Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Arsenal kan inte segla förutan vind mot Atlético Madrid

Det vore lätt att betrakta Arsene Wengers avsked som ett slags misslyckande. Ett kvitto på att något har gått fel, särskilt som vad som hela tiden kändes troligt också blev bekräftat under veckan, nämligen att Wenger i praktiken fick sparken, att det inte var hans egna val att lämna när han nu gjorde. Men i själva verket är det ju på många sätt en stor framgång.

Det är en seger för supporterinflytandet. Det tog betydligt längre tid än vad det rent rationellt kanske borde ha behövt ta, men till sist var det supportrarnas maktmarkering som fällde Arsene Wenger. Hårda protester, halvtomma läktare, rekordlåga förnyanden av säsongsbiljetter, allt detta gav Wengers kritiker och motståndare i styrelsen ammunitionen de behövde att fatta sitt beslut.

Detta skulle ju inte vara möjligt i engelsk fotboll, särskilt inte där klubbarna ägs av anonyma och utländska kapitalister utan någon som helst demokratisk kontroll över dem. Men att engelska klubbar är kommersiellt drivna har inte bara nackdelar för supportrar utan också klara fördelar. Det ger supportrarna ett stort inflytande när de väl förstår att utnyttja det.

Men med inflytande och rättigheter kommer också vissa skillnader. Dealen var måhända underförstådd men ändå rätt enkel. Avgå Arsene Wenger, och ge oss möjligheten att ge dig en värdig avslutning på din tid med Arsenal och hylla dig för allt vad du har gjort och betytt för klubben! Avgå Arsene Wenger, och ge Arsenal möjligheten att fokusera på det viktigaste under säsongens slut!

Det kunde förväntas en extremt känslofylld match mot West Ham i helgen som varit. Istället blev det en rätt tam tillställning. Inte fulla läktare, mycket milda hyllningar av Arsene Wenger, först när matchen faktiskt var avgjord framåt slutminuterna började sångerna om Wenger höras på riktigt. Det var blekt, oväntat blekt, och i själva verket lite sorgligt.

Kanske råder det helt enkelt en disconnect mellan Arsene Wenger och Arsenals supporterbas som helt enkelt inte låter sig lösas omedelbart. Men Arsenals supportrar är skyldiga Arsene Wenger ett värdigt avsked, om inte annat för att de knappast själva är utan skuld i de problem som länge plågat Arsenal, alltför länge såg de själva mellan fingrarna, förnekade och rättfärdigade.

Kanske är det semifinalen mot Atlético Madrid, inte minst kanske kvällens match mot dem, som står i vägen. Sådan betydelse har Europa League fått för Arsenal den här säsongen, möjligheten att ta sig tillbaka till Champions League, det enda de har kvar att uppnå den här säsongen. Så mycket av Arsene Wengers gärning kommer värderas utifrån hur denna gärning avslutas.

Det finns till synes två möjliga utfall, och just inga däremellan. Antingen vinner Arsenal mot Atlético Madrid och tar sig till finalen i Europa League som favoriter att vinna den och ger Arsene Wenger det avsked alla innerst inne förmodligen måste hoppas på. Eller så förlorar Arsenal mot Atlético Madrid varmed all kritik som riktats mot Arsenal och Wenger bekräftas, och avskedet blir ett antiklimax.

Arsenal mot Atlético Madrid är en match värdig Champions League. Det är så klart mest en slags ödets ironi att de båda nu istället befinner sig i Europa League. Atlético Madrid eftersom gruppspelet i Champions League visade sig för svårt. Arsenal eftersom Premier League har visat sig för svårt. Men bara Arsenal behöver vinna Europa League för att ta sig tillbaka till Champions League.

Det klagades på mardrömslottning när semifinalerna lottades. Och visst är Atlético Madrid det tuffaste kvarvarande motståndet i Europa League. Men på samma vis är Arsenal förmodligen också det tuffaste kvarvarande motståndet för Atlético Madrid. Hur som helst, ska man vinna en europeisk cupturnering måste man kunna besegra alla motståndare när som helst.

Något säger mig också att det är en fördel att få möta Atlético Madrid i en semifinal hellre än i en final. Det ger Arsenal mer tid att komma in i matchen och gör matchen mindre till en one-off. Arsenal får börja på hemmaplan, och kan därefter avsluta på bortaplan med ett resultat att spela på, efter att ha känt på Atlético Madrid i en match redan. Borde passa dem bättre.

Det hela förutsätter naturligtvis att Arsenal vinner hemmamatchen mot Atlético Madrid ikväll. Alltså är kvällens match så otroligt viktig för Arsenal och för Arsene Wenger. Men det är också här som Arsenals supportrars ansvar kommer in i bilden. De måste fylla Emirates, de måste göra luften på Emirates elektrisk, de måste göra Emirates till en kokande gryta av energi.

Arsenals supportrar måste helt enkelt tro! De måste släppa cynismen de sedan ett bra tag tillbaka har lagt sig till med som ett slags emotionellt pansar och helhjärtat stödja Arsenal och Arsene Wenger. Ja, det riskerar gå åt helvete, det riskerar göra ont igen, men det är en risk Arsenal och Arsenals supportrar helt enkelt måste ta. Det är en risk alla framgångsrika lag tar.

Att inte göra det vore ett svek mot Arsenal, ett svek mot Arsene Wenger, och i slutänden ett svek mot sig själva. Det vore att inte ge klubben och laget bästa möjlighet till framgång. Det finns inte längre något att protestera mot, att vädra missnöje över. Det man ville uppnå har man uppnått. Det vore att reducera sig själva från supportrar till konsumenter.

Arsenal har alla möjligheter att besegra Atlético Madrid och Arsenal har alla möjligheter att vinna Europa League. Om Arsenal inte spelar som Arsenal har spelat mest under hela säsongen utan istället spelar som Arsenal trots allt kan spela. Kunde de besegra Chelsea i Ligacupens semifinal så kan de självfallet göra detsamma med Atlético Madrid i Europa League.

Ett nödvändigt villkor att kunna lyckas med något här i livet är att först tro att man kan lyckas med det. Arsenal måste tro att de kan besegra Atlético Madrid. Arsenal måste tro att de kan vinna Europa League. Arsenal, varken spelare, ledare eller supportrar, har råd att gå in till den här matchen emotionellt halvgarderade med att de ändå ”visste” att de skulle förlora.

Då kommer Arsenal närmast garanterat förlora mot Atlético Madrid. Dessutom skulle det förta mer eller mindre hela poängen med att Arsene Wenger faktiskt meddelade sin avgång mitt under säsongen, precis lagom inför semifinalerna i Europa League. Så viktigt är Europa League för Arsenal och för Arsene Wengers eftermäle att han valde att göra ett drottningoffer.

Är Arsene Wenger beredd att kasta alla säkerhetslinor överbord och slänga in allt i potten så är det minsta man kan begära av Arsenals supportrar att de gör honom sällskap i båten. Inget lag kan segla förutan vind. Ikväll måste Arsenals supportrar vara vinden i lagets segel. Arsenals supportrar måste visa att de inte bara har inflytande utan också tar sitt ansvar.

Det var deras del i den underförstådda dealen med Arsene Wenger. Han trodde på dem. Det är dags för dem att tro på sitt eget lag igen och att en sista gång tro på honom!

Peter Hyllman

Blackburn är tillbaka i EFL Championship! - och annat smått och gott

Blackburn återvänder till EFL Championship! Den saken står helt klar sedan igår kväll när Blackburn vann bortamatchen mot Doncaster efter ett sent captain’s goal av Charlie Mulgrew. En fin triumf och revansch för Blackburn som förra säsongen åkte ur EFL Championship på två måls skillnad. De gjorde Wigan sällskap ned i League One och gör nu Wigan sällskap upp i EFL Championship.

Med framgångarna har stödet från läktarna återvänt för Blackburn. När de i förra omgången vände 0-1 i halvtid på Ewood Park till vinst med 3-1 mot Peterborough var det bättre stämning än vad det varit på många år. Tony Mowbray har fått god ordning på laget samtidigt som klubben har tagit stora kliv framåt också utanför planen.

På planen har Blackburn alltså precis blivit uppflyttade från League One, fortfarande med god chans att vinna League One. Den dynamiske mittfältaren Bradley Dack har utsetts till League Ones bäste spelare i hård konkurrens inte minst med många spelare i Wigan. Utanför planen har Blackburn samtidigt för andra säsongen i rad utsetts till ”årets familjeklubb”.

Att utses till årets familjeklubb låter ju inte som något som hårda engelska fotbollsklubbar ska tycka är något positivt så klart. Men i själva verket handlar det kanske mest om att göra klubben tillgänglig för så många supportrar som möjligt. Vad krävs då för att utses till årets familjeklubb, rättare sagt vad är det Blackburn har gjort för att utses till årets familjeklubb?

De har i många fall varit rätt kreativa. Vissa initiativ, såsom en familjeläktare i form av Blackburn Rovers Community Trust Family Stand, känns möjligen standard. En Strikers’ Lounge och en FanZone är även det sådant som andra klubbar i olika former har ägnat sig åt. Andra saker är lite mer above and beyond, såsom Rovers kenneltjänst, ett hunddagis, som blivit väldigt uppskattat.

Andra initiativ är direkt nyskapande. Blackburn Rovers har exempelvis inrättat ett så kallat GAME Room, ett rum som är anpassat för barn och ungdomar med autism, olika former av diagnoser och annat som påverkar deras sensoriska intryck. Supportrar med synnedsättning kan samtidigt få särskilda headsets med livekommentering av matchen för en bättre matchupplevelse.

Blackburn Rovers erbjuder även ett halalkök på Ewood Park i samband med match för ett växande supporterskap bland etniska minoriteter. Klubben jobbar även aktivt med att få in yngre supportrar genom subventionerade priser och medlemserbjudanden. Alla initiativ har det gemensamt att återkoppla Blackburn till både alla gamla supportrar och många nya supportrar.

Efter ett årtionde av supporterprotester mot Venkys och klubbens ägare, och en massiv splittring mellan klubben och dess supportrar, är behovet av sådana här insatser fullt förståeligt. Det väcker kanske också en tanke. Att kanske var inte det stora problemet i Blackburn just Venkys som ägare, utan de agenter och de representanter som vägledde dem och länge drev klubben.

Kanske ville Venkys bara äga en engelsk fotbollsklubb och kanske är den främsta kritiken som kan riktas mot dem möjligen att de inte riktigt visste vad de gjorde och därför själva blev en lätt måltavla för olika skojare, lurendrejare och allehanda parasiter mest intresserade av att hitta en payday. Men med Tony Mowbray som manager verkar Blackburn Rovers och Venkys till sist ha hittat rätt.

Blackburn Rovers har hittills under Venkys ägarskap bara upplevt nedflyttning och misslyckanden. Den här uppflyttningen är i själva verket Blackburn Rovers första stora framgång under Venkys ägarskap. Kanske är det att betrakta som ett tecken i tiden. Blackburn Rovers är hur som helst tillbaka där de allra minst måste anses höra hemma – i EFL Championship!

:::

Macclesfield är dessutom tillbaka i Football League!

Detta stod klart redan i helgen när Macclesfield besegrade Eastleigh och därmed säkrade seriesegern i National League. Macclesfield vinner därmed serien i närmast överlägsen stil, och återvänder till Football League och League Two som de åkte ur för sex år sedan.

Det har trots framgången varit en turbulent säsong för Macclesfield. Ekonomiska besvär har resulterat i att spelarna vid ett flertal tillfällen inte har fått sina löner utbetalade, vilket naturligtvis resulterat i konflikter med klubbledningen. Att det är en viktig uppflyttning känns alltså givet.

Men lugnet i stormens centrum har varit klubblegenden John Askey, som spelade för Macclesfield mellan 1984 och 2003, därefter jobbade för klubben som coach, innan han för fem år sedan blev manager. Han har nu guidat Macclesfield tillbaka till Football League.

:::

Macclesfield som därmed slipper National Leagues nya form av playoff. Vi är ju vana vid det gamla, där fyra klubbar möts först i semifinaler och dubbelmöten innan playoff-finalen på Wembley.

Playoff i National League från och med den här säsongen kommer först inledas med kvartsfinaler i form av enkelmöten, där fyran möter sjuan och femman möter sexan, innan vinnarna där möter tvåan respektive trean i semifinalerna, även dessa i enkelmöten.

Detta playoff börjar redan nästa vecka. En omgång återstår av ordinarie säsong i National League.

:::

I EFL Championship vände och vann Derby County dramatiskt igår kväll hemma mot Cardiff City.

Därmed hävde sig Derby County upp på playoff-plats, två poäng före Millwall med två omgångar kvar. Vinsten innebar också en hjälpande hand till Fulham och en allsmäktig press på Cardiff City som nu är piskade att vinna båda sina två sista matcher om de vill vara säkra på uppflyttning.

Hull City (b) och Reading (h). Inte omöjligt, inte heller bergsäkert. Fulham å sin sida möter Sunderland (h) och Birmingham (b). Cardiff City måste nog räkna med att Fulham tar full poäng.

:::

Bayern München mot Real Madrid ikväll. Efter att Liverpool igår kväll tog ett stort kommando i semifinalen måste Bayern München så klart fråga sig om det ens är någon idé att spela om den där finalplatsen.

1982 – Aston Villa
1999 – Man Utd
2012 – Chelsea

Bayern München kan helt enkelt inte vinna finaler mot engelska klubbar. Å andra sidan känner jag på mig att de faktiskt slår Real Madrid den här gången, det börjar liksom bli dags.

Kruxet för Liverpool är så klart bara om Jürgen Klopp kan vinna finaler.

Peter Hyllman

Varför Liverpool inte kommer falla i samma fälla som Barcelona!

Det var två ögonblicksbilder inom relativt kort tid som sade allt utan att behöva säga någonting. Först Francesco Tottis tomma blick på Anfields läktare. Därefter Daniele De Rossis frustrerade kroppsspråk på planen. De båda har ju befunnit sig här förut, för ganska precis tio år sedan, i ungefär samma del av världen, och befunnit sig i helt fel ände av en mäktig fotbollsöverkörning.

Liverpool kan boka finalbiljetterna till Kiev. Detta efter en fotbollsuppvisning som bara något solkades av Romas två reduceringsmål som får åtminstone tankarna att sväva tillbaka till deras bragdinsats mot Barcelona för några veckor sedan. Vi törs däremot säga att Liverpool är i praktiken klara för finalen. Detta törs vi, trots Barcelonas hädanfärd, säga av ett antal olika skäl.

För det första kommer matchbilden i Rom passa Liverpool perfekt. Det är en stor plan som kommer ge Liverpool stora ytor. Roma kommer vara piskade att pressa på framåt vilket kommer ge Liverpool ännu större ytor. Hela Liverpool är byggt just för att maximalt kunna utnyttja en sådan matchbild. Liverpool har dessutom erfarenheten av att ha klarat av detta en gång redan, mot Man City.

För det andra går Liverpool in i matchen i Rom fullt medvetna om risken. De kommer inte gå in till matchen som Barcelona gjorde fullt övertygade om att de redan har vunnit eftersom de är Barcelona och leder med 4-1. Liverpool vet vad som hände Barcelona, kommer påminna sig själva om det varenda minut härifrån till returen, och kommer vara mentalt förberedda på ett helt annat vis.

För det tredje, och det tål kanske bara att viskas så att ingen sätter i halsen, är det kanske också så att Liverpool för närvarande är ett bättre fotbollslag än vad Barcelona är. Det här kommer naturligtvis rubba cirklarna för de som tänker i de alltför vanliga cirkelresonemangen att Barcelona är bäst eftersom de är Barcelona, men på planen finns mycket som ändå talar för tesen.

Returen måste så klart spelas. De två baklängesmålen ger Roma visst hopp, ger definitivt media stort hopp om någon slags bibehållen spänning, de var så klart väldigt onödiga, men kändes på något sätt logiska när matchbilden blev så överlägset till Liverpools fördel att det nästan fysiskt märktes hur spelarna släppte på koncentrationen och började leka fotboll istället för att spela.

Den arrogansen skulle teoretiskt kunna stå Liverpool riktigt dyrt, men som sagt, det kommer helt säkert inte hända. Liverpool kommer inte ramla i samma fälla som Barcelona gjorde, de är helt enkelt för bra för den saken och alldeles för förvarnade. Blixten kommer inte slå ned två gånger på samma ställe. Liverpool kommer spela final, antingen mot Real Madrid eller Bayern München.

Matchbilden hade naturligtvis kunnat bli en annan. Roma hade kontroll på matchen drygt halva första halvlek. Och om Aleksandr Kolarovs skott varit några centimeter lägre, om Loris Karius släpphänthet hade fått det straff den kanske gjorde sig förtjänt av, så hade vi möjligtvis pratat om ett helt annat utfall från den här matchen.

Liverpool hittade just inga spelvägar alls mot ett ytterst kompakt Roma. Men sedan var det som om något knäppte till. I Liverpool, på Anfield, och hos Mohamed Salah. Kombinationerna började sitta, passningarna blev lite modigare, spelarna utmanade sina motståndare lite mer systematiskt, och plötsligt började chans efter chans dyka upp, därefter mål efter mål.

Det var långa stunder under andra halvlek möjligt att med blotta ögat se hur Romaspelarna vittrade sönder och samman på planen. Målvakten Alisson, som länge sett helt dominant ut, såg mer eller mindre förstörd ut sedan Liverpool fått in sitt tredje mål. Hade Liverpool hållit koncentrationen uppe hade matchen kunnat sluta i krokarna runt 8-0.

Nu blev det istället 5-2. Inte på långa vägar riktigt lika bra så klart. Men ändå väldigt bra. Och ett resultat som även det kommer bära Liverpool till final i Champions League, i Kiev, den 26 maj 2018. Alla vägar bär till Rom heter ordspråket. För Liverpool kommer däremot vägen efter Rom bära vidare till Kiev, och mot en hägrande sjätte Champions League-titel.

Om nu Jürgen Klopp bara kan få någon ordning på den där finalhoodoon han har lagt sig till med.

Peter Hyllman

Liverpool axlar favoritskapet i semifinalen mot Roma

Det gjordes en förhållandevis stor sak efter Tottenhams förlust mot Man Utd hur Tottenham har misslyckats i mängder av semifinaler i rad. Räknenissarna kom snabbt fram till att det var åtta raka FA-cupsemifinaler som Tottenham därmed har förlorat, ända tillbaka till tidigt 1990-tal, något som enligt den kanske inte alldeles självklara logiken skulle visa hur Tottenham inte riktigt var några vinnare i sådana här sammanhang.

Liverpools semifinalfacit är ett helt annat, åtminstone i Champions League, eller i Europacupen, eller vad man nu väljer att kalla turneringen som oavsett namn ändå är exakt samma sak. Liverpool har inför kvällens semifinal mot Roma redan spelat nio semifinaler i Champions League och vunnit sju av dem, ett minst sagt imponerande facit. Liverpool verkar onekligen vara vinnare i dessa sammanhang, inte minst eftersom de dessutom vunnit fem av dessa sju finaler.

Det råder någon slags fundamental oenighet runt hur Liverpool egentligen ska betraktas inför dessa semifinaler. Vissa vill se dem som favoriter, vissa vill se dem som underdogs, vissa verkar inte riktigt vilja bestämma sig utan vill kunna se dem lite hur som helst beroende på vad som för stunden passar bäst. Det enda som verkar vara rätt givet var att Roma åtminstone ansågs som bästa möjliga lottning i semifinalen för Liverpool, jämfört med alternativen.

Rent ekonomiskt borde Liverpool betraktas som stora favoriter. Åtminstone om vi använder samma logik som Liverpool och deras supportrar själva använder när de motiverar varför andra klubbar har fördelar framför dem. Roma har den överlägset lägsta lönebudgeten av de fyra klubbar som deltar i dessa semifinaler, Liverpool har en lönebudget som motsvarar 166% av Romas, utan att det belastar klubbens ekonomi alls i samma utsträckning.

Sportsligt är det däremot betydligt mycket mer oklart, och att jämföra ekonomiska förutsättningar mellan klubbar från helt olika länder och olika marknader är alltid vanskligt, även om många försöker. Men Roma har en mycket talangfull spelartrupp med spelare som Radja Nainggolan, Alisson, Kevin Strootman, Daniele De Rossi, Edin Dzeko, Cengiz Ünder med flera. Det är inga dussinspelare och det är sannerligen inget dussinlag.

Roma har redan visat det den här säsongen. De går kanske inte fantastiskt bra i Serie A men de går desto bättre i Champions League. De vann sin grupp före både Chelsea och Atlético Madrid, och de slog naturligtvis ut Barcelona i kvarten på ett minst sagt makalöst sätt. De visade inte minst mot Chelsea på Stamford Bridge att de knappast låter sig skrämmas av bortaplan och flera spelare är bekanta både med engelsk fotboll och med Anfield.

Men Liverpool och Roma har kanske det gemensamt inför semifinalen att båda två känns som utpräglade hemmalag. Åtminstone att hemmaplan kan komma att visa sig få en mycket avgörande betydelse. Både Liverpool och Roma vann i praktiken sina kvartsfinaler inför en kokande hemmapublik. Liverpool genom att avrätta Man City med 3-0 på Anfield. Ett chockerande resultat, men inte ens i närheten av lika chockerande som när Roma gör 3-0 på Barcelona på Olimpico.

Frågan är alltså kanske den vem av de båda klubbarna som bäst kommer kunna utnyttja sin hemmaplan i den här semifinalen. Roma kanske kan tänkas ha en fördel av att få avsluta semifinalen på hemmaplan. Liverpool har å andra sidan den fördelen att få börja på hemmaplan och ge sig själva ett bra utgångsläge, att Roma förlorar med 1-4 borta mot Barcelona tyder kanske också på att de inte är det mest stabila bortalaget.

Båda klubbarna lär ha den fördelen jämfört med kvartsfinalerna att vara helt och fullt medvetna om den här dynamiken. Att Liverpool kan vara ruggiga hemma på Anfield är förvisso känt. Men få kunde väl kanske föreställa sig att Roma skulle vara så heta på sin hemmaplan. Liverpool har åtminstone den fördelen att katten är lite ur säcken i det avseendet nu, de kommer oavsett utgångsläge kunna åka förberedda till Rom och returen.

Försvarsspelet är något båda klubbarna brottas med. Jag inbillar mig ändå att detta kommer tala till Liverpools fördel. De börjar på hemmaplan och kan ge sig själva ett bra utgångsläge. Väl i Rom har de ett spel, en taktik och spelare som lämpar sig alldeles utmärkt för att utnyttja motståndarnas defensiva brister, i synnerhet om de faktiskt måste jaga ett resultat. Det var ingen överraskning när det lyckades utmärkt mot Man City, det vore ingen överraskning här heller.

Mycket av förhandssnacket kommer naturligtvis handla om Mohamed Salah, årets spelare enligt spelarna i Premier League! Dessutom med förflutet i just Roma, varifrån han inför säsongen kom till Liverpool. Salah kommer helt säkert ha en viktig roll att spela i dessa semifinaler, men andra spelare kommer visa sig vara minst lika betydelsefulla för Liverpool, såsom Roberto Firmino, Sadio Mané och, skulle jag kunna tänka mig, Alex Oxlade-Chamberlain.

Varken Jürgen Klopp eller Eusebio Di Francesco kommer utses till årets tränare i sina respektive ligor. Vilket de kanske heller inte borde, även om Di Francesco kanske kommer kunna göra ett rätt bra case för den saken om han tar Roma hela vägen till Champions League-final. Ett väldigt intressant tränarnamn som när han lämnar Roma borde vara intressant för både en och annan engelsk klubb som vill visa någon slags ambition.

Om Jürgen Klopp tar Liverpool till Champions League-final, vilket nu kanske ändå får betraktas som troligt, och än hellre om han skulle vinna Champions League med Liverpool, vilket åtminstone inte är på något sätt omöjligt, borde inte han då själv ha ett väldigt bra case att kunna utses till årets tränare i England? Det vore självfallet en enastående bedrift. Priset kommer i och för sig redan vara utdelat när så sker, men bortsett från det så varför inte?!

Liverpool har inte för vana att förlora semifinaler i Europacupen eller i Champions League. Historien ger oss inte riktigt någon tydlig tendens. De förlorade sin allra första semifinal, mot Inter 1964-65, och de förlorade sin allra senaste semifinal, mot Chelsea 2007-08. Däremellan vann de samtliga. Roma har å sin sida aldrig spelat semifinal i Champions League, däremot i Europacupen, och har knappast positiva erfarenheter från slutspel på engelsk mark.

Mycket talar med andra ord för Liverpool i den här semifinalen mot Roma. På så vis är det en något annan dynamik än det var i kvartsfinalen mot Man City, där de var så tydliga underdogs. Det finns på sätt och vis mycket mer att förlora för Liverpool nu, det blir om inte annat så ju närmare slutet man kommer. Men det finns också så väldigt mycket att vinna. Framför allt den tanken måste Liverpool ha med sig i bakhuvudet till semifinalen och till kvällens match.

Liverpool spelar semifinal i Champions League och gör det som favoriter. De som raljerat om Liverpools framsteg under Jürgen Klopp skulle naturligtvis kunna suga lite på den saken.

Peter Hyllman

Hungrigt Everton bör inte anställa en trött Arsene Wenger

Kan Arsene Wenger ta över Everton? Den frågan, som kanske för bara några dagar sedan hade framstått som en orimlighet, har i själva verket blivit aktuell sedan Wenger meddelat sitt avsked efter säsongen från Arsenal samtidigt som Everton ser sig om efter vem som skulle kunna ta över efter Sam Allardyce när väl den här säsongen är avklarad och ihoppackad.

Det känns hur som helst givet att Arsene Wenger inte har för avsikt att avsluta sin karriär, det rimmar inte med vad han har sagt förut, det rimmar inte med vad alla säger som har någon insikt i hans sätt att tänka, och i så fall hade det även framgått av hans uttalande i fredags. Alltså är det kanske mest en fråga om vilka klubbar eller vilka förbund som vore intresserade av hans tjänster.

Gjorde Everton rätt som anställde Arsene Wenger, om möjligheten faktiskt fanns? Jag är tveksam till det. Inte på grund av Wengers duglighet eller något sådant. Men Everton är en klubb som måste satsa framåt och bygga från grunden i början på sitt tänkta projekt, samtidigt som Wenger ofrånkomligen befinner sig i slutet av sin resa. Det är ingen bra match.

Överlag ställer jag mig till tveksam till att Arsene Wenger alls skulle ta över något engelskt klubblag. Han kommer för alltid vara förknippad med Arsenal och vilken klubb i England han än skulle ta över kommer den därför alltid hamna i skuggan av detta livsverk, för alltid som bisatsen i en glittrande managerkarriär snarare än som huvudsaken alla klubbar borde vilja vara.

Profilmässigt, alltså i termer av fotbollsfilosofi och spelidé, vore Arsene Wenger kanske helt rätt för Everton å andra sidan. Ett Everton som behöver bli lite mer ambitiösa, lite mer modiga och lite mer frisläppta än vad de långa stunder har varit den här säsongen, inte minst under Sam Allardyce. Everton är en klubb som strävar efter att vinna, inte bara undvika förlust.

Det är en syn Sam Allardyce inte riktigt verkar dela, vilket kanske överraskar precis ingen. Everton var en enda röra när han kom till klubben, menar Allardyce, vilket möjligen kan vara sant men knappast på något sätt motiverar Allardyces egna tillkortakommanden eller taktiska direktiv. Klart är hur som helst att han knappast har övertygat vare sig styrelse eller supportrar om sin briljans.

Mycket landar i synen på fotbollen. Everton har sedan Sam Allardyce tog över klubben mött Chelsea, Man Utd, Man City och Liverpool hemma på Goodison Park. Över samtliga dessa fyra matcher har Everton mäktat med endast ett enda mål och, förmodligen betydligt värre, endast tre skott på mål. Vilket vittnar mer om bristande ambition än om bristande kvalitet.

Framför allt derbyt mot Liverpool var något av nådastöten för Everton och för Sam Allardyce. Liverpool kom kraftigt reservbetonat till Goodison Park, med tankarna helt och hållet på returmatchen mot Man City i Champions League, men Everton kunde ändå inte riktigt utmana dem, ville till synes ändå inte riktigt utmana dem. Hellre undvika förlust än att försöka vinna.

Eller kanske var det senast mot Swansea. En match där Everton mer eller mindre får ledningen till skänks, men istället för att ta över matchbilden väljer Sam Allardyce att byta ut Yannick Bolasie mot en mittback, tänka defensivt och försvara sig djupt. Kvitteringen visade sig bara vara en tidsfråga. Ett Everton som inte längre har något att förlora såg till att förlora även när de inte förlorade.

Om vi förlorar så är det jag som får ta skiten, menar Sam Allardyce. Mänskligt förståeligt synsätt på sätt och vis, men inte ett tillräckligt synsätt för en klubb som strävar efter att utmana toppen i Premier League, inte enbart att hålla sig kvar i Premier League. En klubb som ska lyckas med att utmana toppen måste våga acceptera en viss grad av kalkylerad risk.

Everton och Sam Allardyce är alltså inte heller någon bra match. Allardyce anställdes egentligen av endast en handfull skäl varav inget egentligen talar till hans fördel. Andra klubbar nobbade deras propåer, klubbledningen lyckades inte enas om en specifik kandidat så Allardyce blev kompromissen, och mest för att undvika ett worst-case scenario med en hotande nedflyttningsstrid.

Det är knappast någon bra grund från vilken att bygga vidare. Och att Everton knappast har för avsikt att jobba vidare med Sam Allardyce demonstreras helt tydligt av att de i en enkät till ett brett urval av sina egna supportrar ber dem betygsätta sitt förtroende för Allardyce som manager. Knappast ägnat att sprida eller uttrycka något förtroende för Allardyce, snarare underminera det.

Sam Allardyce vet förmodligen åt vilket håll detta barkar. Farhad Moshiri, Evertons ägare, kommer vara på matchen på Goodison Park ikväll mot Newcastle, och Allardyce har uppmanat Moshiri att förtydliga sin inställning gällande hans framtid i klubben. Det mesta talar för att Moshiri också kommer göra den inställningen väldigt tydlig under de kommande månaderna.

Flera managernamn snurrar runt Everton. Unai Emery är ett sådant namn som onekligen vore ett väldigt spännande val. Mest av allt går pratet runt Paulo Fonseca, med erfarenhet från Portugal och inte minst från två år med Shakhtar Donetsk, som han inte minst den här säsongen tog till slutspel i Champions League, slog ut Napoli och spelade en jämn åttondelsfinal med Roma.

Den gemensamma nämnaren med dessa namn är däremot att det handlar om unga och hungriga managers. Arsene Wenger vore på alla sätt raka motsatsen till detta. Det bästa som skulle kunna sägas om den saken vore att Wenger hade något slags revanschbegär efter hur det slutat med Arsenal, men det skulle ändå kännas mest som en prestigeanställning.

Det skulle möjligen snabbt göra Everton stora by association. Men det går inte att räkna med att det är vad som på längre sikt faktiskt är vad som kommer göra Everton stora på riktigt. Om Arsene Wenger vill vara kvar i engelsk fotboll på ett sätt som passar ihop med där han befinner sig i sin karriär så har han kanske bara att vänta på vad som känns som en av sommarens självklarheter.

Nämligen att England gör fiasko i VM. Alternativt drar han alla vid näsan en sista gång och tar över Sunderland.

Peter Hyllman

Det finns inga försvar för Chelseas eller Southamptons anfall

Vi föreställer oss att Southampton åtminstone trotsar oddsen något den här eftermiddagen och vinner FA-cupsemifinalen mot Chelsea. Samma Chelsea som de för bara någon dryg vecka sedan hade 2-0 på hemma på St Mary’s innan de tappade matchen till 2-3. Kommer de då behöva ställas inför den lika absurda som hypotetiska frågeställningen vilken match de egentligen helst hade vunnit?

Förlusten mot Chelsea kan mycket väl vara den som i praktiken skickar Southampton ur Premier League. Matchen i eftermiddag handlar alltså om FA-cupen. Den enda större titel Southampton faktiskt har lyckats samla på sig under sin långa historia. Detta efter den sensationella vinsten mot Man Utd 1976, då Southampton fortfarande spelade i den engelska andradivisionen.

Chelsea och Southampton är olika på många olika sätt. Den ena klubben en av de moderna engelska storklubbarna, tillika den mest framgångsrika engelska klubben av dem alla under den senaste tioårsperioden. Den andra klubben av betydligt mer blygsam storlek, som så sent som under det här årtiondet har spelat sin fotboll i League One, den engelska tredjedivisionen.

Men här och nu finns även likheter mellan Chelsea och Southampton. Båda lagen håller på att avsluta svåra och besvärliga säsonger som kan visa sig få avgörande sportsliga och ekonomiska konsekvenser. Chelsea under strecket som tar dem till Champions League. Southampton å sin sida under strecket som tar dem till EFL Championship. Båda klubbarna hade väntat sig mycket bättre.

Även bland orsakerna hittar vi vissa uppenbara likheter. En stor del av både Chelseas och Southamptons problem under säsongen har varit otydlighet och brister i det egna lagets anfallsspel, mer konkret att inget av lagen har lyckats hitta någon riktigt bra lösning på sin centrala anfallarposition. Detta trots att både Chelsea och Southampton sannerligen har försökt.

Alvaro Morata kostade Chelsea närmare £60m och även om han inte har varit helt och hållet dålig så har han heller inte varit särskilt bra, och vad värre är så har han blivit successivt sämre ju längre säsongen bokstavligt talat har lidit. Han har inte hittat riktigt rätt i Chelsea och kontrasten mot hur Chelsea har sett ut med först Didier Drogba och sedan Diego Costa belyser skillnaden.

Guido Carrillo kostade knappast så mycket när Southampton värvade honom i januari som en slags en gång för alla-lösning på sitt anfallsproblem. Mauricio Pellegrino känner väl till anfallaren från sin tid i Estudiantes, och det här var helt och hållet hans värvning. Men Carrillo har ännu inte gjort ett enda mål, och en dryg månad senare har Pellegrino fått sparken av Southampton.

Det vore samtidigt fel att reducera ned problemet enbart till enskilda spelare och individer. Problemet är systematiskt för både Chelsea och Southampton, vilket märks i Antonio Contes ofta misslyckade försök att spela med så kallad falsk nia utan någon ren anfallare, och som märks i Southamptons misslyckade försök med multipla anfallare, utan att riktigt kunna bestämma sig för någon.

Det har inte minst i Southamptons fall blivit något parodiskt. Charlie Austin, Shane Long, Manolo Gabbiadini och nu Guido Carrillo, anfallare efter anfallare värvas men ingen hittar rätt. Kanske eftersom Southampton har bytt managers i ungefär samma utsträckning. Samtidigt säljs Jay Rodriguez till West Brom och gör fler mål för dem än alla dessa anfallare tillsammans för Southampton.

Chelseas smala räddning, åtminstone från ett mer omfattande fiasko, har varit att Alvaro Morata trots allt har gjort sina mål under säsongen samtidigt som övriga offensiva spelare, såsom Eden Hazard och Willian, även de har bidragit med fler mål än Southamptons motsvarigheter. Delvis en konsekvens av att Chelsea är ett starkare fotbollslag rent allmänt naturligtvis.

Det talar självfallet för Chelsea den här söndagen. Det finns övriga frågetecken att placera efter Southampton. Kommer deras osäkra status i ligatabellen störa dem inför den här matchen, eller kan de istället släppa tanken på den? Vilken effekt kommer det förödande tappet mot just Chelsea för en dryg vecka sedan ha på dem, uppträder de demoraliserat eller revanschlystet?

Ger förra helgens match Southampton känslan inför dagens match att de inte kan vinna eller tvärtom att de mycket väl faktiskt kan vinna? Svaret på den frågan kommer påverka matchbilden i dagens FA-cupsemifinal mellan Chelsea och Southampton i hög utsträckning. Om det första så blir detta en formalitet för Chelsea. Om det andra så blir det rejäl match om saken på Wembley.

Om Southampton skulle vinna mot Chelsea så kan det mycket väl visa sig bli så att de hamnar i den smått bisarra situationen att gå ut och spela FA-cupfinal efter att de faktiskt har blivit nedflyttade. Vilket måste vara en psykologiskt mycket märklig situation att befinna sig  i. En situation som Middlesbrough var sist med att befinna sig i så långt tillbaka som 1996-97.

Vilka som än vinner ikväll så väntar alltså Man Utd i FA-cupfinalen. Ett Man Utd som knappast behöver be om ursäkt för sin vinst mot Tottenham, även om det såg farligt ut under matchens drygt första kvart. Väl därefter fick Man Utd tag på matchen och genomförde den sedan på ett bra sätt, välorganiserat och med god kontroll över matchbilden.

Tottenham ser å sin sida något tröttkörda ut och det är omöjligt att inte drabbas av misstanken att Harry Kane har stressat tillbaka alldeles för tidigt från sin skada, i så fall av okänd anledning. Kritiken mot Tottenhams titellöshet kommer däremot fortsätta, och även om en förlust mot Man Utd knappast kan kallas för ett bottle job, så finns frågetecken både kring spelare och Mauricio Pochettino.

Det kan hävdas att Tottenham har gjort framsteg den här säsongen också jämfört med förra säsongen. Men de hade verkligen behövt vinna FA-cupen för att hugga den saken i sten och ställa det bortom allt tvivel.

Peter Hyllman

Sexton managers som kan ersätta Arsene Wenger i Arsenal

Om gårdagen ofrånkomligen behövde handla om Arsene Wengers avsked och om att minnas och hylla dennes stora och bestående arv inom engelsk fotboll så vrids blickarna härifrån oundvikligen mot morgondagen. Nämligen vad det rent konkret betyder för Arsenals närmaste framtid och, ännu mer konkret, vem som kommer att ersätta Arsene Wenger.

Nyheten om Arsene Wengers avsked möttes med sentimentalitet, med tomhet och med ledsamhet. Fullt naturligt så klart, givet Wengers framgångar med Arsenal, betydelse för dem och inte minst det faktum att Wenger för många Arsenalfans har varit deras ende manager i hela deras liv eller åtminstone hela deras vuxna liv. Det är det enda man känner till.

Ändå var det dubbla känslor, för där fanns även glädje och lättnad. Och de som möjligen har varit lite osäkra på hur illa det egentligen har stått till med Arsenal under Arsene Wenger under de senaste fem-tio åren har plötsligt fått ett exakt mått på det i den känsla av glädje, lättnad, lätthet och optimism inför framtiden och nästa säsong som plötsligt bubblade upp inombords.

Det bör inte råda något tvivel om att det var Arsene Wengers beslut att nu ta farväl av Arsenal. Det bör inte heller råda några rimliga tvivel om att det var ett beslut inte fattat av egen fri vilja. Wenger gick för att slippa bli tillsagd att gå, vilket var bästa sättet för alla. Missnöjet med resultaten, manifesterat i tomma läktare och rekordlåga förnyanden av säsongsbiljetter, var dödsstöten.

De närmaste veckorna kommer präglas av rykten och rapporter. Arsenal kommer ägna dessa veckor åt att sondera terrängen av många olika möjliga kandidater, värdera deras intresse, tillgänglighet och lämplighet. Utifrån vilket de därefter fattar sitt beslut. Värt att hålla i huvudet är att detta inte är detsamma som att alla kandidater faktiskt erbjuds jobbet. En distinktion inte alla klarar av.

Arsenal måste vara ”bold” i sitt sökande efter efterträdare till Arsene Wenger, menar Ivan Gazidis. Vilket självfallet kan betyda precis vad som helst och vem som helst. Arsene Wenger var en extremt ”bold” anställning när det begav sig och hade varit det idag också. Men även att gå efter ett av kontintentens stora managernamn vore naturligtvis ”bold” det med, fast på ett annat sätt.

Redan snurrar det många namn runt Arsenal, med varierande grad av sannolikhet och långsökthet, och här tänkte jag försöka mig på att sammanställa dem, sortera in dem i olika kategorier, och rangordna dem i termer av lämplighet för Arsenal. En övning som naturligtvis utgår från en specifik uppfattning om vad Arsenal faktiskt bäst behöver.

DE UPPRIKTIGT KORKADE KANDIDATERNA

(16) Mikel Arteta. Har tydligen ett riktigt fotbollshuvud och har imponerat i Pep Guardiolas tränarstab. Men det är så klart mil från den saken och att ta över som manager för en engelsk storklubb, inte minst då att ta över efter Arsene Wenger av alla. Inte redo för uppgiften.

(15) Thierry Henry. Ikon i Arsenal naturligtvis och något mer erfarenhet än vad Mikel Arteta kan sägas ha. Men let’s face it, det är inte precis så att Thierry Henry briljerar med sitt fotbollskunnande i TV-studion, och det här vore minst lika dumt som om Man Utd hade anställt Ryan Giggs.

(14) Patrick Vieira. Det bästa valet av dessa tre interna kandidater, vilket det ju handlar om. Vilket inte nödvändigtvis betyder att det är ett bra val. Även Vieira har tunt med erfarenhet som tränare, framför allt på den här nivån, och framför allt känns som om Arsenal behöver tänka framåt, inte bakåt.

DE UNGA OCH DUMMA KANDIDATERNA

(13) Eddie Howe. Har gjort ett strålande jobb med Bournemouth och har vid flera tillfällen ryktats som Wengers efterträdare. Det vore självklart rent psykologiskt bara ett sätt att försöka anställa Wenger igen så att säga, att upprepa tricket som funkade för drygt 20 år sedan. Howe saknar erfarenheten.

(12) Thomas Tuchel. Har pratats om i anslutning till Arsenal länge. First things first, Tuchel kommer det sannolikt inte bli, då han verkar tingad av PSG. Men det är kanske bara bra, Tuchels namn är större än hans meritförteckning, och blev det gräl i Dortmund så riskerar det bli gräl även i Arsenal.

(11) Brendan Rodgers. Verkar uppriktigt intresserad av jobbet, vilket märks när Celtic säger inte stå ivägen för Arsenal om de vill prata med honom. Men är Arsenal intresserade av Rodgers? Har gjort det bra med Celtic och kan engelsk fotboll, men har redan halvsumpat det med en engelsk storklubb redan.

DE INTRESSANTA MEN OSÄKRA KANDIDATERNA

(10) Rafa Benitez. Har lyfts fram på flera håll de senaste dagarna men det är svårt att inte se detta som en förhandlingsploj för Benitez gentemot Newcastle. Vore ett intressant val givet sin erfarenhet av engelsk fotboll och det faktum att Arsenal inte minst har saknat den organisation Benitez alltid har stått för.

(9) Laurent Blanc. Ett namn som har nämnts i flera olika sammanhang och som helt klart har en intressant meritlista. Men jag är alltid misstänksam när en påstått stor tränare plötsligt går utan arbete i ett eller par år som Blanc nu har gjort, och jag ser inte Blanc kunna ge Arsenal den energi klubben behöver.

(8) Unai Emery. Stora framgångar både med Valencia och Sevilla, van vid att jobba med den typ av sportchefmodell som Arsenal nu försöker införa, och inte minst erfaren av att jobba med att utveckla spelare och taktik. Har inte lyckats fullt ut med PSG men det är ju en helt annan best. Oskrivet kort på den här nivån.

(7) Joachim Löw. Förbundskapten i över ett årtionde med ett VM-guld på meritlistan. Det är vad som på samma gång säljer in honom som ett stort namn men också innebär ett frågetecken. Att hoppa från landslagsfotbollen över till klubbfotbollens epicentrum är ett gigantiskt kliv att ta.

(6) Carlo Ancelotti. Kanske inte en tränare Arsenal anställer som ska börja bygga något nytt och väldigt långsiktigt, men söker man en vinnarvan tränare som kan få snabb rullning på Arsenals nuvarande lagbygge kan Ancelotti mycket väl vara en mycket bra kandidat. Men kanske mer cuptränare än ligatränare.

DE SJÄLVKLARA OCH STJÄRNKLARA KANDIDATERNA

(5) Luis Enrique. Hade stora framgångar under några år med Barcelona, och gjorde sig därmed ett stort namn. Ändå en manager som känns lite meh, åtminstone lite osäkert vad han egentligen har att bidra med när han inte råkar ha världens tre kanske bästa anfallare i samma kedja. Anonym innan Barcelona.

(4) Maurizio Sarri. Det nyaste geniet på managerhimlen som har gjort underverk med Napoli. Om man ska tro rapporterna är det däremot ett namn som Arsenal skulle få konkurrens om av Chelsea, om nu Sarri alls vill lämna Napoli eller Italien. Personligen osäker på om ett geni verkligen är vad Arsenal behöver.

(3) Leonardo Jardim. Lyfte tillfälligtvis Monaco till ett av Europas bättre fotbollslag, innan mer eller mindre hela laget såldes vidare. Kombinerar bra defensiv med en flödande offensiv och en manager van vid att göra det mesta med begränsade resurser och med unga spelare. Passar Arsenalmallen perfekt.

(2) Antonio Conte. Om vi utgår från vad precis alla tar för givet att Conte inte kommer vara kvar i Chelsea efter säsongen så vore detta en perfekt anställning för Arsenal. Bevisat orädd att ta över efter managerlegender, en intensiv och taktiskt krävande manager som är allt vad Arsenal så länge har behövt.

(1) Massimiliano Allegri. Kronjuvelen på den europeiska tränarhimlen som inte redan befinner sig i Premier League. Taktiskt skicklig och flexibel, disciplin och organisation med vinnarvana, kan uträtta stora saker med Arsenal. Förutsätter att han vill lämna Juventus och letar nya utmaningar.

Peter Hyllman

Varken Tottenham eller Man Utd har råd att tacka nej till FA-cuptiteln

Det har varit mycket prat inför dagens FA-cupsemifinal. Å ena sidan José Mourinho som har vunnit fler titlar genom åren än han vet vad han ska göra av dem som ändå verkar känna ett behov av att berätta för alla som måste lyssna att han vet hur man vinner titlar. Å andra sidan Mauricio Pochettino som ännu inte har vunnit en enda titel som ändå vill berätta varför det inte är viktigt att vinna vissa titlar.

Men nu är det färdigpratat. Tottenham och Man Utd drabbar samman i en FA-cupsemifinal på Wembley. Ett lag måste vinna, ett annat lag måste utan vidare pardon förlora. Bara vinnaren kan ta sig till FA-cupfinal. Bara vinnaren kommer fortfarande ha någon chans att vinna någon titel över huvud taget den här säsongen. Förloraren kommer ofrånkomligen vara resignerade att lämna den här säsongen tomhänta på titlar.

I sak kan man mycket väl hävda att Mauricio Pochettino har alldeles rätt. Han har så klart inte fel när han konstaterar att en FA-cuptitel inte kommer förändra Tottenhams situation i någon avgörande mening. Det är inte FA-cuptitlar som håller Tottenhams lagbygge samman och tar Tottenham vidare som klubb, lika lite som FA-cuptitlar betydde något fundamentalt avgörande vare sig för Man Utd eller för Arsenal de senaste säsongerna.

Men fotbollen är emotionell i minst lika utsträckning som den är rationell. Att vinna titlar, oavsett vilka titlar, betyder något för supportrarna, det betyder något för spelarna och det betyder något för klubben. Det är inte minst ett kvitto på lagets framsteg och ett löfte om att fler och andra titlar väntar. Bara för Tottenham att slippa den återkommande synpunkten att de aldrig vunnit en enda titel vore kanske värt sin vikt i silver.

Det går så klart också att ha invändningar i sak mot Mauricio Pochettinos resonemang. Framför allt den att framgång föder framgång, och att uppnå det som Pochettino faktiskt menar är viktigt, det vill säga konkurrera om och vinna ligatitlar och europeiska cuptitlar, kan behjälpas av att laget faktiskt vinner något tillsammans och delar den kollektiva erfarenheten, även om det bara handlar om FA-cupen. Att bygga vinnarkultur som det brukar heta.

På ett sätt är det även en slags utvärdering över Tottenhams framsteg under Mauricio Pochettino det senaste året. Tottenham förlorade för exakt ett år sedan en FA-cupsemifinal, efter att ha varit det bättre laget stora delar av matchen men saknat kylan och erfarenheten i de avgörande ögonblicken. De är nu ett år senare tillbaka i FA-cupens semifinal och måste visa att de har blivit klokare och kunnigare av erfarenheten.

Tottenham har ägnat stora delar av den här säsongen åt att visa att de nu kan hantera de största matcherna. De har under säsongen besegrat Dortmund, Real Madrid, Arsenal, Liverpool och Man Utd på Wembley. Men så kom våren och med dem några förluster. Man City-förlusten kanske inte betydde så mycket på det stora hela, men förlusten mot Juventus sved desto mer, kanske inte minst för att den i sin onödighet påminde så mycket om förlusten mot Chelsea.

Tottenham har ägnat mycket av säsongen åt att visa att de kan hantera de största matcherna, men måste också visa att de kan hantera de mest avgörande matcherna. Där fallerade de i någon mening mot Juventus i Champions League, och är det något hopp Man Utd ändå kan odla inför dagens semifinal så är det kanske just det, att Tottenham drabbas av stundens allvar. De måste rimligtvis hoppas det, givet att Tottenham på sina bättre dagar är det bättre laget.

Möjligen börjar en känsla smyga in att det kan vara lite av sista chansen för den här iterationen av Tottenhams lagbygge. Kyle Walker har naturligtvis redan lämnat Tottenham. I utboxen hittar vi även spelare som Toby Alderweireld och Mousa Dembele, liksom Eric Dier har hintats vara på väg bort åtminstone några transferfönster redan. Runt Harry Kane och Dele Alli snurrar de självklara ryktena och även runt Mauricio Pochettino har det börjat surras.

Här har Daniel Levy ett rejält jobb att stå i med. Och inte har han riktigt gjort jobbet lättare för sig genom att det avslöjades att han har sex gånger bättre betalt än någon annan VD i Premier League. Vilket han säkert är värd givet hur välskött Tottenham är som klubb, och det ska inte heller ses som någon kritik mot fotbollens höga löner. Men det gör det svårare att motivera för de egna spelarna varför de ska låta sig nöja med relativt sett lägre löner.

Tottenham har fördelen att ha haft Wembley som hemmaplan. Det har så klart gjorts viss sak av den omständigheten inför semifinalerna, men det var liksom känt på förhand så det är vad det är, inget att beklaga sig över. Något betonar det kanske det dumma med att FA-cupen kör även semifinalerna på Wembley, det borde vara som förr på annan neutral plan, men det har ju inte i sig något med Tottenhams påstådda fördel att göra.

Det har varit mycket prat inför dagens FA-cupsemifinal. Inte så värst mycket tugg mellan de båda klubbarna eller de båda tränarna, vilket på något sätt har varit uppfriskande. Båda klubbarna spelar om en plats i FA-cupfinalen, om chansen att avsluta säsongen med en fin titel, och därmed kanske även om möjligheten att faktiskt kunna beskriva säsongen som i grova drag lyckad eller, omvänt, möjligen något misslyckad?!

Mauricio Pochettino kanske inte skulle hålla med om den saken, han kanske istället menar att det var viktigare att ta sig till Champions League. Vilket å ena sidan är rätt på sätt och vis. Men om nu Pochettino envisas med att Tottenham ska ses som en storklubb och tänka som en storklubb, så måste han också förlika sig med den svåra sanningen att en storklubb bedöms och utvärderas utifrån en enda sak – titlar!

Det går i det avseendet inte att både äta kakan och ha den kvar.

Peter Hyllman

Fulham är favoriter inför ett playoff de ändå hoppas slippa

Fulham är EFL Championships mest formstarka lag, och befinner sig bara någon eller några poäng nedanför de automatiska uppflyttningsplatserna. Men med bara några få matcher kvar av säsongen finns alltså risken att Fulham än en gång, för andra säsongen i rad, tvingas förbanna en svag säsongsinledning som istället för uppflyttning tvingar dem till ett ovisst playoff.

Fulhams säsong inleddes med en maktkamp mellan i den ena ringhörnan Slavisa Jokanovic och i den andra ringhörnan Craig Kline, Fulhams director of statistical research som genom sin nära relation till Tony Khan, sonen till Fulhams ägare Shahid Khan, fått en alltför stor makt i klubben, i själva verket kontroll över Fulhams hela transferpolicy. Vilket satte honom i direkt konflikt med Jokanovic.

Den maktkampen skulle komma att få sitt slutliga utfall i höstas när Craig Kline utan någon större pardon fick sparken från Fulham. Han hade då hunnit med att blockera ett par viktiga värvningar och svarat för några mindre lyckade. Slavisa Jokanovic gick alltså segrande ur maktkampen. Något som skulle komma att få ett stort genomslag först några månader senare, under januarifönstret.

Januarifönstret såg Fulham göra några riktigt lyckade värvningar, om än de flesta på lån. Matt Targett lånvärvades från Southampton till vänsterbacken, en spelare som skulle ge superlöftet Ryan Sessegnon betydligt friare tyglar framåt. Från Middlesbrough värvades högerbacken Cyrus Christie. Men det var lånet från Newcastle, anfallaren Aleksandar Mitrovic, som verkligen fick alla bitar på plats.

Det var en värvning som länge inte såg ut att bli av. Mitrovic var i själva verket hela tiden på väg tillbaka till Anderlecht, efter att aldrig ha lyckats få Rafa Benitez förtroende som anfallare i Newcastle. Men den flytten gick i stöpet i sista stund och först framåt kvällstimmarna av deadline day blev det klart att Fulham istället lånade den talangfulle men även temperamentsfulle anfallaren.

Med Aleksandar Mitrovic fick Fulham till sist en spelartyp de länge saknat, en referenspunkt som Antonio Conte kanske hade sagt. Fulham har länge spelat EFL Championships bästa och kanske mest tekniska fotboll, med mycket rörelse och passningsspel, men har varit lättviktiga i anfallsspelet, när det gäller att omvandla bollinnehav och målchanser till konkreta mål.

Plötsligt klickade Fulhams spel igång på riktigt. De har under våren tagit flera imponerande skalper. Mot Aston Villa, en väldigt övertygande hemmavinst mot Wolves, mot Sheffield United, mot Derby County, mot Norwich och mot Sheffield Wednesday med flera. En svit av matcher och resultat som har tagit dem inom räckhåll för Cardiff och för automatisk uppflyttning.

Något ironiskt är kanske att de klubbar som till synes har bromsat Fulhams raska marsch mot Premier League är QPR samt Brentford, derbyrivalerna från västra London. QPR genom att hämta upp ett 0-2-underläge på Craven Cottage, och Brentford genom att kvittera till 1-1 i den 94:e minuten senast, ett dråpslag för Fulham i sin jakt på att ta sig förbi Cardiff på andraplatsen.

Återstår för Fulham under ordinarie ligasäsong gör tre matcher på vilka de förmodligen behöver ta nio poäng. Hemmamatch mot Sunderland och därefter en avslutande bortamatch mot Birmingham borde inte behöva innebära några större problem. Värre blir det ikväll när Fulham beger sig till ett tjocksmockat The Den för att ta sig an ett playoff-jagande Millwall.

Nio poäng för Fulham på deras tre sista matcher tvingar Cardiff att ta nio poäng på sina fyra återstående matcher. Tre poäng för Fulham ikväll skulle sätta rejäl press på Cardiff inför deras kommande ligamatcher mot Nottingham Forest på hemmaplan imorgon kväll och borta mot Derby County på tisdag kväll. Förlust där och Cardiff måste gå fullt i övriga tre matcher.

Alternativet är playoff för Fulham, något de hade dåliga erfarenheter från ifjol då de spelmässigt dominerade Reading men ändå lyckades förlora. Även dåliga erfarenheter är så klart erfarenhet, och Fulham då hade just de problem med målskyttet som de den här vårsäsongen verkar ha hittat en lösning på. Playoff vore knappast något angenämt alternativ för Fulham, men heller inte omöjligt.

Fulham skulle gå in som favoriter i ett playoff, även om sådant favoritskap kanske inte alltid betyder så värst mycket just i ett playoff. Men Fulhams förmåga att kontrollera en matchbild med sitt bollinnehav och att skapa och avsluta målchanser ger dem ett övertag på pappret. Fanns det förut en farhåga att Fulham var lite för snälla och trevliga, så är de nu lite skitigare, lite tuffare.

Positivt i det avseendet är naturligtvis även Fulhams radda av vinster mot andra topplag under våren. Aston Villa, Wolves, Sheffield United, Derby County, Norwich, Leeds med flera har samtliga besegrats, motstånd av en kaliber som just väntar i ett playoff. En vinst mot Millwall på The Den ikväll skulle bara vara ännu ett kvitto på Fulhams förmåga att ta sig igenom ett playoff.

Men Fulham hoppas naturligtvis att en vinst mot Millwall på The Den ikväll istället kan få dem att slippa ett playoff, och istället i förlängningen ta dem direkt upp i Premier League.

Peter Hyllman

Arsene Wengers resa från stor förnyare till föråldrad har nått vägs ände

Under sina första tio år förnyade och revolutionerade Arsene Wenger engelsk fotboll från grunden. Under sina sista tio år fick Arsene Wenger se sig själv både omsprungen och frånsprungen av den engelska fotbollen. Arsene Wenger var den store modernisten som fick se den moderna fotbollen han själv skapat svänga i en riktning som istället gjorde Wenger till den store traditionalisten.

Arsene Wengers arv i Arsenal och i engelsk fotboll är gigantiskt. Arsenal var en stor engelsk klubb redan innan Wenger kom till klubben. Men Wenger drog Arsenal skrikandes och svärandes in i 2000-talet, han professionaliserade laget och spelarna, han globaliserade klubbens hela mindset och verksamhet, och i farten var han motorn bakom globaliseringen av Premier League som helhet.

Det har pratats mycket och länge om Arsene Wengers metoder, hur han ändrade och förnyade kosthållning, rehab och matchförberedelser, hur han lade upp träningarna. Men Wengers förändring syntes mer än i bara metoder utan lika mycket i fotbollens större frågor. Vilka spelare som faktiskt värvades, varifrån de värvades, hur Arsenal faktiskt spelade fotboll.

Redan under sin första säsong med Arsenal gjorde Arsene Wenger något som väldigt få klubbar någonsin klarat av, han vann The Double, med vad som mycket väl kan ha varit Arsenals bästa lag under Premier League-eran. Kulmen skulle däremot uppnås sex år senare, när Arsenal återigen vinner ligan, den här gången utan att förlora en enda match – The Invincibles.

Men det skulle också visa sig vara just kulmen. Därifrån bar det utför. Arsenal byggde ny arena för att ge sig själva nya ekonomiska förutsättningar bara för att få se den moderna fotbollens ekonomiska logik vältas över ända. Modernisering, professionalisering och globalisering av den engelska fotbollen attraherade nya ägare, nya storklubbar, nya TV-intäkter och nya kommersiella möjligheter.

Samtidigt som den engelska fotbollsstormen rasade runt omkring honom själv och runt Arsenal höjde sig Arsene Wenger i kraft av sina enastående framgångar över allt detta och blev något som skulle komma att likna en profet i sitt eget hus. ”In Arsene We Trust!” och ”Wenger Knows Best!” löd banderollernas smått religiösa budskap. Med åren skulle banderollerna komma att förändras.

Arsene Wenger drog återigen med sig Arsenal på sitt alldeles egna projekt, på sin egen stora fotbollsidé. Arsenal skulle vara en fotbollsfabrik som utvecklade sina egna spelare, Arsenal skulle vara ett ungt fotbollslag, som spelade fotboll på rätt sätt, som betalade löner helt och hållet på sitt eget sätt. Arsenal med Arsene Wenger som frontfigur skulle göra fotbollen både till konst och politik.

Men idén var rotad i en felaktig och föråldrad omvärldsanalys. Andra klubbar brydde sig intet om Arsene Wengers stora idéer. I Premier League och i Champions League fanns inte längre utrymme att tro på något annat än rena fakta och vissa visioner. Supportrarna svalde länge de fagra orden med löften om en ljusnande framtid. En framtid som däremot aldrig kom.

Det finns ett särskilt raseri reserverat för det som länge har ansetts ofelbart som till sist visar sig ha fel eller göra fel. Kanske grundat i en missriktad känsla av svek. In Wenger they trusted, men han hade inte rätt, han var inte ofelbar, och vägrade alldeles för länge att inse det. Det ligger samtidigt i sakens natur att raseriet är lätt att överdrivas, att få för stora proportioner.

Det vore tragiskt om allt som Arsene Wenger har gjort för Arsenal och för engelsk fotboll skulle glömmas bort eller ens förminskas enbart baserat på hans misslyckanden under de senaste fem eller kanske tio åren. Det har i själva verket varit det mest smärtsamma under de senaste åren när han vägrat inse sin egen dödlighet, hur det riskerade påverka hela hans arv och eftermäle.

Det vore dumt att påstå att när Arsene Wenger nu meddelar att han lämnar Arsenal efter säsongen så sker det i tid. Nej, det borde naturligtvis ha skett för ett bra tag sen redan. Men det sker åtminstone inte alldeles för sent, inte utifrån Wengers perspektiv. Han kommer fortfarande vara mycket mer älskad för vad han har gjort för Arsenal än föraktad för vad han förhindrat Arsenal från att vara.

Arsenals och Wengers saga närmar sig sitt slut. Vi vet inte om sagan avslutas med halva kungariket och levandes lyckliga i alla sina dagar. Det vore något alldeles otroligt vackert om Arsene Wenger fick avsluta sina många år med Arsenal med att vinna Europa League, vinna en europeisk cuptitel, och ta Arsenal tillbaka till Champions League som under många år var hans hela raison d’être.

Vilket inte betyder att Arsene Wengers saga närmar sig sitt slut. Intressant i Wengers meddelande under dagen är inte bara vad som står i det utan vad som där inte står. Till skillnad från exempelvis Alex Ferguson meddelar Wenger inte sin pensionering som manager, bara sin avgång från Arsenal. Vilket naturligtvis kittlar tanken en aning om vad han skulle kunna tänkas göra härnäst.

Med Arsene Wengers meddelande följer naturligtvis också de ofrånkomliga funderingarna om vem som nu tar över efter Arsene Wenger, vem som så att säga ska ersätta det oersättliga?! Nu befinner sig Arsenal så klart inte i samma situation som Man Utd gjorde efter Alex Ferguson, så de kommer inte heller ha alls samma problem med ersättligheten. Alternativen är många.

Ett kapitel i den engelska fotbollshistorien närmar sig sitt slut. Arsene Wenger var en av de stora författarna av detta kapitel. När Wenger nu till sist lägger ifrån sig pennan är det upp till Arsenal att påbörja skrivandet av sitt nästa kapitel i den engelska fotbollshistorien. De kan göra det med glädje, optimism och en god tro på framtiden, som en modern och professionell engelsk storklubb.

Det är också Arsene Wengers arv och eftermäle.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv