Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Får vi se ännu ett fältslag på Bramall Lane?

Slaget på Bramall Lane. Det räknas som den kanske mest våldsamma matchen i engelsk fotbolls långa historia. Det var den 16 mars 2002, Sheffield United tog emot West Brom hemma på Bramall Lane i vad de flesta förväntade sig bli en tämligen standardmässig match mellan ett Sheffield United som inte hade något särskilt att spela för, och West Brom som fortfarande jagade uppflyttning till Premier League.

Matchen skulle aldrig slutföras. Domaren Eddie Wolstenholme blåste av matchen i den 82:a minuten. Sheffield United var då nere på blott sex spelare på planen, sedan de fått tre spelare utvisade och ytterligare två spelare fått kliva av på grund av skada, med inga fler byten tillgängliga för Sheffield United. Då ledde West Brom med 3-0 men kunde inte fira poängen förrän några dagar senare då Football League fastställde slutresultatet.

Gary Megson, West Broms manager men med sin bakgrund i Sheffield (Wednesday), avskydde Neil Warnock med kraften av tusen solar, och känslan var besvarad. Man kan tänka sig att detta lade grunden för vad som komma skulle. En annan öm punkt var Georges Santos ilska på Andy Johnson, som säsongen innan i Nottingham Forest hade knäckt Santos kindben och skadat dennes ögonhåla med en förflugen armbåge.

Allt skulle bokstavligt talat sparka igång i den 65:e minuten. Sheffield United hade då redan fått sin målvakt Simon Tracey utvisad i matchens inledning för hands, West Brom ledde matchen och Derek McInnes hade precis gjort 2-0 till West Brom. I det läget får Neil Warnock för sig att göra ett dubbelbyte, och in kommer Georges Santos och Patrick Suffo på planen. Vad Warnock tänkte där och då får vi nog aldrig veta.

Det skulle hur som helst ta dessa båda spelare max en minut innan båda två var utvisade igen. Derek McInnes slog en inte alltför vänlig passning till Andy Johnson, och Georges Santos såg möjligheten och dundrade med full kraft in i och genom Johnsons ben. Allt helvete bröt lös, Santos fick naturligtvis se det röda kortet, och i bråket skallade Patrick Suffo McInnes, som blödde ymnigt, och fick rött kort även han.

Polis fick avstyra fortsatt bråk mellan Georges Santos och Andy Johnson i Bramall Lanes innandömen. På planen fortsatte en match som inte längre var någon fotbollsmatch utan som fallit ned i parodi. Sheffield Uniteds lagkapten Keith Curle hade tur som undvek rött kort även han efter att ha riktat slag mot Derek McInnes. West Brom gjorde 3-0 i den 77:e minuten, och därefter gick både Michael Brown och Robert Ullathorne av för skada.

Eddie Wolstenholme, vid det laget nära gråten, blåste i det läget av matchen i den 82:a minuten. Det fanns i själva verket ingen regel som säger att en match ska blåsas av, annat än IFAB:s egen rekommendation att om ett lag har färre än sju spelare på planen så ska inte matchen genomföras. En misstanke var att Neil Warnock medvetet plockade sina spelare av planen för att kunna tvinga fram ett omspel.

Det kunde aldrig bevisas och Neil Warnock fälldes aldrig för saken. Ändå är det något som, tillsammans med beslutet att byta in Georges Santos och Patrick Duffy i den 65:e minuten och vad som omedelbart därefter hände, hänger över Warnocks huvud än i dessa dagar, och som inte minst får hans föreläsningar till andra tränare som Nuno Espirito Santo om hur man uppför sig i England att framstå som något hycklande.

https://www.shortlist.com/entertainment/sport/battle-of-bramall-lane-sheffield-united-west-brom/75976

Det är första och hittills enda gången i engelsk fotbolls historia som en match inte har kunnat spelas klar på grund av för få spelare på planen. Bara därför blev så klart den här matchen notorisk. Ändå var det inte en match som skapade några särskilt infekterade känslor mellan de båda klubbarna, möjligen för att Sheffield Uniteds supportrar själva skämdes över både de egna spelarnas och Neil Warnocks uppträdande.

Förvisso har de båda klubbarna inte mötts särskilt ofta sedan dess. De har sedan dess tillbringat endast tre säsonger i samma division, och kvällens match mellan Sheffield United och West Brom är blott den fjärde sedan dess på Bramall Lane. Och det här är därtill första gången som matchen på allvar gäller mycket för båda lagen, då Sheffield United ligger trea i Football League, med West Brom en poäng efter på femte plats.

Detta är naturligtvis fullt tillräckligt för känslorna att gå heta igen och för minnen att komma tillbaka. Chris Wilder är självfallet inte obekant med matchen, dess bakgrund och dess efterspel, med sin historik i Sheffield United. Darren Moore, som nu är manager för West Brom, var med som spelare på planen i den här matchen, alltså en av de som bokstavligt talat utkämpade The Battle of Bramall Lane.

Det var ett slag som krävde sina offer. Georges Santos och Patrick Suffo skulle aldrig mer spela någon match för Sheffield United, vilket möjligen gjorde dem till (de knappast oskyldiga) bondeoffren i den politiskt infekterade surdegen. Eddie Wolstenholme stod ut i ytterligare ett år innan han märkt av händelsen valde att avsluta sin domarkarriär. Andy Johnson hade tur som inte bröt benet och fick sin spelarkarriär avslutad i förtid.

Kvällens match kräver förhoppningsvis inga liknande offer. Att det däremot är en match med avgörande betydelse för toppstriden i Football League är givet. Vilket innebär att det med högsta sannolikhet inte kommer bli någon barntillåten fotbollsmatch.

Peter Hyllman

Man Utd är för rika för att åka ur Premier League

Ett Man Utd som bara några år tidigare hade stått på toppen av den engelska och europeiska fotbollen, som sedan dess tagit avsked av en för dem legendarisk manager utan att egentligen lyckas ersätta honom, som misslyckades med ett antal managers i rad därefter, och som var fast i det förgångna utan att riktigt lyckas eller rättare sagt orka förnya och förändra sig. Känns det möjligen igen?

Det är hur som helst ämnet för BT Sports dokumentär ”Too Good To Go Down” som hade premiär för någon vecka sedan. Den berättar om en på samma gång mörk och ljus period av Man Utds historia, 1970-talet och alla dess vedermödor, om hur Man Utd försökte gå vidare från Matt Busby, slets av inre konflikter och ovilja att trotsa stora spelare, och om hur en klubb alla ansåg var för bra för att åka ur, till slut lik förbannat åkte ur.

Parallellerna med dagens Man Utd är naturligtvis omfattande, och det är självfallet inte minst därför som dokumentären har gjorts och publicerats just i detta nu. Det är en stark påminnelse om hur historien har en tendens att upprepa sig, åtminstone att människan har en tendens att alltid göra det. Man tycker också att Man Utd borde ha kunnat lära sig av sin egen historia, och undvikit flera av de misstag de nu istället valt att upprepa.

Man Utd saknade bra spelare lika lite då som de gör nu. Men med det följer två saker som kan sätta en klubb i stora problem. För det första att vilka som helst bra spelare i världen inte hjälper om inte laget som helhet fungerar och arbetsvilja och moral inte håller rätt standard. För det andra att idén att man har för bra spelare för att kunna åka ur i sig själv riskerar bli en svaghet, föreställningen att det ”ordnar sig”.

Tommy Docherty, som var den tredje managern att ta över Man Utd efter Matt Busby, om man så vill den tidsmässige motsvarigheten till José Mourinho, och som satt på posten under Man Utds nedflyttning från Division One liksom deras omedelbara återtåg, vidhåller till denna dag att Man Utd faktiskt var för bra för att åka ur. Antingen är det insiktsfullt eller verklighetsfrånvänt, Man Utd åkte hur som helst ur, för bra var man inte.

Samme Docherty skulle däremot ta Man Utd tillbaka. Man Utd vann Division Two redan första säsongen och skulle de därpå följande säsongerna ta Man Utd till trea i Division One, fyra poäng bakom Liverpool, och till två raka FA-cupfinaler, av vilka Man Utd vann den andra mot Liverpool. Det var ett ungt lag, och ett väldigt talangfullt lag som än en gång spelade en fotboll som Man Utd kände igen sig själva i.

Det var en annan tid. Framför allt var det fortfarande en tid i vilken det faktiskt var fullt möjligt för en klubb som Man Utd att åka ur Premier League. De påstods i själva verket vara för bra för att åka ur, men var det i själva verket inte. Frågan är däremot om inte detta var bra för Man Utd. Nedflyttningen tvingade dem att starta om, att förnya sig, och genomföra förändringar, framför allt i spelartruppen, de inte vågat göra på fem år.

Föreställ er samma sak idag. Det är på gränsen till omöjligt. Hur dåliga Man Utd än är så vore det en utomjordisk idé att de skulle åka ur Premier League. Visst, det kan sägas att det framstod nog som exakt lika främmande 1973-74, ändå var det flera som varnade för saken på förhand. Man Utd är knappast för bra för att åka ur dessa dagar, däremot är de kanske för rika för att åka ur – ”too rich to go down!”

Men är det verkligen till Man Utds fördel? Den instinktiva reaktionen skulle kunna vara att dra en suck av lättnad, men är det verkligen positivt, eller är det en situation som riskerar få Man Utd att stelna i sin egen form? När inte samma hot längre existerar, inte samma risk med ett dysfunktionellt lag, finns heller ingen drivkraft för förnyelse. Riskerar Man Utd aldrig åka ur så kommer de kanske heller aldrig ta tag i sina problem på allvar.

Det pratas ofta om hur den relativa resursfördelningen och ekonomisk koncentration har gjort ligan ojämnare, oftast med hänvisning till titelstriden, men i själva verket är kanske detta den mest negativa och skadliga konsekvensen. Det är inte så mycket en fråga om vilka klubbar som kan ta sig upp till toppen av tabellen, vilket inte minst Leicester visat, utan snarare vilka klubbar som aldrig riskerar befinna sig i botten av tabellen.

Man Utd kan således fortsätta sin gilla gång av medelmåttighet. De kan alltid känna en slags trygghet i att de med alla sina pengar alltid har möjligheten att köpa sig fria från sina problem, och således aldrig behöva fatta de riktigt svåra besluten och göra det riktigt hårda arbetet som behövs för att ta sig tillbaka till toppen. För rika för att åka ur, men kanske också för rika för sitt eget bästa.

Möjligen är det ett alltför pessimistiskt synsätt. Kanske har bara begreppen förflyttats med en förändrad tid. Den tidens hot om att åka ur Division One kanske bara har bytts ut till risken att inte få spela i Champions League. Det är åtminstone en förhoppning, för de senaste åren har med all önskvärd tydlighet visat att Man Utd är vare sig för bra eller för rika för att kunna misslyckas med att ta sig till Champions League.

Men möjligen är de fortfarande för stora och för rika för att kunna göra något vettigt åt det, annat än att upprepa det redan utslitna tricket att försöka köpa sig fria från sina problem.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 14
Milstolpar i Premier League-historien

The Special One. Det fanns en tid när José Mourinho var ny i engelsk fotboll, och han bemöttes med ett slags nyhetens behag som förlät de flesta snedsteg, på samma sätt som vi ser med Jürgen Klopp och Pep Guardiola dessa dagar. Han kom till England och till Chelsea som den europeiska fotbollens wunderkind som skulle göra verklighet av Roman Abramovichs vision om en ny engelsk och europeisk storklubb, något han också lyckades med och ritade om den engelska fotbollskartan av bara farten, och hade stor inverkan på engelsk fotbolls taktiska utveckling. Han visade en nästan olustig förståelse för en av den engelska fotbollens främsta drivkrafter, mediamaskinen och rubrikernas kraft, något han visade redan vid sin allra första presskonferens där han deklamerade självsäkert att ”I’m European champion and I think I’m a special one.” Ett bevingat uttryck som lever vidare snart 15 år senare, och som fortfarande förföljer honom.

Peter Hyllman

Om "Europa League 2" och betyg på gruppspelet i Champions League

UEFA har alltså till sist beslutat sig för att införa en tredje europeisk turnering under sitt fögderi; en turnering som åtminstone för närvarande går under det kanske inte överdrivet upphetsande arbetsnamnet ”Europa League 2”. Jag menar, givet hur många som tycker den första filmen är mellanmjölk så finns kanske inget större intresse för uppföljaren. Lite på samma sätt som med Attack of the Killer Tomatoes.

Upplägget på den nya turneringen känns välbekant. 32 deltagande klubbar uppdelade på åtta grupper om fyra. Det vill säga exakt samma format vi ser i Champions League och vi framgent kommer se även i Europa League. Med andra ord, UEFA väljer alltså att köra tre europeiska cupturneringar som samtliga har exakt samma format. Vilket innebär att det finns inget unikt som får dessa lägre rankade turneringar att sticka ut, tillföra ett värde.

Ibland är det lite svårt att hänga med i UEFA:s sätt att tänka. De hade alltså förut tre europeiska cupturneringar, men valde att lägga ned en av dem eftersom det påstods inte finnas marknad för fler än två turneringar. Nu går de tillbaka till tre turneringar, men gör inte som förut där dessa tre turneringar alla hade sitt specifika format som gjorde dem speciella och därmed gav dem ett egenvärde i relation till Champions League.

Inte för att UEFA saknar motiv för reformen. Det är nästa steg i en sekvens av beslut ägnat att ge mer fotboll till de mindre länderna i Europa. Det går att se på detta beslut om ett ”Europa League 2” som klubbfotbollens motsvarighet till beslutet att införa Nations League i landslagsfotbollen. Och det har så här långt blivit en succé, så varför skulle inte detta kunna bli bra det också?!

Andra politiska skäl kan anas. Ge de mindre länderna en egen turnering där de kan få utrymme, med platser som ska fyllas av deras klubbar, så minskar samtidigt det politiska trycket från dessa länder om att öppna upp Champions League ytterligare. Vilket ger UEFA större möjligheter att gå de stora ländernas största klubbar mer till mötes, vilket nog ses som värdefullt i dessa tider då det pratas FIFA-VM och europeisk superliga.

Själv har jag förvisso efterlyst fler europeiska cupturneringar, även om jag gjorde det utifrån ett rent engelskt perspektiv, så jag borde väl vara nöjd. Men det trista är så klart att beslutet att införa ”Europa League 2” inte ger fler engelska klubbar möjligheten till europeiskt cupspel, vilket jag såg som värdet med det. Så för engelsk fotbolls del kan väl egentligen den här reformen kvitta lika.

Fast ändå inte. Det nya är nämligen att den sjunde och sista europeiska cupplatsen som ges till engelsk fotboll, som går antingen till Ligacupens vinnare eller till den klubb som slutar sjua i Premier League, istället för att ge en plats i Europa Leagues kval nu istället ger en plats i playoff till Europa League 2. Vilket rimligtvis måste ses som en försämring för engelska klubbar i Europa, jämfört med nuläget.

Nu kommer självfallet inte det leda till några omfattande protester i England, av det enkla skälet att Europa League knappast är särskilt högt värderat till att börja med. Men om engelska klubbar redan bryr sig lite om Europa League, kan man så klart föreställa sig hur de kommer förhålla sig till Europa League 2. Värre är förmodligen att detta riskerar ses som ett beslut som om möjligt ytterligare nedvärderar Ligacupen och dess värde.

Fast värdet med Ligacupen bestod ändå aldrig riktigt i att kvalificera sig till Europa League, värdet med den är att faktiskt vinna cuptiteln. Vilket för oss tillbaka till dit vi startade, nämligen att kostnaden med UEFA:s reform är mycket låg vad engelska lag beträffar. Det går väl också att förstå UEFA, de vill naturligtvis ha med minst en klubb från samtliga länder i Europa League 2, för att ge den åtminstone någon status.

Beslutet att skicka ned den sjunde europeiska cupplatsen till Europa League 2 drabbar inte enbart England, utan samtliga de fyra högst rankade länderna, eller rättare sagt ligorna. Men visst kan man ändå säga att engelska klubbars prestationer i kvalet till Europa League inte precis visar beslutet fel. Southampton, West Ham och Burnley är alla klubbar som de senaste åren misslyckats med att ta sig vidare från kvalspelet.

Arsenal och Chelsea har inte misslyckats med att sig vidare från kvalspelet, möjligen för att de slapp kvalspelet. Å andra sidan har de sannerligen inte misslyckats med att ta sig vidare från gruppspelet heller. Både Arsenal och Chelsea är klara gruppsegrare inför kvällens sista omgång, då Arsenal möter Qarabag hemma och Chelsea möter Vidi borta i Ungern, och i praktiken var de klara ett bra tag tidigare än så.

Att värdera engelska klubbars prestationer i Europa League är inte alldeles lätt redan i gruppspelet, det är helt enkelt alldeles för tidigt och motståndet är alldeles för svagt för att det ska vara meningsfullt. På sin höjd kan man säga att Arsenal och Chelsea i alla fall har gjort det bra i meningen att de har gjort vad de ska, de har undvikit fiasko, men det är först under våren vi bättre kan bedöma deras prestationer i Europa League.

Men prestationerna i Champions League går kanske bättre att bedöma. Där har vi nu alltså det läget att fyra av fyra engelska klubbar har tagit sig till slutspel. Inget annat land, och ingen annan liga, kan säga samma sak. Det var förvisso med rätt liten marginal, inte minst för Tottenham och Liverpool. Överlag måste alltså det beskrivas som en utmärkt prestation, men vad ger vi respektive klubb för betyg från gruppspelet?

Tottenham: Väl godkänd (+++) Behövde i slutänden oväntad hjälp av PSV för att ta sig vidare, men det är samtidigt imponerande att lyckas ta sig vidare efter att bara ha tagit en enda poäng på sina tre första matcher. Raka motsatsen till att spursa till det, något som annars präglade mycket av Tottenhams gruppspel, med mycket slarv och onödiga misstag. Tottenham ställde till det för sig själva, i vad som ändå måste räknas som en mycket tuff grupp.

Liverpool: Väl godkänd (+++) Onekligen en mycket tuff grupplottning även detta för Liverpool, och därför måste det betraktas som bra gjort att ta sig vidare. Bortaformen var däremot oroväckande svagt och förlusten mot Röda Stjärnan måste räknas som en rejäl plump i protokollet. Hemmaformen var däremot fläckfri och Liverpool dominerade två bra klubbar som PSG och Napoli hemma på Anfield. Det blev onödigt spännande till sist, men Liverpool visade tuffhet när det brände till.

Man City: Med beröm godkänd (++++) England och Europa skuttade till av förvåning när Man City gick på en rejäl mina i första omgången mot Lyon. Det dröjde sedan till slutminuterna mot Hoffenheim innan Man City lyckades vinna. Man City vann till sist den här gruppen rätt bekvämt, på ett sätt som visar deras kvalitet. Ändå går det kanske att leka med tanken vad som hade kunnat hända om Man City inte gjort det där målet mot Hoffenheim. Förstaplatsen kan visa sig värdefull i slutspelet.

Man Utd: Godkänd (++) Är det möjligt att ta sig vidare från en rätt tuff grupp i Champions League, innehållandes både Juventus och Valencia, och samtidigt få ett underkänt betyg? Det borde inte vara det, men Man Utd lyckades onekligen flirta med möjligheten. Om inte för en bisarr avslutning borta mot Juventus hade Man Utd nog inte spelat slutspel. Om inte för ett smutsigt mål i slutminuten hemma mot Young Boys hade Man Utd nog inte spelat slutspel. Vidare är de hur som helst.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 13
Milstolpar i Premier League-historien

Damned Leeds. Femma, fyra, UEFA-cupsemifinal, trea, Champions League-semifinal, fyra, femma, femtonde, nedflyttade från Premier League dit de snart 15 år senare ännu inte har tagit sig tillbaka. Leeds siktade mot den engelska och europeiska toppen men hybris och våldsamt riskfyllda och inkompetenta beslut fick klubben att finansiellt och sportsligt implodera. Det var på sätt och vis slutet på en era i engelsk fotboll, just i gränsen mellan det något mer traditionella Premier League och det Premier League som höll på att växa fram, det globala och mer moderna Premier League.

Peter Hyllman

Att utestänga Man City från Champions League ligger inte i någons bästa intresse

Man City är redan klara för slutspel i Champions League, så kvällens sista match i gruppspelet hemma mot Hoffenheim känns kanske inte överdrivet spännande. Samtidigt vore det kanske ändå klokt av Man City att göra det mesta möjliga av Champions League den här säsongen, givet att det kanske blir någon eller några säsonger efter detta som de inte kommer få spela i Champions League.

Konsekvensen har ju blivit den, genom Der Spiegels Football Leaks-drivna avslöjanden, att UEFA har skickat frågan till en oberoende utredare huruvida Man City ska bestraffas för att, som det påstås, ha vilselett UEFA om sina finansiella företaganden i ett tidigare skede. Då man menar att böter vore meningslöst som bestraffning, naturligtvis en helt korrekt bedömning,  så återstår sanktioner som avstängning och transferförbud.

Förvisso har samma avslöjanden klart och tydligt visat hur UEFA förut har bistått Man City i detta byråkratiska bedrägeri. Vilket dels gör det lite ironiskt hur Man City har velat måla UEFA som sina värsta fiender, dels gör det märkligt att UEFA i efterhand ska riva upp egna redan fattade beslut. Formellt kan dock hävdas vilseledning och ny bevisföring, och politiskt görs det möjligt av att UEFA nu står under nytt ledarskap.

Ändå känns det rätt osannolikt att UEFA skulle bestraffa Man City så grovt som med att stänga av dem från Champions League en eller flera säsonger. Eftersom det lär vara ett rättsligt rätt skakigt bevisläge för det första. Och då det ligger i UEFA:s organisatoriska och finansiella egenintresse att ha de bästa lagen med i turneringen för det andra. Mot det ställs i så fall det politiska egenintresset av att markera integriteten i sitt regelverk.

Följderna för Man City vore besvärliga. Ekonomiskt vore det ett tungt bakslag för Man City att tappa Champions League-spel, även om Man City inte behöver följa samma logik i detta avseende som andra klubbar, vilket ju är vad hela den här saken handlar om. Men sportsligt vore det värre, då det skulle göra världens bästa spelare, som vill spela i Champions League, mindre villiga att skriva på för dem under aktuell tidsperiod.

Inte för att jag tror att övriga engelska klubbar riktigt skulle vara överförtjusta i att Man City ska få möjligheten att konkurrera i ligaspelet helt obekymrade av europeiskt cupspel under något eller några år. De är så att säga svåra nog att besegra i ligaspelet redan som det är. Det är kanske inte någon helt relevant observation, vad dessa klubbar tycker, men det sätter ändå fingret på hur diskussionen är förgiftad av rena klubbsympatier.

Alla tycker, tänker och säger saker utifrån den egna klubbens bästa intressen. Det leder till två saker. Både att man väldigt snabbt befinner sig djupt ute på moralisk sankmark där inga andra principer finns än den egna nyttan. Samt att samtalet mycket snabbt förlorar alla former av nyanser och gråskalor, där det bara finns argument för eller argument mot, och fler än en tanke i huvudet åt gången snabbt visar sig omöjlig.

I den ena ringhörnan hittar vi därför som bara ser Man City med oblida ögon och som en slags finansiella fuskare vars blotta närvaro förstör fotbollen. Det enda som kan variera är hur man anser att det ska hanteras. Man vägrar se att Man City också har varit och är till stor fördel för engelsk och europeisk fotboll, hur de har öppnat upp konkurrensen och vädrat ur gamla strukturer. Att fotbollen faktiskt är bättre med Man City än utan Man City.

I andra ringhörnan placerar sig då de som bara klarar av att se gott med Man City, som vägrar se minsta problem med att Man City gjorts till politiskt verktyg för ”sportswashing” för en nationalstat med ett murket facit även i nutid i mänskliga rättigheter, demokrati, jämlikhet etc. Vilket placerar dem i den moraliskt ytterst tveksamma positionen att försvara kränkningar, tortyr och orättvisa, allt i den egna klubbens namn.

Verkligheten är att Man City är båda dessa saker, eller alla dessa saker, på en och samma gång. Man Citys ägarbild medför både djupa problem och stora fördelar, och är vad det är både på gott och på ont. Man City är inte på något sätt den enda klubben där vi hittar en dylik dualitet, men kanske är de för närvarande den klubben, åtminstone i England, där denna dualitet är allra mest markerad och överlägset tydligast.

Oförmågan eller oviljan att se nyanser och båda sidorna i nästan alla sakfrågor är inte något som är förunnat partiska supportrar enbart. Vi ser det även bland journalister som kan diskutera t ex financial fair play-regler utan att se att de kan ha flera olika motiv, ej beroende av varandra och både av godo och av ondo. Eller journalister som ensidigt gör en grej av att dissa den ”moderna fotbollen”, men bara ser problemen, aldrig vinsterna.

Vi ser samma mekanismer runt fotbollens regelverk. Om Man City faktiskt skulle bli avstängda från Champions League kommer det ylas från ljusblått håll om hur orättvist behandlade de är och hur korrumperade UEFA är och hur man försöker sätta dit Man City, fastän de själva brutit mot reglerna. Om Man City går fria från bestraffning kommer alla andra säga att det var typiskt, fastän bevisläget omöjliggjorde något annat utfall.

Till sist landar det kanske bara i frågan om Champions League vore bättre eller sämre, roligare eller tråkigare, med eller utan Man City?! För mig är det rätt givet att Champions League med Man City är betydligt mer intressant än ett Champions League utan Man City. Och kanske, utifrån enbart det rent fotbollsmässiga perspektivet, borde det kanske till sist inte spela någon roll varifrån en klubbs pengar kommer, så länge pengarna finns.

Nu skulle jag som sagt bli förvånad om UEFA faktiskt stänger av Man City från Champions League. Men kanske är det säkraste sättet för Man City att garantera att det inte händer att helt enkelt se till att vinna Champions League den här säsongen.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 12
Milstolpar i Premier League-historien

Dansken. Vilken enskild spelare har gjort störst avtryck på Premier League genom alla dessa år? Ett antal namn flimrar förbi i hjärnan men kanske är det rätta svaret ett helt oväntat namn. Jesper Grönkjaer var med ett mål och en assist avgörande för att Chelsea vann den allra sista matchen 2002-03 mot Liverpool, en match som var en ren final mellan dessa båda lag skulle ta den sista Champions League-platsen. Med Chelsea i Champions League blev det klart att Chelsea köptes av Roman Abramovich, och Premier League blev sig därefter aldrig mer likt. Grönkjaer förtjänar en staty utanför Stamford Bridge.

Peter Hyllman

Åker Liverpool ur Champions League vore det Jürgen Klopps första misslyckande

Förutsättningarna för ett Champions League-mirakel måste ändå sägas befinna sig på Liverpools sida inför kvällens supermatch mot Napoli. Liverpool gjorde målmos av Bournemouth, Mohamed Salah återfann superformen, och Man Citys förlust mot Chelsea innebar att Liverpool övertog serieledningen. Atmosfären runt Liverpool blev plötsligt och ofrånkomligen betydligt bättre och ännu mer positiv än förut.

Tecknen i skyn är naturligtvis goda även de. Liverpool har ju varit med om sådant här förut med väldigt positiva erfarenheter. Även 2004-05 spelade Liverpool en avgörande match i gruppspelet hemma på Anfield, mot Olympiakos, som de var piskade att vinna med minst två mål. Liverpool lyckades på ett dramatiskt sätt med detta, för att sedan mot all rim och reson gå vidare och vinna hela Champions League.

Manager för det Milan som i finalen den gången fick smaka på den bittra änden av Liverpools märkliga återhämtningsförmåga var Carlo Ancelotti. Med andra ord samma Carlo Ancelotti som är manager för det Napoli som ikväll alltså befinner sig i en direkt shoot-out med Liverpool på Anfield om vilket lag som faktiskt ska ta sig vidare till slutspel i Champions League, och vilka som får spela vidare i Europa League under våren.

Visst går det att ifrågasätta i vilken utsträckning Liverpool egentligen alls är i behov av något Champions League-mirakel. Det är naturligtvis en bra tid på året för just mirakel, men uppgiften att vinna hemma mot Napoli är Liverpool naturligtvis fullt kapabla att slutföra även utan gudomlig inblandning. Samtidigt är Napoli självfallet ett mycket bra och inte minst farligt fotbollslag som måste respekteras och alls inte underskattas.

Det är i själva verket en betydligt tuffare motståndare för Liverpool den här gången än vad Olympiakos någonsin kunde vara för 14 år sedan. Å andra sidan är Liverpool själva den här gången ett betydligt bättre fotbollslag än vad de var för 14 år sedan.

De rent objektiva förutsättningarna är inte överdrivet komplicerade. Liverpool måste till att börja med vinna mot Napoli, alla andra resultat är odugliga. Om Liverpool vinner med minst två mål så går de till slutspel, då de är före Napoli i inbördes möten. Om Liverpool vinner med 1-0 mot Napoli går de också vidare, lika i inbördes möten men med fler gjorda mål än Napoli. Vid alla andra uddamålssegrar går däremot Napoli vidare.

En sista räddningsplanka för Liverpool är om PSG bara lyckas få oavgjort borta mot Röda Stjärnan. I så fall är Liverpool vidare till slutspel som gruppetta alldeles oavsett resultatet i deras match mot Napoli, givet att de i alla fall vinner matchen. Men självklart kan inte Liverpool hoppas på något sådant, utan de måste utgå från att PSG vinner sin match, och betrakta varje annat resultat som en ren bonus i efterhand.

På sätt och vis är det kanske ändå till Liverpools fördel att förutsättningarna inför matchen är så glasklara. De måste helt enkelt vinna matchen, och de kommer under matchens gång veta om de behöver vinna den med två mål. Utifrån det är det rätt enkelt att formulera en matchplan. Det hade kunnat bli mer komplicerat om det exempelvis hade kunnat räcka med oavgjort, vilket vi sett många exempel på.

Att det kommer bli en speciell match och en speciell kväll känns på något sätt givet. Det pratas sådana här gånger alltid extra mycket om Anfield, och vad stämningen sådana här kvällar betyder för laget och för spelarna. Det är en faktor som med viss historisk rätt ges sådan betydelse att de flesta nog i det här läget förutsätter att Liverpool kommer vinna matchen och gå vidare, och bli förvånade om Liverpool istället blir utslagna.

Möjligen kan det där vara till Liverpools fördel om det är så att Napoli själva hör till dem som tror att Anfield kommer vara så avgörande för Liverpool. Ett alternativ är naturligtvis att det tvärtom motiverar dem extra, att visa alla fel. För Liverpools egen del riskerar det däremot bli en hämsko, antingen för att det ökar pressen på dem själva eller för att det kan invagga dem i någon falsk säkerhet att det kommer ”ordna sig”.

Vilket vore en minst sagt farlig känsla mot ett lag som ändå är så starkt som Napoli är, med massor av erfarenhet på tränarbänken och mängder med kvalitet i spelartruppen, allt från Raúl Albiol och Kalidou Koulibaly i mittförsvaret, Marek Hamsik och Piotr Zielinski på mittfältet och Dries Mertens i anfallet. Napoli har inlett säsongen väldigt starkt, trots att de ligger tolv poäng bakom Juventus i Serie A-tabellen.

Men imorgon spelar alltså antingen Napoli, Liverpool eller PSG i Europa League. Det är så klart något som känns fel med den saken, fast ändå inte. Sådana är trots allt spelreglerna för Champions League, lottningen styr mycket.

Ikväll kan dessutom två engelska klubbar vara utslagna ur Champions League redan i gruppspelet. Vilket ju vore en grov missräkning både för engelsk fotboll i stort, som ju förra säsongen hade hela fem klubbar i slutspel, och i så fall för Liverpool och Tottenham specifikt, som trots tuffa lottningar ändå borde ha förväntat sig gå vidare, och som satt sig själva i positionen att kunna misslyckas med det främst genom egen klantighet.

Tottenham kan självfallet titta tillbaka på ett gruppspel i vilket de tappar en ledning mot Inter i slutminuterna, samt tappar en ledning mot PSV i slutminuterna. Ett annat resultat i någon av dessa båda matcher, i synnerhet naturligtvis den allra första matchen mot Inter, och förutsättningarna inför kvällen hade varit helt annorlunda, till Tottenhams fördel. Nu behöver de i praktiken vinna mot Barcelona på Camp Nou för att gå vidare.

Liverpool har satt sig själva i detta besvärliga läge genom att lyckas förlora samtliga sina matcher på bortaplan i gruppspelet, vilket vore rätt unikt för ett lag som till sist lyckas ta sig till slutspel. Förluster mot Napoli och PSG på bortaplan är förvisso förståeliga, det är självfallet förlusten mot Röda Stjärnan som kändes helt omotiverad, och som gjorde läget i den här gruppen så mycket mer besvärligt för Liverpool.

Men det ska ändå inte behöva krävas ett mirakel för att Liverpool ska reda ut läget. Det krävs däremot att de gör en bra match! Om Liverpool inte vinner, om Liverpool åker ur Champions League, så vore det i själva verket Jürgen Klopps första riktiga misslyckande som Liverpools manager.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 11
Milstolpar i Premier League-historien

Så jag frågar, vem är han? Han var 16 år gammal när han presenterade sig för världen med dunder och brak, och fick bära bördan av Englands kollektiva förhoppningar på sina axlar. Bollen skickas framåt av Thomas Gravesen, Wayne Rooney tar ned den på foten och vänder om med bollen mot ett aktivt men avvaktande Arsenalförsvar, värderar sina alternativ innan han väljer det modiga, att dundra upp bollen i nättaket bakom David Seaman. Under de därpå följande 15 åren skulle Wayne Rooney vara en av Premier Leagues mest framstående och framträdande spelare.

Peter Hyllman

Nej, Marco Silva går inte att jämföra med Sam Allardyce!

”Everton klarade oavgjort på Anfield förra säsongen med Sam Allardyce som manager, har de gått bakåt?” Det var med ganska precis den frågeställningen som Richard Keys och Andy Gray på BeIN Sports valde att inleda och därmed forma diskussionen direkt efter förra helgens Merseyside-derby, där Everton precis förlorat med 0-1 genom ett minst sagt nesligt mål i matchens absoluta slutsekunder.

Det är en märkligt färgblind frågeställning. En frågeställning som knappast görs bättre av att Keys hänvisar till Sam Allardyce som ”Big Sam” eller att Gray inte ens klarar av att hålla reda på vilka spelare som värvats till Everton när. Men framför allt drabbas man så klart av den lätt absurda reflektionen om någon av dessa båda över huvud taget faktiskt har tittat på båda matcherna, än hellre faktiskt förstått dem.

Visst går det så klart att ha inställningen att resultat är kung inom fotbollen, och att det är det enda som räknas. Det må låta krasst och simpelt, och det är inte en inställning jag delar fullt ut, men det är möjligt att tänka så. Men väljer man bokstavligt talat bara (!) att titta på resultatet, och inget alls av vad som ligger bakom resultatet, då måste man fråga sig vad ens syftet med en TV-studio eller diskussion av matchen egentligen är.

Men det finns självfallet en historia bakom den där frågeställningen. Sam Allardyce och Marco Silva råkade i luven på varandra för ett år sedan, när Allardyce precis blivit anställd som Evertons manager och många undrade om han var Evertons andraval då Silva inte släpptes av Watford. Allardyces ego tålde inte det utan han menade att Silvas meriter inte ens gick att jämföra med hans, eftersom han ju blivit nedflyttad med Hull City.

Resonemanget imponerar så klart inte särskilt mycket. För det första reagerar man så klart på Allardyces underförstådda värdering att det är bara vad man har gjort i England som alls räknas. För det andra var det nog många som menade att Silva gjorde ett väldigt bra jobb med Hull City, fastän de blev nedflyttade. Richard Keys och Andy Grays sätt att utgå från resultatet i endast en match mellan två säsonger ligger väl på samma nivå.

Matchen mot Liverpool Anfield i söndags hade Everton mycket väl kunnat vinna, även sett rent spelmässigt. Sam Allardyce lyckades med bedriften att inte förlora en match på Anfield förra säsongen, de förlorade förvisso en annan match på Anfield med 0-1 men den ville Keys och Gray av någon anledning inte räkna med. Värre är att Everton aldrig hade kunnat vinna någon av dessa matcher, utan att det spelmässigt varit ren travesti.

Sam Allardyce ledde Everton som vore de ett bottenlag, ett lag som får vara mer än nöjt med att bara undvika förlust mot de större klubbarna i serien. Marco Silva leder Everton som vore de om inte ett topplag så åtminstone ett lag som ska kunna konkurrera med topplagen, i varje enskild match ska försöka och kunna vinna mot de större klubbarna, och på sikt kunna utmana storklubbarna, möjligen bli en av dem.

Det finns för närvarande inte sex lag i Premier League som är bättre än Marco Silvas Everton. Det fanns förra säsongen näppeligen sex lag i Premier League som var markant sämre än Sam Allardyces Everton. Den kanske något tillspetsade formuleringen är ett svar som rätt tydligt sammanfattar hur man bör förhålla sig till frågeställningen om Everton har gått bakåt eller framåt jämfört med förra säsongen.

Med Sam Allardyce som manager placerade sig Everton sist av alla lag i Premier League i termer av antal skott mot mål, näst sist i antal skapade chanser per match. Med Marco Silva som manager ligger Everton för närvarande sexa respektive femma i exakt samma tabeller. En milsvid skillnad. Och trots att Silvas meriter tydligen inte gick att jämföra med Allardyces så vinner Everton fler matcher den här säsongen än förra säsongen.

På tre matcher mot Liverpool förra säsongen, det vill säga totalt 270 minuter fotboll mot Liverpool, hade de en tredjedel av bollinnehavet och totalt fyra (4) skott på mål. Det enda målet de lyckades göra kom på straff, i slutet av en match Liverpool ledde med 1-0. Det var siffror vi skulle kunna förvänta oss av Cardiff, Burnley eller Man Utd. Det var inte ett sådant lag vi såg på Anfield i söndags.

Everton har ett bättre lag den här säsongen, det är förvisso helt sant. Men en stor anledning till att Everton har ett bättre lag är att Marco Silva har inte bara värvat fem spelare av helt rätt kaliber i form av Andre Gomes, Lucas Digne, Yerry Mina, Richarlison och Bernard; han har dessutom lyckats utmärkt med att integrera dem i laget på mycket kort tid. Sam Allardyce hade så klart aldrig värvat dessa spelare.

Hur man spelar fotboll betyder faktiskt något. Dels är det en källa till stolthet över laget och möjlighet att identifiera sig med det, och i en tid där sex superklubbar har gjort det väldigt svårt för andra klubbar att vinna titlar blir just stoltheten en ännu viktigare faktor än förut. Dels eftersom en bra fotboll, som utgår från att försöka vinna mer än bara att undvika förlust, alltid innehåller ett löfte om att i alla fall kunna vinna titlar.

Väljer man att betrakta Everton utifrån det perspektivet kan det inte längre finnas någon som helst tvekan kring vad svaret på frågeställningen är. Frågeställningen framstår då i själva verket precis så dum som den faktiskt är. Men, det är den tidpunkten på säsongen då klubbar i Premier League börjar sparka managers för att rädda sig själva, och då är det så klart dags för Sam Allardyce att börja fladdra förföriskt med ögonfransarna.

Och det är väl fint att han har några goda vänner i Richard Keys och Andy Gray som gör sitt bästa att hjälpa honom med den saken. Everton och Marco Silva har viktigare saker för sig, som att besegra Silvas gamla klubb Watford på Goodison Park.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem mest dramatiska avslutningar

Varje titelstrid, som faktiskt blir till en genuin titelstrid mellan åtminstone två olika lag, är naturligtvis infernaliskt spännande. Men det innebär ju inte med nödvändighet att själva avslutningen på ligasäsongen därför blir så väldigt spännande. Över 38 omgångar är det så klart inte väldigt sannolikt att två lag inte ska gå att skilja åt inför sista omgången. Men naturligtvis så har det ju hänt ett par gånger.

Den här bloggen frågar sig därför vilka som är de fem mest dramatiska, spännande och hjärtstoppande ligaavslutningarna av dem alla; det vill säga där säsongen har gått in på sina sista dagar, kanske till och med den allra sista, och precis allt fortfarande har stått på spel. En hel ligasäsong kokad ned till en enda dag av vinna eller försvinna. Marginalerna mellan himmel och helvete nästan omöjligt små.

En fullt medveten avgränsning görs att enbart ta med titelstriden i beräkningen. Det gör så klart att vi missar några fullständigt sanslöst spännande avslutningar både runt det där förhatliga nedflyttningsstrecket och runt Champions League-strecket. Förmodligen hittar vi i själva verket ännu mer dramatik runt dessa streck. Men regler är regler, och det där är väl i sådana fall något ni kan fylla i själva om ni så önskar.

Begränsningen till Premier League-eran gör att vi så klart med knapp marginal missar en ligaavslutning som hade varit given på listan, nämligen Arsenals ligavinst 1988-89 då de i sista matchen på säsongen åker till Anfield för en ren titelmatch. De var tvungna att vinna med två mål, och Michael Thomas gör 2-0 till Arsenal med bara sekunder kvar. Troligtvis den givna ettan på denna lista om den skett några år senare.

Nu blev det istället dessa fem:

(5) Man Utd 1995-96

Sagan låter berätta att Man Utd vann ligatiteln i samma ögonblick som Kevin Keegan bröt samman framför TV-kameran. I själva verket var ligan alls inte avgjord där och då, utan den levde i själva verket ända in i slutomgången. Man Utd åkte till Riverside där de faktiskt var tvingade att vinna mot Middlesbrough för att vinna ligan. Något de förvisso gjorde utan några större problem. Men det var en ofta bortglömd slutpunkt på en vår under vilken Man Utd åt upp ett gigantiskt försprång på Newcastle.

(4) Man Utd 2007-08

Det här var faktiskt den första säsongen i Premier League som i praktiken avgjordes på målskillnad. Vilket givet dramatiken fyra år senare ofta glöms bort. Men Chelsea och Man Utd gick in till slutomgången på exakt samma poäng, men Man Utd med betydligt bättre målskillnad. Chelsea släppte förvisso in en kvittering mot Bolton på tilläggstid, men det hade de naturligtvis aldrig gjort om de då inte visste att Man Utd redan ledde sin match mot Wigan med 2-0. En match som levde länge innan Ryan Giggs, i matchen då han tangerade Bobby Charltons antal matcher för klubben, stängde både den och ligan.

(3) Man Utd 1998-99

En säsong som var en enda lång och brutal tvekamp mellan Man Utd och Arsenal, de kanske två bästa lagen under hela Premier League-eran, gick hela vägen in i sista omgången med Man Utd en enda poäng före Arsenal. Man Utd var piskade att vinna mot Tottenham på Old Trafford, vilket satte Tottenhamfansen i en underlig sits. På planen hade Tottenham däremot inga som helst dubier, de tog ledningen med 1-0. Man Utd pressade och missade jättechanser innan David Beckham kvitterar innan halvtid. Andy Cole lyfter in 2-1 i andra halvlek, och resten av matchen är en enda lång ångest fram till slutsignalen. Första steget i Treblen var avklarat.

(2) Blackburn Rovers 1994-95

De gjorde det sannerligen inte lätt för sig, Blackburn Rovers. På tröskeln till sin första ligatitel på 81 år gick de in till sista omgången två poäng före Man Utd, men med sämre målskillnad, således tvungna att vinna på Anfield för att säkra ligatiteln. Men Blackburn förlorade med 1-2 mot Liverpool, och en ytterst nervös väntan infann sig för att se vad resultatet skulle bli på Upton Park där Man Utd mötte West Ham. Man Utd huffade och puffade men de lyckades på något märkligt sätt aldrig få bollen förbi Ludek Miklosko i West Ham-målet. Matchen slutade 0-0 och Blackburn Rovers firade som aldrig förr.

(1) Man City 2011-12

Den mest osannolika avslutningen av dem alla, och om ett lag nu ska vinna ligatiteln för första gången på 44 år så är det kanske så här det ska ske. Martin Tyler sänkte samtidigt alla misstankar om att han höll på Man Utd genom att när klockan slog 93:20 gallskrika ”Aguuueeeroooo!” precis lika gällt som han någonsin skrek om Federico Macheda. Det absurda med hela situationen var så klart att den var så onödig. Allt var ju egentligen klart, Man City skulle ju bara avfärda QPR hemma på Etihad i sista omgången så var deras ligatitel klar. Ändå lyckas de alltså ligga under med 1-2 när klockan nådde full tid. Men ödet ville annat, och kanske var det Man Utds tur att den här gången förlora på det grymmaste av sätt, efter att så många gånger varit på den vinnande sidan.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 10
Milstolpar i Premier League-historien

https://www.theversed.com/63209/first-non-british-xi-chelsea-vialla-poyet-thome-deschamps/#.LFsjMAMaaI

Utlandselvan. Det kan verka som en smal sak i dessa dagar men mot slutet av 1990-talet var det fortfarande en stor sak med utländska spelare i Premier League. Chelsea var en av klubbarna som låg i absolut framkant med att värva hem utländska spelare och det var också Chelsea som på annandagen 1999, det vill säga mitt i den engelska fotbollens mest heliga jultradition, räckte långfingret till engelsk tradition och presenterade den första helt icke-brittiska startelvan någonsin i engelsk fotboll. Premier Leagues resa mot att bli en global liga mer än en engelsk liga var i full sving. Matchen vann Chelsea med 2-1 mot Southampton och för Chelsea startade Ed de Goey, Dan Petrescu, Emerson Thome, Frank Lebouef, Celestine Babayaro, Albert Ferrer, Didier Deschamps, Gus Poyet, Roberto Di Matteo, Gabriele Ambrosetti och Tore Andre Flo.

Peter Hyllman

Hörnan (#16): Chelsea visade att alla kan slås och att inget är klart

OMGÅNGENS UPS

Chelsea. Hade man lyssnat på Maurizio Sarri innan matchen kunde man ju tro att de lika gärna kunde ha struntat i att spela matchen och bara tilldela Man City segern. Möjligen är det så klart ett spel för galleriet. Chelsea besegrade däremot Man City, något som både visade för alla och envar att de är alls icke omöjliga att besegra och som gav titelstriden en annan komplexion än vad den hade innan helgen.

Burnley. En otroligt viktig vinst för Burnley som kommer från sex förluster och noll vinster på sina åtta senaste matcher, och som efter den här matchen möter i tur och ordning Tottenham och Arsenal. Dessutom är Brighton potentiellt så klart en konkurrent på tabellens nedre halva. Om det fanns hopp om att Burnley börjar återfinna sina former från förra säsongen så var det här klart ett steg i helt rätt riktning.

Tottenham. Att vinna mot Leicester är normalt sett inte något beställningsjobb, och att göra det bara minuter efter att beskedet om Man Citys förlust kommit, och bara några dagar innan en måste-match mot Barcelona på Camp Nou är desto mer imponerande, men Tottenham har som de senaste veckorna ändå totalt sett har visat verkligen fått upp ångan den här säsongen. Därmed öppnar de dörren till titelstriden på gavel åt sig själva.

OMGÅNGENS DOWNS

Bournemouth. Hur imponerad man än vill bli av Bournemouths återkommande prestation och det faktum att de hela tiden fortsätter att överträffa realistiska förväntningar så är det inte minst dessa matcher mot t ex Liverpool som gör att man ändå känner tvekan. Vill de aspirera på att höra hemma på Premier Leagues övre halva kan de inte fortsätta lägga matcher stort på hemmaplan så fort motståndet blir tuffare.

Fulham. Givet att Man Utd hade negativ målskillnad innan de kliv in i den här omgången så visar det kanske på Fulhams omfattande försvarsproblem att ett Man Utd gjorde fyra mål på dem som inte har gjort fyra mål i en och samma match sedan någon gång runt den förra istiden. Det ska inte förväntas att Fulham ska vinna mot Man Utd på Old Trafford, men det samtidigt tydligt att Claudio Ranieris mysmånad blev mycket kort.

Southampton. Det är kanske mycket begärt att det ska gå perfekt redan från första början för Ralph Hasenhüttl i Southampton, men det är så klart alltid trist att första matchen ska förloras, i synnerhet när motståndet inte är tuffare än Cardiff. Det finns mycket tid kvar att jobba med för Hasenhüttl, men det hade helt klart varit en humörhöjare om Southampton hade vunnit. Nu blev det istället en humördämpare.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Leicester. Tottenham är ett bra fotbollslag, inget snack om saken. Ändå kan det kännas trist att Leicester verkligen ska fortsätta att förlora dessa fotbollsmatcher, inte minst hemma på King Power Stadium. Där borde de ärligt talat kunna betydligt bättre än vad de presterar. Claude Puel är en manager i ett rätt märkligt vacuum mellan att vara lyckad å ena sidan och att vara uppenbart misslyckad å andra sidan.

OMGÅNGENS SPELARE

Mohamed Salah, Liverpool. Har haft en något besvärlig säsong, även om det är värt att komma ihåg att den faktiskt inte har börjat så värst mycket sämre än vad förra säsongen började för honom. Men med tre mål mot Bournemouth så gav Mohamed Salah i alla fall för första gången den här säsongen en signal om att han alls inte har blivit av med det som gjorde honom till förra säsongens kanske bästa spelare i världen under våren. Annars var så klart Cesar Azpilicueta väldigt bra för Chelsea också.

OMGÅNGENS MÅL

Lucas Torreira, 1-0 Arsenal. Ja men okej då. Inte för att jag egentligen tyckte det var särskilt snyggt, men det är ändå inte varje dag som en match avgörs i slutminuterna med vad som åtminstone liknar en cykelspark. Och när den dessutom genomförs av Lucas Torreira, the most unlikely creature imaginable, så måste det rimligtvis få pluspoäng bara därför.

WTF!

Rasism. Kick It Out heter organisationen som har som syfte att sparka ut rasismen ur engelsk fotboll. Under lördagen misslyckades Chelsea med att ens sparka ut rasistiska häcklare från matchen, Kick Them Out, sedan de skrikit kränkande saker mot Raheem Sterling. Det finns onekligen mycket kvar att jobba med.

LOL!

Perception vs realitet. ”Ref Lee Mason’s reaction to a Mohamed Salah goal at Bournemouth spotted by fans. The Greater Manchester official’s reaction to the goal was perfectly by the book, but it has caused a stir on social media.” – Mirror lyckas på exakt samma gång fånga både vad som är det fundamentala problemet med t ex twitter och vad som är kardinalfelet i medias sätt att bevaka och bedöma domare, där reaktioner på sociala media ges större vikt än att faktiskt följa regelboken.

BTW…

Då var Liverpool det enda kvarvarande obesegrade laget i Premier League. Om nu det har den minsta betydelse.

En månad kvar tills Tottenham inviger sin nya arena, om allt går enligt (den nya) planen.

Det existerade naturligtvis i allra högsta grad en titelstrid även innan Chelsea besegrade Man City. Det var bara en bättre story att det inte gjorde det.

Vi får väl hoppas det blir en Copa Libertadores-final ikväll, till sist.

Engelsk fotbollsmatch (Accrington Stanley vs Sunderland) inställd på grund av regn – vart fasiken är världen egentligen på väg någonstans?!

Imorgon kväll kommer blogg 4,000! Hoppades pricka annandagen, det gick inte!

Peter Hyllman

Vågar Newcastle tro på tomten den här gången?

Fyra olika köpare sägs vara i kontakt med Newcastle. Peter Kenyon, tidigare i Man Utd och i Chelsea, verkar vara den mest framträdande spekulanten, med övriga tre från USA (ägaren bakom San Francisco 49ers), Mellanöstern och Turkiet. Enligt Mike Ashley, det vill säga Newcastles nuvarande ägare sedan elva år, befinner sig förhandlingarna längre fram än vad de någon gång har gjort förut.

Alla fyra möjliga köpare sägs vara beredda att betala en köpesumma över £300m för Newcastle, vilket verkar vara i det område där Mike Ashley vore beredd att sälja. Det är naturligtvis väldigt spännande nyheter för Newcastles supportrar som under mycket lång tid har hoppats att Ashley ska sälja klubben, och gjort allt som stått i deras makt för att han faktiskt ska sälja klubben.

Problemet är så klart att Newcastles supportrar, liksom alla vi andra, har hört det här så många gånger förut. Åtminstone tre gånger tidigare har Mike Ashley sagt sig vara beredd att sälja klubben, utan att faktiskt ha gjort det. Därför är det naturligvis med en rätt stor portion av skepsis som de flesta den här gången tar emot nyheten om Ashleys planer på att nu minsann sälja klubben.

Graden av misstänksamhet mot Mike Ashley säger ändå något om situationen. Den främsta misstanken är att Ashley bara använder ett påstående om ett nära förestående uppköp som en slags rökridå inför januarifönstret, och som ett sätt att undvika att göra några större investeringar i spelartruppen. En annan misstanke är att han viftar med en morot för att undvika planerade supporterbojkotter, bland annat inför dagens match.

Visst är det så att supportrar och media till stor del har lärt sig av historiens erfarenheter och misstag. Trots allt går det bara att ropa varg så många gånger innan de som lyssnar möjligen slutar lystra till varningsropen. Ett mer konkret skäl till misstänksamheten är att det var Mike Ashley själv som valde att plötsligt göra offentlig sak av det eventuella köpet av klubben. Varför gjorde han plötsligt det? – undrar så klart den kloke.

Att det framstår som väldig cynism är helt givet. Naturligtvis är det cyniskt av supportrar och media att misstänka att Mike Ashley skulle fejka ett möjligt uppköp bara som någon slags rökridå. Desto mer cyniskt vore det naturligtvis av Mike Ashley att faktiskt göra det. Men det är ju där Newcastle befinner sig, och har befunnit sig i mer eller mindre tio år, en klubb omgiven av och stöpt i cynism och uppgivenhet.

En rent praktisk invändning är så klart att det så ofta fungerar, och att det åtminstone delvis ser ut att fungera även den här gången. Nyheten om uppköpet hann inte mer än komma ut innan många tämligen bokstavligt började sälja skinnet innan björnen var skjuten, räknandes dagarna på om uppköpet skulle hinna bli klart innan januarifönstret öppnade. Men sådan är fotbollen, hoppet är det sista som överger de flesta.

Vissa saker talar ändå för att det den här gången kan ligga en sanning i pratet om ett uppköp. Journalister som jobbar med klubben och har gjort så i många år säger sig ha fått betydligt mer uppmuntrande indikationer från sina källor än vad de någonsin har fått tidigare. Inga har så klart större anledning att vara misstänksamma mot sådana här uppgifter än dem, ändå ser de alltså skäl till optimism.

Skulle vi bara lyssna på Mike Ashley borde det ju dessutom ligga i hans intresse att sälja Newcastle. Han ångrar ju köpet säger han, menar att det har varit en förlustaffär och bara ett problem och en huvudvärk i elva år. Det där är så klart struntprat. Vad man alltså måste komma ihåg är att för Ashley är inte Newcastle i första hand en fotbollsklubb, utan ett marknadsföringsverktyg för hans olika sportbutiker. Det är därför han köpte klubben.

Deprimerande har det så klart varit att följa Newcastle under dessa år. Det är en klubb med så väldigt hög potential att det nästan gör ont att se klubben inte ens ges chansen att realisera den. Det drabbar inte bara Newcastle, det drabbar även Premier League. Den senaste veckan har jag haft flera skäl att tänka på Newcastles glansdagar under framför allt Premier Leagues första årtionde, och på vad som skulle kunna vara.

Då var Newcastle en klubb som konkurrerade om ligatiteln på fullaste allvar, ett lag som spelade en otroligt underhållande fotboll, och en klubb som utan att blinka kunde slå transfervärldsrekord under sommaren för att förstärka sitt lag. Det finns inget som säger att Newcastle inte kan bli den klubben igen. Men Newcastle kan aldrig bli den klubben igen med Mike Ashley som ägare.

Nu är Newcastle en klubb som inte har slagit ens sitt egna transferrekord någon gång under de senaste 14 åren, den enda klubben i Premier League med omnejd som inte har gjort det. Nu är Newcastle en klubb som åkt ur Premier League fler gånger på tio år än de vunnit titlar eller varit i cupfinaler. Nu är Newcastle en klubb som hoppas på Rafa Benitez magiska förmågor för att undvika en tredje och troligtvis sista nedflyttning.

Skillnaden mellan då och nu är naturligtvis frustrerande för varje Newcastlesupporter, liksom för många mer neutralt inställda. Mindre frustrerande blir det så klart inte av att på samma gång se dagens motståndare Wolves, en klubb med bra men ändå inte lika bra materiella förutsättningar, sikta högt och nå framgångar och drömma om en stor framtid med kompetenta ägare som visar större ambition än Mike Ashley någonsin gjort.

Rafa Benitez skulle helt säkert se sig själv kunna göra stora saker om han hade samma möjligheter som Nuno Espirito Santo har i Wolves. Newcastles supportrar hoppas så klart på goda grunder att Peter Kenyon som VD, med den amerikanska investmentfirman Rockefeller Capital Management  som ägare, faktiskt kan ge Newcastle dessa möjligheter som de saknat i över ett årtionde nu.

Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga. Bättre julklapp än så kan inte Newcastle önska sig. Risken är så klart bara att jultomten, ännu en gång, om man rycker honom i skägget, visar sig vara en skrockande Mike Ashley.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 9
Milstolpar i Premier League-historien

Arsene vem? Premier League var fortfarande mycket engelskt vid den här tiden, så när självaste Arsenal anställde någon obskyr och för engelsmännen, ärligt talat för de allra flesta, helt okänd fransk tränare med hemvist i Japan så var det naturligtvis många som mycket undrande höjde på ögonbrynen och rynkade på näsan. Förståeligt förvisso men också ett prov på värdet i att våga tänka utanför sina färdiga boxar. Arsene Wenger skulle komma att revolutionisera inte bara Arsenal utan engelsk fotboll som helhet, vilket aldrig får glömmas även om han kanske slutade sin tid i Arsenal med en annan fråga: Arsene, why?

Peter Hyllman

Chelsea behöver visa att kopian kan vara bättre än originalet

Möjligen har det med Chelseas moderna historia att göra där hälften av deras ligatitlar under Premier League-eran har vunnits under en ny managers allra första säsong; från José Mourinho, via Carlo Ancelotti till Antonio Conte. Kanske gavs det bränsle av Maurizio Sarris inledning där hans Chelsea gick obesegrade under sina tolv första matcher i ligan, vilket var ett nytt rekord för en Chelseamanager, rättare sagt ett rekord för alla managers.

Det där skapade emellertid en hel del förväntningar och förhoppningar. Fotbollen fungerar trots allt så att om något har hänt förut så tar alla för givet att det bara ska hända igen, som om ingenting någonsin förändras. Därmed uppstod en förståelig men kanske inte helt realistisk besvikelse i och med Chelseas första förluster de senaste veckorna, med Chelsea plötsligt tio poäng efter Man City i tabellen.

Om något så resulterade förlusterna i att dra slöjan av några av Chelseas mer naturliga svagheter. Matchen mot Tottenham visade med all önskvärd tydlighet att Chelsea ännu inte fått någon riktig ordning på vare sig mittfält eller backlinje. Matchen mot Wolves visade att anfallet lämnar mycket övrigt att önska. Chelsea är fortfarande i allra högsta grad ett lag under ombyggnad, inte den färdiga produkten.

Förlusterna preciserade även kritiken. Maurizio Sarri var själv kritisk mot N’golo Kanté efter matchen mot Tottenham och det är väl inte helt uppenbart hur Kanté faktiskt passar in i Sarris mer långsiktiga planer. Fanns det någon slags förhoppning om att Alvaro Morata skulle börja hitta sig själv i Premier League så dog den nog rätt kvickt under matchen mot Wolves. Maurizio Sarri har mycket att jobba med.

Det var däremot inte den här säsongen som Chelsea skulle vinna Premier League. Visst kan det spegla en förändring i hur Chelsea anställer managers. Förut har de anställt managers just för att vinna omedelbart, och faktiskt också lyckats med den saken oftare än vad man kanske kunde tro på förhand. Den här gången har de anställt en ideolog snarare än en pragmatiker, anställningen syftar till att vinna i framtiden.

Därtill har de i viss mening blivit tvingade både av den rent finansiella situationen men även rådande konkurrensläge i Premier League. Chelsea var relativt sett starkare när José Mourinho, Carlo Ancelotti och Antonio Conte tog över klubben. De var antingen klubben som spenderade mest, eller ett av de allra bästa lagen redan, eller både och. Nu har de att tampas med ett Man City på toppnivå, men även Liverpool och Tottenham.

Jämförelsen med Man City är så klart särskilt intressant; både för att Chelsea möter just Man City under kvällen och för att Maurizio Sarri är en manager som bygger sin fotboll runt samma typ av idéer som Pep Guardiola; bollinnehav, press, passa sig framåt över hela planen, vertikal fotboll utnyttjandes ytorna mellan motståndarnas linjer. Vinn tillbaka bollen, passa bollen! De är samma andas barn.

Men inte heller Man City vann ligan under Pep Guardiolas första säsong. Det tog dem ett år att verkligen få systemet att sätta sig, då hade de heller inte ett Man City att tampas med. Man City befinner sig nu på sitt tredje år av Pep Guardiolas lagbygge, Chelsea ännu på sitt första år av Maurizio Sarris lagbygge, och det är en skillnad som märks mycket tydligt i lagets faktiska prestationer.

Opta visar på den kanske mest fundamentala skillnaden. Man City och Chelsea är de enda lagen i Premier League att ha producerat över 300 sekvenser med tio passningar eller fler inom laget. Den stora skillnaden består i att Man City lyckas med en tredjedel av dessa sekvenser få till ett avslut mot mål, Chelsea lyckas bara få till ett avslut mot mål knappt var femte gång, bara drygt hälften av Man Citys antal avslut.

Slutsatsen är den självklara. Man City har uppnått en väldig bra balans mellan possession och penetration. Chelsea har så här långt mest lyckats uppnå possession men har ännu inte förmått omsätta detta i någon särskilt effektiv penetration. Men det är som sagt fullt förståeliga skillnader mellan lagen. En kanske mer intressant, åtminstone mer relevant, jämförelse hade varit mellan Chelsea och Man Citys första säsong med Pep Guardiola.

Hur som helst visar det kanske på att Chelseas brister kan vara något mer fundamentala än enbart att satsa på att värva en bättre anfallare, även om det naturligtvis vore en bra idé att göra det också, och hänvisa till hur många chanser som nuvarande anfallare trots allt missar. Problemet är inte enbart att Chelsea inte sätter sina chanser, utan att de inte skapar chanser i tillräckligt hög utsträckning.

Även om det inte vore någon realistisk förväntan att Chelsea ska vinna ligan den här säsongen så måste Chelsea ändå visa att de kan hävda sig i konkurrensen. Om inte annat måste de definitivt ha som ambition att ta sig tillbaka till Champions League. Hemma på Stamford Bridge kan de inte vika ned sig mot någon motståndare, och efter förlusterna mot Tottenham och Wolves behöver Maurizio Sarri och Chelsea en rejäl skalp.

En sådan skalp vore onekligen Man City. Skulle Chelsea lyckas ta den skalpen så inte bara gör de slut på Man Citys förlustnolla den här säsongen, inte bara skjuter de därmed sig själva åtminstone inom teoretiskt räckhåll till tabelltoppen, dessutom gör de naturligtvis både Liverpool och Tottenham väldigt glada. Många håller nog sina tummar för Chelsea på Stamford Bridge ikväll.

Frågan är däremot om kopian ännu är riktigt redo att besegra originalet.

:::

Lång fotbollslördag framför oss.

Bournemouth möter Liverpool i den tidiga matchen. Bournemouth som överraskat positivt den här säsongen, och ett Liverpool som naturligtvis måste vara desperata att sätta press på Man City inför deras match på Stamford Bridge.

Burnley mot Brighton känns som en extremt viktig match  för Burnley, som efter den matchen möter Tottenham och Arsenal i rad. Förlust mot Brighton känns inte riktigt som ett hälsosamt alternativ för dem.

Ralph Hasenhüttl tar sina första stapplande Premier League-steg med Southampton borta mot Cardiff. Sexpoängare i nedflyttningsstriden. Vilken symbolisk seger det vore i sin första match.

Man Utd ska försöka göra mål på Claudio Ranieri, som om de inte redan var osympatiska nog.

West Ham mot Crystal Palace i ett Londonderby känns som en rätt smaskig match som kan sluta lite hur som helst.

Den sena kvällsmatchen mellan Leicester och Tottenham är naturligtvis en spännande match mellan två bra lag, en svår match för Tottenham bara några dagar innan Barcelona, en match som blir desto viktigare både om Chelsea vinner och Man City förlorar.

:::

ENGLANDSBLOGGENS JULKALENDER – LUCKA 8
Milstolpar i Premier League-historien

Den förlorade sonen. Det är Summer of 1996 och Alan Shearer återvänder hem till Newcastle, sin barndoms klubb. Newcastle betalar ett världsrekord i transfersumma för Shearer, på den tiden Newcastle fortfarande gjorde sådana saker, och efter att ha varit så väldigt nära ligatiteln bara några månader tidigare var det här naturligtvis värvningen som skulle vara den ”sista pusselbiten” för dem. Det blev inte på det viset, men Shearer blev en legend i Newcastle, om han nu inte redan var det, med över 200 mål på tio säsonger för klubben. En spelare de fortfarande saknar, över tio år sedan han slutade.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons