Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Tottenhams tio bästa spelare genom tiderna

Fredagar, dessa härliga fredagar. Veckans sista dag när mer eller mindre all meningsfull verksamhet går på sparlåga från och med lunch. När man bara är några få timmar ifrån att få klocka ut och inleda fredagsmyset med tacos, chips och whatever. Och naturligtvis med den nervöst laddade vetskapen att man har en hel lång fotbollshelg framför sig.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Förra fredagen inleddes med Arsenals tio bästa spelare. Den här veckan är det dags för Tottenhams tio bästa spelare, en i stort sett lika tuff uppgift. Genom årtionden har Tottenham haft inte bara några riktigt stora fotbollslag utan desto fler riktigt stora fotbollsspelare. Det enda svårare än att välja ut tio spelare till denna lista är att därefter rangordna dessa tio spelare.

Paul Gascoigne, Jürgen Klinsmann, Ricky Villa, David Ginola, Luka Modric, Gary Lineker med flera. Tottenham har genom åren haft flera enastående spelare i sina led som trollbundit med sina fantastiska egenskaper, men vars tid med klubben av olika skäl varit för kort för att komma med på denna lista. Dessa tio spelare har samtliga passerat den ribban.

(10) Osvaldo Ardiles

Det var en kupp för sin tid. För en billig peng värvade Tottenham en nybliven världsmästare och Ardiles blev en föregångare som den kanske förste utländske stjärnan att värvas till engelsk fotboll. Under cirka tio år efter 1978 var Ardiles en rasande skicklig mittfältare för Tottenham, en nyckelspelare i Tottenhams marsch mot två FA-cuptitlar och UEFA-cuptitel under 1980-talet.

(9) Ledley King

Under en tid när så mycket i Premier League handlade om de så kallade fyra stora klubbarna, var Ledley King en mittback som i status och skicklighet inte stod mittbackarna i dessa klubbar efter. En otroligt betydelsefull symbol som spelare, en ledare som trots väldiga skadebekymmer var med och lyfte Tottenham från mediokritet till Ligacuptitel och till Champions League.

(8) Steve Perryman

Med över 850 matcher för Tottenham är han den spelare som gjort flest matcher för klubben. En oerhört mångsidig spelare som kunde spela mittfältare, mittback och högerback. Ledde som lagkapten Tottenham under några svåra år under 1970-talet tillbaka till toppen av engelsk och europeisk fotboll under 1980-talet, och vars lojalitet till klubben bekräftades av att ha tackat nej till Liverpool.

(7) Pat Jennings

Kanske säger det något om Pat Jennings storhet i Tottenham att inte ens det faktum att han såldes till Arsenal när Tottenham åkte ur gaml Division One kunde sänka honom i supportrarnas ögon, det var som de visste inte hans beslut. Jennings gjorde 13 magiska säsonger i Tottenham under en mycket framgångsrik period och svarade för mängder av magiska insatser.

(6) Cliff Jones

När Gareth Bale klev fram i rampljuset i Tottenham under 2010-talet var han inte den förste trollkarlen från Wales i klubben. Under 1960-talet var Cliff Jones yttermittfältaren som satte skräck i motståndarförsvaren och producerade mål i mängder, en av de främsta spelarna i Tottenhams klassiska 1960-61-lag som vann The Double, Cupvinnarcupen och förgyllde engelsk fotboll.

(5) Gary Mabbutt

Genom 1980-talet och 1990-talet var Gary Mabbutt en formidabel närvaro i Tottenhams backlinje eller på deras centrala mittfält, där han en gång inledde sin karriär i klubben. Med honom som lagkapten och ledare byggde Tottenham flera riktigt bra fotbollslag, och det var med honom som kapten Tottenham 1991 vann sin senaste FA-cup, sju år efter att först ha vunnit UEFA-cupen.

(4) Dave Mackay

Ofta underskattad som föga mer än hard man på Tottenhams mittfält under 1960-talet men var i själva verket mycket mer än så. Muskler, fysik och hårt arbete givetvis, men samtidigt en spelare som förkroppsligade laganda och lagets moral. En bollvinnare på Tottenhams mittfält som på samma gång utgjorde ett stort hot med sina offensiva löpningar in i straffområdet.

(3) Jimmy Greaves

Det har gjorts stor sak av Harry Kanes målrekord som Tottenhams meste målskytt under Premier League. Kane har fortfarande 122 mål att hämta upp på Jimmy Greaves i ligan eller 139 mål totalt, ej inräknat Greaves 124 mål för Chelsea. Gjorde inte bara många mål utan viktiga mål på vägen mot Tottenhams alla titlar under 1960-talet. Kanske Englands bäste anfallare någonsin.

(2) Glenn Hoddle

Anklagelser om att ha varit en lyxlirare riktades ibland mot Glenn Hoddle, men han lyste som mittfältsdirigent både i England och i Europa under en fysiskt betydligt tuffare tid än idag. En passningsspelare och spelfördelare som lyfte hela sitt lag och måste räknas bland Englands mest talangfulla mittfältare någonsin. 110 mål från mittfältet går inte heller att fnysa åt. One of their own.

(1) Danny Blanchflower

Nästan alla klubbar har sin ikon, sin mytomspunne spelare runt vilken sagor vet att berättas. Danny Blanchflower är denne spelare i Tottenham. Blanchflowers ledarskap och spelintelligens var motorn som drev det fantastiska lag som under 1960-talet vann liga- och cuptitlar både i England och i Europa. Så betydelsefull för Tottenhams spel att många såg honom som Bill Nicholsons högra hand.

 

Peter Hyllman

Känsligt och gnälligt när Class of 92 ger sig in i landslagsfotbollen

Class of 92 gjorde under två decennier ett obestridligt avtryck på fotbollen som spelare. Däremot, möjligen med undantag för Gary Nevilles insatser som analytiker i TV, har de inte gjort några större avtryck på fotbollen efteråt. Något som kan vara på väg att ändras med Ryan Giggs som Wales nye förbundskapten och Phil Neville på väg att bli Englands näste förbundskapten för damlandslaget.

Det är samtidigt inte några okontroversiella anställningar. Ryan Giggs har mötts av kritik för att som spelare inte visat något riktigt engagemang för Wales, då i synnerhet för att sällan ha ställt upp på träningslandskamper. Phil Neville å sin sida är ett namn som rivit upp känslor givet att han aldrig haft ett tränarjobb förut och då i synnerhet inte inom damfotbollen.

Brist på erfarenhet skulle förvisso kunna vara något som hålls emot även Ryan Giggs. Han har i själva verket i flera år pratat om sin vilja att pröva sina vingar som manager, utan att någonsin ha kommit till skott. Helt tydligt är att han inte har varit intresserad av att söka sig ned till lägre divisioner, samtidigt som ingen klubb i Premier League har varit intresserad av någon helt oprövad som tränare.

Kan det ha varit en fråga om ren prestige för Ryan Giggs? Kan det ha varit den känsla av självberättigande som verkar vara så vanlig för stjärnspelare i engelsk fotboll, att deras stjärnstatus som spelare också bör ge dem stjärnjobben? Kan det ha varit vad Giggs själv menade att han helt enkelt saknar erfarenheten från annan fotboll än den som spelas i Premier League?

Men hur rimligt är det att en helt oerfaren tränare blir förbundskapten för Wales? Inte för att Ryan Giggs saknar erfarenheter men han har aldrig förut haft något permanent tränarjobb. Men kanske är landslagsfotbollen tvärtom en rätt bra plantskola för unga tränare och kanske är det vår syn på landslagsfotbollen som behöver utvecklas? Kanske är den en bra början, inte ett snyggt slut?!

Det finns också en slags logik med detta. Att vara förbundskapten är inte samma sak som att vara manager. Där finns inte samma ohejdbara tidspress. Att värva spelare är inte något att lägga vikt vid. Allt fokus ligger på taktik, på träning, på laguttagning och på man-management, det vill säga på good old-fashioned coachning, med mer tid till eftertanke. Kanske ett bra ställe att börja på?!

Det är hur som helst inte något nytt för Wales att spela sina kort på oprövade tränare. De gjorde exakt samma sak med Mark Hughes en gång i tiden liksom vare sig Gary Speed eller dennes efterträdare Chris Coleman, som Ryan Giggs nu alltså ersätter, kom med några särskilt innehållsrika meritförteckningar. Andra och större länder har gjort liknande anställningar även de.

Men kännetecknande för brittisk fotboll är denna benägenhet att alltid vilja äta sina unga. Det finns inga garantier för att Ryan Giggs kommer bli någon succé som förbundskapten för Wales, men vilka sådana garantier har Wales någonsin haft? Men inte heller finns det några skäl att redan på förhand utgå från att det inte kan bli bra, åtminstone så bra det nu kan bli för Wales.

I synnerhet inte på grund av något så sällsynt tramsigt som att Ryan Giggs deltog i för få träningslandskamper som spelare. Inte minst finns det ju rätt goda skäl att misstänka att det kanske inte var i första hand Giggs själv som satte stopp för sitt deltagande. Inte heller är det ju så att Giggs någon gång gav sitt land fingret när det var frågan om matcher av betydelse.

Phil Neville som förbundskapten för Englands damlandslag är en betydligt mer klurig proposition. Precis som Ryan Giggs har inte Neville ett enda tränarjobb på sin meritförteckning. Till skillnad från Giggs har Neville aldrig gjort något väsen av att vara intresserad av ett tränarjobb. Vilket självklart inte betyder att Neville inte kunde vara intresserad om ett jobb skulle ramla ned i hans knä.

Vilket alltså är vad som nu verkar ha skett. Något som verkar ha rört upp en hel del känslor bland damfotbollens företrädare i England. På sätt och vis förståeligt då det skulle kunna uppfattas som att ta damfotbollen oseriöst att anställa som förbundskapten en tränare helt utan tidigare erfarenhet. Å andra sidan, är det inte exakt detsamma som Wales har gjort för sitt herrlandslag?

Det är inte så att Phil Neville saknar erfarenhet som tränare eller coach, han har flera coach- och assistentjobb med hög profil på sin meritlista. Än en gång, vad en förbundskapten kanske framför allt ska göra är att formulera taktik, lägga upp träning och matchförberedelser, hantera spelare och ta ut laget. Allt detta är sådant Neville ägnat åren efter sin spelarkarriär åt.

Ett vanligt förekommande argument är att anställningen av Phil Neville vore ett fattigdomsbevis och oförskämt mot andra kandidater med större och längre erfarenhet som tränare inom damfotbollen. Problemet med de som framför den uppfattningen är att de aldrig lyckas göra tydligt vem eller vilka dessa andra kandidater då faktiskt skulle vara, vilket får mig att ana att de inte riktigt finns.

Det pratades ett tag om John Herdman, som varit förbundskapten för Kanadas damer, men Kanada övertygade honom att tacka nej genom att istället göra honom till förbundskapten för Kanadas herrlandslag. Andra kandidater har över huvud taget inte nämnts utöver vaga hänvisningar till några som sagt sig inte vara intresserade på grund av den exponering som följer på jobbet.

Detsamma gäller förutsägbara argument om hur att anställa gamla spelare leder till att talangpoolen begränsas och yngre tränarförmågor ställs åt sidan. Vilket både låter och är klokt i generell mening, men som i just det (här) specifika fallet blir lätt tramsigt och ospecifikt om det inte samtidigt förklarar vem eller vilka tränare det faktiskt är som ställs åt sidan av det konkreta beslutet.

En annan kritik är mer ägnad att göra mig irriterad, nämligen att Phil Neville inte vore kvalificerad eftersom han inte ”tillhör damfotbollen”. Det är inte alldeles lätt att se någon väsentlig skillnad mellan den attityden och den som den med all rätt utskällde och utskrattade ”Ken från Sheffield” framförde för några dagar sedan om fotboll som en sport tillhörandes männen där kvinnor ej äga tillträde.

Precis som med Ryan Giggs är det knappast någon garanti för framgång med Phil Neville som Englands förbundskapten, men vilka sådana garantier har England någonsin haft? Det finns däremot inga skäl att på förhand utgå från att det måste gå dåligt. Och varför inte istället försöka se som något positivt att ett trots allt rätt stort fotbollsnamn ser England som ett attraktivt jobb.

Vad man än anser om Phil Neville har han åtminstone inte valt bort Englands damlandslag till förmån för Kanadas herrlandslag. Det är inte heller någon som anser sig ”för fin” för att gå över till damfotbollen, vilket jag på goda grunder misstänker kan vara rätt unikt, i alla fall i den engelska fotbollen. Kanske är inte det något för ett engelskt damlandslag att rynka på näsan åt.

Kanske är det istället en möjlighet att ta tillvara.

:::

TRANSFERKOLLEN

Theo Walcott, från Arsenal till Everton. En typ av flytt som Walcott kanske borde ha gjort för minst fem år sedan, men som nu till sist blir av. Värvning av hög profil för Everton som får en spelare som passar väl in i hur Everton ser sig spela fotboll, som obestridligen håller viss kvalitet, och som fortfarande har ett antal år kvar på toppen. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Wigan bevisar att en Cook ger dem desto bättre soppa

Med facit på hand kan konstateras att Wigans beslut för ett drygt år sedan att anställa Warren Joyce som ny manager efter Gary Caldwell var att betrakta som ett grovt misstag. Wigan befann sig indragna i en nedflyttningsstrid i EFL Championship, Joyce hade ingen tidigare erfarenhet som tränare på seniornivå och dennes fokus på yngre spelare visade sig föga framgångsrik.

Kanske var misstaget en produkt av bristande erfarenhet hos David Sharpe, Wigans mycket unge ordförande. Om så var fallet så verkar Sharpe åtminstone ha lärt sig av erfarenheten. Inför den här säsongen anställdes Paul Cook, en betydligt mycket mer erfaren manager, som dessutom guidat båda sina två tidigare klubbar, Chesterfield och Portsmouth, till seriesegrare i League Two.

Det är en vanlig uppfattning att om Wigan hade anställt en mer erfaren manager redan under förra säsongen hade de inte behövt åka ur EFL Championship. Den logiska implikationen av en sådan uppfattning är att Wigan i själva verket är bra nog att vara ett EFL Championship-lag. Något som statistisk analys av lagen i League One bekräftar, där Wigan framstår som den seriens Man City.

Överlägsenheten har däremot inte översatts lika tydligt i tabellen. Förvisso leder Wigan League One, men med tre poäng ned till Shrewsbury och fem poäng ned till Blackburn under uppflyttningsstrecket är det knappast någon tvärsäker ledning Wigan har att jobba med. På så vis kanske Wigan mer påminner om seriens Man Utd, ett lag med sämre poängskörd än väntat.

Tre raka hemmamatcher som slutat 0-0 gör jämförelsen än mer träffsäker. Om Wigan istället vunnit dessa tre matcher hade de istället haft en serieledning om nio poäng och ett försprång som tydligare illustrerat lagets rent spelmässiga överlägsenhet. Positivt är ändå att Wigan borde ha vunnit dessa matcher, att chanser ändå skapas, samt att Wigan samtidigt hållit nollan i sju raka matcher.

Om målskyttet har hackat i ligaspelet så gjorde det sannerligen inte det mot Bournemouth i FA-cupen. I vad som var en av den tredje omgångens absolut bästa och roligaste matcher var Wigan bara sekunder från en rejäl skräll när de hade 2-0 i halvtid på bortaplan. Men Steve Cooks kvittering på tilläggstid innebär alltså att vi får ett omspel ikväll på DW Stadium.

Det får ses som en bonus. Just att Wigan är så bra den här säsongen att det finns goda skäl att tänka att de håller bra EFL Championship-standard gör att de alls inte är någon lätt motståndare, särskilt inte hemma på DW Stadium. Deras match mot dugligt Premier League-motstånd i Bournemouth är en synnerligen intressant kraftmätning och indikation på Wigans kvalitet.

Riktigt detsamma verkar kanske inte brittisk cup-TV i all sin briljans tycka, som alltså struntade både i den här matchen och i den i stort sett lika intressanta matchen mellan Swansea och Wolves till förmån för Chelsea mot Norwich, en match som var närmast outhärdlig i all sin tristess redan första gången. Det är lite så man undrar hur de tänker, även fast man vet hur de tänker.

Paul Cook har med små resurser lyckats bygga ett riktigt starkt Wigan. Med sin utgångspunkt i en 4-2-3-1-uppställning är Wigan på samma gång defensivt väldigt stabila och offensivt produktiva, seriens överlägset bästa lag i båda dessa avseenden. Anställningen av Cook har också visat sig vara klok, en manager med erfarenhet av att bygga serievinnande lag, kort sagt en vinnare.

Farhågan Wigan har brottats med har varit och i någon mening fortfarande är klubbledningens vilja och förmåga att investera i laget. Det går att arbeta med små resurser men på lång sikt går det inte heller att trolla, särskilt inte om det ska flyttas uppåt i seriesystemet. EFL Championship är på så vis en betydligt mer krävande serie än League One, en skillnad som har ökat.

Wigan har tvingats krympa sin kostym rejält sedan sin tid i Premier League och sedan fallskärmsbetalningarna upphört. Detta är naturligtvis grunden till Wigans oförmåga inte bara att ta sig tillbaka till Premier League utan även att hålla sig kvar i EFL Championship. Wigan lever fortfarande med samma ägare som en gång tog dem upp i Premier League, vann FA-cupen och åkte ur igen.

Där har helt enkelt inte funnits någon ork eller vilja från detta ägarskap, med andra ord Dave Whelan och dennes efterträdare, att börja om från början med Wigan. Nytt ägarskap är således nödvändigt och Wigan står också på tröskeln till ett uppköp, som så många andra klubbar på den här nivån. Ett östasiatiskt konsortium förväntas köpa Wigan i januari.

Spännande tider för Wigan således. I toppen av League One och favoriter till uppflyttning. Ett bra lag, med en bra tränare som inte bara kan gå upp i EFL Championship utan också hävda sig där. På gränsen till ett uppköp, nya ägare och en framtid med större möjligheter än tidigare. Och ikväll chansen att ta en riktig cupskalp hemma på DW Stadium mot Bournemouth.

Och sätta upp en minst lika intressant cupmatch på hemmaplan i den fjärde omgången mot West Ham. För fem år sedan följde Wigan upp sin största seger någonsin med en av sina största besvikelser bara några veckor senare. För många kockar gjorde till sist Wigan till soppa. Fem år senare råder äntligen optimism  och förhoppningar om framtiden i Wigan igen.

Den här gången har de bara en Paul Cook. Dessutom, det är svårt att ogilla ett lag med spelare (och namn) som Will Grigg, Nick Powell och Max Power!

Peter Hyllman

West Ham fortsätter slita sin ständiga anfallarföljetong

När det roligaste som händer i en match är att målvakten lånar en keps från någon i publiken för att hantera solljuset är det ett rätt tydligt tecken på att det är en allt annat än bra match. Det var exakt vad Joe Hart gjorde när West Ham besökte dennes moderklubb Shrewsbury i FA-cupen förra helgen, en match helt i avsaknad av vettiga målchanser.

Det var knappast en match som hjälpte David Moyes rykte om sig att prestera en tråkig fotboll. Inte heller hade man så klart känslan vare sig under eller direkt efter matchen mellan Shrewsbury och West Ham att man med någon större glädje eller entusiasm såg fram emot ett omspel av den matchen. Ett sådant omspel har vi nu ändå att se fram emot.

Trots sitt rykte verkar David Moyes ändå vara på väg att få åtminstone någon form av upprättelse med West Ham. Hans tid i klubben började kanske inte på ett direkt strålande sätt men de senaste månaderna har sett West Ham vinna fyra av åtta ligamatcher, förlora en enda, och klättra från en plats nedanför strecket till mitten av tabellen.

Det är inga stora hemligheter som döljer West Hams uppsving i resultat och prestationer. David Moyes har gjort rätt precis vad innehållsförteckningen utlovade, nämligen organisera laget och få ordning på försvarsspelet, kort sagt göra West Ham betydligt svårare att besegra och göra mål på än vad de någonsin var under Slaven Bilic.

Men det är samtidigt lätt att bara vilja se en sida av verkligheten. Sant är att West Ham har blivit bättre defensivt med David Moyes. Sant är emellertid också att West Ham på elva ligamatcher med Slaven Bilic också gjorde elva mål, men på tolv ligamatcher med Moyes har gjort 19 mål. Det är en rätt rejäl förbättring även i termer av målproduktion per match.

Nu måste inte det vara resultatet av hejdlös eller smart offensiv. Ett lag som mår bättre och spelar bättre kommer troligtvis också göra fler mål eftersom det jobbar lite hårdare, vinner boll lite oftare, tar lite fler löpningar, skapar fler chanser och så vidare. Det är samtidigt svårt att klandra David Moyes för att han har fått laget att må bättre och spela bättre.

Vad David Moyes framför allt har lyckats med är att få Marko Arnautovic på bästa möjliga spelhumör. Arnautovic värvades i somras till West Ham men hade en otroligt knackig säsongsinledning med fler röda kort än mål, och då fick han trots allt bara ett rött kort. Men under David Moyes har Arnautovic redan hunnit med att göra sex mål och skapa betydligt fler.

Omvänd resa har emellertid Javier Hernandez gjort, som även han värvades inför säsongen. Han hade kanske inte någon fantastisk säsongsinledning men var ändå en hyfsat effektiv målproducent under Slaven Bilic. Sedan David Moyes kom till West Ham har Hernandez bara startat en enda match, inte gjort ett enda mål, och omgärdas naturligtvis av rykten om att vara på väg bort.

Det stod kanske skrivet i stjärnorna att så skulle bli fallet. Javier Hernandez karriär i Man Utd stannade av tämligen blixtsnabbt när Moyes tog över dem efter Alex Ferguson. Rätt eller fel så är Hernandez helt enkelt inte den typ av anfallare som Moyes föredrar. Här verkar i så fall Andy Carroll stämma in på den beskrivningen betydligt bättre, men även han sägs vara på väg bort?!

Här anar vi kanske helt andra skäl, såsom Andy Carrolls så kallade brist på fokus som eufemismen lyder. En spelare som helt enkelt utifrån sina prestationer och sina förberedelser är svår att lita på och därmed svår att bygga ett lag runt. Andra skäl kanske men med samma effekt, nämligen att Moyes har öppnat West Hams tidsprövade klagosång – sina anfallare!

Det verkar inte råda någon större tvekan att David Moyes har hittat ett par forwards i Marko Arnautovic och Manuel Lanzini, dessutom med Andre Ayew med i leken. Men den där centertanken saknas kanske fortfarande, givet att nu Andy Carroll är på väg att lämna klubben, och det kanske därför inte förvånar att West Ham är en av klubbarna på jakt efter Fiorentinas Khouma Babacar.

Jag kan inte påstå att jag är helt och hållet påläst på Babacars förmågor men varenda gång jag hört hans namn från Serie A det senaste året eller två har det varit i positiva toner. En storväxt och kraftfull anfallare som alltså passar mallen hyfsat perfekt för West Ham och David Moyes. Uppfattningen bekräftas av att även Crystal Palace sägs vara ute efter anfallaren.

Nu har West Ham så klart en lång och besvärlig historia av att ha en massa olika tankar och idéer när det gäller att värva anfallare men väldigt sällan komma till något faktiskt skott som det brukar heta. Åtminstone inte när det gäller de mer ambitiösa alternativen. Istället har de valt att om och om igen bara doppa tårna i poolen och värva fler spelare billigare. Vilket blivit både dyrt och ineffektivt.

Där finns en risk för upprepning. Allt beror så klart på hur West Ham faktiskt ser på David Moyes framtid med klubben, om de håller för troligt att Moyes blir kvar i West Ham även inför nästa säsong. Om inte är det kanske inte alltför troligt att de är intresserade av att investera tungt i en anfallare som om kanske bara ett halvår visar sig inte ingå i en ny managers spelidé.

Men ikväll är det alltså dags för omspelet i The Joe Hart Derby, som matchen mellan West Ham och Shrewsbury lite skämtsamt har kallats. Förmodligen står väl Joe Hart där i målet ikväll igen. Förhoppningsvis blir det en bättre och mer händelserik match än förra matchen då båda lagen sammanlagt samlade ihop till ett halvt ”förväntat” mål på 90 minuter.

Personligen hade jag sett fram emot en match mellan Wigan och West Ham i den fjärde omgången. Det hade varit en riktigt intressant match på flera sätt än ett. Alltså håller jag lite tummarna för West Ham ikväll och för Wigan imorgon mot Bournemouth.

:::

TRANSFERKOLLEN

Alex Pritchard, från Norwich till Huddersfield. En av Tottenhams större talanger under 2010-talet men där är det ju som vi vet svårt för talanger att få chansen. Kidding… Pritchard har gjort ett bra jobb under sitt ett dryga år med Norwich i EFL Championship, inte så det knastrar om det, men ändå så att man känner att han kan göra ett bra jobb för Huddersfield. Väl godkänd – (+++)

Fousseni Diabaté, från Ajaccio till Leicester. Leicester har hittat guldklimpar i den franska fotbollen förut så främmande vore det väl för mig att ifrågasatta den typen av värvningar. Den unge Diabaté har å andra sidan knappast någon extremt imponerande meritlista från den franska andradivisionen och hoppet till Leicester och Premier League känns stort. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Tre nej på en vecka, Stoke måste satsa högre eller sikta lägre!

Tre nej på en vecka. Först meddelade Gary Rowett att han istället skrev på nytt kontrakt med Derby County. Sedan beslutade sig Quique Sanchez Flores för att han hade det bra som det var i Espanyol. Till sist verkar det som om Martin O’Neill hellre fortsätter som Irlands förbundskapten. Plötsligt befinner sig Stoke i den besvärliga sits de sade sig helst av allt vilja undvika.

Stoke måste naturligtvis passa sig. De börjar få så många nej nu att andra tränare de har ögonen på kan få för sig att också tacka nej till dem bara för att de utgår från att något måste vara fel på Stoke som de inte känner till eftersom alla andra tackat nej. Dessutom blir det ju alltmer uppenbart för var och en som blir tillfrågad att de knappast stod överst på listan över tänkta namn.

Den rent konkreta situationen börjar dessutom bli besvärlig även den. Stoke befinner sig under nedflyttningsstrecket, förvisso med en match mindre spelad, med 16 omgångar kvar av säsongen. Halva januarifönstret har redan gått vilket begränsar utrymmet för förstärkningar. De mest naturliga krisalternativen har redan blivit tingade av andra klubbar.

Nu är det å andra sidan inte några krisalternativ som Stoke har försökt sig på att anställa under januari. Det är tvärtom vart och ett rätt intressanta alternativ alla tre i det avseendet att det handlar om mer långsiktigt strävande tränare, även om de samtidigt är rätt olika till sin karaktär. Vilket så klart är rätt modigt tänkt i det här läget. Stoke ser sig hur som helst inte som varandes i kris.

Vilket Stoke nog i själva verket heller inte är. De har ett i grunden ganska starkt fotbollslag med bra spelare och bra med resurser i ryggen. Tabellplaceringen är måhända otrygg men knappast av det mer katastrofala laget. Någon red alert är inte nödvändig riktigt ännu. Viktigare i så fall är att Stoke verkligen ser till att träffa rätt med sin manageranställning.

Därför är det på något sätt lite oroväckande att dessa kandidater samtliga tackar nej. Man måste så klart undra varför de tackar nej?! Här måste vi kvickt stryka alternativet att de aldrig var intresserade av Stoke, eftersom om de inte hade varit intresserade hade alla samtal varit överflödiga. Att de valde att under några dagar ta samtalen betyder att det allra minst fanns ett intresse.

Stokes uppgift måste då vara att få sitt jobb att framstå som ett mer attraktivt jobbalternativ än tillgängliga alternativ. Det är alltså denna uppgift som Stoke har misslyckats med. Varför? Ett svar måste rimligtvis utgå från den risk det ändå innebär att ta över Stoke i det här läget, det vill säga risken för att åka ur och på så vis göra sin egen tränarkarriär skada.

Det går att förstå varför Gary Rowett tackar nej i det här läget, givet att han för närvarande ligger på uppflyttningsplats i EFL Championship med Derby County och även om laget inte går upp bör han vara ett starkt namn på marknaden till sommaren eller kommande säsonger. När det gäller Quique Sanchez Flores och Martin O’Neill är det däremot kanske inte riktigt lika självklart.

Slutsatsen bör vara att Stoke aldrig lyckades göra sitt jobb tillräckligt attraktivt för att övertyga Quique Sanchez Flores att vilja lämna Espanyol, eller Martin O’Neill att vilja lämna Irland. Här kan tänkas flera olika skäl. Allt från för låg lön till otillräcklig kontraktslängd, ofullständiga garantier om förstärkningar på kort sikt eller icke övertygande ambition på längre sikt.

Störande eftersom det någonstans säger oss att Stoke antingen inte har varit helt villiga att backa upp stora ord med faktisk investering, eller att de helt enkelt har siktat för högt upp i managerhierarkin. Ett förbundskaptensjobb och en klubb i La Liga står så klart hyfsat högt i status, även om det för all del inte är Premier League. Men för Stoke känns vägvalet ändå rätt enkelt:

Satsa högre eller sikta lägre!

Att en tränare för en spansk La Liga-klubb tackar nej till Stoke kräver kanske inte någon större fantasiförmåga, denne har det förmodligen ändå rätt bra som han har det. Stoke vore inte något stort kliv uppåt. Men hur skulle exempelvis en tränare för en svensk klubb i Allsvenskan resonera om han fick samma typ av erbjudande som Quique Sanchez Flores fått? Det vore ett jättekliv uppåt.

Jag har i och för sig redan tidigare avfärdat Graham Potter som ett alternativ till Stoke i det här läget. Jag betraktar det fortfarande som djupt osannolikt, han är helt enkelt för oprövad på Premier League-nivå. Men givet att Stoke ändå i alla fall letar efter mer långsiktiga alternativ, givet att de redan har fått nej från flera mer profilstarka alternativ, och givet Potters historia i klubben?

Kanske är det ändå en anställning som inte känns riktigt lika osannolik som den gjorde för en dryg vecka sedan när ryktet först började snurra runt på nätet, då det kanske mest framstod som om det står i den svenska grundlagen att Potters namn måste nämnas vid varje ledigt engelskt tränarjobb. Men mycket har alltså hunnit med att hända på denna vecka.

Desto mer måste hända för Stoke under kommande vecka. De kan naturligtvis klara av kvällens match på Old Trafford mot Man Utd utan att ha hittat en permanent managerlösning, det är ändå inte en match de kan räkna med att vinna eller ens ta poäng i. Men därefter, till nästa helgs ligaomgång, och matchen hemma mot Huddersfield, måste en lösning vara på plats.

Härifrån, fram till och med mitten av mars, har Stoke ett spelschema bestående av matcher mot Huddersfield (h), Watford (h), Bournemouth (b), Brighton (h), Leicester (b) och Southampton (b). Det kan bara beskrivas som en otroligt viktig period för Stoke den här säsongen. Desto viktigare blir det med andra ord att Stoke verkligen står redo inför denna period.

Tre nej på en vecka får inte bli fler. Denna vecka måste de få ett ja. Annars är risken att de kommer ut på andra änden av denna period och då faktiskt verkligen befinner sig i krisläge.

:::

Veckan hann gå en halv dag innan Stoke alltså bekräftade att de anställer Paul Lambert som ny manager. Snabba ryck således.

Det är kanske inte en anställning som direkt inspirerar av Stoke men det är inte heller en anställning som får ögonen att börja rulla. Lambert gjorde ett imponerande jobb med Norwich innan han anställdes av Aston Villa, och där fick det inte avundsvärda jobbet att förvalta klubbens förfall under Randy Lerner. Därefter två korta sejourer med Blackburn och Wolves som avbröts på grund av oenighet med ägarna.

En meritförteckning som kanske inte ger några större skäl att hylla Paul Lambert, men heller inte att häckla honom. Han kanske inte har eller är något spännande namn men både West Ham och Crystal Palace visar för närvarande att det kan gå bra ändå. Givet Stokes defensiva besvär under säsongen är det ändå något oroande att Lambert aldrig lyckades övertyga med sin defensiva coaching i Norwich eller Aston Villa.

Uppenbart är emellertid att vad Stoke i första hand sökte var tränare med erfarenhet från Premier League eller en långvarig relation till engelsk fotboll. Vilket borde dra ett streck i debatten om Graham Potter som aktuell för Premier League-klubbar. Vill han till England är det nog i första hand en klubb i EFL Championship som blir aktuell.

Peter Hyllman

HÖRNAN #23: Kanske är Liverpool världens bästa medgångslag?

TRE TANKAR

(1) Liverpool. Att vinna stort mot klubbar från Manchester brukar kunna få det att pratas i Liverpool om att vara världens bästa fotbollslag. Det vore kanske precis lika förhastat den här gången som det varit tidigare gånger men vad man ändå måste ge Liverpool är att de mycket väl kan vara världens bästa medgångslag. Vilket inte ska förstås som något negativt precis. Roberto Firminos ledningsmål var inledningen på en stormvind som blåste Man City av planen och avgjorde matchen på mindre än tio minuter. Sedan passade i och för sig Liverpool även på att i matchens slutminuter visa upp varför de lika gärna kan vara ett av de sämsta medgångslagen.

(2) Arsenal. Det finns näppeligen något som längre går att säga om Arsenal som inte redan har sagts om och om igen. Laget fortsätter kännas sårbart även under perioder av skenbar kontroll och när Bournemouth kvitterade under andra halvlek kom ledningsmålet kort därefter inte som någon överraskning alls. Vad vi såg på planen idag var ett Arsenal utan någon riktig idé hur de skulle anfalla, ett lag helt utan självförtroende. Dags att riva skiten och bygga nytt.

(3) Crystal Palace. Bara en vinst på de första åtta matcherna med Roy Hodgson, men därefter bara en enda förlust på de elva följande matcherna, men fem vinster. Med vinsten mot Burnley gick Crystal Palace upp på tolfte plats i tabellen och det är en tämligen enastående räddning av säsongen som Roy Hodgson har svarat för. Ett tydligt tecken på ett lag som fungerar bra är spelare som lyfter sig och blir bättre, vilket Crystal Palace har många av.

OMGÅNGENS VINNARE: West Ham

Det går knappast längre att förneka de framsteg West Ham faktiskt har gjort med David Moyes som manager, även om man inte alltid tycker det ser så väldigt vackert ut. Vinsten mot Huddersfield var väldigt viktig, både för att det gav West Ham fem poäng snarare än två poäng ned till strecket, och för att det fick West Ham att passera bland andra Huddersfield i tabellen.

OMGÅNGENS VINNARE 2: Liverpool

Det var inte bara West Ham som vann stort den här omgången, det gjorde även Liverpool i omgångens stormatch. Naturligtvis ett kanonresultat för dem och en prestigeseger som ger dem en väldigt god grund att stå på inför vårsäsongen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES: Everton

De senaste omgångarna har sett Everton under Sam Allardyce falla tillbaka till samma typ av svagsinta prestationer som de visade upp under Ronald Koeman och David Unsworth. Mot Tottenham var de långa stunder utspelade och bara delvis för att Tottenham gjorde en riktigt bra match. Det finns absolut ingenting med den här matchen som kan ha övertygat Evertons ägare och klubbledning om att Allardyce bör vara Evertons manager nästa säsong.

OMGÅNGENS SPELARE: Heung-Min Son, Tottenham

Med sitt öppningsmål tangerade Son ett rekord genom att gjort mål i sin femte raka hemmamatch. Jodå, det finns tydligen rekord för allt. Mot Everton var Son fantastisk och låg bakom mer eller mindre allt i offensiv väg under matchen och hade kunnat göra fler mål och assists än de han ändå gjorde. En av spelarna som gjort störst framsteg i Tottenham den här säsongen, håller världsklass.

OMGÅNGENS MÅL: Roberto Firmino, 2-1 Man City (h)

Tusan vet om inte Sadio Mané bara några minuter senare lyckades överträffa det här målet enbart i termer av ren snygghet, men kombinationen av ren styrka, teknik, kyla och precision i Roberto Firminos bollvinst och därefter avslut är svår att blunda för. Dessutom det viktigaste målet vid en tidpunkt när matchen antingen vägde eller möjligen till och med lutade över lite till Man Citys fördel.

OMGÅNGENS !

Mycket de senaste veckorna har handlat om VAR, det vill säga införandet av videodomare, som har varit på prov både i FA-cupen och Ligacupen. Man kan inte hjälpa att känna att systemet inte direkt behjälps av kommentatorer som beskriver tekniken som vore det fråga om en månlandning. System kan alltid förbättras, dess roll och funktion förtydligas, men det är svårt att vara negativ till en teknik som hade inneburit att vi hade sluppit se Abdoulaye Doucourés sena kvittering med handen för Watford mot Southampton. Ett mål som teoretiskt skulle kunna skicka Southampton ut ur Premier League i slutet av säsongen.

OMGÅNGENS WTF!

Darren Ferguson svarade för ett smått enastående domarpåhopp sedan hans Doncaster tappat poäng mot Plymouth. En rejäl bredsida av domarnas låga standard för nivån och deras dåliga fitness avslutades med kommentaren att vad FA borde göra är att skjuta dem. Så klart inget han menar bokstavligt men ändå djupt olämpligt. Arsene Wenger får skicka Ferguson en fin flaska vin då dennes domarpåhopp plötsligt framstår som medelmåttiga, samtidigt som man måste undra hur Wengers attack har bidragit till att flytta fram gränserna för vad som anses rimligt att attackera domarna med.

OMGÅNGENS LOL!

En kille som heter Ken skriver en insändare i Sheffield Star om hur han ser på det här med kvinnor och fotboll i största allmänhet, vilket avslöjar en kvinnosyn som vore de alla Barbie. Sågades och skrattades rätt friskt åt i England under helgen.

OMGÅNGENS BTW…

Snart skottpengar på Richy Sheehy.

Phil Neville tar över engelska damlandslaget? Ryan Giggs som Wales förbundskapten? Class of 92 verkar behöva söka sig till landslagsfotbollen för att få de stora rollerna de letar efter.

Något väldigt Arsenal med den här klassiska filmdialogen.

Det blir några lustiga dagar av att se media slå knut på sig själva för att bekräfta sin egen världskarta efter matchen och resultatet på Anfield.

Hängmatch imorgon kväll, annars FA-cupomspel under veckan.

Peter Hyllman

Viktigt för Liverpool (och för alla) att beröva Man City deras övertygelse

Vinstsviter och resultatsviter antar snabbt sina egna liv där verklighet och perception blandas samman. De är många gånger psykologiska triumfer minst lika mycket som de någonsin har varit taktiska triumfer. Motståndarna går in till matchen nästan med vetskapen att de kommer förlora. Det vinnande laget med övertygelsen att de inte kan förlora. Perceptionen blir performativ.

Om en motståndares svit av oövervinnerlighet ska brytas krävs därför att det första som besegras är övertygelsen. Efter att Tottenham förra säsongen bröt Chelseas tretton matcher långa vinstsvit var Chelsea fortfarande ett bra lag under våren, men inte riktigt lika omöjliga. När Arsenals Invincibles till sist förlorade var det ett slag de i själva verket aldrig hämtade sig ifrån.

Man City kommer knappast falla samman av att förlora en match och få sin vinstsvit bryten. Det ligger ändå i konkurrenternas långsiktiga intresse att så snabbt som möjligt göra slut på övertygelsen som för närvarande finns i och runt Man City att de liksom inte kan förlora. Beröva Man City den övertygelsen och avståndet ned till konkurrenterna är inte längre vad tabellen nu antyder.

Ingen större utjämnare mellan klubbarna kan alltså finnas än övertygelsen att Man City tvärtom kan besegras. Det är förmodligen också av betydelse att det sker mot någon av de övriga storklubbarna. En förlust mot någon annan klubb behöver inte ha samma psykologiska effekt utan kan alltid förklaras bort som en tillfällighet, ett olycksfall i arbetet.

Den här kvällen har Liverpool således möjligheten att slå ett stort slag för freden, demokratin och välfärden. Framför allt har de så klart möjligheten att slå ett stort slag för sig själva och sina egna kredentials som blivande titelutmanare, genom att bli den första klubben som besegrar Man City i ligaspelet den här säsongen, ett resultat att bygga vidare på.

Det vore en synnerligen välbehövlig vinst för Liverpool. De har naturligtvis revansch att utkräva på Man City efter en förnedrande 0-5-förlust på Etihad i början av säsongen. En match i vilken Liverpools defensivt svaga ryggrad blev brutalt exponerad av ett flödande Man City. Bristerna som avslöjades i den matchen har hemsökt Liverpool mest hela säsongen.

Dessutom eftersom matchen mot Man City kommer i ett för Liverpool mentalt känsligt läge. Det är deras första match sedan de sålt Philippe Coutinho, en försäljning som många tog hårt och som ett tecken på Liverpools oförmåga att kunna hävda sig i konkurrensen. En förlust ikväll skulle förstärka det narrativet. En vinst skulle förpassa narrativet till skuggan, där det hör hemma.

Det är också Liverpools första riktigt tuffa match sedan de värvat Virgil Van Dijk, därtill framför näsan på just Man City och Pep Guardiola. På så vis är det här en match som också blir ett första riktigt allvarligt test på ett av Liverpools och Jürgen Klopps bestående narrativ med den här värvningen, att det skulle åtgärda Liverpools defensiva brister och radera alla dessa individuella misstag.

Liksom det självfallet också är ett test för Man City och då kanske inte minst deras eget försvarsspel inför de tuffare utmaningar som kommer under våren. De var knappast överdrivet imponerande i det avseendet på Old Trafford och egentligen är detta säsongens blott andra test på bortaplan i det avseendet, givet att Chelsea gjorde en likblek insats på Stamford Bridge.

Här ställs de på bortaplan mot ett av Premier Leagues mer finurliga anfall, framför allt snabbare anfall. Mohamed Salah är en av Premier Leagues större sensationer den här säsongen, Roberto Firmino är alltid en väldigt nyttig spelare och Sadio Mané har ständigt något briljant i sig. Richy Sheehy från Cork verkar onekligen ha lite koll på sitt Liverpool trots allt.

Den andra sidan av samma mynt är självfallet att Man City har ännu en möjlighet att befästa sin överlägsenhet och övertygelse genom att besegra Liverpool på Anfield, eller åtminstone inte förlora matchen. Inte minst skulle det säkert vara en skön fjäder i hatten för Man City att vinna på Anfield, en arena de har haft det väldigt svårt på genom åren.

Min personliga fundering inför matchen är i själva verket rätt enkel. Nämligen om Liverpool verkligen har cynismen i sig som krävs för att verkligen störa Man City och få dem ur gängorna. Nog för att det också krävs bra fotboll och effektiv taktik men ett nödvändigt element måste vara att rent fysiskt störa dem, ta sig in i deras ansikten, och göra det fysiskt obekvämt för dem på planen.

Har Liverpool det spelet i sig? Det är inte en fråga som ska ses som något alternativ eller som i motsats till bra fotboll. Tvärtom är en aspekt som ligger bakom Man Citys dominans på planen och i tabellen den här säsongen just deras förmåga att kombinera skönhet med hårdhet, idealism med cynism, finlir med fulspel. De spelar spelet. Liverpool måste spela det lika bra eller bättre.

Anfieldfaktorn ska inte heller diskonteras. Det är inte varje match men sådana här matcher brukar Anfield kunna leva upp riktigt ordentligt och då finns det kanske få läktare i England som är riktigt lika hemmablinda. Många domare har så klart fallit för det psykologiska trycket det kan medföra. Så det är inte bara spelarna som måste spela spelet, även supportrarna måste göra sin bit.

Det vore mycket viktigt för Liverpool att vinna mot Man City ikväll. Det vore på samma gång en vinst som kan återställa den psykologiska balansen i Premier League. Vinsten vore således inte bara viktig för Liverpool. Den vore kort, gott och blott viktig. Få tillgångar inom fotbollen är så värdefulla som övertygelsen om sin egen överlägsenhet.

Den måste berövas Man City.

Peter Hyllman

Alltför enkelt att skylla Alvaro Morata för Chelseas anfallsbesvär

Två matcher mot Arsenal har placerat en rejäl strålkastare på vad som redan inför säsongen bedömdes vara ett av Chelseas stora frågetecken. Nämligen hur det skulle gå att ersätta Diego Costa som lagets talismaniske anfallare. Första matchen slutade 2-2 sedan Alvaro Morata missat åtminstone tre jättelägen. Den andra matchen blev mållös efter en betydligt mer anonym insats av Morata.

En vanligt framförd uppfattning efter i synnerhet den första matchen var att om Chelsea fortfarande hade haft Diego Costa som anfallare hade de vunnit den matchen på Emirates. Det är svårt att inte instämma i den uppfattningen även om det är väldigt lätt att i efterhand bli mycket selektiv med sina minnen, där det är lätt hänt att framför allt minnas bara de riktigt bra matcherna.

Alvaro Morata har inte varit dålig under sin debutsäsong med Chelsea, men på samma sätt som för Romelu Lukaku i Man Utd och Alexandre Lacazette i Arsenal går det ändå att känna att betydligt mer har kunnat förväntas av honom än vad vi hittills faktiskt har sett. Inte minst finns där samma intryck som dessa båda andra stora anfallsvärvningar att en bra början har förbytts i tydliga besvär.

Frustrationen kan uttryckas i siffror. Alvaro Morata har gjort tio mål hittills under säsongen men hans conversion rate är ändå bara 16,95% vilket är väsentligt lägre än det europeiska genomsnittet om 19,36% för anfallare som gjort fler än fem mål, knappt ett mål varannan match. Att Alvaro Morata missar chanser är negativt, att han trots allt skapar och tar sig till chanser är positivt.

Jämförelsen med Diego Costa ges ändå kött på benen av det faktum att Alvaro Morata på en halv säsong redan har hunnit med att missa 14 ”stora chanser”, att jämföra med de tolv stora chanser som Diego Costa hann med att missa under hela förra säsongen. Detta bekräftar så klart bara känslan att med Diego Costa hade Chelsea vunnit både de två senaste matcherna mot Arsenal.

Det vore ändå ren idioti att avfärda Alvaro Morata redan nu. Viss förståelse måste trots allt visas för att det är Moratas allra första säsong i Premier League och för att det är hans första riktiga säsong som sitt lags främste anfallare. Att som vissa redan börja prata om att värva en ersättare, eller möjligen ännu en backup-anfallare, känns en bra bit över gränsen till hysteri.

Det ska heller inte göras alltför stor sak av Moratas anfallsstatistik. Att ha en conversion rate lägre än det europeiska genomsnittet kan så klart låta väldigt negativt, innan man listar ut att Harry Kane har en ännu lägre conversion rate (14,52%) än Morata. Skillnaden är emellertid att Alvaro Morata inte alls har samma skottvolym som Harry Kane.

En kritik som möjligen skulle kunna riktas mot Alvaro Morata är att han i någon mening är en inte alls lika självständig anfallare som Diego Costa var, att han helt enkelt är betydligt mer beroende av lagets taktiska idé än vad Diego Costa någonsin var, som i väldigt hög utsträckning var en spelare som i viss mening utstrålade sin egen gravitationskraft.

Men hur funktionell är då Chelsea taktiska idé, åtminstone offensivt? Det har varit en krypande känsla framför allt under senare tid att Chelsea befinner sig i något av en formdopp, med ett haltande och hackande spel. Men även under den förra så framgångsrika säsongen var det ofta tydligt att Chelseas offensiv till stor del byggde på Eden Hazards och Diego Costas individuella briljans.

Antonio Contes stora taktiska reform förra säsongen, som resulterade i 13 raka ligavinster, en svit som i själva verket är i stort sett precis lika imponerande som Pep Guardiolas och Man Citys motsvarande svit den här säsongen, var först och främst en defensiv reform. En övergång till fembackslinje utan boll kombinerat med blixtsnabbt omställningsboll i samband med bollvinst.

Men det var inte en taktisk reform som innehöll några mer avancerade tankar vad gällde Chelseas offensiv. Sådana tankar överlämnades istället till spelarna själva på planen. Det finns värde också med en sådan approach men risken är så klart, när spelet börjar hacka, att spelarnas idéer och kreativitet slutar flöda och spelet därför blir långsamt och börjar följa gamla och sönderlästa mönster.

Det har med andra ord, i negativ mening, gått lite av rutin i Chelseas offensiv. Det gör offensiven mindre idérik och det gör att motståndarna får lättare att läsa Chelseas anfall och försvara sig mot dem. Vilket inte betyder att det blir ett problem i varje match men att prestationerna blir mer ojämna, att spelet helt enkelt kan gå i baklås med jämna mellanrum.

Detta har blivit mer tydligt under de senaste veckorna men har i själva verket varit något som Chelsea har brottats med mest hela säsongen. Det är så klart en intressant och imponerande statistik att Chelseas vanligaste kombination av assist och mål under säsongen är Cesar Azpilicueta till Alvaro Morata, men det är vid närmare eftertanke också något oroväckande.

Ett tecken på att mer ortodoxa anfallskombinationer helt enkelt inte riktigt fungerar som de är tänkta att fungera. Och det är förmodligen Chelseas mer besvärande anfallsproblem som Antonio Conte har att jobba med, och Chelseas supportrar att oroa sig för, än endast det att Alvaro Morata har lyckats missa en och annan målchans hittills den här säsongen.

Kanske är det ett gemensamt problem som Antonio Conte och José Mourinho kunde samsas om över en kaffe och slå sina huvuden ihop för att spåna fram lite olika lösningar.

Peter Hyllman

Jos Luhukays första match kan visa sig vara Sheffield Wednesdays sista strid

För första gången på vad som åtminstone måste beskrivas som ett årtionde går Sheffield Wednesday in i ett stålderby utan att vara belastade bördan av att vara favoriter. Det skiljer nio placeringar i tabellen mellan Sheffield United och Sheffield Wednesday, tolv poäng mellan sjunde och sextonde plats, och det är Sheffield United som har hemmaplan ikväll.

Det borde egentligen inte vara på det viset. Sheffield Wednesday gick in till den här säsongen som en av seriens favoriter efter att två säsonger i rad ha tagit sig till playoff. Sheffield United å sin sida är alldeles nyligen återkomna till EFL Championship efter att ha tillbringat fem svåra år i League One. Få trodde på mer för dem än att lyckas hålla sig borta från nedflyttningsstriden.

Chris Wilder har däremot gjort ett utmärkt jobb med Sheffield United och perfekt lyckats hantera balansen mellan å ena sidan motivation och hunger och å andra sidan lagets självförtroende i en högre division. Taktiskt har Sheffield United dessutom hittat helt rätt. Samtidigt verkar hjulen under säsongen ha ramlat av vagnen för Sheffield Wednesday.

Carlos Carvalhal fick sparken av Sheffield Wednesday strax innan jul. Det var på flera sätt förvånande att han fortfarande var kvar i klubben inför säsongen. Inte för att han gjort ett dåligt jobb utan för att det verkade som om laget kommit så långt som var möjligt med honom. Rapporter inifrån spelartruppen tyder också i efterhand på dålig disciplin under säsongen, att standards tillåtits sjunka.

Alltså kanske det förvånar ännu mindre att Sheffield Wednesday som ersättare valde att anställa inte bara vad som benämnts en uppflyttningsexpert utan därtill en omtalad disciplinär manager. Jos Luhukay har inte ett rykte som trivselgubbe men däremot som en coach som förväntar sig och får resultat och som ställer höga krav på sin omgivning gällande ordning, organisation och prestation.

Det är för att uttrycka det milt inte precis någon mjukstart Jos Luhukay får på sin start som manager i England. Det handlar inte precis om att hoppa ned i den grunda änden av bassängen. Sheffieldderbyt, eller stålderbyt som det fått namn efter stadens traditionella industri, är ett av Englands och Europas hetaste derbyn. Desto mer så med så mycket på spel för båda klubbarna.

Sheffield United har efter en smått fantastisk inledning på säsongen börjat halta något i sina prestationer. Efter att för en stund ha nuddat vid tabelltoppen har de nu sjunkit ned till sjunde plats. Fortfarande med hugg på playoff men med kurvan pekandes i fel riktning. En vinst i derbyt skulle i ett svep kunna vända kurvan uppåt igen och ge energi till hela laget och hela klubben.

Sheffield Wednesday har gett sig själva en nystart men har också gett sina konkurrenter en head start, ett försprång. Där finns fortfarande förhoppningar för den här säsongen men de måste i så fall på säsongens sista 20 matcher hämta igen 12-13 poäng på sina konkurrenter. Sheffield United är en av dessa konkurrenter. Att vinna derbyt skulle kunna betyda allt och mer därtill.

Att förlora derbyt skulle däremot kunna få nystarten att tappa fart redan innan den ens hunnit lämna startblocken. Det finns alltid en benägenhet att tillmäta enskilda matcher en oerhörd betydelse men ändå är känslan här att om Sheffield Wednesday förlorar ikväll så får de rimligtvis inrikta sin omstart snarare på nästa säsong än redan på denna.

Ingen förväntar sig mirakel av Jos Luhukay, och det är naturligtvis något som i alla fall ger honom lite arbetsro. Han har bara varit i klubben en knapp vecka. Sheffield Wednesday har bara vunnit sju matcher hittills den här säsongen, har 13 poäng upp till playoff och bara 20 matcher kvar. Och många viktiga spelare kvar på skadelistan. Uppflyttning kräver något av ett mirakel.

Samtidigt finns det åtminstone i den här matchen saker som talar till Sheffield Wednesdays fördel. För det första alltså detta att de för första gången på länge inte går in i matchen som favoriter, de har ingen press på sig och kan ha nått punkten då de inte längre har något att förlora. För det andra osäkerheten som ändå råder kring hur Sheffield Wednesday under Jos Luhukay tänker spela.

Sheffield United möter således en motståndare som inte längre har så mycket kvar att förlora och som de inte riktigt vet hur den kommer ställa upp. Det är inte precis en strategisk position som Sun Tzu hade betraktat som alldeles uppmuntrande. Men hemma på Bramall Lane har de åtminstone kontroll på terrängen så det finns även positiva tecken.

Det hör knappast till vanligheterna med ett Sheffieldderby under en vardagskväll, än mindre en fredagskväll. Livet kommer naturligtvis stanna upp i Sheffield under kvällen och även på många andra ställen över världen. Fans till båda klubbarna reser jorden runt för att ta sig till den här matchen. Det kommer bli en alldeles makalös stämning på Bramall Lane.

Det spelas för äran och prestigen. Det spelas för att vara den klubb som till sist slutar högst i tabellen. Det spelas emellertid också för båda lagen för att ge sig själva en livsviktig energikick inför återstoden av säsongen. Det handlar för Sheffield Wednesday förmodligen om att vinna eller försvinna. Jos Luhukays första match med Sheffield Wednesdays kan samtidigt vara deras sista strid.

Ändå har Sheffield Wednesday just inget att förlora.

Peter Hyllman

Arsenals tio bästa spelare genom tiderna

Fredagar, dessa härliga fredagar. Veckans sista dag när mer eller mindre all meningsfull verksamhet går på sparlåga från och med lunch. När man bara är några få timmar ifrån att få klocka ut och inleda fredagsmyset med tacos, chips och whatever. Och naturligtvis med den nervöst laddade vetskapen att man har en hel lång fotbollshelg framför sig.

Det gäller att hitta något lättsmält att fördriva tiden med. Det är sällan så mycket som händer inom fotbollen på just fredagar, då koncentrationen istället flyttats över till nästa match. Kommande fredagar när inget annat kommer ivägen tänkte jag därför ägna åt det förhoppningsvis upplysande projektet att diskutera de större engelska klubbarnas tio bästa spelare någonsin.

Hur ska sådana listor egentligen konstrueras på ett trovärdigt sätt? Det första steget är så klart att acceptera att alla listor är subjektiva. Men hur ska man egentligen kunna rättvist jämföra en spelare man följt regelbundet under flera år med spelare man kanske bara hört talas om eller kanske som mest sett några gryniga filmklipp av, spelare man inte har någon riktig relation till?

Det andra steget är kanske att acceptera att man aldrig riktigt kommer lyckas fullt ut. Men det finns sätt ändå sätt att bedöma historiens spelare. Att titta på rent objektiva meriter är ett sätt. Att lyssna på vittnesmål från de som har följt spelarna är ett annat. Det här är också metoder som är rätt effektiva för att förankra bilden av mer nutida spelare.

Först ut är Arsenals tio bästa spelare. En av de kanske svåraste klubbarna att göra en bra bedömning av givet att klubben har haft två storhetsperioder som befinner sig cirka 70 år från varandra. Och naturligtvis eftersom så många väldigt bra spelare genom åren har spelat för Arsenal. Men här är hur som helst min lista över Arsenals tio bästa spelare någonsin:

(10) David Seaman

En av de absolut bästa målvakterna under hela Premier League-eran och helt grundläggande för det Arsenal som vann titlar både under George Graham ch senare under Arsene Wenger. Var en omistlig beståndsdel i ett försvar som genom åren antagit närmast mytiska proportioner och blivit en del av den engelska fotbollens kulturarv.

(9) Alan Smith

Anfallare bedöms i huvudsak på målen de gör men Alan Smith bidrog med mycket mer än så till Arsenals spel. En allround-anfallare som ändå bidrog med 115 mål till Arsenal under cirka tio år från 1980-talets mitt. Viktig anfallare i det Arsenal som mot slutet av 1980-talet skulle bryta Liverpools hegemoni och svarade för avgörande mål både i ligan och i europeiskt cupspel.

(8) Eddie Hapgood

Var en av de stora spelarna i Herbert Chapmans fantastiska Arsenal under 1930-talet och gjorde 440 matcher för Arsenal under 17 år, varav de fem sista åren blev avbrutna på grund av världskriget. Utvecklades till en föregångare i en stolt Arsenaltradition av kraftfulla ytterbackar, som skulle vinna fem ligatitlar och två FA-cuptitlar med Arsenal.

(7) Ted Drake

Under fem fulla säsonger under 1930-talet var Ted Drake Arsenals bästa målskytt under samtliga dessa fem säsonger. Gjorde helt fenomenala 134 mål på 184 matcher för Arsenal och hjälpte klubben till två ligatitlar och en seger i FA-cupen. Typifierade tidigt vad som skulle komma att bli den klassiska bilden av engelsk centertank, hård och kraftfull.

(6) Liam Brady

En klubblegend i sin egen rätt som i sådana här sammanhang kanske alltid kommer lida lite av att ha spelat i förhållandevis svaga Arsenalupplagor, kanske lite motsvarande Bryan Robson i Man Utd. Hans enda titel var en FA-cupvinst 1979 men i övergången från 1970-tal till 1980-tal var Brady samtidigt en av Europas allra bästa spelare med många klassiska insatser för Arsenal.

(5) Patrick Vieira

Spelare med ikonisk status i Arsenal vars ledaregenskaper och skicklighet som spelare med rätta har hyllats, och saknats sedan han lämnat klubben. Var med redan från början av Arsene Wengers lagbygge som tog Premier League med storm mot slutet av 1990-talet och var med längs hela den resa som skulle komma att skriva in Arsenal i historieböckerna.

(4) Alex James

Lagkapten och ledargestalt i det Arsenal som vann tre raka ligatitlar mellan 1933 och 1935, och sex ligatitlar totalt under 1930-talet. Det här var ett Arsenal som var en av de stora taktiska föregångarna och Alex James var spelaren som med sin intelligens, spelförståelse och förmåga att foga samman försvar och anfall förkroppsligade detta Arsenal. Sin tids Eric Cantona.

(3) Thierry Henry

I många omröstningar utsedd till Arsenals allra bäste spelare någonsin, och med viss rätt även om jag alltså inte riktigt håller med. Fantastisk teknik, otrolig som avslutare, mer eller mindre komplett som anfallare. Arsenals främste målskytt genom tiderna. Var på något sätt personifieringen av den elegans som Arsenal ansågs representera under 2000-talet.

(2) Tony Adams

Det säger något alldeles fantastiskt om Tony Adams inte bara att han lyckades restaurera sin egen karriär från alhoholismens svårigheter, utan även som mittback lyckades nå framgång under två helt olika tidsperioder inte bara för Arsenal utan för engelsk fotboll som helhet. Talisman i klubben och en fantastisk karaktär och ledargestalt, över 700 matcher för Arsenal.

(1) Dennis Bergkamp

Ett veritabelt spelgeni som såg möjligheter på fotbollsplanen som ingen annan och i mina ögon den kreativa kraft som låg bakom inte bara sin egen utan flera andra spelares briljans i Arsenal under sin tid med klubben. Har presterat några av Premier Leagues mest briljanta mål någonsin och var en av de första att knäcka engelska föreställningar om vilka spelare som kunde lyckas i England.

 

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv