Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Ett oroligt lugn omger England inför matchen mot Panama

Harry Kane klev fram i Englands första match som bland de allra första av detta VM:s stora anfallare och avgjorde med sina två mål matchen mot Tunisien, och då i synnerhet så klart det sista, sena målet. Ett mål av stor betydelse, även om det också kan vara värt att fundera lite på vad det egentligen har eller bör ha för betydelse för vår syn på England och resten av VM?!

Gareth Southgate har kastat en perfekt tia för att uttrycka sig på vad jag inbillar mig är dartspråk i allt runt omkring laget inför detta VM. England har av hävd och gammal vana ständigt brottats med två grova problem. För det första en negativ relation med media och för det andra, kanske sammanhängande, att de aldrig lyckats bli riktigt omtyckta ute i stugorna.

Den onda cirkeln ser Southgate ut att åtminstone för stunden ha brutit. Han har högst medvetet valt en väldigt öppen mediastrategi med många möten mellan spelare och journalister. Relationen har blivit mindre antagonistisk och alls inte lika paranoid som förut. Enkelt knep kanske, men på så sätt har Southgate fått journalisterna på sin sida och plötsligt framstår spelarna som mer tillgängliga och därför mer omtyckbara även för de som tittar och läser.

Samtidigt blev det ju även under matchen mot Tunisien väldigt tydligt att det är en väldigt bräcklig grund England står på i det avseendet. England inledde bra, men Tunisien kvitterade och det stod länge 1-1 med ett mycket trögt England som kom just ingenstans. Hade det resultat stått sig hade tongångarna därefter varit helt andra än vad de förut varit, eller vad de nu blev. Det märktes inte minst under matchen.

Det visar så klart vad Harry Kanes faktiskt betyder. Det var inte bara skillnaden mellan oavgjort och vinst, mellan en poäng och tre poäng, utan också skillnaden mellan en positiv eller negativ atmosfär kring laget. På så vis blir målet så klart desto viktigare för England. Det kanske inte förändrar så mycket av vad vi såg under själva matchen mot Tunisien, men det kan förändra väldigt mycket av resten av Englands VM.

Vad vi såg i matchen mot Tunisien var stundtals mycket problematiskt. Det var långa stunder av andra halvlek egentligen ingen skillnad alls mellan detta England och det England vi såg för två år sedan mot Island. De mötte ett rysligt lågt försvarande fotbollslag och hade egentligen inga idéer alls om hur de skulle bryta ned detta motståndarförsvar.

England är naturligtvis inte ensamma i detta VM om att brottas med dessa problem. Vi har sett flertalet lag i form av Spanien, Brasilien, Argentina, Uruguay, Frankrike med flera brottas med exakt samma problem. England fick sitt sena vinstmål, precis som exempelvis Brasilien och Uruguay, och det finns väl inget skäl att värdera just Englands mål lägre än dessas.

Det är naturligtvis problematiskt för England som i sin grunduppställning är i första hand tänkta att anfalla med blixtrande fart, något som kan visa sig väldigt behjälpligt senare i VM. Men mot lågt liggande motståndarförsvar är det svårt att få de ytor som krävs för att få utväxling på fart. Englands problem kan alltså sägas påminna en hel del om Liverpools vanliga dilemma.

Hur agerade då Gareth Southgate i matchen mot Tunisien för att komma tillrätta med detta problem? Ja, i den utsträckning han egentligen agerade alls så bytte han in Marcus Rashford istället för Raheem Sterling, samt Ruben Loftus-Cheek för en förvisso småskadad Dele Alli. Och det är väl också på dessa två punkter som Englands och Southgates uttagningsfrågor inför matchen mot Panama framför allt vilar.

Gällande Englands laguttagning mot Panama har det nu uppstått viss kontrovers de senaste dagarna sedan media lyckats fotografera en skissad laguttagning i händerna på Steve Holland, Southgates assistent, under en öppen träning. Detta slogs så klart upp i pressen vilket i sin tur fick Southgate att kritisera media för att de med detta tilltag inte ”hjälpte laget”.

Det är alltså inte bara en svensk föreställning detta med andra ord, att medias uppgift på något sätt skulle vara att hjälpa landslaget, det vill säga vara någon slags cheerleader. Den verkar alltså finnas även i England. Kanske tänkte Gareth Southgate att det på något sätt skulle vara medias ”betalning” för att ha fått mycket större tillgång till spelarna än förut.

Vad stod det då i Steve Hollands anteckningar? Jo, enligt dem kunde vi utläsa att Dele Alli är ställd vid sidan på grund av skada och att Ruben Loftus-Cheek och Marcus Rashford går in i startelvan mot Panama, på Raheem Sterlings bekostnad vad det verkar. Med andra ord håller Gareth Southgate i så fall fast vid det lag som avslutade matchen mot Tunisien, snarare än det lag som började matchen.

En intressant detalj är att skissen visade att Raheem Sterlings ersättare var Ruben Loftus-Cheek och inte Marcus Rashford. Något uppseendeväckande kan tyckas då det rimligtvis är Sterling och Rashford som utgår från samma position och konkurrerar om platsen. Men kanske formulerar Southgate hellre Loftus-Cheek som Sterlings ersättare för att eventuellt på det sättet komma ifrån den ofrånkomliga diskussionen om Sterling vs Rashford.

Gamla värderingar och erfarenheter gör sig påminda igen i relationen mellan Englands landslag och media. Det är klart man undrar hur det istället hade låtit om Harry Kane inte hade gjort det där vinstmålet mot Tunisien. Eller hur det skulle börja låta om England misslyckades med att vinna mot Panama.

:::

VM-KOLLEN

Argentina – Leo Messi är kanske världens genom tiderna bästa spelare, med betoning på kanske. Men Argentina har demonstrerat i detta VM, precis som de gjorde i VM-kvalet att fotboll är i första hand en lagsport, i andra hand en lagsport, och i tredje hand en lagsport.

Kuijp – Neymar trillar baklänges. Domaren, Björn Kuijpers, dömer först straff, VAR meddelar även den straff, Kuijpers springer ut och tar en titt på filmen, ändrar sitt beslut till icke-straff. Utöver att vara ett helt korrekt beslut så var det också ett utmärkt sätt att visa att även med VAR är domaren boss.

Mål – Gör man inte mål så åker man till sist ur VM. Det har varit svårt att inte charmas av Marocko, Peru och till viss del även Costa Rica. Välspelande lag som är roliga att titta på och som kanske förtjänade bättre på ett sätt. Men noll mål på sex matcher snackar man heller liksom inte bort.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jason Steele, Sunderland till Brighton. Målvaktsvärvningarna fortsätter i Premier League. Från reservmålvakt i Sunderland till reservmålvakt i Brighton för Steele, som väl knappast kan räkna med att norpa förstatröjan från Mathew Ryan?! Men bra som backup. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Åtta VM-tränare som vore spännande att se i engelsk fotboll

Den här sommaren lider knappast brist på spännande tränare som tar över som managers i engelsk fotboll. Vi har så klart Marcelo Bielsa som får skalan att mer eller mindre explodera i Leeds. Unai Emery blir väldigt intressant att följa med Arsenal och om nu som det ser ut Maurizio Sarri tar över Chelsea så blir det så klart det kanske mest spännande nya i Premier League.

Samtidigt pågår ett VM. Detta betyder några saker. Bland annat att vi kommer bekanta oss eller återbekanta oss med åtminstone 32 olika tränare som vi inte normalt sett följer till vardags, vissa av dem har vi kanske aldrig ens riktigt hört talas om. Men dessutom kommer åtminstone en handfull av dessa tränare av det ena eller andra skälet bli lediga under sommaren.

Därav följer då den möjligen mest nyfikna frågan om vilka av dessa VM-tränare som vore spännande eller mest spännande att se i engelsk fotboll. Det kan både handla om rent önsketänkande så klart som en mer konkret tankegång att en specifik engelsk klubb borde kontakta en viss tränare. Med drygt en genomförd omgång av gruppspelet kan däremot åtta spännande VM-tränare utses.

Hector Cuper
Första tanken som slog mig och inspirationen till bloggämnet. Extremt erfaren och berest tränare från några av de största ligorna och klubbarna. Har haft stora framgångar utan att nå den högsta höjden. Anses normalt som rätt konserativ i sin spelidé men kunde göra ett väldigt bra jobb med en engelsk klubb i behov av en tydligare lagstruktur. Klubbar? Cardiff, Southampton, West Brom.

Joachim Löw
Kan inte påstå att det här är en tränare som direkt entusiasmerar mig men det är samtidigt världens mest framgångsrike förbundskapten under 2010-talet så bara namnfaktorn i sig vore så klart en riktig höjdare. Dessutom skulle det finnas någon slags fascination i att se vad Joachim Löw skulle kunna uträtta också som klubbtränare. Klubbar? Leicester, West Ham, Fulham.

Åge Hareide
Har framför allt gjort sig ett namn på den skandinaviska tränarmarknaden men är förmodligen den tränare därifrån som hade varit mest intressant att följa inom engelsk fotboll. Har haft stora framgångar med de flesta klubbar och samtidigt gjort det bra inom landslagsfotbollen. Känns som att han har rätt temperament att kunna fungera i England. Klubbar? Aston Villa, Nottingham Forest, Bolton.

Tite
Brassetränare har kanske inte det bästa utfallet i England, kom exempelvis ihåg hur det gick för Luis Felipe Scolari med Chelsea, uppäten som en kanariefågel efter bara lite mer än en halv säsong. Men Tite har haft sådana framgångar med Brasilien, samtidigt som allt annat än ett VM-guld lär ge honom foten, att han vore väldigt intressant att se i Europa. Klubbar? Newcastle, Tottenham, Everton.

Carlos Queiroz
Ryktet har det att om Carlos Queiroz hade valt att stanna kvar i Man Utd och struntat i Portugals locktoner så hade han varit Alex Fergusons efterträdare när den dagen begav sig. En kittlande tankegång. Tog en stor seger med Iran i första matchen men kommer åka ur VM ändå och oavsett vilket förmodligen få sparken efter VM. Kan engelsk fotboll. Klubbar? Watford, Leicester, Southampton.

Jorge Sampaoli
Hårt kritiserad som förbundskapten i Argentina och givet att Argentina balanserar på gränsen till uttåg ur VM redan så känns det givet att Sampaoli kommer få gå i sommar. Chelsea har enligt uppgift varit intresserade förut men hans namn har naggats något i kanten. Har ett liknande rykte om galenskap över sig som Marcelo Bielsa. Klubbar? Chelsea, Everton, West Ham.

Hervé Renard
Har faktiskt haft en kortare sejour i engelsk fotboll förut med Cambridge 2004 så skulle kanske inte känna sig helt borta. Udda tränarkarriär som rört sig mycket kring afrikanska förbundskaptensjobb där han i mina ögon framför allt imponerat med Marocko, vars spel i detta VM har förtjänat bättre än vad det faktiskt har fått. Klubbar? QPR, Norwich, Aston Villa.

José Pekerman
Fantastiska bilder på Pekerman när han står och dansar ikapp på shuttlebussen tillsammans med sina spelare. Vissa tränare är helt enkelt väldigt sydamerikanska och jag tänker mig att detta stämmer väldigt väl med Pekerman. Men taktiskt väldigt genomtänkt tränare som har haft stora framgångar både med Argentina och Colombia. Klubbar? Southampton, Watford, Crystal Palace.

:::

Sådär, då tar jag med detta ett minibreak över midsommarafton och återkommer förmodligen till midsommardagen, om det inte är så att Chelsea däremellan hinner med att presentera Maurizio Sarri.

:::

VM-KOLLEN

CR7 – Cristiano Ronaldo fortsätter ösa in mål för Portugal. Portugal kan mycket väl bli första enmans-världsmästarna sedan Argentina och Diego Maradona i Mexiko 1986. Där finns många likheter. En världsstjärna över alla andra omgiven av kompetent medelklass.

Messi – På tal om världsstjärnor… Väldigt viktigt för Argentina att helst vinna mot Kroatien ikväll, absolut inte förlora. Om de förlorar mot Kroatien riskerar de nämligen ha satt sig själva i en helt omöjlig situation inför sista omgången, om Island samtidigt skulle lyckas vinna mot Nigeria imorgon.

Dansken – Danmark var inte överdrivet bra mot Peru, en riktig skitmatch som det hette i dansk press. Men de vann! Kan Danmark få till spelet bättre mot Australien idag? Känns som att Danmark kan ha en rätt bra run i sig i detta VM om inte marginalerna går emot dem.

:::

TRANSFERKOLLEN

Lukasz Fabianski, Swansea till West Ham. Intressant och potentiellt riktigt bra värvning av West Ham som har haft det ljummet på målvaktsposten under en längre tid. Fabianski har konsekvent varit väldigt bra i Swansea de senaste åren, en bubblare i diskussionen om ligans bästa målvakter. Väl godkänd – (+++)

Juninho Bacuna, Groningen till Huddersfield. Ung och dynamisk box till box-mittfältare som kombinerar defensiv ettrighet med ett bra och energiskt passningsspel. Bara 20 år gammal så måste förväntas vara en spelare som breddar och står på tillväxt från början. Godkänd – (++)

James Maddison, Norwich till Leicester. Stark värvning av Leicester som fortsätter med förnyelsen av sitt lag. Maddison har haft en strålande säsong med Norwich i Football League och fått sitt stora genombrott under säsongen. Rätt tillfälle för Maddison och Leicester att växa tillsammans i Premier League. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Ett nytt Arsenal växer fram ur ruinerna av det gamla

Ut ur ruinerna av det gamla, börjar så smått konturerna av ett nytt Arsenal att resa sig. Kvar är inte längre Arsene Wenger. Där finns istället en sportslig trojka med Raul Sanllehi, Sven Mislintat och Unai Emery. Och även om dessa i ord aldrig skulle säga något kritiskt om Wenger så talar däremot deras handlingar desto mer för sig själva.

Förändringens vindar började blåsa redan under säsongen som gick. Det var flera som påpekade att kanske framför allt Pierre-Emerick Aubameyang, men även Henrikh Mkhitaryan, egentligen inte var Wengers värvningar utan mer Mislintats värvningar. Möjligen tillspetsat och förenklat, men det skulle i alla fall delvis förklara det senaste årets något spretiga värvningspolitik.

Med anställningen av Unai Emery har förändringsarbetet antagit helt ny energi och med ett tydligare fokus. Det är ingen hemlighet, än mindre en överraskning, att det huvudsakliga området i Arsenals spelartrupp där Emery har riktat sina inledande insatser är mot Arsenals försvarslinje. Den som har kritiserats utan uppehåll i Arsenal under ett drygt årtionde utan tydliga åtgärder.

Värvningen av Stephan Lichtsteiner var klok. En rutinerad och vinnarvan back, känd för lite av den elakhet som Arsenal har ansetts sakna under Wenger. En klok värvning på sitt sätt. Men, 34 år som han ändå är, kan det ändå funderas över vad det säger om den nya ledningens syn på det som var Arsenals befintliga backbesättning. Det är ett rätt tydligt underkännande.

Det är inte den enda backen på väg till Arsenal. Dortmunds Sokratis Papastathopoulos anses även han vara väldigt nära att skriva på för Arsenal, som även sägs ha gjort så gott som klart med den 22-årige defensive mittfältaren från Sampdoria, Lucas Torreira. Fram växer en helt ny defensiv ryggrad i ett Arsenal som länge kritiserats för att sakna just defensiv ryggrad.

Men där ett nytt Arsenal håller på att växa fram är det också klokt att reflektera över vad som håller på att försvinna. För det är mycket som Arsenal har hållit för kärt under de sista åren med Arsene Wenger. De unga spelarna i Arsenals backlinje exempelvis. Men kanske framför allt den så kallade brittiska kärnan som i början av 2010-talet var Wengers nya ”stora projekt”.

Av den så kallade kärnan är det nu i realiteten bara Aaron Ramsey kvar i Arsenal, sedan Jack Wilshere igår kväll bekräftade att han lämnar Arsenal när hans kontrakt med klubben går ut vid månadsskiftet. Detta, enligt Wilshere själv, sedan det stått klart för honom efter samtal med Unai Emery att han inte hade någon vettig framtid med laget.

Det är på sätt och vis nästan lite traumatiskt. Jack Wilshere har på något sätt under så många år förkroppsligat Arsenals hopp om framtiden. Förmodligen i sådan utsträckning att det har varit en belastning för honom. Möjligen, ren spekulation från min sida naturligtvis, går det kanske att indirekt spåra en del av hans ständiga skadeproblem till just en sådan psykologisk press.

Att Arsenal och Jack Wilshere går skilda vägar kan tyckas som ett beslut som borde ha fattats för länge sedan. Det har stått klart ganska länge att hur mycket viljan kanske än finns där att det skulle gå bra och ta fart så hände det helt enkelt aldrig. Ändå höll de kvar vid varandra, likt ett ängsligt par i en trygg men förstelnad relation, ovilliga att släppa idén om vad de en gång i tiden ville bli.

Hade Jack Wilshere lämnat Arsenal om Arsene Wenger fortfarande hade varit manager? Kanske, kanske inte, det hade åtminstone varit betydligt mycket mer troligt att Wilshere blivit kvar. Det kan diskuteras vad som i det här fallet faktiskt hade varit bäst, både för Arsenal som lag och för Wilshere som spelare. Kanske hade Wilshere växt utan det skyddsnät som Wenger gav honom.

Det är en av de tydligare konsekvenserna med ett Arsenal utan Wenger som manager. De gamla skyddsnäten existerar inte längre. Det skulle kunna framstå som kallhamrat av Emery med flera att nästan som första åtgärd släppa Jack Wilshere. Men det är samtidigt vad varje nykter analys har krävt av Arsenal, att prestation ska väga tyngre än sentimentalism, att kräva accountability.

Det är däremot möjligt att genomföra dessa förändringar och sådana här rätt svepande bortsopningar av gamla käpphästar, utan att det stöter på något reellt politiskt motstånd, mycket på grund av det missnöje som fanns med Arsenal under senare år. Hade Arsene Wenger varit mer framgångsrik hade detta troligen inte varit möjligt. Då hade han å andra sidan inte fått sparken.

Det blev klart igår kväll att en annan position förändras även den, även detta i Arsenals försvarslinje. Det är Bayer Leverkusens målvakt Bernd Leno som är klar för Arsenal. Därmed får man anta att dödsrunan är skriven både för David Ospina och för Wengers prestigevärvning Petr Cech som målvakter i Arsenal, något det verkar som om de flesta vore rätt nöjda med.

Värvningen betygsätter jag längre ned. Mitt huvudsakliga resonemang bygger hur som helst på idén att Arsenals målvaktsbesvär under den gångna säsongen i huvudsak egentligen var ett försvarsbesvär. Att både Ospina och Cech i själva verket hade varit alldeles utmärkta målvakter bakom ett fungerande försvar, precis som Leno förmodligen kommer vara.

Däremot återvänder vi till tankefiguren om det nya Arsenal som växer fram ur ruinerna av det gamla. Bernd Leno är 26 år gammal och kan alltså på ett annat sätt än kanske framför allt Cech ses som det nya Arsenals målvakt under de kommande fem-tio åren. En skillnad kanske inte så mycket i fråga om kvalitet utan i fråga om sportslig och symbolisk livslängd.

Och där det kanske också finns något av ett kulturellt egenvärde i att sopa ut det gamla, oavsett om det så är gamla målvakter, en dysfunktionell backlinje eller en brittisk kärna med Jack Wilshere som frontfigur. Kvasten går, och Arsenal ser ut att inte längre vilja sopa alla sina problem under mattan.

:::

VM-KOLLEN

Båset – Det var lite som när en utvisad hockeyspelare kommer in från båset mitt i flygande anfall. Visst kan Polen ha något att klaga på för det spelarinsläppet mot Senegal, samtidigt var det fortfarande en otroligt klantig hemåtpass, och man måste även beundra och uppskatta hur snabbt Niang uppfattade och agerade på situationen.

Asien – Det kan så klart klagas på lagen från olika världsdelar, men faktum är att asiatiska lag nu har vunnit dubbelt så många matcher i VM som länderna från Sydamerika har gjort. I och med Senegals vinst mot Polen kom Afrika in i matchen också. Europa däremot förblir lite i en klass för sig själva.

Ryssland – Första landslaget att bli klart för slutspel, åtminstone i praktiken, och detta med 8-1 i målskillnad. Ändå finns det frågetecken kvar kring om de egentligen är något att ha. Vad man kan säga är två saker. För det första att de har varit ruggigt effektiva på sina målchanser. För det andra att de förmodligen vann en massa på att Dzagoev skadade sig tidigt i första matchen.

:::

TRANSFERKOLLEN

Issa Diop, Toulouse till West Ham. Ung och mycket lovande mittback som redan har gjort ett antal år som ordinarie mittback i Ligue 1. En spelare som kan växa i West Ham, som kan växa med West Ham, och ett bra test på om West Ham under ny lagorganisation kan börja hitta lite mer rätt i sina värvningar. Väl godkänd – (+++)

Bernd Leno, Leverkusen till Arsenal. En värvning det kommer gnuggas händer över mest för att det är en värvning. Helt klart en bra målvakt, men Arsenal hade eller har två bra målvakter redan i Petr Cech och David Ospina. Däremot ska nog detta mer än de båda övriga ses som de kommande fem-tio årens målvakt i det ”nya” Arsenal. Väl godkänd – (+++)

:::

Mitt under brinnande VM börjar redan nästa säsong göra sig påmind för Burnley, som går in i lottningen av Europa Leagues andra kvalomgång klockan 14:00 i eftermiddag.

Peter Hyllman

VM visar att VAR kan fungera utmärkt i Premier League

Om exakt samma straff istället hade getts till Sydkorea så hade det varit betydligt mycket mer kontroversiellt än vad det nu var. Inte så mycket för straffen i sig kanske, det kunde vara straff liksom det kunde inte vara straff, utan sättet det gick till på. Först ”friades” den, spelet gick vidare, och först därefter gick domaren fram till VAR-skärmen.

VAR eliminerar inte diskussion, kontroverser eller subjektivism, men vad VAR kan göra är att åtminstone eliminera rena felaktigheter. Och så här långt, med nästan en hel första gruppomgång i VM avklarad, med 14 matcher redan avklarade, så får vi säga att VAR har lyckats riktigt bra. Det går att tycka olika om Sveriges straff mot Sydkorea, men sättet beslutet fattades på var bra.

Premier League och Football League beslutade för någon månad sedan att inte införa VAR redan till nästa säsong, utan fortsätta med den testverksamhet vi har sett under den här säsongen, det vill säga systemet används i cupspelet på de arenor där detta är möjligt. Anledningen är att den engelska fotbollens försök att introducera VAR under säsongen var minst sagt problemfyllda.

Det var försök som var allt annat än lyckade. Det tog en förskräcklig tid, det var ofta väldigt oklart vad som över huvud taget hände, inte minst för de som satt på arenorna, kriterierna för hur och när VAR skulle tillämpas var allt annat än tydliga, och själva matchrytmen bröts samman. Många befarade så klart att det skulle bli fullständigt kaos i VM.

Men det har inte blivit kaos i VM. Det har tvärtom fungerat riktigt bra och alltså räddat upp flera potentiellt saftiga domarmisstag. Det är alltså värt att fundera lite över vad det är som gör att det faktiskt har fungerat så bra.

För det första utgår systemet fortfarande från att det är domaren som är huvudaktören. Det är domaren som klart och tydligt fattar besluten, som får besked om att han kan ha fattat ett felaktigt beslut och därefter ges chansen att korrigera sitt eget beslut. Det gör systemet mer tydligt och reducerar framför allt inte domarens auktoritet på planen.

För det andra överanvänds inte systemet. Det används i samband med rena målchanser, straff- och kortbeslut. Det är upp till VAR-domarna att meddela domaren om de anser något kan ha blivit fel, och domaren blir därför inte mentalt piskad att be om bekräftelse på mer eller mindre varenda beslut som denne fattar på planen.

För det tredje har vi det utmärkta förfarandet att domarna och linjedomarna nu avvaktar med att blåsa exempelvis frispark eller vinka för offside i den händelse att det inte är glasklart och låter spelet gå vidare, för att sedan i efterhand granska situationen igen. Detta till skillnad från hur VAR har fungerat förut på flera håll att det blåstes först och frågades sedan.

Det hjälper naturligtvis att till detta VM verkar även TV-folket pålästa på vad som faktiskt händer och hur systemet fungerar. Det är i mångt och mycket upp till dem att berätta för de som tittar vad som faktiskt händer och naturligtvis, om de är helt förvirrade och pratar i nattmössan så bidrar det självfallet till att systemet också upplevs som förvirrande och oklart.

VAR kommer inte lösa varenda problem som finns inom fotbollen, eller eliminera varenda möjligt felaktigt domslut, men det minskar felaktigheterna och ger framför allt domarna ett helt annat skyddsnät än vad de tidigare har haft. Bara möjligheten att få en omedelbar bekräftelse på att ett domslut är korrekt, eller inte behöva älta om ett domslut eventuellt kan ha varit fel.

Ändå gör Premier League med omnejd det klokt att inte omedelbart till kommande säsong införa VAR. Inte när deras egna tester under den här säsongen var så dåliga. Vad de däremot bör göra nu är att utgå från VAR precis så som det har fungerat i VM och genomföra testerna och all nödvändig utbildning utifrån det systemet och dess utgångspunkter.

När engelsk fotboll har testkört VAR under en säsong och det har fungerat prickfritt på samma sätt som det så här långt har fungerat i VM, då är det rätt läge att rulla ut det i full skala i Premier League, i Football League och så klart i de båda engelska cuperna. Men det är glädjande att systemet nu i alla fall har börjat hitta rätt balans mellan teknik och organisation.

Och att det inte är så värst nödvändigt att oroa sig för hur VAR skulle vara på väg att ”döda fotbollen” som det har hetat på lite olika håll inom engelsk fotboll den gångna säsongen.

:::

VM-KOLLEN

Sverige – Sydkorea må ha varit väldigt dåliga, utan någon som helst idé hur de skulle spela fotboll, men det ska inte ta något ifrån vad jag ser som framför allt en fantastisk lagkaptensinsats av Andreas Granqvist och en mycket stark insats på mittfältet av Victor Claesson.

Colombia – Det sista laget att gå in i detta VM som det känns riktigt spännande att se var man egentligen har dem, med högintressanta spelare som Radamel Falcao och James Rodrigues. Har precis samma chans som exempelvis England att spela en eventuell semifinal.

Salah – Ikväll måste han nog spela, den godmodige egyptiern. Det var klokt av Egypten att vila Salah mot Uruguay, men matchen mot Ryssland är vinna eller försvinna för Egypten, så spelar inte Salah ikväll då var det bara skitsnack det där med att han var frisk nog för VM.

:::

TRANSFERKOLLEN

Rui Patricio, Sporting till Wolves. Portugals landslagsmålvakt landar på en fri transfer till Wolves vilket naturligtvis måste betraktas som något av ett riktigt kap för dem. En position där Wolves verkligen kunde förstärka och nu har förstärkt på kanske för dem allra bästa sätt. Berömlig – (+++++)

Peter Hyllman

England 2-1 Tunisien - spelarbetyg

Inledningsvis trodde man nästan det var en trailer för Starship Troopers, unga män med hårda hakor och stål i blicken som stod uppställda redo att ta strid mot en svärm av ondsinta insekter. Men nejdå, det var bara England som skulle möta Tunisien mitt ute i vad som liknade rysk träskmark.

England började i flygande tempo, England fick också tidig utdelning, och det fanns mycket positivt att säga om England i det läget. Men England var också slösaktiga, England tappade energi och syfte med sitt bolltrillande efter den initiala anstormningen, och det var ingen slump att Tunisien kom in i matchen.

Det är ett nytt England, men det är också samma gamla England. Vad vi såg från England i andra halvlek mot ett lågt liggande Tunisien var intill förväxling identiskt med vad vi såg från England mot Island i EM:s åttondelsfinal för två år sedan. Men med en viktig och kanske avgörande skillnad – mål!

Harry Kane nickar in vinstmålet på tilläggstid. Det förändrar egentligen inte vår bedömning av vad vi precis har sett under 90 minuter. Men det kan mycket väl förändra resten av Englands VM-turnering.

Jordan Pickford – 6
Inte mycket att göra alls för Pickford. Godkänd insats. Alltid vansligt med straffar, gick åt rätt håll och var nära på den.

Kyle Walker – 5
Sattes inte på stora prov defensivt i den här matchen, men hans misstag ger Tunisien och den för dem så viktiga kvitteringen. Måste vara vänd åt rätt håll i sitt försvarsspel.

John Stones – 7
Utstrålande lugn och auktoritet i Englands backlinje, och gjorde sig dessutom jobbig på fasta situationer i offensivt straffområde. Englands bästa back den här kvällen, given i startelvan.

Harry Maguire – 6
Bra intentioner men det märktes också att Maguire är rätt färsk i sådana här sammanhang. Blandade riktigt fina passningar i djupled, han gav England tempo, med en del slarviga passningar och bolltapp.

Kieran Trippier – 6
Frisk fläkt framåt även om Trippier behöver jobba med kvaliteten på sina inlägg som svek den här kvällen. Utsattes inte för några hårdare prov den här kvällen.

Ashley Young – 5
Behöver ordna upp samarbetet på vänsterkanten bättre då det känns som att han konstant springer ihop med egna spelare. Närmast orutinerad i sitt sätt att foula motståndare på offensiv planhalva.

Jesse Lingard – 6 (ut 93)
Det positiva med Lingard är att han tar sig till chanser och var en av Englands mer effektiva spelare med sitt djupledsspel. Men måste sätta minst någon av de chanser han hade.

Jordan Henderson – 6
Stabil insats utan att egentligen bidra med det där extra. Hade bättre genomslag i första halvlek innan Tunisien hade förskansat sig i sina skyttegravar. Måste visa bättre mot Panama.

Dele Alli – 5 (ut 80)
Ville mycket men verkade sakna energin. Verkade dra på sig en lättare skada mot slutet av första halvlek men var kvar på planen fram till sista kvarten. Bra intentioner men lite för lättviktig.

Raheem Sterling – 5 (ut 68)
Åstadkom inte mycket under matchen och verkade sakna struktur i rörelse och löpning. Återföll i alltför mycket överarbetning och det kommer debatteras under veckan om han ska starta mot Panama eller ej.

Harry Kane – 7
Gjorde Englands båda mål efter att ha reagerat snabbast på målvaktsretur i samband med hörna och var aktiv, men saknade rivigheten att verkligen hota ett i det här fallet lågt tunisiskt försvar.

Marcus Rashford – 6 (in 68)
Var inne för kort tid för att verkligen hinna få något riktigt genomslag på matchen. Utmanade och försökte rycka och slita i Tunisiens dubbla försvarsled.

Ruben Loftus-Cheek (in 80) & Eric Dier (in 93)
Spelade för kort tid.

GARETH SOUTHGATE – 5
Räddad av Harry Kane mer eller mindre. Knappast något styrkebesked från bänken den här gången. England blev alldeles för passivt och orörligt tidigt i andra halvlek, enligt känt mönster, men det dröjde länge, länge innan det kom några åtgärder alls från Southgate. Tveksamt om England behövde tre backar i andra halvlek.

Peter Hyllman

England behöver en bra början i detta VM - då kan det bära långt!

Hur länge sedan var det England inte gjorde fiasko i ett mästerskap, oavsett om det är EM eller VM? Det är rätt länge sedan. Mest hela 2010-talet får nog räknas som mer eller mindre episka misslyckanden. Tillbaka till 2000-talet så blir det kanske tufft att prata om fiaskon givet att det var täta förluster i kvartsfinalen som då var normen.

Hur länge sedan var det England vann öppningsmatchen i ett EM eller VM? Det visar sig med en snabb genomgång att England sedan millennieskiftet bara har vunnit en enda öppningsmatch, mot Paraguay 2006. England har spelat åtta öppningsmatcher i mästerskap under dessa år, förlorat tre av dem och således spelat oavgjort i fyra. Inget lysande facit precis.

Min tanke är att detta hänger samman. Att utfallet i öppningsmatchen faktiskt spelar rätt stor roll för vad som händer senare i mästerskapet. Att det är viktigt att komma in rätt i turneringen, få rätt känsla i laget och en positiv stämning redan från början. Värt att komma ihåg hur viktigt Sveriges spelare tyckte det var 1994 att de faktiskt lyckades kvittera mot Kamerun.

Det blev oavgjort mot Kamerun för Sverige, vilket möjligen visar hur ett oavgjort resultat lite beror på förutsättningarna. Tre av Englands oavgjorda matcher får betraktas som något av missräkningar. 2002 mot Sverige var nog tanken helt säkert att England skulle vinna. 2010 mot USA var det definitivt tanken. Och för två år sedan i EM mot Ryssland släpptes en helt onödig kvittering in i slutet.

Om vi tittar på länder av motsvarande kvalitet och storlek som England som faktiskt har lyckats eller överraskat positivt i de två senaste världsmästerskapen så ser vi även där att öppningsmatchen är viktig. Holland vann sin match 2010 och Uruguay fick oavgjort mot Frankrike. För fyra år sedan vann Costa Rica överraskande mot Uruguay, liksom Colombia vann mot Grekland.

Detsamma gäller de länder som under 2000-talet har vunnit VM, med ett enda lysande undantag. Brasilien, Italien och Tyskland vann samtliga sina första matcher i de VM som de vann. Spanien däremot gick på en riktig mina i sin öppningsmatch mot Schweiz 2010, men hämtade sig onekligen efter den chocken. Undantaget bekräftar inte regeln, ändock ett undantag.

Alla tecken säger med andra ord samma sak. Att vinna öppningsmatchen är oerhört betydelsefullt för varje lag. Men kanske måste det ses som särskilt betydelsefullt för just England, där så mycket med mästerskapen handlar eller har handlat om rädsla, brist på självförtroende, en destruktiv medial kultur runt laget där jakten efter syndabockar har blivit så framträdande.

Därför är Englands match mot Tunisien ikväll så väldigt viktig. Det är kanske inte en match England verkligen måste vinna, men de har sannerligen inte råd att förlora den. Men det känns också ganska givet att om England för en gång skull, som alltfler ändå har börjat både hoppas och tro, ska överraska positivt i detta VM så är detta en match England behöver vinna.

Det är på modet att tala ner Englands chanser i VM. Omvänt riskerar man så klart få skratten i ansiktet om man skulle våga andas att det möjligen kan gå bra för England. Men på samma sätt som Englands stora förhoppningar kanske gick till överdrift för 10-15 år sedan så kanske dessa dagars pessimism har tagits till överdrift även den.

England kan vinna sin grupp, England kan definitivt ta sig vidare till slutspel och måste naturligtvis räknas som favorit att göra just detta. I åttondelsfinalen kan de ställas mot Colombia, Polen eller Senegal. En oavsett motstånd fullt vinnbar åttondelsfinal. En eventuell kvartsfinal blir genast betydligt svårare, där väntar med största sannolikhet antingen Brasilien eller Tyskland.

(Om nu inte resultaten som de föll igår kväll innebär att det är betydligt bättre för England att sluta tvåa i gruppen. I så fall skulle det vara typ Colombia och Mexiko som står i vägen fram till en förvisso högst eventuell semifinal.)

Normalt sett vore det en kvartsfinal som bara borde kunna sluta på ett sätt. Men anta att det inte är det England vi har sett de senaste tio åren som går in till den matchen, utan ett positivt England med momentum i ryggen och ett stort och starkt självförtroende. Ett England som har en fart i sin fotboll som få andra länder i detta VM har. Då kan England vinna även en kvartsfinal.

Men ett positivt slut på detta VM för England förutsätter med allra största sannolikhet att England behöver en positiv början på detta VM. Detta kan bara betyda att England behöver vinna mot Tunisien ikväll. En vinst är det enda positiva resultat England kan få med sig mot Tunisien. Kan England för första gången på tolv år vinna öppningsmatchen i ett mästerskap?

Redan ikväll, deras första kväll i detta VM, kan alltså England bryta gamla mästerskapsmönster. Och då kanske vi för första gången på väldigt länge skulle kunna tro men framför allt hoppas på att England kan göra ett riktigt bra VM.

:::

VM-KOLLEN

De Gea – Smått absurd målvaktsdebatt som pågår i Spanien för närvarande efter David De Geas misstag mot Portugal. Misstag visst, men knappast något som kostade dem VM och shit happens liksom. Lätt att få intrycket av att kritiken har något att göra med att han inte spelar i Spanien.

Anfang – På tal om detta med bra början. Tyskland gick på en riktig käftsmäll mot Mexiko i ett resultat som öppnar upp gruppen, gör Mexiko favoriter till gruppsegern, och var ett veritabelt mardrömsresultat för Sverige som i praktiken nu måste vinna mot Sydkorea idag för att kunna gå vidare.

Nejmar – Han ska stå i centrum, denne Neymar. Det märktes redan innan matchen med en frisyr som bara kan handla om att vilja synas. Det märktes även i själva matchen, där Neymar precis som i PSG stod i centrum för precis allt. Han är en otroligt bra spelare, men det hjälper nog inte Brasilien mot elaka, europeiska lag.

:::

Bloggar efter kvällens match med spelarbetyg. Tänkte ha det som stående inslag i samband med Englands matcher i detta VM. Jag räknar kallt med att behöva skriva sju sådana bloggar.

Peter Hyllman

Blir Marcelo Bielsa en Revie eller en Clough för Leeds?

Marcelo Bielsa till Leeds alltså. Det har jag för all redan gjort en blogg om men det är faktiskt något som förtjänar att grävas lite djupare i och betona ytterligare något, för det är faktiskt riktigt stort. Fotbollsfilosofins gudfader beger sig alltså till England, beger sig till Leeds, beger sig till EFL Championship, den engelska andradivisionen. Det är förmodligen 2010-talets managerkupp.

Att Leeds är ambitiösa med anställningen av Marcelo Bielsa kan det knappast råda något som helst tvivel om. Det är inga halvmesyrer precis, som kanske har varit lite för vanliga i Football League under åren, inte minst i Leeds. Leeds vill tillbaka till Premier League, och med Marcelo Bielsa hoppas de ha hittat den manager som ska lyckas med vad ingen har lyckats med på 15 år.

Många vill så klart peka på riskerna, för de finns för all del där. Marcelo Bielsa pratar exempelvis inte engelska menar en del. Oklart hur stort problem det är i en spelartrupp som redan är till hälften icke-brittisk. Marcelo Bielsa är lite galen menar några andra, och syftar på en volatil personlighet med dennes korta tid och abrupta slut i både Lazio och Lille som bevis för detta.

Men ingen framgång nås utan risk. Och vad av vissa beskrivs som galenskap kan lika gärna av andra historiens skrivare ses som principfasthet. Att ha förhandlat med Leeds i flera veckor, om jobbets alla aspekter, innan han till sist skrev på för dem tyder hur som helst inte på att Marcelo Bielsa har tagit detta uppdrag i någon slags nycker. Det visar på metod, inte galenskap.

Att beskriva anställningen av Marcelo Bielsa i historiska termer för Leeds vore att säga att de sett till utfallet antingen har fått Don Revie eller Brian Clough – två historiska managers i Leeds, fast av helt olika skäl.

Det råder ingen tvekan om att Leeds och dess ägare Andrea Radrizzani hoppas ha anställt en Don Revie. ”Marcelo has a wealth of experience and he will use that to create a new culture and a winning mentality at our football club”, säger exempelvis Radrizzani. De hoppas alltså att Bielsa ska göra för Leeds vad Revie gjorde för klubben under 1960-talet.

Farhågan är att Leeds har anställt en Brian Clough. En extremt respekterad tränare, ett stort och karismatiskt tränarnamn, som däremot kommer till Leeds med sina helt egna idéer som saknar förankring i klubbledningen, och som snabbt kommer rejält på kant med spelartruppen. Den gången slutade det med att Clough lämnade Leeds efter 44 dagar.

Där finns så klart viktiga skillnader. Då var Leeds ett av Englands och Europas allra bästa fotbollslag, och att ersätta Revie närmast omöjligt. Nu befinner sig Leeds sedan snart 15 år utanför Premier League. Då kunde man undra om Leeds styrelse fått ett hjärnsläpp som anställde en av Revies och klubbens bittraste rivaler och kritiker. Nu känns det som sagt tvärtom noga genomtänkt.

Ändå är det inte svårt att se Marcelo Bielsa kunna leda till konflikter i och med spelartruppen. Bielsa kräver mycket av sina spelare, kommer behöva fatta tuffa beslut, och vissa spelare kommer naturligtvis inte gilla detta. Samtidigt är Bielsa också ett så pass respekterat tränarnamn, och lutheranismen i en nordengelsk spelartrupp så pass nedärvd, att det ger ett handlingsutrymme.

Om Leeds med Marcelo Bielsa har anställt en Don Revie eller en Brian Clough beror till stor del på deras eget tidsperspektiv. Leeds vill upp i Premier League, förr hellre än senare, men måste de tvunget upp redan nästa säsong eller är det okej om det sker inom två-tre år? Ju snävare tidsperspektiv Leeds arbetar med, desto större risk för att Bielsa blir ännu en Clough.

Kan Leeds däremot tänka sig att ta det lite längre tidsperspektivet, vilket givet att det nu är sjunde säsongen i rad som de inleder med en ny manager kanske är naivt att våga hoppas, ökar istället chansen för Bielsa att bli ännu en Revie för Leeds. Att skapa en ny kultur och en vinnande mentalitet, som Radrizzani talar om, kan ta längre tid än en enda säsong.

Det finns naturligtvis alla möjligheter att Leeds och Andrea Radrizzani faktiskt inser den saken. Det finns även alla möjligheter att Leeds och Radrizzani inser att byta manager inför varje säsong är en del i problemet Leeds har haft med att ta sig tillbaka till Premier League. Om de däremot ger Marcelo Bielsa tid under några säsonger kan det däremot bli väldigt, väldigt bra.

Kan det bli succé och uppflyttning för Leeds och för Bielsa redan under dennes första säsong? Ja naturligtvis, det är ingen omöjlighet. Men det är en otroligt tuff serie, och Leeds är inget självspelande piano, så att kräva uppflyttning redan första året är kanske inte realistiskt. Likaväl är det naturligtvis så att Bielsa inte är någon garanti för uppflyttning ens över längre tid. Det är ingen.

Men istället för att så mycket av diskussionen om Marcelo Bielsa kommer att lyckas eller inte i Leeds fokuseras på just Bielsa, hans förmodade genialitet eller påstådda galenskap, kan det alltså vara klokt att väga in att det främsta skälet kommer vara Leeds själva, hur de agerar. Leeds kan själva påverka om de med Bielsa har fått en Don Revie eller om de får ännu en Brian Clough.

Det kan självfallet gå väldigt, väldigt fel för Leeds med Marcelo Bielsa. Det är den risk en klubb alltid tar när den prövar något nytt. Men om det nu ska gå väldigt, väldigt fel för Leeds så är det onekligen helt rätt sätt att gå fel på. Hellre spänna en båge. Dessutom, och här hittar vi det positiva med att våga ta en risk, jäklar vad rätt det också kan bli för Leeds!

Dessutom, under de snart 15 år som Leeds har befunnit sig i Football League och försökt utan att lyckas ta sig tillbaka till Premier League har Leeds aldrig riktigt tagit några risker alls med sina managers. Hur långt har det tagit dem? Vad var egentligen mindre riskfyllt med det? Galenskap anses vara att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall.

Det är kanske inte genialitet av Leeds att om de får chansen att anställa ett stort managernamn som Marcelo Bielsa faktiskt gör det. Men med det perspektivet kan det heller inte vara galenskap av Leeds att anställa Marcelo Bielsa. Leeds supportrar verkar hålla med. Bokningarna av säsongsbiljetter har rasat in i tio gånger så hög takt som normalt sedan nyheten kablades ut i fredags.

Marcelo Bielsa kommer till England och till engelsk fotboll, han kommer till Leeds och han kommer till EFL Championship. Det är stort! Satan vad spännande det blir!

:::

VM-KOLLEN

Schweiz – Allt snack kommer handla om Brasilien så klart men Schweiz är ingen helt oäven eller ofarlig motståndare på andra planhalvan. Kan oberäkneliga och kreativa spelare som Xherdan Shaqiri och Granit Xhaka ge Brasilien problem, eller den strålande målvakten Yann Sommer?

Serbien – Kryllar av Premier League-intressanta spelare som Marko Grujic, Adem Ljajic, Nemanja Matic, Sergej Milinkovic-Savic, Luka Milivojevic, Dusan Tadic och Aleksandr Mitrovic. Ska Serbien till sist faktiskt lyckas  i ett mästerskap? Vinner de mot Costa Rica har de en bra chans.

Mexiko – Mycket har sagts och vets om Tyskland. Om Mexiko vet vi mindre och det mesta av förhandstjafset har handlat om partyn i spelartruppen med dryck och kvinnor som om inte annat lär gå så väl hem på hemmaplan. Mexiko är alltid oförutsägbara, men är de oförutsägbart bra eller oförutsägbart dåliga?

Peter Hyllman

Nottingham Forest flexar musklerna inför kommande säsong

Framgång får många följare. Så när Wolves smashar EFL Championship och tar sig upp i Premier League med hjälp av sin relation till Jorge Mendes och till stor del baserat runt väldigt skickliga spelare hämtade från den portugisiska ligan så är det naturligtvis ingen tillfällighet när andra klubbar i EFL Championship börjar tillämpa samma strategi som dem.

Nottingham Forest är först ut ur startblocken. De presenterade under torsdagen två nyförvärv – João Carvalho och Diogo Goncalves. Med Carvalho flög Forests transferrekord all världens väg sedan de betalat över £13m för spelaren, väldigt mycket mer än den miljon klubben betalade för Trevor Francis, på den tiden då Nottingham Forest var Europas bästa fotbollslag.

Om Nottingham Forest om ett år väljer att aktivera den köpklausul de har i lånekontraktet med Goncalves så kommer de med största sannolikhet knäcka det där transferrekordet en gång till. Nottingham Forest vill precis som Wolves upp i Premier League, de vill definitivt vara med i kampen den här gången, och de följer Wolves modell för hur de ska lyckas.

Wolves hämtade sina spelare företrädesvis från Porto. Nottingham Forest verkar istället ha valt att vittja Benficas lager. Samtidigt hör vi från Sporting att ett flertal spelare är på väg bort och blickar inte minst mot England. Något undrar man så klart vad som händer med med portugisisk fotboll när flera av deras bättre spelare flyttar till den engelska andradivisionen.

Det är naturligtvis ett sätt att ta sig in i engelsk fotboll generellt. Ambitionen är naturligtvis Premier League även för dem. Antingen genom att ta sig upp till Premier League med Nottingham Forest, eller göra så bra insatser där så att en Premier League-klubb värvar dem. Två parter med ett gemensamt intresse med andra ord. Det funkade för Wolves, så varför inte för Nottingham Forest?!

Dessa båda portugiser var däremot inte Forests första värvningar den här sommaren. De hade redan gjort klart med mittbacksveteranen och en gång i tiden den egna produkten Michael Dawson, som nu återvänder till Forest med ambitionen att ta klubben tillbaka till Premier League. En värvning som på ett fint sätt väver samman vilka man är med vilka man vill bli.

Det är ändå en fundamental och fenomenal kursförändring som Nottingham Forest har genomgått under nya ägaren Evangelos Marinakis, som förra sommaren köpte klubben. För ett år sedan, eller innan dess, var det knappast aktuellt för Forest att knäcka några transferrekord. Då hade klubben snarare problem med att betala sina räkningar.

Men Marinakis siktar mot Premier League, och det är så klart inget fel i sig med den saken. Åtminstone inte så länge det finns ekonomisk täckning för saken. Men i det avseendet är också den ”portugisiska strategin” förhållandevis riskfri på så sätt att antingen blir det sportslig succé och Nottingham Forest tar sig till Premier League, eller så kan spelarna troligtvis säljas vidare för vinst.

Ambitionen var tydlig redan när Marinakis anställde Aitor Karanka mitt under den nyss avslutade säsongen. Karanka har så klart erfarenhet av att ta sig upp från Premier League. Karanka verkar dessutom ha fått stort utrymme att forma spelartruppen utifrån eget tycke. Alldeles långsökt är det kanske inte heller att mycket av portugisisk know-how kommer från just honom.

EFL Championship lovar redan att bli ett slagfält nästa säsong. Leeds har anställt Marcelo Bielsa. Tre riktigt starka klubbar har kommit ned från Premier League i form av Stoke, West Brom och Swansea, som anställt Graham Potter. Wigan och Blackburn har kommit upp från League One. Befintliga klubbar som Birmingham, Middlesbrough, Preston, Norwich, Sheffield Wednesday med flera satsar.

Många starka klubbar, många olika klubbar. Är det något vi sett under senare år så är det att det finns många olika sätt att ta sig upp i Premier League. Wolves och Cardiff är två utmärkta exempel på vitt skilda kontraster. Däremot är även känslan att pendeln i EFL Championship alltmer svänger åt den fotboll som Wolves och Fulham representerat under säsongen, att standarden höjs.

I en sådan miljö är det fullt naturligt att se till vad som faktiskt har lyckats, vad som faktiskt har visat sig framgångsrikt. Nottingham Forest gör just detta genom att tillämpa sin variant av Wolves taktik. Det är ingen garanterad framgång, som vanligt betyder det väldigt mycket hur något görs, inte bara vad som görs, men det ger Nottingham Forest en möjlighet till framgång.

Ambitionen och optimismen runt Nottingham Forest har onekligen spridit sig även till supportrarna. Redan har ett nytt rekord i antal sålda säsongsbiljetter slagits, sedan Nottingham Forest har sålt närmare 18,000 biljetter. Detta efter vad som trots allt var en tämligen medelmåttig säsong. Men ett viktigt mått på de framsteg Nottingham Forest har gjort under året som gått.

Nottingham Forest siktar mot Premier League igen. Och den här gången ser de ut att ha laddat skarpt.

:::

VM-KOLLEN

Ryan – Det är Mathew Ryans andra VM. Hans första VM, 22 år gammal, blev lite av en mardröm efter att ha släppt in nio mål på tre matcher och gjort åtminstone en jättetabbe. Har imponerat i Brighton under säsongen och måste göra ett bättre VM den här gången om Australien ska ha någon chans.

Menottismo – Begreppet för den vackra offensiva fotbollen i Argentina, i den eviga debatten ställd mot Bilardismen, som handlar om att vinna. Det mesta talar för att Argentinas enda chans till framgång i detta VM är att gå för fullt på Menottism, men räcker det? Räcker det ens mot Island?

Foxy – När Nigeria spelar känns det som om Leicester har ett särskilt intresse i saken. Wilfried Ndidi, Kelechi Iheanacho och Ahmed Musa spelar samtliga för Nigeria. Många intressanta spelare i Nigeria, många med Premier League-koppling, men hur går det mot Kroatien?

:::

TRANSFERKOLLEN

Marc Navarro, Espanyol till Watford. Mångsidig försvarare från La Liga som kan spela både ytterback och mittback. Har spelat hyfsat regelbundet för Espanyol under den säsong och en halv sedan han debuterade. Ingen värvning som får blodet att pumpa, men ändå en habil värvning. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Starten på Premier League blev saftigare än VM-premiären

Det är ingen tillfällighet att storklubbarna aldrig lottas mot varandra i den första ligaomgången! Den typen av till synes självklara påståenden hör vi ju mest hela tiden, även om vi aldrig riktigt får någon förklaring på vad storklubbarna, eller Premier League självt, egentligen skulle ha att vinna på att aldrig behöva möta någon annan storklubb redan i den första omgången.

Utifrån ett ligaperspektiv kan så klart rakt motsatt argument göras. Det finns en poäng med att starta med en rejäl bang. Varenda rockkonsert med självrespekt har ett öppningsnummer som drar igång publiken. Inte minst gav oss ju VM igår kväll ett alldeles utmärkt exempel på risken med motsatt arrangemang, där premiärmatchen snarast lyckades minska engagemanget för VM.

Men från och med nästa säsong kan inte detta påstående längre göras i Premier League. Det hade dessutom rätt halvkass sanningshalt redan innan. Det var den så kallade fixture release day i Premier League igår, eller dagen då alla går gaga över att alla lag återigen möter alla andra lag två gånger även nästa säsong, och redan i den första omgången brakar det loss mellan Arsenal och Man City.

(Visst visst, bantern skriver så klart sig självt gällande det där med Arsenal och storklubbar.)

Det kommer alltid snurra konspirationsteorier runt lottningar inom fotbollen. Enda chansen att slippa ifrån det vore om en lottning inte ledde fram till ett enda uppseendeväckande utfall. Vad stråltanterna så klart aldrig verkar bry sig om eller ens förstå är att en lottning utan ett enda uppseendeväckande utfall vore desto mer osannolikt, uppseendeväckande osannolikt till och med.

Generellt spelar det förmodligen mindre roll i ligaspel än vad det gör i cup. Som sagt så är det ofrånkomligen så att alla lag möter alla andra lag två gånger, en gång hemma och en gång borta. Och var sak har sina fördelar liksom var sak har sina nackdelar. En tuff inledning innebär en lättare resa därefter. En lätt början innebär att man har fler svåra matcher kvar på programmet.

https://www.bbc.com/sport/football/44479264

Enskilda klubbar kan däremot drabbas av mer specifika effekter. Och här kan därför några av höjdpunkterna från fixture release day sammanfattas och kommenteras på följande vis:

Mardrömsöppning för Newcastle
Dags för Rafa Benitez att plocka fram sin fact rant igen, för den där starten på säsongen var grym. På Newcastles första åtta matcher möter de Tottenham, Chelsea, Man City, Arsenal och Man Utd. Den starten hade fått David Moyes att ropa foul. Kommer Benitez ropa fact?

Jätteläge för Unai Emery
Olyckskorparna började kraxa omedelbart för Unai Emery när det stod klart att de skulle möta Man City i första omgången, och sedan Chelsea borta i den andra omgången. Mardröm säger vissa. Drömläge säger jag. En riktig chans att redan i den första matchen göra ett riktigt statement och blåsa igång en ny början.

Tuff europakryssning för Liverpool
Jürgen Klopp svär nog en smula över att Liverpools samtliga matcher i Champions Leagues gruppspel föregås av en bortamatch i ligan. Tre av dem dessutom mot Tottenham (första matchen på deras nya arena), Chelsea och Arsenal. Tungt test för Liverpools bredare och bättre spelartrupp.

Gräddfilen från början för Man Utd
Drömstart för Man Utd kablades ut. Och visst, Man Utd kan knappast klaga på en alltför tuff start. De möter exempelvis inte någon av big six på bortaplan under de första åtta omgångarna. Men lätt och lätt, Tottenham på Old Trafford i den tredje omgången, bortamatcher mot tajta Brighton och Burnley.

Bekväm start för nykomlingarna
Wolves, Cardiff och Fulham är nya i Premier League till kommande säsong och de gavs varsin fullt vinnbar match i premiäromgången. Wolves och Fulham inleder på hemmaplan, mot Everton respektive Crystal Palace (Londonderby omedelbart). Tunga Cardiff möter relativa lättviktarna Bournemouth borta.

Och på tal om lottningar, under dagen lottas Ligacupens första omgång. Klockan 11:45 svensk tid, direkt från Ho Chi Minh City i Vietnam. Eftersom Football League On Tour! Samma upplägg som förra säsongen med andra ord och det är väl bara att hoppas att de lyckas undvika den säsongens alla tekniska missöden och misstag med lottningen.

Annars lär konspirationsteorierna titta fram igen!

:::

VM-KOLLEN

Salah – Det är dags för svar på frågan som plågat oss i några veckor nu om Mohamed Salah är spelklar till VM och, om han är spelklar, exakt hur spelklar han egentligen i så fall är. Uruguay kommer helt säkert pröva den saken mycket noga.

Öken – Juan Antonio Pizzi var förbundskapten mot Ryssland. Men vem är Saudiarabiens förbundskapten mot Uruguay? En drastisk tankegång kanske men Saudiarabien är ju lite galna på det där sättet och det var liksom ingen liten överkörning de fick mot Ryssland.

Queiroz – Den gamle mästarassistenten från Man Utd har gjort ett riktigt bra lag av Iran under extremt svåra inre förutsättningar. Kanske är dagens match mot Marocko dagens egentliga höjdpunkt. Carlos Queiroz lämnar Iran efter VM, och borde kanske vara intressant för någon engelsk klubb.

Peter Hyllman

Håller Chelsea på att låta snålheten bedra visheten?

Festen är bara några få timmar från att börja där borta i Ryssland. Samtidigt ser det ut som om Chelseas ryska fest, som har pågått i ganska exakt 15 år vid det här laget, befinner sig på upphällningen. Musikvolymen har sänkts, värden har börjat ställa i ordning stolarna och tittar inte längre så värst diskret på klockan, det börjar bli dags att röra sig ut i sommarnatten.

Något tillspetsat kanske. Men det finns onekligen all anledning i världen att fundera över vad i hela helvete som egentligen händer med Chelsea för stunden. Jag vet inte om man ska påstå att de ger ett kaotiskt intryck. De ger snarare ett apatiskt intryck. Som om det finns så mycket att ta tag i utan att de riktigt verkar veta vad de ska göra eller ens vad de vill göra.

Låt oss försöka reda ut begreppen om vad det egentligen är som har hänt och händer med Chelsea.

Den stora och övergripande punkten är ägarfrågan. Roman Abramovich har inte fått nytt arbetsvisum i England. Det betyder att han inte får arbeta eller rättare sagt bedriva affärsverksamhet i England. Abramovich har blivit en bricka i den pågående politiska konflikten mellan England och Ryssland, där hans kopplingar till Vladimir Putin och hur han skapat sin förmögenhet blivit en belastning.

ÄSOD! menade därmed Roman Abramovich och meddelade snabbt att planerna för Chelseas nya arena läggs på is tills vidare. Får jag inte göra affärer i England så kommer jag heller inte investera mina pengar i England, verkade vara den allmänna tankegången. Ett sätt att utöva politiskt tryck på brittiska myndigheter får man förmoda. Gör det impopulärt att inte förnya hans arbetsvisum.

Arenan alltså stoppad av politiska skäl. Ändå var Chelsea noga med att påpeka att Abramovichs engagemang i Chelsea inte var mindre, och att detta inte påverkade deras planer för sommaren eller planering för nästa säsong. Ett inte orimligt synsätt givet att det nu är länge sedan som Chelseas ekonomi byggde på Abramovichs privata kapitalinsatser.

Men trots detta är det omöjligt att inte undra. För Chelsea har så här i mitten av juni till synes inte bara slösat bort en knapp månad av sin sommarplanering, utan har dessutom satt sig själva i ett herrans trassel. Antonio Conte har varit halvsparkad i ett par månader minst utan att faktiskt vara sparkad, och befinner sig fortfarande i detta oklara gränsland mellan död och levande.

Det har samtidigt varit en illa dold hemlighet att Chelsea har haft nära kontakt och samtal med Maurizio Sarri, som för några veckor sedan antogs bli klar som Chelseas manager vilken dag som helst. Napoli passade samtidigt på att anställa Carlo Ancelotti som manager, vilket sätter dem i den minst sagt något unika situationen att ha två managers. Väldigt furbo.

Jaha, men varför kommer då inte Chelsea till skott? Pengar verkar vara den bromsande faktorn. Chelsea vill å ena sidan slippa betala åtminstone hela summan till Antonio Conte som de vore skyldiga honom om han får sparken, vilket är cirka £9m. Chelsea vill å andra sidan heller inte betala Napoli för att lösa Maurizio Sarri från dennes kontrakt med den italienska klubben.

Men har inte Chelsea gjort det till sin egen nationalsport att betala stora summor till sparkade managers?! Jo naturligtvis, och det är klart att det måste noteras att Chelsea nu faktiskt verkar ha en mycket mer finansiellt restriktiv inställning till dessa frågor än förut. Det måste å andra sidan inte i sig vara något kristecken, utan kanske bara visar på en större grad av rationalitet.

Om Chelsea kan slippa betala £9m till Antonio Conte så är väl det naturligtvis en bra sak för dem. Chelsea gamblade troligtvis på att en klubb skulle gå efter Conte och att de skulle slippa betala Conte något alls. Men det var få klubbar på marknaden, PSG anställde Thomas Tuchel, och när Real Madrid anställde Julien Lopetegui så försvann nog sista möjligheten för dem att komma billigt undan.

Det andra sättet att inte behöva betala Antonio Conte något vore så klart att inte sparka honom alls. Ett alternativ som kunde synas lockande givet att Conte trots allt är en väldigt respekterad manager. Men var konflikterna stora den här säsongen skulle de bli desto större efter det. Dessutom tyder mycket på att det skulle leda till fullständigt uppror i Chelseas spelartrupp.

Mycket tyder alltså på att Chelsea kommer tvingas bita i det sura äpplet och pynta ut hela summan till Antonio Conte. Nästan en hel månad har alltså gått till spillo utan att Chelsea alltså har vunnit något på det. Men frågan är också värd att ställas, även om Chelsea fått precis som de ville, låt oss säga att Real Madrid anställde Conte, hade det verkligen varit värt att tappa en månad för £9m?

Hur tänker Chelsea härnäst? Maurizio Sarri finns fortfarande tillgänglig och det kanske blir så att Chelsea vänder sina ensamma ögon mot honom. Om nu inte utbetalningen till Conte gör dem mindre benägna att hosta upp ännu fler miljoner för Sarri. De kanske tänker sig kunna vänta ut Napoli, men än en gång blir då frågan om £5m verkligen är värt ännu en förlorad månad för Chelsea.

Andra namn har återigen börjat snurra runt Chelsea de senaste veckorna, såsom Laurent Blanc och Luis Enrique. Kanske ett förhandlingsspel. Här finns också den fullt rimliga funderingen hur Chelsea påverkas i sina tankar av att det är en VM-sommar, där det sannolikt kommer bli flera tränare med hög profil utan jobbiga klausuler tillgängliga, såsom Jorge Sampaoli och Brasiliens Tite exempelvis.

En månad har gått av sommaren redan, om två månader börjar nästa säsong. Det kan kännas avlägset just i detta nu, men det är just ingen tid alls. Chelsea måste få klart med managerposten förr hellre än senare. Festen befinner sig på sina sista minuter. Musiken har tystnat, folk lämnar, klockan närmar sig tre och Chelsea spanar desperat ut över golvet efter bästa möjligt ragg.

Kanske är det inte så Chelsea själva ser på saken för närvarande. Men just för närvarande är det precis det intrycket som Chelsea faktiskt ger. De har väldigt mycket att göra. De måste först bestämma sig för vad de vill göra. Tid är även det pengar.

:::

VM-KOLLEN

Höjdare – Saudiarabien är med god marginal VM:s kortaste lag med en snittlängd strax över 1,76m. Ryssland är samtidigt ett av VM:s längsta lag, cirka 8cm högre än saudierna. Kan den detaljen möjligen bli avgörande i öppningsmatchen och ge Ryssland en drömstart?

Spanien – Favoriten har skakats om rejält sedan Julien Lopetegui fick sparken bara ett dygn innan VM. Fingerpekandet tog omedelbart vid, det var förbundets fel, det var Real Madrids fel, det var Lopeteguis fel! Det finns så klart mycket goda skäl att mena att det vara alla tre parters fel.

Isolationism – Landslag indeed. Både Ryssland och Saudiarabien består nästan uteslutande av spelare från inhemska klubblag. Endast tre spelare i Ryssland spelar utomlands. Bara två spelare i Saudiarabien har hittat utomlands, utlånade till La Liga (!) i vintras. Tveksamt om de båda länderna vinner på detta.

:::

TRANSFERKOLLEN

Greg Cunningham, Preston till Cardiff. Rutinerad vänsterback från Preston och det irländska landslaget som nu värvas som förstärkning till Cardiff. Från början en rätt stark lagdel i Cardiff, således breddvärvning. Neil Warnocks transferstrategi känns rätt klar med att utnyttja sin personliga kunskap från Football League. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv