Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Hörnan (#9): Har Newcastle träffat rock bottom?

INTRYCK, UTTRYCK OCH AVTRYCK

(1) – Watford. Jaha, tänkte man att det skulle bli intressant att se hur Watford egentligen studsade tillbaka efter att ha förlorat med 0-4 mot Bournemouth så fick man onekligen svar på tal här. Förvisso kändes förra matchen alltid mer som en abhorration än något mer generellt. Ändå är det imponerande att vinna med 2-0 på bortaplan mot Wolves, ett annat lag som imponerat under säsongsinledningen. Väldigt väl genomförd match av Watford som lag och Roberto Pereyra fortsätter att visa samma form som får diverse ljushuvuden att säga att han är ”för bra för Watford”.

(2) – Man Utd. Ett resultat att vara nöjda med eller ett resultat att vara missnöjda med? Hade man sagt oavgjort innan matchen är det nog ett resultat de flesta tagit, men när man har ledningen ända in i den sjätte tilläggsminuten går det att hålla sig från att le. Tre punkter känns relevanta gällande Man Utd. För det första att det är ett lag som i alla fall verkar vara på väg att ta sig samman. För det andra om de någonsin övar på defensiva fasta situationer. För det tredje, inte minst givet svaret på den andra frågan, om inte anfall ändå är bästa (eller enda) försvar för Man Utd och José Mourinho.

(3) – West Ham. Omöjligt att egentligen säga var någonstans vi har West Ham hittills den här säsongen, annat än att de definitivt känns starkare än förra säsongen. Inte gick det att bli så värst mycket klokare av matchen mot Tottenham, en match där det långa stunder kändes som att de kontrollerade matchen och skapade flera chanser utan att riktigt komma till skott, samtidigt som de till sist förlorade matchen. Å ena sidan starkt att kunna styra matchbilden mot ett lag som Tottenham. Å andra sidan negativt att trots detta ändå förlora matchen.

OMGÅNGENS VINNARE

Cardiff. Det är första matchen Cardiff vinner den här säsongen. Det är även första gången någonsin som Cardiff gör fyra mål i en och samma match i Premier League. Cardiff var verkligen i skrikande behov av att vinna en fotbollsmatch, i synnerhet på hemmaplan, i synnerhet mot övriga klubbar i den tänkta nedflyttningsstriden. Läget är fortfarande långt från rosor och solsken för Cardiff, men det hade sett helt hopplöst ut om de förlorat även den här matchen. Härifrån har de i alla fall något att bygga vidare på.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Newcastle. Två poäng på nio matcher. Det börjar se riktigt, riktigt mörkt ut för Newcastle som ännu inte vunnit en enda match i ligan den här säsongen. Vilket de nu är ett av endast två lag att ännu inte ha gjort. Det kan inte längre sägas vara frågan om en svag säsongsinledning för Newcastle, utan här är något mer strukturellt fel, och det är väl egentligen inte så svårt att säga vad som faktiskt är fel. Inga matcher vinns på beställning i Premier League, men börjar man förlora hemmamatcher mot Brighton, utan att göra mål, då är det dags att dra i nödbromsen och trycka på alarmknappen. Frågan är om Newcastle har träffar rock bottom, eller om det kan bli ännu sämre än så här.

OMGÅNGENS SPELARE

Riyad Mahrez, Man City. Strålande insats överlag för Man City hemma mot Burnley, ständigt öppen för att få bollen, ser ständigt passningsmöjligheterna och är definitivt inte rädd för att slå den långa, svåra bollen som öppnar upp ett helt motståndarförsvar. En väldigt värdefull spelare. Kaxigt med en sådan insats efter förra omgångens straffmiss och kontrovers. Visar förvisso på det temat i samband med sitt mål att han knappast saknar ego då han först visar med handen att han helst firar ensam. Vissa spelare gillar strålkastarljuset lite mer än andra, inget fel med det när det backas upp på planen. Vilket den här gången var fallet.

OMGÅNGENS MÅL

André Schürrle, 1-0 Fulham. Finfint sätt att inleda målskyttet på för Fulham med vad som kanske bäst beskrivs som ett mellanting mellan screamer och curler från väldigt långt avstånd upp mot bortre krysset. Om det var det snyggaste målet av den typen under en omgång med rätt många sådana mål kan diskuteras, men det var definitivt det svåraste av dem.

WTF!

Ianni. Chelseas coach Marco Ianni får alltså för sig att fira Chelseas sena kvitteringsmål rätt ”in your face” på José Mourinho och Man Utds bänk för att sedan fly ned i tunneln när handskarna kastades. Chelsea var tydligen ursinniga på Ianni och det kan jag för all del gott förstå. Det hade jag också varit. Kanske inte så mycket för själva firandet, som väl är vad det är, det är vuxna människor, men för den ryggradslösa flykten efteråt.

LOL!

Kappvändning. Liverpool vinner ännu en match med uddamålet utan att imponera och med ett spel som ser klart trögt ut. Och plötsligt som från ingenstans har nu Jürgen Klopp kommit på att det trots allt är resultaten som är viktigast i fotboll, att man vinner. Inget fel med den saken så klart, eller att han säger det, men kanske hade det varit smart då att inte självförhärligande hävda något annat tidigare de gånger man inte vann. Återigen skriver egot checkar som saknar täckning.

BTW…

Fortsätter Fulham släppa in mål i samma takt kommer de släppa in 107 mål den här säsongen, vilket vore nytt ”rekord” med 17 måls marginal.

Domaren Jonathan Moss hade rätt mycket ”otur” i en och samma sekvens på Etihad.

Det är åtminstone en väldans tur att varje gång man rattar in Liverpool får man se en rolig och underhållande fotbollsmatch.

West Hams Andriy Yarmolenko förväntas vara borta i ett halvår på grund av skadan han drog på sig mot Tottenham. Tungt.

Jadu Julen Lopetegui, ibland fattar man beslut man snabbt får ångra.

Tusan vet om det inte gick att ana en smula sympati för José Mourinho efter matchen. Å andra sidan förnekade sig vissa inte: ”Even when Mourinho is right, he’s wrong!”

Ketchupeffekt på Goodison Park när Everton 2-0-vinner mot Crystal Palace.

Undrar om den här engelska fotbollssöndagen hade blivit bättre av att även klara av Arsenal vs Leicester, inte bara en enda match.

Vad är motsatsen till rekord?

Peter Hyllman

Everton är yngre och betydligt bättre, men med utrymme för förbättring

Under de två säsongerna inför den här säsongen värvade Everton sammantaget tio spelare, samtliga inom åldersspannet 26 till 33 år. Gylfi Sigurdsson, Theo Walcott, Cenk Tosun, Wayne Rooney, Idrissa Gueye, Yannick Bolasie, Morgan Schneiderlin, Ashley Williams med några fler utgör en rätt spretig lista. Den här sommaren värvade Everton sex spelare, samtliga mellan 21 och 25 år gamla.

Mot Newcastle i slutet av april ställde Sam Allardyce upp med vad som var en av de äldsta startelvorna i Premier League den säsongen, på en bit över 29 år. Mot Arsenal i slutet av september ställer Marco Silva upp med den hittills yngsta startelvan i Premier League den här säsongen, på strax under 25 år. Det är naturligtvis en minst sagt rätt saftig sväng på endast fem månader.

Everton är inte bara yngre, Everton är också bättre. Förra säsongen, med Sam Allardyce som manager, placerade sig Everton sist eller näst sist i Premier League i var och en av kategorierna antal skott, antal skott på mål och antal skapade chanser. Denna säsong, med Marco Silva som manager, placerar sig Everton i samma kategorier mitt i tabellen i samtliga. Betydligt bättre med andra ord, men med utrymme för förbättring.

Detta säger oss tre saker om Everton. Den första är att det nu finns en betydligt större långsiktighet åtminstone i tänket kring sina värvningar än vad det har funnits tidigare, och att värvningar nu är tänkta att följa en tydlig profil snarare än att bara råka vara stora profiler. Bakom denna utveckling anar vi Marcel Brands tänkande, den under sommaren anställde och högt ansedde sportchefen från PSV.

Den andra är att Everton tillämpar en fundamentalt annorlunda spelidé från och med den här säsongen, med ett större fokus både på ett mer vertikalt anfallsspel och en större vikt som fästs vid ett konstruktivt och kontrollerat passningsspel. Att Gylfi Sigurdsson spelar i sin rätta position, och att Richarlison hittat sin roll perfekt i Everton, hjälper. Bakom denna förändring anar vi naturligtvis Marco Silvas fotbollssyn.

Den tredje är att Everton inte planerar för ett år enbart utan för fler år än så. Everton är inte längre ett ettårsprojekt, som man kanske lite kände att det blev förra säsongen. Visst gör Everton framsteg men som vi anar både i statistiken och i Evertons faktiska resultat i ligaspelet så kommer inte Rom byggas på en dag, utan steg för steg. Men därmed ökar även sannolikheten för att Everton till sist faktiskt lyckas i sin ambition.

Det finns många som vill påpeka motsättningen mellan ett Everton som försöker tänka långsiktigt å ena sidan och Evertons beslut å andra sidan att anställa Marco Silva, som inte helt utan egen förskyllan för att uttrycka det milt har fått ett rykte om sig som en väldigt kortsiktigt tänkande manager, ständigt på jakt efter ett nytt och större jobb. Var han otrogen mot Watford med Everton, kommer han då inte vara otrogen mot Everton?

Som sagt, ryktet finns där av en anledning. Marco Silva har sedan 2014 haft totalt sex olika jobb, vilket ändå är rätt enastående inte minst givet att han bara fått sparken från en av dessa klubbar. Han har aldrig nått upp till 60 matcher med någon klubb sedan han lämnade Estoril i Portugal. Han hade bara varit manager för Watford i tio matcher när han meddelade att han var sugen på att flytta till Everton.

Det där är självfallet inte så snyggt. Men när man pratar om att Marco Silva är kortsiktig som manager måste man också hålla isär begreppen. Han har definitivt framstått som väldigt kortsiktig, eller kanske snarare ambitiös eller möjligen flyktig, när det gäller sina egna karriärval. Men i själva arbetet som manager, det vill säga som coach i respektive klubb, har han alltid gett ett gediget och långsiktigt intryck.

Det ser vi också i Everton. Vad sedan gäller risken att Marco Silva plötsligt skulle vilja flytta eller ”byta upp sig” igen inom kort så måste man också ta med i beräkningen att Everton löper betydligt mindre risk för det än tidigare klubbar. Ovanför Everton finns egentligen bara de allra största klubbarna, och för att Silva skulle bli aktuell för dem måste han först göra succé med Everton, något Everton kanske vore okej med.

(Fast i och för sig, låt oss säga att Tottenham hastigt och lustigt av vilken som helst anledning skulle se sig om efter en ny manager…)

Tanken med en tydligare ledningsstruktur i klubben, och med anställningen av Marcel Brands som sportchef, måste förvisso vara att åtminstone så långt som möjligt minska beroendet av en enskild person eller position såsom Marco Silva som manager. Det måste rimligtvis finnas någon slags planering och beredskap för att Everton kan behöva byta manager, även om det inte antas vara nära förestående.

Förändringen kring Everton är på samma gång fundamental och paradoxal. Där Everton förra säsongen kändes som en klubb som hade väldigt bråttom så känns Everton den här säsongen som en klubb som i betydligt högre utsträckning dansar efter sin egen pipa och följer sin egen klocktid, en klubb utan någon som helst brådska. Och som ansvarig för denna förändring väljer man då managern med mest brådska i hela Premier League.

Men det är kul att följa, särskilt som Everton på så vis sticker ut ur mängden i ett Premier League som är särpräglat av brådska, stress och press, där allt ska ske här och nu och om inte så råder kristillstånd. Det är få klubbar förunnat att kunna bryta sig loss från det där, ens för en liten stund. Men Everton är på samma gång alldeles för bra för att riskera åka ur Premier League, men ännu inte bra nog att förväntas nå Champions League redan nu.

Everton har med andra ord en närmast unik möjlighet att verkligen kunna bygga något långsiktigt, utan att behöva bekymra sig alltför mycket över lagets kortsiktiga mål, så som mer eller mindre alla andra klubbar i Premier League tvingas till. De kan i lugn och ro ta sin utveckling steg för steg och bygga en stabil grund. Vad de behöver göra är bara att visa på kontinuerliga och meningsfulla framsteg i rätt riktning.

Något Everton helt klart har gjort i början av den här säsongen. Som sagt, Everton är yngre och Everton är bättre. Det har inte varit någon perfekt säsongsinledning, men den har varit fullt godkänd och på Goodison Park mot Crystal Palace hoppas Everton helt säkert ta nästa steg mot en riktigt bra säsong.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#13): Niclas Eliasson frälser Bristol City

KANON

Blackburn Rovers. Corry Evans, Bradley Dack, Harrison Reed, Adam Armstrong, Danny Graham med flera. Det är trots allt ett riktigt fint lag med en hel del talang av hög kaliber för Football League som Blackburn har tillgång till. Bradley Dack är så klart den stora stjärnan i laget men i den imponerande hemmavinsten mot Leeds så var det för en gångs skull inte han som stod för målen. Det var istället Danny Graham och Darragh Lenihan som åsamkade Marcelo Bielsa dennes andra förlust för säsongen.

Wigan. Har haft några riktigt tuffa omgångar bakom sig och framför allt den senaste matchen mot Preston såg riktigt dålig ut. Så liksom från ingenstans plockar Wigan fram stormatchen och hjältemössan och besegrar West Brom på DW Stadium, en match där Wigan dessutom såg ut att ha tag i spelet redan från början. Viktig seger för Wigan som därmed vänder en negativ trend för dem i serien.

Aston Villa. Vinst direkt i debuten för Dean Smith, Aston Villas nye manager. Och det var väl vare sig så illa pinkat eller betydelselöst givet att matchen spelades på Villa Park samt var mot Swansea, som ju visat upp en god förmåga att försvara sig hittills. Men Aston Villa lyckades bryta ned Swansea tidigt, genom Tammy Abraham, och visade under resten av matchen upp den andra viktiga förmågan, nämligen att kunna försvara en ledning och hålla nollan. Positiv start för Dean Smith, vilket han nog behöver.

KALKON

Stoke. Det verkar vägra lossna för Stoke, som har inlett säsongen trögt. Och även om det möjligen såg ut som om de började rulla igång innan landslagsuppehållet så innebär så klart en 0-1-förlust på hemmaplan mot Birmingham att Stoke gör ett återfall som var såväl oväntat som oönskat. Extra surt kanske för Gary Rowett att torska mot Birmingham, men till sist är det hans ställning som kommer ifrågasättas. Stoke har ganska uppenbart kvaliteten men verkar sakna attityden att klara serien.

OMGÅNGENS MATCH:

Nottingham Forest 1-2 Norwich. Intensiv match på City Ground där Nottingham Forest tar en tidig ledning genom Lewis Grabban, och därefter trycker på i första halvlek utan att få ytterligare utdelning. Norwich växer in i matchen efter halvtid och Timm Klose svarar för två mål som vänder och vinner matchen åt Norwich, som därmed hoppar fem platser uppåt i tabellen, upp på playoff-plats.

OMGÅNGENS SPELARE:

Josh Windass, Wigan. Strålande insats för Wigan mot West Brom. Gjorde matchens enda mål men det var sannerligen inte det enda som Windass bidrog med i den här matchen, en match i vilken han var ett ständigt orosmoment för West Broms backlinje. När målet kom var det sannerligen ingen tillfällighet.

BTW

Eliasson. Scener när Niclas Eliasson långt in på tilläggstid trycker in avgörande 1-0-målet för Bristol City borta mot Brentford. Eliasson gör en bra säsong med Bristol City så här långt.

Forest. Nottingham Forest leder med 1-0 hemma mot Norwich men tappar till 1-2, vilket adderar till en snart mycket stor hög av poäng som Forest har tappat från ledande positioner den här säsongen.

Pulis. Bara nio lag har gjort färre mål än Middlesbrough. Bara fyra lag har släppt in färre än dubbelt så många mål än Middlesbrough. Middlesbrough leder serien.

RESULTAT:

Sheffield Wednesday 1-2 Middlesbrough; Blackburn 2-1 Leeds; Aston Villa 1-0 Swansea; Brentford 0-1 Bristol City; Hull City 1-1 Preston North End; Ipswich 0-2 QPR; Nottingham Forest 1-2 Norwich; Reading 3-1 Millwall; Rotherham 1-1 Bolton; Stoke 0-1 Birmingham; Wigan 1-0 West Brom; samt Derby County 2-1 Sheffield United.

EFL

Peter Hyllman

Fullpackad fotbollslördag i Premier League (och Football League)

Normalt sett brukar jag så klart fokusera på en match eller en klubb. Men vilken match eller vilken klubb ska man egentligen fokusera på den här dagen? Jag skickade iväg en twitterfråga om vilken match som egentligen var störst mellan Chelsea vs Man Utd och West Ham vs Tottenham där cirka 70% svarade den ena och 30% den andra, ändå klart jämnare än vad det nog hade varit för bara några år sedan.

Nu var i och för sig det i sig en rätt begränsad frågeställning. För det är en lördag som knappast saknar matcher av såväl kaliber som intresse därutöver. Bournemouth vs Southampton är exempelvis ett sydkustderby, en het match mellan en klubb som övertygar i toppen av tabellen och en annan klubb som frustrerar i botten av samma tabell. Dessutom två klubbar som de senaste åren bytt position med varandra.

Newcastle vs Brighton är en intressant match av en mängd skäl. För det första så klart på grund av det sociala missnöjet i Newcastle och på St James Park. För det andra eftersom Newcastle fortfarande inte vunnit en enda match den här säsongen, ligger illa till i tabellen och verkligen behöver vinna den här matchen. För det tredje eftersom Chris Hughton återvänder till St James Park, om än som Brightons manager.

Ett annat mycket spännande möte är Wolves mot Watford, två klubbar som båda överraskat positivt under säsongsinledningen och som båda skuggar tabelltoppen, och där det lag som går segrane ur den här matchen kan anses ha minst sagt goda chanser att fortsätta göra det. Wolves har gått från klarhet till klarhet. Kring Watford finns frågan om de kommer lyckas skaka av sig den senaste stjärnsmällen mot Bournemouth.

Cardiff vs Fulham är kanske inte en fotbollsmatch som får det att vattnas i munnen annat än för de främsta puristerna. Men det är så klart en intressant match mellan två klubbar som båda är nykomlingar och som båda representerar helt olika fotboll. Det är dessutom minst sagt en match mellan två lag som båda verkligen behöver vinna, där exempelvis Cardiff ännu inte vunnit en match den här säsongen.

Kvällsmatchen spelas mellan Huddersfield och Liverpool, och frågan är om Huddersfield lyckas hitta gaspedalen den här säsongen, som de gjorde förra året. Då var det Man Utd, den här gången kan det bli Liverpool. Den typ av motstånd som brukar kunna få sådana här arenor att mullra igång. För Liverpool handlar det om att fortsätta vinna. Samt om alla spelare som blivit skadade utan att faktiskt ha blivit skadade kommer spela eller ej.

Man Citys hemmamatch mot Burnley känns kanske som en match med ett tämligen säkert utfall. Den mest upphetsande punkten på dagordningen inför matchen verkar vara Kevin De Bruynes återkomst. Helt säker kan man dock inte vara på utfallet, som alltid när det gäller Burnley är det bäst att sätta dit en asterisk. Har de en bra dag kan de fälla vem som helst, och de har börjat få bättre dagar. Även om just Etihad är mycket begärt.

Derbyt på London Stadium är naturligtvis fascinerande. Det är lätt att glömma bort just detta Londonderby bland övriga, men detta är verkligen ett derby med hetta mellan två klubbar av jämförbar storlek som definitivt inte gillar varandra. Det är även ett derby som har gett oss några riktigt klassiska matcher de senaste säsongerna, inte sällan med minst sagt uppseendeväckande resultat – och mål.

Det finns matcher man hellre har som första match efter ett landslagsuppehåll än en bortamatch mot West Ham, i synnerhet om man är Tottenham. Förmodar jag. West Ham inledde säsongen svagt men har sannerligen börjat hitta formen rejält de senaste gångerna, även om förlusten borta mot Brighton senast kanske var en missräkning. En hemmavinst mot Tottenham vore så klart balsam på den sårade själen.

Chelsea klarade 0-0 med ett nödrop borta mot West Ham. Man Utd fick dyngstryk med 1-3 borta mot West Ham. Detta alltså bara under den senaste månaden. West Ham är alltså bra hemma på London Stadium mot de förväntade topplagen. Tottenham kan inte förvänta sig att vara något undantag i det avseendet. Ska Tottenham vinna den här matchen måste de göra deras säsongs kanske hittills bästa match.

Om Man Utd ska vinna sin match, borta mot Chelsea, så råder det ingen som helst tvekan om att de måste göra sin bästa match hittills den här säsongen. För om de spelar som de har gjort i varenda match hittills så kan den här matchen bara sluta på ett enda sätt, med Chelsea som klara segrare. Enda frågan i så fall är om Man Utd kan komma undan med att bara förlora utan att bli förnedrade.

Ungefär som väntat blev vändningen mot Newcastle precis innan landslagsuppehållet en slags respit för Man Utd och för José Mourinho. Men om det råder någon slags illusion om att saker och ting trots allt börjar stå rätt till med Man Utd den här säsongen så är ju det en illusion ur vilken Man Utd riskerar väckas mycket bryskt och väldigt snabbt, med matcher mot Chelsea, Juventus, Everton och Man City de närmaste veckorna.

Normalt sett när José Mourinho återvänder till Stamford Bridge med Man Utd brukar det handla mycket om relationen mellan honom och supportrarna, varvat med tuppfäktning med sin efterträdare i Chelsea. Nu verkar inte relationen till Maurizio Sarri lika sur som med Antonio Conte i och för sig. Men att fansen på Stamford Bridge nog gärna skulle se Chelsea slå ännu en spik i Mourinhos kista känns (något märkligt kan tyckas) givet.

Uppsnacket för matchen handlar naturligtvis till mesta delen om vad den betyder för José Mourinhos mer eller mindre omedelbara framtid. Några frågar sig om en förlust mot Chelsea innebär att Mourinho får sparken, men det är så klart frågor som kommer dyka upp inför varenda match härifrån fram till dess att han faktiskt får sparken, varmed alla kommer dunka sig själva i ryggen om hur rätt de hade!

Andra valde att måla med betydligt bredare penslar och spekulerade lite i om en förlust mot Chelsea skulle vara förödande för José Mourinhos hela karriär. Men vem vet, kanske är det ändå lite samma fråga givet att de flesta nog ändå antar att Mourinhos karriär är mer eller mindre över om eller snarare när han får sparken av Man Utd. Ytterligare andra har så klart valt att analogisera Mourinho med den medeltida pesten.

Det är ett bättre läge för Chelsea. Hemmamatch till att börja med, men framför allt är det ju för dem betydligt mer bara en fotbollsmatch. Visst, en stor match, och en viktig match för dem att vinna för att haka på i titelstriden, men ändå bara en match. Förmodligen betyder det att de kan koncentrera sig på rätt saker i större utsträckning än Man Utd. Typiskt för ett lag som fungerar, jämfört med ett lag som inte fungerar.

Vad nu det säger om min funktionalitet som hade så svårt att koncentrera mig på en enda match den här gången.

Peter Hyllman

Det finns två modeller att göra EFL Championship till "Premier League 2"

Det är en idé som återkommer med jämna mellanrum. Skapa ett ”Premier League 2” av EFL Championship. Att idén återkommer beror på två saker. För det första att klubbar och ägare alltid kommer driva frågor som kan ge dem mer pengar och en större del av den kollektiva kakan. För det andra eftersom det finns en naturlig rotation på nya klubbägare i Football League att ta upp frågan för för dem första gången.

Den här gången är det Andrea Radrizzani i Leeds som tar upp frågan. Det är inte första gången just Leeds beklagar sig över fördelningen av TV-pengar i Football League. Vilket inte är så konstigt givet att Leeds är en av de absolut största klubbarna där, kanske den klubb som genererar absolut mest intresse och därmed värde, och som alltså är den enskilda klubb som kanske kan anse sig ”förlora mest” på att behöva dela med sig.

Andra faktorer bidrar naturligtvis. För det första att nedflyttade klubbar från Premier League har sina fallskärmar kvar vilket sätter övriga klubbar i ett jämfört med dem finansiellt underläge. För det andra att för varje klubb som siktar på att gå upp i Premier League är det ett finansiellt vågspel som kommer att kosta mycket, så där finns ett ständigt behov av att försöka öka sina intäkter.

Det är naturligt att sådana här diskussioner uppstår. Alla klubbar kommer i slutänden att agera och agitera i sina egna intressen. Oftast är det så klart de allra största klubbarna uppe i Premier League som får bära något slags hundhuvud för att vilja roffa åt sig så stor del av kakan som möjligt. Vad det här illustrerar är kanske hur alla klubbar på alla nivåer försöker få en större bit av kakan. Vissa är bara bättre på det.

Det vore däremot fel att avfärda tanken om att göra EFL Championship till en ”Premier League 2”, eller vad man nu vill kalla den. Det finns goda ekonomiska skäl att faktiskt göra det, inte minst för klubbarna. För att vara en andradivision är den på många sätt unik i termer av klubbarnas storlek, publik, antal tittare och marknadsvärde, väl i paritet eller över jämfört även med de flesta förstadivisioner.

Det finns i huvudsak två modeller att genomföra en sådan reform:

(I) – Att införliva EFL Championship formellt i Premier League, som en andra division inom deras paraply. I praktiken skulle då Premier League utökas från 20 till 40-44 klubbar. En fördel för klubbarna nu i Football League är att det skulle innebära att de kopplas på Premier Leagues TV-avtal. Men just därför är det en väg som förmodligen inte skulle få något större stöd från de större klubbarna nu i Premier League.

(II) – Att bryta ut EFL Championship formellt ur Football League, och skapa en självständig liga med tillhörande organisation för Englands andradivision. Enkelt uttryckt upprepa samma process som Premier League tog sig för i början av 1990-talet. Innebär att klubbarna nu i Football League inte hakar på Premier Leagues TV-avtal. Däremot kan ligan förhandla sina egna TV-intäkter och fördela dessa över 20-24 klubbar istället för 72 klubbar.

Det är en reform som i någon utsträckning känns som om den väntar på att hända. Att det mest är en tidsfråga. Det kommer naturligtvis finnas ett motstånd mot idén, inte minst från Football League, men även för dem skulle det kunna finnas fördelar. Deras högsta division skulle bli League One, därefter League Two och därtill kan adderas en ändå redan planerad League Three. Snyggt och symmetriskt.

Det stöd Football League och klubbarna i dessa divisioner får i nuläget, från Premier League, skulle de fortfarande kunna få. Det är en ren förhandlingsfråga. Addera League Three och betydligt fler klubbar än nu skulle hamna inom ramen för detta finansiella stöd dessutom. Men på längre sikt måste det så klart vara önskvärt att respektive liga jobbar på att finansiera sig själva, snarare än att göra sig beroende av bidrag.

Det är en gammal diskussion så klart, men det är en intressant diskussion. Och det är som vi har sett inte en diskussion som kommer försvinna. Det enda som kanske förändras är vem eller vilka som tar upp den för stunden.

:::

EFL CHAMPIONSHIP #13:

Sheffield Wednesday vs Middlesbrough.

Blackburn vs Leeds (13:30); Aston Villa vs Swansea; Brentford vs Bristol City; Hull City vs Preston North End; Ipswich vs QPR; Nottingham Forest vs Norwich; Reading vs Millwall; Rotherham vs Bolton; Stoke vs Birmingham; Wigan vs West Brom; Derby County vs Sheffield United (18:30)

Två managers debuterar. Dean Smith för Aston Villa och Thomas Franke för Brentford, de båda klubbarna som “drabbades” av Steve Bruces hädanfärd.

Blackburn vs Leeds, en match som intresserar många i Sverige. Flera på plats.

Tung kvällsmatch mellan Derby County och Sheffield United, minst sagt viktig match för Derby County att vinna.

Ingen småpotatis den här omgången precis. Och så ser det ut mer eller mindre varenda omgång i EFL Championship. Naturligtvis har den en marknad som en fristående liga.

Peter Hyllman

Sheffield Wednesday har fått luft under vingarna igen

Det absolut sista som hände i Football League innan landslagsuppehållet var att Sheffield Wednesday med en tuff bortaseger mot Bristol City kröp upp på playoff-plats. Det var en match i vilken Sheffield Wednesday var i stora drag utspelade under en alltför svag första halvlek men där laget ryckte upp sig själva i halvtid och med två mål av Lucas João i andra halvlek till sist vann matchen med 2-1.

Det var en match som på flera sätt speglade säsongen som helhet hittills. En tidig förlust mot Brentford satte rejäla frågetecken kring laget. Men Jos Luhukay kallade till lagmöte och gav laget en rejäl uppsträckning, bänkade några av lagets etablerade stjärnor som Sam Hutchinson och Fernando Forestieri, och därefter har Sheffield Wednesday förlorat en enda match, är fortfarande obesegrade på Hillsborough, och har klättrat i tabellen.

Jos Luhukay har på sätt och vis spelat ett rätt högt spel i inledningen av säsongen. Hans beslut att bänka viktiga spelare efter matchen mot Brentford, i synnerhet till den därpå följande hemmamatchen mot Millwall, hade kunnat slå tillbaka på honom, särskilt som många supportrar hade börjat oroa sig för en möjlig nedflyttningsstrid. Luhukay tog istället upp ungdomar i Matt Penney och Fraser Preston, och laget vann med 2-1.

Utöver dem har även Jordan Thornily hämtats upp från de egna ungdomsleden och spelat under säsongsinledningen. Jos Luhukays uppsträckning av lagets etablerade spelare och befordran av yngre spelare har fått en dubbelt positiv effekt. Det har på samma gång återgett såväl spelare som supportrar stolthet och självförtroende, de har ryckts upp ur den dvala och stagnation som präglade Carlos Carvalhals sista år.

Det har även ryckt upp Sheffield Wednesday ur den känsla av fatalism som fanns inför säsongen då laget kändes tröttkört och då ett transferembargo förhindrat en mer omfattande omstart, och fick många att känna att någon uppflyttningsstrid inte alls var aktuell. Men transferembargot hävdes till sist, och vad Sheffield Wednesday alltså har upptäckt under början av hösten är att uppflyttning alls inte är någon omöjlighet.

Sheffield Wednesday var en klubb som befann sig i något av en brytpunkt. Det är en klubb som de senaste säsongerna sjösatte ett kortsiktigt projekt för att ta sig till Premier League, nästan lyckades med det projektet men nådde inte hela vägen fram och därifrån börjat falla tillbaka. Det sumpade kortsiktiga projektet har nu, därtill kanske tvingade av ekonomiska omständigheter, ersatts i Sheffield Wednesday av en mer långsiktig plan.

Det innebär en omkalibrering av klubbens värvningspolitik, med ett fokus på yngre och mer utvecklingsbara spelare. Det innebär självfallet att i större utsträckning utnyttja de egna ungdomsleden. Det kan så klart kräva ett längre tidsperspektiv. Jos Luhukays omedelbara uppgift, som han ser ut att lyckas med, är att göra övergången från kortsiktigt projekt till långsiktig plan så smidig och effektiv som möjligt.

Två lånvärvningar till backlinjen har bidragit stort till Sheffield Wednesdays framgångar och stabilitet. Michael Hector från Chelsea och Josh Onomah från Tottenham har båda visat sig ovärderliga för Sheffield Wednesday och gett laget en helt annan soliditet än förut. Sambandet mellan att de anlände till klubben och att Sheffield Wednesday därefter förlorat endast en match bör inte underskattas.

Det är samtidigt två anfallsinriktade 25-åringar som kanske mest av alla har dragit uppmärksamheten till sig i Sheffield Wednesday. Adam Reach har imponerat stort under säsongsinledningen och gjort några helt fantastiska mål mot tufft motstånd. Lucas João är en extremt spännande anfallstalang som i sina bästa stunder är i det närmaste ospelbar på den här nivån, men som måste förbättra sin jämnhet.

Skadade spelare är på väg tillbaka till laget. Jos Luhukay har snart tillgång igen till spelare som Sam Winnall, Sam Hutchinson, Gary Hooper och Marco Matias. Överlag är Sheffield Wednesday för närvarande en bra blandning av ungt och äldre, och det är i sig en följd inte minst av Luhukays befordran av yngre spelare. Det har gett ett något stagnerande lag ny fräschör och ny energi.

Det återstår att se vad detta lag mäktar med när pressen på dem ökar. Hittills under hösten har Sheffield Wednesday presterat en hel del imponerande resultat. De har exempelvis i ett svep klarat av matcher mot Stoke, Nottingham Forest, Aston Villa, Leeds och West Brom, och bara förlorat en av dessa matcher. De har samtidigt gjort det utifrån en position där ingen egentligen förväntat sig väldigt mycket av dem.

Härifrån måste Sheffield Wednesday börja spela med pressen av att åtminstone vara en av klubbarna som jagar uppflyttning. Det är den direkta konsekvensen av att precis inför landslagsuppehållet ha tagit sig upp ovanför playoff-strecket. Det är alltså också med den pressen som Sheffield Wednesday ikväll tar emot Middlesbrough på Hillsborough, ännu ett tufft möte mot ett lag som ligger tre poäng ovanför dem i tabellen.

Ännu en match i vilken Sheffield Wednesday har att visa vad det egentligen är de vill med den här säsongen. En vinst mot Middlesbrough skulle naturligtvis vara en mycket tydlig signal om att de är ett lag att räkna med i toppstriden, en förlust och de faller tillbaka i sin outsiderroll. En vinst för Sheffield Wednesday vore också ett viktigt tecken på framsteg, då Sheffield Wednesday tappade ledningar hemma mot både Leeds och West Brom.

Det skulle i själva verket vara Sheffield Wednesdays första vinst på Hillsborough mot ett annat topplag den här säsongen. Och om Sheffield Wednesday ska kunna hoppas på uppflyttning så måste de börja vinna dessa matcher på Hillsborough. Hittills har de bara varit nära. Men nära skjuter ingen hare i Football League.

Peter Hyllman

Fotbollens alla statistiksajter både konstruerar och beskriver fotbollen

Smäll en siffra på vilket som helst av dina resonemang och det kommer i mycket hög utsträckning betraktas på ett helt annat sätt än annars. Att exempelvis säga att Mesut Özil förra matchen var en nia på en tiogradig skala kommer betraktas som ett mer objektivt påstående än att säga att Mesut Özil var för jäkla bra förra matchen, detta trots att det i allt väsentligt betyder exakt samma sak, och att det i båda fallen är precis lika osannolikt.

Det är något med siffror som låter övertygande. Det är exempelvis därför det är så väldigt vanligt, även i kommentarsfältet på den här bloggen, att vilja förstärka sina olika påståenden med olika procentsatser som är mer eller mindre påhittade, exempelvis att i 90% av fallen så… Siffror antyder att något står över vanligt tyckande, att det är något som faktiskt har mätts upp, att det alltså är objektivt och därför (mera) sant.

Detta är ett välkänt fenomen inom forskaryrket. Det är ett fenomen som i sig varit föremål för sociologiska studier. Men där inser man också att det finns i själva verket inget som är mer objektivt med siffror. Alla sådana siffror är själva en produkt av att ha bestämt vilka frågor som ställs, vilka som inte ställts, hur svarsalternativen formuleras och väljs ut, vilka mått och nyckeltal som anses relevanta och så vidare i oändlighet.

Det är ett fenomen som blivit alltmer framträdande inom fotbollen. Framväxten av statistik och framför allt kommersiellt drivna statistiksajter har fått samtalet om fotboll att marineras i siffror. Men där finns i fotbollen inte på samma sätt som inom forskningen riktigt samma benägenhet till kritiskt tänkande. Siffror och statistik kan vara värdefulla verktyg, men tenderar användas för att alltför grovhugget skilja mellan rätt och fel.

Statistiksajterna är framför allt ett 2010-talsfenomen och tillgången till statistik inom fotbollen har ökat exponentiellt de senaste tio åren. Det fanns naturligtvis statistik även förut men inte alls i samma utsträckning och inte alls med samma variation och detalj. Det är på sitt sätt en fullt naturlig utveckling över tid, en industris framväxt. Men det känns ändå både rimligt och naturligt att ställa frågorna varför och varför just nu?!

Att framväxten av fotbollsstatistiken är en funktion av själva fotbollen känns som ett realistiskt och intuitivt antagande. Och vad som för ganska precis tio år sedan hände i fotbollen var Barcelonas framväxt, med Pep Guardiola, som ett av tidernas bästa och definitivt sin eras mest definierande fotbollslag. De stod som det uppfattades för en ny typ av fotboll som ständigt och jämt diskuterades och debatterades.

Det var alltså i denna mylla som statistiksajterna började mullra igång, och där de började hitta ett utlopp för sina idéer. Och utan att ha gjort någon djupdykning i deras ursprung är det ändå inte svårt att vare sig komma ihåg eller se vad som förmodligen var de drivande frågeställningarna bakom dessa väldiga statistikprojekt, nämligen ”vad gör Barcelona?” och ”vad är det som gör Barcelona bäst?”

Fullt förståeligt så klart, det är så många analysverktyg arbetas fram, en drift att försöka förstå tidens frågor, dessutom fanns det en marknad för allt som kunde tänkas besvara just dessa frågor. Men vad man också måste inse är att med en sådan utgångspunkt fick analysverktygen och statistiken också en mycket tydlig bias där bäst fotboll intellektuellt definieriades och blev exakt detsamma som Barcelonas fotboll.

Nils Brunsson, en av Handelshögskolans gamla professorer, beskrev för många år sedan den här processen. Det klassiska idealet i teoribildning är att forskaren objektivt avbildar verkligheten. Vad Brunsson belyste var hur teoribildning i själva verket var ett slags språkbildande, ett sätt att sätta ord på verkligheten för att kunna beskriva den, vilket i sin tur formar verkligheten. Teorier blev inte bara deskriptiva utan även preskriptiva.

Barcelona blev alltså den statistiska mallen eller normen. Rätt fotboll var den fotboll som höll sig inom mallen och all fotboll som faller utanför normen blev fel fotboll, eller i alla fall inte rätt fotboll. Det hela fick en ideologisk, normativ aspekt som ännu är tydlig i det åsiktsindustriella komplexet, inte minst det svenska. Oklart är bara hur medvetet detta egentligen var och är, av såväl statistikens producenter som dess konsumenter.

Rent konkret är det en mall, en norm eller en bias som märks av på dessa statistiksajter framför allt i vilka mått som över huvud taget existerar för lag och för fotbollsspelare, men också vad dessa mått har för inbördes relativ vikt när de viktas samman till något slags helhetsbetyg. Det är på alla sätt uppenbart att det är en väldigt specifik typ av fotboll som premieras med dessa mått och viktningar, Barcelonas typ av fotboll.

Men som fotbollshistorien har visat oss om och om igen, och som även har visat sig med Barcelonas fotboll, så finns det många sätt att inte bara spela fotboll på utan också att vinna i fotboll på. Det finns inte bara ett rätt och ett bästa sätt att spela fotboll på, i alla fall inte i den utsträckning som de numeriska verktygen vill få oss att tro. Problemet är bara att dessa andra sätt, och dessa andra mått, sällan fångas upp i statistiken.

Det leder till många konstigheter i stort såväl som i smått. Inte minst när experter tiltar eftersom ett lag vinner som enligt dem inte borde vinna, eller rättare sagt inte borde vinna enligt statistiken. Att statistiken möjligen leder dem fel i sitt tänk faller dem sällan eller aldrig in, kanske för att den fångar och bekräftar deras världsbild. Det leder till att resultatets moral ifrågasätts istället för att försöka förbättra sin egen analysmodell.

Andra konstigheter är mer mikro. Som exempelvis att saker som faktiskt händer på planen fullständigt felvärderas. Skott och skott på mål är exempelvis mått som anses som något positivt att ha höga siffror på, men för varje enskilt skott kan det så klart vara så att det tvärtom var ett dåligt beslut på planen. Antal passningar och passningsprocent är andra mått som inte säger något om bidraget till spelet var positivt eller negativt.

Men Barcelona hade ju höga värden på alla dessa mått, och Barcelona var ju åtminstone för en stund bäst i världen, alltså måste det ju vara bra med höga värden på dessa mått, är väl det tyvärr inte mer avancerade än så tänket. Överlag måste naturligtvis konstateras att vad fotbollsstatistiken är väldigt duktig på att ta fram är rena volymmått, men desto sämre på de förmodligen mycket viktigare kvalitetsmåtten, även om det blivit bättre.

Det är så klart fascinerande att ändå se samspelet mellan fotbollen och fotbollsstatistiken och dess respektive och växelvisa framväxt. En av de kanske främsta egenskaperna med Barcelonas fotboll, och det nya den förde med sig, var att den på många sätt framstod som mer intellektuell och mer metodisk. Det är intressant att det verkar ha fått till effekt att även vilja göra fotbollsstatistiken mer intellektuell, mer metodisk och mer analytisk.

Och det är väl egentligen inget fel med det, statistik är som sagt ett bra verktyg att ha tillgång till. Åtminstone så länge man tar statistiken för vad den är, håller koll både på vad den faktiskt säger och även vad den däremot inte säger, utan att tillskriva den status som objektiv sanning. Alla har däremot inte vanan att värdera statistik och alldeles för många använder medvetet statistik selektivt enbart för att ”bevisa” en redan färdig åsikt.

Vetskapen att statistik kan manipuleras måste vara lika gammal som åtminstone Mark Twain. Förståelsen att statistik inte är objektiv i högre utsträckning än andra sätt att uttrycka information bara för att den råkar innehålla siffror borde följa den vetskapen i hälarna.

Peter Hyllman

Är engelsk fotboll på väg ut ur sin mentala istid?

Alldeles nytt är det trots allt inte med fotbollens koppling till mental ohälsa och depression. När den tyske målvakten Robert Enke för snart tio år sedan begick självmord var det en obehaglig påminnelse om vilka uttryck den kopplingen faktiskt kunde ta. Men framför allt de senaste åren har berättelserna om mental ohälsa och depression blivit allt fler, framför allt inom den många gånger så väldigt manhaftiga engelska fotbollen.

Men problemet är naturligtvis betydligt mycket äldre än tio år, som sagt är det kanske bara en fråga om hur mycket det pratats om saken. Men gå bakåt i tiden och det är ju inte precis svårt att se hur mental ohälsa är något som spelare som Paul Gascoigne, George Best med många fler har brottats med och kanske i hög utsträckning förlorat, även om det tog sig ett uttryck som fick många att prata om något annat, kanske sjukt nog bekvämare.

Jag har inte skrivit mycket om mental ohälsa och engelsk fotboll, jag tror ärligt talat detta är det första jag skriver i ämnet. Dels upplever jag det som ett känsligt ämne. Dels är jag att betrakta som fullständigt okunnig i ämnet. Vilket nog är sämsta möjliga kombination att skriva utifrån. Och inte vet jag om jag har något nytt att bidra med, men några tankar har ändå dykt upp i huvudet de senaste veckorna.

Den främsta är kanske den att vi genomgående får ta del av personliga berättelser om kampen mot mental ohälsa. Aaron Lennon berättar om sina upplevelser, Clarke Carlisle har berättat även han, nu senast var det Michael Carrick som berättade om sina problem, med flera. Detta är både bra och väldigt betydelsefullt, gör det mer naturligt att prata om, men riskerar även befästa synen på mental ohälsa som ett rent individuellt problem.

Mental ohälsa är självklarat ett individuellt problem i hög utsträckning, men är lika mycket ett kollektivt problem, i det att dess orsaker många gånger hittas i det kulturella och kollektiva. Kanske är det så att samtalet inte har hunnit komma så långt, men det kan även vara så, som vi ser exempel på i andra sammanhang, att man hellre ser det som ett individuellt problem för att slippa det betydligt besvärligare samtal som följer av att se det som ett kollektivt problem.

Att den moderna (engelska) proffsfotbollen utmanar mental hälsa är givet. Det säger sig självt att all elitidrott på den här nivån, inte minst i världens största sport, innebär en omfattande mental stress. De ständiga kraven på att vinna, de höga insatserna, den sociala pressen på att prestera, konkurrensen från andra som vill ta din plats, i många fall kopplat till förmågan att försörja både dig själv och din familj – det är helt ofrånkomligt.

Det är lika ofrånkomligt att det är en miljö som vissa kommer klara av, och andra inte kommer klara av. Detta kommer aldrig kunna förändras då det är invävt i elitidrottens och proffsfotbollens själva natur. Däremot kanske man ändå kan och måste förvänta sig att det finns stödsystem för detta i engelsk fotboll, att kulturen belyser snarare än befäster problemet, så att de mänskliga kostnaderna i alla fall blir så små som möjligt.

Finns det? Görs det? Det görs självfallet insatser, varenda större klubb med någon som helst självaktning har omfattande hjälp av idrottspsykologer och mentala coacher i sin stab, liksom enskilda åtgärder säkert görs för varje spelare. Det behöver däremot inte säga något alls om klubbens kultur och sociala dynamik, och insatserna riskerar i den jämförelsen bli marginella, liksom de till sist alltid görs utifrån klubbens perspektiv, inte spelarens, inte människans.

Det är frågor som kompliceras av vilka lag och vilka egenskaper i dessa lag som hyllas och i någon mån hjälteförklaras inom den engelska fotbollsmytologin, och vad detta egentligen säger och får för följder på dess sociala och mentala miljö. Många känner så klart till Wimbledons klassiska fotbollslag under 1980-talet, ”the Crazy Gang”, som gick upp flera divisioner till Premier League och till sist även vann FA-cupen. Ett kultgäng och ikoner inom engelsk fotboll.

Kanske är det inte så konstigt att (AFC) Wimbledon FC helgonförklaras inom engelsk fotboll. Dels på grund av vad som därefter hände med klubben. Dels för att många tittar tillbaka på deras enkla och ofta brutala fotboll både med historiens rosenröda ögon och som en slags erinran om något som ändå gått förlorat i engelsk fotboll. Men det var inte bara utåt, mot en gemensam motståndare, som Wimbledon var en brutal klubb. De var minst lika brutala inåt.

Jag valde att börja titta på den här dokumentären från 2014 mycket på grund av vad rubriken antydde, deras stämpel som ”Crazy Gang” och vad jag liksom jag tror de allra flesta har lagt in i den stämpeln, det vill säga deras kollektiva personlighet på planen. Men ju mer jag såg av dokumentären desto mer fångades jag av dess kollektiva kultur internt, och just kopplingen till aktuella frågor om social stress, mental ohälsa och depression.

Det bästa man kan säga om dokumentären är att det är inte frågor den glättar över, och även om den inte direkt kommenterar dem så låter den dem ändå framträda genom spelarnas egna berättelser, som något för tittaren att själv uppfatta. Det gör stundtals nästan ont att lyssna till inte minst John Scales och Terry Phelan, inte minst givet att de ändå pratar med åtminstone 25 års distans till händelse.

John Scales: [”The first thing I’d think about was getting down to the pub and getting away from it, having a drink. Was it conducive to me playing well? Obviously not as an athlete. But at that stage it was a coping mechanism. I remember getting in the car and getting psyched up for training so I would be able to cope for it. The Crazy Gang would swallow me up.”]

Terry Phelan: [“It was like a pack of wolves going out looking for blood. It wasn’t normal. I’ve seen players cry, physically break down. It was a place for me that was really dark for six months, socially and emotionally. As a footballer you have dreams; for six months I had no dreams. I used to sit in my bedroom upstairs, and I’d say, ‘My career is gone, where can I go from here?’”]

En slutsats är självklar av dokumentären. Det är omöjligt att betrakta mental ohälsa och depression inom engelsk fotboll som ett individuellt problem enbart, det är ett kollektivt problem som kräver kollektiva lösningar. Dokumentären handlar om Wimbledon, och det kan ju vara frestande att vilja se det som något unikt för detta Wimbledon, men även om det kanske är en något extrem variant så är det självfallet vare sig något unikt eller antikt inom engelsk fotboll.

Det något paradoxala med dokumentären är att Wimbledon var ett utifrån sina förutsättningar väldigt framgångsrikt fotbollslag. Kanske var metoderna nödvändiga för detta, även om det låter som både en förenkling och en efterhandskonstruktion. Det finns säkert de som anser att den mentala kostnaden var ett pris värt att betala. Problemet är att det så väldigt sällan är de som anser detta som också var de som faktiskt betalade priset.

Det positiva i utvecklingen är att mental ohälsa inom engelsk fotboll åtminstone inte längre är något man absolut inte pratar om. Och så länge man pratar om frågorna finns i alla fall en slags medvetenhet om dem, och framför allt behöver inte längre de som kämpar med detta känna sig riktigt lika ensamma längre. Vilket jag bara kan förmoda är något som får problemen att kännas ännu värre.

Det är frågor som får allt större utrymme inom engelsk fotboll. Den som exempelvis undrar vad det är för plotter intill spelarnas tröjnamn i Football League så är det alltså en symbol för en kampanj mot just mental ohälsa. Men, som förhoppningsvis framgår med den här bloggen, kanske måste det större perspektivet också vara att reflektera en gång extra över vilka kvaliteter och egenskaper i klubbar och spelare som hyllas och helgonförklaras.

Crazy är exempelvis kanske inte alltid något ensidigt positivt. Ibland är crazy bara crazy.

Peter Hyllman

Portsmouth har sett bättre dagar, men kanske inte sina bästa dagar

Utan tvekan har Portsmouth sett större dagar, dagar som ristat in sig i klubbens historia som oförglömliga ögonblick. Omspelet i FA-cupsemifinalen 1992 mot Liverpool. Den härliga säsongen 2002-03 när Portsmouth vann Football League. Fem år senare när Sol Campbell lyfte FA-cuppokalen mot skyn. Det europeiska cupäventyret säsongen därefter som gav Portsmouth några oförglömliga matcher.

Det var samtidigt dagar och framgångar byggda som på sand. Något som skulle visa sig med förskräckande tydlighet kort därefter när Portsmouth såldes och såldes vidare till ett koppel av bluffmakare och bedragare som skulle sätta klubben på obestånd, få den att rasa genom seriesystemet ända ned i League Two, och sätta klubbens hela framtid och existens på spel. Ett supporterövertagande för fem år sedan skulle rädda klubben.

Portsmouth skådade alltså för inte alls länge sedan ned i avgrunden, ytterst mörk där den bredde ut sig framför deras fötter. Det går därför lätt att förstå varför Portsmouth just nu är en klubb som studsar av glädje och entusiasm igen, efter att precis ha svarat för vad som är Portsmouths bästa säsongsinledning på 57 år, och med 30 poäng på 13 matcher ha gått upp i övertygande serieledning i League One.

Det är kanske inte en så hisnande framgång som att vinna Football League, vinna FA-cupen eller spela i Europa League. Men jämfört med att stirra ned i avgrunden av sin egen existens är det naturligtvis ett enormt framsteg. Dessutom, till skillnad från flera av klubbens tidigare framgångar, är klubben inte längre byggd på sand. Portsmouth står nu för första gången på väldigt länge på fast mark och ett stadigt fundament.

Berömmet för detta måste inte minst riktas till Portsmouth Supporters Trust (PST) som lyckades ta över klubben i dess mörkaste stund. Det var ett supporterövertagande som stabiliserade klubben, fick upp den på rätt köl igen och inte bara lyckades stoppa dess finansiella förfall utan också deras fall i seriesystemet. Portsmouth återfann sina fötter i League Two och 2017 lyckades de även vinna League Two.

Men kanske var det i vad som skedde därefter som PST verkligen visade sin storhet, då styrelsen sade ja till att låta klubben köpas av investmentbolaget Tornante med Michael Eisner som frontfigur. Det hade självfallet varit väldigt lätt för PST att, med tanke på den fortfarande färska historien, blint säga nej till alla köpare. Istället lyckades de lyfta blicken och se vad Portsmouth faktiskt behövde för att fortsätta utvecklas.

Post hoc, ergo propter hoc. Det vore naturligtvis en smal sak att hävda att Portsmouth nu leder League One tack vare Tornante och Michael Eisner och sina nya ägare, eftersom det sker efter uppköpet. Men Portsmouths framsteg och framgång följer en trendlinje som redan hade inletts under PST, även om det inte innebär att det ska blundas för att de nya ägarna har gett Portsmouth både större resurser och en mer professionell struktur.

Grunden hade med andra ord redan lagts, och trendlinjen fanns redan på plats för Portsmouth, men med Tornante har utvecklingen tagit högre fart och trendlinjen börjat peka ännu mer brant uppåt. Vilket visar på en hälsosam symbios och ett uppköp som håller vad det lovar. Vilket måste vara något av en ny upplevelse för Portsmouth, det är inte precis vad de har varit vana vid de senaste tio åren.

Något positivt fotbollsmässigt som ändå kom ur den existentiella krisen i Portsmouth är att klubben till sist lyckades få fart på sin akademi igen. Om inte annat så av det rent praktiska skälet att de inte längre hade råd att värva spelare, alltså fick de fylla ut laget med egna produkter. Jack Whatmough, Ben Close, Bradley Tarbuck, Jed Wallace och Conor Chaplin är spelare som kommit fram de senaste fem åren i Portsmouth.

Jack Whatmough, 22 år gammal, råkar nu samtidigt vara Portsmouths mest långvariga spelare. Ben Close är kvar i Portsmouth även han. Brad Tarbuck släpptes av Portsmouth för några år sedan, Conor Chaplin såldes i somras till Coventry, samtidigt som Wolves för två år sedan värvade Jed Wallace. Ändå ett minst sagt bra facit för en akademi på den nivå som Portsmouth har befunnit sig på under dessa fem år.

Men kanske är det ändå en värvning som har visat sig mest värdefull för Portsmouth den här säsongen. Från Derry City köpte Portsmouth för £100,000 den offensive yttern Ronan Curtis, som gjort stor succé den här säsongen. Sex mål och lika många assists på elva ligamatcher har bidragit stort till Portsmouths framgångar. Curtis har imponerat i sådan utsträckning att han blivit uttagen av Martin O’Neill i Irlands landslag.

Att flytta från League of Ireland och Derry City, med ett publiksnitt om under 2,000 åskådare, till League One och Portsmouth där Fratton Park har en kapacitet om strax över 32,000 åskådare, är naturligtvis ett stort kliv. Ronan Curtis har däremot visat sig kapabel att ta det klivet, och det mesta talar för att Curtis de närmaste åren kommer flytta uppåt i det engelska seriesystemet. Med eller utan Portsmouth.

Andra värvningar har inte gått lika bra. Framför allt fyra lån från EFL Championship har haft mycket liten effekt för Portsmouth. Ben Thompson från Millwall är den som har fått mest speltid. Men de övriga tre spelarna i form av Joe Mason från Wolves, Andre Green från Aston Villa och David Wheeler från QPR har tillsammans bara spelat 167 minuter för Portsmouth i ligan den här säsongen. Där finns betydligt mer att hämta.

Kenny Jackett har skapat ett välorganiserat och defensivt sammanhängande Portsmouth, som klarar av att absorbera motståndarnas anfall. Men vad som framför allt har gjort dem så svåra att stå emot den här säsongen, och som fört upp dem i toppen av tabellen, är lagets offensiva styrka med en väldigt stark anfallstrio i form av Ronan Curtis, den andre forwarden Jamal Lowe, samt rutinerade anfallaren Brett Pitman från Bournemouth.

Mycket talar för att Portsmouth kommer slåss med framför allt Barnsley och möjligen Sunderland om seriesegern i League One och om automatisk uppflyttning till EFL Championship. Det kommer bli en tuff kamp men en glädjefylld och lustfylld kamp för Portsmouths del. Inte alls som den dödskamp som präglade Portsmouth för så sent som för bara fem år sedan.

Portsmouth är på väg tillbaka uppåt i det engelska seriesystemet. Kanske är det inte längre helt osannolikt att vi om några år får se Portsmouth göra Southampton, Brighton och Bournemouth sällskap i Premier League. Att vi redan nästa säsong får se Portsmouth i EFL Championship börjar i alla fall kännas troligt.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa anfallare

Det var rätt länge sedan jag faktiskt gjorde en systematisk genomgång över Premier Leagues bästa spelare för stunden, och därför börjar det kanske bli aktuellt att göra det igen. Inte minst givet att Premier League trots allt förändras rätt rejält varje säsong vad gäller spelarna i ligan. Men också eftersom den här typen av listor är bekväma att ha som måndagsbloggar att skrivas på söndagskvällar.

Det kommer som titeln möjligen antyder bli ett antal sådana här bloggar uppdelade per lagdelar. Det gör det lättare att faktiskt jämföra spelare, gör diskussionen lite mer precis samt gör att vi kommer bort från det här ständiga ofoget att offensiva spelare precis alltid värderas högre än defensiva spelare. Vi får se om jag som avslutning väljer att slå ihop alla listor till en slutlig totallista, men då ändå med mer kött på benen.

Tidsperspektivet är alltid något som ställer till det på sådana här listor. Det är listor tänkta att värdera vilka som är Premier Leagues bästa spelare för stunden, det är alltså inte en lista över vilka spelare som varit bäst of all time. Men inte heller är det en lista över vilka spelare som är bäst den här säsongen. Jag försöker bedöma spelarna som helhet. Man kan säga att jag fäster absolut störst vikt vid nuet utan att helt blunda för det förra.

Här är, enligt mig, Premier Leagues fem bästa anfallare. Och kanske har vi här en av få listor där det nog egentligen inte behöver förtydligas vilka spelare som räknas in inom ramen för listan:

(5) Roberto Firmino, Liverpool

Har under Jürgen Klopp utvecklats från kompetent anfallare till anfallare i världsklass, en spelare som är otroligt betydelsefull för Liverpools framgångar och för Liverpools sätt att spela fotboll. En otroligt hårt arbetande spelare vilket alltid måste beundras för vad det är. Kritiserades ett bra tag för att vara alltför tunn i sitt målskytte, helt enkelt för att vara en lite för svag avslutare. Även om detta är en aspekt där Roberto Firmino verkligen har förbättrats är det kanske fortfarande ändå den delen av hans spel som inte riktigt känns så väldigt imponerande.

(4) Romelu Lukaku, Man Utd

Att Man Utd slutade tvåa förra säsongen är märkligt nog ett försvar som ständigt förs fram till José Mourinhos försvar den här säsongen, liksom andra ställer sig frågande till hur det egentligen gick till. Den förmodligen största anledningen varför Man Utd till sist slutade tvåa. Att Lukaku är en bra anfallare är knappast någon överraskning för någon, han har varit strålande i Premier League i flera säsonger innan han kom till Man Utd. Gör många mål och är viktig i uppbyggnadsspelet, har ett brett register i sitt spel, men skulle behöva bli ännu mera klinisk och effektiv i sitt målskytte, i synnerhet i avgörande lägen.

(3) Harry Kane, Tottenham

Vann skytteligan i Premier League två säsonger i rad innan Mohamed Salahs fantastiska fjolårssäsong bröt sviten, där Kane ändå slutade tvåa. Harry Kane har med bred marginal motbevisat alla småttiga insinuationer om att bara vara ett one season wonder. Otroligt mångsidig i sitt målskytte med förmåga att göra mål på alla sätt, med båda fötterna och med huvudet, på skott från distans liksom i djupled genom straffområdet. En ledare på planen och i laget. Kanske är det i någon utsträckning till och med så att det har börjat förväntas för mycket av Harry Kane, där om han inte avgör matcher på egen hand är det plötsligt något som är fel.

(2) Sergio Aguero, Man City

Börjar bli till åren men visar ändå med jämna mellanrum varför han själv måste ses som 2010-talets genomgående bästa anfallare i Premier League. Få om någon anfallare har likt Aguero förmått kombinera både målskytte av allra högsta kaliber och taktiskt kunnande och smartness i samma utsträckning. En spelare som kan göra mål på alla sätt och som aldrig ger motståndarna en lugn stund. En anfallare av väldigt sydamerikanskt snitt, vilket i dessa dagar sannerligen är högt beröm. Många spådde att Aguero skulle få det kämpigt med övergången till Pep Guardiolas fotboll, istället fortsätter han vara Man Citys viktigaste anfallare, liksom förmodligen klubbens bästa anfallare någonsin.

(1) Alexandre Lacazette, Arsenal

Har haft en väldigt märklig tid under sina cirka 15 månader med Arsenal, men det är kanske inte så konstigt givet att det har varit en väldigt märklig tid för Arsenal i största allmänhet. Någon tillfällighet är det emellertid inte att Arsenal fick ordning på sitt spel så fort Unai Emery upphörde med att starta sin bäste anfallare på bänken och istället gjorde honom till sitt anfalls utgångspunkt. Lacazette har självfallet redan visat vad han kan i Ligue 1 men visade snabbt att han höll måttet även i Premier League med sin strålande kombination av kraft, fart och teknik. Det finns en kreativ och konstruktiv energi hos Lacazette som Arsenal länge har saknat.

Bubbles:

Jamie Vardy, Aleksandr Mitrovic, Pierre-Emerick Aubameyang, Glenn Murray, Marko Arnautovic, Alvaro Morata m fl.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons