Populära Ligor

Populära Lag

Populära spelare

ANNONS

Kommer Man Utd lyckas spela två matcher den här veckan?

Detta hade kunnat vara en rätt stressig vecka för Man Utd. Tre matcher inom loppet av fem dagar är liksom inget att leka med, det är vad man skulle kunna kalla för något utav den engelska fotbollens old school shit. Det var ju så här spelschemat kunde se ut förr i tiden. Dessutom hade det kunnat vara mitt i brinnande Champions League-strid, med en plats i Champions League nästa säsong på spel.

ANNONS

Men nu blev det inte så. Man Utd ska naturligtvis fortfarande spela dessa matcher, mot Leicester ikväll och mot Liverpool på torsdag kväll efter att i söndags eftermiddag ha spelat borta mot Aston Villa. Men West Hams förlust mot Everton i söndags kväll betyder att Man Utd redan är klara för Champions League. Man Utds matcher mot Leicester och Liverpool under veckan gäller bara hedern och äran.

Kvarvarande lag i Champions League-striden betraktar säkert detta med viss oro. West Ham och Chelsea lär ju inte vara helt nöjda med att både Leicester och Liverpool får möta ett Man Utd som inte längre har något att spela om, och som förmodligen kommer sätta sina egna mer långsiktiga mål i första rummet. Å andra sidan kanske inte Chelsea har skäl att klaga som i lördags mötte och vann mot ett klart nedtaggat Man City på bortaplan.

ANNONS

Det där är ju som det är. Det är så här ligaformatet fungerar, dess ofrånkomliga baksida som alla naturligtvis känner till på förhand. Det kan naturligtvis vara surt om man befinner sig på fel ände av ekvationen, men det tjänar just ingenting till att klaga över det. Det är i slutänden något som alla lag brukar ha både fördelar och nackdelar med sett över en hel säsong. Men det är klart att det märks mest och känns mest i slutet av säsongen.

Man Utd har alltså hemmamatcher både under tisdagskvällen och torsdagskvällen, först mot Leicester och sedan mot Liverpool. Men givet det läge som Man Utd befinner sig i med sina supportrar ska vi kanske ännu inte vara alldeles övertygade om att det faktiskt blir några matcher av. Matchen mellan Man Utd och Liverpool för en och en halv vecka sedan fick ju skjutas upp. Anledningen att Man Utd har en så här stressig vecka.

ANNONS

Orsaken till protesterna har naturligtvis inte försvunnit under dessa tio dagar, så det borde rimligtvis ligga i farans riktning att det kommer fortsätta protesteras. Även om det för all del knappast är en rimlig tankegång att Glazers skulle kunna sälja Man Utd på tio dagar, ens om de ville sälja, så ligger det kanske någon slags tanke i att upprätthålla farten i kampanjen och trycket på Glazers.

I och för sig vet jag inte heller hur rimligt det skulle vara att Man Utds supportrar skulle försöka stoppa varenda match på Old Trafford fram till dess att Glazers skulle ha sålt Man Utd, vilket även under optimala förutsättningar skulle vara en långdragen process. Om man är Man Utd-supporter som driver en protestkampanj så gäller det nog att mycket klokt välja sina tillfällen att protestera.

Matchen mot Liverpool för tio dagar sedan var naturligtvis ett väldigt väl valt tillfälle att protestera. Maximal exponering eftersom det är den engelska fotbollens största match, sedd och spridd över hela världen. Detta är kanske något som talar för att risken för nya protester av det allvarligare slaget, det matchstörande slaget, förmodligen är betydligt större på torsdag mot Liverpool, än ikväll mot Leicester.

ANNONS

Protestledarna måste emellertid vara lite smarta också. Protesternas framgångar beror mycket på hur de framställs i media, och det gäller att bevara den sympati som finns för protesterna i så hög utsträckning som möjligt. Detta betyder att protesterna inte får börja uppfattas som okynnespåhitt utan hela tiden måste uppfattas som motiverade, rimliga och proportionerliga.

Möjligen är detta särskilt aktuellt nu när Glazers i dagarna har gjort vissa eftergifter i sitt sätt att förhålla sig både till klubben och till supportrarna. Nu är detta knappast några stora saker, och definitivt med rätt tveksam effekt ens i teoretisk mening, men det är ändå något som kan behöva sjunka in innan det börjar bli dags för ännu fler protester av det grövre och kanske framför allt matchstörande slaget.

På tal om protester så har ju Liverpools supportergrupp Spirit of Shankly lämnat in en kravlista till Liverpools styrelse, bland annat innehållandes kravet att supportrar ska få plats i styrelsen samt vetorätt i Liverpools beslutsprocess. Representanterna för Liverpools styrelse tog med sig kraven tillbaka till styrelsen för diskussion, som det hette. Att följa den dialogen de närmaste veckorna kan bli kostlig underhållning.

ANNONS

Man Utd borde väl för all del vara betydligt bättre förberedda på omfattande och allvarliga protester under den här veckan än vad de var förra gången. Det var ju så att säga en annan rätt förbryllande sak den gången, att Man Utd inte alls verkade ha haft med i sina funderingar att det faktiskt skulle kunna bli protester i den omfattningen och alls inte planerat därefter.

Om det enda som kanske stressar Man Utd inför kvällens match är vad som kommer att hända utanför Old Trafford, och möjligtvis även inuti Old Trafford, så måste Leicester för närvarande känna en rätt rejäl stress över en alltmer besvärlig tabellsituation. Samma sak som drabbade Leicester förra säsongen ser ut att vara på väg att drabba dem igen, att tappa Champions League mitt under slutomgångarna.

Chelsea passerade precis Leicester i tabellen, och bakom Leicester jagar både West Ham och Liverpool för fullt. Det måste rimligtvis stressa både Leicesters spelare och Brendan Rodgers själv att detta faktiskt hände förra säsongen. Att det händer en gång kommer alltid kunna förklaras som ett rent undantag, men händer det två säsonger i rad så börjar det bli väldigt besvärande både för klubb och för manager.

ANNONS

Alltså kanske inte Leicester precis protesterar över att behöva möta Man Utd på Old Trafford i en match som inte längre betyder något för Man Utd. Man Utd som dessutom lär betrakta torsdagens match mot Liverpool som betydligt viktigare för dem. Att vinna mot Liverpool betyder alltid något extra för Man Utd, och att spela bort Liverpool från Champions League är helt säkert en frestande tanke.

Bättre läge för Leicester än ikväll att vinna mot Man Utd på Old Trafford borde alltså vara rätt svårt att hitta.Samtidigt är jag inte alls förtjust i det här snacket som dök upp efter matchen mot Aston Villa om vilken match under veckan som Man Utd mer eller mindre borde tanka. Man Utd bör naturligtvis ha en spelartrupp fullt kapabel att kunna spela för att vinna, och också kunna vinna, mot både Leicester och Liverpool den här veckan.

ANNONS

Och har Man Utd inte det, och vill inte Man Utd det, så bör väl Man Utd ta en lång hård titt på sig själva och fundera över varför det egentligen ligger till på det sättet. Kanske har svaret på den frågan något att göra med varför Man Utds supportrar protesterar mot klubben och dess ägare. Om vad klubben borde vara och borde stå för, vad klubben faktiskt har blivit, och om hur alldeles för många har börjat nöja sig med mindre.

Protester som faktiskt kan komma att betyda att Man Utd inte ens kommer lyckas spela två matcher den här veckan, än mindre faktiskt vinna dem.

Peter Hyllman

Premier Leagues åtta mest bortkastade spelare!

Ju mer pengar som finns i ett system desto större utrymme finns för slarv, slack och slöseri med dessa pengar på dåliga och inte särskilt genomtänkta beslut. Alltså är det kanske inte att undras så väldigt mycket över att vi just i Premier League, liksom i de allra största klubbarna i Europa, kan hitta ovanligt många exempel på just slarviga beslut och slöseri med klubbarnas pengar.

ANNONS

Dagens lista kommer ta upp de största spelarslöserierna under Premier League-eran. Med vilket jag först och främst syftar på spelare som kom med väldigt högt renommé och med väldigt höga förhoppningar till Premier League, och som presterat väldigt bra både innan och efter sin tid i Premier League, men som egentligen utan egen förskyllan visade sig vara bortkastade spelare i Premier League.

Nyckelformuleringen i det där är ”utan egen förskyllan”. Det är rätt populärt när spelare misslyckas att leta förklaringarna hos spelaren själv, att den eller den spelaren helt enkelt inte var bra nog och så vidare. Ofta handlar det där om att lasta över ansvaret från den egna klubben. Men många gånger hittas den främsta förklaringen i själva verket just hos klubben och hur den väljer att använda spelaren.

ANNONS

Vilka som alltså inte kommer vara med på den här listan är spelare som först och främst för egen förskyllan, enligt min bedömning naturligtvis, misslyckades i Premier League, och spelare som skulle kunna beskrivas som bortkastade talanger, det vill säga unga spelare som vi fäste väldigt stora förhoppningar vid men som sedan som mer seniora spelare inte lyckades leva upp till dessa förhoppningar.

Som ni kommer se är detta en lista som domineras av anfallare. Kanske är inte det så väldigt konstigt. För det första är anfallare större stjärnor än andra spelare och även de spelare som kostar mest. För det andra, och framför allt, är det anfallare som kanske mer än alla andra spelare så att säga köps av fel skäl. Av egoskäl, av statusskäl, kanske som någon slags quick fixes och så vidare.

Hur som helst är detta enligt mig de åtta mest bortkastade spelarna under Premier League-eran:

ANNONS

(8) Filipe Luis, Chelsea

Under två perioder om fyra år vardera så var Filipe Luis en massivt framgångsrik vänsterback i Atlético Madrid, med 240 matcher med klubben. Mellan dessa perioder tillbringade han en säsong med José Mourinhos Chelsea, under deras titelvinnande säsong. En säsong under vilken han gjorde endast 15 matcher.

På ytan borde Filipe Luis ha varit en nästan perfekt värvning för Chelsea, kanske då i synnerhet José Mourinhos Chelsea. Men något gick alldeles uppenbart fel här, Filipe Luis var inte alls Mourinhos favorit som vänsterback. Givet att han ett år senare spelade Champions League-final med Atlético Madrid är det svårt att skylla på Filipe Luis.

(7) Dimitar Berbatov, Man Utd

Egentligen lite hårt att placera Berbatov på en sådan här lista givet att han vann både ligatitlar och skytteligor med Man Utd och var en väldigt uppskattad spelare på Old Trafford, något utav ett spelgeni. Ändå är det svårt att inte tänka sig att Berbatov hade kunnat vara en ännu större spelare i Premier League under längre tid på annat ställe.

ANNONS

Värvningen var märklig redan från början. Inte på grund av Berbatov specifikt, utan eftersom Berbatov så tydligt inte riktigt passade ihop med Man Utds inarbetade sätt att spela fotboll mot slutet av 2000-talet. Alex Ferguson såg något framför sig, och det var en av hans styrkor att kunna göra det, men den här gången slog det fel.

(6) Alexandre Lacazette, Arsenal

Arsenal betalade närmare £60m för Lacazette som klubbens nya stjärnafallare när det begav sig, och det kändes då onekligen som en kanonvärvning, som att äntligen hade Arsenal verkligen på riktigt värvat den stjärnanfallare som vem som helst kunnat se att de saknat i över fem år.

Ett halvår senare känner sig Arsenal av rent politiska skäl sedan Alexis Sanchez lämnat klubben, och Mesut Özil börjat göra sig obekväm, tvingade att värva Pierre-Emerick Aubameyang för ännu mer pengar, och plötsligt har Arsenal skapat sig ett anfallardilemma som varken Wenger, Emery eller Arteta riktigt hittat en bra lösning på.

ANNONS

(5) Angel Di Maria, Man Utd

När man pratar om Di Marias enda säsong med Man Utd är det svårt att komma från att Di Maria själv nog aldrig var jättesugen på att flytta till Premier League eller till Manchester. Det påverkade säkert en del, men hade Man Utd hanterat spelaren rätt är det heller inget som säger att detta inte hade kunnat förändras.

Men managergeniet Louis van Gaals specialitet under sina två år med Man Utd var knappast att hantera eller värdera spelare på rätt sätt. Han gjorde Di Maria varken bättre eller lyckligare av att spela honom på för honom helt ovana situationer, och vad som bara kan beskrivas som en världsspelare lämnade Man Utd efter en säsong.

(4) Stan Collymore, Liverpool

Mot mitten av 1990-talet var Collymore Premier Leagues och den engelska fotbollens next big thing. Dryga 20 år gammal hade han under några säsonger formligen öst in mål för Nottingham Forest, och i Collymore såg Liverpool anfallare som skulle ta dem tillbaka till den engelska fotbollstoppen.

ANNONS

Riktigt så blev det nu ändå inte. Liverpool hade ännu inte  lyckats skaka av sig sina gamla uvar och ovanor och Collymore kom helt enkelt inte in i ett Liverpool som lyckades eller ens till synes riktigt ville lyfta Collymore, och därmed blev det också omöjligt för Collymore att lyfta Liverpool. Misslyckandet i Liverpool kom att prägla Collymores karriär.

(3) Andy Carroll, Liverpool

En något orättvist utskälld värvning på grund av transfersumman, som i sin tur var en följd av Chelseas värvning av Fernando Torres. Carroll, likt Collymore drygt 15 år tidigare, kom till Liverpool med höga förväntningar som en av Englands kommande stora anfallare, men han skulle visa sig bli misslyckad i Liverpool.

Carroll själv är sannerligen inte oskyldig till detta, men det kan inte heller förnekas att Liverpool aldrig någonsin verkade ha någon idé om hur de rent taktiskt skulle integrera Carroll i laget. Lustigt nog var det så att de spelare som främst hade kunnat mata Carroll med bollar oftast byttes ut när Carroll kom in på planen, eller tvärtom.

ANNONS

(2) Andrey Shevchenko, Chelsea

Här hade Roman Abramovich onekligen lyckats säkra sin ögonsten. Där och då en av världens bästa anfallare, tillika från den del av världen som Abramovich själv kommer från. Shevchenko värvades för vad som då var en rekordsumma i Premier League. Men det var en ren ägarvärvning.

Kanske hade någon glömt bort att briefa José Mourinho, kanske ansågs inte det som särskilt viktigt. Men låt oss säga att Mourinhos ögonsten inte var Shevchenko riktigt lika mycket som det var Didier Drogba, och Mourinho såg ingen som helst plats för Shevchenko i sitt lag. En konflikt som nog gav Mourinho sparken ett drygt år senare.

(1) Juan Sebastian Verón, Man Utd

Verón var ett fotbollsgeni, och alla som följt argentinsk och italiensk fotboll under åren runt millennieskiftet hade nog lyckats förstå det. Alltså var det inte så konstigt att många såg det som en helt fantastisk värvning när Man Utd sommaren 2001 gjorde klart med Verón som deras nya stjärnvärvning.

ANNONS

Vad ingen riktigt tänkte på var att Verón var en typ av mittfältare som inte alls passade in i det mittfältssystem som där och då gjorde Man Utd så vansinnigt framgångsrika, alltjämt ett hyfsat traditionellt fyrmannamittäflt. Eller att Verón var en typ av person som inte alls riktigt gick ihop med spelarkulturen i Man Utd eller fotbollskulturen i England.

Vill man vara lite snäll med Alex Ferguson, när denne utan omsvep idiotförklarade brittiska fotbollsjournalister, så var det just för att dessa mest av allt försökte framställa detta som Veróns fel, att Verón var en dålig fotbollsspelare. Vilket onekligen var en riktigt idiotisk uppfattning, precis som Ferguson sa.

Däremot är jag väl inte helt övertygad om att det var riktigt så som Alex Ferguson själv faktiskt tänkte.

Peter Hyllman

Mikel Arteta är fel svar på rätt fråga för Arsenal!

Man skulle ha kunnat anklaga mig för att ha varit en smula kategorisk omedelbart efter Arsenals förlust mot Villarreal i Europa League i torsdags vad gällde mina synpunkter på Mikel Arteta och dennes fortsatta vara eller icke vara i Arsenal. Hur som helst kan det vara bättre att låta den typen av frågor vila några dagar innan man återvänder till dem, förhoppningsvis lite mer lugnt, sansat och genomtänkt.

ANNONS

Arsenals egna röksignaler under dygnet efter matchen mot Villarreal var att de hade för avsikt att hålla kvar vid Arteta åtminstone under nästa säsong. Det står var och en fritt att själva bedöma i vilken utsträckning detta är något som sägs nu med några veckor kvar av säsongen men kan betyda ingenting när säsongen är slut. Eller i vilken utsträckning detta speglar en klubbledning som helt enkelt bara saknar bättre idéer.

Argumenten för att sparka Mikel Arteta är många och övertygande. Arsenal har näppeligen blivit bättre under hans dryga ett och ett halvt år som manager, om något har Arsenal faktiskt blivit sämre. Han har i allt högre utsträckning börjat tappa förtroendet från både spelare och supportrar. Hans ständiga mixtrande med Arsenals spelsystem, inte minst i stora och viktiga matcher, visar på att han själv inte riktigt verkar veta vad han vill.

ANNONS

Fotboll handlar som vanligt om framtiden, och den avgörande frågan är naturligtvis i vilken utsträckning det känns troligt att Mikel Arteta kommer kunna föra Arsenal närmare en nivå som matchar vad som rimligtvis måste vara klubbens ambition. Artetas problem här är att det finns egentligen ingenting som på ett övertygande sätt tyder på att det är något han skulle vara på väg att lyckas med.

Enda halmstrået som skulle kunna greppas är Arsenals yngre generation spelare som alltmer har börjat utgöra lagets motor och dess uppenbara framtid. Denna generation har börjat få utrymme under Arteta, mycket efter att denne gjort vad som kan visa sig vara hans stora och bestående bidrag till Arsenal och tagit tag i den lyx- och stjärnkultur som präglat klubben under många år.

Men betyder detta egentligen att Arteta därför skulle vara den ende eller för den delen den bästa managern att jobba vidare med denna yngre generation av spelare, som rimligtvis måste utgöra ryggraden i Arsenals framtid? Nej, naturligtvis inte. Det kryllar formligen av moderna, progressiva managers med tydliga taktiska idéer och vana vid att bygga sina lag med unga spelare.

ANNONS

Mikel Arteta är ofrånkomligen en del i den här tämligen olycksaliga trenden inom engelsk fotboll under de senaste tre-fyra åren att stora klubbar anställer mer eller mindre helt oprövade managers, av mer eller mindre rationella skäl. En utvärdering av denna trend, som nu börjar bli möjlig att göra, visar förmodligen att i princip inte en enda av de managers som ingått i denna trend kan sägas vara eller ha varit helt lyckad.

Mikel Arteta hade aldrig blivit Arsenals manager om inte två omständigheter hade varit uppfyllda. Dels att han har spelat i Arsenal. Dels att han under några år var en av Pep Guardiolas coacher. Det andra kriteriet var förmodligen det viktigaste. Arsenal anställde Arteta baserat till största delen på den extremt långsökta tankegången att Arteta var en ny Guardiola baserat endast på att han under några år varit en av Guardiolas coacher.

ANNONS

Egentligen är det obegripligt att professionella företag och styrelser fattar beslut på så lösa och till synes irrationella grunder. Om man nu inte råkar känna till ett och annat om hur organisationer faktiskt fungerar och inser att det är betydligt mer vanligt än vad skolans stextböcker och konsulternas modeller försöker få oss att tro. Människor och organisationer är bra på att låta rationella och professionella, sämre på att vara det.

Arsenal är naturligtvis inte ensamma om detta. Håller vi oss enbart till de engelska superklubbarna under låt oss säga de senaste fem åren skulle det vara fullt möjligt att ifrågasätta Chelsea på samma sätt gällande Frank Lampard, Man Utd gällande Ole-Gunnar Solskjaer, och Tottenham gällande José Mourinho. I vart och ett av fallen, om än av lite olika skäl, fullständigt irrationella anställningar.

ANNONS

Men det ursäktar naturligtvis inte Arsenal. Att andra agerar klantigt är knappast någon särskilt bra orsak att själva klanta till det. Vad man måste kunna begära av Arsenal är att de lär sig av både sina egna misstag och av andra klubbars misstag. Ett dåligt beslut blir inte bättre för att man klamrar sig fast vid det, utan det blir tvärtom bara sämre eftersom det gör ont värre. Att anställa Mikel Arteta har visat sig vara ett dåligt beslut.

Egentligen ser jag bara två möjliga skäl att behålla Arteta ännu en säsong. Antingen att Arsenal bedömer det finns så mycket skit kvar att rensa ut i klubben att det inte är värt att belasta en ny manager med det jobbet, utan bättre att låta Arteta dra i det. Eller att man helt enkelt inte lyckas hitta och anställa en annan manager man faktiskt tror på som kan passa in med Arsenals profil och ambition.

ANNONS

Men till slut är detta tämligen osannolika skäl. Så mycket skräp finns inte i Arsenal, snarare handlar det kanske om att på bästa sätt utgå från vad som finns och bygga vidare på det. Att Arsenal inte skulle kunna hitta en manager som passar med deras profil och ambition i god tid innan kommande säsong är naturligtvis en löjlig tanke. Om Arsenal inte lyckas med det beror det mer på egen kompetens än på utbudet av managers.

Skillnaden kan som vi vet visa sig markant. Arsenal behöver inte titta längre än mot Chelsea för att kunna jämföra skillnaden i laget mellan Frank Lampard som manager och Thomas Tuchel som manager. En av dem var ett relativt oprövat kort, anställd främst av irrationella eller sentimentala skäl. Den andre en beprövad manager med beprövade metoder på en hög nivå av europeisk fotboll.

ANNONS

Ett annat övertygande skäl för Arsenal att byta manager är detta: Att det är svårt att övertyga någon av befintliga eller möjliga spelare att nästa säsong kommer bli bättre än den här säsongen om man inte förändrar något med det som har gjort den här säsongen så pass misslyckad. Arsenal måste ge alla och inte minst sig själva ett svar på varför Arsenals nästa säsong kommer bli bättre än den här säsongen.

Arsenal befinner sig fortfarande i förnyelseprocessen efter Arsene Wenger. Arsenal började med att ställa sig helt fel fråga om vem som skulle kunna ersätta Wenger och landade i helt fel svar i form av Unai Emery. Arsenal ställde sig därefter rätt fråga om vem som skulle kunna bygga om Arsenal för framtiden men landade alltjämt i fel svar i form av Mikel Arteta.

Vad Arsenal nu måste göra är att hitta rätt svar på rätt fråga gällande vem som är Arsenals manager när nästa säsong påbörjas. Och även efter några dagars eftertanke, även sedan de hetaste känslorna efter torsdagens torsk har hunnit lägga sig, förblir min uppfattning att det enda sättet Mikel Arteta är en del i detta svar är genom sin frånvaro.

ANNONS

:::

VAD VET VI OM LEAGUE ONE INFÖR SISTA OMGÅNGEN?

Vi vet att Hull City har  vunnit ligan och alltså återvänder till EFL Championship nästa säsong.

Vi vet att Peterborough, Englands kanske mest underhållande fotbollslag, slutar tvåa och gör dem sällskap i EFL Championship.

Vi vet att Blackpool, Sunderland och Lincoln City samtliga är klara för playoff i League One, om än ej på vilka platser.

Vi vet att Portsmouth (72), Oxford (71p) och Charlton (71p) gör upp om den fjärde och sista playoff-platsen.

Vi vet att alla dessa tre lag har hemmamatcher, Portsmouth mot Accrington Stanley, Oxford mot Burton Albion, och Charlton mot Hull City.

Vi vet att Rochdale, Northampton, Swindon och Bristol Rovers samtliga är färdiga för nedflyttning till League Two.

Vi vet att League Ones sista ligaomgång sparkar av klockan 13:00.

ANNONS
Peter Hyllman

Sju skäl varför Man City vinner ligan!

Fotbollen saknar som sagt inte humor. Det är bara några dagar sedan det blev klart att Man City och Chelsea möter varandra om några veckor i Champions League-finalen och vilka är det som råkar möta varandra i ligan den här helgen? Jodå, naturligtvis är det Man City och Chelsea som drabbar samman i en match som plötsligt därför har fått en helt ny och lite underhållande twist.

ANNONS

Matchen saknar för all del inte helt andra poänger. Man City kan säkra ligatiteln idag om de vinner mot Chelsea, vilket självfallet borde göra dem extra motiverade. Alltid roligast att vinna ligan genom att själv vinna på planen, även om det verkade på en och annan Man City-supporter som om de blev väldigt besvikna över att bli snuvade på konfekten förra helgen när Man Utd och Liverpool skulle ha spelat mot varandra.

Även för Chelsea är det naturligtvis en viktig match i kampen om en Champions League-plats nästa säsong. Genom att ha tagit sig till final i Champions League har de för all del gett sig själva två chanser till detta, men en Champions League-final är så klart svettig nog som det är utan att addera den pressen på laget att vinna. Bakom Chelsea på fjärdeplats jagar som vi vet West Ham, Tottenham och Liverpool.

ANNONS

Att Chelsea tar sig till Champions League är och förblir i högsta grad osäkert, egentligen oavsett om de vinner eller förlorar mot Man City idag. Även om en vinst naturligtvis skulle vara en rejäl knuff i ryggen. Att Man City kommer vinna ligan är däremot i högsta grad säkert, oavsett om de vinner eller förlorar mot Chelsea idag. Det är endast en fråga om när Man City vinner ligan, inte om Man City vinner ligan.

En sak skiljer Man Citys ligatitel den här säsongen från Man Citys tidigare ligatitlar under Pep Guardiola. Förut har Man City sprutat ut ur säsongens startblock och tämligen omgående tagit ett rejält kommando i tabellen. Den här säsongen vann Man City endast tre av sina första åtta matcher, låg på tabellens nedre halva i slutet av november, och tog sig upp på första plats i tabellen första gången så sent som i slutet av januari.

ANNONS

Men från den 19 december vann Man City femton ligamatcher i rad och har sedan dess vunnit 18 av 20 ligamatcher. Under samma period har Man Citys konkurrenter snavat och snubblat alldeles för många gånger på alldeles för obetydliga hinder. Konsekvensen har blivit att Man City vinner sin tredje ligatitel med Pep Guardiola med bred marginal. Alltså är det dags att fråga sig varför det blivit så?!

Man City släpper in färre mål

Givet att ett lag gör 25% fler mål förra säsongen och ändå förlorar ligan och förlorar betydligt fler matcher än det gör den här säsongen så tycker man att det inte borde vara någon särskilt kontroversiell slutsats att vad Man City framför allt har åtgärdat är sitt defensiva läckage.

Man City kommer, om vi antar att deras genomsnittliga måltakt håller i sig, göra cirka 80 mål den här säsongen jämfört med förra säsongens 102 mål, men släpper samtidigt in blott cirka 25 mål jämfört med förra säsongens 35 mål. Man kan lugnt säga att värdet av de färre insläppta målen vida överstiger värdet av de färre gjorda målen.

ANNONS

Man Citys förbättrade defensiva balans

Anledningen att Man City släpper in färre mål i sådan utsträckning, vilket även fått mycket positiva effekter i Champions League, är att laget jobbar med en helt annan defensiv balans den här säsongen jämfört med tidigare säsonger. Vilket inte är detsamma som att säga att Man City är ett defensivt fotbollslag.

Statistiken visar tydligt hur Man City pressar högt i betydligt mindre utsträckning den här säsongen än vad man gjort förut. Vad som också har varit framträdande är hur Man City den här säsongen har vinnlagt sig om att alltid ha minst fyra spelare bakom bollen i alla sammanhang, med boll eller utan boll, i anfall som i försvar.

Man Citys förstärkta backlinje

Det är kanske framför allt i ljuset av ovanstående som vi måste betrakta Man Citys betydligt mer framstående backlije den här säsongen. Justeringen i spelsystemet har onekligen gynnat backlinjen, gjort den mindre utsatt och mindre sårbar. Men det är heller inte hela förklaringen.

ANNONS

En annan viktig del i förklaringen är även spelarna och samarbetet dem emellan. Med Ruben Dias har Man City gjort vad som nog måste betraktas som säsongens värvning, och som kan visa sig vara årtiondets värvning när det ska sammanfattas. Dias har på samma gång bildat ett väldigt fint samarbete med John Stones.

Man Citys nya roll för Ilkay Gündogan

Ilkay Gündogan har varit en nyttig central mittfältare för Man City under hela sin tid i klubben. Men någon stor målgörare har han knappast varit. Plötsligt är han Man Citys meste målgörare den här säsongen, efter att i perfekt korrelation med Man Citys lyft i tabellen från december och framåt ha gjort hela 14 mål.

En stor anledning till detta har varit Kevin De Bruynes frånvaro, vilket gett Gündogan mer av det kreativa ansvaret på Man Citys mittfält. Gündogan har alltmer blivit spelaren som kommer dröjandes in i straffområdet och avslutar anfallet. Gündogans sena löpningar in i straffområdet har varit Man Citys kanske viktigaste anfallsvapen.

ANNONS

Man Citys fotboll utan anfallare

Normalt sett har Pep Guardiola alltid spelat med Sergio Aguero eller Gabriel Jesus som anfallare under sin tid med Man City, och de gånger han förut försökt sig på andra system har det helt enkelt inte fungerat så bra. Detsamma kan inte sägas den här säsongen, då Guardiola allt mer normaliserat en fotboll utan anfallare, med framgång!

Man City har spelat anfallslöst i sina viktigaste matcher den här säsongen, och roterat in anfallare i matcherna däremellan. Det har rimmat väl med Man Citys tydligare defensiva balans och det har i någon mening gjort Man City mer flytande, mer rörliga och svårare att försvara sig mot för motståndarna. Man City har skapat nya ytor på planen.

Man City har gjort första målet

Med tanke på hur väldigt bra Man City generellt sett har varit de senaste fyra-fem åren är det rätt udda att de samtidigt har ett så dåligt facit när det kommer till att vinna matcher i vilka de hamnar i underläge. Något Man City exempelvis gjorde i nästan en tredjedel av sina matcher förra säsongen, av vilka de vann endast en enda.

ANNONS

Hittills den här säsongen har Man City släppt in första målet i endast sex av sina 34 matcher. Mellan mitten av november och början av mars befann sig Man City aldrig i målmässigt underläge i ligaspelet. I över hälften av dessa matcher gjorde Man City mål redan under första kvarten. Man City snittar 2,74 poäng i matcher de tagit ledningen.

Man City har anpassat sig bäst till en svår säsong

Flertalet punkter ovan följer ett gemensamt tema. I hög utsträckning är det punkter som Pep Guardiola hade genomfört i vilket fall som helst, eftersom han naturligtvis kunde göra och gjorde exakt samma analys av Man Citys styrkor och svagheter som alla vi andra. Han såg vad vi såg.

Men dessa olika anpassningar av Man Citys fotboll har även passat väldigt väl ihop med de tuffa fysiska och mentala omständigheter som präglat och plågat den här säsongen, med ett extremt tufft spelschema, begränsade möjligheter till försäsong och fysisk förberedelse inför säsongen och så vidare.

ANNONS

Andra managers har valt att se och högljutt om och om igen beklaga sig över säsongens alla problem och svårigheter. Pep Guardiola har valt att istället leta efter möjligheter och möjliga lösningar. Med en Ligacuptitel redan i bagaget, en ligatitel på snar ingång, och en Champions League-titel hägrande nära, har detta belönats snabbt och stort.

Man City tar en ligatitel helt utan asterisker. Fastän den här säsongen naturligtvis enligt Man City-supportrarnas egen logik för ett år sedan naturligtvis borde omgärdas av betydligt fler asterisker än förra säsongen.

:::

VAD VET VI OM EFL CHAMPIONSHIP INFÖR SISTA OMGÅNGEN?

Vi vet att Norwich vinner ligan, flyttas upp till Premier League, och att Daniel Farke fullt rättvist utsetts till säsongens manager.

Vi vet att Watford följer med Norwich upp i Premier League, och att Francisco (”Xisco”) Munoz förväntas få förlängt kontrakt.

ANNONS

Vi vet att Brentford, Swansea, Bournemouth och Barnsley kommer spela playoff de närmaste veckorna, dock ej vilka som möter vilka.

Vi vet att Wycombe Wanderers flyttas ned till League One, trots en oväntat stark spurt av dem under slutet av säsongen.

Vi vet att Rotherham måste vinna borta mot Cardiff för att ha någon chans att hålla sig kvar i EFL Championship.

Vi vet att Derby County, med Wayne Rooney som manager, möter Sheffield Wednesday i en direkt måstematch gällande att vinna sig kvar i EFL Championship.

Vi vet att Rotherham oavsett om de vinner flyttas ned om Derby County också vinner, och att Sheffield Wednesday oavsett flyttas ned om Rotherham vinner.

Vi vet att EFL Championships sista ligaomgång sparkar av klockan 13:30.

:::

VAD VET VI OM LEAGUE TWO INFÖR SISTA OMGÅNGEN?

Vi vet att Cheltenham Town är klara för uppflyttning till League One, och vinner ligan om de vinner hemma mot Harrogate Town.

ANNONS

Vi vet att Cambridge United (77p), Bolton Wanderers (76p) och Morecambe (75p) slåss om de två återstående automatiska uppflyttningsplatserna.

Vi vet att det räcker med oavgjort för Cambridge hemma mot redan nedflyttade Grimsby Town för att säkra uppflyttning till League One.

Vi vet att Morecambe spelar hemma mot Bradford City samtidigt som Bolton har bortamatch mot Crawley Town.

Vi vet att Tranmere Rovers och Newport County båda säkrar varsin playoff-plats om de klarar oavgjort mot Colchester United respektive redan nedflyttade Southend.

Vi vet att Forest Green Rovers (70p), Exeter City (69p) och Salford City (68p) fightas om den fjärde och sista playoff-platsen.

Vi vet att Forest Green möter Oldham på bortaplan samtidigt som Exeter och Salford har hemmamatcher mot Barrow respektive Leyton Orient.

ANNONS

Vi vet att Grimsby Town och Southend United båda redan är klara för nedflyttning från Football League.

Vi vet att League Twos sista ligaomgång sparkar av klockan 16:00.

Peter Hyllman

Följer man endast pengarna får fotbollens alla frågor till slut finansiella svar

Ett vanligt tema det senaste dygnet har varit hur en helengelsk final i Champions League, och vad som åtminstone på förhand ser ut att kunna bli en helengelsk final även i Europa League, för andra gången på tre år, på något sätt är en direkt funktion och följd av Premier Leagues finansiella dominans. Därtill att just denna finansiella dominans är vad som fått övriga europeiska storklubbar att vilja göra europeisk superliga. Vilket jag betraktar som en rätt löskokt sammanfattning och slutsats.

ANNONS

För det första, även om det är så att Premier League som liga har ett bastant finansiellt övertag på andra ligor som helhet, så är det ju knappast så att klubbar som Man City, Man Utd, Liverpool, Chelsea med flera har något större eller ens något finansiellt övertag på andra europeiska storklubbar som Real Madrid, Barcelona, Bayern München, PSG, Juventus med flera, som ju är de klubbar som normalt sett har varit de klubbar som förhindrat engelska klubbar från att ta sig till europeiska cupfinaler.

För det andra, så är det även så att just ingenting har förändrats i termer av den finansiella dominansen mellan varken ligor som helhet eller mellan klubbar. Premier League var den finansiellt dominanta ligan även när engelska klubbar under en period inte precis övertygade i Champions League. Det var i själva verket en del av den stora kritiken mot de engelska klubbarna, varför de inte presterade bättre givet deras ekonomiska förutsättningar. Vilket i sig var en grovt förenklad kritik så klart.

ANNONS

Men om det nu är så att Premier League var den finansiellt dominerande ligan både när det gick sämre för engelska klubbar i Champions League och Europa League och när det nu går bättre för engelska klubbar i Champions League och Europa League, så borde någon slags grundläggande logik säga oss att varför det nu går bra när det förut inte gick så bra inte enbart kan förklaras genom Premier Leagues finansiella dominans. Särskilt inte i konkurrens med klubbar mot vilka man inte är finansiellt dominanta.

Vad vi ser handlar mer om fotbollens cykliska utvecklingskurva snarare än någon mer eller mindre linjär utveckling på grund av finansiell dominans. Att engelska klubbar presterar bra nu är först och främst en funktion av att dessa klubbar nu till skillnad från förut befinner sig på toppen eller på väg mot toppen av sina respektive cykler, samtidigt som flera andra europeiska storklubbar befinner sig på väg ned från toppen av sina cykler. Historien lär oss att dessa tillstånd aldrig är permanenta.

ANNONS

Vad som särskiljer de engelska klubbarna åt på grund av Premier Leagues finansiella dominans är framför allt antalet klubbar med kapacitet att göra seriösa avtryck i Champions League. Det exakta antalet går alltid att diskutera men utan att överdriva finns där nog närmare tio klubbar som skulle kunna vinna Champions League, om planeterna placerar sig rätt för dem, och mer eller mindre samtliga klubbar skulle ha goda chanser att ta sig vidare från gruppspelet.

Volymen av engelska klubbar med den här kapaciteten ökar naturligtvis sannolikheten för att det som nu har hänt ska hända, det vill säga två engelska klubbar som går till finaler i Champions League och kanske även i Europa League. Men att påstå att t ex Man City och Chelsea har gått till Champions League-final nu på grund av deras finansiella dominans över Real Madrid, PSG med flera, då gör man sig som jag ser det skyldig till att försöka knyckla in fyrkantiga klossar i runda hål.

ANNONS

Att Premier Leagues finansiella dominans dessutom skulle ha fått Real Madrid med flera att vilja skapa en europeisk superliga är som bäst en halvsanning. En europeisk superliga är något som Real Madrid med flera klubbar har pratat om under många, många år, och handlar mest av allt om att vilja maximera och garantera egna intäkter. Inte riktigt lika mycket om att t ex Real Madrid skulle känna sig finansiellt underlägsna de engelska klubbarna i Premier League.

Vad man måste förstå med Real Madrids ägarform, det vill säga den politiska föreningen, är hur den skapar intresset. Presidenter i Real Madrid väljs genom politiska kampanjer, och dessa vinner man genom att göra sig mest populär, och mest populär gör man sig i dessa sammanhang genom att lova alltmer vidlyftiga värvningar. Det är självfallet bara en tidsfråga innan dessa löften börjar överstiga klubbens ekonomiska möjligheter. Vilket är precis vad vi ser med både Real Madrid och Barcelona t ex.

ANNONS

Det är inte minst talande utifrån detta perspektiv hur ett av Florentino Perez främsta argument i en salig röra av knasigheter i syfte att motivera en stängd europeisk superliga var att utan en sådan så kunde ju inte Real Madrid värva både Kylian Mbappe och Erling Haaland. Och naturligtvis är det väl exakt där som skon klämmer för Perez och för Real Madrid. De har helt enkelt inte längre möjlighet att i samma utsträckning bara köpa de spelare de vill, och när de köper spelare blir de oftast svindyra.

Viktigt att hålla detta i åtanke dessa dagar när det har blivit populärt att ge amerikanska riskkapitalister, eller bolaget som ägarform inom fotbollen, ensamt skulden för att driva fram planer på en europeisk superliga. Det är inte på något sätt unikt för just denna ägarform utan drivs på även av helt andra, förment positiva, ägarformer som föreningar. Vad som är gemensamt är inte så mycket ägarformen, utan klubbarnas strävan efter högre intäkter och efter garanterade intäkter. Egoism kommer i alla former.

ANNONS

Det är ett generellt ett populärt schtick att ge kapitalismen skiten för allting som man tycker är fel med fotbollen. Men kapitalismen har på samma gång gjort fotbollen större, bättre och faktiskt på många sätt mer jämlik. Kapitalismen i sig grundar sig på viktiga principer om fri konkurrens, principer som ligger den europeiska idrottens värderingar väldigt nära. Problem uppstår emellertid, och detta är ju fallet inom alla branscher, när dominerande aktörer försöker begränsa denna fria konkurrens till sin egen fördel.

Och det är ju precis vad som också har skett inom europeisk fotboll. Viktigt då blir att hitta sätt att skydda den fria konkurrensen och inte tillåta inskränkningar i den. Här borde idrottens värderingar och marknadsekonomins principer i själva verket inte anses stå i motsats till varandra, så som många vill göra gällande, utan tvärtom gå hand i hand. Att försöka reglera bort kapitalismen riskerar enbart att ersätta en slags fotbollens förtryck under dess korkade kapitalister till en slags proletariatets diktatur.

ANNONS

Hur det nu kom sig att jag svävade in på dessa bredare funderingar efter att ha börjat nysta i änden om att det är inte alls så enkelt som att förklara de engelska klubbarnas framgångar just nu med Premier Leagues finansiella dominans. Då misstänker jag att man förmodligen har bestämt sig för svaret långt innan frågan ens ställts.

Peter Hyllman

Arsenal måste vara den bästa versionen av sig själva för att vinna!

Unai Emery insisterar alltjämt på att Arsenal är favoriter inför torsdagens returmöte med Villarreal i Europa Leagues semifinal. Emery framför flera saker som skäl för detta, bland annat Arsenals historia och status, spelarnas individuella kvalitet, klubbarnas vitt skilda resurser och så vidare. Emery har naturligtvis väldigt tydliga motiv att framställa saken på just detta sätt, men betyder det egentligen att Emery har fel?

ANNONS

Att döma enbart av den första semifinalen så har Emery helt fel. Villarreal spelade mer eller mindre Arsenal av banan i den matchen. Egentligen borde den här semifinalen ha varit i praktiken avgjord redan, men tack vare en straff i slutet av matchen, händelsevis även Arsenals första skott på mål under matchen, så lever alltjämt den här semifinalen i allra högsta grad rent resultatmässigt.

Om matchbilden i den första semifinalen hade berott enbart på Villarreals höga kvalitet och kapacitet hade det varit ett gott skäl att förkasta Emerys uppfattning. Men eftersom det kändes som om matchbilden i minst lika hög utsträckning, förmodligen betydligt högre utsträckning, berodde på Arsenals helt egna tillkortakommanden så låter det sig inte göras på riktigt samma sätt.

Arsenal är ett extremt oförutsägbart fotbollslag avseende vad det egentligen är för lag som kommer ut på planen. Arsenal har så varit under många år och har så fortsatt vara även under Mikel Arteta. Arsenal kan vara väldigt bra när det går bra, men även riktigt dåliga när det går dåligt. Ojämnheten och spännvidden i Arsenals prestationer på planen är lagets kanske absolut främsta kännetecken.

ANNONS

Om det Arsenal som har vunnit matcher mot Chelsea, Leicester och Tottenham, och som i kvartsfinalen körde över Slavia Prag, ställer upp på planen ikväll så är de precis som Unai Emery säger favoriter att vinna ikväll och ta sig till final. Om det Arsenal som har förlorat matcher mot Everton och Liverpool, och med nöd och näppe tagit poäng på Fulham, och som förlorade senast mot Villarreal ställer upp på planen, så är de knappast favoriter.

Främsta skälet till detta är att Villarreal är ett mycket väl organiserat fotbollslag, definitivt bättre organiserat än Arsenal. Detta är inte något väldigt positivt omdöme för Mikel Arteta givet att han har haft längre tid på sig att få ordning på Arsenal än vad Emery har haft med Villarreal. Men kanske handlar det också om en kultur där Villarreals spelare är mer vana och benägna att underordna sig en rigid taktisk regim.

ANNONS

Om Villarreal möjligen kan hävdas vara det bättre laget så borde det emellertid vara tämligen oomstritt att Arsenal har de bästa spelarna, det vill säga den väsentligt högre individuella spetskompetensen. Det är väl bland annat just detta som Unai Emery även anspelar på med sitt prat om Arsenals favoritskap. Ett lag med sådana spelare som Arsenal har tillgång till kommer självfallet alltid kunna vara farligt i specifika matcher.

Att matchbilden såg ut som den gjorde i den första semifinalen kan förstås och förklaras utifrån detta ljus. Arsenal var då på samma gång ett sämre organiserat lag och ett lag utan flera av sina främsta individuella stjärnor. Kieran Tierney, David Luiz, Alexandre Lacazette, Pierre-Emerick Aubameyang saknades t ex allihopa. Arsenal såg därmed väldigt tunna ut, i synnerhet offensivt, och taktiken hjälpte inte heller situationen.

ANNONS

Motorn i Arsenals maskineri måste för all del vara den unga generation som nu har börjat ta och få sin plats i Arsenals lag. Spelare som Bukayo Saka, Emile Smith Rowe, Gabriel Martinelli, Nicolas Pepe med flera. Dessa har gett Arsenal en annan energi och en annan dynamik, och det har varit ett av Artetas bidrag under säsongen. Men detta maskineri behöver även oljan som lagets etablerade stjärnor erbjuder, annars gnisslar det.

Kvällens match kan vara en helt annan match på så vis. David Luiz sägs vara aktuell för spel, Kieran Tierney och Alexandre Lacazette anses båda vara tillgängliga för spel, och det låter nu som om även Pierre-Emerick Aubameyang kan vara tillbaka för fullt. Arsenals stjärnstyrka är därmed drastiskt högre. Inte minst vet så klart både vi och Villarreal vad Aubameyang kan mäkta med i sådana här matcher.

ANNONS

Det har varit en väldigt negativ säsong för Aubameyang. Efter att ha skrivit på ett nytt väldigt lukrativt kontrakt med Arsenal inför säsongen har han därefter uträttat mer eller mindre ingenting under hela säsongen. Han har haft sina problem med familjen, och han har tydligen slitit med sjukdom, men han har heller inte gett något särskilt engagerat intryck vid flera tillfällen under säsongen. Hans hjärta verkar inte ha varit med i spelet.

Ändå har Aubameyang fortfarande möjlighet att rädda den här säsongen både för Arsenal och för sig själv. Vi vet redan vad Aubameyang kan uträtta i slutet av cuper, eftersom vi såg honom göra det i FA-cupens semifinal och final förra säsongen mot Man City och Chelsea. Kan han göra detsamma i Europa Leagues semifinal och final mot Villarreal och förmodligen Man Utd så är allting väl som i någon mening slutar väl.

ANNONS

Vad som har varit en negativ säsong för Arsenal och för Aubameyang kan mycket väl sluta som en positiv säsong för Arsenal och för Aubameyang. Allting beror på vilket Arsenal och vilken Aubameyang som ställer upp på planen mot Villarreal ikväll, och i en senare eventuell Europa League-final. Om det är ett bra Arsenal så har det alla chanser att bli verklighet.

Om det är det dåliga Arsenal, det Arsenal som inte skapar några chanser alls framåt och bjuder på chanser bakåt, det Arsenal vi har sett alldeles för många gånger under den här säsongen, då kommer Arsenals Europa League och Arsenals säsong ta slut ikväll hemma på Emirates mot Villarreal och mot Unai Emery. Arsenals förra säsong räddades av att de lyckades plocka fram lagets allra bästa sidor i de båda viktigaste matcherna.

Arsenal kan bara rädda den här säsongen om de har lyckats behålla den förmågan. Om inte så tvingas vi konstatera att Arsenal har gått bakåt snarare än framåt under den här säsongen med Mikel Arteta.

ANNONS
Peter Hyllman

Man City mot Chelsea blir en provocerande men positiv final!

Frågan är väl om Real Madrid någonsin har blivit riktigt så där utspelade i en semifinal i Champions League. Ändå satt vi där med cirka tio minuter kvar av matchen och det kändes som att den liksom lite hängde i en vågskål.

ANNONS

Chelsea har ju så att säga viss historik med detta att möta en spansk storklubb i en semifinalretur på hemmaplan i Champions League, leda med 1-0 och missa mängder av chanser. Men den här gången dömde i och för sig inte Övrebö.

Chelsea borde kanske ha avgjort semifinalen redan i Madrid. Och Chelsea borde definitivt ha avgjort kvällens semifinalretur redan i början av andra halvlek. Men till slut var det ändå Mason Mount som prickade in det förlösande 2-0-målet.

Chelsea har hållit nollan i 18 av 25 matcher under Thomas Tuchel. När Frank Lampard ifrågasattes om Chelseas defensiva svagheter med honom som manager så sa han sig vilja ha längre mittbackar.

Real Madrid, som enligt dem själva spelade för fotbollens framtid ikväll, där kan man onekligen börja tala om en uppblåst självbild, lyckades alltså inte den här gången som så många gånger tidigare snubbla sig vidare matchbilden till trots.

ANNONS

Maken till fräckhet för övrigt, att efter dessa senaste veckor börja prata om sig själva som beskyddare av fotbollens framtid. Ty så älskade Real Madrid fotbollen att de ville rädda den med en stängd europeisk superliga. Jominsann…

Den rasande bristen på självinsikt överträffades kanske bara av den minst lika rasande bristen på fantasi när Chelsea beskrevs som nyrika pengar från öst. Det är alltså snart 20 år sedan Roman Abramovich köpte Chelsea.

Låt oss säga att Real Madrid inte precis hör till mina favoriter för närvarande.

Helengelsk final i Champions League således. Och även om det kanske inte hör till vanligheterna, även om det är andra gången på tre säsonger, så är det väl heller inte något särskilt märkligt med det.

Men det var övertygande insatser både av Man City och Chelsea i dessa semifinaler. Inte minst av Man City som ställdes mot den bättre av motståndarna. Men efter en skakig första halvlek i Paris hade de semifinalen i fullständig kontroll.

ANNONS

Man City mot Chelsea i en Champions League-final är kanske inte en final ägnad att glädja alla människor och alla neutrala. En generell poäng är så klart att det aldrig är så jätteroligt med finaler mellan lag från samma land.

Sedan är det naturligtvis två klubbar som provocerar de som håller på andra klubbar i orimligt hög utsträckning. Det märktes ju inte minst just på hur Real Madrid betraktade sig själva i kamp mot Chelsea. Gamla pengar mot nya pengar helt enkelt.

Själv ser jag det väl som en rätt trevlig bekräftelse av den förnyelse och förändring av engelsk och europeisk fotboll som både Chelsea och Man City har medfört och som utifrån de allra flesta fotbollsmässiga aspekter har varit djupt positiv.

Det betyder inte att negativa sidor saknas, både en och annan fotbollsmässig sådan men även moralpolitiska sådana. Men det gäller att kunna se hela bilden, från båda sidor, och inte bara de delar av bilden man själv råkar gilla.

ANNONS

Varken Man City eller Chelsea har tagit sig till denna Champions League-final enbart för att de har investerat pengar. Det har ”alla” gjort. Både Man City och Chelsea har pengar, men de är i Champions Leagues final för att de gör rätt saker på rätt sätt.

Och om något så fick väl helgens ligamatch mellan just Man City och Chelsea en helt ny twist.

Peter Hyllman

Kan det bättre laget besegra världens bästa cuplag?

Om Chelsea ska ta sig till Champions League-final så måste de inte nödvändigtvis besegra ett bättre fotbollslag än sig själva. Men vad de måste besegra är ett lag vars kanske allra främsta egenskap är att lyckas undvika att bli besegrade, att på något sätt alltid lyckas hålla sig kvar i matchen. Chelsea måste besegra ett Real Madrid som under de tio senaste åren mer än något annat har varit och är världens bästa cuplag.

ANNONS

Kanske var det där något som blomstrade ut för fullt med Real Madrid redan i Champions League-finalen 2014, för sju år sedan. Real Madrids första Champions League-final på tolv år vid den tiden. En final som såg grundligt förlorad ut innan Sergio Ramos nickade in kvitteringen mot Atlético Madrid en bra bit in på tilläggstid. Ett mentalt mobiliserat Real Madrid körde sedan över ett mentalt förkrossat Atlético Madrid i förlängningen.

Det där blev sedan under åren som därpå följde något av ett kännetecken för detta Real Madrid, som helt enkelt vägrade att förlora i Champions League fastän de väldigt sällan såg ut att vara så värst mycket bättre än sina motståndare, och många gånger var det smått absurda situationer som tog Real Madrid vidare i turneringen. Real Madrid blev alltmer laget för de allra största matcherna.

ANNONS

Kanske har detta nått något av sin kulmen under den här säsongen. Real Madrid såg ut att vara på väg ut redan i gruppspelet, men krånglade sig vidare genom sena mål och märkliga resultat. Real Madrid såg länge ut att vara bortspelade från ligatiteln i La Liga, men även här har en svit av sena kvitteringar och avgörande mål, tillsammans med Atlético Madrids förfall, hållit dem kvar i kampen.

Semifinalen mot Chelsea har på något sätt följt samma mönster. Chelsea var det betydligt bättre laget i Madrid, och Real Madrid såg gamla och trötta ut. Chelsea borde egentligen ha knockat Real Madrid redan i den matchen, semifinalen borde ha varit i praktiken avgjord redan. Men på något sätt krånglade sig Real Madrid ändå till ett 1-1-resultat, och semifinalen lever alltjämt.

Hade det varit i stort sett någon annan motståndare än Real Madrid så hade Chelsea med 1-1 i ryggen, hemmaplan samt den matchbild de presterade i den första semifinalen, setts som övertygande favoriter. Men eftersom det är just Real Madrid så går det inte riktigt att säga så den här gången. Hur mycket bättre Chelsea än är kommer där alltid finnas den där gnagande känslan att Real Madrid kan vinna detta ändå.

ANNONS

Chelsea har så klart redan tagit sig till en Champions League-final denna säsong. Detta sedan damlaget under tämligen dramatiska former vände sin semifinal hemma mot Bayern München i söndags. Om alltså Chelseas herrlag också tar sig till Champions League-final ikväll så har Chelsea gjort något som jag misstänker måste vara rätt unikt och speciellt för en klubb. Två Champions League-finaler samma säsong.

Kanske är damlagets triumf något som Chelseas herrlag kan hämta inspiration från. Det var hårt tryck på Chelseas damer inför deras semifinal på hemmaplan, och nur är det lika hårt tryck på Chelseas herrar. Mot Chelseas damlag stod framför allt traditionens makt, svårigheten att vända en semifinal man inleder i underläge. Mot Chelseas herrlag står kanske också framför allt traditionens makt i form av Real Madrid.

ANNONS

Ungt ställs mot gammalt i den här matchen. Chelsea är ett lag baserat på tämligen unga spelare, ett ungt lag som egentligen kanske inte var tänkt att nå några Champions League-finaler redan den här säsongen. Det är så att säga inte redan nu som detta Chelsea borde vara som bäst, detta ligger några år framåt i tiden. Real Madrid i sin tur bygger väldigt, väldigt mycket på sina gamla stjärnor.

Just den saken är självfallet en annan sak som man anar kan väga över till Real Madrids fördel en sådan här kväll. Spelare som Karim Benzema, Toni Kroos, Luka Modric, Sergio Ramos (om han spelar) med flera har varit just i  sådana här matcher så många gånger förut. För de allra flesta av Chelseas spelare är det första gången. Energin hittar vi hos Chelsea, men erfarenheten är på Real Madrids sida.

Ändå är det en annan situation som gäller för Real Madrid ikväll. De måste göra mål. Med 0-0 vinner Chelsea, ett resultat som Chelsea alltså i någon mening kan spela på. Obra för Zinedine Zidane naturligtvis, vars taktik först och främst brukar bygga på att täppa till bakåt. Med Zidane är Real Madrid ett tämligen konservativt spelande fotbollslag men också, som sagt, och kanske just därför, världens bästa cuplag.

ANNONS

Chelsea brottas kanske i någon mening med samma besvär som bekymrade Liverpool i kvartsfinalen. Det skapas chanser men man tenderar att missa lite för många av sina chanser. Hade Liverpool utnyttjat sina chanser effektivt mot Real Madrid hade kanske de spelat semifinal nu. Hade Chelsea genom inte minst Timo Werner gjort mål på sina chanser i den första semifinalen hade de kanske redan varit klara för final nu.

Detta hänger naturligtvis samman med svårigheten att besegra Real Madrid. Man måste ta tillvara sina chanser för att besegra Real Madrid. Annars kommer Real Madrid alltid ha en fot kvar i dörren med möjligheten att rycka en vinst ur förlustens käft. Chelsea tog inte riktigt tillvara på sina chanser i Madrid, alltså är Real Madrid fortfarande i högsta grad kvar i Champions League, och kvar i denna semifinal.

ANNONS

Chelsea är bevisligen bra nog att kunna hålla ihop defensiven mot Real Madrid. Chelsea är också med spelare som Hakim Ziyech, Christian Pulisic, Timo Werner, Mason Mount med flera, bra nog att skapa många chanser och skapa bra chanser mot Real Madrid, och kommer helt säkert också göra det. Utnyttjar Chelsea dessa chanser på ett rimligt effektivt sätt så spelar de om några veckor Champions League-final.

Ironiskt nog är kanske de främsta hoten mot Chelseas plats i Champions League-finalen två av deras tidigare spelare i form av Eden Hazard och Thibaut Courtois. En som kan göra målen på dem, och en som kan stoppa målen av dem.

Peter Hyllman

Ett litet steg för fotbollen, men ett gigantiskt steg för Man City?

Om vi skulle vända några av de mest ljusblåa Man City-supportrarnas retorik mot dem själva skulle man mer eller mindre kunna avfärda Man Citys prestationer under den här säsongen. Det är ju ändå ingen riktig säsong, definitivt är det ingen säsong som räknas, och titlar man vinner under den här säsongen går inte att ta på allvar utan medföljs för alltid av asterisker. Den typen av mindre bemedlade åsikter.

ANNONS

I själva verket är det naturligtvis tvärtom. Man Citys prestationer under den här säsongen är kanske desto mer beundransvärda just eftersom Man City med Pep Guardiola är det lag som bäst av alla lag har lyckats anpassa sig utifrån den här säsongens väldigt udda och speciella förutsättningar. Man City har adapterat, Man City har improviserat, och Man City har överkommit. Man City har inte använd omständigheterna som en ursäkt.

Visst blev det ingen quadrupel, eller för den delen någon Treble. I alla fall inte den typ av Treble som är den som måste räknas. Även om jag kommer få skäl att återvända till den frågeställningen om Man City vinner Champions League efter att redan ha vunnit ligan och Ligacupen. Är det en Treble på samma nivå som Man Utds Treble? Det finns saker som talar för det, liksom det finns saker som talar mot det.

ANNONS

Men alldeles oavsett den typen av mer ekivoka bedrifter så står Man City ändå på tröskeln till att skapa historia. Man City är en enda futtig match från att ta sig till klubbens allra första Champions League-final någonsin. Det vill säga den Match som Man Citys ägare mest av allt vill spela, och den titel Man Citys ägare mest av allt vill vinna. Vilket även gäller Man Citys supportrar så klart, oavsett om de medger det eller ej.

Man City måste bara vinna matchen före Matchen.

Eller Man City måste egentligen inte ens vinna. De går in i kvällens match med en 2-1-ledning över PSG, och de får spela matchen på hemmaplan. Bortamålsregeln arbetar än så länge för Man City, och PSG måste göra minst två mål för att kunna gå till final. Det är omständigheter som borde kunna spela Man City rätt i händerna. Man City har kort sagt matchboll, upplägg och smashläge.

ANNONS

Allt som skulle kunna ställa till det för Man City utifrån detta utgångsläge är till synes att Man City alltjämt är det som några ljusblå fortfarande envist hävdar att klubben är, trots alla bevis om motsatsen, nämligen en klubb som är sin egen värsta fiende, fäller krokben för sig själva och schabblar till även givna lägen. Men det där var möjligtvis Man City en gång i tiden, det är däremot mycket länge sedan detta var Man City.

Vad som annars riskerar ställa till det för Man City är naturligtvis motståndaren. PSG är ett högst kapabelt fotbollslag, och är naturligtvis inte uteslutna att faktiskt kunna vinna borta mot Man City. Allra helst som bortaplan inte riktigt är vad det har varit. Och om PSG skulle ta ledningen, och kanske göra några mål, då måste man rimligtvis börja räkna med att nerverna till slut syns på utsidan av Man Citys tröjor.

ANNONS

Vad måste Man City göra för att undvika detta?

Man City måste undvika det som hände under första halvlek i Paris. Man blev då alldeles för låga och alldeles för passiva i sina egna positioner. Framför allt ytterbackarna sjönk alldeles för långt ned i planen. Därmed skapades inget som helst tryck på PSG som därmed tryggt kunde flytta upp sina positioner och sätta högre tryck på Man City. Att Man City måste försvara fasta situationer bättre säger också sig självt.

Vad kan Man City göra för att undvika detta?

Man City måste upprepa det som hände under andra halvlek i Paris. Man City flyttade då upp lagets positioner, men framför allt blev laget betydligt mycket rörligare och tog fler löpningar mellan och bakom PSG:s egna linjer. Detta gav laget en helt annan dynamik, mängder med passningsalternativ och PSG blev ett betydligt mer beskedligt lag. Spelare som Neymar och Mbappe halvt försvann ur matchbilden.

ANNONS

Kort sagt handlar väl egentligen detta om att spela bra eller spela dåligt, att spela spänt eller spela avslappnat. Vad som händer under första halvlek i Paris är självfallet inte något taktiskt medvetet beslut, det är en funktion av hur laget hanterar situationen. Guardiola har pratat om hur viktigt det är att kunna trivas i dessa matcher. Och aldrig har kanske detta stämt riktigt lika bra som det gör för Man City ikväll.

En märklig sak hände i Paris. Det var som om alla inför matchen och under första halvlek var så väldigt förtrollade av spelare som Neymar, Mbappe och för all del även Marquinhos. Man City betraktades närmast som en eftertanke. Sedan, under andra halvlek, och efter matchen, så var det som om den kollektiva insikten plötsligt drabbade en och annan att Man City har rätt okej spelare de också.

ANNONS

En annan styrka Man City har visat upp den här säsongen är att de i högre utsträckning faktiskt står pall i motgång. En motgång följs inte nödvändigtvis av ännu fler motgångar, en olycka leder inte nödvändigtvis till ett ras som vi sett prov på flera andra säsonger, inte minst i Champions League. Detta Man City är alltså kapabelt att hantera och absorbera en och annan kalldusch under kvällen.

Delvis är detta även en funktion av Man Citys medvetna beslut att ligga lägre i sin press och i sina positioner den här säsongen. Detta har gjort Man City till ett mer stabilt lag på så vis, reaktionstiden är högre och riskfaktorn är lägre. Vi återvänder alltså till detta att Man City och Pep Guardiola har anpassat sig bäst av alla till den här säsongens speciella förutsättningar, och till lärdomar från tidigare säsonger.

ANNONS

Kanske är detta något som även de mest ljusblå Man City-supportrarna nu har lärt sig att uppskatta, eftersom de inte längre riktigt verkar vara av någon större uppfattning att den här säsongen inte räknas och dess titlar är att se som värdelösa. Man måste applådera detta lärande. Att det skulle kunna bero på att det denna säsong till skillnad från förra säsongen är Man City som vinner titlarna är ett cyniskt sätt att se på saken.

May the 4th be with Man City!

Peter Hyllman

Protester avbryter för första gången en engelsk ligamatch!

Vad vi precis har sett och i någon mening fortfarande ser är den mest omfattande och effektfulla, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som effektiva, supporterprotesten i engelsk fotboll under Premier League-eran, och egentligen så långt tillbaka som i alla fall jag kan minnas. Tusentals och tusentals supportrar landsteg vid Old Trafford, många av dem invaderade också arenan.

ANNONS

Protesterna gäller naturligtvis Man Utds ägare Glazers. Missnöjet med dem har varit omfattande i över 15 år redan, bubblandes upp till ytan med jämna mellanrum, och fiaskot med den europeiska superligan var någonstants droppen som fick bägaren att rinna över. Det är många år av girighet, av inkompetens, av misskötsel och en känsla av att pengarna blivit viktigare än fotbollen, som nu har fått detta missnöje att brisera.

Man kan ha praktiska invändningar mot dessa protester. Utifrån det nu gällande hälsoläget i världen är det kanske inte utmärkt med den här typen av folksamlingar, så långt är jag benägen att hålla med. Men utifrån det rent fotbollsmässiga perspektivet, eller utifrån det sociala protestperspektivet, har jag absolut inga som helst invändningar mot dessa protester.

Sedan kommer som brev på posten varje gång sådana här protester sker dessa bror duktig-muppar som pratar om att det minsann finns andra sätt att framföra sina åsikter på än genom sådana här protester. Vad dessa producenter av plattityder självfallet aldrig klarar av att beskriva i någon som helst närmare detalj är vilka dessa sätt är, hur dessa sätt faktiskt skulle se ut, och om de skulle ha någon som helst chans att lyckas.

ANNONS

Detta är naturligtvis detsamma oavsett om det är fotboll eller politik som protesterna gäller. Och i det här fallet är det naturligtvis både fotboll och politik i någon mening. Då får vi alltså se dessa ljushuvuden i engelsk och svensk TV, uppenbart oinsatta i ämnet, uppenbart utanför sina komfortzoner, sitta och oja sig som om viktigast av allt skulle vara att de själva ska få se, kommentera och prata om matchen.

Vilket är en indikation på en eller två saker. Antingen att man har en annan uppfattning än de som protesterar men saknar kunskap och förmåga att motivera sin ståndpunkt med saklig substans och därför istället fokuserar på form. Eller att man helt enkelt bara inte tycker protesterna är viktiga, eftersom vad som protesteras mot inte drabbar just dem, och vill avfärda dem istället för att försöka förstå dem. Möjligen både och.

ANNONS

Alla meningsfulla och effektiva sociala protester kommer i någon utsträckning att bryta mot uppsatta regelverk. Det är i själva verket detta som mer än något annat gör sådana här sociala protester effektiva. Just att de utmanar systemet. Många gånger är det just själva regelverket som protesterna gäller. Beklagar man sig över att protester inte följer reglerna så har man liksom inte riktigt förstått poängen, möjligen för att man inte vill.

Protesterna i och runt Old Trafford har så här långt och i huvudsak varit icke våldsamma. Så länge inte den gränsen överträds finns ingen större anledning att vara alltför kritisk. I de fallen detta gjorts desto mer kritisk. Hoppet dessa supportrar har är att deras protester leder till en starkare politisk vilja att genomföra förändring i hur engelska klubbar ägs, styrs, organiseras och interagerar med supportrar och lokala samhällen.

ANNONS

En engelsk fotbollsmatch på den här nivån har inte ställts in eller skjutits upp på grund av sociala protester på väldigt många år, frågan är när det alls hände sist. Det har inte hänt under Premier League-eran i alla fall. Den här matchen kan för all del fortfarande komma att genomföras, förr eller senare, Premier League lär säkert göra allt i sin makt för att den inte ska bli inställd, men den politiska effekten är i någon mening redan uppnådd.

Och när det är den engelska fotbollens enskilt största match som måste skjutas upp eller ställas in på grund av sociala protester, så lär det onekligen väcka uppmärksamhet, både medialt och politiskt. Även om jag för all del förstod att det skulle komma att bli protester, så är det nästan lite pinsamt att jag inte insåg på förhand att protesterna skulle vara av den här omfattningen.

ANNONS

Matchen mellan Man Utd och Liverpool är nu hur som helst uppskjuten. Det vill säga ej inställd. En rätt god gissning är kanske att matchen nu istället spelas imorgon kväll.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto