POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Psykologin bakom att spela Premier League utan publik

Normalt sett brukar ju säsongen vara slut ganska precis vid den här tidpunkten. Nu sitter vi istället och mentalt förbereder oss på att säsongen ska dra igång igen. Alltmer tyder ju på att det är en fråga om bara några veckor innan Premier League startar upp igen efter ett då tre månaders långt uppehåll. Helt säkert utan publik på läktarna, men lik förbaskat ändå Premier League-fotboll igen.

Det har sagts att det inte längre finns något engagemang kvar för den här säsongen. Vi får väl se om det håller i sig när fotbollen väl drar igång igen eller om det var ett tröstlöst påstående utan fotbollen. Kanske är det så att det väldigt speciella format som kommer krävas för att verkligen hinna klart med säsongen under sommaren gör det hela lite mer speciellt än annars, och kanske ökar intresse och engagemang.

Annars är det detta med att spela fotboll utan publik. Många verkar fortfarande ha svårt att förlika sig med att fotboll utan publik är bättre än ingen fotboll alls, bara för att fotboll med publik är bättre än fotboll utan publik. En kontroversiell subpunkt till exakt samma diskussion verkar vara detta med att spela upp konserverat publikljud. Vilket några tycker är bra och högst förutsägbart andra tycker är dåligt.

Ytterligare andra har kommit i alla fall något steg längre i tänket och börjat fundera över vad det faktiskt kan ha för betydelse att spela fotboll utan publik. Här har det kanske inte minst börjat pratas om att kunna undersöka hur stor hemmafördelen egentligen är i fotboll. Bundesliga har hittills haft klart färre hemmasegrar än normalt, vilket trots ett litet sampel inte hindrat diverse mer eller mindre självutnämnda experter att istället dubbla ner på sin uppfattning att hemmafördelen är som mest marginell.

Bland klubbarna som har att besluta om att starta upp säsongen har detta med att spela utan publik främst tagits upp av klubbarna i bottenstriden. I synnerhet klubbarna under nedflyttningsstrecket. De menar helt bestämt att detta är till deras nackdel eftersom det är hemmaplan och stödet från publiken som ska få dem att hålla sig kvar. Vilket väl i och för sig låter rätt konstgjort, även om vi så klart sett exempel på detta genom åren.

Hur som helst verkar inte just dessa klubbar riktigt dela de mer eller mindre självutnämnda experternas uppfattning att hemmafördelen är som mest marginell. De verkar tvärtom tillmäta den rätt stor för att inte säga avgörande betydelse. Men sådant där kan så klart vara vidskepelse likaväl som förnuft. Dessutom kan man tänka sig att dessa klubbar kommer att käfta emot och betona det orättvisa för dem bara för att det ligger i deras direkta intresse att göra så.

Själv fastnar jag för de mer psykologiska aspekterna av att spela fotboll utan publik, och då kanske i synnerhet att spela Premier League utan publik. Skälet är något som Watfords målvakt Ben Foster sa, nämligen att det blir så många fler som då kommer följa matcher via sociala medier istället att detta kan bli en betydligt tuffare press på unga spelare, som enligt Foster redan lever med en oro att göra bort sig på planen och göras till åtlöja på twitter och liknande plattformar.

Ett perspektiv jag inte riktigt tänkt på förut, åtminstone inte med den graden av specificitet. Och det är ju sant att det är andra tider för både unga och gamla spelare i dessa tider. Sedan går det så klart att fundera på om det verkligen är någon märkbar skillnad i detta avseende nu jämfört med förut. Visst blir det fler som följer fotboll på det viset nu, men var det inte redan tillräckligt många för att det skulle kunna vara ett problem?!

Möjligen kan det omvända också gälla. Vi vet att det finns ett antal spelare som kan vara fruktansvärt bra på träning men som sedan får det väldigt svårt att prestera när det väl blir match framför tiotusentals åskådare på en tät arena. Återigen får man kanske vara en aning försiktig med orsakssambanden. Beror detta på, och i vilken utsträckning, på just att där är publik på arenan eller på själva matchsituationen i sig?

Man skulle ändå kunna tänka sig att spela Premier League utan publik kan få matchen att kännas mer som träning för dessa spelare, och att detta därför hjälper dem att prestera även på match som de normalt sett gör på träning. Vilket kanske är goda nyheter för utsatta klubbar såsom Newcastle, Crystal Palace och Arsenal, som har hand om ömtåliga själar såsom Joelinton, Christian Benteke och Mesut Özil.

En annan fundering är så klart att allting på planen hörs så mycket mer. Varenda bolltouch så klart, men även hyfsat artikulerade utrop från spelarna på planen, både medspelare och motståndare. Hur påverkar vetskapen att dessa utrop nu hörs å ena sidan de spelare som är vana vid att göra dessa utrop och å andra sidan de spelare som är måltavlan för dessa utrop? Hur påverkas lagens respektive kommunikationsmönster och hur påverkar detta lagets prestation?

Att det är en omständighet man faktiskt måste anpassa sig till känns givet. Ljudet och inte minst den mångmänskliga närvaron är ofrånkomliga delar av hela situationen och själva upplevelsen med en match i Premier League. Att bara ta bort dessa delar och tro att det inte ska spela någon roll alls känns naivt. Flera klubbar verkar ha insett detta. Ole-Gunnar Solskjaer pratar exempelvis om att Man Utd kommer ha en fördel av att redan ha spelat en match utan publik nyligen, mot LASK Linz i Europa League.

Men det är klart att med tanke på den fotboll som Man Utd alldeles för ofta har spelat under Solskjaer så är det kanske inte så konstigt om de mest väljer att se fördelar med att spela utan publik.

Peter Hyllman

Vem har haft ett större taktiskt inflytande på Premier League än José Mourinho?

Någon tillfällighet är det inte att när Guillem Balague skulle skriva sin bok om Pep Guardiola så gav han den underrubriken Another Way of Winning, ett annat sätt att vinna. Dels anspelade det på ett av bokens syften, nämligen att framhäva Guardiolas egenhet och exceptionalism. Dels anspelade det naturligtvis på det sätt som var det dominerande att vinna på förut.

På sätt och vis är det bara god berättarkonst. Vad Balague målar upp är så klart den klassiska kampen mellan hjälten och monstret som måste bekämpas, mellan ljus och mörker, mellan tesen och antitesen. Men vad som alltid riskerar offras på den goda berättelsens altare är nyanserna och realismen. Dikten blir många gånger lite bättre än verkligheten.

Vilken var då det sättet att vinna som Pep Guardiola enligt Guillem Balague hade att kämpa mot, sportsligt såväl som ideologiskt? Rimligtvis den då dominerande skolan inom europeisk fotboll som just under de där åren dominerades av de engelska klubbarna. En kraftfull och välorganiserad fotboll mot vilka inte minst Barcelona hade stångats sig rätt blodiga under en femårsperiod, med viss framgång men desto fler motgångar.

Den fotbollen var i hög utsträckning formulerad och definierad av José Mourinho, som vunnit Champions League med Porto 2004 och därefter flyttat till Premier League, och i farten som det åtminstone kändes då inlett en ny era i engelsk och europeisk fotboll. Om nu inte det mesta inom fotbollen kan anses röra sig i perioder om fyra-sex år ändå. Allt har sin hyfsat naturliga livscykel.

Plotten tjocknar skulle man möjligen kunna säga. För här har naturligtvis Guillem Balague precis den ruggiga skurk hans berättelse behöver. Dessutom blir det så klart möjligt att skriva sin hjältesaga, för det är ju i praktiken vad han faktiskt ägnar sig åt, men den hyfsat trygga vetskapen att han så att säga befinner sig på den vinnande sidan. Barcelona hade ju när boken skrevs tagit över dominansen i den europeiska fotbollen.

Sant är nog att Pep Guardiolas fotboll, åtminstone i dess allra mest konkreta taktiska uttryck, själva grundfilosofin fanns som vi vet långt tidigare, uppkom som ett direkt svar på den fotboll som under 2000-talets andra halva dominerade den europeiska fotbollen och de taktiska frågor denna medförde. Det är inte svårt att se bollinnehavet, den höga pressen, sexsekundersregeln med mera som direkta försök till svar på just dessa frågor.

Likaväl som några år senare gegenpress-fotbollen uppkom som ett direkt svar på Pep Guardiolas fotboll. Det hörs i själva verket till och med på namnet, gegen-, det vill säga att sätta press på pressen, att bekämpa eld med eld. Vad vi ser under den här perioden om kanske som mest tio år är en fascinerande taktisk utveckling där aktion leder till reaktion, där vapen resulterar i motvapen.

Vad var det då som var så speciellt med José Mourinhos fotboll? Det som var unikt och nytt med den när den tog över fotbollen på sin tid var ett nytt fokus på att bevaka ytor och att krympa utrymmet för motståndet. Med detta nådde Mourinho stora framgångar, både i Europa och i England. Fotbollen var inte riktigt lika koncentrerad som den är nu, men att vinna Champions League med Porto var redan då en stor bedrift.

Nu för tiden pratas det mycket om det inflytande som Pep Guardiola har eller möjligen kommer ha på engelsk fotboll. Med all rätt för all del, vi ser flera exempel på lag på olika nivåer som försöker tillämpa flera av de principer han har satt i system. Men något det pratats betydligt mycket mindre om, möjligen eftersom man inte riktigt börjat tänka i de banorna på den tiden, är José Mourinhos taktiska inflytande på engelsk fotboll.

Jag hävdar att Mourinhos taktiska inflytande på engelsk fotboll har varit betydligt större än vad Guardiolas inflytande är eller har varit, och förmodligen också kommer fortsätta vara större. Vilket inte är någon utsaga om rätt eller fel utan enbart en beskrivning av vad jag ser som verkligheten. Vad är det då, rättare sagt vad var det då, som gjorde engelsk fotboll så väldigt mottaglig för Mourinhos taktiska inflytande?

Här finns de generella argumenten om att dels var det nytt, dels var det ett vinnande koncept för sin tid. Sådant blir i någon mening alltid populärt. Huvudskälet tror jag dock är detta, att José Mourinhos taktik var skapad för att göra det möjligt, kanske till och med troligt, för bra fotbollslag att kunna besegra resursmässigt bättre lag på pappret, att göra kollektiv kompetens mer värdefullt än individuellt kunnande.

Detta gav viktiga svar till engelska klubbar på olika nivåer. De engelska storklubbarna hade länge varit bra men taktiskt naiva i europeiskt cupspel. Detta gav dem möjlighet att skapa en svårslagbar kombination av kollektiv taktik utförd av några av världens bästa spelare. De mindre engelska klubbarna hittade plötsligt taktiska lösningar att kunna frustrera och störa de större klubbarna, och därmed tjäna värdefulla poäng.

Backar vi bandet i Premier League till innan låt oss säga 2005 så var det i mångt och mycket en annan typ av fotboll i ligan, på gott och på ont ska sägas. De mindre engelska klubbarna, även om jag inte gillar det uttrycket, bombade framåt i högre utsträckning, de var mer taktiskt naiva även de. Ibland gav det resultat självklart, men på det stora hela var det nog rätt goda dagar att vara engelsk storklubb.

Man Utd och Arsenal var under dessa år de största av de engelska storklubbarna. Eller i alla fall de två mest dominanta storklubbarna. Övriga hade sina problem, andra hade inte riktigt blivit storklubbar ännu. Arsenal kanske framför allt gjorde sig ett namn med sin fartfyllda omställningsfotboll, som däremot också möjliggjordes i viss utsträckning av att motståndarna pushade framåt på ett sätt de inte skulle göra några år senare.

Detta uppdagades naturligtvis i Champions League, där Arsenal stötte på ett taktiskt mer cyniskt motstånd. Framgångarna i Europa uteblev för ett av de stora lagen under Premier League-eran. Man Utd hade liknande besvär under sina många år av framgångar låt oss säga mellan 1995 och 2005. Ligan var mer öppen, lite mer obekymrad, vilket exempelvis märktes på truismen att det gick att halvslumra lite under hösten.

Med importen av José Mourinhos taktiska idéer fick de engelska storklubbarna ett nytt vapen i det europeiska cupspelet, men de mindre engelska klubbarna fick också ett nytt vapen i ligaspelet. Många klubbar började också utnyttja dessa taktiska idéer, vissa tog dem till sin extremform. Det är från och med 2005 och framåt, i en pågående process av utveckling, som Premier League börjar bli allt bättre framför allt underifrån.

Var sak har sin tid, och till detta taktiska tänkande har under kanske framför allt de senaste fem-tio åren lagts Pep Guardiolas taktiska idéer, i olika former av kombinationer och korsbefruktningar. Budskapet här är kanske att det till skillnad från hur Guillem Balague inte handlar om motsatser, utan om kompletterande tankesätt, där det ena inte riktigt kan finnas utan det andra.

Både José Mourinho och Pep Guardiola kollektiviserade i någon mening fotbollen. Vill man göra en inte smärtfri uppdelning kan man säga att Mourinho kollektiviserade den defensiva fotbollen och Guardiola kollektiviserade den offensiva fotbollen. Kanske är systematiserade ett bättre ord. Bådas taktiska idéer har haft stort inflytande på engelsk fotboll, även om jag bedömer Mourinhos inflytande som större.

Möjligen för att den liksom han fann sitt hem i engelsk fotboll. Ingen enskild person, vid sidan av de två extremexemplen Arsene Wenger och Alex Ferguson, har haft en så tydlig och långvarig effekt på en och samma klubb som José Mourinho hade med sitt Chelsea, även långt efter att han först lämnat klubben. Rent taktiskt är det tveksamt om någon haft ett större inflytande på Premier League än José Mourinho.

Många frestas nog av sina egna personliga skäl att säga till det sämre. Jag skulle säga tveklöst till det bättre. Vilket självfallet inte betyder att denna taktik fortfarande är gångbar under 2020-talet utan att ha uppgraderats längs vägen.

Peter Hyllman

De fem mest betydelsefulla vinsterna i Premier Leagues historia

Vissa mål är viktigare än andra mål. En uppfattning som att döma av vissa långdragna diskussioner om vissa anfallares fantastiskhet inte riktigt verkar ha sjunkit in hos precis varenda människa. Men vissa mål har i praktiken just ingen betydelse alls till att andra mål kan avgöra matcher, i vissa fall till och med avgöra ligor. Det är helt enkelt skillnad på mål och mål för att vara mycket rak på sak.

På samma sätt är vissa matcher också viktigare än andra matcher. Det vill säga att vinna vissa matcher kan vara mer betydelsefullt än enbart att man samlar på sig ytterligare tre poäng. Vinst i vissa matcher kan leda till större saker än så. Exempelvis att ett lag vinner sin liga, eller blir uppflyttade en division. Sedan finns så klart de vinster som till och med är ännu större än. Vinster som förändrar en klubbs hela framtid.

Dessa vinster är vad den här blogglistan ska handla om. Det vill säga de fem vinster som betytt mest i termer av förändrad framtid för sina Premier League-klubbar. Alltså vinster som skulle kunna beskrivas som dessa klubbars sliding doors-moment. Om de inte hade vunnit dessa matcher eller titlar så hade verkligheten därefter kunnat, kanske till och med högst sannolikt, se helt annorlunda ut.

Fokuset på förändring gör att exempelvis Leicester försvinner från den här listan. För hur fantastisk deras titelstrid än var så innebar den relativt lite i termer av förändring, i alla fall för dem. Ligatiteln innebar inte att Leicester plötsligt blev en etablerad superklubb på jämn fot med övriga. Storheten i Leicesters ligatitel består i insikten att i Premier League är mellanklubbarna tillräckligt starka att, om allt går vägen, de faktiskt kan vinna ligan.

Visst skulle man kunna tänka sig en alternativ lista, det vill säga en lista där klubbar inte vann och detta fick en konkret betydelse för deras närmaste framtid. Men den här listan gäller alltså de fem vinster som betydde och förändrade mest för klubbarna i Premier League.

(5) Chelsea vinner Champions League 2011-12

Här kan det så klart diskuteras hur stor betydelsen egentligen blev. Chelsea hade nog rimligtvis varit en framträdande klubb ändå. Men det var mer eller mindre sista dansen för det Chelsea som José Mourinho byggde upp åtta år tidigare. Utan den här vinsten hade Chelsea missat Champions League och deras chanser att bygga vidare hade sett helt annorlunda ut. Eden Hazard har angett som skäl att det blev Chelsea just att de vann Champions League. Åren efter den här triumfen blev turbulenta, men ytterligare två ligatitlar på fem år hade det nog inte blivit utan den här vinsten.

(4) Arsenal vinner The Double 1997-98

England är rätt insulärt till att börja med. Den engelska fotbollen är och framför allt var inte mindre insulär den. Det var stora frågetecken som ställdes när Arsenal, en av de mest klassiska engelska klubbarna, plötsligt fick för sig att anställa en mer eller mindre okänd fransk manager från Japan. Kritiken kom från såväl media som kollegor. Alex Ferguson gjorde väl några uttalanden som kanske inte hör till hans främsta. Historien är nu skriven, men sjutton vet hur det egentligen blivit för Arsenal om inte Arsene Wenger vunnit The Double med Arsenal redan under sin första fulla säsong i klubben, och blev Le Professeur med hela England.

(3) Man Utd vinner FA-cupen 1990

Mytbildningen runt detta är så tjock att det egentligen är omöjligt att säga vad som är sanning och vad som är överdrift. Jag tvivlar på att ens de inblandade riktigt kan svara på den saken. Men Alex Ferguson var skarpt ifrågasatt efter fyra år utan utifrån synbara framsteg med ett underpresterande Man Utd. Vissa menar att Ferguson hade fått sparken om Man Utd inte vunnit FA-cupen och därmed tagit sin första titel under honom. Andra säger att Mark Robins räddade jobbet åt honom redan i tredje omgången med vinstmålet mot Nottingham Forest. Nu hade nog Man Utd vunnit några titlar ändå under de kommande åren, men hur stor del av den titeldynasti som byggdes upp under 20 år kunde till stor del förklaras med kraften i Alex Fergusons personlighet?

(2) Liverpool vinner Champions League 2004-05

Den största vändningen i en Champions League-final någonsin! Det var för det första inte någon vändning utan en upphämtning. Klubbar som faktiskt gjort dramatiska vändningar i Champions League-finaler menar nog att den distinktionen är viktig. Anyways, det här kan ha varit en titel som ändrade Liverpools moderna historia. Liverpool var ett lag vars största spelare hade börjat lämna klubben i jakt på bättre saker. Titeln fick Liverpools bästa spelare att istället stanna i klubben, flera av Europas bästa spelare att istället vilja flytta till Liverpool. På ryggen av Champions League-finalen återskapade sig Liverpool som storklubb igen, vilket i sin tur fick konsekvensen att de blev intressanta som köp för FSG fem-sex år senare. Därifrån kan ett hyfsat rakt streck dras till det Liverpool vi ser här och nu. Händer allt detta utan den där natten i Istanbul?

(1) Chelsea tar sig till Champions League 2002-03

Den enskilda vinsten med störst betydelse är den vinsten som egentligen inte gav någon titel alls. Den garanterade bara att Chelsea tog sig till Champions League nästa säsong, det vill säga 2003-04. Vinsten kom i en dramatisk sista omgång på Stamford Bridge mot Liverpool, och segermålskytten Jesper Gronkjaer bör ha en evig plats i Chelseafansens blå hjärtan. Chelsea var en klubb på konkursens rand. Men Chelseas plats i Champions League fick en rysk oligark att sluta titta på Tottenham och Newcastle för ett uppköp, och istället köpa Chelsea för en spottstyver. Resten är historia. Vinsten förändrade inte bara Chelseas hela framtid och kanske till och med existens, den kom att förändra hela det engelska fotbollslandskapet.

Peter Hyllman

Leeds och Liverpool måste båda väga nytta mot nöje

Kanske var det typiskt att beskedet kom just på Kristi Himmelfärdsdag. Football Leagues principbeslut att om säsongen inte kan slutföras så kommer alla deras tabeller att avgöras med poäng per match, samt att all nedflyttning och uppflyttning sker som vanligt, gör att Leeds är mästare och efter 16 långa år tillbaka i Premier League. Det vill säga, åtminstone om säsongen nu inte kan slutföras.

Låt gå för att Leeds tabellsituation såg rätt bra ut ändå. Med nio omgångar kvar av serien hade Leeds ett försprång om sju poäng ned till tredjeplatsen, och laget befann sig i ett bra stim. Men en krona idag är mer värd än en krona imorgon och så vidare. I ett scenario är Leeds garanterade uppflyttning. I det andra scenariot måste Leeds fortfarande säkra sin uppflyttning på fotbollsplanen.

Här är det så klart lätt att brösta upp sig och låta testosteronet tala. Självfallet ska det avgöras på planen och så vidare. Vi har definitivt redan hört sådana utrop. Men givet hur mycket pengar det handlar om, givet vilken betydelse det har för Leeds framtid, givet att det är 16 år sedan Leeds åkte ur Premier League, givet Leeds moderna historia av att bottla eller choka tabellförsprång, så sent som förra säsongen, så är det inte så enkelt.

Man skulle inte ha alltför svårt att förstå, även om det inte är så sympatiskt, om Leeds plötsligt kom på att det här med att avsluta säsongen nog inte är en så värst dum idé ändå. Vi kan allra minst konstatera att Leeds incitament plötsligt vänts upp och ned. Från att ha velat slutföra säsongen till varje pris till att nu tjäna mest av allt på att säsongen avslutas i förtid.

Jag konstaterade redan igår att det skulle bli väldigt spännande att se om Leeds plötsligt ändrade ståndpunkt i frågan. Leeds har ju varit väldigt öppna med att de vill slutföra säsongen innan detta. Till deras stora heder verkar det hittills som att de håller fast vid den ståndpunkten. Även om det självfallet är så att vad som sägs öppet och offentligt och vad som sedan sägs bakom stängda dörrar inte alltid är samma sak.

Diskussionen leder dock fram till en rätt intressant tankeövning, som ju får sägas vara rätt så unik i den engelska fotbollshistorien. Nämligen om det spelar någon roll hur man som lag vinner en serie, eller flyttas upp från en serie. Framför allt är det just nu aktuellt för Leeds och Liverpool, två klassiska klubbar. En av dem ska tillbaka till Premier League efter 16 år. Den andra ska vinna Premier League för första gången på 30 år.

Kort sagt: Spelar det någon roll för Leeds och Liverpool om säsongen avslutas nu och de blir mästare och/eller uppflyttade via poäng per match, eller om säsongen startas om och spelas färdigt? På sätt och vis är svaret enkelt, eftersom alla väl helst skulle vilja spela klart säsongen, och vinna som alla andra. Frågan är alltså om det vore kännbart negativt för dem om de istället vann eller gick upp efter en säsong avslutad i förtid.

Liverpools situation är rätt okomplicerad. De kommer självfallet vinna ligan oavsett om den avslutas eller om den spelas färdigt. 25 poängs försprång garanterar det. Vad de har varit rädda för är väl egentligen bara att säsongen skulle ogiltigförklaras, alltså nullas och voidas, och deras ligatitel därmed gå upp i rök. Men det alternativet är nu borta. På ena eller andra sättet kommer Liverpool bli ligamästare.

Då är det väl egentligen bara en egofråga. Det vill säga att Liverpool nog helst av allt vill att säsongen ska spelas färdigt för att undvika att deras första ligatitel på 30 år för alltid ska ha en asterisk bredvid sig att de blev mästare utan att säsongen spelades klart. Vilket ofrånkomligen kommer användas av andra klubbars supportrar som ett argument för att det inte är en riktig ligatitel.

Nu kan man så klart hävda att just det kortet har ju redan Liverpools huvudsakliga konkurrenter om den där ligatiteln redan spelat långt innan den globala pandemin kom in i bilden. Fast då gällde det så klart bara VAR och sådant tjafs. Så det finns väl alla skäl att bara betrakta det som sura rönnbär. Men framför allt ger ju 25-poängförsprånget en rätt god immunitet mot den typen av infantila protester.

Så inte kommer Liverpool behöva skämmas om de vinner ligan efter att säsongen eventuellt har avslutats. Visst skulle det nog vara roligare att få slutföra säsongen, och få slut på ens möjligheten till tjafs, men kanske framför allt för det egna välbefinnandet, men det finns ingen konkret nytta längre för Liverpool med att tvunget slutföra säsongen, däremot vore det säkert ett stort nöje.

Leeds situation är som sagt mer komplex. Till skillnad från Liverpool har de nu faktiskt något att förlora om säsongen spelas färdigt. Och det är som sagt inte något småkrafs som vi hittar i den potten, en återkomst till Premier League, klubbens upprättelse från 16 år av neslighet, hoppet om en ljus och vit framtid. Rent rationellt, alltså just i termer av nytta, måste det vara att föredra för Leeds att säsongen avslutas här och nu.

Emotionellt är det kanske annorlunda, som vi redan varit inne på. Visst skulle det kännas bättre att få slutföra säsongen och verkligen bortom allt tvivel ha blivit uppflyttade på egna meriter. Samtidigt är det så klart ingen fluke att Leeds befinner sig där de gör i tabellen, de har förmodligen varit Football Leagues bästa lag de två senaste säsongerna med Marcelo Bielsa som manager. Går de upp gör de det inte oförtjänt i vilket fall.

Jag tänker även att det faktiskt är en substantiell skillnad mellan att som Liverpool bli engelska ligamästare, och att det då faktiskt har en större betydelse att säsongen verkligen spelas klart. Än att som Leeds bara (”bara”) bli uppflyttade. De vore väl trots allt inte den första klubben genom historien att bli uppflyttade till förstaligan under vad som kanske kan grupperas under skumma förutsättningar. Hej, Arsenal!

Dessutom är det ju inte bara ett lag som blir uppflyttade. Två lag blir automatiskt uppflyttade, ett tredje lag flyttas upp via playoff. Jag tänker att det faktiskt är något som också devalverar betydelsen av hur man flyttas upp, eller om man till exempel slutar etta eller tvåa i ligan. Visst får man lyfta en minst sagt fin och traditionstyngd trofé om man vinner EFL Championship, men det viktigaste är nog ändå själva uppflyttningen.

Gårdagen, flygardagen, var alltså speciell för Leeds och Liverpool på så vis att det var dagen då det bekräftades att de båda vinner sina respektive ligor. Det vill säga i alla fall om säsongen inte kan slutföras. Slutförs säsongen så vinner Liverpool ligan ändå, och Leeds blir med största sannolikhet uppflyttade till Premier League ändå. Oavsett vad som blir fallet har varken Leeds eller Liverpool något att skämmas för.

Peter Hyllman

Hur Barrow AFC hittade ett annat sätt att vinna National League

Football League, det vill säga ligorna under Premier League, håller som kanske är bekant på att äta upp sig själva inifrån i försöken att komma fram till någon form av gemensam tanke om hur de ska hantera den här säsongen. Nyss kom League Two fram till att för dem var säsongen färdigspelad och att tabellen därför skulle fastställas med hjälp av ett oviktat poängsnitt per match.

Metoden skapar inga större bekymmer just i League Two. Lagen på uppflyttningsplats är hyfsat klara, det spelas playoff om den fjärde uppflyttningsplatsen, samt har man kommit fram till att någon nedflyttning från Football League blir det inte tal om. Vilket underlättas dels av att Bury FC alltså har uteslutits under säsongen redan, dels av att National League själva sedan tidigare valt att avsluta sin säsong och alltså inte har något playoff.

Desto mer bråk, besvär och bekymmer uppstår i League One, där ett beslut om att använda oviktade poängsnitt får större återverkningar på tabellplaceringarna och där det heller inte är lika tydliga hopp mellan strecken. Alltså råder en betydligt större oenighet bland klubbarna i League One, och de har fortsatt inte kommit överens om en gemensam lösning, till skillnad alltså från League Two.

Vad gäller EFL Championship har de flesta klubbarna verkat överens om att ändå vill försöka spela färdig säsongen. Det vill säga fram till gårdagen då Hull City avslöjades med att ha skickat ett brev där de motsatte sig att spela klart säsongen. Såsom av en händelse råkar Hull City ligga två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Och här har vi väl den röda tråden bakom allt motstånd mot att slutföra säsongen i engelsk fotboll.

Naturligtvis är det nedflyttningarna som ställer till det. Riskerar man nedflyttning har man ingen som helst lust att vilja spela klart säsongen eftersom det innebär en så pass tydlig risk under ännu mer osäkra omständigheter. Lagen ovanför nedflyttningsstrecken ser nog hellre just att säsongen avslutas och tabellen räknas med poängsnitt eller dylikt, men med all rätt menar lagen under strecket att detta är orättvist mot dem.

Problemen med den rätt naturliga lösningen att strunta i nedflyttningar är mångfaldiga. Dels är det något som både FA och TV-bolagen motsätter sig. Dels väcker det rätt rejäla frågetecken gällande uppflyttningar från motsvarande ligor underifrån. Att flytta upp utan att flytta ned leder till ännu större ligor vilket är icke önskvärt. Dessutom är dubbelt så många nedflyttade lag kommande säsong något som väcker oro hos aktuella klubbar.

Football League präglas alltså av en väldans osäkerhet. Kanske är det bara en enda sak vi nog kan säga med säkerhet, nämligen att Barrow AFC kommer flyttas upp till Football League från och med nästa säsong. Barrow vann, eller ledde åtminstone, National League när säsongen avbröts. Dessutom, med Burys uteslutande, så behöver Football League en 72:a klubb, och kan flytta upp Barrow utan att behöva flytta ned någon annan klubb.

Vilket onekligen måste vara en stor orsak till glädje i den lilla staden Barrow-in-Furness på Englands nordvästra kust. Vilket nog onekligen behövs. Barrow-in-Furness uppmättes av den brittiska motsvarigheten till den svenska statistiska centralbyrån (SCB) för några år sedan till att vara Storbritanniens mest sorgsna stad. Men en stad som inte har haft så mycket att glädja sig åt kan nu alltså glädja sig åt ett fotbollslag i Football League.

Något som är på samma gång överraskande och imponerande. Överraskande eftersom Barrow AFC för två år sedan var en enda futtig poäng från att åka ur National League och knappt hade ens en halv startelva att ställa upp till match. Imponerande eftersom Barrow AFC långt ifrån att vara en av ligans krösusar tvärtom har en av National Leagues sex lägsta spelarbudgetar.

Managern som lyckats med konststycket att ge ännu ett exempel på att kapital inte är viktigare än kompetens inom fotbollen är Ian Evatt, som tog över Barrow 2018, eller mer specifikt för en och en halv säsong sedan. Han har på kort tid förändrat Barrow från ett lag i nedflyttningszonen som spelade funktionell fotboll till ett lag som leder National League med fyra poäng efter 37 omgångar, spelandes en progressiv fotboll.

Engelska supportrars brittiska humor gjorde det kanske ofrånkomligt att komma på att börja kalla Barrow för Barrowcelona. Anledningen är Barrows spelidé som handlar just väldigt mycket om bollinnehav, hög press och kollektiv rörelse mellan och inom olika lagdelar. Plötsligt spelar Barrow en fotboll med vilka de har ligans högsta bollinnehav, flest antal passningar per match och bollen i spel per match mest av alla lag.

Något som för all del också har gett effekt. Med 68 mål har Barrow gjort sju mål fler än något annat lag i ligan, samtidigt som deras 39 insläppta mål gör dem till ett av ligans tre defensivt tätaste lag. Tabellplaceringen är med andra ord ingen fluke. Barrow skapar flest chanser och släpper till lägst antal chanser. Allt detta är naturligtvis sådant vi känner igen hos lag som spelar fotboll på det här sättet.

Självfallet betyder detta att det dras paralleller till Pep Guardiola, och Barrow har onekligen beskrivits som spelandes som Guardiola. Denna gång förvisso med all rätt eftersom Evatt uttalat anser sig ha influerats av Guardiola och har studerat hans fotboll och översatt den till National League. Framför allt gäller det metoder för att spela sig ur hög press, att själva genomföra hög press, och ge sig själva ytor och alternativ.

Att Pep Guardiola har gett Ian Evatt och därmed Barrow idéer råder knappast någon tvekan om. Frågan är emellertid om inte Ian Holloways inflytande på Barrow och Evatt är minst lika stort som Guardiolas. Även Holloway spelade en modig och progressiv fotboll med Blackpool när de tog sig upp till Premier League för ganska precis tio år sedan, ett lag i vilket Ian Evatt också spelade.

Ian Holloways betydelse är kanske ännu större för det kulturella eller mentala perspektivet, där Guardiola näppeligen kan ha haft någon betydelse för Barrow eller för Evatt. Blackpool var liksom Barrow en rejäl underdog i sin division, men Holloway lyfte klubbens blickar och visade på vikten av att ha ambitioner, och att inte låta sig nöja med att bara existera i en division, utan att sträva uppåt och våga tro att det är möjligt.

Vilket händelsevis är precis vad Barrow AFC har gjort i National League den här säsongen, och det är svårt att tro att inte Holloways tänkande har färgat rätt mycket av Ian Evatts eget sätt att tänka. Evatt beskriver sig själv för övrigt som en modern manager med old school-värderingar, vilket onekligen låter som beskrivning mitt i prick av Ian Holloway, och som nog egentligen ska ses som Barrows andlige fader i tanken.

Delvis ger det sig självt. Ett lag som har en av ligans lägsta budgetar kan inte gärna spela fotboll som alla andra om de faktiskt ska kunna vinna ligan. De måste i så fall spela en helt annan typ av fotboll, hitta ett annat sätt att vinna. Det var vad Ian Holloway gjorde med Blackpool för tio år sedan och det är vad Ian Evatt gör med Barrow AFC i National League den här säsongen.

Alltså spelar Barrow AFC i Football League nästa säsong.

Peter Hyllman

Om Newcastles definitivt eventuella eller eventuellt indefinitiva uppköp

Sannolika omöjligheter är att föredra framför osannolika möjligheter. Den tankenöten tillika tungvrickaren myntade Aristoteles redan för några tusen år sedan. För att komma från en av logikens founding fathers så låter påståendet intuitivt ologiskt. Vad Aristoteles emellertid menar är att varje berättelse vinner på förmågan hos åskådarna att upphäva sin egen misstro, att låta sin fantasi fångas av det omöjliga men ändå sannolika. Kan vi tro på berättelsen så spelar det mindre roll att den är omöjlig.

Övergången från Aristoteles till Newcastle är kanske inte helt självklar. Men den går ändå att göra. Redan under helgen konstaterade jag att det i dessa tider så finns det ändå en gräns för hur många gånger det går att blogga antingen på Corona eller på Newcastles definitivt eventuella eller eventuellt indefinitiva uppköp, vilket väl kort sagt är det enda av riktig substans som faktiskt händer för närvarande. Och i och med den formuleringen så är övergången naturligtvis gjord.

Följer vi analogt Aristoteles tes så måste för Newcastle ett eventuellt indefinitivt uppköp vara att föredra framför ett definitivt eventuellt uppköp. Uttryckt kanske lite mer i form av klartext så är det bättre för Newcastle med ett uppköp som eventuellt riskerar att faktiskt inte bli av, än med ett uppköp som i bästa fall är lite hugget som stucket om det faktiskt blir av eller ej. Hur frustrerande det än måste vara för Newcastles supportrar så är det ändå ett relativt sett bättre läge att befinna sig i.

Jämförelser kan göras med tidigare uppköpsrykten kring Newcastle. Det här är ju inte precis första gången det cirkulerar påståenden om nära förestående uppköp, utan att det faktiskt blivit något av. Ingen rök utan eld säger vissa. Att ropa varg säger andra. Men vad dessa tidigare uppköpsrykten alla haft gemensamt är att de var definitivt eventuella uppköp, det vill säga högst oklart om de ens var genuina till att börja med. Men den här gången är uppköpet uppgraderat till ett eventuellt indefinitivt uppköp.

Hur vet vi det? Trots allt så är det ju inte precis så att vare sig köpare (Amanda Staveley och Saudiarabien) eller säljare (Mike Ashley) egentligen säger något alls så det är ju lite svårt att dra några slutsatser därav. Om vi inte resonerar baklänges som så att vid tidigare uppköp har det pratats desto mer och att därför är bristen på prat den här gången att se som ett positivt tecken för uppköpet. Men vi vet det också formellt eftersom uppköpet har registrerats för godkännande hos Premier League och dess ägartest.

Något sådan process startar självfallet inte om det inte är ett genuint uppköp på gång och att denna uppköpsprocess dessutom har kommit mycket långt. Närmare bestämt har kommit så långt att både köpare och säljare är helt och hållet överens om de ekonomiska villkoren för uppköpet. Premier Leagues inblandning, hur frustrerande den nu än kanske upplevs av Newcastles supportrar, är med andra ord en slags garanti för att det inte bara är ännu en av Mike Ashleys rökridåer även denna gång.

Vad krävs då för Premier Leagues godkännande, och hur kommer det sig att något som förväntades bara ta någon vecka eller två nu närmar sig en månads väntetid? Förvisso vet vi inte om det är förväntningarna eller utfallet som så att säga hamnat snett, eller båda två kanske. En annan tankegång är kanske att Premier Leagues processer tar längre tid än normalt på grund av aktuella samhällsrestriktioner. Svårt att säga. Allt detta kan vara sant men känns samtidigt heller inte som hela sanningen.

Att Newcastles uppköp förväntades passera Premier Leagues ägartest så snabbt beror först och främst på att det antogs inte finnas något i detta ägartest som skulle kunna förhindra uppköpet. Protesterna mot Saudiarabiens uppköp av Newcastle har framför allt handlat om den moralpolitiska dimensionen. Det vill säga om det verkligen ska vara okej för en nationalstat som Saudiarabien att köpa engelska klubbar för politiska syften. Men Premier Leagues ägartest innehåller inga regler som förhindrar detta.

Bananskalet verkar istället föga förvånande vara finansiellt. Saudiarabien har av Premier League med flera andra ligor anklagats för att piratsända deras fotboll, och därmed går det så klart att ha stora frågetecken om det då ska vara möjligt för Saudiarabien att äga en engelsk fotbollsklubb. Och om Premier Leagues ägartest saknar regler som förhindrar mordiska nationalstater att äga engelska klubbar så saknas definitivt inte regler som tar itu med detta med piratsändningar. Det gäller att prioritera!

Ännu en stötesten, som åtminstone kan förklara varför processen till synes drar ut så på tiden, kan vara Sheffield Uniteds ägare, som ju är av saudiarabisk nationalitet. Detta skulle i så fall kunna vara i strid med Premier Leagues att en ägare inte får ha ägarintressen i flera klubbar samtidigt. Nu är det ju som det är med sammanblandningen av det familjära och det offentliga i de här länderna, det är ofta lite svårt att hålla isär vad som är vad, och lite är det ju så de vill ha det. Det kan dock kräva ett visst detektivarbete.

Återigen kommer vi däremot tillbaka till detta med att tystnaden kanske är uppköpets bästa vän. Att om det skulle vara på väg att skita sig så skulle vi förmodligen veta om det nu, eftersom sådant ofrånkomligen brukar smita ut. Saudiarabiens uppköp är däremot kontroversiellt, av just de moralpolitiska skäl som nämnts. Och Premier League är som vi vet notoriskt PR-känsliga. Man kan nog tänka sig att de allra minst vill ge intrycket av att ha granskat saken mycket noga och ingående innan de ger sitt godkännande.

Möjligen finns där även en förhoppning om att kontroversialismen i det hela tunnas ut om man väntar med beskedet. En farhåga som Newcastle och dess supportrar kanske å andra sidan har är att Premier League möjligen ser frågetecknen kring piratsändningar och dubbelägandet i Sheffield United som praktiska svepskäl att förhindra ett av politiska skäl kontroversiellt uppköp. Det finns ingen formell grund att stoppa uppköpet av politiska skäl. Men Al Capone fälldes till sist för skattefusk. Man tar vad man har.

Omöjligt är det inte att berättelsen om Newcastles uppköp får ett slut lika frustrerande som populära TV-serier brukar kunna få. Upplyftande är ändå att Newcastles uppköp trots problem och fördröjning ändå kan ses som endast eventuellt indefinitivt. Som vanligt är det kanske osäkerheten av att inte veta när svaret kommer som frustrerar mest av allt.

Peter Hyllman

Fem engelska saker vi lärde oss från den tyska fotbollshelgen

En helg med fotboll! Det var minst sagt länge sedan, och dessutom efterlängtat. Även om det på sätt och vis kändes som det eller de där åren då Tipsextra av någon gudförbjuden anledning fick för sig att köpa in tysk fotboll och Bundesliga istället för den så populära gamla, vanliga engelska fotbollen. Det blev aldrig riktigt samma sak och Tipsextra gjorde snabbt en taktisk reträtt. Man undrar varför de ens kom på tanken och vad det var för ljushuvud som kom på att det skulle kunna vara en bra idé.

Men visst var det en speciell helg på många sätt. Visst var det kul, och ett härligt nördigt initiativ, när Offside bestämde sig för att streama den färöiska ligan, men hur mycket jag än gillar att pika Bundesliga ibland, om inte annat för att varva upp de så väldans lätt provocerade fanboysen, så är det så klart något helt annat när just en så pass stor och högkvalitativ liga som Bundesliga drar igång. Nu var det på något sätt fotboll på riktigt, åtminstone om man med det menar fotboll man tittar på, snarare än spelar själv.

Självfallet var det i dessa tider, som det numer sägs om i stort sett allting här i världen, oavsett om det påverkats eller ej av den faktiska pandemin, också ett väldigt spännande experiment. Bundesliga var den första större liga att verkligen dra igång. Andra ligor kommer följa hur de gjorde med spänning och hoppas att detta ska vara ett steg mot att de själva ska kunna följa efter. Många kommer naturligtvis bevaka vad som händer härnäst i Tyskland. En backlash skulle vara djupt olycklig på flera sätt.

Bundesliga hade onekligen en väl vald match att återuppta fotbollen med i form av Revierderbyt mellan Dortmund och Schalke 04. Eller Null-Vier-derbyt som det härefter kanske kallas. På andra håll så fortsatte Borussia Mönchengladbach imponera med en bortavinst mot Eintracht Frankfurt. RB Leipzig fick en poäng men var en hårsmån från att förlora mot Freiburg, men tappar därmed ytterligare mark i titelstriden till Bayern München som gjorde mot Union Berlin vad de oftast gör, det vill säga vinner.

Man kan inte gärna blunda för vilken möjlighet detta ändå innebär för Bundesliga att stärka sin marknadsposition. De har i praktiken ett monopol på TV-rutan, och många som normalt sett följer andra ligor rattar naturligtvis in Bundesliga nu eftersom det inte finns annat att titta på. Bättre marknadsföring än så är svår att tänka sig för Bundesliga, och det är väl rätt osannolikt att just den tanken inte föresvävat dem. Men vad finns då för oss för lärdomar att dra av denna fotbollshelg från Bundesliga?

(1) Vi tenderar göra det perfekta till det godas fiende!

Bortskämdhet har blivit ett av mänsklighetens mest framträdande kännetecken. Vi väljer ofta att fokusera på den detalj som råkar vara dålig eller bara mindre bra hellre än på den helhet som är positiv. Får vi inte precis och därtill helt och hållet som vi vill ha det, så blir vi snabbt gnälliga och negativa.

Fotbollen var äntligen tillbaka den här helgen. Vilket hade kunnat ses som ett viktigt första steg på väg tillbaka mot någon slags normaltillstånd. Detta hade så klart kunnat vara ett stort skäl till glädje. Men nej, långt ifrån för alla, som istället såg möjligheten att beklaga sig över att fotboll utan publik minsann inte alls är samma sak.

Nej, det är självfallet inte samma sak. Mer om det senare. Fotboll med publik är utan något som helst tvivel bättre än fotboll utan publik. Men fotboll utan publik är å sin sida bättre än ingen fotboll alls. Och i den utsträckning det kan rädda klubbar till livet så är fotboll utan publik betydligt bättre än fotboll utan klubbar.

(2) Det finns VAR i Tyskland också!

Lite svårt är det ändå att komma ihåg att det faktiskt bara är några månader sedan som den absolut största diskussionspunkten inom fotbollen var VAR. Där många tog i så att offerkoftorna sprack och menade att VAR hade förstört fotbollen. Sedan kom en global pandemi och visade vad för händelser sådana drastiska omdömen bör sparas för.

Vi har så klart serverats med sanningen att VAR minsann var extra superduperdåligt i England och Premier League eftersom man där valt egna tolkningar. Den här helgen fick vi då den sötsura läxan att VAR även i tysk fotboll minsann kan leda till långa uppehåll och till att dramatiska mål i slutminuterna underkänns.

Ändå tänker jag, och det kan möjligen bero på att jag inte följer samtalet runt den tyska fotbollen på samma sätt som runt den engelska fotbollen, att Bundesliga alls inte har fått dras med samma tjafs om att fotbollen är för evigt förstörd. Vilket jag tänker mig visar att engelsk fotboll mer än mycket annan fotboll är konservativ och gnällig till sin natur.

(3) Publiken behövs verkligen!

I den moderna fotbollen, åtminstone på dess högsta nivå, har det alltmer blivit så att publiken på plats blivit något av en eftertanke, både för TV-bolagen och för klubbarna själva. Kanske har man tagit den för given, som något som alltid finns där. Om pandemin alltså för något med sig för fotbollen så är det kanske just att ändra på detta.

Fotbollen är ett drama, fyllt av känslor. Fotboll är av framför allt den anledningen inte en produkt man konsumerar utan en slags berättelse man upplever. Den upplevelsen och det dramat blir inte alls detsamma utan publiken. Fotboll utan publik kan fortfarande vara en fin teknisk upplevelse, men den kräver publiken för den emotionella förankringen.

Att publiken blivit en eftertanke i toppen av den moderna fotbollen beror på ekonomi, att en allt större andel av klubbarnas intäkter istället kommer från TV-avtal och kommersiella källor. Detta förklarar toppens iver att spela klart säsongen även utan publik. Att klubbar lägre ned hellre stänger säsongen beror på att deras intäkter kommer från publiken.

(4) Teater och Schauspiel!

Fotboll är inte politik säger vissa. Allting är politik säger andra. Jag är normalt sett skeptisk till den första ståndpunkten, och om den globala samhällskrisen har bevisat något om detta så är det snarare just den andra ståndpunktens sanningshalt. De beslut som fotbollen nu fattar, även i Bundesliga, är självfallet politik i högsta grad.

Bundesliga valde som första stora liga att starta upp säsongen igen. Vi kan räkna med att det är många olyckskorpar som kommer bevaka minsta lilla negativ följd av detta och ställa dem till svars för dessa oförrätter, verkliga eller inbillade. Även detta har ju blivit allt vanligare i dessa tider, den här onyanserade ”avgå alla”-kulturen.

Bundesliga kändes rätt medvetna om detta, och just om fokuset på dem i och med att de är först ut. De sticker ut hakan och vill självfallet inte åka på en smäll. Ungefär som byråkrater och beslutsfattare gör så vidtog de nästan varenda tänkbar synlig ”åtgärd” för säkerheten. Betoning på synligheten mer än den faktiska effekten skulle jag tro.

(5) En farmarliga i positiv mening

Av både goda och mindre goda skäl var jag sugen att skriva en helgblogg om Bundesliga som en av de nya farmarligorna. Det goda skälet var naturligtvis att det under de senaste åren blivit allt vanligare för engelska och brittiska talanger att bege sig till Bundesliga för att utvecklas snabbare där, inte minst bara genom att faktiskt få speltid.

Idén dog lite när jag grävde i frågan och upptäckte att det för närvarande faktiskt bara finns sex engelska spelare i Bundesliga. Jadon Sancho i Dortmund, Ademola Lookman i RB Leipzig, Jonjoe Kenny i Schalke 04, Reece Oxford i Augsburg, Antony Evans i Paderborn, och Keanan Bennetts i RB Leipzig.

Av dessa sex spelare får man väl säga att åtminstone två av dem nog måste ses som i högsta grad okända för den större allmänheten. Så min tanke att göra en stor sak av det där med engelsmän i Bundesliga hade onekligen istället kunnat bli lite som att göra en höna av en fjäder. Vilket i och för sig känns som något rätt engelskt att göra.

Farmarliga låter kanske lite nedvärderande, vilket möjligen hade varit det mindre goda skälet att skriva den bloggen. Men uttrycket måste inte vara negativt i sig. Tvärtom så fokuserar det i min mening just på det som är Bundesligas stora styrka, eller dess unika säljpunkt, nämligen sin synnerliga lämplighet som växthus för fotbollens talanger.

Ja, med denna styrka följer även vissa institutionella svagheter och ja, det betyder helt klart att majoriteten av dessa talanger inte kommer stanna i Bundesliga, annat än i Bayern München. Och de klagar så klart inte över den ordningen. Men övriga tyska klubbar klagar nog egentligen inte de heller, för detta är ju just deras hela affärsidé.

Om detta sedan säger något om en annan och många gånger bortglömd form av kommersialisering av den tyska fotbollen, i kontrast till exempelvis den engelska eller i de största klubbarna den spanska fotbollen, så känns väl det som en slags reflektion att tänka vidare på som lämpligtvis kan avsluta en sådan här blogg.

Peter Hyllman

Problemet är att Premier League är världens mest demokratiska liga

Premier League är världens (?) mest demokratiska liga. Frågetecknet motiveras av att jag av lätt insedda skäl inte vet så mycket om hur ligorna faktiskt är organiserade i Ankeborg, Långtbortistan med flera småländer av sådan ilk. Men en rätt enkel sannolikhetskalkyl gör ändå att jag känner mig rätt bekväm att ändå göra påståendet.

Påståendet får säkert både en och annan att göra ett dubbeltag. För normalt sett när det pratas om Premier League och engelsk fotboll i största allmänhet så är det ju som ett exempel på den direkta motsatsen till demokrati. Klubbarna är bolag och ägs och drivs som företag. Föreningsmodellen, med sin medlemsdemokrati, är ytterliga undantag.

När det pratas demokrati inom fotbollen så är det därför andra länder som lyfts fram som förebilder. Varje gång det är problem med engelska ägare brukar alltid någon säga några tacksamhetens ord om den svenska 51%-regeln exempelvis. Tyskland och Bundesliga lyfts fram som förebilder. Lite mer märkligt nog även de spanska storklubbarna.

Och det är väl för all del på sitt sätt sant. Engelska klubbar har just ingenting alls med demokrati att göra, det är tvärtom mycket tydliga hierarkier. Och skulle jag ha någon alls invändning så vore det nog snarare att när det väl kommer till kritan så är de svenska, spanska och tyska med flera klubbarna inte så värst demokratiska i praktiken de heller.

Men klubbar är inte riktigt detsamma som en liga. Enkelt uttryckt kan man säga att en liga består av ett visst antal klubbar, normalfallet i de större ligorna 20 klubbar. Det är inte riktigt hela sanningen eftersom ligorna också är organisationer i sin egen rätt, som alltså har ett visst mått av agency gentemot de i ligan ingående klubbarna.

Bolagsordningen, konstitutionen, stadgarna, eller vilket begrepp man nu vill använda för Premier Leagues regelverk, är tämligen tydlig. En klubb, en röst! Tvärt emot hur det till största delen fungerar i övriga länders ligastrukturer så är ingen klubb röstmässigt förmer än någon annan klubb. Ingen är riktigt primus inter alla dessa pares.

Även om det är en parentes i den här diskussionen, så kan det ändå vara intressant att fundera över hur det blev på det sättet. Delvis tror jag det är en eftergift till den engelska fotbollens arv av solidaritet mellan klubbarna från Premier Leagues grundande. Delvis tror jag det är en följd av det relativa flertalet riktigt stora klubbar, som ”vaktar” varandra.

Två aspekter som helt säkert förklarar varför Premier League inte nöjer sig med bara en klubb, en röst-principen, utan även ställer ett rätt tufft krav på inte bara enkel majoritet utan på kvalificerad majoritet för att faktiskt komma till ett beslut. Vilket konkret betyder att 14 av 20 klubbar måste rösta för något för att det faktiskt ska bli av.

Kvalificerad majoritet är normalt sett ett verktyg för att ta tillvara det i de allra flesta organisationer vanliga minoritetsintresset. Det vill säga undvika att majoriteten bara ska kunna köra över minoriteten hur lätt som helst. Ytterst är det så klart ett sätt att försöka underlätta att hålla ihop organisationer utan att de splittras i mindre fraktioner.

Här finns även de som ser inte enbart maktcyniskt på motiven utan även menar att kvalificerad majoritet är ett sätt att öka kvaliteten i organisationens beslutsfattande, att det verkligen ställer större krav på att besluten blir bättre underbyggda och framför allt förankrade. Kvalificerad majoritet antas leda till färre dåliga beslut.

Kritikernas invändning är att kvalificerad majoritet leder inte bara till färre dåliga beslut utan till färre beslut, punkt. Att det riskerar göra organisationer inkapabla att faktiskt komma fram till nödvändiga beslut, och tappa i både handlingskraft och i förmåga till viktig förändring. Den enes större stabilitet är den andres trögrörlighet.

Här finns kanske ingen allmän sanning. Den ena organisationens bröd kan likaväl vara den andra organisationens död, beroende på dess situation, livsvillkor och varje medlems syn på den. Men vi kan nog säga att fördelarna med kvalificerad majoritet bygger på ett antagande om medlemmarnas förmåga att se helheten, inte enbart egenintresset.

Ett riskfyllt antagande, som det många gånger genom historien har visat sig. Och kanske inte minst riskfyllt i Premier League, eller i en liga som Premier League, vars själva idé går ut på att medlemmarna, i det här fallet klubbarna, faktiskt tävlar mot varandra. Premier League är inte en förening eller ens ett ”gemensamt företag” i dess rätta bemärkelse.

Varje klubb i Premier League tävlar alltså mot alla andra klubbar i Premier League, liksom mot övriga klubbar nedanför Premier League. Visst finns gemensamma intressen i någon utsträckning, men till sist står klubbarnas intressen ofrånkomligen i konflikt. Kvalificerad majoritet är däremot en idé som förutsätter någon slags målkongruens.

Det vill säga, åtminstone om man väljer att se kvalificerad majoritet som ett positivt verktyg för demokrati och kvalitet. Målkongruens är emellertid inte ett nödvändigt villkor om motiven för att införa kvalificerad majoritet istället är att försvåra beslutsfattande och obstruera beslut som inte är till den egna klubbens fördel.

Bloggrubriken är medvetet något provokativ. Naturligtvis är det inte ett problem i sig självt att en liga är demokratisk. Tvärtom kan det ses som ett stort värde. Problemet om något är inte principiellt, utan i så fall praktiskt. Demokrati i organisationer har i alla tider stått i motsats till effektivitet och flexibilitet, beslutskraft och förändringsförmåga.

Tveklöst är dess demokratiska beslutsordning också något som nu gör livet betydligt svårare för Premier League att på ett tydligt och kraftfullt sätt hantera Coronakrisen och dess effekter, och att faktiskt kunna komma fram till tydliga beslut och kunna komma överens om en konkret handlingsplan för hur säsongen ska hanteras.

Under flera år har det pratats om hur de sex stora klubbarna i Premier League kör sitt eget race och har alldeles för mycket att säga till om. Sanningen är inte riktigt så enkel, uppfattningen är förståelig men förenklad. Nu har vi däremot situationen där logiken är upp- och nedvänd, där de sex lägst placerade klubbarna bildat en slags maktkartell.

Visst går det att förstå dessa sex klubbars ståndpunkt. De riskerar naturligtvis åka ur Premier League, med allt vad det innebär för deras sportsliga förutsättningar, ekonomi och i värsta fall kanske även existens. Kan de på något sätt undvika detta så kommer de självfallet försöka utnyttja varenda liten möjlighet att göra så.

Frågan är bara i vilken utsträckning det faktiskt är rimligt att låta dessa sex klubbars egna intressen obstruera för ligan som helhet. Särskilt när det görs tydliga försök att gå deras önskemål till mötes, men de ihärdar med ofta inkonsekventa invändningar. Men de kan så klart göra detta så länge de lyckas övertyga endast en enda till klubb att rösta som de.

Skiljelinjen mellan dessa sex klubbar och övriga klubbar är egentligen rätt enkel. Alla andra klubbar vinner i någon mening på att säsongen faktiskt slutförs, eller åtminstone att den avslutas och räknas. Dessa sex klubbar riskerar i själva verket bara att förlora på dessa alternativ. Enda givna ”vinsten” för dem är om säsongen nullas och voidas.

Men just det alternativet är å andra sidan bortplockat från bordet. Dels av i stort sett samtliga övriga klubbar i Premier League. Dels av UEFA som tydligt markerat att det ska vara sportsliga meriter som avgör kvalificering till europeiskt cupspel. Dels av FA som har en guldröst i Premier League, det vill säga vetorätt i frågor om hur ligan genomförs.

FA har tydligt markerat, precis som UEFA, att ligan ska avgöras på sportsliga meriter, och att de inte skulle godkänna en lösning som innebär att lag kan undvika nedflyttning. Här verkar det även som om TV-bolagen, som självfallet har mycket att säga till om, tydligt markerat att det inte är aktuellt att ta bort uppflyttning och nedflyttning.

Trycket på Small Six ökar alltså från alla håll. Ändå har de självfallet en rätt speciell och unik maktposition för närvarande. Vilket de naturligtvis vet om och även vet att utnyttja till sin fördel. Svårt att vara alltför kritisk till detta. Alla klubbar kommer givetvis försöka ge sig själva fördelar, det är deras hela uppgift.

Men det kan inte tillåtas handlingsförlama en hel liga, i vissa avseenden kanske till och med ett helt ligasystem. Anyways är det så klart en slags ödets ironi att fastän alla under många år har ondgjort sig över hur det är de sex storklubbarna som styr och ställer om allt i Premier League, så är det nu istället de sex i botten som visar sig ha störst makt.

Winston Churchill påstås ha sagt, och jag är lite osäker på i vilken utsträckning det kanske är en skröna eller förskönat i efterhand, att av alla sätt att styra en verksamhet eller ett samhälle så är demokrati det minst dåliga. För närvarande är jag inte alldeles säker på att Premier League, världens mest demokratiska liga, är särskilt benägna att hålla med.

Men, precis som Winston Churchill, måste man kanske fråga sig om alternativen faktiskt hade varit bättre i det här läget.

Peter Hyllman

Den engelska fotbollens fem främsta missade möjligheter

”We’re forever blowing Doubles!” Just den lilla ordvitsen, som en anspelning på West Hams välkända fotbollshymn, yttrade Alan Hansen efter semifinalförlusten i FA-cupen 1990 mot Crystal Palace. Vad Hansen syftade på var Liverpools oförmåga att under sin långa storhetstid under 1970- och 1980-talen faktiskt knyta ihop säcken hela vägen och vinna The Double. Man lyckades 1985-86. Men oftast lyckades man bara vinna det ena eller det andra. Ofta snubblade man på ganska små halmstrån i FA-cupen dessutom.

Något som leder tankarna till just detta med missade möjligheter. Många klubbar kan så klart vara besjälade med stor framgång, ibland också över en längre tid, men en nästan ofrånkomlig efterbörd av sådana perioder är de där möjligheterna som faktiskt missades längs vägen, de där milstolparna som kom så frestande nära men till sist var frustrerande utom räckhåll. Småsaker i det större perspektivet möjligtvis, men surt när det händer och i vissa fall även surt långt i efterhand.

Ett vanligt tema i samtalet brukar vara att detta är ett uttryck för bortskämdhet hos de större klubbarnas supportrar. En tankegång som brukar gå ungefär så att dessa missade möjligheter inte är något som de större klubbarnas supportrar borde vara ledsna för eftersom det ju finns så många andra, företrädesvis mindre klubbar som har det så mycket värre än så, och som naturligtvis skulle göra vad som helst för att drabbas av de större klubbarnas olycka. Infoga sarkastiska citationstecken på lämpliga ställen.

Vilket så klart är inte så lite tramsigt. Känslor är självfallet subjektiva och sorg och tragedi är på precis samma sätt som lycka och triumf helt relativa begrepp. Det vill säga något man känner utifrån den egna klubbens förutsättningar, inte graderat längs någon inbillat objektiv skala där man tydligen inte får känna något alls om man råkar befinna sig på rätt sida om den skalans medelvärde. Skulle supportrar till mindre klubbar omvänt inte få känna glädje bara för att större klubbar har ännu mer framgång?

Subjektiv är självfallet även denna lista. Det vill säga i den meningen att den utgår från sådant jag kommer ihåg och har upplevt, och som jag så här långt i efterhand ser som stora missade möjligheter i engelsk fotboll. Det handlar nästan uteslutande om historiska bedrifter, och därmed nästan ofrånkomligen om europeisk cupfotboll. Det säger därför sig självt att det finns just ett systematiskt fokus på de största klubbarna. Vilket möjligen med viss rätt kan upplevas en smula orättvist.

Möjligen har vi den främsta invändningen i att jag väljer att inte ta med några playoff-finaler från EFL Championship. Givet att det brukar beskrivas som världens mest värdefulla fotbollsmatch, och ofta ses som skiljelinjen mellan himmel och helvete, så måste där så klart finnas många missade möjligheter. Men dels så är det i så fall så många att varje enskild möjlighet blir lite mindre påfallande, dels blir det väldigt spekulativt hur stor den missade möjligheten egentligen var.

Allt detta sagt så är detta min lista över de fem främsta missade möjligheterna inom den engelska fotbollen.

(5) Man Utds domestika treble, 1993-94

Kanske borde inte den här vara med på någon lista egentligen. Gör jag mig lustig över kritik om bortskämda storklubbssupportrar så bör jag kanske inte ge kritikerna just den ammunition de behöver. Att ha förlorat en Ligacupfinal är kanske i den större bilden inget för Man Utd att gnälla över, men givet att man samma säsong vann The Double så hade faktiskt den vinsten betytt något vid den tidpunkten helt unikt inom engelsk fotboll, nämligen en domestic treble. Ända fram till förra säsongen var det fortfarande ogjort, när Man City istället norpade den historiska milstolpen. I mina ögon deras största claim to fame under deras nuvarande storhetsperiod. Man Utds missade domestic treble kom även i en tid när detta med Doubles var något riktigt stort i engelsk fotboll, och så klart en treble ännu större.

(4) Liverpools missade Treble, 1976-77

Dessa dagar har det som en följd av den moderna fotbollens ökade klassklyftor blivit vanligare med sådant som trebles och doubles. Managers påhejade av media har även devalverat begreppen ytterligare genom att lyfta in helt meningslösa titlar i samtalet. På den här tiden var dock detta med Trebles och Doubles något stort. Liverpools fans har i efterhand, rättare sagt efter 1999, försökt hävda att de vunnit en Treble genom sina tre cupvinster 2000-01. Men detta är bullcrap. De gjorde i så fall klokare att hänvisa till 1983-84 när de vann ligan, Europacupen och Ligacupen. Men sju år innan det var de faktiskt riktigt nära att lyckas med Treblen på riktigt, det vill säga med stort T. De vann ligan, de vann Europacupen, och de var i final i FA-cupen. Mot vilka förlorade de i FA-cupfinalen? Man Utd naturligtvis.

(3) Leeds snuvade europeiska cuptitel, 1974-75

Ingen gillar riktigt den där gnällspiken som klagar på domarna efter att de förlorat matchen. Mycket sällan har de för övrigt rätt, men i slutänden spelar det näppeligen någon roll ens om de har rätt. Vissa saker ingår helt enkelt i spelet. Jag kan ändå ha viss förståelse för Leeds och deras supportrar som efter Europacupfinalen mot Bayern München 1975 verkligen kände sig rånade. Den europeiska cuphistorien är smockfull av minst sagt märkliga domarinsatser, där man förmodligen gör bäst i att inte granska närmare vad som faktiskt hände, inte minst in the olden days, men det är ändå rätt sällan man upplever det i finalen. Bayern München vinner aldrig Europacupfinaler mot engelska lag skulle man med fog kunna säga. Den enda gången de gjorde det så mullras det ännu i Yorkshire om i bästa fall inkompetenta och i värsta fall korrupta domare.

(2) Arsenals Unconvincibles i Europa, 2001-05

Arsenal under 2000-talets första halva var ett fenomenalt fotbollslag, ett lag det fortfarande pratas om med rosatintade glasögon på. Spelandes en sprudlande snabb och offensiv fotboll så var de en av den engelska fotbollens stormakter, vilket skulle komma att kulminera i deras fantastiska Invincibles-säsong 2003-04. Vad som däremot alltid kommer ligga laget, och Arsene Wenger, till last i historieböckerna är att även om de var Invincibles i det engelska ligaspelet så var de högst unconvincible i Europa. Två gånger utslagna i det andra gruppspelet, aldrig längre än kvartsfinal. Ett mått på ett storlag måste vara hur det lyckas i Europa och där föll Arsenal kort. Man kan undra om lagets kontringsbaserade fotboll helt enkelt fungerade bättre mot ett då fortfarande taktiskt naivt engelskt motstånd, men blev mindre effektiv mot mer cyniska europeiska lag. Nu var laget nära, men bara nära, att något reparera skadan 2006, men frågan är om det då ändå inte varit lite för sent.

(1) Evertons storhetstid som togs ifrån dem, 1984-89

Liverpools supportrar brukar när de är på sitt mest charmiga humör inte ha något emot att berätta för Evertons supportrar om hur lite de vunnit och hur futtig deras historia är, och då naturligtvis i medveten kontrast till Liverpools egen historia, som så klart först och främst utgår från deras framgångar i Europa. Jag har alltid sett just detta som ytterst osympatiskt, då Liverpools supportrar själva såg till att beröva Everton deras möjlighet till europeiska framgångar under sin storhetstid, och därmed möjligheten att verkligen bygga något varaktigt. Everton var ett fenomenalt bra fotbollslag från och med mitten av 1980-talet. Ligatitlar och en vunnen Cupvinnarcup vittnar om det. Men precis när de ska ut i Europacupen så blir engelska klubbar uteslutna från europeiskt cupspel, som en direkt följd av Heysel. Man måste anta att här fanns möjligheten till stora framgångar för Everton under dessa år. Möjligheten missades, desto mer bittert ej av egen förskyllan, och istället för att kunna bygga vidare började laget sakta falla samman.

Peter Hyllman

Bundesligas beslut visar vägen för Premier League

Bundesligas beslut att starta upp säsongen igen från och med nästa helg är ett beslut som kan komma att få stora konsekvenser. Olyckskorparna nämner säkert gärna de möjliga medicinska konsekvenserna detta kan få. Men betydelsen av att en stor liga fattar detta beslut på andra ligors beslut ska inte underskattas.

Beslutsfattare är i grund och botten rätt fega varelser. Ett skäl är så klart att om det går fel så är det de som sitter där med skägget i brevlådan. Beslutsfattare gillar därför sällan att sticka ut hakan utan vill gärna att någon annan går före och visar vägen, det vill säga tar eventuella smällar åt dem.

Alla beslut som fattats hittills har handlat om att på ena eller andra sättet avsluta säsongen. Eredivisie och Ligue 1 har båda exempelvis avslutat sina säsonger. Båda ländernas beslutsfattare tyckte därmed säkert att de därmed agerade ”kraftfullt”, vilket lite lätt sorgligt ofta är något som motiverar den här typen av beslut.

I det läget var det svårt för att inte säga ogörligt för Premier League eller andra ligor att motivera att slutföra ligan för egen del. Alla andra ligor hade ju beslutat annorlunda och media låter sig självfallet styras av perceptionen detta medför. Eftersom media saknar reell insikt i själva sakfrågorna kompenseras detta genom att perceptionen blir allt.

Bundesligas beslut välter nu upp och ned på denna perception. Genom att visa vägen på detta sätt har de lyckats legitimera ambitionen att faktiskt slutföra påbörjade ligor. Detta ger Premier League liksom övriga större ligor ett helt annat handlingsutrymme och även trovärdighet i att slutföra säsongen även de, utan att bli kölhalade i media.

Lite lustigt är det så klart att knappt någon har kritiserat Bundesliga eller tysk fotboll i största allmänhet för girighet eller för att vara styrda av pengar som en följd av deras beslut. Samtidigt som Premier League varje gång de pratat om ambitionen att slutföra sin säsong näppeligen har fått höra något annat än just sådana anklagelser.

Vi får se om detta förändras i och med Bundesligas beslut. Tveksamt. Vad det till sist handlar om är narrativ och en uppenbar dubbelstandard. Vi har blivit marinerade att förstå Premier Leagues motiv som baserade i girighet och t ex Bundesligas motiv som mer idealistiska. Naturligtvis är detta en grov och vilseledande förenkling.

Det finns inte ett godtagbart skäl i världen att inte vilja slutföra ligasäsongen, så länge det är praktiskt möjligt och utan att ta onödiga hälsorisker. Moraliskt, sportsligt och ekonomiskt är det givet att det öppet optimala och enda rättvisa alternativet är att slutföra säsongen i sin helhet.

Absolut handlar det om ekonomi, men självfallet inte enbart om ekonomi. De som fnyser åt de ekonomiska motiven gör det däremot av brister antingen i insikt eller empati. Vad de missar är att de ekonomiska konsekvenserna av den här krisen kommer visa sig vara minst lika konkreta och kännbara de.

Man inbillar sig eller i värsta fall intalar sig att avbryta säsongen och stänga ner fotbollen helt och hållet tills vidare vore ett ekonomiskt neutralt alternativ. Att det enda som då händer är att några storklubbar inte får sina TV-intäkter. Men de rent konkreta effekterna av detta vore katastrofalt för mängder av klubbar, dess anställda och dess samhällen.

Detta hör man däremot sällan något om. Antingen för att de inte bryr sig om den saken, eftersom de tycker vad de tycker av mer personliga motiv. Eller för att de bara inte orkat besvära sig med att tänka igenom beslutets alla aspekter utan mest vill ägna sig åt skenheligt gnälleri. Båda fallen är rätt så beklämmande.

Fotbollen måste komma igång igen så snart som möjligt. Säsongen bör helst av allt slutföras. En ståndpunkt som inte förklaras med girighet eller med likgiltighet för det svåra i situationen, utan tvärtom är det en helt ofrånkomlig slutsats när man tar hänsyn till helheten i situationen.

Bundesliga har nu gjort detta mer möjligt. Detta kommer underlätta för övriga länder att göra detsamma. Även om det så klart inte behöver vara så att bara för att något är möjligt i Tyskland så är det därför möjligt i England, Spanien och så vidare. Allt beror ju på hur respektive samhälle har lyckats hantera krisen så här långt.

Och där känns ju inte precis England som något lysande exempel.

:::

Mycket av runt omkring-tjafset som det nu rapporteras om, det vill säga kortare matcher, neutrala planer, ingen nedflyttning och den typen av saker, är så klart bara brickor i ett just nu pågående förhandlingsspel mellan Premier Leagues olika klubbar, där var och en försöker ge sig själva ett så fördelaktigt läge som möjligt. Mycket kommer nämnas, långt ifrån allting kommer bli verklighet.

:::

Jordan Henderson av BBC utsedd till säsongens spelare i Premier League. Något som beslutas via offentlig omröstning. Fotbollsskribenterna liksom spelarna själva har sina respektive motsvarande utmärkelser. Henderson fick en fjärdedel av alla röster.

Vi får väl anta att Liverpools supportrar har varit väldigt aktiva i sitt röstande.

Det är väl vad jag framför allt har emot den här typen av utmärkelser, som bestäms genom offentlig omröstning. Man får sällan fram det eller de bästa alternativen, utan snarare de mest populära alternativen. Det är inte samma sak.

Det är inte menat som en diss mot Jordan Henderson i sig. Och om någon behöver ett annat exempel på samma sak så blev alltså Bruno Fernandes inröstad i säsongens elva, efter att ha spelat typ fyra-fem ligamatcher.

Antar att även Man Utd-supportrarna var aktiva med sitt klickande. Jordan Henderson har gjort en bra säsong, och är säkert en stor karaktär, men hur många skulle handen på hjärtat mena att han har varit Premier Leagues bästa spelare den här säsongen?

Säsongens ögonblick var tydligen när Watford slog Liverpool med 3-0. Jag menar… wtf?

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto