit se både Nordirlands Michael O’Neill och Barnsleys Paul Heckingbottom avböja eventuella erbjudanden.

Att de valde att tacka nej till Sunderland var knappast förvånande. Varför skulle de lämna sina nuvarande förhållandevis trygga jobb för en klubb i kris, med en oklar ägarsituation, en obalanserad och omotiverad spelartrupp, obefintliga finansiella resurser, som befinner sig i botten av EFL Championship på god väg ned till League One? Det var inte konstigt att de tackade nej.

Vilket självfallet gör frågan desto mer påträngande: Varför i hela friden skulle Chris Coleman välja att lämna sitt jobb som Wales förbundskapten för att ta över just Sunderland av alla klubbar? De flesta verkar vara överens om att Sunderland har gjort något av ett kap med den här anställningen. Nästan alla av dem verkar dessutom ha svårt att förstå hur det gick till.

Det var sannerligen inte för att Chris Coleman inte längre var önskad kvar som Wales förbundskapten. Spelarna var tydliga med att de ville att Coleman skulle vara kvar. Det walesiska förbundet var beredda att gå mycket långt för att möta Colemans anspråk på lön och investeringar i infrastruktur. Om Chris Coleman hade velat fortsätta som Wales förbundskapten hade han kunnat göra det.

En utgångspunkt måste vara att Chris Coleman helt enkelt ville hitta tillbaka till klubbfotbollen. Det kan annars finnas en risk att fastna inom landslagsfotbollen, när det har hunnit gå för lång tid sedan en tränare var aktiv på klubbnivå så att klubbarna tappar intresse. Kanske är det även så att Coleman vet att han har tagit Wales så högt som är rimligt, och härefter kan det bara gå utför.

Men återigen: Varför i så fall Sunderland av alla klubbar, samma klubb som har avverkat managers ungefär i samma takt som jag avverkar en pizza framför Ivanhoe på nyårsdagen, samma klubb som bara under det senaste året mer eller mindre tog livet av David Moyes tränarkarriär? Motfrågan skulle möjligtvis kunna bli vilken annan någorlunda likvärdig klubb Coleman egentligen kunde välja?

Det stod knappast Premier League-klubbar på kö för att anställa Chris Coleman under hösten, och flera av dem har ändå varit på marknaden. Landslagsfotboll är inte detsamma som klubbfotboll, inte alls lika meriterande, snarare har det blivit lite av en alternativ och lättare karriärväg för de något mindre stjärnskotten, och Colemans meritlista på klubbnivå är tunn och inte alls imponerande.

Även med sina mycket väl kända problem är Sunderland ändå en engelsk storklubb. Jobb i sådana klubbar dyker inte precis upp var dag och det något mer idealistiska sättet att se på saken än att Coleman inte hade något annat alternativ att välja, är att han faktiskt tror på möjligheten och på sin egen förmåga att få Sunderland på fötter igen, att vända skeppet.

Det är han väl i så fall knappast den förste att tro. Varför skulle i så fall han lyckas där så många andra redan fallerat? Kanske för att han drivs av en helt annan motivation än övriga. Paolo Di Canio och Gus Poyet var egentligen bara rätt konstiga anställningar från början. Dick Advocaat, Sam Allardyce och David Moyes kändes som rätt trötta managers mest sugna på att göra ett kvickt jobb.

Chris Coleman är till skillnad från alla dem en brittisk manager med hyfsat hög profil men fortfarande på väg uppåt i sin karriär, fortfarande hungrig. Chris Coleman är förvisso inte helt färsk vad gäller att ta över en klubb i kris i EFL Championship. Mellan 2008 och 2010 var han manager i Coventry innan han fick sparken därifrån. Nu är han tio år äldre, kanske också tio år klokare.

Det är ändå en erfarenhet som borde ha informerat hans beslut att faktiskt tacka ja till Sunderland. Han borde känna till vilka fällorna är och ha säkerställt sig om vissa besked från klubbledningen. Han kan knappast vara omedveten om de problem klubben brottas med, de har varit offentlig egendom länge nu, och där finns inte längre Premier League-glamouren att fördunkla omdömet.

Vad Sunderland behöver är i första hand, kanske mer än något annat, är att återfå optimismen, det vill säga en manager med personligheten att entusiasmera spelarna och exaltera supportrarna. Många år av ständigt förfall har gjort atmosfären runt klubben förgiftad av pessimism. Chris Coleman har visat just sådan personlighet under Wales resa från 2012 till 2017.

Vad Sunderland behöver är även en manager som förmår att organisera laget på planen och göra dem mer svårslagna. Det har funnits en benägenhet att reducera Colemans bidrag med Wales till att enbart handla om att han där hade Gareth Bale, men det glöms bort att Wales framgångar i första hand grundades på att de under dessa år hade ett av Europas allra bästa försvar.

Vad Sunderland behöver är en manager som klarar av att ställa krav på sina arbetsgivare att tillhandahålla rätt förutsättningar för att genomföra ett bra arbete. Det är vad Chris Colemans jobb under sina fem år med Wales har bestått i, att övertyga det walesiska förbundet att investera mera. Sunderland är en tuffare nöt att knäcka, men erfarenheten lär göra honom gott.

Nej, Wales är inte Sunderland, och den sporadiska landslagsfotbollen har mycket lite gemensamt med den långa, kalla vinter som är EFL Championship. Chris Coleman har tagit en stor risk med Sunderland och han har inte minst själv mycket att bevisa för att han ska lyckas med sin uppgift. För Sunderland är det måhända inte någon garanti, men ändå det bästa de kunde hoppas på.

Kanske till och med bättre än vad de borde ha kunnat hoppas på. Det mest positiva som går att säga om Sunderlands val att anställa Chris Coleman, eller Colemans beslut att gå till Sunderland, är att det åtminstone inte känns som ett alldeles självklart självmordsuppdrag. Där finns ändå ett visst frö av hopp att detta faktiskt kan bli bra. Hoppet är som bekant det sista som överger en.

Även om risken finns att Sunderlands supportrar sedan länge har anammat den betydligt mörkare synen på hopp. Att det är hoppet som dödar. Samtidigt finns bara ett enda sätt att ta sig ur det mörkaste av hål. Att aldrig ge upp och aldrig sluta försöka. Annars blir man definitivt kvar i det där hålet. Sunderland har under många år försökt gräva sig ur hålet.

Chris Coleman måste få dem att börja klättra.

Peter Hyllman

HÖRNAN #12: Arsenal slogs för sin sårade stolthet - och vann dagen

TRE TANKAR

(1) Arsenal. Det känns närmast givet att Arsenals lag och lagledning kommer dra alldeles för stora slutsatser av att ha lyckats vinna just en enda match hemma på Emirates, svepandes behoven av förändring under mattan. Det har till synes redan hänt. Alldeles bortsett från detta måste ändå konstateras att Arsenal gör en väldigt bra match mot Tottenham, just en sådan match man skulle vilja se hela tiden från deras sida, full av energi och intensitet i båda riktningar. Nu var kanske detta den lättaste match att motivera sig själva för som Arsenal haft på många år, och synpunkten om Arsenal har aldrig varit att de inte kan göra sådana här enskilda matcher, utan att de inte kan hålla nivån match efter match.

(2) Man Utd. Paul Pogbas återkomst var den stora snackisen inför, under och efter matchen mot Newcastle samt i Bullerbyland möjligen även Zlatan Ibrahimovics comeback, och det var naturligtvis uppenbart hur mycket Pogba faktiskt betyder för Man Utds anfallsspel. Det större beslutet var kanske att Anthony Martial och Marcus Rashford båda startade samtidigt med Romelu Lukaku på planen, och vad många undrar är om detta är ett taktiskt break av Mourinho, att han beslutat sig för att släppa på handbromsen, som hans nemesis kanske hade sagt. Något måste hur som helst ske. För även med Paul Pogbas individuella briljans på planen är det uppenbart att Man Utd fortfarande är ett lag som anfaller som individer mer än ett kollektiv.

(3) Newcastle. Tre raka förluster i ligan, och något av en kapitulation under andra halvlek på Old Trafford, gör kanske läget illa valt att sjunga Newcastles och Rafa Benitez lov men det är ändå något som åtminstone förtjänar nämnas. Newcastle var under långa stunder av första halvlek det bättre laget på Old Trafford, och de var det med en snabb och intensivt pressande 4-4-2-uppställning som lyckades försätta Man Utd i alla möjliga svårigheter. Rafa Benitez är onekligen något på spåret med den taktiska reformen och det är en positiv överraskning att se Benitez benägen till förändring och utveckling på det viset. Precis som lördagens motståndare har han ju blivit något kritiserad för att vara något passé i sitt tänkande.

OMGÅNGENS VINNARE: Burnley

Tre raka vinster i ligan för Burnley nu efter 2-0 hemma på Turf Moor mot Swansea, vilket är första gången i den engelska högstadivisionen sedan 1975 för Burnley, även om det under aktuell 40-årsperiod inte handlar om jättemånga säsonger. Allt Burnley och Sean Dyche gör för närvarande blir till guld, och i och med segern kommer Burnley ha minst fyra poängs försprång ned till åttonde platsen efter tolv omgångar. Smått sanslöst.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: West Brom

Bara att krita upp West Brom här för andra omgången i rad, sedan de kapitulerat fullständigt hemma på The Hawthorns mot Chelsea. Tony Pulis enda USP är att hans lag är förjävliga på försvarsspel, och att detta leder till bra resultat, när inte längre detta gäller finns ingen anledning att ha Pulis som manager. Detta är en slutsats som både supportrar och spelare verkar ha landat i, och alla röksignaler tyder på att det är en fråga om timmar eller dygn innan West Broms styrelse formellt gör dem sällskap.

OMGÅNGENS SPELARE: Callum Wilson, Bournemouth

Tre mål på Huddersfield och den förste engelske spelaren den här säsongen att göra ett hattrick. Inte mycket att klaga på den här omgången för Wilson som med sina tre mål såg till att Bournemouth vann sin andra raka ligamatch och tog sin tredje ligavinst på de fyra senaste matcherna. Följaktligen har Bournemouth börjat vandra uppåt i tabellen igen efter vad som bara kan beskrivas som en riktigt svag säsongsinledning.

OMGÅNGENS MÅL: Kevin De Bruyne, 2-0 Leicester (b)

Ruskigt skickligt och snyggt mål av Kevin De Bruyne, som rimligtvis måste betraktas som en av världens just nu absolut bästa mittfältare, kanske den bäste, som avgjorde en svår bortamatch mot Leicester och vidmakthöll Man Citys försprång i tabellen. Mångsidigheten och komplettheten i De Bruyne är nära nog skrämmande och just lite ruskig.

OMGÅNGENS ?

Det görs som vanligt stor sak av Tottenhams och Mauricio Pochettinos svaga facit på bortaplan mot övriga storklubbar, och hur Tottenham har vunnit så få av dessa matcher. Förvisso finns kanske en poäng i detta men min tanke går väl mer åt hållet hur vanligt det egentligen är att någon manager eller lag faktiskt vinner just dessa bortamatcher. Det är trots allt inte jättevanligt. Med andra ord, visst är det nog något som skulle kunna bli bättre, men dåligt i jämförelse med vadå vore min spontana frågeställning. Verkligheten eller en orealistisk illusion?

Hard facts: Under samma period som Mauricio Pochettino har varit Tottenhams manager, alltså från och med 2014-15 och framåt har följande klubbar vunnit dylika bortamatcher: Liverpool (5), Chelsea, Man Utd och Man City (4), Arsenal och Tottenham (1); och följande managers vunnit dylika bortamatcher: Jürgen Klopp och Louis van Gaal (4), Pep Guardiola, Manuel Pellegrini och Antonio Conte (2), samt Mauricio Pochettino, José Mourinho, Arsene Wenger och Brendan Rodgers (1). Absolut maxutdelning verkar alltså vara att lyckas vinna cirka var fjärde dylik match. Normalutdelning mer i stil med var femte, det vill säga en per säsong.

OMGÅNGENS !

Mesut Özil har fått mycket och många gånger välförtjänt kritik både den här säsongen och under tidigare säsonger för att vara alltför mycket av en humörspelare som inte tillför laget tillräcklig energi eller disciplin. Hans insatser har helt enkelt inte räckt till för en spelare tänkt att vara den bärande stjärnan i ett förmodat topplag. Mot Tottenham visade han däremot att det inte beror på att den kvaliteten och förmågan inte finns inuti honom. En av Özils bästa insatser i Arsenaltröjan, som förmodligen kan räknas på ena handens fingrar.

OMGÅNGENS WTF?

José Mourinho var rosenrasande på den engelska landslagsledningen under veckan som han påstod hade tvingat på Phil Jones sex smärtstillande sprutor för att kunna spela träningsmatchen mot Tyskland. För en gångs skull verkade det dessutom som om han och Antonio Conte var på samma sida. Om det faktiskt stämmer så har han naturligtvis alla skäl att vara rosenrasande, i så fall är det i mina ögon något av en praktskandal.

OMGÅNGENS LOL!

Matchen mellan Watford och West Ham hade inte ens hunnit gå upp i tvåsiffrigt antal sekunder innan Andy Carroll hade hunnit sänka och knäcka näsan på den debuterande Marvin Zeegelaar med sin armbåge. 28 minuter senare fick Carroll sitt första gula kort.

OMGÅNGENS BTW…

Från och med 2019 kommer vi med all sannolikhet få se TV-sända Premier League-matcher på sena lördagskvällar.

”Kevin De Bruyne is like Steven Gerrard with a brain!” – Tihi…

Man måste ändå beundra (?) den rasande snabbhet med vilken Arsenals spelare tog sig ut på sociala medier efter matchen. Där tar de jobbet minsann!

Chris Coleman är Sunderlands nye manager. En orelaterad nyhet säger att han samtidigt har bytt namn till Kris Kålman.

Platserna 15-20 i Premier League innehas av klubbar med engelska tränare.

David Moyes gjorde idag sin 500:e ligamatch som tränare, och förlorade mot Watford. Sin allra första ligamatch som tränare gjorde han med Preston, som han förlorade mot Watford.

Ingen är riktigt lika spektakulärt hemmablind som Arsene Wenger.

Peter Hyllman

Är Watford själva modellen för en modern engelsk fotbollsklubb?

Det finns en benägenhet att vilja beskriva Watford som en volatil, instabil och kanske till och med något lynnig engelsk klubb. Att med åtta olika managers i olika former under de sex år som Pozzos ägt klubben bunta ihop Watford tillsammans bland andra ökända engelska exempel såsom Sunderland, Aston Villa, Derby County och, i alla fall förut, Leeds.

Men kanske är det orättvist. Möjligen är det en produkt av att vara alltför fast i den engelska fotbollens mentala fängelse, i vilket idén om den allsmäktige managern fortfarande formar mycket av våra tankar och samtal. Det är samtidigt en alltmer föråldrad idé. En managers livslängd i en och samma klubb har blivit kortare och kortare, inte minst för klubbar av Watfords storlek.

Det går heller inte att bortse från att Watford har haft en stegvis men ändå stadig utveckling framåt. När Pozzo köpte klubben befann sig Watford i EFL Championship. Gianfranco Zola tog dem till playoff-final innan Slavisa Jokanovic nådde uppflyttning till Premier League. Quique Sanchez Flores och Walter Mazzarri lyckades etablera dem innan Marco Silvas framgångar.

Nu har Watford haft en svagare period sedan de något oförtjänt tappade matchen mot Chelsea på Stamford Bridge. Tre raka förluster har fått laget att sjunka ned till mitten av tabellen, men innan dess befann sig Watford faktiskt runt fjärdeplatsen i tabellen. Något överraskande kanske, men ändå inte alldeles ologiskt om vi skulle följa Watfords trendkurva.

Detta gör så klart Watford till en uppenbar kontrast till dessa skräckexempel som Sunderland, Aston Villa med flera. Dessa båda betydligt större klubbar än Watford har åkt ur Premier League, och riskerar i ett fall att nu även åka ur EFL Championship. Derby County lyckas aldrig riktigt leva upp till sin potential i EFL Championship och Leeds story känner vi väl till vid det här laget.

Den avgörande skillnaden är att där dessa klubbars ständiga managerbyten är en funktion av en ond cirkel av obefintlig planering och sviktande resultat så är Watfords managerbyten istället en del i klubbens strategiska planering. Kaos är inte ledstjärnan för Watford, snarare stabilitet i klubbens organisation och stödstruktur i vilken en manager har blivit alltmer utbytbar.

Det kan så klart låta främmande för de som mest tänker på storklubbarnas villkor. Men storklubbarna har av naturliga skäl lättare att arbeta utifrån idén att de kommer kunna behålla sina managers. En klubb som Watford kommer däremot närmast med säkerhet tvingas byta manager, antingen på grund av misslyckande eller på grund av att framgången attraherar större klubbar.

För Watford är det en fråga om att klubben ska fortsätta prestera även om en manager lämnar dem. Det är en fråga som borde besvära även de större klubbarna. Vad händer med Tottenham om Mauricio Pochettino försvinner? Om José Mourinho flyttar till Paris kanske Man Utd tvingas börja om igen. Bayern har gett Man City en ledtråd vad som kan hända när Pep Guardiola lämnar.

En klubb som byter manager varje säsong kommer så klart lätt uppfattas som otålig och godtycklig. Watford skiljer sig däremot på en punkt från många andra engelska klubbar i att de efter de första årens turbulens faktiskt aldrig bytt en av sina managers mitt under säsongen. Till skillnad från andra klubbar har Watford aldrig behövt trycka på panikknappen, vilket antyder proaktiva managerbyten.

Det betyder så klart inte att besluten alltid blir rätt. Walter Mazzarri måste i alla fall ses som något av en missräkning. Men det var inte av något skäl som gick att bestämt säga på förhand någon dum anställning. Ibland är det helt enkelt bara så att anställningar av på förhand oförutsägbara skäl inte blir som man tänkt sig. Men missräkningen ledde aldrig till ren kris, vilket är en styrka.

Med Marco Silva verkar det som om Watford har hittat rätt. Hans styrkor ligger i sitt taktiska tänkande, fokus på hög arbetsintensitet både på träning och match, och i sitt sätt att hantera laget och enskilda spelare. Marco Silva är framför allt en coach, vilket passar väldigt väl in i Watfords struktur och strategi i vilken en manager i första för att inte säga enda hand ska vara just en coach.

På samma sätt belyser Marco Silva även den andra sidan av Watfords strategiska tänkande. Blott elva matcher in på den här säsongen har Everton redan varit och ryckt i Marco Silva, som inte var ointresserad. Watford har hittills sagt nej, men det illustrerar ändå just värdet i att inte planera en klubb runt en person på det sätt som många engelska klubbar fortfarande gör.

Kanske är det desto mer aktuellt just den här dagen när Watford möter en av sina just nu tydligaste motsatser i Premier League. West Ham är en klubb som visat oförmåga till planering och att ordna en fungerande struktur i klubben. En klubb som snarare genom att ha hållit fast vid dysfunktionella managers ligger närmare än Watford att vandra samma väg som Sunderland med flera.

West Ham har inte bytt i närheten av lika många managers som Watford under de senaste sex åren. De har däremot svajat betänkligt i sina prestationer under dessa år, har tvingats trycka på panikknappen den här säsongen redan, och har på så vis lyckats försätta sig i en situation där de och David Moyes hållandes varandra i handen måste ta en chans på varandra och hoppas på det bästa.

West Ham är en större klubb än Watford och en klubb med betydligt högre kapacitet och potential. Men Watfords kompetens och struktur, tillsammans med West Hams brist på detsamma, gör att de båda klubbarna går in till dagens match med omvända tabellplaceringar jämfört med vad som var de rimliga förväntningarna inför säsongen.

Även om det så klart inte heller går att riktigt smita från tanken att det nog ändå har en hel del att göra med Marco Silva, rättare sagt att Watford den här gången träffade mitt i prick med sin manageranställning. Att ingen struktur i slutänden blir bättre än de personer som ingår i den. Hemligheten består kanske i att ha en struktur som ger personerna utrymme att skina.

Watford skiner med Marco Silva som manager, och den svårfrånkomliga konklusionen är att Watford också skiner med Pozzos som ägare. Det har inte varit en helt rak resa framåt för Watford, ofta ges intrycket av tre steg framåt och två steg bakåt, men framåt går det trots allt. Vilket borde betyda att någonstans i den upplevda galenskapen måste det finnas någon slags metod.

Det finns flera engelska klubbar som skulle kunna vinna på att ta reda på mer om denna metod och själva försöka tillämpa dem. West Ham är utan tvekan en av dessa klubbar.

Peter Hyllman

Arsenals halmstrån blir allt färre och allt tunnare

Det finns mycket som är tänkvärt med Martin Niemöllers dikt om hur de först kom för kommunisterna, sedan för fackföreningsfolket, sedan för judarna men jag sade inget eftersom jag varken var kommunist, facklig eller jude. Sedan kom de för mig, men då fanns det inte längre någon kvar som kunde säga något för min skull. Inte minst i dessa dagar som har så många likheter med den tiden.

Fotboll blir som tur är aldrig så allvarligt, men det innebär så klart inte att vi inte även där hittar exempel på samma sluttande logik. Det finns inte minst något med dessa återkommande bedyranden från Arsenalhåll under veckan, om hur maktbalansen mellan Arsenal och Tottenham alls inte har viktats över till Tottenhams fördel eftersom Arsenal vunnit fler titlar, som erinrar starkt därom.

Först slutade vi vinna ligatitlar men jag sade ingenting eftersom vi alltid vann mot Tottenham. Sedan slutade vi vinna mot Tottenham men jag sade ingenting eftersom vi alltid kom före Tottenham i tabellen. Sedan slutade vi komma före Tottenham i tabellen men jag sade ingenting eftersom vi ändå vann några FA-cuptitlar samtidigt som Tottenham förblev titellösa.

Hur osannolikt är det egentligen att slutklämmen på detta resonemang blir densamma som i Martin Niemöllers dikt? Sedan började Tottenham vinna titlar och då hade vi inte längre något kvar att säga! Budskapet är självfallet att utvecklingen obönhörligen rör sig i en riktning, och att ägna sig åt olika former av förnekelse av detta varken ändrar eller åtgärdar situationen.

Det är ändå en intressant fråga, hur osannolikt är det egentligen? Utan att blunda för Tottenhams mer blygsamma förutsättningar relativt flera av lagets titelkonkurrenter inom den engelska fotbollen finns det ändå rätt tydliga skäl för att det osannolika snarare borde vara att Tottenham inte kommer vinna någon eller några titlar, om vi antar att kvalitet är det i grunden avgörande.

Tottenham har ligans bästa målvakt! Det är kanske att tänja på sanningen i viss utsträckning men Hugo Lloris är tvivelsutan i det övre skiktet av Premier Leagues målvakter, det är väl egentligen bara David De Gea som skulle kunna göra anspråk på att vara mätbart bättre, och inte heller det handlar egentligen om några väldiga skillnader.

Tottenham har ligans bästa mittbackar! Andra klubbar har också väldigt skickliga mittbackar men det finns näppeligen någon mittback i någon annan klubb som går in och petar Toby Alderweireld och Jan Vertonghen. Lägg till en spelare som Davinson Sanchez där och Tottenham har dessutom en bredd i sitt mittförsvar som borde göra övriga klubbar lätt avundsjuka.

Tottenham har ligans bästa centrala mittfältare! Även här finns det spelare i andra klubbar som håller en jämlik nivå men det är samtidigt svårt att se några spelare gå in och peta spelare som Eric Dier, Victor Wanyama eller Mousa Dembele. Vid sidan av dessa spelare finns även en spännande ny talang som Harry Winks i bakgrunden och alltmer i förgrunden.

Tottenham har ligans bästa offensiva mittfältare! Man City, Kevin De Bruyne och David Silva vore det starkaste argumentet mot just detta påstående. Det är rimligtvis här resonemanget haltar som mest, men Christian Eriksen är tveklöst för närvarande en av världens bästa offensiva mittfältare, i samma division som Man Citys spelare, och Dele Alli ligger inte långt därefter.

Tottenham har ligans bästa anfallare! Om det fanns lite större tvekan gällande de offensiva mittfältarna så kan inte någon tvekan egentligen finnas kring anfallarna. Harry Kane är Premier Leagues för närvarande bästa anfallare och han blir dessutom bara bättre. Ger Tottenham en högre fear factor än vad de hade till och med när Gareth Bale spelade för klubben.

Tottenham har ligans bästa tränare! Världens alla pepologer kommer säkert protestera vilt men vad Mauricio Pochettino har åstadkommit över flera år med Tottenham givet sina förhållandevis mycket begränsade resurser är fantastiskt på många sätt och något som placerar honom i en liga för sig själv. Modern i sitt tänkande både gällande taktik och lagbygge.

Givet detta vore kanske inte den aktuella frågan om Tottenham kommer kunna vinna någon titel, utan istället hur Tottenham egentligen skulle kunna undvika att börja vinna titlar. Sannolikhetskalkylen ser i alla fall ut som så att ledande Arsenalprofiler hellre bör hålla lite lägre profil i frågan än riskera att upprepa Liverpoolfansens klassiska ”Come back when you’ve won 18!”-misstag.

Ändå är det inte så enkelt att Tottenham med någon form av garanti faktiskt kommer vinna några titlar med detta lagbygge. Om fotbollen bara vore summan av sina respektive delar borde titlar däremot vara i det närmaste garanterade givet det punktvisa resonemanget ovan. Det säger oss att ett titelvinnande lag måste innehålla något som gör dess värde högre än summan av alla dess delar.

Om detta Tottenham lyckas vinna några titlar får tiden utvisa. Huruvida de gör det eller ej bör dock inte vara någon källa till stolthet för Arsenal. Varje nykter och neutral bedömare inser att maktbalansen i norra London under de senaste åren har svängt över till Tottenhams fördel. Att Arsenal har vunnit några FA-cuptitlar ändrar inte detta. Att Arsenal vinner idag ändrar inte heller detta.

Det enda som kan ändra detta, som kan svänga maktbalansen tillbaka till Arsenals fördel, är att de tar tag i och koncentrerar sig på att försöka lösa sina egna många problem, hellre än att fortsätta förneka dem genom att greppa efter allt tunnare halmstrån om varför de egentligen är bättre än alla dessa konkurrenter som en efter en fortsätter springa förbi och ifrån dem.

Positivt i det avseendet är att Arsenal ser ut att vara på väg att göra några riktigt spännande anställningar till sin sportsliga organisation. Återstår gör då bara att adressera elefanten i rummet.

Peter Hyllman

Alex Neil imponerar med ett ettrigt och effektivt gegen-Preston

När Preston under sommaren tappade sin långvariga manager och regnmakare Simon Grayson till Sunderland var en vanlig uppfattning att Preston skulle få det tufft i EFL Championship under säsongen. Grayson hade åstadkommit mycket med små resurser. Alex Neil som utsågs till Graysons ersättare kom samtidigt från en problematisk och kritiserad tid med Norwich.

Alex Neil är däremot inte främmande för detta att åstadkomma mycket med små resurser, det var trots allt vad han gjorde redan från början med Norwich och hans metoder verkar bära frukt också med Preston. Vad som framför allt är imponerande är att Neil har varit modig nog att verkligen implementera en ny spelidé med Preston, inte bara surfa vidare på vad som varit.

Det är en intressant omständighet att Preston hittills under säsongen ligger högst upp av alla klubbar i den disciplinära statistiken, eller lägst beroende på hur man väljer att se på saken. Med 38 gula kort och två röda kort drar Preston på sig betydligt mer kort än något annat lag. Vad som är intressant tillsammans med detta är att Preston också är det lag som löper överlägset mest av alla.

Det mättes under en match upp att Prestons spelare som lag hade sprungit fem kilometer längre än sina motståndare. En halv mil. Detta har heller inte varit några ovanliga siffror. Prestons spelare befinner sig generellt sett också mycket högt upp i statistiken över de spelare som sprungit mest i hela serien, vilket så klart blir mer eller mindre ofrånkomligt.

Det har gjorts stor sak av detta med högintensivt presspel egentligen ända sedan Dortmund med Jürgen Klopp gjorde det hela populärt. När sedan Klopp satte ned bopålarna i Liverpool gick det hela mer eller mindre viralt. Det var gegenpressing för hela slanten. Klopps Liverpool har över tid blivit allt mindre gegenpressande men metoden har haft viss framgång i EFL Championship.

Det var en taktik som inte minst visade sig vara väldigt framgångsrik just i EFL Championship förra säsongen när den var en starkt bidragande orsak till Huddersfields framgångar och slutliga uppflyttning. Att Alex Neil kan ha sett och tagit inspiration av detta är alls ej otroligt, om än något ironiskt givet att han fick sparken av Norwich som därefter också har valt att rakt av emulera Huddersfield.

Det finns ändå en viss poäng med att Alex Neil implementerar en sådan här taktik med Preston givet att det är en taktik som är väldigt effektiv som just ren störningstaktik, att få större motståndare ur balans och utnyttja deras blottor maximalt. Om Simon Grayson var väldigt duktig på att göra Preston effektiva på transfermarknaden så har Alex Neil gjort Preston effektiva rent taktiskt.

Att se Preston North End spela fotboll den här säsongen är att se ett högt pressande, intensivt och väldigt ettrigt fotbollslag, som ständigt försöker störa sina motståndare och inte ge dem en lugn stund, vinna tillbaka boll och därifrån anfalla. ”Vi jagar i flock”, som Alex Neil själv metaforiskt beskriver saken, och det är denna ettrighet som ligger bakom både löpmängd och antal gula kort.

En spelare som tagit ytterligare stora kliv framåt med Alex Neils taktik är förra säsongens succéförvärv Tom Barkhuizen, som mitt under säsongen bytte League Two och Morecambe mot Preston och EFL Championship. Övergången blev klar för exakt ett år sedan, den 17 november, och Barkhuizen skulle under våren komma att göra omedelbar succé. Ett av Simon Graysons mest lyckade förvärv.

Barkhuizen har blivit en av Prestons allra viktigaste spelare och fungerar som arbetshästen i Prestons rörliga anfallstrio. Vilket inte har gjort Barkhuizen mindre effektiv som målskytt och framspelare. Han ingår i Prestons samtliga mest effektiva anfallskombinationer, oavsett om det handlar om att spela fram en annan målskytt, ofta Jordan Hugill, eller att själv vara den som blir framspelad.

God sammanhållning, hög arbetsmoral och effektiv taktik har fått Preston att lyfta i EFL Championship under säsongen långt ovanför den nedflyttningsstrid många ändå förväntade sig. Ett tag in på säsongen låg Preston så högt som femma i tabellen, men fyra raka förluster har tagit Preston tillbaka ned på jorden igen, och tillbaka ned mot mitten av tabellen.

Ändå ett mycket bra utgångsläge för Preston med en dryg tredjedel av säsongen avklarad. Och vilken möjlighet för Preston att ikväll sätta stopp för sin svaga svit med en seger på hemmaplan i lokalderbyt mot Bolton hemma på Deepdale. Ett klassiskt engelskt derby med två klassiska engelska klubbar, under fredagskvällens flodljus.

Den riktiga fotbollen är tillbaka!

Peter Hyllman

Vilka är Premier Leagues mest produktiva anfallare?

På fredagar ska det vara kyckling brukar det sägas. Eller möjligen tacos som blivit den mer moderna motsvarigheten. Det skulle väl lika gärna kunna sägas vara att på fredagar kan vi ägna oss lite statistisk hjärngymnastik. Hur som helst är det helt godtyckligt vad jag har bestämt mig för att ägna just den här fredagen åt. Eftersom jag råkade ramla över ett rätt intressant diagram.

Det var egentligen två olika diskussioner som fick mig att stanna till när detta diagram uppenbarade sig i min tidslinje. För det första så klart den klassiska diskussionen om vilka som är ligans bästa anfallare samt möjligen offensiva mittfältare. För det andra en mer specifik diskussion om olika spelares, inte minst Mohamed Salah och Romelu Lukaku, produktivitet och effektivitet.

Diagrammet mäter två aspekter av en offensiv prestation, nämligen hur många skott på mål spelaren förväntas producera per match längs den ena axeln, samt hur många skott på mål spelaren faktiskt producerar per match längs den andra axeln. I huvudsak försöker diagrammet ge ett mått på hur skicklig spelaren faktiskt är på att sätta motståndarmålvakten i arbete, eller hur farlig spelaren är.

Sharpshooters

Diagrammet är i någon mening självförklarande. Det är självfallet bättre i allmän mening att befinna sig högst upp i det högra hörnet, vilket av någon anledning alltid verkar vara fallet i sådana här diagram. Vad det kan sägas mäta är volymen i spelarens prestation. Kvaliteten mäts å andra sidan i spelarens relation till trendlinjen. Placering ovanför linjen innebär hög precision, under linjen låg.

Det är framför allt några observationer som kände spontant relevanta och intressanta för mig.

För det första att diagrammet ger en rätt bra bekräftelse på bilden av Harry Kane som Premier Leagues och en av världens just nu bästa anfallare. Han skjuter och producerar fler skott än någon annan spelare, i hög utsträckning mycket mer än många spelare, och han skjuter dessutom väldigt bra. En anfallare som på alla sätt alltid sätter motståndarna i arbete.

För det andra att det kanske är dags att omvärdera den här bilden av Mohamed Salah som en målsumpare av rang. Visst missar Salah en hel del chanser men sant är också att han både skapar många chanser och dessutom har en väldigt hög träffprocent med sina skott. Kanske är missarna frustrerande men måste inte nödvändigtvis definiera helheten.

För det tredje den intressanta frågeställningen om vad som egentligen är att föredra, en supereffektiv anfallare eller flera moderat effektiva anfallare? Vi ser så klart Kane, Salah och Lukaku för Tottenham, Liverpool och Man Utd. Å andra sidan mördar Man City just nu Premier League med sina fyra spelare som alla ligger förvisso längst fram i klungan, men ändå i klungan så att säga.

För det  fjärde det viktiga i att ha anfallare och offensiva spelare som faktiskt är effektiva och precisa i sitt spel. Watford har gjort en stark säsongsinledning men tappat på slutet, eller haft svårt att få med sig poäng från matcher de mycket väl hade kunnat vinna. Hur hade exempelvis Watfords tabellposition sett ut nu om Richarlison inte var ligans mest slösaktige anfallare?

För det femte är det ett skönt häng av offensiva mittfältare högt upp i mitten av diagrammet. Xherdan Shaqiri som typ aldrig någonsin tar ett skott innanför straffområdet. Kevin De Bruyne och Christian Eriksen som båda visar varför de måste räknas bland ligans absolut främsta spelare. Och så mitt bland dem lite otippat så där Aaron Ramsey. Utskälld men kanske lite ouppskattad?

Hur tänker ni?

Peter Hyllman

Billericay Town visar att ego kan vara en värdefull tillgång

Östersunds FK har högst välförtjänt blivit något av den svenska fotbollens stora utropstecken det senaste året. På samma gång har Daniel Kindberg, klubbens starke man, klivit fram som svensk fotbolls kanske mest färgstarke ordförande, aldrig främmande för kaxiga eller kontroversiella uttalanden, benägen som han verkar vara att prata i rubriker.

Att sticka ut ur mängden inom svensk fotboll krävs det kanske inte så väldigt mycket för. Att göra det inom engelsk fotboll borde vara desto svårare. Men tar vi ett djupdyk nedåt i det engelska seriesystemet, ända ned till Isthmian League Premier Division, ungefär Division 7, så hittar vi Billericay Town och dess minst sagt något eccentriske ägare, ordförande och manager Glenn Tamplin.

Eccentrisk är ett annat ord för galen reserverat för rika människor brukar det sägas, och efter att ha gjort sig en förmögenhet inom stålindustrin är Glenn Tamplin en rik människa, således eccentrisk. En sak eccentriska och framför allt nyrika män i England kan få för sig att göra är att köpa en fotbollsklubb. För rätt precis ett år sedan köpte Tamplin Billericay Town för drygt £100,000.

Vilka former tar då denna eccentricitet? Offentliga uttalanden om hur Billericay Town ska nå Football League inom fem år, och inom tio år kunna ha tagit sig upp i Premier League, skulle kanske kunna få Daniel Kindberg att börja nicka igenkännande vid sin jämtländska frukost. Andra yttranden skulle nog däremot snarare få Kindberg att börja rodna av genans.

Att uppmana kritiska fans på sociala media att hoppa från en hög byggnad eller framför ett tåg får sägas vara tydliga prov på dålig smak och ännu sämre omdöme, inte minst av någon som säger sig vara nyfrälst. Mer harmlöst men för all del ungefär lika absurt är att spraypainta omklädningsrummet i lejonmotiv samt få spelarna att sjunga R Kellys ”The World’s Greatest” inför varje match.

Detta beskriver Glenn Tamplin själv som sätt att motivera spelarna, vilket är något han behöver tänka på eftersom han rätt kvickt gjorde sig själv till lagets tränare sedan Craig Edwards, klubbens manager sedan sju år tillbaka, avgått på grund av påstått brutna löften. Tamplin såg sig själv som ställföreträdare men kvar har han tills vidare blivit.

Att sätta sig själv i centrum verkar däremot inte vara något främmande för Glenn Tamplin. Ett annat mer konstnärligt uttryck för hans nya ägarskap är den väggmålning av klubbens utveckling som pryder arenan New Lodge och som inte minst har en bild av Tamplin liggandes i sin egen säng när han såsom från ovan får uppenbarelsen att köpa Billericay Town.

Messiaskomplex much? Vad som ändå gör detta drägligt är att det ändå känns som att det finns ett gott hjärta bakom all bravados. Hittills har Tamplin investerat £2m i Billericay Town sedan han köpt klubben, han har finansierat en större läktarrenovering, biljettpriserna är desamma som förut, han är aktivt inblandad i samhällsinsatser och välgörande ändamål runt klubben.

Och vad man än råkar anse om de nyrika fasonerna och möjligen den egokick som driver Glenn Tamplin så är det obestritt också att det faktiskt verkar vara något som fungerar rätt bra. Billericay ligger förvisso bara fyra i Isthmian League Premier, men ligger bara åtta poäng från toppen, men med allt mellan fyra och sju matcher färre spelade än sina konkurrenter.

Skälet till det stavas FA-cupen. Billericay inledde sin FA-cupomgång redan i den första kvalomgången och har alltså redan spelat fyra kvalomgångar innan de för blott fjärde gången i sin historia tog sig till FA-cupens första omgång. De har samtidigt tvingats till omspel i hittills varje omgång utom den första, vilket gör kvällens omspel mot Leatherhead till deras nionde FA-cupmatch under hösten.

För Glenn Tamplin handlar FA-cupen framför allt om att klubben ska synas och få uppmärksamhet. Billericay Town har aldrig gått längre än första omgången i FA-cupen och att ta sig till den högprofilerade tredje omgången vore så klart en stor bedrift och prestigeseger för både klubben och Tamplin. I vägen står alltså Leatherhead ikväll, därefter Wycombe på bortaplan i andra omgången.

Många hoppas så klart på platt fall för Billericay Town och Glenn Tamplin. Precis som för Östersunds FK blir det sura miner och avundsjuka när det gäller pengarna. Och naturligtvis är det uppseendeväckande när Billericay Town värvar kända spelarnamn som Paul Konchesky, Jamie O’Hara, Jermaine Pennant och Kevin Foley, alla med Premier League-erfarenhet.

Anklagelser om att vara en plastklubb och köpelag duggar naturligtvis tätt som brukar bli fallet på fotbollens alla nivåer, men kanske inte minst just på den här nivån. Ryktesspridning ger upphov till mytbildning. Och med £20,000 i veckan i totala lönekostnader spenderar Billericay Town absolut mest av alla klubbar i sin division, men med viskleken är det lätt att det adderas en och annan nolla.

Det där går så klart inte att komma ifrån för Billericay Town, eller för Glenn Tamplin. Det mer långsiktiga problemet, eller frågeställningen, för klubben är om dess totala koncentration runt en person är nyttig eller ens hållbar. Om en ägare som står för all finansiering, fattar alla beslut, har gjort sig själv till tränare, möjligen har missförstått klubbmottot ”Together we sail as one!”

Glenn Tamplin själv säger att om Billericay Town inte vinner serien den här säsongen så kommer han ge sig själv sparken. Det tyder på en viss form av medvetenhet om problematiken, men för en ägare som så tydligt visar hur klubben blivit hans personliga projekt är det svårt att säga hur ärligt detta faktiskt är eller hur genuin en sådan förändring verkligen skulle kunna bli.

För Tamplin har fokuset på honom själv varit ett medvetet sätt att skapa uppmärksamhet åt klubben, att generera intresse. Det kan ligga något i det. Att intresset har ökat för Billericay är oomstritt. Publiksnittet på New Lodge har stigit från cirka 250 per match till närmare 2,500 den här säsongen, alltså tio gånger så mycket publik. Bättre fotboll, större framgångar, hopp om framtiden.

Billericay Town förstör nonleague-fotbollen i England lika lite som Östersunds FK förstör den svenska fotbollen. Vad Glenn Tamplin har gjort är att ge nytt fotbollsliv till en liten håla i Essex, strax nordöst om London, på samma sätt som Daniel Kindberg har gett nytt fotbollsliv till en liten håla mitt i Jämtlands skogar. Kanske har båda stora egon, men utveckling skapas oftast av stora egon.

Daniel Kindbergs ego har tagit Östersunds FK till Europa League. Kanske kan Glenn Tamplins ego ta Billericay Town till Football League om några år, och till och med vidare uppåt mot Premier League därefter. Kanske kan Glenn Tamplins ego ikväll ta Billericay Town till andra omgången av FA-cupen för första gången i deras historia, och till och med vidare till den tredje omgången därefter?

Kanske måste inte ett ego nödvändigtvis vara ett så stort problem. Kanske kan ego i själva verket eller lika gärna vara en värdefull tillgång.

Peter Hyllman

Gästblogg: …here’s to you, Jordan Henderson

Tiderna är annorlunda och fotbollskartan har i viss mån ritats om, beroende på hur långt bak i tiden vi sträcker oss. Backar vi tiden fem år tillbaka ter sig livet som “supporter” till Liverpools röda klubb vara sig väldigt likt. Backar vi tiden 10-12 år vattnas det i mina ögon. Spola tillbaka ytterligare tio år och vi är tillbaka i den sinnesstämning som präglar 2017 års upplaga av Liverpool FC. Cirkeln sluts.

Tiderna är som jag nämnde tidigare; annorlunda. “Big Four” har utvecklats till “Sky Six”, 4-4-2 har gått över till 4-2-3-1 följt av 4-3-3 till en 5-3-2-variant, lillebror Tottenham har växt ikapp och förbi Arsenal. Listan kan göras lång, på snudd till oändlig. Det får dock inte vara i vägen för den absolut viktigaste punkten för mig på ett personligt plan: Kapten Steven Gerrard har lagt de svarta Adidasskorna på hyllan och ersatts av Jordan Henderson.

Vattnet som tidigare fyllt mina ögon rinner nu istället nerför mina kinder. Jag upprepar; talismanen, ledaren, den odödlige Steven Gerrard jagades bort av Brendan Rodgers och i hans plats yrar Jordan Henderson runt och ska styra ett profillöst lag mot guld och gröna skogar. Mannen som ska leda Liverpool ur leran som klubben har stått och stampat i ända sedan Benitez valde att göra sig ovän med Xabi Alonso heter Jordan Henderson. Jag vill låta det sjunka in en stund.

Att det är orättvist att jämföra Henderson med Gerrard inser jag och det är inget att sticka under stolen med. I mina ögon är det på fler än tusen sätt orättvist att jämföra spelare på det viset. Jag är fast i tidsperioden 2004-2009 och inte bara när det gäller Steven Gerrard och Liverpool FC. Jag är lika snabb med att jämföra John Terry med Gary Cahill eller Chris Smalling med Rio Ferdinand. Det är till och med till en grad att jag kan få för mig att jämföra Frank Lampard med Ross Barkley, Jimmy Bullard med Jonjo Shelvey eller Eric Dier med Owen Hargreaves. I tio fall av tio är spelaren för tio år sedan bättre på allt än dagens försökskanin.

Jordan Henderson värvades till Liverpool i samma veva som Stewart Downing, Craig Bellamy, Charlie Adam, José Enrique och uruguayen Sebastian Coates. I fönstret före dem dök “Big Andy” och Luis Suarez upp samtidigt som Fernando Torres blev blå. Henderson var inte dyrast av nämnda herrar och hans prislapp är i princip en piss i havet i jämförelse med dagens marknad, men han var då i  mina ögon köpt till ett överpris från Sunderland. Folk såg potential i den unge U21-liraren och det sades att han i spelsättet påminde om en ung Frank Lampard. Det snacket köpte jag inte då och jag köper det absolut inte idag.

Han blev snabbt till en hackkyckling på Anfield. En roll han plockade från Lucas Leiva vill jag bestämt minnas. I tuff konkurrens trycktes han ut till höger i ett lag som inte fungerande alls under Kenny Dalglish. Det blev ett ligacupguld, men spelet lämnade mycket att önska. Henderson satte inget större avtryck trots många spelade minuter. För rättvisans skull ska jag påpeka att de andra värvningarna under den här perioden, Suarez och i viss mån Bellamy borträknat, lämnade mycket att önska de med.

Jonjo Shelvey började ta kliv i hierarkin och utmanade om en plats i laget. Den spelare på det centrala mittfältet som jag personligen trodde var näste fanbärare. Långt ifrån den mest komplette mittfältaren, men han hade en glöd som jag ansåg och anser Jordan Henderson saknar. I princip varje central mittfältare som Henderson har konkurrerat mot och spelat tillsammans med under sin tid i Liverpool har haft minst en egenskap som sticker ut på ett eller annat sätt. Charlie Adam anlände samtidigt med sin vänsterfot som värderades till £10m. Jonjos energi och passion fick varenda röd supporter att hoppa till i soffan när bollen låg fri runt mittplan. Joe Allen köptes in av sin förre tränare, Brendan Rodgers, men fick trots det inte spelet att stämma på Anfield. Även han en lirare som jag rankade högre än Henderson, främst tack vare sin ettriga spelstil och fina fötter.

När jag studerar Henderson ser jag ingenting i hans spelstil som berättigar en cementerad startplats i ett lag som påstås slåss om placeringar högst upp i tabellen. Han har inte en enda egenskap som en central mittfältare, än mindre en lagkapten, bör ha i ett Sky Six-lag. Han löper mycket, men det gör även Mo Farah. Jag kan inte förmå mig förstå hur Liverpool har hamnat i en sits där laget saknar en naturlig ledare. När han i match efter match visar att han saknar den grundteknik som krävs på den högsta nivån genom att slå en ballongboll på chans in i straffområdet på ett tillslag vandrar mina tankar snabbt tillbaka till den tidsperiod som jag tidigare refererat till.

Ryktet gick en sommar att Henderson inte var önskvärd i truppen längre under Rodgers regim och Fulham påstods vara en möjlig destination. Han kämpade sig in i Rodgers lag och utsågs till vicekapten. Vicekaptenen blev efter Gerrards avsked kapten och i hans tidigare roll klev James Milner in. Under Rodgers skakiga ledning efter Suarez flykt till varmare breddgrader bildade kaptenen och vicekaptenen ett trubbigt mittlås som fick mig att titta efter fler än en gång om Henderson inte hade sålts till Fulham trots allt. Målsättningen i att nå Champions League där motståndarnas motsvarande duo kunde till exempel stavas Kroos – Modric eller Alonso – Vidal kändes som fantasier. Ren och skär nostalgi i att se Mascherano, Gerrard och Alonso kampera mot Ballack, Essien och Lampard. Tårarna rinner inte längre – de forsar. Tiderna förändras som sagt och för första gången i mitt liv yttrar jag frasen “det var nog bättre förr”.

Frågan jag har ställt mig själv otaliga gånger är: Om Henderson inte hade värvats till Liverpool av Damien Comolli 2011 och idag spelat i till exempel Stoke eller Swansea; hade det funnit minsta möjlighet att Manchester City, Tottenham, Manchester United eller Chelsea hade försökt lägga vantarna på honom? Hade ens Liverpool ställt sig i kön idag?

Av: Inza T.B.

“Where have you gone Stevie Gerrard, our nation turns its lonely eyes to you…”
/Peter, red anm.

Peter Hyllman

VM-playoffet som blev en berättelse om två O’Neills

Fantasyvärlden är närmast dränkt i olika versioner av den ständiga kampen mellan ljust och mörkt, en kamp som väl så ofta beskrivs både som en för hjälten inre kamp och som en kamp mot yttre krafter. Star Wars har det så klart väldigt uttalat. Lord of the Rings kärna är Frodos kamp mot Ringens korrumperande kraft. Även i Harry Potter finns, föga förvånande, detta tema. Och så vidare.

Dramaturgin visade sig bli någon liknande i VM-playoffet. Där har vi under loppet av två matcher fått se Nordirlands Michael O’Neills yin till Irlands Martin O’Neills yang. Den introverte, metodiske och närmast intellektuelle Michaels fotbollsidé å ena sidan, och den betydligt mer extroverte, improviserande och närmast emotionelle Martins fotbollsidé å den andra sidan.

Både Nordirland och Irland stod som förlorare när playoff var över och kanske var playoff en blottläggning av bådas begränsningar i enskildhet. Både hemma i Belfast och på bortaplan hade nog Nordirland och Michael O’Neill till sist behövt lämna den noga uttänkta planen för att ha någon chans att gå vidare. Visst hade Irland och Martin O’Neill haft bättre chans om de hållit sig kallare i halvtid.

Det går samtidigt inte heller ett blunda för bedrifterna de ändå svarat för. Både Nordirland och Sverige har spelat playoff med helt olika utfall men egentligen mycket små skillnader. Nordirland fick skitmålet mot sig, Sverige fick skitmålet med sig. Den kanske större skillnaden är att Michael O’Neills Nordirland spelar med ungefär samma förutsättningar som om Norrland hade ett eget landslag.

Irland måste sägas ha mer jämställda förutsättningar med Sverige i termer av rent landslagsspel. Även Martin O’Neills Irland tar sig alltså till playoff, bland annat genom att komma före EM-semifinalisten Wales i gruppen. Allt som allt kanske inte någon enastående bragd av Irland, men ändå ett i grunden väl genomfört VM-kval av dem. Vi har sett sämre, av både Irland och Sverige.

Tonläget är så klart mer negativt mot Irland och Martin O’Neill däremot än mot Nordirland och Michael O’Neill. Det är kanske inte så konstigt. Att förlora med 1-5 på hemmaplan i en avgörande playoff-match är svårt att frigöra sig från som sista intryck. Kontentan är kanske densamma, men att förlora med 0-1 totalt på en feldömd straff är kanske på sitt sätt lättare att smälta.

Martin O’Neill var däremot trotsig i förlustens stund. ”We won’t die wondering” var budskapet efter matchen, syftandes på att Irland alltså satsat för fullt för att vinna matchen i andra halvlek. En fin tanke, men visst måste det ändå vara möjligt både för irländska spelare och supportrar att faktiskt undra om det hade kunnat gå vägen om O’Neill inte i praktiken gett bort mittfältet till dansken.

Men det är just lite det som också är tjusningen. Det var på något sätt så typiskt den emotionellt drivne Martin O’Neill att byta ut båda sina centrala mittfältare mot offensivare spelare bara för att Irland var piskade att göra två mål. Vem vet, en annan dag, och kanske mot något annat motstånd än en av världens just nu bästa centrala mittfältare, hade det kunnat gå vägen.

Poängen med det är så klart att det faktiskt mest är en gambling, en crap shoot för att uttrycka det bistert. Tactics-schmactics! Vad som är att föredra, Martin O’Neills galenskap eller Michael O’Neills metod, säkert frustrerande på sitt sätt att följa när laget ligger under med 0-1 men inga chanser ändå tas, måste i slutänden vara en fråga om personlighet och utfall, går det bra är det köng!

Nu finns förmodligen all anledning att tro att båda O’Neills, Michael och Martin, den mörke och den ljuse, eller den ljuse och den mörke, lämnar sina respektive landslagsuppdrag. Martin förmodligen ganska garanterat, Michael något mer osäkert. Båda borde rimligtvis vara aktuella för engelska klubblag. Men hur bra reklam har de egentligen gjort för sig själva?

Michael O’Neill borde kunna stå rätt högt i kurs. Han har visat att han förmår utmana större motståndare med mycket begränsade resurser till förfogande, och att han vet att organisera ett mycket effektivt försvarsspel. Att beskriva honom som en landslagsfotbollens Sean Dyche vore kanske inte fel, och kanske vore just Burnley högintressant om Dyche hör andra klubbars lockrop.

Att fundera kring större klubbar än så känns inte realistiskt för Michael O’Neill givet den fotboll Nordirland spelar. Av samma skäl känns aspirerande toppklubbar i EFL Championship inte heller helt rätt, det är lag som måste föra sina matcher. Har Michael O’Neill det skillsetet? En obesvarad fråga. Det vore frestande att nämna Sunderland, men vill längre ta i det råttboet med tång?

Burnley, Stoke och West Brom känns som de tre klubbar i Premier League som skulle kunna tänkas vara intresserade av Michael O’Neill, och där det inte kräver någon större förmåga till fantasy att se hur O’Neill faktiskt skulle kunna bidra med ett konstruktivt värde. Enda motsvarande klubben i EFL Championship vore i mina ögon, och i nuläget, just Sunderland. Men, som sagt.

Kanske inte någon lysande engelsk arbetsmarknad för Michael O’Neill. Hur skulle det då se ut för Martin O’Neill, som ju har en betydligt mer färgstark meritlista på den punkten sedan tidigare? Hans framgångar med Leicester, Celtic och Aston Villa kan knappast omintetgöras av hans korta tid med Sunderland, särskilt inte givet vad vi faktiskt lärt oss om den klubben sedan dess.

Betydligt bättre skulle jag tro. Ett närmast givet jobbalternativ för Martin O’Neill vore i mina ögon Everton. O’Neill har en personlighet som gjord för att elda igång ett lag och en klubb som Everton, och med kanske en liknande typ av provdeal som David Moyes fick med West Ham vore det kanske det smartaste valet för en splittrad styrelse som inte verkar kunna ena sig runt ett namn.

Det finns alltid något nostalgiskt med att nämna Leicester i samband med Martin O’Neill, där han hade förhållandevis stora framgångar, med bland andra Pontus Kåmark i laget, men det jobbet är ju taget av Claude Puel för överskådlig tid framåt. Annars känns det nog som att vid sidan av Burnley och Everton, kan möjliga jobb i Stoke och West Brom göra de båda O’Neills till konkurrenter.

Det finns inget konkret just i nuläget som säger att vare sig Stoke eller West Brom skulle vara på marknaden att anställa ny manager. Men det finns i båda klubbarna ett utspritt missnöje med Mark Hughes respektive Tony Pulis. Med två välrenommerade O’Neills precis frigjorda på marknaden, utan något VM framför sig till sommaren, kan det mana de båda klubbarna till handling.

Bestämmer sig Stoke och-eller West Brom för det ställs de i så fall på sätt och vis inför samma inre dragkamp som i fantasyns värld. Ljust eller mörkt för Stoke och West Brom? Michael O’Neills metodiska yin eller Martin O’Neills galnare yang? Vilken O’Neill, om någon, väljer i så fall Stoke eller West Brom?

:::

Tre VM-länder från Norden, ett enda från öarna med andra ord. Kanske kan England få sällskap av Australien om de lyckas besegra Honduras nu på förmiddagen i Sydney. I svåra tider tvingas man lita till de gamla fångkolonierna. All in the Empire!

Peter Hyllman

Sláinte!

Landslagsfotbollens vara eller inte vara. Det temat har något hårdraget diskuterats på sina håll under veckan som gått. Bakgrunden är naturligtvis en upplevd förskjutning av intresset och prioriteringarna bort från landslagen och mot klubblagsfotbollen som pågått i många år redan. De flesta verkar på något sätt överens om att det är en rätt tråkig utveckling.

Mina personliga uppfattning om landslagsfotboll är så klart en av fundamentalt ointresse. När det gäller själva mästerskapen kan jag leva upp och känna att det faktiskt blir både roligt och spännande, men inte med samma inlevelse som med klubblagsfotbollen, och bara för att det pågår under sommaren då övrig fotboll gör ett uppehåll. Men jag accepterar ändå dess nödvändighet.

Andra har rakt motsatt uppfattning. Vissa går så långt som att ösa de stora orden som i samband med de avslutande kvalomgångarna för någon månad sedan när det bland annat påstods att sådan spänning och dramatik är omöjlig att få inom klubblagsfotbollen. Vilket jag som bland mycket annat följt slutminutsdramatik både i Champions League-finaler och hela Premier League-säsonger har lite svårt att hålla med om.

Det finns naturligtvis också de som tar just den senaste månadens dramatik på olika håll som ett argument mot förslaget att utöka VM till 48 länder. Något som ju skulle innebära att vi inte längre skulle få dessa avgörande kvalmatcher menar man alltså då. Vilket naturligtvis är nonsens. Det skulle självfallet bli precis samma kvaldramatik också då, fast med andra och möjligen marginellt svagare länder.

I den motsatta ringhörnan finns följande omständighet att de sex senaste VM-kvalmatcherna, samtliga naturligtvis playoff-matcher över världen, har samtliga slutat 0-0, alltså mållöst. Vilket ju knappast är något strålande argument för det fullständigt oumbärliga och omistliga med dessa kvalmatcher, eller för detta att landslagsfotbollen ger något som klubblagsfotbollen inte ger.

En av dessa 0-0-matcher stod Irland för på Parken i lördags. Resultatet i sig var så klart ganska precis vad Irland var ute efter, även om de säkert hellre hade tagit ett 1-1-oavgjort resultat om de fick välja. Men hur som helst, de fick hem Danmark till Irland och det räcker alltså för dem att vinna framför hemmapubliken så är Irland återigen i VM, tillsammans alltså med Sverige.

Det var bara ännu ett prov på den senaste tendensen inom landslagsfotbollen att äckligt disciplinerad defensiv kan räcka riktigt långt, vilket självfallet är vad som nu också tog Sverige till VM. I det avseendet vet jag inte om jag riktigt håller med en i och för sig taktiskt betydligt smartare tänkare på twitter än jag som menade att Janne Andersson taktiskt tagit Sverige 30 år tillbaka i tiden. Min tanke är snarare att gamla taktiska idéer blivit mer relevanta igen.

Irland har däremot fått utstå en hel del kritik för sin defensiva och, som många uppfattade den, tråkiga taktik som de brukade på Parken. Delvis går det kanske att förstå kritiken, precis som med Nordirland som så klart försvarade sig bra men samtidigt också verkade ha tänkt bort att de vid något tillfälle faktiskt skulle behöva göra mål också. Men Irland har så klart, till skillnad från Nordirland, kvar sin retur på hemmaplan.

Men samtidigt är kritiken på flera sätt rätt absurd. Irlands uppgift och enda egentliga ansvar är att försöka ta sig till VM, det är inte Irlands uppgift att i första hand spela roligt eller underhålla någon som tittar på. Det här är normalt sett kritik som kommer antingen från förbittrade motståndare, eller från mer neutrala åskådare som inte i första hand tittar på matchen för resultatets skull utan mer som konsumtion och underhållning.

Vem med någon form av emotionell investering i det svenska landslaget klagar den här dagen på att Sverige tog sig till VM med hjälp av betongförsvar och ett ultradefensivt tänkande? Absolut ingen. Detsamma kommer naturligtvis vara fallet för Irlands supportrar. Vinner Irland ikväll och tar sig till VM kommer ingen av dem att beklaga att deras landslag lade grunden för vinsten genom att åka till Köpenhamn och bara göra ett jobb.

Vilken fantastisk stämning det kommer vara i Dublin inför och under matchen ikväll. Fullständigt nödvändigt att följa. Och detta är ju i slutänden det som mest talar för landslagsfotbollens varande framför dess icke-varande. Den ger fotbollen en bredd och en förankring i folkdjupet den annars skulle sakna. När Sverige spelar landslagsfotboll intresserar det fler eller andra som annars inte har något större fotbollsintresse alls.

Idag kommer mängder av svenskar att prata om fotboll som annars aldrig skulle ha pratat om fotboll. I sommar kommer mängder av svenskar titta på fotboll som annars aldrig skulle ha tittat på fotboll. Förhoppningsvis gör vi det med irländskt sällskap.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv