POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Fem spelare som framför allt saknas i Englands EM-trupp

Man får säga att Englands landslag befinner sig i en märklig situation. För det första ett landslagsuppehåll som när det dyker upp i mars känns som ett mer oönskat avbrott i den pågående ligasäsongen än någonsin tidigare. För det andra, den något avslagna och sömniga inställningen till trots, alls inte fråga om träningsmatcher utan om rätt viktiga EM-kvalmatcher, för England till och med två för deras grupp rätt avgörande matcher.

Gareth Southgate tog ut sin EM-trupp till denna landslagssamling och naturligtvis, som man kunde vänta när klubbsäsongen är på väg in på sitt avslutande varv, så ser vi en hel massa avhopp från landslaget. I vissa fall av goda skäl, i andra fall av mindre goda skäl, och i några fall är det kanske att betrakta som oklart om skälen faktiskt var goda eller i själva verket rätt dåliga. Allt är som det brukar med andra ord.

Liksom alla landslagsuttagningar så väcker naturligtvis denna diskussion. Där finns spelare i Englands EM-trupp som vissa inte tycker ska vara där. Liksom där finns spelare som inte är med i Englands EM-trupp som vissa tycker borde vara med. Det senare är så klart rätt lätt att tycka, det kommer alltid finnas fler spelare än det finns platser, särskilt om man inte samtidigt behöver välja bort någon redan närvarande spelare.

Den lyxen har emellertid inte Gareth Southgate, och därför är det inte någon lyx jag tänker unna mig heller. Det finns spelare jag skulle vilja se i Englands EM-trupp, antingen redan i denna eller i kommande trupper, och fem av dem kommer jag alltså att lista i stigande ordning här, men även med tillägget vilka spelare jag i så fall tycker de ska vara där för istället.

Naturligtvis saknas det, som sagt, flera spelare i denna EM-trupp som borde ha varit där om inte för skador, verkliga eller påhittade. John Stones och Jesse Lingard är två sådana exempel. Sådana spelare kommer jag inte ha med på denna lista, eftersom vi redan vet att de kommer dyka upp i kommande trupper, och de ingår alltså inte i syftet med en sådan här lista. Detta är en lista för spelare som vi inte vet om de kommer vara med.

Dessa är de fem engelska spelare jag framför allt saknar i Englands nuvarande EM-trupp, och som jag hoppas se i Englands kommande EM-trupper:

(5) Ryan Sessegnon, Fulham (istället för Callum Wilson)

Fulhams extremt talangfulla vänsterspringare spås en lysande framtid, och börjar få speltid igen sedan Claudio Ranieri av någon anledning valde att inte riktigt vilja lita på honom. Givet att England saknar spelare av hög kaliber eller potential på de offensiva ytterpositionerna är det inte fel att matcha fram dem som trots allt finns eller kommer upp underifrån. Och även om jag tycker det är kul att en spelare som Callum Wilson får chansen är det ändå långsökt att se att han kommer få någon meningsfull speltid i landslaget ändå. Och då kan den platsen användas på ett bättre sätt.

(4) Jamaal Lascelles, Newcastle (istället för James Tarkowski)

Mittbackspositionerna i det engelska landslaget är en något udda sida av saken. Där finns, kanske med något undantag, inte någon riktig superstar på den positionen men däremot ganska många spelare som är fullt dugliga. Stor bredd men alltså kanske inte den värsta bredden. James Tarkowski är sannerligen en duglig nog spelare, men också en rätt begränsad spelare som jag har väldigt svårt se få någon speltid i ett mästerskap, utan som mest kommer vara en bänkspelare. Då tycker jag när det är möjligt att man ska försöka hitta andra spelare. Jamaal Lascelles är en mittback som imponerat under några säsonger med Newcastle, som väckt intresse hos de största klubbarna, och som definitivt kan ses spela från start också i ett mästerskap.

(3) Luke Shaw, Man Utd (istället för Danny Rose)

Gränsfall om Luke Shaw är en spelare som bör vara aktuell för en sådan här lista då han nog likaväl kan ses som en av dessa spelare som vi vet kommer vara med i kommande landslagstrupper. Men vet vi faktiskt det? Osäkerheten i den saken gör att jag ändå tar med honom här. Shaw är en spelare som har kritiserats under många år, inte minst av sin egen manager, men också en spelare som den här säsongen har visat vad han faktiskt kan, och har växt som spelare under Ole-Gunnar Solskjaer i Man Utd. Det är inte Ben Chilwell han bör ersätta utan snarare Danny Rose, som under en längre tid ser ut att ha passerat sitt bäst före-datum.

(2) Conor Coady, Wolves (istället för Kieran Trippier)

Att Conor Coady borde ha varit med i Gareth Southgates EM-trupp redan verkar vara en tämligen utbredd uppfattning. Den väldigt spelskickliga mittbacken är kanske något i skymundan en av Wolves viktigaste och bästa spelare inte bara den här säsongen, utan de senaste säsongerna. Southgate menar att det är svårare att passa in Coady i Englands backlinje än i Wolves, men det låter som snömos. Coady borde vara given på meriter, och den han bör ersätta är förmodligen Kieran Trippier, genom att flytta ut Kyle Walker till den högerbacksposition som är hans naturliga, inte den mittbacksposition som Southgate placerat honom på, och som han inte känts helt naturlig för.

(1) James Maddison, Leicester (istället för Ross Barkley)

En spelare som har skapat lika många målchanser den här säsongen som fotbollens allra största storheter, och detta i en klubb som Leicester. En spelartyp med egenskaper som uppenbart saknas i Englands landslag, uppenbart var vad som saknades i Englands VM-trupp förra sommaren, och alltså skulle tillföra ett mycket klart och tydligt värde till ett engelskt landslag. Men av någon anledning väljer alltså Gareth Southgate att inte ta med den här spelaren i sin EM-trupp, istället tar han ut Ross Barkley. Jag gillar Barkley, som har visat framsteg i Chelsea under Maurizio Sarri, men inte tillräckligt stora framsteg, inte tillräckligt med speltid, och att Barkley skulle bli central för Southgates planer är väldigt svårt att se. Maddison har däremot potentialen att vara just central.

Peter Hyllman

Fria till sist, fria till sist, tack gode gud, Blackpool är fria till sist!

Ett vanligt narrativ inom engelsk fotboll har under en längre tid varit hur utländska ägare kommer in och förstör både klubbar och stora delar av engelsk fotboll med sitt rovgiriga och ansvarslösa agerande. Och visst, det går absolut att hitta några mycket tydliga exempel på just detta. Men sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen är däremot att vi kan hitta minst lika många exempel på engelska klubbägare som är precis lika illa eller ännu värre.

Blackpool är inte bara ett väldigt tydligt exempel på just detta, utan också ett exempel på en klubb som räddats från korrumperade engelska ägare till stor del tack vare en annan, utländsk ägare. Valeri Belokon är den ryska ägare vars pengar skickade Blackpool hela vägen upp till Premier League för snart tio år sedan, och vars beslut att dra Blackpools övriga ägare, familjen Oyston med pappa Owen och sonen Karl, för att få sina pengar tillbaka nu till sist har lett till att Oystons har slängts ut ur klubben.

Mycket har naturligtvis skrivits om Oystons ägande av Blackpool. Hur de över huvud taget inte investerat något i klubben, vare sig i spelartruppen eller ens i grundläggande underhåll av arena eller träningsanläggning, hur de tvärtom har använt klubben som sin egen personliga bankomat, fakturerandes klubben mångmiljonbelopp från olika företag de själva äger. Premier League har sedan dess infört nya regler specifikt för att undvika att något liknande ska kunna inträffa igen.

Effekten på Blackpool har varit förödande. Blackpool charmade oss alla den där säsongen i Premier League 2010-11, i sådan utsträckning att vi kanske förblev blinda till några rätt uppenbara tecken på att allting inte stod rätt till bakom kulisserna. Blackpools tillvaro i Premier League blev bara ettårig, men förfallet skulle inte ta slut där. Mellan åren 2015 och 2016 drabbades Blackpool av ytterligare två nedflyttningar, och befann sig inför säsongen 2016-17 alltså i League Two.

Den senare utvecklingen visade möjligen också på supportrarnas kraft i räddningen av Blackpool. Det var i april 2015, när nedflyttningen till League One i allt väsentligt redan var klar, som supportrarna beslutade sig för att genomföra en så kallad ”etisk bojkott” av Blackpools alla hemmamatcher. De bestämde sig för att se till att inte ett enda pund av deras pengar längre skulle fylla Oystons kassakistor. Vad de uppnådde är engelsk fotbolls förmodligen längsta och i slutänden även framgångsrika supporterbojkott.

Den 25 februari 2019, det vill säga för bara någon månad sedan, beslutade en brittisk domstol att placera Blackpool under förvaltning och således kasta ut Oystons ur klubben som ägare. Samma typ av beslut som för ett antal år sedan räddade Liverpool från sina egna klantarslen till ägare i Tom Hicks och George Gillett och banade vägen för Fenway Sports Group och dagens framgångar. Den långa kampen, formellt med Valeri Belokon som härförare, och med supportrarna som soldater vid frontlinjen, var över.

Blackpools supportrar har allt sedan den dagen gått som på moln. Luften har varit lättare att andas runt hela staden. Staden och supportrarna har äntligen fått sin klubb tillbaka, även om det fortfarande är en oviss framtid, inte minst givet vem som blir Blackpools ägare istället. Men en stabil League One-klubb med ett känt varumärke, det borde inte saknas möjliga intressenter. Ett problem i taget kan tänkas, och det gäller att ta tillvara alla möjligheter till glädje som ges.

Dagen när Blackpool spelade sin första hemmamatch efter beslutet var en festdag i hela Blackpool. Många beskrev dagen i känslor som normalt sett hör högtider till. Samma känsla som när mitt barn föddes, min bortgångna mor ser oss förhoppningsvis från himlen, sådana ord som visar Blackpools koppling till det familjära. Bloomfield Road badade i orange, en orange rök svepte in hela arenan och när Blackpool kvitterade till 2-2 i slutminuterna firades det som om Blackpool vunnit en Champions League-final.

Kanske har inte resultaten för Blackpool varit de allra bästa sedan frihetens dag var kommen. Tunga bortaförluster mot Bristol Rovers och Burton Albion har varvats med två oavgjorda matcher hemma på Bloomfield Road. Blackpool har fortfarande chans att nå en playoff-plats i League One, men den senaste månadens resultat har förmodligen inte hjälpt dem i det avseendet. Kanske har känslorna och koncentrationen blivit en aning för svåra att kontrollera för laget.

Blackpools supportrar vet däremot, bättre än förmodligen de allra flesta, att vissa saker helt enkelt är större och viktigare än kortsiktiga resultat. Det här är supportrar som helt medvetet valde att upprätthålla sin bojkott även när Blackpool vann League Twos playoff för två år sedan. En playoff-final på Wembley drar normalt sett 35,000 supportrar från Blackpool. Inte ens en tiondel av den siffran kom till Wembley. Blackpool har fått sin klubb tillbaka, och kan gå på lagets matcher igen, den segern är stor nog!

https://measuredprogress.co.uk/2019/03/11/four-thoughts-on-blackpool-2-2-southend-united/

Det är fortfarande en säsong som kan sluta med Blackpools återkomst till EFL Championship, och det vore på något sätt passande också det. Blackpools seger är däremot av mer existentiell karaktär och är i grund och botten även en seger för engelsk fotboll i stort. Deras seger visar supportrar för andra klubbar som brottas med dåliga ägare, såsom Charlton, Coventry, Notts County, Bolton Wanderers med flera, att det är en kamp som går att vinna – även om det kan bli en lång strid.

Om det sedan finns några vinnare i en sådan här långdragen strid kan diskuteras, liksom man med goda skäl kan tycka att det är en strid som aldrig borde ha behövt utkämpas, om FA och EFL hade tagit sitt ansvar. Istället var det Blackpools supportrar tillsammans med en rysk ägare som räddade Blackpool från korrupta engelska ägare. Det är inte precis det vanligaste narrativet gällande ägare i engelsk fotboll, och det lär väl inte precis vara mer vanligt i dessa Brexittider.

Blackpool visar mycket tydligt att det inte är en fråga om engelska ägare eller utländska ägare, utan endast om bra ägare eller dåliga ägare. Vilket känns som en lärdom som är rätt viktig att ha med sig, och som är möjlig att applicera på det allra mesta.

Peter Hyllman

Luton Town har framgångar både på och utanför fotbollsplanen

Vi hittar få städer i England där fotbollen och samhället är så tätt sammanvävda i sin utveckling som Luton, en medelstor stad strax norr om London. En stad likaväl som en fotbollsklubb som såg sina bästa dagar försvinna i backspegeln redan i början av 1990-talet och som under långa stunder sedan dess har stagnerat under årtionden av förfall, utflyttning, brist på investering, nedläggningar, besparingsprogram och lågkonjunktur.

Normalt sett brukar en klubbs framgångar eller förfall förklaras med utvecklingen i den stad eller det område i vilken klubben hör hemma. Att klubbar i norra England har haft svårt de senaste tio åren förklaras med att dessa områden har varit särskilt hårt drabbade industriellt och ekonomiskt. Men för Luton ser vi det omvända, hur fotbollsklubben Luton Town är på väg att lyfta hela Luton som stad och samhälle.

Om inte himlen ramlar ned ovanför Luton Towns huvuden så spelar de nästa säsong i EFL Championship. De leder League One fyra-fem poäng före klubbarna strax under dem i tabellen med åtta omgångar kvar att spela, deras form är strålande och visar inga tecken på att vara någon som helst tillfällighet. Det är en remarkabel utveckling för en klubb som förra säsongen spelade i League Two, och för fem år sedan i National League.

Alltså är det inte så konstigt att mycket av optimismen och framtidsandan i Luton kretsar just kring Luton Town och fotbollen. Det är en stad och en klubb som har befunnit sig i den högsta divisionen av engelsk fotboll tidigare, framför allt under 1960-talet och 1980-talet, men som åkte ur just när Premier League lanserades. Luton Town befann sig i EFL Championship för tolv år sedan, sedan rasade världsekonomin och Luton med den.

Vi har sett andra städer och klubbar ta sig upp genom det engelska seriesystemet hela vägen till Premier League. Och det har alltid varit en synpunkt i Luton att om klubbar som Burnley, Bournemouth, Swansea, Huddersfield, Reading och Leicester kan ta sig upp i Premier League, i ett fall till och med vinna Premier League, varför skulle i så fall inte Luton Town kunna göra samma sak? En inte helt omotiverad frågeställning.

Ett självklart svar har alltid varit Kenilworth Road, Luton Towns hemmaarena. Det är inte Football Leagues minsta arena, även om det är bra nära, men det kan mycket väl vara den sämsta. Luton Town är ingen liten klubb med en liten supporterbas, över 40,000 kom till Wembley när Luton Town spelade final Football League Trophy för tio år sedan, men på grund av Kenilworth Road kan de inte bygga vidare på denna supporterbas.

Luton Town har försökt lämna Kenilworth Road i närmare 70 år, utan att pusselbitarna någon gång har fallit på plats. Men detta är nu på väg att ändras. Klubben har fått planer godkända att bygga en ny arena på området Power Courts, ett nedlagt fabriksområde i centrala Luton. Kruxet har varit finansieringen, tänkt att ordnas genom att bygga ett större köpcentrum utanför Luton, planer som däremot har blockerats.

Skälet var inte särskilt komplicerat. Att bygga ett köpcentrum utanför Luton skulle kunna inverka negativt på livet och affärsverksamheten i stadskärnan, menade framför allt ägaren till The Mall, en rätt nedgången galleria inne i Luton. De kan naturligtvis anses tala i eget intresse, och Luton Town har även påpekat hur en arena i centrala Luton, med uteliv, caféer och restauranger som följer med den, i själva verket livar upp stadskärnan.

Lägg därtill investeringarna i ett köpcentrum med hotellkomplex strax utanför Luton, och det handlar alltså om investeringar och arbetstillfällen i Luton som fyller en väldigt viktig funktion för Luton. Bakom projektet ligger 2020 Developments, ett utvecklingsbolag som ägs och drivs av Luton Town. Det är inga outsiders, det är tvärtom folk från Luton som med Luton Town som lokomotiv försöker blåsa liv i Luton som stad.

Hur som helst har bråket om det där köpcentrumet utanför Luton Town hängt som en blöt filt över hela situationen. För Luton Town har situationen varit besvärlig men ändå relativt okomplicerad: Om inte planerna på ett köpcentrum utanför Luton godkänns så kan inte en ny, dubbelt så stor arena på Power Courts finansieras, och utan en ny arena finns få chanser för Luton Town att utvecklas som fotbollsklubb.

Alltså var det av lätt insedda skäl en stor seger för Luton Town för en dryg vecka sedan fick beskedet att motsvarigheten till kommunfullmäktige godkände planerna på ett köpcentrum i Newlands Park utanför Luton. Det var knappast ett politiskt kontroversiellt beslut, en överväldigande majoritet av Lutons befolkning var uttalat för projektet. Varför inte, stadskärnan vibrerade knappast som det var, och Luton Town är viktigt för alla?!

Med andra ord är det inte bara på fotbollsplanen som Luton Town har en väldigt bra säsong för närvarande. Deras prestationer på fotbollsplanen gör att vi med allra största sannolikhet kommer få se Luton Town i EFL Championship redan nästa säsong. Deras prestationer utanför fotbollsplanen gör att vi inte bara kan fortsätta få se dem där, utan att vi inte behöver bli förvånade om vi inom cirka fem år ser dem i Premier League.

För trots allt, en fråga som med den nya arenan inte längre har sitt självklara svar, om nu Burnley, Bournemouth, Swansea, Huddersfield, Reading och Leicester kan ta sig upp till och etablera sig i Premier League, varför skulle då inte Luton Town kunna göra detsamma?

Mycket lite talar för att Luton Town kommer snubbla under säsongens sista matcher. Att de inte snubblade ens när Nathan Jones lämnade klubben mitt under säsongen för Stoke, utan istället bara fortsatte tuffa på, säger det mesta om den saken. En förändring som naturligtvis underlättades enormt av att klubblegenden Mick Harford, som spelade i Luton Town senast de befann sig i högsta serien, gick in och tog över som manager.

Dagens match mot Doncaster hemma på Kenilworth Road förväntas bli ännu en seger som för Luton Town tre poäng och ytterligare en vecka närmare EFL Championship.

Peter Hyllman

Birminghams soppa har kokats av flera olika kockar

Inga böter, inget ytterligare transferembargo, däremot meddelade EFL:s oberoende panel under dagen sitt beslut att Birmingham straffas med nio poängs avdrag för att ha brutit mot först EFL:s financial fair play-regler och därefter för att ha struntat i det embargo som klubben sattes under för att ha brutit mot dessa regler. Nio poäng är ett saftigt avdrag som omedelbart eliminerar Birmingham från varenda playoff-diskussion.

Förvisso en playoff-diskussion som Birmingham redan försatt sig själva i en mycket svår situation i sedan de förlorat fyra raka ligamatcher. Poängavdraget kommer inte oväntat för Birmingham som har haft detta hängandes över sina huvuden mest hela säsongen, och det har gjort Birminghams och Garry Monks redan från början oväntat starka säsong desto mer imponerande, att ha kunnat prestera även vetandes detta.

Möjligen har det kanske hjälpt till att motivera Birmingham i och med att de förmodligen har förstått att de har behövt plocka betydligt mer poäng på planen för att kompensera för de poäng de kommer bli av med utanför planen, för att på så vis ändå lyckas hålla sig kvar i EFL Championship. Nu blev det bara nio poängs avdrag, det pratades länge om tolv eller till och med femton poängs avdrag.

Birminghams poängavdrag gör att de går från dagens 50 poäng och en trettonde plats till 41 poäng på artonde plats. Det placerar dem fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket vilket alltså tar dem från playoff-strid till relegations-fajt. Men fem poängs försprång med åtta omgångar kvar gör att Birmingham rimligtvis bör ha rätt goda chanser att hålla sig kvar i EFL Championship trots detta poängavdrag.

Beslutet drog ut så länge på tiden att många undrade om EFL skulle dra sig för att ens fatta beslut den här säsongen av rädsla för att avgöra säsongen vid skrivbordet. Vill man dessutom vara en smula konspiratorisk kan man så klart tänka att avdraget om nio poäng är en rätt praktisk kompromiss från tolv poängs avdrag som liksom av ren händelse ger Birmingham alla chanser att hänga kvar ändå.

Att beslutet har dragit ut på tiden är något som EFL har fått kritik för. I själva verket är det i många sådana här fall snarast en medveten taktik av klubben att fördröja beslutet just för att sätta EFL i situationen att behöva fatta beslutet mot slutet av säsongen, när det är desto mer politiskt känsligt att ta till de tuffaste straffen som riskerar få de hårdaste och svåraste konsekvensen för klubben, för supportrarna och för ligan som helhet.

Många supportrar väljer naturligtvis att se det hela med konspiratoriska ögon och undrar retoriskt varför Birmingham får ett så hårt straff för brott mot financial fair play-regler när andra klubbar, såsom QPR, Bournemouth, Leicester med flera, har kommit undan relativt lindrigt med olika former av ekonomisk bestraffning. Det är det vanliga what aboutery-försvaret kryddat med den vanliga myten att vår klubb alltid straffas hårdare än andra.

Jämförelsen haltar däremot betänkligt. Birmingham inte bara bröt mot EFL:s financial fair play-regler genom att spendera £243 på spelares löner och transferkostnader för varje £100 de tog in som intäkt, ett rasande oansvarigt sätt att driva en klubb på, utan de valde därefter medvetet att bryta mot EFL:s transferembargo i somras genom att ändå värva Kristian Pedersen för £2m, därmed sättandes hela EFL:s auktoritet på spel.

Men varför i hela friden låter EFL Birmingham registrera denna spelare?! – undrar då de som ändå vill kritisera EFL, som om detta egentligen vore relevant i sak. Det kan verka märkligt men beror på att Birmingham redan ingått ett anställningsavtal med Pedersen och EFL var däremot juridiskt tvingade att acceptera Pedersens registrering. Det var en helt kalkylerad åtgärd av Birmingham.

Om vi försöker spåra orsaken till att Birmingham nu har hamnat i detta bryderi så kan det knappast förvåna någon att vi till sist landar vid en viss Harry Redknapp, med en historia av att försätta klubbar i ekonomiska svårigheter. Redknapp var Birminghams manager mellan april och september 2017, och det var sommaren 2017 som Birmingham värvade en mängd spelare, nio transfers och fem lån, som innebar en tung ekonomisk belastning.

Craig Gardner, Jason Lowe, Jota, David Stockdale, Cheikh Ndoye, Harlee Dean, Marc Roberts, Isaac Vassell och Maxime Colin. Nästan en startelva under en sommar då Redknapp wheelade och dealade som kanske aldrig förr. Redknapp räddade Birmingham kvar i EFL Championship säsongen innan, sedan Birmingham först sparkat Gary Rowett och ersatt honom med Gianfranco Zola, och gavs fria händer och fullt förtroende.

Detta förtroende var i så fall förbrukat redan efter åtta omgångar av förra säsongen, och fem raka förluster, då Birmingham sparkade Harry Redknapp redan i september. Så tidigt på säsongen att det inte rimligtvis enbart kan bero på tabellplacering och resultat, utan förmodligen även är en direkt konsekvens av att klubbens styrelse såg vart ekonomin var på väg på grund av Redknapps spenderande, och agerade därefter.

Vilket naturligtvis inte ger styrelse något frikort från ansvar. Det är naturligtvis deras uppgift att kontrollera klubbens spendering, hålla koll på ekonomin, sätta ekonomiska ramar och se till att besluten håller sig inom dessa ramar. De kan inte ge kreditkortet till sin köpglada tonåring utan några som helst direktiv eller restriktioner och sedan spela förvånade när det visar sig att kontot övertrasserats.

Ändå är det så klart hjärtevärmande att i efterhand höra Harry Redknapp försöka sälja storyn att han inte hade någon kontroll över Birminghams transfers som manager. Det var ju minsann inte så det lät när det väl begav sig, utöver att det är en orimlig story till att börja med. Att han inte varnats för problem med financial fair play kan vara sant, men Redknapp säger emot sig själv så mycket att han skulle kunna vara Gollums dialogcoach.

Men det är publikfrieri som Redknapp ägnar sig åt, och naturligtvis hittar vi där också de obligatoriska utfästelserna om hur fantastiska Birminghams supportrar är, och som i förbigående lyckas han också få in det där att han lyckades hålla Birmingham kvar i EFL Championship. Och hade Birminghams värvningar visat sig bli succé utan att sätta klubben i trubbel hade det så klart varit enbart styrelsens förtjänst, alls inte Redknapps…

I en soppa där ingen är helt skuldfri kommer respektive part naturligtvis göra sitt bästa att peka på och betona den andra partens skuld för att undfly eget ansvar. Spelandes på den kognitiva fällan att om det är ens fel kan det inte vara någon annans fel. Dessutom finns där alltid EFL att skylla på när allt annat misslyckas. Men ansvaret för denna soppa vilar helt och hållet på Birmingham, och det är en soppa med många flera kockar.

Den soppan har nu skickat ned Birmingham på artonde plats, fem poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Till synes en relativt trygg position inför de sista åtta omgångarna, men endast till synes. Kommande omgångar möter Birmingham West Brom, Leeds och Sheffield United; fyra, trea och tvåa i Football League. Därefter Ipswich Town, Rotherham, Wigan och Reading, samtliga fyra klubbar med i nedflyttningsstriden.

Det blir en svettig säsongsavslutning för Birmingham även om EFL gav dem fem poängs marginal att jobba med. Om inte för Garry Monks strålande arbete under säsongen hade dagens beslut istället förmodligen skickat ned Birmingham i League One.

Peter Hyllman

Englands EM-kval rivstartar mot Tjeckien och Montenegro

Plötsligt börjar så EM-kvalet. Det känns inte riktigt som att den saken har framgått med all önskvärd tydlighet. Möjligen är det svårt att känna att något allvarligt faktiskt ska ta sin början när säsongen i övrigt befinner sig i sin upplösning. Vi befinner oss i slutet av en så här långt väldigt spännande säsong, vi är förmodligen inte riktigt inställda på att ett helt nytt projekt ska startas upp.

Ännu ett exempel på hur landslagsfotbollen har blivit alltmer frikopplad från fotbollen i övrigt kan tyckas. Normalt sett har ju både EM-kvalen och VM-kvalen inletts i början av säsongen. En ny säsong, ett nytt kvalspel, enkelt och intuitivt. Men visst, från och med den här säsongen har denna ordning rubbats av Nations League, UEFA:s nya koncept som förmodligen är att betrakta som ett bättre EM än det EM som nu ska kvalas till.

England har naturligtvis stora förhoppningar på detta EM. Framgångarna i senaste VM gör att man den här gången vågar tillåta sig att drömma. Rimligtvis är det ett landslag som sedan dess har blivit bättre hellre än sämre. Lägg därtill att EM i dess nya format avslutas med både semifinalerna och finalen på Wembley. England har teoretiskt alltså chansen att vinna EM-guld på hemmaplan.

Först måste England trots allt ta sig till EM. Här har kvalificeringssystemet komplicerats på så vis att England har två vägar till EM. Antingen genom att vinna det A-slutspel i Nations League som England tagit sig till genom att vinna sin grupp, ett slutspel som spelas i juni i Portugal och i semifinalen möter Holland, där vinnaren möter antingen Portugal eller Schweiz i finalen. Eller genom att sluta etta eller tvåa i sin EM-kvalgrupp.

Om England alltså skulle råka vinna UEFA Nations League i juni, vilket väl inte är en total omöjlighet, så kommer alltså deras fortsatta EM-kval bli i praktiken meningslöst. Vilket väl känns rätt typiskt, som om inte landslagsuppehållen var träliga nog. Men innan dess ska alltså ändå två matcher spelas i detta EM-kval, och det är heller inte vilka matcher som helst utan två på pappret avgörande matcher för gruppens utfall.

Grupp A:
England
Tjeckien
Bulgarien
Montenegro
Kosovo

För England gäller alltså att sluta etta eller tvåa i denna grupp för att ta sig till EM, en uppgift de rimligtvis borde klara av. De farligaste motståndarna känns som Tjeckien och, förmodligen, Montenegro. Två lag med viss kvalitet i sina respektive trupper. Så vilka är det England möter under detta landslagsuppehåll? Jo, Tjeckien på hemmaplan ikväll samt på måndag kväll Montenegro på bortaplan.

Vinn dessa båda matcher och England har satt sig själva i en mycket stark position i detta EM-kval, mer eller mindre innan det ens har hunnit komma igång. Vinn kvällens match hemma mot Tjeckien, och blott undvik att förlora bortamatchen mot Montenegro, och Englands position är mycket stark även då. Förlora någon eller båda av dessa matcher och plötsligt har England gjort hårt jobb av en i grunden relativt lätt EM-kvalgrupp.

Men vore inte det på något sätt lite typiskt England? Sommarens VM-framgångar var kanske möjliga framför allt eftersom de kom så pass oväntat, absolut ingen förväntade sig väl egentligen någonting av England. För en gångs skull var det ett lag som kunde spela utan press, inte hade något att förlora. Nu måste detta nya, moderna England visa att de kan prestera även med pressen och förväntningarna på sig.

Inte för att kvalen direkt brukar vara något problem för England i detta avseende. De har tvärtom varit ett väldigt starkt kvallag, som däremot har tenderat att drabbas av rejäla problem så fort det blivit dags för mästerskap. Vill man vara cynisk kan man så klart undra om detta nu har välts över ända. Det vill säga om England efter att nu ha lyckats i ett mästerskap istället börjar klanta sig i kvalspelet istället.

Men nej, det borde inte kunna hända. Inte med ett EM-kvalspel där både ettan och tvåan i en seedad kvalgrupp bestående av fem nationer går till EM. Skulle England misslyckas att ta sig till EM vore det att betrakta som ett historiskt fiasko. Vilket, när det gäller just England, naturligtvis säger en hel del. Det finns som vi vet rätt mycket att välja mellan i den digra katalogen av historiska fiaskon.

Precis när klubblagssäsongen alltså är på väg att nå sitt avgörande crescendo så ska England och landslagsfotbollen alltså börja spela avgörande EM-kvalmatcher. Det säger sig självt att det inte riktigt går ihop. Klubbar kommer vara extremt ovilliga att släppa sina bästa spelare i just detta läge, och mycket riktigt ser vi också ett rätt stort antal spelare som lämnat återbud till landslaget dessa båda matcher, av mer eller mindre goda skäl.

Riktigt lika känsligt som i Sverige har det inte blivit, där det svenska folkhemmet skakade i sina grundvalar av nyheten att Vigge och Ponne (sorry, kan inte låta bli att lätt sarkastiskt kalla dem så, eftersom det är tydligen så svenska journalister tycker att vi ska kalla spelare nu för tiden) lämnade återbud, men ändå så är John Stones, Jesse Lingard, Luke Shaw med flera kännbara återbud för England.

Möjligen signalerar det också att i England har det kanske ännu inte sjunkit in riktigt lika djupt i det folkliga medvetandet att nu är det faktiskt EM-kval på riktigt igen. Alternativt är England bara lite mer övertygade än vad Sverige är om att de faktiskt kommer ta sig till EM ändå. Vilket kanske är en aning tudelat. Å ena sidan är självförtroende bra. Å andra sidan brukar engelskt självförtroende kunna slå helt fel.

England brukar ständigt behöva påminnas om att de minsann är dödliga. Kommer Tjeckien påminna England om det ikväll?

Peter Hyllman

Kan Middlesbrough stoppa den sjunkande känslan?

Fråga Tony Pulis och han kommer förmodligen säga något i stil med att det spelar ingen roll vad för fotboll som spelas, det enda som spelar någon roll är resultaten. Och även om det nu för all del stämmer till stor del så innebär en extremt funktionell fotboll också att om resultaten inte kommer så finns där ingenting alls att falla tillbaka på, ingen goodwill som något slags socialt skyddsnät för den som är manager.

Vad ska man då säga om Middlesbroughs resultat under Tony Pulis? Å ena sidan måste man ändå säga att laget ligger på playoff-plats och har gjort så under i stort sett hela säsongen. Å andra sidan var kanske förväntningarna högre än så, att de skulle slippa playoff och istället ta automatisk uppflyttning. Dessutom, om tendensen håller i sig från de senaste omgångarna, så är plötsligt playoff-platsen i fara även den.

Inget lag har släppt in så få mål som Middlesbrough har gjort den här säsongen. Deras reaktiva försvarsspel är i en helt egen klass i Football League. Något annat är kanske inte att förvänta sig med Tony Pulis som manager. Däremot är det bara tre klubbar som har gjort färre mål än Middlesbrough, och två av dem befinner sig föga förvånande allra längst ned i tabellen. Vilket är oväntat svagt till och med för Tony Pulis.

Tony Pulis tog klivet ned till Football League med Middlesbrough eftersom hans metoder börjat tappa i substans och värde i Premier League. Vad säsongen hittills har visat är att dessa metoder inte verkar ha ett så värst mycket större värde i Football League heller, kanske till och med ett lägre värde för ett lag som är tänkt att vinna eller åtminstone befinna sig i toppen av sin serie, jämfört med att bara försöka hålla sig kvar.

Middlesbroughs stora dilemma under säsongen har varit deras ojämnhet. De har vunnit endast en tredjedel av sina hemmamatcher den här säsongen, vilket självfallet inte är bra nog för ett tänkt topplag, ett facit som dessutom blivit betydligt sämre under säsongens andra halva. Ojämnheten visar sig även i att Middlesbrough inte sedan augusti har lyckats vinna fler än två matcher i rad en enda gång, och två matcher i rad endast två gånger.

Men återigen, det är ett facit som dessutom visar en vikande tendens. Middlesbrough har nu gått fyra raka matcher utan vinst, och de har nu förlorat tre raka ligamatcher, varav två på hemmaplan. Senast blev de utspelade av Aston Villa, en match de förlorade med 0-3, en tiondel av lagets totala antal insläppta mål under säsongen, i en enda match. Goda nyheter, ojämnheten verkar borta! Dåliga nyheter, det är fel slags jämnhet!

Om det fanns någon tydlig yttre förklaring vore kanske det bra. Men när Tony Pulis själv säger att han inte vet vad lagets dåliga form beror på så signalerar det mycket tydligt att antingen har Pulis helt enkelt inte någon riktig insikt eller kontroll över situationen, eller så bryr han sig helt enkelt inte om saken så värst mycket. I vilket fall som helst är det knappast något som ingjuter förtroende för honom hos spelare eller supportrar.

Att Tony Pulis skulle kunna vara ointresserad, åtminstone sakna den riktiga hungern som krävs, styrks av två saker. För det första att hans kontrakt med Middlesbrough går ut till sommaren och Pulis redan har mer än antytt att han kan lämna klubben när kontraktet går ut. För det andra att Pulis uttryckte ett missnöje med spelartruppen tidigare under säsongen, och förväntade sig januarivärvningar som aldrig kom.

Hittills har dynamiken i den förhandlingen varit att Tony Pulis har sagt sig vara osäker på om han vill vara kvar i Middlesbrough. Middlesbroughs resultat under våren, deras fall i tabellen, och missnöjet från supportrarna med lagets spel, gör att Middlesbrough helt säkert måste börja fråga sig själva om de är intresserade av att ha Tony Pulis kvar som manager. Detta oavsett om de går upp i Premier League eller ej.

Det underförstådda hotet som har funnits i Tony Pulis kommentarer om saken börjar alltmer och för varje match som spelas framstå som ett tomt hot. Missar Middlesbrough Premier League kommer avtagande fallskärmsbetalningar dessutom betyda att klubbens lönebudget måste skäras ytterligare, vilket ytterligare minskar utrymmet för investeringar i spelartruppen. Vilket knappast låter som Tony Pulis grej precis.

Frågan Middlesbrough rimligtvis ställer sig redan nu är om det finns någon poäng för dem att försöka agera tidigare. Att de ser lagets vikande tendens, bristen på förtroende och engagemang för Tony Pulis fotboll, vad det betyder både för lagets chanser i ett eventuellt playoff och för den ökande risken att laget inte ens tar sig till playoff, och tänker att det vore bättre att göra en i alla fall temporär förändring redan nu.

Men det känns ändå osannolikt. Har Middlesbrough hållit kvar i Tony Pulis så här länge så lär de inte vara så benägna att ta det steget just nu. Det faktum att Middlesbrough ändå fortfarande befinner sig på playoff-plats, med en hängmatch tillgodo, talar kanske för att Middlesbroughs styrelse kommer blunda, hålla för näsan och hoppas på det bästa. Det har heller aldrig varit den mest aktivistiska styrelsen eller ägaren på så vis.

Här kan man förvisso tänka sig att Middlesbroughs styrelse, och Steve Gibson kanske i synnerhet, skulle ha lärt sig av sin närtidshistoria. Middlesbrough befann sig i en liknande situation senast de befann sig i Premier League, där allt svagare resultat gjorde att Middlesbrough gled ned under nedflyttningsstrecket, men där Middlesbrough agerade alldeles för sent med att byta manager och således misslyckades göra något åt saken.

Nu är det inte nedflyttningsstrecket Middlesbrough håller på att glida under, utan snarare playoff-strecket, men principen är naturligtvis densamma. Varningslamporna blinkar helt klart gällande Middlesbroughs spel, resultat och tabellplacering, men det betyder så klart inte att klubbens reaktionstid på dessa lampor har blivit kortare. Men just nu är det svårt att se Middlesbrough lyckas vinna ett playoff, även om skulle lyckas ta sig dit.

Med flertalet klubbar jagandes bakifrån, såsom Aston Villa, Derby County, Nottingham Forest, Sheffield Wednesday, Bristol City och Preston North End, måste Middlesbrough hitta vinnarformen förr och inte senare. Frågan är om det fortfarande är möjligt med Tony Pulis som manager.

Peter Hyllman

Altrincham FC marscherar för Pride (In the Name of Love)

Vi lever tveklöst i en tid av ökande intolerans över hela brädet. Oavsett om vi pratar om ras, kön, sex, religion, politik, nationalitet eller kort och gott egentligen bara åsikter som på ett eller annat sätt råkar vara avvikande, så finns där en oroande och växande tendens att vägra acceptera dessa skillnader. Vad det beror på är en svår fråga. Att samhällsfrågor som ökad fattigdom och större samhällsklyftor, bristande utbildningsnivåer tillsammans med internets möjligheter till mobbmentalitet förklarar saken är givet, liksom politikers vilja att spela på dessa våra lägsta gemensamma nämnare för egen vinning.

Vad fotbollen egentligen fyller för funktion i denna samhällsutveckling har aldrig varit en helt okomplicerad fråga. Där finns den politiska synen på fotbollen som menar att fotboll är en del av samhället och därför i grunden fyller en politisk funktion, egentligen oavsett om den vill det eller ej. Där finns den nihilistiska synen på fotbollen som istället menar att fotboll har ingenting alls att göra med politik. Den senare synen brukar förvisso användas mest av fotbollens företrädare som vill undvika eller sopa under mattan en politisk kritik av deras egen verksamhet.

Att fotbollen fyller en politisk funktion vet vi däremot med säkerhet. Om inte annat så för att samma fotbollens företrädare minsann inte har något emot att lyfta fram den saken när det istället passar dem, när de ser det som ett bra sätt att lyfta fram hur viktig fotbollen är och hur duktiga de själva är. Men även för det stora antal exempel vi ser på exempelvis politisk sportswashing, där i vissa fall nationalstater köper fotbollsklubbar för att skrubba rent deras politiska rykte i världen. Detta är naturligtvis den olyckliga sidan av detta politiska mynt.

Den positiva sidan av samma politiska mynt är att om fotbollen kan användas till rätt tveksamma politiska syften så kan den även användas som ett verktyg för positiv, politisk förändring. Något som inte minst Altrincham FC har tagit fasta på, när de för någon dryg månad sedan blev den enligt utsago första klubben i världen att spela i tröjor helt och hållet i prideflaggans alla färger. Prideflaggan, som vi vet, är LGBT-rörelsens symbol i regnbågens alla färger för inklusivitet och tolerans. Här användes det som ett sätt att bekämpa homofobi inom fotbollen.

Alla klubbar, möjligen med något fåtal undantag, anmäler sig naturligtvis till alla möjliga sådana här kampanjer oavsett om det handlar om respekt, mångfald eller vilket som helst av dylika värden. Vackert så, men att prata är inte att göra. Oftast sträcker det sig inte så värst mycket längre än att en klubb gör pliktskyldiga uttalanden fördömandes när något negativt har hänt, samtidigt som de marginaliserar problemet genom att placera det på några ”enstaka idioter” som inte är ”riktiga supportrar”. Det är ett reaktivt förhållningssätt till dessa frågor, osannolikt att åstadkomma något meningsfullt.

Altrincham FC, som använde sina pridetröjor i ligamatchen i National League North mot Bradford Park Avenue den 16 februari, har valt ett mer proaktivt förhållningssätt. De tar inte en negativ sida i denna kampanj, det vill säga där i första hand som så många andra klubbar utgår från vad de är emot istället för vad de är för, utan laddar pride med positiva associationer. Fotbollsspelare i sådana här lag är förebilder, kanske till och med hjältar, i sina respektive samhällen, som visar att de har dessa tröjor på sig med stolthet. Laget står plötsligt för något positivt.

Självfallet väcker det uppmärksamhet och skapar diskussion, men en mer positiv diskussion än när något felaktigt beteende ska fördömas. Det blir en diskussion präglad mer av nyfikenhet än något annat. Oavsett om det handlar om att upplysa ungdomar som kanske inte har haft några större möjligheter att konfronteras med dessa frågor på ett positivt sätt förut, eller om det handlar om att förklara för 80-åriga gubbar vad prideflaggan egentligen är för något. Återigen, dessa frågor tas upp i ett sammanhang som är positivt snarare än negativt.

Förmodligen är det smart att ha börjat i liten skala. Att använda pridetröjan i en separat match gör att dessa frågor kan göras till en del utav klubbens identitet och värderingar utan att därför bli till en fråga om klubbens identitet, exempelvis dess klubbmärke eller dess klubbfärger. Många gånger känsliga frågor i alla fotbollsklubbar. Att en liten klubb som Altrincham går i bräschen är positivt då det inte blir samma chock för systemet, samtidigt som de ändå blir en förebild och inte minst ett prejudikat för andra och större klubbar att göra samma sak.

Att homofobi och intolerans är ett problem inom fotbollen måste rimligtvis vara välkänt, inte minst inom engelsk fotboll. Det är ingen tillfällighet att i stort sett inte en enda aktiv fotbollsspelare i England är öppet gay, vilket naturligtvis är att betrakta som en statistisk omöjlighet. Oavsett vilka fina ord som än sägs om öppenhet, inklusivitet och tolerans så är inte miljön sådan att detta är accepterat. Delvis ett problem i omklädningsrummet, men kanske framför allt ett problem på läktarna. Precis som det en gång i tiden, och inte jättelänge sedan, var för svarta fotbollsspelare.

Altrincham FC:s pridetröjor har visat sig fylla inte enbart en politisk, symbolisk funktion utan har fört med sig även konkreta, rationella fördelar. Visst har Altrincham sålt fler tröjor än förut, inte minst just dessa pridetröjor, vilket åtminstone har finansierat kampanjen. Och visst har Altrincham fått mycket positiv uppmärksamhet över hela världen för denna kampanj. Men det har också skett en ökning av publiksiffrorna på läktarna, fler kommer på Altrinchams matcher, och inte minst tänker man sig att det beror på att fler känner sig välkomna på Altrinchams matcher.

Altrinchams pridekampanj blir alltså mer än enbart en fråga om do-goodery, den ger även konkret vinst. Inte för att do-goodery ska föraktas, kampanjen är värd att göra enbart med det syftet, om fler klubbar och människor här i världen skulle lägga lite mer energi på att ”do good” så vore världen en bättre värld. Normalt sett är det ju en viss typ av människor som rackar ned på do-goodery, precis som de av någon anledning gör på vad de beskriver som politisk korrekthet, som om en normal förmåga att visa empati och hänsyn med andra människor vore en dålig egenskap.

Det är i själva verket en mycket positiv egenskap. Liksom Altrincham FC visar att engelska fotbollsklubbar faktiskt kan aktivt välja att även spela en positiv, politisk roll. Både en och annan betydligt större klubb i Manchesterområdet, där Altrincham hör hemma, skulle kunna dra lärdom och ta efter.

Peter Hyllman

Vad Arsenal anses förlora i prestige med Monchi vinner de i substans

Omständigheternas spel syntes spela Arsenal rätt i händerna. Sven Mislintat har precis lämnat klubben under mystiska förhållanden, samtidigt som Ramón Rodriguez Verdejo, bättre känd som Monchi, såg ut att vara på väg att lämna Roma. Perfekt läge för Arsenal att anställa Monchi, arguably en uppgradering. Istället återvänder Monchi till Sevilla, vilket av Arsenals supportrar beskrivs som en missad möjlighet och en prestigeförlust.

Men har Arsenals supportrar verkligen anledning att känna sig särskilt besvikna över att Monchi istället väljer att gå till Sevilla? Jag är en ganska varm förespråkare för idén att en klubb i sitt val av sportchef (liksom i sitt val av manager) även uttrycker sin ambition och sin identitet som klubb, att den sportchef en klubb som Arsenal väljer att anställa faktiskt säger något meningsfullt om vad Arsenal vill vara för typ av klubb.

Monchi har gjort sitt namn med Sevilla. En klubb han under 2000-talet har varit med om att lyfta upp från den spanska andradivisionen till La Ligas övre halva och ett känt namn i europeisk fotboll. Strategin har varit tydlig och effektiv med att utveckla Sevillas egen talangproduktion men framför allt utveckla ett omfattande scoutnätverk som identifierat talanger världen över, utvecklat dem och därefter sålt dem vidare med stor vinst.

Sergio Ramos, Dani Alves, Adriano, Diego Capel, Julio Baptista, Antonio Puerta, José Antonio Reyes, Ivan Rakitic, Jesus Navas, Seydou Keita är några namn som passerat genom ett Sevilla som utvecklats till en av Europas främsta talangfabriker, och ett Sevilla som under dessa år etablerat sig som en av Europas mest spännande klubbar. Allt detta är så klart väldigt fint, men är det verkligen vad Arsenal vill vara?

Om vi ska försöka vara lite ärliga om Sevilla så är det rätt sannolikt att om de inte under alla dessa år gjort sådan fantastisk succé i Europa League så hade förmodligen få känt till dem och ännu färre brytt sig om dem. Sevilla har aldrig som klubb lyckats ens utmana det etablerade maktduopolet i Spanien och till synes heller aldrig varit särskilt intresserade av att göra det. De är nöjda med sin tillvaro, med Europa League som ett skyltfönster.

Arsenal är en klubb med andra ambitioner och helt andra resurser att genuint konkurrera i sin liga. Att simma runt på tabellens övre halva, prestera bra i Europa League utan att på allvar utmana om de riktigt stora titlarna är ganska exakt det som Arsenals supportrar har revolterat mot de senaste fem-tio åren. Arsenal producerar talanger men vill inte vara en talangfabrik för andra klubbar. Arsenal är spännande, men vill inte vara bara for show.

Arsenal vill inte vara Premier Leagues Sevilla. Arsenal vill spela i Champions League, Arsenal vill kunna vinna Premier League, Arsenal vill åtminstone kunna konkurrera om att vinna även Champions League. För att göra detta måste Arsenal förvisso producera och rekrytera talanger precis som Sevilla, men även värva spelare av en högre kaliber samt inte minst ha perspektivet och förmågan att behålla sina bästa och viktigaste spelare.

Dessa sportsliga och finansiella förutsättningar har Arsenal, det är inte en klubb som behöver gå med mössan i handen och be de stora klubbarna om allmosor. Men vore Monchi i så fall rätt person att leda Arsenals sportsliga utveckling? En klok synpunkt är att alla kan utvecklas med uppgiften, men Monchis hela framgångsrecept vilar på en strategi och en ambition som passar perfekt för Sevilla, men är otillräcklig för Arsenal.

Med andra ord, istället för att sucka av besvikelse kanske Arsenals supportrar istället borde dra en lättnadens suck över att Monchi  nu istället meddelar att han återvänder till Sevilla. Inte för att det behöver betyda att Arsenals transferstrategi därför blir så väldigt mycket bättre med en Raul Sanllehi som menar att han helst använder ”sina kontakter”, utan för att Monchi som sportchef hade pekat på ett vägval de inte vore bekväma med.

Här ser vi så klart en annan anledning varför Monchi till Arsenal inte nödvändigtvis hade visat sig vara någon särskilt lysande idé. Raul Sanllehi har helt uppenbarligen sina egna idéer om hur han vill bedriva Arsenals transferpolitik, och det är lite svårt att se hur de passar ihop med Monchis idéer och metoder. Arsenal har redan blivit av med Sven Mislintat efter mindre än ett år, det hade riskerat upprepas med Monchi.

Den påstådda och upplevda prestigeförlusten för Arsenal består i att Monchi är ett stort och förmodligen det bäst kända namnet bland den europeiska fotbollens sportchefer, vilket möjligen beror på att sportchefer inte normalt sett är de som syns och märks i media. Monchi kan mycket väl vara den bäst kända sportchefen, men det betyder inte att han därför är rätt sportchef för Arsenal.

Det är inte på något sätt en kritik av Monchi. Hela idén här är så klart att det är möjligt att vara världens bästa sportchef, om något sådant över huvud taget hade varit möjligt att mäta, utan att därför vara rätt sportchef för varenda specifik klubb i världen. Varje sportchefs meriter och kompetens måste matchas ihop med klubbens behov, situation och förutsättningar. Det är inte en popularitetstävling.

Prestige tenderar lite för ofta att gå före substans inom engelsk fotboll. Det är något som i själva verket utgör grunden för bristfälligt beslutsfattande och obefintlig eller närsynt strategisk planering. Det hade förmodligen varit en prestigeseger för Arsenal att anställa Monchi, inte tu tal om den saken. Men rent substantiellt hade Arsenals anställning av Monchi varit en förlust för klubbens ambition och identitet.

Arsenal vill inte vara, och är inte, Premier Leagues Sevilla. Det finns inget som säger att Monchi nödvändigtvis hade gjort Arsenal till Premier Leagues Sevilla, men när folk hyllar Monchis meriter som sportchef så är det enbart för vad han gjorde med Sevilla som de faktiskt gör det. Så anledningen att Monchi sågs som en attraktiv sportchef för Sevilla baseras helt och hållet på vad Monchi gjorde i Sevilla.

Motsättningen i detta är uppenbar. Möjligen uppfattas det som en prestigeförlust att Arsenal går miste om Monchi. Men i själva verket måste Arsenal se det som en vinst att de nu undviker denna motsättning.

Peter Hyllman

Engelsk fotbolls fem mest spännande lower league-lag för framtiden

Vad menar jag med mest spännande? Jo, då menar jag de klubbar vi helt enkelt med rätt god sannolikhet kommer behöva hålla ögonen på med störst potential att stiga uppåt i det engelska seriesystemet. Vad menar jag med lower league-lag? Jo, då menar jag mer eller mindre från och med League One och nedåt. Vad menar jag med framtiden? Jo, då pratar jag om låt oss säga den närmaste tre-femårsperioden.

Möjligen försöker jag undvika att vara alldeles för uppenbar. Det räcker så klart med att titta på League One-tabellen, upptäcka Sunderland på tredje plats några poäng från automatisk uppflyttning och nämna dem. Men vad säger man egentligen för intressant med den saken?! Alla förstår naturligtvis att Sunderland är en klubb vars storlek, historia och tradition likaväl skulle kunna placera dem i Premier League.

Liknande resonemang skulle kunna göras om Portsmouth, AFC Wimbledon och möjligen Charlton. Klubbar vars namn vi är väldigt väl bekanta med och möjligen ser dem som spännande just därför. Igenkänningsfaktorn är naturligtvis hög, en fast punkt i tillvaron att orientera oss efter i de lägre serierna. Men även om i synnerhet Portsmouth visar stor potential så letar vi kanske efter spännande klubbar i objektiv hellre än subjektiv mening.

På tal om subjektiv mening hade kanske Oldham kunnat vara en klubb jag hade varit lite sugen att placera på en sådan här lista, sedan Paul Scholes tagit över som manager. Men det höll väl ganska exakt en månad innan Scholes valde att lämna Oldham, enligt uppgift eftersom ägaren lade fingrarna i blöt alldeles för mycket, lade sig i värvningar, taktik och laguttagningar. Scholes does not suffer fools lightly.

Grimsby Town har jag ett lite speciellt förhållande till eftersom jag råkar vara bekant med några galningar som tydligen följer dem slaviskt, av skäl som endast de själva skulle kunna redogöra för med någon som helst klarhet. Burton Albion verkar ha ett härligt gäng med svenska supportrar. Blackpool vore frestande att ta med här givet det positiva som hänt dem sedan Oystons tvingats ut ur klubben, och supporterbojkotten hävts.

Men dessa fem lower league-klubbar är till sist de jag anser som mest spännande för framtiden i engelsk fotboll:

(5) Salford City

Här kanske jag får skäll för att vara förutsägbar. Men det finns något spännande med klubben som rest som en raket genom seriesystemet sedan klubben tagits över av Peter Lim och Class of 92. En klubb som uttalat siktar mot åtminstone EFL Championship under den kommande tioårsperioden och definitivt har resurserna och förutsättningarna att lyckas med saken. Klubben är mer än enbart glättig kändisfaktor, och även om de inte riktigt verkar hålla för serieseger i National League, och automatisk uppflyttning, så kommer de definitivt vara med i playoff under maj och kan alltså spela i Football League redan nästa säsong. En ruskigt stark spelartrupp för den här nivån.

(4) MK Dons

Här får jag kanske skäll av helt andra skäl. Det har, kanske av förståeliga skäl, gått lite sport i att hata på MK Dons. Det är naturligtvis en kontroversiell klubb och skadeglädjen var inte precis lite när de förra säsongen åkte ur League One, och fyra säsonger sedan de spelade i EFL Championship spelar de nu i League Two. Men anställningen av Paul Tisdale under sommaren har stabiliserat klubben och placerat laget på en uppåtgående kurva igen, och ligger för närvarande på uppflyttningsplats i League Two. Målet är att ta sig tillbaka till EFL Championship, och även om MK Dons alltid kommer få skäll för att ha sabbat för ett samhälle ska man heller inte blunda för det värde klubben tillför till deras nya samhälle i Milton Keynes.

(3) Lincoln City

Danny och Nicky Cowley blev kända figurer för några år sedan när de med sitt Lincoln City tog sig långt i FA-cupen och till slut mötte Arsenal på Emirates. De har visat sig vara allt annat än en dagslända. Samma säsong tog de Lincoln City upp i Football League och den här säsongen, deras andra säsong i League Two, leder de serien klart och om inte himlen ramlar ned ovanför deras huvuden kommer Lincoln City nästa säsong spela i League One. Laget har präglats av stabilitet under dessa år, vilket utgör grunden för deras utveckling, och det mesta talar för att Lincoln City kommer kunna arbeta vidare utifrån samma principer och med samma managementteam. Det finns ingen anledning att tro att Lincoln Citys resa måste sluta i League One.

(2) Leyton Orient

För fem år sedan var Leyton Orient en straffläggning ifrån EFL Championship. Därefter tog sig allt en sväng mot det katastrofala. Klubben köptes av Francesco Becchetti och Leyton Orient drabbades av två nedflyttningar på tre år, åkte ur Football League för första gången i sin historia, hamnade på djupt finansiellt obestånd och stirrade raka vägen ned i sin egen avgrund. Men degraderingen från Football League hade det positiva med sig att Becchetti lämnade klubben och med Justin Edinburgh som ny manager har Leyton Orient fått luft under vingarna igen, och skapat ett lag byggt på flera unga talanger som leder National League och framstår som favoriter att vinna serien och ta sig tillbaka till Football League. Om de lyckas med den saken har de en stark grund att stå på i League Two.

(1) Luton Town

Avslutningsvis får jag kanske skäll igen för att vara förutsägbar. Luton Town leder League One, så att utse dem som det mest spännande laget i lower leagues känns kanske med viss rätt som lite ”well, duh!” Men Luton Town är fascinerande. För fem år sedan spelade klubben i National League. Men Luton Town tog sig upp i Football League och har flera år krigat i toppen av tabellen. Förra säsongen blev det till sist uppflyttning, och redan som nykomlingar i League One har de visat en hög kvalitet, en rasande formkurva och byggt upp en serieledning som tillsammans gör det extremt märkligt om de inte skulle spela i EFL Championship nästa säsong. Detta trots att de halvvägs in på säsongen tappade sin manager Nathan Jones till Stoke. Men inte bara laget är starkt, klubben som helhet gör väsen av sig, ägarna är till sist på väg att få en ny arena till stånd, och det finns faktiskt ingen anledning att bli förvånade om Luton Town spelar i Premier League inom fem år eller så.

Peter Hyllman

Det blåser på toppen för Liverpool och för Jürgen Klopp

Tillbaka till vardagen för Liverpool, efter den meriterande och triumfartade segern borta mot Bayern München under veckan. Jürgen Klopp sparade inte på orden utan menade att segern var ett bevis för hur Liverpool nu var tillbaka som ett lag på den allra största och främsta internationella scenen. Vilket man möjligen kan tycka att de redan var innan dess, men i vilket fall som helst har den internationella scenen just den här dagen tagit sig till Fulham och Craven Cottage.

Inte riktigt lika glamouröst som München och Allianz Arena naturligtvis, men inte mindre viktigt för Liverpool. Det handlar självfallet om ligan för Liverpool, där de idag kan öka trycket på Man City genom att vinna mot Fulham och skapa sig själva ett försprång med en match mer spelad. Även om jag misstänker att vissa av Man Citys fans inte kommer vara riktigt lika sugna på att påpeka att Liverpool minsann därför skulle leda ligan, i alla fall inte utan relevanta asterisker.

Om Liverpool vinner resten av sina ligamatcher, då vinner de förmodligen även ligan, så enkelt är det med största sannolikhet, även om det så klart inte finns något enkelt med att lyckas med den saken. Man City kommer förmodligen inte gå fullt den här säsongen, det har vi sett tecken till tidigare under säsongen, vi såg vidare tecken på det igår mot Swansea, det finns en och annan förlust kvar i dem, och det var kanske bra för Liverpool att den inte kom i FA-cupen.

Men då gäller det självfallet att Liverpool också vinner sina ligamatcher, och det är inte alltid lika lätt gjort som sagt, särskilt inte under våren då insatserna blir så mycket högre och matcherna så mycket mer direkt avgörande än tidigare, för alla lag, och pressen blir allt högre, att normala matchförutsättningar ofta kan sättas ur spel. Naturligtvis borde Liverpool vinna borta mot Fulham, ett lag som har haft en förskräcklig säsong och som är mer eller mindre garanterade att flyttas ned, men ”borde” är ett farligt ord.

Liverpool har anklagats för att ha fallit under trycket, på gränsen till att bottla. De har tappat ett gäng poäng under de senaste månaderna som har sett Man City lyckas passera dem i tabellen. Oavgjort mot Leicester, oavgjort mot West Ham, oavgjort mot Man Utd, oavgjort mot Everton. Frustrerande för Liverpool naturligtvis, åtta poäng som försvunnit, och ska man vinna en ligatitel måste man faktiskt också vinna matcher. Det räcker inte att inte förlora dem.

Jürgen Klopp är en känslosam och extrovert manager. Det har sina styrkor i det att han verkligen lyckas få med sig såväl spelare som supportrar helhjärtat och utan omsvep på det projekt han håller på att utforma. Det har även sina svagheter i det att när det blåser motvind så reageras det kanske lite för spontant, lite för känslosamt, det pratas kanske lite mer än vad det ibland borde pratas. Det är en svaghet eftersom det riskerar signalera just svaghet, häller bensin på den där elden av prat om press och stress.

En gång är ingen gång kan man kanske tycka. Det är ju definitivt något varje manager kan få för sig att göra, så det är ju inget som är direkt unikt för Jürgen Klopp, liksom det näppeligen finns något ondsint med det. Det är ett rätt naturligt sätt att hantera förlust och motgång, men det är kanske inte alltid ett särskilt bra sätt, inte utifrån någon högre moralisk princip, utan rent praktiskt för det egna laget. Detta alldeles oavsett om aktuella klagomål råkar vara sanna eller ej. Perception trumfar oftast realitet.

Men det är långt ifrån en enda gång för Jürgen Klopp. Det började redan i FA-cupmatchen mot Wolves, några dagar efter att Liverpool dragit på sig sin första förlust i ligan för säsongen borta mot Man City, då Liverpool förlorade med 1-2 och Klopp för första gången drog fram ursäkten att det minsann berodde på blåsten. Då var det något man kanske skrockade en aning åt, det var svårt att förutse att det skulle bli en återkommande refräng.

Nästa gång blev matchen mot Leicester på Anfield, en match där Liverpool vid vinst kunde öka försprånget till Man City till sju poäng. De tog programenligt ledningen men strax innan halvtid släppte de onödigt in en kvittering. Här var det snön på Anfield som var problemet, lätt ironiskt eftersom Liverpool tränat i solsken under uppehållet innan matchen, men desto mer lustigt eftersom planskötarna i halvtid ansträngt sig att plocka bort snön, fast då enbart på Liverpools offensiva planhalva.

Hoppa vidare några dagar och Liverpool spelar borta mot West Ham, en match där ytterligare två poäng gick upp i rök. Liverpool tar förvisso ledningen mot West Ham genom ett uppenbart offsidemål av Sadio Mané, vilket Jürgen Klopp förvisso på ett rätt beundransvärt sätt lyckas vända till Liverpools nackdel (!), eftersom domaren därefter enligt honom valde att hela tiden blåsa till West Hams fördel. Man undrar lite stilla vad West Ham hade föredragit.

Nästa match där Liverpool tappade poäng var borta mot Man Utd, där Man Utds många skador i första halvlek enligt Jürgen Klopp sabbade Liverpools rytm. Vissa hade kanske menat att Man Utds många skador rimligtvis borde ha gynnat Liverpool och gett dem en betydligt större vinstchans än annars, men få saker verkar runt den här tiden vara riktigt så känsliga som Liverpools ”rytm”. Frågan är om det verkligen är bra att medge ens för sig själva att man är riktigt så lätta att få ur rytmen.

Sedan kom derbyt mot Everton, ännu en 0-0-match, och här var det dags att dra fram de gamla hitsen igen. Återigen var det alltså blåsten som på något sätt förstörde just för Liverpool, men naturligtvis inte för motståndaren. Att Liverpool mest ägnade sig åt lätt chansbetonade långbollar kan så klart ha påverkat även det, vilket väl knappast blåsten tvingade dem till. Därtill kom tjafs med bollkalle samt ett lättare utbrott på Playstation-journalister, vilket inte precis utstrålar lugn det heller.

Det har under vintern och våren varit som om Jürgen Klopp precis har kommit underfund med att det faktiskt blåser på toppen i Premier League. Och förmågan att behålla balansen i blåsten är vad som många gånger kan visa sig avgörande i en tät titelstrid. En balans som Liverpool och Jürgen Klopp till och från har tappat, men börjar visa tecken på att återfinna.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå