Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

West Ham hoppas på favorit i repris mot Tottenham i Ligacupen

Peter Hyllman 2018-10-31 06:00

Kanske är det en situation som Tottenham delvis har satt sig i av egen kraft. Men man kan väl ändå tycka att helt schysst är det inte mot Tottenham att tvinga dem att spela en match i Ligacupen, dessutom ett tufft derby på bortaplan mot West Ham, endast två futtiga  dagar efter en ligamatch mot Man City, och sedan tre dagar senare spela ligamatch igen. Det hade gått att ordna på ett bättre sätt.

Strulet med Ligacupen fortsätter således för Tottenham den här säsongen. Deras första match, i den tredje omgången, mot Watford lottades på hemmaplan men spelades på grund av arenaproblemen på annan arena, nämligen stadium:mk i Milton Keynes. Och den här matchen alltså med endast två dagars vila, vilket innebär att vi förmodligen får se ett mycket annorlunda Tottenham än vad vi annars hade fått se.

Det är naturligtvis problematiskt för Tottenham liksom för Mauricio Pochettino. De pratar inte minst själva om vikten för dem med att vinna titlar. Ligacupen och FA-cupen, möjligen Europa League, ser ut som deras bästa chanser att faktiskt vinna någon titel den här säsongen, samtidigt som deras möjligheter i Ligacupen försvåras inte minst av dem själva genom arenaproblem och schemaläggning.

ANNONS

West Ham verkar hamna i något slags mellanläge i ligan den här säsongen. För bra för att riskera åka ur Premier League, men inte tillräckligt stabila för att kunna utmana på allvar om de europeiska cupplatserna. Detta ger dem naturligtvis en helt annan frihet än annars att verkligen satsa på de inhemska cuperna, de har just inget att förlora på det. Tvärtom är det kanske deras allra bästa claim to fame.

Därtill lägger vi den speciella matchfaktorn för West Ham ikväll. Att vinna mot Tottenham är alltid en stor grej för dem, inte minst på hemmaplan. Det var ju förra säsongen som West Ham svarade för en väldigt minnesvärd vändning mot just Tottenham, i just Ligacupen, från 0-2 i halvtid till 3-2 vid full tid. Det var en seger som gav luft under vingarna och en seger som gav Slaven Bilic förlängd respit.

ANNONS

Sedan finns det kanske någon slags skön dramatik i att två klubbar möts som båda befinner sig i lite olika ändar av detta med att byta arena, två klubbar som båda har drabbats av sina olika problem som en följd därav, fast på helt olika sätt. För både West Ham och Tottenham handlar det självfallet om att ta sig igenom dessa problem och se den möjliga och ljusare framtiden därefter.

Vem vet, kanske en Ligacuptitel vore en hjälp på traven.

:::

Hur mycket det än brukar tramsas med att man inte bryr sig om att åka ur Ligacupen så borde det ju kännas riktigt tomt en sådan här vecka både för Liverpools och Man Utds anhöriga.

:::

Vad var belöningen för Derby County att slå ut Man Utd på Old Trafford? Att lottas mot Chelsea på Stamford Bridge så klart. Lyckas Derby County slå ut även Chelsea ur Ligacupen måste de rimligtvis räknas som 2010-talets främsta giant killers, kanske hela 2000-talets.

ANNONS

En speciell match naturligtvis inte minst eftersom Frank Lampard återvänder som manager med sitt Derby County till den klubb och den arena där han blev en av Englands fotbollslegender. Räkna med ett varmt återseende på Stamford Bridge, där säkert många hoppas att Lampard en dag är manager för dem.

Fint också att Chelsea har gett Mason Mount och Fikayo Tomori, på lån hos Derby County, dispens att spela den här matchen. Även om man kan tycka att Football League kanske kunde ha en principiell invändning mot arrangemanget.

:::

På ena eller andra sättet kommer tamigfasiken Bournemouth spela i Europa nästa säsong, och vilken bedrift det vore.

:::

Burton Albion vinner mot Nottingham Forest och kommer alltså spela kvartsfinal i Ligacupen. Det är faktiskt rätt stort.

:::

Arsenal har haft tumme med lottningsgudarna i den här upplagan av Ligacupen. Andra raka hemmamatchen, andra raka matchen mot Football League-motstånd. Den här gången blev det Blackpool, mittenlag i League One. Blackpool kommer vi så klart ihåg från början av årtiondet då de mycket överraskande tog sig upp i Premier League och väl där charmade de allra flesta.

ANNONS

Det är den rosiga sidan av deras äventyr i Premier League. Den risigare sidan är så klart att det där äventyret mest ledde till att klubbens kontroversiella ägare, Oystons, berikade sig själva på olika sätt. Klubben lider fortfarande under dessa ägare som håller den i ett finansiellt och moraliskt stryptag. Ägarbekymmer av ett slag som skulle få de mest vildsinta Kroenke-kritikerna att storkna.

:::

Middlesbrough mot Crystal Palace på Riverside. En match som har Tony Pulis written all over it.

:::

Lottningen av Ligacupens femte omgång, kvartsfinalerna, sker under kvällen direkt efter Chelseas match mot Derby County.

Peter Hyllman

Khun Vichai gav magin tillbaka till engelsk fotboll

Peter Hyllman 2018-10-30 06:00

När Vichai Srivaddhanaprabha för fyra år sedan gav en av sina väldigt ovanliga intervjuer sedan han köpt Leicester sommaren 2010 påstod han att Leicesters ambition var att inom fem år slå sig in bland Premier Leagues fem största klubbar och att inom tre år spela europeiskt cupspel. Det sågs och på många håll avfärdades som klassiskt corporate bullshit, stora ord från ännu en utländsk ägare som inget kunde om engelsk fotboll.

Inom två år skulle Leicester inte bara vinna Premier League och dessutom spela kvartsfinal i Champions League. Leicester presterade vad som förmodligen måste beskrivas som fotbollens största bragd någonsin. Vad Vichai Srivaddhanaprabha gav oss var inte corporate bullshit, utan en påminnelse om att fotboll handlar om att drömma, eftersom drömmar faktiskt slår in. Fotbollen är lika delar romantik som realism.

Genom Leicester påminde Vichai Srivaddhanaprabha oss om varför fotbollen håller oss i ett sådant grepp. Visst älskar vi fotboll men är vi ärliga med oss själva var vi kanske för tre-fyra år sedan inte längre riktigt lika säkra som förut på varför vi älskade fotboll. Det kändes som om något gått förlorat längs vägen. En cynism hade smugit sig in, magin var inte längre densamma. Leicester ändrade på allt detta, kanske för alltid.

ANNONS

Detta gav alltså Vichai Srivaddhanaprabha till engelsk fotboll. Det är på något sätt fint i dessa tider av Brexit, isolationism, missriktad nationalism och baktalande av allt utländskt att det är just en utländsk ägare, en thailändsk ägare, som ger detta tillbaka till engelsk fotboll. Samma engelska fotboll där så många under så lång tid har beklagat sig över alla utländska ägare, som om engelska ägare vore så mycket bättre.

Leicester var på något sätt en fin representant för blandningen av det engelska och det världsliga. De var på samma gång det kanske mest engelska mästarlaget i Premier League sedan 1990-talet och berikat och besjälat av det bästa från nästan alla världsdelar, ett lag som visade på det värde som kan uppstå i när många kulturer möts utan att det alls behöver betyda att det förminskar i det här fallet det engelska, utan berikar det.

ANNONS

Vichai Srivaddhanaprabha var en thailändsk ägare som däremot mer än väl förstod det viktiga med det lokala, det engelska. Han var en väldigt omtyckt utländsk klubbägare i ett land där det inte alltid faller sig naturligt att tycka om sina utländska klubbägare. Han gjorde stora insatser för samhället i Leicester, investerade i klubben, och var alltid generös med människorna i och runt klubben. Han var på varje hemmamatch.

Matchen mot West Ham blev hans sista match. Helikoptern han haft för vana att ta från mittcirkeln på King Power Stadium till flygplatsen förolyckades, kraschade och brann strax utanför arenan. Vichai Srivaddhanaprabha tillsammans med fyra andra passagerare dog i kraschen. Det var hemska bilder där tack vare pilotens heroism ingen på marken kom till skada. Men Leicester är en klubb i sorg och Leicester är en stad i sorg.

ANNONS

Något säger oss omfattningen på reaktionerna om Vichai Srivaddhanaprabhas betydelse för Leicester, inte bara som ägare utan som människa. Massor av människor har samlats och hållit vaka utanför King Power Stadium, kondoleanser och blommor har samlats på en speciell minnesplats. Det kan inte råda någon tvekan om hur omtyckt han var hos alla, bland spelare, anställda och alla människor i klubben och i staden.

Det ligger kanske nära till hands att säga att den vackra sagan med Leicester dog tillsammans med Vichai Srivaddhanaprabha i helikoptern. Helikoptern som en slags metafor för 2010-talets Leicester. Men så är det naturligtvis inte. Allt det som Vichai Srivaddhanaprabha gav Leicester, det han gav till engelsk fotboll, lever vidare. Det är vad han lämnar efter sig, hans eftermäle och hans arv.

ANNONS

Detta skulle ha varit en blogg om Leicesters match i Ligacupen mot Southampton. Men den är nu inställd. Det är naturligtvis inte läge att spela fotboll i Leicester ännu. Det hade blivit en känslomässigt väldigt märklig match. Leicester är en stad och en klubb som fortfarande måste bearbeta det som hänt. Det är naturligtvis en traumatisk händelse, inte minst för de som faktiskt rent fysiskt bevittnade den.

Detta kunde ha varit en blogg om Claude Puels ställning som Leicesters manager. Om hur det ryktas om att han ska få sparken, om frostiga relationer med spelarna. Om hur Claude Puel är nästa manager att kämpa med att få Leicester att psykologiskt gå vidare efter ligatiteln. Hur åren efter ligatiteln till stor del har handlat om hur dess nyckelspelare en efter en har behövt bytas ut och att byta manager igen kanske är fel åtgärd.

ANNONS

Dessa frågor är plötsligt hopplöst inaktuella, eller åtminstone inte aktuella att ta tag i just i denna stund. Det må vara en tankegång som inte känns så lämplig att fundera över efter vad som precis hänt, men det är omöjligt att i det här läget och inom en nära framtid föreställa sig att Leicester skulle fatta några stora, avgörande personalbeslut av slaget att sparka sin manager. Dessa frågor ligger nu på is.

Leicesters alla problem de senaste åren med att dra ett streck för ligabragden och ge sig ut på ett nytt kapitel fick i och med olyckan ett drastiskt slut. Härifrån måste helt enkelt Leicester gå vidare. Livet påminde Leicester om den saken på det mest brutala sätt och tvingar dem att forma en framtid utan Vichai Srivaddhanaprabha. Men på en mycket starkare grund än innan han kom till klubben, och med mycket större drömmar.

ANNONS

Det är inte de stora sagorna som slutar med att alla lever lyckligt i alla sina dagar. De stora sagorna slutar alla bitterljuvt, med smolket i glädjebägaren och där lyckan har sitt ofrånkomliga pris. Leicester är den största sagan av dem alla i engelsk fotboll. Och Vichai Srivaddhanaprabha var författaren.

:::

LIGACUPEN, FJÄRDE OMGÅNGEN

Tisdag: Bournemouth vs Norwich City; Burton Albion vs Nottingham Forest; (Leicester vs Southampton). Onsdag: Arsenal vs Blackpool; Chelsea vs Derby County; West Ham vs Tottenham; Middlesbrough vs Crystal Palace. Torsdag: Man City vs Fulham.

Peter Hyllman

Tottenhams bästa säsongsstart är ändå deras värsta säsong

Peter Hyllman 2018-10-29 13:15

Tre poäng bättre än förra säsongen. Fyra poäng bättre än säsongen innan dess. Hela nio poäng bättre än för tre säsonger sedan. Vinner Tottenham mot Man City ikväll så inte bara passerar de Man City i tabellen utan går dessutom upp på tredjeplats i tabellen, på samma poäng som Chelsea på andra plats. Oavsett resultatet ikväll är det Tottenhams bästa säsongsstart under hela Premier League-eran, och naturligtvis betydligt längre tillbaka i tiden än så.

Inte så illa kan man tänka för ett lag som gör sin värsta säsong under Mauricio Pochettinos dryga fyra år som Tottenhams manager. Åtminstone om man får tro på Pochettino själv. Men frågan om bäst eller värst är inte rimligtvis enbart en fråga om poängantal i absoluta termer, utan om konkurrenskraft i relativa termer, och inte minst en fråga om humör och psykologi. Och det går inte att bortse från att Tottenhams svaga insats i Champions League har satt sin prägel på deras säsong.

Tottenham konkurrerar inte på samma nivå som Man City eller övriga storklubbar i Premier League, menar Mauricio Pochettino. Med vilket han inte specifikt syftade på lagets kvalitet utan på klubben som helhet. Klubben har ett annat fokus och andra prioriteringar än enbart att vinna matcher och vinna titlar. Det är uppenbart att det är i första hand arenafrågan som avses, vars försening ligger som en albatross runt halsen på Tottenham den här säsongen.

ANNONS

Det senaste beskedet är att Tottenham blir kvar på Wembley åtminstone året ut, och att nytt besked kommer i december. Det är knappast ovanligt att stora byggen blir försenade men kanske gjorde Tottenham misstaget att vara lite för ambitiösa och tidsoptimistiska i sin planering. De borde kanske ha räknat på två år istället för 15 månader. Alla förväntade sig att Tottenham skulle flytta in den här säsongen, och när förväntningar inte infrias uppstår en air av besvikelse.

Det säger ändå något om Tottenhams utveckling och styrka att de trots dessa rätt stora problem ändå presterar så bra resultat i ligaspelet. Vi ser kontinuerligt klubbar med i själva verket betydligt mindre problem prestera betydligt svagare med jämna mellanrum, såsom Arsenal, Man Utd och Chelsea. Alla förväntade sig redan förra säsongen att Tottenhams Wembleytillvaro skulle kosta dem mycket mer än vad det till sist gjorde. Den här säsongen är Wembleyvistelsen alltså helt oplanerad.

ANNONS

Addera skador till listan av besvär, utöver att många spelare har haft en lång VM-sommar bakom sig med minimal försäsong, samt asiatiska landslagsuppdrag, och Tottenhams start på säsongen blir inte mindre imponerande. Det här är en typ av besvär som vanligtvis får Chelsea att göra José Mourinho-säsonger, som får Arsenal att ramla ur Champions League, som får Man City att tycka att fjärdeplatser är kanon, och som får Man Utd att ligga närmare nedflyttning än ligatitlar.

Så visst går det att ha förståelse för att Tottenhams prestationer sviktar, även om de ändå har lyckats hänga med mycket väl i ligaspelet. De saknar knappast ursäkter om de skulle vilja tillgripa dem. Men vad som ändå är sympatiskt, och som sätter Mauricio Pochettino och Tottenham i bjärt kontrast till inte minst José Mourinho och Man Utd, är att de inte använder dessa ursäkter som ett slags cover för att de ändå förväntar sig mer av den här säsongen, att de är besvikna på sitt spel, att de ändå måste vinna matcher och vinna titlar.

ANNONS

Det större intrycket är att Mauricio Pochettino istället signalerar att han inte är nöjd med att Tottenham bara befinner sig där de nu är. Han vill se Tottenham utvecklas vidare och ta nästa steg i sin utveckling, och att göra klart med den nya arenan är den första och kanske enda stora punkten på den dagordningen. Det är en nödvändig signal, vi har sett vad som händer med klubbar som nöjer sig med att bara behålla sina positioner, snarare än att hela tiden sträva uppåt och framåt.

Visst är det också en markering att Tottenham som klubb måste matcha hans egna ambitioner. Inte minst aktuellt i dessa dagar då flera storklubbar åtminstone tittar sig om efter sina nästa managers. Pochettino saknar knappast alternativ om han så vill. Han är fortfarande en av Premier Leagues bästa managers, en manager som med rätta har placerats på samma nivå som exempelvis Pep Guardiola taktiskt och filosofiskt, om än inte med riktigt samma resurser och förutsättningar.

ANNONS

Pochettinos kanske största prov i sin managergärning äger däremot rum just nu. Han har skapat ett riktigt starkt lag med Tottenham, men just det laget känns som att det nog befinner sig i slutet av sin livscykel. Det är svårt att tillföra ett lag ny energi, att bygga ett nytt lag ovanpå resterna av det gamla och inleda en ny cykel. Få managers lyckas med detta, de som lyckas skriver ofta in sig i historien. Många managers bryr sig inte ens om att försöka, Pep Guardiolas lösning så här långt har t ex varit att byta klubb.

Möjligen är det ett alternativ som även Mauricio Pochettino till sist väljer. Möjligen blir han alltså kvar i Tottenham och försöker ta laget till nästa steg. Det stora klivet för Tottenham är självfallet att flytta in på sin nya arena, något som Pochettino själv menar att han kommer vara kvar för. Det lilla steget för Tottenham, för att komma från den här känslan att deras bästa säsongsstart under Pochettino ändå är deras värsta säsong, är att höja humöret runt laget och rensa luften från besvikelse.

ANNONS

Vad Tottenham behöver är den här stora vinsten som får den här säsongen att verkligen rulla igång, nitroxet i motorn. Och för närvarande finns ingen större vinst inom engelsk fotboll, kanske inte inom fotbollen över huvud taget, än att vinna mot Man City. Inte minst på hemmaplan. Även om det fortfarande bara är Wembley.

Peter Hyllman

Hörnan (#10): Arsenals vinstsvit är över - bra!

Peter Hyllman 2018-10-28 19:03

INTRYCK, UTTRYCK OCH AVTRYCK

(1) – Burnley. Visst finns det en risk att man har lite för höga förväntningar på Burnley efter förra säsongen. Att de skulle upprepa en sjundeplats och vara bäst av resten var kanske inte helt rimligt. Men riktigt så här illa borde det inte behöva se ut för Burnley. Att förlora med 0-4 hemma mot Chelsea vore en sak om det kändes som en engångsgrej, men Burnley har börjat plågas av riktigt dåliga resultat och prestationer. Detta trots att man inte spelar Europa League för övrigt, som ett inlägg i den debatten. Eller kanske snarare just därför? Väl värt att fundera på om Burnleys spelartrupp möjligen lider viss mental baksmälla av att inte ha tagit sig vidare i Europa när de ändå hade chansen. Till den soppan kan läggas att spelarna där kanske inte alls var på samma våglinje som Sean Dyche, vars inställning avslöjades i såväl ord som handling.

ANNONS

(2) – Huddersfield. Fortsätter att gå på mina efter mina, käftsmäll efter käftsmäll, och förlusten mot Watford med 0-3 var på intet sätt något undantag. Problemet är inte enbart förlusterna utan sättet som Huddersfield förlorar på, ett sätt som tyder på ett lag som är på god väg att tappa kontrollen över sig själva. Huddersfield har länge haft problem med anfallet, men nu är även försvarsspelet på väg att bryta samman. Det ställer stora och svåra frågor till Huddersfield för närvarande, vars moderna framgångar är så nära kopplade till David Wagner personligen. Ska man hålla kvar vid Wagner ”for better and for worse”, eller är skilsmässa den bästa vägen för alla?

(3) – Liverpool. Det var förvisso alltid en match Liverpool skulle vinna på förhand, men det var också en sådan här match som Liverpool förut också borde ha vunnit på förhand men lite för ofta misslyckades med att faktiskt vinna. Cardiff stretade emot hyfsat bra, åtminstone defensivt, men Liverpool är till sist alldeles för starka, har lite för många olika sätt att anfalla på och det slutar med en trots allt rätt bekväm seger. Det visar på ett skäl varför Liverpool kan utmana om ligatiteln den här säsongen, liksom det visar hur Jürgen Klopp ändå har förstärkt Liverpool under sina tre år som manager.

ANNONS

OMGÅNGENS VINNARE

Bournemouth. Lite mellan raderna så är även Bournemouth en av klubbarna som har gjort en överraskande bra inledning på säsongen, och ligger faktiskt sexa efter tio omgångar, vilket är ett rätt strålande facit. Bakom denna tabellplacering ligger ett antal imponerande segrar, och att vinna med 3-0 borta mot Fulham är ett alldeles utmärkt exempel på en sådan imponerande seger. Det blir spännande att se vad som händer med Bournemouth under resten av säsongen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Fulham. Givet att diskussionen redan innan matchen handlade både om Fulhams behov av att börja försvara sig bättre och om hur Slavisa Jokanovic behövde visa på förbättring om inte hans position skulle bli alltmer osäker, så var naturligtvis en 0-3-förlust på hemmaplan mot Bournemouth riktigt något som var att rekommendera på förhand. Icke desto mindre var det vad som skedde. Den som letar ljusglimtar påpekar att matchen ända in i sitt slutskede bara stod 0-1 och att det därefter var kontringar mot ett jagande Fulham som avgjorde matchen, fotbollens motsvarighet till mål i öppen bur. Den tristare sidan av samma mynt är att Fulham aldrig ens kändes riktigt nära att göra mål, att de trots sin offensiva fotboll ändå inte är särskilt farliga framåt.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Mathew Ryan, Brighton. Det brukar titt som tätt slängas ut ogrundade och ogenomtänkta påståenden om hur målvakter räddar poäng åt sina lag. Mathew Ryans match mot Wolves var ett exempel på en match där han som målvakt faktiskt vann matchen åt Brighton, kanske snarare än Glenn Murray som gjorde målet. Strålande målvaktsinsats av Ryan som gjorde en handfull fenomenala räddningar under matchen, särskilt under andra halvlek.

OMGÅNGENS MÅL

Roberto Pereyra, 1-0 Watford. Ibland är den bästa dribblingen att inte göra något alls med bollen utan bara fortsätta rakt fram. Roberto Pereyras solomål mot Huddersfield som gav Watford ledningen i första halvlek är ett utmärkt exempel på det. Driver bollen mot och in i Huddersfields straffområde med flera försvarare som så att säga lurar bort sig själva i tron att Pereyra ska ta ett skott eller göra en dribbling som han sedan ”inte” gör.

ANNONS

WTF!

Katastrof. Leicesters ägare som lämnar hemmamatcherna i sin helikopter har med tiden blivit en av ligans olika återkommande kultbilder. Igår kväll blev detta en bild av eld, sorg och förödelse när helikoptern kraschade och brann utanför arenan. Exakt vad som har hänt vet vi ännu inte. Vichai Srivaddhanaprabha köpte Leicester i början av 2010-talet och har varit ett av detta årtiondes finaste ägare av någon engelsk klubb, vars höjdpunkt naturligtvis var den bragdbetonade ligatiteln för drygt två år sedan. Han var på varenda match. Förhoppningsvis var inte matchen mot West Ham hans sista, men det är just nu svårt att föreställa sig något annat.

LOL!

Gracias. Låt gå för att Watford har gjort en stark säsongsinledning. Låt gå för att Watford precis har vunnit en match med 3-0. Låt gå för att det är varje managers uppgift, utom Mourinhos, att peppa och bygga sina spelares självförtroende. Men kanske led ändå Javi Gracia av ett svårt fall av Pepsk superlativitis när han efter matchen menade att Watford hade Premier Leagues bästa spelartrupp.

ANNONS

BTW…

Crystal Palace har gjort två mål totalt på Selhurst Park den här säsongen – båda på straff.

Borde inte Thibaut Courtois ha förstått att Chelsea var den enda garantin som fanns för att slippa José Mourinho och Antonio Conte i framtiden?

Tung match imorgon kväll mellan Tottenham och Man City.

Dyche out?

På något sätt var väl ändå Southampton mot Newcastle den här helgens allra mest givna 0-0-match.

Sex minuters tilläggstid på Old Trafford? Kom tillbaka Ferguson!

Arsenals vinstsvit är ett minne blott. Bra! Kan det vara slutsnackat om den och låta laget hålla fötterna på jorden istället.

Peter Hyllman

Har Crystal Palace lagt alla sina ägg i Wilfried Zahas korg?

Peter Hyllman 2018-10-28 06:00

Om Crystal Palace blir av med Wilfried Zaha så åker de ur Premier League! Om Crystal Palace lyckas behålla Wilfried Zaha så är de garanterade att hålla sig kvar i Premier League! Oavsett vilken vinkel på samma fråga man valde att ta så verkade alla vara rörande överens i somras att Crystal Palaces stora kupp på transfermarknaden inte var någon spelare de köpte, utan spelaren de lyckades behålla – Wilfried Zaha!

Wilfried Zahas kvalitet och kapacitet de senaste säsongerna i Premier League och för Crystal Palace kan knappast ifrågasättas eller kritiseras. Han har varit en av ligans mest kreativa och produktiva offensiva spelare. Han har i långa stunder mer eller mindre burit Crystal Palace på sina axlar. Det är knappast någon tillfällighet att de största klubbarna återigen har börjat rycka i honom, eller att Crystal Palace slagit dövörat till.

Frågan är om det ligger en risk i det där för Crystal Palace. Att de har övertygat och intalat sig själva så noga att Wilfried Zaha håller dem kvar i Premier League att de nu när de har lyckats behålla Wilfried Zaha i klubben medvetet eller omedvetet tänker att det ska ordna sig av sig självt, och glömmer bort att alla andra delar av laget måste fungera och utvecklas de med.

ANNONS

Den första faran är självfallet att laget som helhet och övriga spelare i laget antingen slappnar av och tror allt ordnar sig, eller att de rent mentalt ser det som en möjlighet att själva undfly ansvaret för lagets prestationer, och så att säga gömma sig bakom Wilfried Zahas ansvar. Det spelar naturligtvis ingen som helst roll hur bra Zaha än är om övriga spelare i laget springer och gömmer sig.

Den andra faran är rent taktisk om Crystal Palace blir alldeles för ensidigt med att allt spel och alla chanser ska gå genom Wilfried Zaha. Det är naturligtvis lätt hänt när Zahas betydelse för laget är så uttalad. Men blir det på det viset så ökar också risken för att motståndarna läser sönder Crystal Palace, och mycket lättare lyckas neutralisera det hot som Wilfried Zaha faktiskt utgör, eftersom han blir det enda hotet.

ANNONS

Den tredje faran är om Wilfried Zaha själv drabbas negativt av att få en så central plats i Crystal Palaces lag och taktik. Att mer eller mindre framställas som ensam garanti för att en hel klubb ska hålla sig kvar i Premier League riskerar naturligtvis innebära en massiv press på vilken som helst spelare. Det är väl tveksamt om någon spelare i världen hade hanterat den pressen, åtminstone i ett sådant lag. Matthew Le Tissier kanske.

Det finns vissa tecken hittills den här säsongen att detta faktiskt riskerar vara fallet för Crystal Palace och Wilfried Zaha. Laget flirtar med nedflyttningsstrecket, med endast två segrar på nio matcher, mot Fulham och Huddersfield. Däremot sex förluster, varav tre förluster i de tre senaste matcherna, mot inte överdrivet hårt motstånd. Trots ett relativt bekvämt spelschema ser det alltså svettigt ut. Nu väntar Arsenal.

ANNONS

Det finns definitivt tecken som tyder på att Wilfried Zaha har det hett om öronen. Han klagar tämligen öppet på att motståndarna medvetet riktar in sig på honom, och många gånger med enligt honom otillåtna medel. Någon måste bryta benet på mig för att jag ska få straff, har han själv uttryckligen sagt, samtidigt som andra sidan kritiserar Zaha för att filma och överdriva alldeles för mycket.

Crystal Palace tar definitivt sin stjärnspelares sida i frågan, och har till och med tagit det så långt att de skrivit till Premier League med kravet att Wilfried Zaha skyddas som spelare. Vilket möjligen visar två saker. Dels att de upplever att Zaha inte lyckas få det utrymme på planen han behöver. Dels att bevakningen och behandlingen av Zaha är något som definitivt blivit ett störningsmoment för dem, och för honom.

ANNONS

Självfallet får Wilfried Zaha en rätt tuff behandling på fotbollsplanen, men det kan vare sig komma helt oväntat eller vara något han är obekant med. Även om han säkert inte helt saknar skäl för sina synpunkter måste han rimligtvis fråga sig själv om det inte också är något av ett svaghetstecken att så tydligt visa att det är något som stör honom. Det lär knappast fungera som något annat än uppmuntran för motståndarna att fortsätta.

Framför allt visar det kanske att Wilfried Zaha inte är helt tillfredsställd med situationen så som den är i Crystal Palace för närvarande. Missnöje kan uttryckas på många olika sätt, men kanske är det lättare att sura till på tuff bevakning och att domarna inte hjälper till, än på vad som kan vara det underliggande problemet, att egenhändigt förväntas rädda Crystal Palace inte är ett kul gig. En harmonisk spelare tenderar att gilla läget, inte klaga.

ANNONS

Det vore förvisso ett svårslaget rekord i både trasslig logik och baksätesförande att nu påstå att Crystal Palace på något sätt hade tjänat på att sälja Wilfried Zaha i somras. Men vad man kanske måste säga är att Crystal Palace kan ha lagt så mycket energi och resurser bara på att behålla Zaha, och fäst så stor vikt vid just den enda saken, att de kan ha lagt för lite tid på andra men kanske lika viktiga aspekter på att utveckla laget.

En sådan aspekt, kanske den främsta aspekten, är att Crystal Palace helt enkelt gör alldeles för få mål och har alltför få chanser på mål. Bara Huddersfield har gjort färre mål än Crystal Palace hittills den här säsongen, där snittet ligger på cirka ett mål varannan match, och absurt nog har Crystal Palace ännu inte lyckats göra ett enda mål den här säsongen hemma på Selhurst Park.

ANNONS

Den statistiken håller naturligtvis inte över en hel säsong för ett lag som vill hålla sig kvar i Premier League, och det är något Crystal Palace måste lyckas ändra på. De har ett stort prov framför sig redan den här dagen då Crystal Palace tar emot Arsenal hemma på Selhurst Park. Tufft motstånd naturligtvis, men kan Crystal Palace göra mål på Arsenal, än hellre vinna mot Arsenal på Selhurst Park, vore det ett bra sätt att få igång säsongen på.

Orsaken till Crystal Palaces anfallsproblem är att de saknar en effektiv central anfallare. Varken Christian Benteke eller Jordan Ayew har presterat konsekvent bra matcher för Crystal Palace. Den här säsongen har Roy Hodgson använt sig av Wilfried Zaha och Andros Townsend som anfallspar. Båda spelarna är snabba och tekniska, men båda tenderar även dra sig mera utåt i planen, vilket gör laget för tunt inne i straffområdet.

ANNONS

Något som naturligtvis bådar gott för Arsenal den här dagen. Liksom det bådar illa för Crystal Palace både i den här matchen och under säsongen som helhet. Är det här dagen då Crystal Palace och Roy Hodgson hittar en lösning på detta problem, eller kommer de fortsätta reducera sig själva till förhoppningen om att Wilfried Zaha mer eller mindre ensam kommer lyckas hålla dem kvar i Premier League?

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#15): Norwich tar rygg på toppen!

Peter Hyllman 2018-10-27 20:28

KANON

Norwich. Raska steg upp mot tabelltoppen för Norwich som fortsätter vinna, den här gången hemma på Carrow Road mot Brentford. Det är jämnt i tabellen, för att uttrycka saken mycket milt, men Norwich ger allt tydligare indikationer på att de kommer i alla fall vara med i snacket om uppflyttning den här säsongen. Laget ser betydligt bättre ut i försvarsspelet, inte minst på fasta situationer, än vad det gjorde i början av säsongen. Det ropas inte längre på Daniel Farkes avgång.

Millwall. Alla hatar dom, men det skiter dom i! Det ligger ändå något i det där, för det är inte svårt att tänka sig att alla andra lag i Championship hatar Millwall, eller åtminstone hatar att möta Millwall. Ett riktigt jobbigt skitlag att möta i sina stunder, som med en på alla sätt rätt enkel fotboll alltid lyckas göra livet svårt för motståndarna. De flesta ser nog gärna att Millwall återvänder till League One, men inte mycket tyder på att så faktiskt blir fallet. Inte minst en vinst mot Ipswich med 3-0.

ANNONS

Nottingham Forest. Kanske var det en match som passade Nottingham Forest rätt bra trots allt, på bortaplan mot ett bollförande Leeds som gärna anfaller. Det gav Forest möjlighet att ligga lågt, kontraslå och sikta på fasta situationer. En fotboll som ligger Aitor Karanka rätt varmt om hjärtat. Märkligt ibland så här långt att följa Nottingham Forest den här säsongen, då de misslyckats med att vinna matcher som de verkligen borde ha vunnit, samtidigt som de är fullt kapabla att vinna matcher av den här svårighetsgraden. Även om de, precis som i den här matchen, fortsätter att tappa mängder av poäng både från ledning och i matchernas slutminuter.

KALKON

Ipswich. Ja, suck, det är inte lätt att vara Ipswich. Resultaten fick dem att sparka Paul Hurst och den första matchen utan honom slutar med en 0-3-smocka inte mot någon av seriens tungviktare, utan mot Millwall. Ljuset i mörkret för Ipswich är kanske att det ändå sker innan de formellt har installerat sin nya manager Paul Lambert, så det här var väl ändå att betrakta som en slags övergångsperiod.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Sheffield United 4-2 Wigan. Många mål och ruggigt svängig match på Bramall Lane. Inleddes med ett sjävmål innan Wigan kvitterade. Chanser skapades åt båda håll och i stor mängd, men allra flest åt Billy Sharp som med tre mål i rad placerade matchen ur Wigans räckhåll. Joe Garner snyggade till siffrorna för Wigan mot slutet av matchen.

OMGÅNGENS SPELARE:

Billy Sharp, Sheffield United. Hattrick på den här killen och således matchvinnare för Sheffield United mot Wigan. Så här långt har Sharp en mycket bra säsong, och det kommer så klart inte som någon överraskning för någon som har följt Sharps målskytte de senaste åren. Kan visa sig bli tungan på vågen för Sheffield United i kampen om uppflyttning.

BTW

Säcken. Börjar bli den tiden på året. Ipswich har redan sparkat sin manager. Dito Aston Villa. För stunden låter det som att Bolton ligger närmast att sparka Phil Parkinson.

ANNONS

Frank. –ly my dear, det här har ju inte alls börjat bra för Thomas Frank i Brentford som nu bara har förlorat sedan Aston Villa lite ogemytligt norpade Dean Smith av dem.

Steve. QPR har nu hållit nollan i fyra av sina fem senaste matcher, och totalt på dem bara släppt in ett enda. Inte Schteve, Steve!

RESULTAT:

QPR 1-0 Aston Villa; Middlesbrough 1-1 Derby County; Birmingham 3-1 Sheffield Wednesday; Bolton 0-1 Hull City; Bristol City 0-1 Stoke; Millwall 3-0 Ipswich; Norwich City 1-0 Brentford; Preston North End 1-1 Rotherham; Sheffield United 4-2 Wigan; Swansea 2-0 Reading; West Brom 1-1 Blackburn Rovers; samt Leeds 1-1 Nottingham Forest.

EFL

Peter Hyllman

Fulhams fotboll gör dem populära men inte effektiva

Peter Hyllman 2018-10-27 06:00

Det saknas knappast statistik som visar på Fulhams problem. Laget har redan släppt in 25 mål på nio omgångar, vilket är sex mål fler eller cirka 30% mer insläppta mål än tvåan i den tveksamma tabellen. Räknenissarna har redan knackat fram att om Fulham fortsätter släppa in mål i samma takt kommer de släppa in 105-106 mål den här säsongen, vilket skulle slå det gamla rekordet för antal insläppta mål under en säsong om 38 matcher med 16-17 mål.

Ändå gör siffrorna inte riktigt Fulhams försvarsspel rättvisa. En full förståelse för själva bedrövligheten i Fulhams försvarsspel framgår av två saker. Dels att Fulham i endast en enda match av hittills nio spelade ligamatcher har släppt in färre än två mål, och att Fulham hittills inte har hållit nollan en enda gång. Dels att Fulhams försvarsspel i själva verket inte ser ut att bli bättre, utan genomsnittet insläppta mål per match är under de tre senaste matcherna fyra mål per match.

Slutsatsen är enkel och rättfram: Fortsätter Fulham försvara sig på detta sätt så kommer de åka ur Premier League! Frågeställningen som följer på denna slutsats är mer besvärlig att ge ett enkelt och rättframt svar på: Kan Slavisa Jokanovic organisera ett bättre försvarsspel åt Fulham?

ANNONS

Fulham var ett av Football Leagues absolut bästa lag förra säsongen. Något som slutade med att de vann playoff-finalen mot Aston Villa och gick upp i Premier League. Det pratades mycket om Fulhams styrkor, deras kreativa, konstruktiva och inte minst offensiva fotboll. De pratades i det avseendet om med samma entusiastiska och lysande ordalag som framför allt Wolves. Det var samtidigt ingen hemlighet vad som också var Fulhams relativa brist eller svaghet under säsongen – försvarsspelet.

Fulham var otroligt skickliga med bollen i sitt eget bollinnehav, produktiva och effektiva framåt, men många gånger också väldigt sårbara när motståndarna lyckades attackera dem. Fulham lyckades bli uppflyttade till Premier League, men det vore fel att påstå att dessa brister inte kostade Fulham under säsongen. Den förväntade kostnaden var ändå lägre i Football League än i Premier League, där både motståndarnas anfall är bättre och deras försvarsspel svårare att forcera.

ANNONS

Den förväntade kostnaden för ett bristfälligt försvarsspel var alltså betydligt högre i Premier League. Ändå är det svårt att säga vad exakt Fulham egentligen har gjort för att förstärka sin backlinje. Fulham investerade drygt £80m i spelartruppen under sommaren, men inte någon större andel av dessa pengar på backlinjen. Betoningen på värvningarna låg på det offensiva. Defensivt köptes Alfie Mawson från Swansea, Calum Chambers och Tim Fosu-Mensah lånades in. Samtidigt såldes Ryan Fredericks till West Ham.

Försvarsspelet handlar däremot om så mycket mer än enbart vilka spelare som ingår i backlinjen. Det är ett kollektivt arbete som innefattar hela laget. Men alldeles för ofta blir Fulhams försvar och backlinje fullständigt utelämnade på planen. Inte minst i de tre senaste matcherna har motståndarna gång på gång kunnat utnyttja skrämmande ytor framför Fulhams backlinje, och ständigt kunna utmana isolerade försvar, i synnerhet från respektive kant. Målen har rasslat in i snabb takt.

ANNONS

Slavisa Jokanovics grepp hittills verkar ha varit att dubbla ned på Fulhams offensiv, och skicka fram laget ännu mer i planen. Det verkar emellertid ha förvärrat problemen ytterligare, med alltför många spelare som enbart tillåts tänka framåt i planen samtidigt som alldeles för få tänker bakåt. Jokanovic verkar emellertid inte se Fulhams defensiva problem som en taktisk fråga utan mer som en personalfråga, han har hackat och skiftat i backlinjen många gånger, vilket i sig kanske förvärrar det hela.

Just den frågan om perspektiv, att se det som en fråga om att ha rätt spelare snarare än som en taktisk fråga, gör att det är i högsta grad befogat att frågan ställs om Slavisa Jokanovic är rätt manager för ett Fulham som vill hålla sig kvar i Premier League, och som väl knappast heller kan förvänta sig annat efter att ha investerat £80m i somras. Allra minst måste frågan ställas hur så mycket pengar kan spenderas och trots det inte ha rätt spelare. Men taktiken är därefter den oundvikliga följdfrågan.

ANNONS

Kan Slavisa Jokanovic skifta eller åtminstone justera sitt perspektiv? Det är en förvisso allt annat än självklar bedömning Fulham måste göra. Jokanovic kan knappast kategoriseras bland så kallat pragmatiska managers, utan han har sin egen tämligen tydliga syn på hur han vill spela fotboll, och detta är till och med uttalat. Vad man alltså kan undra är om denna spelidé håller med Fulham i Premier League, om spelarmaterialet räcker till för att genomföra den, samt hur mycket flexibilitet den faktiskt innehåller.

Fulhams offensiva fotboll har å ena sidan gjort dem populära, självfallet inte minst bland mer neutrala följare, men den har å andra sidan inte gjort dem effektiva, så här långt alltså tvärtom. Något som rimligtvis oroar inte bara Fulhams klubbledning utan även klubbens egna supportrar, som naturligtvis fäster lite större vikt vid Fulhams Premier League-status än vad experter och sofftyckare gör i största allmänhet. För dem är det bara underhållning. För Fulham är det mycket viktigare än så.

ANNONS

På så vis är det inte märkligt att Slavisa Jokanovic för närvarande är den manager i Premier League som omges av mest tydliga rykten om att vara på väg att få sparken. Det är möjligen märkligt på så vis att få andra managers i Premier League gick in till säsongen med ett starkare förtroendekapital än Jokanovic, givet att han faktiskt med relativt små medel tagit klubben upp i Premier League. Men utan att oktober är helt och hållet slut så verkar nu det mesta av det förtroendekapitalet vara förbrukat.

Hans konto kan förvisso fyllas på om Fulham lyckas vinna dagens närmare måste-match hemma på Craven Cottage mot Bournemouth. Många menar att det är de två kommande matcherna innan landslagsuppehållet, först mot Bournemouth och därefter Huddersfield, som kommer avgöra Slavisa Jokanovics närmaste framtid. Samma sak gäller däremot för dessa båda matcher som för säsongen som helhet: Fortsätter Fulham försvara sig på samma sätt som förut så kan de inte vinna dessa båda matcher!

ANNONS

Fortsätter Fulham försvara sig på detta sätt så kommer de åka ur Premier League. Men i så fall är knappast Slavisa Jokanovic längre deras manager. Det är så klart en intressant fråga vem som skulle kunna tänkas ta över Fulham under säsongen. Det finns ju ett antal rätt trista svar på den frågan, liksom det finns några spännande svar.

Peter Hyllman

QPR har hittat formen igen med Steve McClaren

Peter Hyllman 2018-10-26 18:00

När baklängesmålen började ramla in ett efter ett mot West Brom i augusti var det nog många som befarade att QPR:s säsong var på väg att gå riktigt illa. Det blev sju mål i baken den gången, det var en i fyra raka förluster på QPR:s första fyra ligamatcher. Att QPR riskerade nedflyttning till League One började ses som en realitet och beslutet att anställa Steve McClaren framstod som alltmer märkligt.

McClaren har inte haft någon lycka i England sedan han tog på sig jobbet som Englands förbundskapten och gjorde fiasko. Trots att han tillbringade några framgångsrika år i Holland och Tyskland därefter var det ett stigma som förföljde honom när han återvände till engelsk fotboll. Det är ett stigma som hans olika perioder i Nottingham Forest, Derby County och Newcastle mest har förvärrat.

Alltså fanns det på goda grunder skäl att vara skeptisk när QPR omedelbart efter förra säsongen meddelade att de precis anställt Steve McClaren som sin nye manager, efter att någon vecka tidigare ha gett Ian Holloway sparken. Det kändes, med all rätt, som ett tämligen oinspirerat val av manager. Ett av de här lite typiska managernamnen som brukar ryckas fram av den engelska fotbollens mer idélösa klubbar.

ANNONS

QPR:s inledning på säsongen bekräftade den här uppfattningen. Men det visade sig också att det kanske var för tidigt att avfärda Steve McClaren. Resultaten skulle vända för QPR som tog tio poäng på sina fyra nästa matcher. Två förluster därefter har sedan följts upp av ännu en svit om tio poäng på fyra förlustfria matcher. Och efter en imponerande 3-0-vinst mot Sheffield Wednesday senast har optimismen verkligen börjat omge laget.

20 poäng på 14 matcher har lyft QPR upp till mitten av tabellen, men desto mer talande upp till bara några få poäng från playoff-strecket. Nu är Football League denna säsong av karaktären att tabellplaceringar kan skifta vilt från vecka till vecka, så jämn och oviss är serien, men resultaten har hur som helst för första gången på ett bra tag fått QPR att börja blicka uppåt snarare än att räddhågset snegla nedåt i tabellen.

ANNONS

Det kan diskuteras vad Steve McClaren har gjort för att åstadkomma denna förändring med QPR. Spelarna pratar själva om ett större självförtroende och om att laget har jobbat väldigt hårt på träning, inte minst med försvarsspelet. Och det verkar onekligen ha gett ett gott avtryck, givet att QPR på de fyra senaste matcherna bara har släppt in ett enda mål. Försvarsspelet har varit grunden för QPR:s framgångar.

Det där låter så klart lite märkligt givet att West Brom har släppt in 19 mål redan den här säsongen, det vill säga nästan 1,5 mål per match, och dessutom tappade in sju mål mot West Brom. Men delvis därför faktiskt. 13 av de där 19 insläppta målen kom under QPR:s fyra första matcher, endast sex mål har släppts in på resterande tio matcher. QPR har samtidigt hållit nollan i sex av dessa tio matcher.

ANNONS

En förklaring ligger i att QPR inledde säsongen med ett väldigt tunt försvar. Under augusti gjorde däremot Steve McClaren ett antal värvningar till den egna försvarslinjen och förstärkte med Angel Rangel från Swansea, Geoff Cameron från Stoke och Toni Leistner från Union Berlin. Värvningar som har gett QPR:s backlinje ett helt annat djup, styrka, stadga och stöd. Lägg därtill Joel Lynch som redan fanns i klubben.

Framför allt värvningen av Toni Leistner framstår som ett tidigt genidrag i Steve McClarens tid i QPR. Han har i Leistner inte bara värvat vad som framstår som en mycket stabil mittback utan därtill en ledare på planen och i omklädningsrummet. Att som helt ny i såväl klubb som liga ändå utses till kapten hör kanske inte till vanligheterna, men Leistner har alltså tagit över kaptensbindeln i QPR, med skönjbar effekt.

ANNONS

En av de mer markanta skillnaderna mellan QPR den här säsongen och QPR förra säsongen är att QPR nu framstår som ett betydligt mer erfaret fotbollslag. Ian Holloway spelade många unga spelare, vilket hade sina fördelar men som också gjorde laget något ojämnt i sin prestation. Steve McClaren har rekryterat erfarna Football League-spelare. Utöver redan nämnda försvarare, även t ex Nahki Wells och Tomer Hemed offensivt.

På så vis har Steve McClaren förstärkt både backlinje och anfall genom några rätt smarta värvningar. Mittfältet var inte i samma behov av förstärkning då QPR där redan hade några av seriens bästa spelare i Massimo Luongo, Luke Freeman och Josh Scowen. Vad McClaren har lyckats där är att med ett 4-4-1-1-system ha hittat rätt balans mellan försvar och anfall, och därmed börja få ut maxprestationer från dessa spelare.

ANNONS

En mer övergripande åtgärd som Steve McClaren har vidtagit är att minska antalet spelare i truppen. Något som frigör löneutrymme men som också låter McClaren arbeta med färre spelare och innebär att dessa spelare får spela mer regelbunder för QPR, vilket har förbättrat lagets prestation och samspel. En risk är självfallet en större känslighet för skador, men McClaren har uppenbarligen vägt fördelarna mot denna nackdel.

En mindre spelartrupp och en högre betoning på mer erfarna spelare innebär så klart att det blir tuffare för yngre spelare att slå sig in i QPR:s a-lag. Motargumentet är att de nu inte tvingas ta ett ansvar i laget de ännu inte är mogna för. Helt tomt på unga talanger är det däremot inte i QPR där framför allt Ebere Eze har imponerat i en offensiv kreativ roll på QPR:s mittfält. Allmänt ansedd som QPR:s främsta talang på många år.

ANNONS

Det ska inte ställas alltför höga förväntningar på QPR den här säsongen. Konkurrensen i Football League är stenhård. Men från att ha fruktat nedflyttning har QPR åtminstone skäl att kunna sikta mot den övre halvan och eventuellt, längre fram, till och med en playoff-plats om allt vill sig väl. Det är en positiv utveckling och det är en utveckling vars främsta arkitekt är Steve McClaren.

En utveckling som QPR garanterat siktar på att fortsätta ikväll hemma mot Aston Villa, i vad som helt säkert kan bli en riktigt bra och spännande fotbollsmatch.

Peter Hyllman

Mer eller mindre troligt med saudiskt ägd engelsk klubb?

Peter Hyllman 2018-10-26 10:00

Abu Dhabi äger sin fotbollsklubb, eller rättare sagt ett globalt nätverk av fotbollsklubbar, även om det är självklart och uppenbart att det är Man City som på alla sätt är sylten i deras blåbärsmuffins. Qatar äger på motsvarande sätt sin fotbollsklubb i form av PSG. Det har på något sätt känts som föga mer än en tidsfråga innan Saudiarabien skulle ge sig in i den leken även de som dess tredje stora spelare.

Kanske var det ett ofrånkomligt steg i utvecklingen ända sedan klubbarna lät sig köpas av företag, som såg det som ett utmärkt sätt att göra reklam för sig själva på, att det skulle sluta med att klubbar av i princip samma skäl skulle börja köpas av nationalstater. Inte för att företag alltid är oskyldiga som lamm, men deras intressen är rent kommersiella. Med nationalstater blir skalan snabbt en helt annan, med helt andra moraliska frågetecken.

Och om inte den saken var tydlig redan förut så har det blivit övertydligt i och med styckmordet på den saudiarabiske journalisten Jamal Khashoggi, som förfärat världen och försatt Saudiarabien i politiskt nödläge. Mordet är direkt kopplat till den saudiske kronprinsen Mohamed Bin Salman, allmänt ansedd som modernist och reformator av Saudiarabien. Vilket visar hur i bästa fall naivt det kan vara att blint svälja sådana epitet.

ANNONS

Saudiarabien har redan gett sig in i världsfotbollen. Det är bland andra de som finansiellt ligger bakom FIFA:s planer på ett VM för klubblag. Deras satsning ingår som en del i landets större grepp under begreppet ”Vision 2030”, en nationell strategi för att göra Saudiarabien mindre beroende av olja, och istället rikta in sig på viktiga tjänstesektorer som utbildning, underhållning och turism. För detta behövs kulturell legitimitet.

Alltså har det känts som lite av en tidsfråga innan Saudiarabien skulle ta steget fullt ut och överta ägandet av en fotbollsklubb, precis som Abu Dhabi och Qatar har gjort före dem. De har redan nämnts som potentiella köpare av ett antal klubbar. För bara någon vecka eller två sedan gick rykten om att de skulle köpa Man Utd, rykten som förvisso visade sig utan grund och kanske mest var ett sätt att associera till mordskandalen.

ANNONS

Här är självfallet frågan, och den kan självfallet anses som fullständigt marginell i relation till den betydligt större frågan, men nu är detta trots allt en blogg om fotboll, om det i och med mordet på Jamal Khashoggi och den politiska kris detta har försatt Saudiarabien i har blivit mer eller mindre sannolikt att Saudiarabien köper en engelsk fotbollsklubb?! Är det helt enkelt mer läge eller mindre läge för detta nu än förut?

Å ena sidan, givet att syftet med att äga en klubb i huvudsak är att främja landets kulturella legitimitet och ekonomiska intressen, så är det naturligtvis en incident som gör behovet av detta mer akut och omedelbart än kanske någon gång tidigare. Å andra sidan innebär naturligtvis incidenten även att det vore mer kontroversiellt än kanske någon gång tidigare för Saudiarabien att köpa en (engelsk) fotbollsklubb.

ANNONS

Förut hade det varit formellt svårt för Premier League att motsätta sig ett saudiarabiskt ägande av en av sina klubbar, men sedan något år tillbaka har deras regelverk för ägare och ledning uppdaterats med förbehållet att Premier League kan blockera nya ägare som har ”engaged in conduct outside the UK that would constitute an offence if such conduct had taken place in the UK, whether or not such conduct resulted in a conviction.”

Regelverket saknar inte rent praktiska problem. För det första syftar det förmodligen enbart på finansiellt uppförande, knappast på värre saker som mord. Regelverket är framför allt tänkt att skydda engelska klubbar från ägare som placerar dem i finansiella besvär, inte i moraliska besvär. För det andra skulle naturligtvis det formella ägandet av en klubb särkopplas från själva staten eller dess kronprins, som vi ser i andra klubbar.

ANNONS

Moraliskt uppstår många frågetecken med så kallade statsklubbar. Rent fotbollsmässigt kan de däremot innebära både ett rejält omruskande av rådande konkurrensläge i varje given liga och direkt eller indirekt en kvalitetsökning. Som vi har sett med både PSG och Man City för övrigt. Möjligen till ligans nackdel i Ligue 1 eftersom där saknas rimliga motvikter, men definitivt till ligans fördel i Premier League där motvikter finns i mängd.

Alltså vore det på samma gång problematiskt och produktivt att se en engelsk klubb få saudiarabiskt ägande. Åtminstone produktivt i den utsträckning det innebär ett köp av någon klubb för närvarande utanför de redan etablerade sex storklubbarna. Att t ex bara köpa Man Utd skulle inte väsentligen påverka konkurrensläget i Premier League. Att däremot köpa exempelvis Newcastle skulle kunna ha mycket stor påverkan.

ANNONS

Problemet och invändningarna är naturligtvis i första hand moraliska, inte finansiella, även om det som alltid säkert skulle leda till sura miner hos andra klubbar vars situation skulle bli mer utsatt. Samtidigt innebär Premier Leagues regler kring financial fair play ändå en viss begränsning och att en ny klubb inte har riktigt samma möjlighet till omedelbara sjumilakliv som vi redan har sett med Chelsea och Man City.

Detta skulle möjligen kunna verka avkylande på eventuellt saudiarabiskt ägande av en engelsk klubb. Samtidigt är det att ge regelverket alldeles för mycket tilltro att inbilla sig att en sådan klubb ändå inte inom en rimlig tidsperiod skulle vara en ny maktfaktor på den engelska fotbollens högsta nivå. Vad det sedan skulle innebära för klubbens och för Premier Leagues moraliska kapital är en annan fråga.

ANNONS

Dock ingen oviktig fråga.

Peter Hyllman

Ipswich tryckte på panikknappen!

Peter Hyllman 2018-10-25 23:12

Marcus Evans, Ipswichs ägare, den 30 maj, 2018:

”We are looking to build on the club’s history of playing an attractive, winning style of football; developing youth through our academy and getting the most out of every player we have here. Paul ticks all the boxes when it comes to these key attributes.”

Marcus Evans igen, 148 dagar senare, den 25 oktober, 2018:

“I am actively looking to appoint a new manager as soon as possible with experience, who will embrace the long term vision we all have for the Club and who can deliver the success that every Ipswich Town supporter craves.”

Det tog Ipswich Town lite drygt två månader att göra klart med anställningen av Paul Hurst som deras nye manager, hämtad från Shrewsbury. Det tog inte ens Ipswich fem månader, och bara 15 matcher av säsongen, att därefter sparka Paul Hurst. Detta stod klart tidigare under dagen då Ipswich bekräftade att de efter en tids spekulationer har beslutat sig för att göra sig av med Paul Hurst.

ANNONS

Vän av ordning kan kanske känna att de båda uttalandena av Marcus Evans känns rätt liknande till sin karaktär, vilket möjligen leder till den något infama frågan att om det nu gick åt helvete första gången, vad är det egentligen som säger att det kommer gå så mycket bättre andra gången? Inte minst de som kritiserade beslutet att sparka Mick McCarthy har väl med detta fått vatten på sin kvarn.

Det blev snabbt rätt uppenbart att Ipswich, Marcus Evans och Paul Hurst helt enkelt gick in i sitt samarbete med olika förväntningar. Det går mer eller mindre att läsa mellan raderna i Evans båda uttalanden. Det första uttalandet innehåller referenser till att utveckla egna, unga spelare samt göra det mesta av de spelare Ipswich har. Vilket är rätt vanligt kodspråk för att nu tänker det nog inte spenderas så mycket mer.

ANNONS

Något som verkar ha gått Paul Hurst förbi, som rätt tidigt började muttra om att han förväntade sig att Ipswich skulle vara bättre än vad de var. Det hjälpte helt säkert inte att Ipswich valde att sälja viktiga spelare som Adam Webster, Martyn Waghorn och Joe Garner. Men det går även att spåra i Evans andra uttalande med implicita hänvisningar till bristande erfarenhet och förmåga att acceptera klubbens långsiktiga vision.

Något Paul Hurst således inte hade eller riktigt ville, med andra ord. Man kan så klart tycka att det borde väl inte precis ha varit så svårt att lista ut för Marcus Evans och för Ipswich redan från början. Hursts erfarenhet kan knappast ha kommit som någon större överraskning för Ipswich eller Marcus Evans så här i oktober. Köpte inte Hurst klubbens vision borde det ha framgått i somras, alternativt var inte Evans själv helt rak.

ANNONS

Men i slutänden är det kanske Marcus Evans tredje lilla känga till Paul Hurst som är den avgörande. Nämligen det där med att kunna leverera framgång, det vill säga resultaten som alls icke har gått Ipswichs väg. För det är väl i slutänden där skon klämmer, det faktum att Ipswich ligger sist i tabellen och första gången på 60 år faktiskt riskerar att åka ned i den engelska tredjedivisionen.

Alltså vänder sig Ipswich och Marcus Evans till Paul Lambert som ny manager. Det är inte helt bekräftat ännu men det mesta tyder på att så blir fallet. Vilket även passar ihop med att Evans sägs ha letat efter ny manager i flera veckor. Lambert måste alltså rimligtvis anses motsvara Evans uttryckta nya kriterier för sin manager – erfarenhet, acceptans av klubbens långsiktiga vision, samt förmåga att producera resultat.

ANNONS

Helheten är inte särskilt svår att genomskåda. Ipswich valde att göra en satsning på en av de mer framstående managers från de lägre divisionerna, och slog därmed själva lite på trumman om att vilja satsa långsiktigt. Resultaten håller inte alls från första början och det kortsiktiga hotet om nedflyttning väger tyngst. Det långsiktiga valet av manager ersätts av en mer kortsiktig brandsläckare till manager i form av Paul Lambert.

Ipswich har alltså i någon mening valt att trycka på panikknappen, mer eller mindre oavsett hur Ipswich och Marcus Evans väljer att formulera eller skönmåla det hela. Det behöver inte vara fel beslut. Det mesta tydde på att Paul Hurst helt enkelt var en anställning som gick snett. Det betyder inte att det var fel i sig att satsa på Hurst som manager, men man måste undra vad det egentligen var man kom överens om.

ANNONS

Om Paul Lambert kan två saker konstateras. För det första att han anställdes av Stoke som deras brandsläckare mot nedflyttning förra säsongen, men misslyckades med att rädda dem kvar i Premier League. För det andra att Lambert har ett förflutet i Norwich, händelsevis Ipswichs allra värsta East Anglia-rivaler. Räkna med att det inte precis kommer hållas till hans fördel om han inte rätt snabbt lyckas vända Ipswichs resultat.

Får vi se ett tredje uttalande av Marcus Evans om några månader?

Peter Hyllman

De åtta största hoten mot att Chelsea vinner Europa League

Peter Hyllman 2018-10-25 10:45

Europa League rullar vidare med sin tredje gruppspelsomgång ikväll. Såväl Arsenal som Chelsea ser ut att ta sig igenom gruppspelet mest som en slags formalitet, det vill säga precis som väntat. Arsenal beger sig ikväll till Lissabon för att spela sin på pappret tuffaste match i gruppen, mot Sporting. Chelsea å sin sida tar emot BATE Borisov hemma på Stamford Bridge, vilket borde vara en något lättare uppgift.

Det vore knappast att överdriva att säga att Europa League i praktiken startar för både Arsenal och Chelsea under våren, det vill säga från och med slutspelet. Det är i själva verket från och med då som Europa League går in i ett skarpt läge för dem, det vill säga när matcherna både börjar bli så avgörande och motståndet gradvis tuffare så att Arsenal och Chelsea faktiskt måste börja prioritera turneringen.

För närvarande finns självfallet andra och viktigare prioriteringar. Ligaspelet tar fullt förståeligt det mesta av tiden och av tänket. Europa League placeras på ungefär samma nivå som Ligacupen i termer av prioritet, knappt ens det i vissa fall. Gradvis förändras det där när slutspelet drar igång och mållinjen allt tydligare börjar synas. Varken Arsenal eller Chelsea har egentligen råd att helt slänga bort Europa League i nuläget.

ANNONS

Det kommer alltid finnas en benägenhet att vilja vinna Europa League, om möjligheten så att säga erbjuds. Exakt hur prioriterat Europa League kommer vara för Arsenal och Chelsea avgörs emellertid först under våren, beroende på deras situation i ligan och deras placering i tabellen. Är de inblandade antingen i titelstriden eller i striden om de fyra bästa placeringarna så får Europa League nog ta baksätet även då.

Varje säsongs deltagare i Champions League och i Europa League baseras självfallet på förra säsongens prestationer. Svårt att göra på något annat sätt så klart men ibland kanske lite synd. Chelsea var naturligtvis rätt svaga förra säsongen, och spelar därför i Europa League, men den här säsongen med Maurizio Sarri ser de återigen betydligt starkare ut och det hade varit roligt och relevant att se dem i Champions League.

ANNONS

Istället spelar Chelsea alltså i Europa League. De måste rimligtvis beskrivas som en av favoriterna att vinna turneringen. Exakt vilka som står i deras väg är inte helt glasklart, som alltid ska ju grupptreorna från Champions League in i slutspelet också. Tillämpar vi däremot omdöme och sannolikhet går det däremot att få en hyfsat god uppfattning om vilka som är de åtta största hoten mot att Chelsea vinner Europa League:

(8) Lazio

Vore det alldeles orättvist att betrakta Lazio som ett Seria A:s West Ham eller Everton? Ett uppenbart bra och talangfullt fotbollslag som däremot alltid verkar ha väldigt svårt att uppnå någon riktig stabilitet i spelet, åtminstone över en hel säsong. Det luriga med ett Europa League-slutspel är så klart att det inte ställer några krav på Lazio att prestera över en hel säsong, bara en enda match. Men Chelsea vore med största sannolikhet både för bra och för rutinerade att förlora mot dem. (80-20)

ANNONS

(7) Valencia

Inte alls säkert att Valencia deltar i Europa League, de har hyfsat bra möjligheter att ta sig till slutspel i Champions League trots allt. Vi vet att Valencia är ett skickligt fotbollslag som det fanns rätt stora förväntningar på inför säsongen. Det vore däremot fel att säga att de riktigt skulle ha motsvarat dessa förväntningar. Laget har haft märkligt svårt att bryta ned även mer beskedligt motstånd och har sett oroväckande tunna ut. Brukar däremot kunna höja sig mot större motstånd. (75-25)

(6) Milan

Mäktiga Milan känns inte längre så mäktiga. Tvärtom känns de väl för närvarande som den närmaste italienska motsvarigheten till Man Utd, en storklubb som helt enkelt aldrig ser ut att lyckas få ordning på vare sig klubb eller lag, trots att laget består av tämligen många riktigt skickliga spelare. Det går aldrig att riktigt räkna bort Milan så klart, även om det var vad vi sa även inför deras möte med Arsenal förra säsongen. Men Milan har trots allt blivit lite bättre den här säsongen. (70-30)

ANNONS

(5) Bayer Leverkusen

Ett lag som är väldigt lätta att underskatta, men ett lag som konsekvent har svarat för rätt bra prestationer i europeiskt cupspel. Ett taktiskt väldigt sammanhängande lag som gör livet svårt för motståndarna och mycket svåra att bryta ned. Något som brukar kunna orsaka mardrömmar i europeiskt cupspel. Visst, kanske inte riktigt lika bra som de var för några år sedan, men ändå inte ett lag som går att bortse från. Imponerar för stunden inte i Bundesliga, men det behöver inte tala emot dem i Europa League. (65-35)

(4) Sevilla

Känns för närvarande som det starkaste spanska laget utanför de tre stora klubbarna som däremot hör hemma i Champions League. Sevilla har, även om det är lite för tidigt in på säsongen att tänka alltför mycket om den saken, visat att de i alla fall hänger på dessa tre storklubbar i ligaspelet. Men Sevilla är alltid farliga i det europeiska cupspelet, har mängder med erfarenhet och rutin därifrån, och deras tradition och historik i just Europa League går naturligtvis inte att bortse från. (60-40)

ANNONS

(3) PSG

Räknades inför säsongen som en av favoriterna att vinna Champions League, åtminstone på pappret. Nu talar sannolikheterna istället för att PSG åker ur redan i gruppspelet och istället tvingas spela Europa League till våren, vilket naturligtvis vore ett gigantiskt fiasko för dem. Kanske blir det inte så, då blir det istället Napoli eller Liverpool här. Formidabelt lag som vi vet, men även fullt sårbara mot tufft motstånd, och det är svårt att se dem lyckas samla sig och motivera sig för Europa League, särskilt givet ligan. (55-45)

(2) Tottenham

Kanske är det möjligt att sätta ett liknande frågetecken kring Tottenham, hur kommer de lyckas motivera sig för Europa League efter att ha åkt ur Champions League? Spelare på den här nivån brukar inte uppskatta tröstturneringar. Lägg till det att Tottenham trots allt brukar ha lite svårt med Chelsea. Men det kan inte glömmas bort att Tottenham är ett riktigt starkt fotbollslag, och i europeiska cupmatcher mellan engelska lag sätts ofta allt annat ur spel. Dessutom ett hett derby. (50-50)

ANNONS

(1) Arsenal

Ännu ett engelskt lag, ännu ett derby. Arsenal brottas inte likt Tottenham och PSG med besvikelsens känslor av Europa League som en slags tröstturnering för dem, vilket bara kan tala till deras fördel. Arsenal är ett lag på uppgång igen, ett lag i medvind och med ett växande självförtroende. Dessutom har de en manager som definitivt har all rutin i världen att kunna lotsa Arsenal till Europa League-seger. Det kan även vara så, liksom för Tottenham och Chelsea, att de ”måste” vinna Europa League. (50-50)

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#14): Derby County demolerade West Brom

Peter Hyllman 2018-10-24 22:54

KANON

Norwich. Två saker brukar sägas känneteckna potentiella topplag. Att de kan följa upp ett dåligt resultat med ett bra resultat. Samt att de kan göra fler än ett bra resultat i rad. Båda dessa sakerna har vi sett med Norwich. En förlust hemma mot Stoke följdes upp med en vinst borta mot Nottingham Forest, som den här omgången följdes upp i sin tur med en vinst mot Aston Villa. Det är imponerande segrar och sex poäng som har skickat Norwich upp på playoff-plats med häng på strecket ovanför.

Birmingham. Från att inte ha vunnit någon av sina åtta första matcher har nu Birmingham vunnit fyra av sina sex senaste matcher, varav sina tre senaste matcher, och dessutom inte förlorat i ligan sedan slutet av augusti. Ett lag som pratades om som ett krislag i början av säsongen har nu fått sådan fart i seglen att de framstår som ett möjligt playoff-lag. Garry Monk ser i alla fall ut att ha fått ordning på ett i grunden talangfullt lag som däremot inte på länge har sett ut att fungera som lag.

ANNONS

Derby County. Hittills har säsongen varit lite upp och ned för Derby County under Frank Lampards första säsong. Några bra resultat, några inte så bra resultat. Det har hela tiden funnits något skört och lite sårbart över Derby County. Men den här kvällen kom Derby Countys första riktigt tunga resultat den här säsongen med en väldigt imponerande vinst borta mot West Brom, som många håller som favoriter till uppflyttning. Inte vilken liten seger som helst heller, utan Derby County sopade mattan med dem med 4-1, med mersmak.

KALKON

Sheffield Wednesday. Knappt hinner man skriva något positivt om Sheffield Wednesday innan de mer eller mindre faller samman. Förlusten mot Middlesbrough på Hillsborough i fredags följdes upp av en smått katastrofal 0-3-förlust borta mot QPR, och plötsligt är det som om allt gott arbete som Jos Luhukay gjort är borta. Från att ha varit uppe på playoff-plats är nu Sheffield Wednesday tillbaka där de började. Vad som tagit veckor att bygga upp tog bara en enda vecka att riva ned.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Preston 4-3 Brentford. Lätt sinnessjuk match på Deepdale där Preston rivstartar och gör 3-0 på under en halvtimme och matchen ser död och begravd ut, detta trots att Brentford lyckas få in en hyfsat tidig reducering. Mer nervöst började det bli efter en knapp timme då Ollie Watkins reducerade en andra gång för Brentford. Preston utökade inte lång därefter till 4-2 och det kändes avgjort igen innan Neal Maupay reducerade för tredje gången med fem minuter kvar. Varpå följde några svettiga sista tio minuter.

OMGÅNGENS SPELARE:

Jordan Rhodes, Norwich. Förra matchen var det Timm Klose som blev tvåmålsskytt för Norwich och den här gången var det Jordan Rhodes. En lektion i klassiskt målskytte av Rhodes som villat bort sig under några år men som är en dokumenterat framstående anfallare på den här nivån. Om Norwich får igång honom i full fart har de ett tungt sparkapital där, ironiskt nog på lån från Sheffield Wednesday.

ANNONS

BTW

Turnovers. Det var en omgång av vändningar då både Norwich och Millwall vände 0-1-underlägen till 2-1-vinster mot Aston Villa respektive Wigan. Dessutom vände Swansea 0-1 till 3-1 mot Blackburn.

Jansson. Leeds mer än vanligt förbannade för att Pontus Jansson var avstängd den här matchen på grund av kommentarer mot domaren efter matchen mot Brentford. Märkligt då det nog är rätt väntat att sådana kommentarer ger en avstängning.

Bees. Tungt för Brentford som har två raka förluster sedan Aston Villa ryckte Dean Smith ifrån dem. Mot Preston hamnade de i 0-3-underläge innan matchen knappt ens hade hunnit sparka av.

WTF!

Middlesbrough. Bara 0-0 hemma mot Rotherham i vad som var en riktigt svagt genomförd match av Middlesbrough. Förståeligt att det finns ett missnöje med den saken, men ändå värt att beakta att Middlesbrough ändå ligger rätt bra till i tabellen, man kanske inte måste plocka fram högafflarna, tjäran och fjädrarna riktigt ännu.

ANNONS

RESULTAT:

Middlesbrough 0-0 Rotherham; Millwall 2-1 Wigan; Norwich 2-1 Aston Villa; QPR 3-0 Sheffield Wednesday; Sheffield United 1-1 Stoke City; Swansea 3-1 Blackburn Rovers; Birmingham 2-1 Reading; Bristol City 1-0 Hull City; Leeds 2-0 Ipswich; Preston North End 4-3 Brentford; Bolton 0-3 Nottingham Forest; samt West Brom 1-4 Derby County.

EFL

Peter Hyllman

Viktigt att kämpa i motvind i Champions League för Tottenham

Peter Hyllman 2018-10-24 06:00

Det känns som om Tottenham seglar i motvind för stunden. Deras katastrofala inledning på Champions League-gruppspelet går ändå att reparera. Det bygger däremot på två saker. För det första att Tottenham gör sitt jobb och vinner båda matcherna mot PSV, ikväll på bortaplan och därefter på hemmplan. Samt att Barcelona samtidigt gör ”sitt jobb” och vinner sina båda matcher mot Inter. Det skulle i så fall sätta upp en helt avgörande match mellan Tottenham och Inter (på Wembley?).

Normalt sett vore det kanske inte väldigt mycket begärt att hoppas på att Barcelona skulle besegra Inter i två matcher. Men så går alltså Leo Messi och för ovanlighetens skull skadar sig någorlunda allvarligt i armen. Han blir borta i tre veckor och med det så råkar han som av en ren händelse missa just Barcelonas båda matcher mot Inter. Där kan man nog tala om att Inter drar en slags lättnadens suck. Messis betydelse för Barcelona skojar man liksom inte bort.

Tottenham har så klart dubbel anledning att svära. För som vi alla kunde se var Leo Messi den klarast lysande anledningen varför Tottenham förlorade mot Barcelona på Wembley, i vad som var en av av dennes kanske mest minnesvärda matcher i Champions League på rätt länge. Det var naturligtvis viktiga poäng som försvann där för Tottenham, men tyngre för dem på sikt riskerar alltså bli att Inter får fördelen att möta ett Barcelona, först borta och sedan hemma, utan Leo Messi.

ANNONS

Nu är detta så klart snedvridningar som riskerar hända, inte minst över ett gruppspel om endast sex matcher och några få månader. Det ingår helt enkelt i spelets så kallade regler, och det hjälper väl knappast Tottenham att beklaga sig över den saken. Om inte annat eftersom de egentligen har försatt sig i situationen själva, genom att förlora båda sina första matcher. Matchen mot Inter på San Siro helt i onödan i matchens slutminuter, och matchen mot Barcelona efter en hel del egna, onödiga misstag.

Det var ju en sak jag tog upp redan inför Tottenhams förra match i Champions League, det vill säga detta att Tottenham har börjat släppa in mål av den här sorten som är lite typiska för så kallat mentalt trötta fotbollslag. Sena mål, tidiga mål, mål på illa försvarade fasta situationer och så vidare. Listan kändes ändå rätt uttömd redan inför matchen mot Barcelona, men så fick Hugo Lloris för sig att göra en riktig dundertabbe redan i matchens första minut på Wembley. Listan fick utökas.

ANNONS

Att påpeka att Tottenham är ett lag i motvind var förvisso lite känsligt. Själv trodde jag så klart att det som mest var ett rätt självklart påpekande och en slags sammanfattning av läget, i grund och botten kanske ett uttryck för viss sympati. Ändå var det ett påpekande som gav en del snorkiga repliker i stil med att ”vi ligger ändå trea trots att vi spelar motvind och vänta bara vad som händer när vi spelar i medvind istället!” Ibland är supportrar lite för defensiva.

Det ligger samtidigt något i det lite sura påpekandet. Trots att Tottenham har haft motvind hittills under säsongen har de ändå haft en tydlig tendens, inte minst på senare tid, att ändå resultaten med sig. Förlusten mot Inter följdes upp av en tajt vinst mot Brighton på bortaplan. Huddersfield besegrades borta. Förlusten mot Barcelona följdes upp av en uddamålsvinst mot Cardiff. Nu senast var det alltså borta mot West Ham. Men så klart, detta gäller ligaspelet, ännu inte Champions League.

ANNONS

Detta är nu något Tottenham måste åstadkomma även i Champions League. Att vinna borta mot PSV är definitivt inget man bara gör på beställning. Det är ett skickligt och inte minst europeiskt rutinerat fotbollslag, och stämningen på de holländska arenorna är lite så som tyska arenor påstås vara, fast rätt sällan faktiskt är. Det kommer vara ett fasligt liv på Philips Stadion, något inte minst Inter fick erfara förra omgången. PSV kommer garanterat sikta både på vinsten i sig, och på Europa League.

Europa League är kanske inte riktigt lika attraktivt för Tottenham. De vill däremot självfallet ta sig vidare till Champions Leagues slutspel, och ska de lyckas med den saken så finns inte längre några genvägar, inte längre några skyddsnät eller säkerhetslinor. Då måste Tottenham vinna den här matchen. Annars är Champions League-äventyret den här säsongen i praktiken över redan efter tre matcher. Det vill säga raka motsatsen till vad Tottenham åstadkom förra säsongen.

ANNONS

Det har varit en tuffare säsong för Tottenham än vad förra säsongen var. En olycka kommer sällan ensam brukar det sägas och det är sannerligen fallet här. Förberedelserna för säsongen fick naturligtvis sättas på is i och med att många spelare kom tillbaka efter sin VM-semester bara några dagar innan ligapremiären. Förseningen med arenabygget har tagit fokus, tvingat laget tillbaka till Wembley och skapat frustration runt laget. Även skador har drabbat Tottenham tungt, inte minst Dele Alli och Jan Vertonghen.

Allt detta måste nu Tottenham lägga undan för en kväll. De måste vinna mot PSV ikväll om de ska kunna gå vidare i Champions League. Och det är möjligt att Inter har fått hjälp på traven av Leo Messis skada, men Tottenham måste åtminstone tvinga Inter till att ta den där poängen mot Barcelona de faktiskt behöver. Det är en sak att åka ur Champions League i gruppspelet, illa nog kan tänkas, men ska man åka ur måste man åtminstone se till att göra det med flaggan i topp.

ANNONS

Mot vinden om så krävs.

:::

FIFA ruskar om världen genom att föreslå ett expanderat VM för klubblag att spelas årligen. Ett förslag som har fått UEFA att gå i taket som naturligtvis ser det som ett direkt hot mot Champions League. Men förmodligen är det väl bara att betrakta som ett sätt att göra det lättare att få igenom det tidigare förslaget med ett VM för klubblag vart fjärde år, istället för Confederations Cup.

Vem var det som hade den idén för några år sedan nu igen?

Peter Hyllman

Olustig reunion mellan Man Utd och Cristiano Ronaldo

Peter Hyllman 2018-10-23 06:00

Det är en tid av lite olustiga associationer för Man Utd. Den första kom någon gång förra veckan när det plötsligt började gå rykten om att Glazers skulle vara på gång att sälja Man Utd till Saudiarabien av alla länder. Vilket i normala fall kanske inte hade varit något att känna någon större stolthet över, men som under rådande omständigheter med styckmördade journalister framstod som direkt osmakligt, även fastän det visade sig inte ligga så mycket i dessa rykten.

Den andra dyker upp ikväll när Juventus gästar Old Trafford i Champions League. För med Juventus följer naturligtvis även Cristiano Ronaldo, som alla känner till vid det här laget står anklagad för våldtäkt borta i USA för snart tio år sedan. Och att döma av såväl bevisläget som det faktum att han försökt betala sig fri från eländet tidigare kan man inte påstå att det ser helt ljust ut för honom. Det är i själva verket märkligt att en trots allt stor story inte har slagits upp ännu större än den gjorts.

Det här sätter nu Man Utd och Old Trafford i en minst sagt olustig situation. Cristiano Ronaldo är naturligtvis av goda skäl älskad av klubbens supportrar som en av deras stora spelare genom tiderna. Med Cristiano Ronaldo som drivkraft dominerade Man Utd engelsk och europeisk fotboll under cirka fem år och vann allt. Det är fullt förståeligt att det var en stor sak när det stod klart att Ronaldo skulle återvända till Old Trafford med Juventus, det är fullt förståeligt att vilja hylla en gammal hjälte.

ANNONS

Men till vilket pris som helst, under vilka omständigheter som helst? Det är omöjligt att bortse från att det kommer kännas olustigt och osmakligt, och ge väldigt obehagliga associationer, att behöva höra cirka 75,000 åskådare med kollektiv röst hylla en spelare, egentligen oavsett vilken som helst spelare, som har våldtäktsanklagelser hängande över sig. Vad är det man faktiskt säger med det, egentligen oavsett om Cristiano Ronaldo frias i efterhand?

Det finns säkert de som argumenterar för att man måste sära mellan spelare och person, att den som hyllas är fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo, inte personen. Det är samtidigt en i högsta grad konstgjord uppdelning, som normalt sett bara görs när personen ifråga har gjort något dumt, aldrig något bra, och en uppdelning vi kan vara helt övertygade om är fullständigt betydelselös för ett eventuellt offer. Det är i slutänden bara ett sätt att försöka blunda för något man helst inte vill tänka på.

ANNONS

Dessutom görs i så fall skillnad på folk och fä. Ched Evans och Adam Johnson är två spelare som båda anklagats och dömts för liknande brott utan att någon uppdelning gjorts mellan spelare och person. I Evans fall har straffet avtjänats, domen upphävts och en ny rättegång frikänt honom, och fortfarande betraktas han av många som en paria inom engelsk fotboll. Det ligger nära till hands att misstänka att hade de varit ens nästan lika bra på fotboll som Cristiano Ronaldo, lika kända, lika värdefulla, vore läget ett annat.

Att ursäkta och se mellan fingrarna på vidrigt beteende endast på grund av kändisskap är däremot att vandra på väldigt tunn is, även om vi ser det mest hela tiden. Kändisskapet och supporterskapet insulerar stjärnan från att faktiskt behöva ta något som helst ansvar för sitt beteende. Frågan om man har stjärnan som idol eller om stjärnan spelar för sin klubb tillåts övertrumfa frågan om skuld eller ej, istället antas oskuld och många gånger misstänkliggörs och smutskastas istället den andra parten.

ANNONS

Det är illa nog när detta sker på någon slags mellanmänsklig supporternivå. Men det är desto värre när klubbar själva gör sig skyldiga till motsvarande. Juventus har naturligtvis redan solkat ned sig rejält i den här historien genom att mer eller mindre oreflekterat ge sitt stöd till Cristiano Ronaldo, med det i sammanhanget absurda argumentet att han ju minsann visst är en så fantastisk fotbollsspelare. Som om det alls skulle ha något med saken att göra.

Vi har sett liknande dumheter även från andra klubbar. Liverpool gjorde naturligtvis bort sig rejält när de gick i sådant försvar för Luis Suarez i samband med anklagelserna och till sist straffet för rasism. Det blev helt enkelt viktigare för Liverpool, precis som för Juventus i det här fallet, att försöka skydda sin tillgång, sportsligt och ekonomiskt, snarare än att agera och reagera på ett moraliskt anständigt sätt. Det var i slutänden en stor anledning till att Kenny Dalglish fick sparken.

ANNONS

När det gäller balansgång mellan ekonomiska tillgångar och moralisk anständighet känns kanske inte Man Utd som något tryggare rättesnöre för närvarande. Mardrömmen vore så klart att ett ständigt brandbyggande Man Utd får för sig att inför matchen göra någon slags offentlig show tillsammans med Cristiano Ronaldo. Den här gången anar man väl att det även skulle ligga i Ronaldos intresse. Och jag vet inte vad som vore värst, hur det skulle solka ned även Man Utd, eller att det faktiskt skulle kunna funka.

Vad publiken på Old Trafford får för sig att göra är å andra sidan ingenting som klubben i sig kan kontrollera eller göra något åt. Men som sagt, det vore för den saken inte det minsta mindre olustigt att höra 75,000 åskådare hylla Cristiano Ronaldo i det läge han nu befinner sig, och om man i någon utsträckning menar att supportrarna är en del av sin klubb så får man även acceptera att det slår tillbaka på klubben. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

ANNONS

Jaha, så vad ska publiken ta sig för då, är det verkligen meningen att man ska bua ut Cristiano Ronaldo när han återvänder till Old Trafford? Nej, det måste man förvisso inte göra, han har inte blivit fälld för något ännu. Normala, artiga applåder är kanske något som måste accepteras. Men högljudda hyllningar, stående ovationer, att sjunga ”Viva Ronaldo, put him on a plane and bring him back from Spain!” och så vidare, är i detta läge att uttrycka ett stöd för honom som helt enkelt vore fel.

Någonstans på Old Trafford ska det så klart spelas en fotbollsmatch också. En på pappret rätt stor fotbollsmatch dessutom mellan Man Utd och Juventus, två av den europeiska fotbollens giganter. Men hur gör man egentligen en övergång från dagens ämne till att prata om en fotbollsmatch på ett bra sätt? Oklart om man kan det, och kanske tvingas vi nöja oss med att det vore en stor bonus för Man Utd att ta poäng, helst vinna, mot Juventus om de vill öka sina chanser att ta sig vidare från gruppen.

ANNONS

Och ska Man Utd lyckas med den saken så har de definitivt störst chans att göra det på Old Trafford. Och om jag hör Old Trafford dansa, jubla och sjunga den här kvällen, så kan man bara hoppas att det är endast av den anledningen, ingen annan. Det är en på alla sätt olustig reunion mellan Man Utd och Cristiano Ronaldo på Old Trafford. Den hade kanske varit olustig ändå, givet att Ronaldo är en fantastisk spelare som självklart kan bidra till att Man Utd förlorar matchen.

Men vissa saker i livet måste trots allt fortfarande stå över fotboll, supporterskap och så vidare. Förhoppningsvis ser vi något sådant på Old Trafford ikväll. Men jag kan inte påstå att jag känner mig särskilt trygg med att vi får det.

Peter Hyllman

Det är för tidigt att prata om titelstrid för Arsenal

Peter Hyllman 2018-10-22 18:00

West Ham, Cardiff, Newcastle, Vorskla Poltava, Everton, Brentford, Watford, Qarabag, Fulham och Leicester. Sex av dessa matcher på hemmaplan. Det är knappast fråga om den tuffaste sviten av matcher att vinna i engelsk fotbollshistoria. Det är heller inte första gången som Arsenal drar ihop en vinstsvit under hösten. Det finns en tendens att dra förhastade slutsatser om Arsenal, en benägenhet att förvänta sig för mycket.

Ändå är det självklart matcher som ska vinnas också, inte bara säga att man ska vinna dem. Man kan bara slå de motståndare som finns på andra sidan planen. Det är starkt att vinna tio fotbollsmatcher i rad, nästan oavsett motstånd, utan att snubbla eller tappa poäng vid något tillfälle. Kanske särskilt för Arsenal som gjort detta med att snubbla som sin grej. Kanske särskilt för Arsenal som inledde säsongen så tveksamt och otydligt.

Vad som framför allt ger skäl för optimismen är att vinsterna bygger på positivt spel och en allt bättre och mer sammanhållen fotboll. De är ingen tillfällighet. Arsenals spel har blivit bättre och bättre, match för match. De har redan gjort hälften av bortamålen de presterade under hela förra säsongen. De håller bollen inom laget och de jobbar hårdare som lag för att pressa motståndarna.

ANNONS

Vinstsviten är även positiv för Arsenal inte enbart av rent tabellmässiga skäl, utan för avgörande psykologiska och politiska skäl. Arsenal har i åratal varit ett lag mer eller mindre dränerat på självförtroende, ett lag som nu börjar återfinna detta. Vinstsviten ger även Unai Emery ett väsentligt större politiskt förtroendekapital, handlingsutrymme och tid att bygga vidare. Både spelare och supportrar tror nu på honom, och på det han gör.

Arsenal har blivit bättre, tydligt energiserade av den förnyelse som en ny säsong och en ny lagledning fört med sig. Det är skäl för optimism men inte skäl att förvänta sig någon ligatitel eller troligen ens en genuin titelstrid. Arsenal är bra men inte så bra – ännu. Att börja tala om det innan Arsenal vunnit en enda match mot förväntat toppmotstånd, eller europeisk storklubb, är att sälja skinnet innan björnen är skjuten.

ANNONS

Arsenals prestationer är ännu lite för spretiga. De spelar medvetet för att passa sig ut ur backlinjen men är ännu inte tillräckligt skickliga på det för att undvika att försätta sig själva i problem. De pressar betydligt intensivare och högre upp i planen men är ännu inte tillräckligt kollektivt koordinare i detta spel för att undvika att bli överspelade. Det uppstår ytor på planen för motståndarna, inte minst bakom de egna ytterbackarna.

Inget av detta är egentligen särskilt förvånande, givet att Arsenal är ett lag i förnyelse med spelare som håller på att lära sig nya roller och uppgifter på planen. Det kommer garanterat bli bättre. Men över en hel säsong, åtminstone den här säsongen, kommer det också kosta Arsenal tillräckligt i termer av poäng, inte minst mot tuffare motstånd, att en genuin titelstrid fortfarande känns orealistisk. En plats bland de fyra däremot.

ANNONS

En uppenbart positiv aspekt i Arsenals spel så här långt är kemin mellan Alexandre Lacazette och Pierre-Emerick Aubameyang, både på planen och mellan dem själva. De har ett bra och intuitivt samspel på planen och verkar dessutom gilla varandra rent personligen. Där finns vissa vibbar av relationen mellan Andy Cole och Dwight Yorke för 20 år sedan, och det bådar naturligtvis gott.

Även här finns däremot ett orosmoln. För med Aubameyang på ena kanten, i praktiken som anfallare, har det lämnat vänsterbacken ensam och utsatt. Det har inte straffat sig, åtminstone inte så att det kostat Arsenal poäng, så här långt men kan visa sig rejält dyrbart mot tuffare motstånd, vilket kan tvinga Unai Emery att bryta upp anfallsparet och istället spela ett defensivt tryggare alternativ istället för Aubameyang (eller Lacazette).

ANNONS

Aubameyangs benägenhet att spela som en andra anfallare bredvid Lacazette har gett Unai Emery möjligheten att pröva ett mer 4-4-2-baserat spelsystem, något han även gjorde i Sevilla. Ett spelsystem som prövades mot Fulham senast och visade sig, i vad som förmodligen var Arsenals hittills bästa match, fungera bra. Särskilt sedan Aaron Ramsey bytts in i andra halvlek som tillförde laget vertikal intensitet.

Lyckas Unai Emery sätta en tydlig struktur på planen kan det bara vara bra för ett Arsenal som hittills sett lite för sårbara ut. Arsenal har släppt till för många öppna chanser och i ett flertal matcher tvingats förlita sig på avgörande räddningar från framför allt Petr Cech men även Bernd Leno. Samtidigt som Arsenal har varit effektiva i sitt målskytte på ett sätt som inte nödvändigtvis håller i sig över en hel säsong.

ANNONS

Fake it till you make it brukar det sägas. Och det måste man trots allt säga att Arsenal har gjort riktigt bra hittills den här säsongen, åtminstone efter de två första matcherna. Men vill man undvika att bli avslöjad i ett senare skede av säsongen förutsätter det att man hittar en struktur och metod som gör att man till sist ”makes it”. Där har Arsenal och Unai Emery fortfarande mycket kvar att visa, även om vissa framsteg är tydliga.

Därför är det för tidigt att prata om någon titelstrid för Arsenal. Det är kanske i själva verket för tidigt att prata ens om tio raka vinster givet att Arsenal faktiskt måste vinna mot Leicester ikväll först för att nå dit. Men det känns ändå sannolikt att de kommer vinna mot Leicester, mer sannolikt än vad det kanske har känts under senare år, trots att Arsenal alltid har varit ett mycket talangfullt lag.

ANNONS

Men nu är Arsenal ett hårt arbetande talangfullt lag. Och hårt arbetande lag slår alltid talangfulla lag som inte arbetar hårt.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa avbytare

Peter Hyllman 2018-10-22 06:00

Det pratas mycket om startspelare när vi pratar de bästa spelarna, och det är ju också startspelare som stått i fokus med tidigare listor över de bästa spelarna på respektive position på planen. Är man bland de bästa på sin position så kommer man så klart vara en spelare i startelvan. Men vad alla så klart också vet är att över en hel säsong, och i vissa avgörande ögonblick, är även avbytare väldigt viktiga spelare att ha i laget.

Det går inte heller att bortse från att det ofta är en alldeles särskild skill att verkligen vara effektiv som avbytare, åtminstone mer än i rena undantagsfall. Det är säkert inte en skill som normala spelare är särskilt sugna på att ha, givet att nog ingen drömmer om att vara super sub när de är små. Men vi har sett många exempel på lysande spelare genom åren som helt enkelt inte klarar av att komma in som avbytare och verkligen påverka matchen.

Make an impact, är uttrycket. Och begreppet impact players är vi naturligtvis bekanta med inom den engelska fotbollen. Förmodligen ett rätt modernt begrepp givet att det nog har uppstått sedan storklubbarnas spelartrupper började svälla över alla gränser och det plötsligt blev nödvändigt att lura i även avbytarna och marginalspelarna att de är väldigt viktiga för lagets framgångar, för att uttrycka sig skämtsamt cyniskt.

ANNONS

Men viktiga är de som sagt. Här är alltså de jag anser vara Premier Leagues fem bästa avbytare, det vill säga impact players. Det säger kanske sig självt att det nästan uteslutande kommer handla om offensiva, kreativa spelare. Gränsdragningen den här gången försvåras snarare av att bestämma vilka spelare som egentligen ska räknas in i kategorin av avbytare. Alls ingen självklar uppgift. Så här blev det:

(5) Michail Antonio, West Ham

Var något av ett yrväder när han slog sig in i West Hams a-lag och spåddes en tämligen lysande framtid. Det vore kanske fel att säga att den framtiden verkligen har slagit in, samtidigt måste man också konstatera att trots att West Ham förändras, förnyas och i alla fall på pappret förbättras så fortsätter ändå Antonio göra visst väsen av sig. Har en märklig förmåga att få ut maximal effekt, ofta med viktiga mål, när han byts in för West Ham de senaste säsongerna. Säkert inte minst för sin snabbhet och sitt huvudspel.

ANNONS

(4) Erik Lamela, Tottenham

Måste anses ha en av de senaste årens märkligaste karriärer i Premier League. Värvades av Tottenham, tog lite tid på sig att acklimatisera sig, slog ändå igenom, försvann sedan under rätt lång tid helt och hållet från radarn av inte alldeles glasklara skäl, bara för att till sist ha kommit tillbaka och nu börjat visa sig riktigt nyttig igen. Knappast spelaren som prenumererar på en plats i startelvan men har vid ett flertal tillfällen kommit in och vridit matchbilden och målprotokollet till Tottenhams fördel. Kreativ och klinisk.

(3) Gabriel Jesus, Man City

Om Pep Guardiola skulle ta ut sin startelva till en kommande Champions League-final är jag tämligen övertygad om att Gabriel Jesus inleder på bänken, och det får nog räcka att göra honom till avbytare i dessa sammanhang, även om framtiden kanske visar något mer för spelaren med de religiöst förpliktande namnen. Men som avbytare håller Jesus ändå sådan kvalitet att han har all kapacitet i världen att frälsa Man City i vilken som helst match eller matchbild. Ett strålande sparkapital att ha tillgång till.

ANNONS

(2) Anthony Martial, Man Utd

Lite samma dilemma som med Gabriel Jesus kan tänkas men Anthony Martial har de senaste säsongerna ändå varit längre utanför startelvan än vad Jesus varit. Knappast på grund av fotbollsmässig kvalitet eller kapacitet, det har han i överflöd, en fantastiskt talangfull spelare på alla sätt, men mer på grund av konsistens för att uttrycka sig på bästa svengelska. Hade en strålande debutsäsong med Man Utd som han sedan har haft svårt att replikera, men det senaste året visar att han är på väg att hitta sig själv. Gör han det fullt ut är det snart Alexis Sanchez som är avbytaren. Kanske har det redan skett.

(1) Olivier Giroud, Chelsea

Hur kan man placera en målskytt som inte gör mål som Premier Leagues bästa avbytare, det trotsar ju all rim och reson?! Nåja, för det första är det väl kanske mest en (o)lustig tillfällighet att Giroud inte har gjort mål på så länge, och för det andra är Girouds nytta och värde bestående av så mycket mer än att enbart göra mål. Girouds spel handlar väl så mycket om att göra det möjligt för andra att göra mål. Den roll Olivier Giroud nu har i Chelsea passar honom mer eller mindre perfekt, och det är den rollen han egentligen borde ha haft hela tiden i Arsenal.

ANNONS

Bubbles:

Alex Oxlade-Chamberlain, Jordon Ibe, Henrik Mkhitaryan, Daniel Sturridge, Dominic Calvert-Lewin m fl.

Peter Hyllman

Hörnan (#9): Har Newcastle träffat rock bottom?

Peter Hyllman 2018-10-21 18:53

INTRYCK, UTTRYCK OCH AVTRYCK

(1) – Watford. Jaha, tänkte man att det skulle bli intressant att se hur Watford egentligen studsade tillbaka efter att ha förlorat med 0-4 mot Bournemouth så fick man onekligen svar på tal här. Förvisso kändes förra matchen alltid mer som en abhorration än något mer generellt. Ändå är det imponerande att vinna med 2-0 på bortaplan mot Wolves, ett annat lag som imponerat under säsongsinledningen. Väldigt väl genomförd match av Watford som lag och Roberto Pereyra fortsätter att visa samma form som får diverse ljushuvuden att säga att han är ”för bra för Watford”.

(2) – Man Utd. Ett resultat att vara nöjda med eller ett resultat att vara missnöjda med? Hade man sagt oavgjort innan matchen är det nog ett resultat de flesta tagit, men när man har ledningen ända in i den sjätte tilläggsminuten går det att hålla sig från att le. Tre punkter känns relevanta gällande Man Utd. För det första att det är ett lag som i alla fall verkar vara på väg att ta sig samman. För det andra om de någonsin övar på defensiva fasta situationer. För det tredje, inte minst givet svaret på den andra frågan, om inte anfall ändå är bästa (eller enda) försvar för Man Utd och José Mourinho.

ANNONS

(3) – West Ham. Omöjligt att egentligen säga var någonstans vi har West Ham hittills den här säsongen, annat än att de definitivt känns starkare än förra säsongen. Inte gick det att bli så värst mycket klokare av matchen mot Tottenham, en match där det långa stunder kändes som att de kontrollerade matchen och skapade flera chanser utan att riktigt komma till skott, samtidigt som de till sist förlorade matchen. Å ena sidan starkt att kunna styra matchbilden mot ett lag som Tottenham. Å andra sidan negativt att trots detta ändå förlora matchen.

OMGÅNGENS VINNARE

Cardiff. Det är första matchen Cardiff vinner den här säsongen. Det är även första gången någonsin som Cardiff gör fyra mål i en och samma match i Premier League. Cardiff var verkligen i skrikande behov av att vinna en fotbollsmatch, i synnerhet på hemmaplan, i synnerhet mot övriga klubbar i den tänkta nedflyttningsstriden. Läget är fortfarande långt från rosor och solsken för Cardiff, men det hade sett helt hopplöst ut om de förlorat även den här matchen. Härifrån har de i alla fall något att bygga vidare på.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Newcastle. Två poäng på nio matcher. Det börjar se riktigt, riktigt mörkt ut för Newcastle som ännu inte vunnit en enda match i ligan den här säsongen. Vilket de nu är ett av endast två lag att ännu inte ha gjort. Det kan inte längre sägas vara frågan om en svag säsongsinledning för Newcastle, utan här är något mer strukturellt fel, och det är väl egentligen inte så svårt att säga vad som faktiskt är fel. Inga matcher vinns på beställning i Premier League, men börjar man förlora hemmamatcher mot Brighton, utan att göra mål, då är det dags att dra i nödbromsen och trycka på alarmknappen. Frågan är om Newcastle har träffar rock bottom, eller om det kan bli ännu sämre än så här.

OMGÅNGENS SPELARE

Riyad Mahrez, Man City. Strålande insats överlag för Man City hemma mot Burnley, ständigt öppen för att få bollen, ser ständigt passningsmöjligheterna och är definitivt inte rädd för att slå den långa, svåra bollen som öppnar upp ett helt motståndarförsvar. En väldigt värdefull spelare. Kaxigt med en sådan insats efter förra omgångens straffmiss och kontrovers. Visar förvisso på det temat i samband med sitt mål att han knappast saknar ego då han först visar med handen att han helst firar ensam. Vissa spelare gillar strålkastarljuset lite mer än andra, inget fel med det när det backas upp på planen. Vilket den här gången var fallet.

ANNONS

OMGÅNGENS MÅL

André Schürrle, 1-0 Fulham. Finfint sätt att inleda målskyttet på för Fulham med vad som kanske bäst beskrivs som ett mellanting mellan screamer och curler från väldigt långt avstånd upp mot bortre krysset. Om det var det snyggaste målet av den typen under en omgång med rätt många sådana mål kan diskuteras, men det var definitivt det svåraste av dem.

WTF!

Ianni. Chelseas coach Marco Ianni får alltså för sig att fira Chelseas sena kvitteringsmål rätt ”in your face” på José Mourinho och Man Utds bänk för att sedan fly ned i tunneln när handskarna kastades. Chelsea var tydligen ursinniga på Ianni och det kan jag för all del gott förstå. Det hade jag också varit. Kanske inte så mycket för själva firandet, som väl är vad det är, det är vuxna människor, men för den ryggradslösa flykten efteråt.

ANNONS

LOL!

Kappvändning. Liverpool vinner ännu en match med uddamålet utan att imponera och med ett spel som ser klart trögt ut. Och plötsligt som från ingenstans har nu Jürgen Klopp kommit på att det trots allt är resultaten som är viktigast i fotboll, att man vinner. Inget fel med den saken så klart, eller att han säger det, men kanske hade det varit smart då att inte självförhärligande hävda något annat tidigare de gånger man inte vann. Återigen skriver egot checkar som saknar täckning.

BTW…

Fortsätter Fulham släppa in mål i samma takt kommer de släppa in 107 mål den här säsongen, vilket vore nytt ”rekord” med 17 måls marginal.

Domaren Jonathan Moss hade rätt mycket ”otur” i en och samma sekvens på Etihad.

Det är åtminstone en väldans tur att varje gång man rattar in Liverpool får man se en rolig och underhållande fotbollsmatch.

ANNONS

West Hams Andriy Yarmolenko förväntas vara borta i ett halvår på grund av skadan han drog på sig mot Tottenham. Tungt.

Jadu Julen Lopetegui, ibland fattar man beslut man snabbt får ångra.

Tusan vet om det inte gick att ana en smula sympati för José Mourinho efter matchen. Å andra sidan förnekade sig vissa inte: ”Even when Mourinho is right, he’s wrong!”

Ketchupeffekt på Goodison Park när Everton 2-0-vinner mot Crystal Palace.

Undrar om den här engelska fotbollssöndagen hade blivit bättre av att även klara av Arsenal vs Leicester, inte bara en enda match.

Vad är motsatsen till rekord?

Peter Hyllman

Everton är yngre och betydligt bättre, men med utrymme för förbättring

Peter Hyllman 2018-10-21 06:00

Under de två säsongerna inför den här säsongen värvade Everton sammantaget tio spelare, samtliga inom åldersspannet 26 till 33 år. Gylfi Sigurdsson, Theo Walcott, Cenk Tosun, Wayne Rooney, Idrissa Gueye, Yannick Bolasie, Morgan Schneiderlin, Ashley Williams med några fler utgör en rätt spretig lista. Den här sommaren värvade Everton sex spelare, samtliga mellan 21 och 25 år gamla.

Mot Newcastle i slutet av april ställde Sam Allardyce upp med vad som var en av de äldsta startelvorna i Premier League den säsongen, på en bit över 29 år. Mot Arsenal i slutet av september ställer Marco Silva upp med den hittills yngsta startelvan i Premier League den här säsongen, på strax under 25 år. Det är naturligtvis en minst sagt rätt saftig sväng på endast fem månader.

Everton är inte bara yngre, Everton är också bättre. Förra säsongen, med Sam Allardyce som manager, placerade sig Everton sist eller näst sist i Premier League i var och en av kategorierna antal skott, antal skott på mål och antal skapade chanser. Denna säsong, med Marco Silva som manager, placerar sig Everton i samma kategorier mitt i tabellen i samtliga. Betydligt bättre med andra ord, men med utrymme för förbättring.

ANNONS

Detta säger oss tre saker om Everton. Den första är att det nu finns en betydligt större långsiktighet åtminstone i tänket kring sina värvningar än vad det har funnits tidigare, och att värvningar nu är tänkta att följa en tydlig profil snarare än att bara råka vara stora profiler. Bakom denna utveckling anar vi Marcel Brands tänkande, den under sommaren anställde och högt ansedde sportchefen från PSV.

Den andra är att Everton tillämpar en fundamentalt annorlunda spelidé från och med den här säsongen, med ett större fokus både på ett mer vertikalt anfallsspel och en större vikt som fästs vid ett konstruktivt och kontrollerat passningsspel. Att Gylfi Sigurdsson spelar i sin rätta position, och att Richarlison hittat sin roll perfekt i Everton, hjälper. Bakom denna förändring anar vi naturligtvis Marco Silvas fotbollssyn.

ANNONS

Den tredje är att Everton inte planerar för ett år enbart utan för fler år än så. Everton är inte längre ett ettårsprojekt, som man kanske lite kände att det blev förra säsongen. Visst gör Everton framsteg men som vi anar både i statistiken och i Evertons faktiska resultat i ligaspelet så kommer inte Rom byggas på en dag, utan steg för steg. Men därmed ökar även sannolikheten för att Everton till sist faktiskt lyckas i sin ambition.

Det finns många som vill påpeka motsättningen mellan ett Everton som försöker tänka långsiktigt å ena sidan och Evertons beslut å andra sidan att anställa Marco Silva, som inte helt utan egen förskyllan för att uttrycka det milt har fått ett rykte om sig som en väldigt kortsiktigt tänkande manager, ständigt på jakt efter ett nytt och större jobb. Var han otrogen mot Watford med Everton, kommer han då inte vara otrogen mot Everton?

ANNONS

Som sagt, ryktet finns där av en anledning. Marco Silva har sedan 2014 haft totalt sex olika jobb, vilket ändå är rätt enastående inte minst givet att han bara fått sparken från en av dessa klubbar. Han har aldrig nått upp till 60 matcher med någon klubb sedan han lämnade Estoril i Portugal. Han hade bara varit manager för Watford i tio matcher när han meddelade att han var sugen på att flytta till Everton.

Det där är självfallet inte så snyggt. Men när man pratar om att Marco Silva är kortsiktig som manager måste man också hålla isär begreppen. Han har definitivt framstått som väldigt kortsiktig, eller kanske snarare ambitiös eller möjligen flyktig, när det gäller sina egna karriärval. Men i själva arbetet som manager, det vill säga som coach i respektive klubb, har han alltid gett ett gediget och långsiktigt intryck.

ANNONS

Det ser vi också i Everton. Vad sedan gäller risken att Marco Silva plötsligt skulle vilja flytta eller ”byta upp sig” igen inom kort så måste man också ta med i beräkningen att Everton löper betydligt mindre risk för det än tidigare klubbar. Ovanför Everton finns egentligen bara de allra största klubbarna, och för att Silva skulle bli aktuell för dem måste han först göra succé med Everton, något Everton kanske vore okej med.

(Fast i och för sig, låt oss säga att Tottenham hastigt och lustigt av vilken som helst anledning skulle se sig om efter en ny manager…)

Tanken med en tydligare ledningsstruktur i klubben, och med anställningen av Marcel Brands som sportchef, måste förvisso vara att åtminstone så långt som möjligt minska beroendet av en enskild person eller position såsom Marco Silva som manager. Det måste rimligtvis finnas någon slags planering och beredskap för att Everton kan behöva byta manager, även om det inte antas vara nära förestående.

ANNONS

Förändringen kring Everton är på samma gång fundamental och paradoxal. Där Everton förra säsongen kändes som en klubb som hade väldigt bråttom så känns Everton den här säsongen som en klubb som i betydligt högre utsträckning dansar efter sin egen pipa och följer sin egen klocktid, en klubb utan någon som helst brådska. Och som ansvarig för denna förändring väljer man då managern med mest brådska i hela Premier League.

Men det är kul att följa, särskilt som Everton på så vis sticker ut ur mängden i ett Premier League som är särpräglat av brådska, stress och press, där allt ska ske här och nu och om inte så råder kristillstånd. Det är få klubbar förunnat att kunna bryta sig loss från det där, ens för en liten stund. Men Everton är på samma gång alldeles för bra för att riskera åka ur Premier League, men ännu inte bra nog att förväntas nå Champions League redan nu.

ANNONS

Everton har med andra ord en närmast unik möjlighet att verkligen kunna bygga något långsiktigt, utan att behöva bekymra sig alltför mycket över lagets kortsiktiga mål, så som mer eller mindre alla andra klubbar i Premier League tvingas till. De kan i lugn och ro ta sin utveckling steg för steg och bygga en stabil grund. Vad de behöver göra är bara att visa på kontinuerliga och meningsfulla framsteg i rätt riktning.

Något Everton helt klart har gjort i början av den här säsongen. Som sagt, Everton är yngre och Everton är bättre. Det har inte varit någon perfekt säsongsinledning, men den har varit fullt godkänd och på Goodison Park mot Crystal Palace hoppas Everton helt säkert ta nästa steg mot en riktigt bra säsong.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#13): Niclas Eliasson frälser Bristol City

Peter Hyllman 2018-10-20 20:25

KANON

Blackburn Rovers. Corry Evans, Bradley Dack, Harrison Reed, Adam Armstrong, Danny Graham med flera. Det är trots allt ett riktigt fint lag med en hel del talang av hög kaliber för Football League som Blackburn har tillgång till. Bradley Dack är så klart den stora stjärnan i laget men i den imponerande hemmavinsten mot Leeds så var det för en gångs skull inte han som stod för målen. Det var istället Danny Graham och Darragh Lenihan som åsamkade Marcelo Bielsa dennes andra förlust för säsongen.

Wigan. Har haft några riktigt tuffa omgångar bakom sig och framför allt den senaste matchen mot Preston såg riktigt dålig ut. Så liksom från ingenstans plockar Wigan fram stormatchen och hjältemössan och besegrar West Brom på DW Stadium, en match där Wigan dessutom såg ut att ha tag i spelet redan från början. Viktig seger för Wigan som därmed vänder en negativ trend för dem i serien.

ANNONS

Aston Villa. Vinst direkt i debuten för Dean Smith, Aston Villas nye manager. Och det var väl vare sig så illa pinkat eller betydelselöst givet att matchen spelades på Villa Park samt var mot Swansea, som ju visat upp en god förmåga att försvara sig hittills. Men Aston Villa lyckades bryta ned Swansea tidigt, genom Tammy Abraham, och visade under resten av matchen upp den andra viktiga förmågan, nämligen att kunna försvara en ledning och hålla nollan. Positiv start för Dean Smith, vilket han nog behöver.

KALKON

Stoke. Det verkar vägra lossna för Stoke, som har inlett säsongen trögt. Och även om det möjligen såg ut som om de började rulla igång innan landslagsuppehållet så innebär så klart en 0-1-förlust på hemmaplan mot Birmingham att Stoke gör ett återfall som var såväl oväntat som oönskat. Extra surt kanske för Gary Rowett att torska mot Birmingham, men till sist är det hans ställning som kommer ifrågasättas. Stoke har ganska uppenbart kvaliteten men verkar sakna attityden att klara serien.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Nottingham Forest 1-2 Norwich. Intensiv match på City Ground där Nottingham Forest tar en tidig ledning genom Lewis Grabban, och därefter trycker på i första halvlek utan att få ytterligare utdelning. Norwich växer in i matchen efter halvtid och Timm Klose svarar för två mål som vänder och vinner matchen åt Norwich, som därmed hoppar fem platser uppåt i tabellen, upp på playoff-plats.

OMGÅNGENS SPELARE:

Josh Windass, Wigan. Strålande insats för Wigan mot West Brom. Gjorde matchens enda mål men det var sannerligen inte det enda som Windass bidrog med i den här matchen, en match i vilken han var ett ständigt orosmoment för West Broms backlinje. När målet kom var det sannerligen ingen tillfällighet.

BTW

Eliasson. Scener när Niclas Eliasson långt in på tilläggstid trycker in avgörande 1-0-målet för Bristol City borta mot Brentford. Eliasson gör en bra säsong med Bristol City så här långt.

ANNONS

Forest. Nottingham Forest leder med 1-0 hemma mot Norwich men tappar till 1-2, vilket adderar till en snart mycket stor hög av poäng som Forest har tappat från ledande positioner den här säsongen.

Pulis. Bara nio lag har gjort färre mål än Middlesbrough. Bara fyra lag har släppt in färre än dubbelt så många mål än Middlesbrough. Middlesbrough leder serien.

RESULTAT:

Sheffield Wednesday 1-2 Middlesbrough; Blackburn 2-1 Leeds; Aston Villa 1-0 Swansea; Brentford 0-1 Bristol City; Hull City 1-1 Preston North End; Ipswich 0-2 QPR; Nottingham Forest 1-2 Norwich; Reading 3-1 Millwall; Rotherham 1-1 Bolton; Stoke 0-1 Birmingham; Wigan 1-0 West Brom; samt Derby County 2-1 Sheffield United.

EFL

Peter Hyllman

Fullpackad fotbollslördag i Premier League (och Football League)

Peter Hyllman 2018-10-20 06:00

Normalt sett brukar jag så klart fokusera på en match eller en klubb. Men vilken match eller vilken klubb ska man egentligen fokusera på den här dagen? Jag skickade iväg en twitterfråga om vilken match som egentligen var störst mellan Chelsea vs Man Utd och West Ham vs Tottenham där cirka 70% svarade den ena och 30% den andra, ändå klart jämnare än vad det nog hade varit för bara några år sedan.

Nu var i och för sig det i sig en rätt begränsad frågeställning. För det är en lördag som knappast saknar matcher av såväl kaliber som intresse därutöver. Bournemouth vs Southampton är exempelvis ett sydkustderby, en het match mellan en klubb som övertygar i toppen av tabellen och en annan klubb som frustrerar i botten av samma tabell. Dessutom två klubbar som de senaste åren bytt position med varandra.

Newcastle vs Brighton är en intressant match av en mängd skäl. För det första så klart på grund av det sociala missnöjet i Newcastle och på St James Park. För det andra eftersom Newcastle fortfarande inte vunnit en enda match den här säsongen, ligger illa till i tabellen och verkligen behöver vinna den här matchen. För det tredje eftersom Chris Hughton återvänder till St James Park, om än som Brightons manager.

ANNONS

Ett annat mycket spännande möte är Wolves mot Watford, två klubbar som båda överraskat positivt under säsongsinledningen och som båda skuggar tabelltoppen, och där det lag som går segrane ur den här matchen kan anses ha minst sagt goda chanser att fortsätta göra det. Wolves har gått från klarhet till klarhet. Kring Watford finns frågan om de kommer lyckas skaka av sig den senaste stjärnsmällen mot Bournemouth.

Cardiff vs Fulham är kanske inte en fotbollsmatch som får det att vattnas i munnen annat än för de främsta puristerna. Men det är så klart en intressant match mellan två klubbar som båda är nykomlingar och som båda representerar helt olika fotboll. Det är dessutom minst sagt en match mellan två lag som båda verkligen behöver vinna, där exempelvis Cardiff ännu inte vunnit en match den här säsongen.

ANNONS

Kvällsmatchen spelas mellan Huddersfield och Liverpool, och frågan är om Huddersfield lyckas hitta gaspedalen den här säsongen, som de gjorde förra året. Då var det Man Utd, den här gången kan det bli Liverpool. Den typ av motstånd som brukar kunna få sådana här arenor att mullra igång. För Liverpool handlar det om att fortsätta vinna. Samt om alla spelare som blivit skadade utan att faktiskt ha blivit skadade kommer spela eller ej.

Man Citys hemmamatch mot Burnley känns kanske som en match med ett tämligen säkert utfall. Den mest upphetsande punkten på dagordningen inför matchen verkar vara Kevin De Bruynes återkomst. Helt säker kan man dock inte vara på utfallet, som alltid när det gäller Burnley är det bäst att sätta dit en asterisk. Har de en bra dag kan de fälla vem som helst, och de har börjat få bättre dagar. Även om just Etihad är mycket begärt.

ANNONS

Derbyt på London Stadium är naturligtvis fascinerande. Det är lätt att glömma bort just detta Londonderby bland övriga, men detta är verkligen ett derby med hetta mellan två klubbar av jämförbar storlek som definitivt inte gillar varandra. Det är även ett derby som har gett oss några riktigt klassiska matcher de senaste säsongerna, inte sällan med minst sagt uppseendeväckande resultat – och mål.

Det finns matcher man hellre har som första match efter ett landslagsuppehåll än en bortamatch mot West Ham, i synnerhet om man är Tottenham. Förmodar jag. West Ham inledde säsongen svagt men har sannerligen börjat hitta formen rejält de senaste gångerna, även om förlusten borta mot Brighton senast kanske var en missräkning. En hemmavinst mot Tottenham vore så klart balsam på den sårade själen.

Chelsea klarade 0-0 med ett nödrop borta mot West Ham. Man Utd fick dyngstryk med 1-3 borta mot West Ham. Detta alltså bara under den senaste månaden. West Ham är alltså bra hemma på London Stadium mot de förväntade topplagen. Tottenham kan inte förvänta sig att vara något undantag i det avseendet. Ska Tottenham vinna den här matchen måste de göra deras säsongs kanske hittills bästa match.

ANNONS

Om Man Utd ska vinna sin match, borta mot Chelsea, så råder det ingen som helst tvekan om att de måste göra sin bästa match hittills den här säsongen. För om de spelar som de har gjort i varenda match hittills så kan den här matchen bara sluta på ett enda sätt, med Chelsea som klara segrare. Enda frågan i så fall är om Man Utd kan komma undan med att bara förlora utan att bli förnedrade.

Ungefär som väntat blev vändningen mot Newcastle precis innan landslagsuppehållet en slags respit för Man Utd och för José Mourinho. Men om det råder någon slags illusion om att saker och ting trots allt börjar stå rätt till med Man Utd den här säsongen så är ju det en illusion ur vilken Man Utd riskerar väckas mycket bryskt och väldigt snabbt, med matcher mot Chelsea, Juventus, Everton och Man City de närmaste veckorna.

ANNONS

Normalt sett när José Mourinho återvänder till Stamford Bridge med Man Utd brukar det handla mycket om relationen mellan honom och supportrarna, varvat med tuppfäktning med sin efterträdare i Chelsea. Nu verkar inte relationen till Maurizio Sarri lika sur som med Antonio Conte i och för sig. Men att fansen på Stamford Bridge nog gärna skulle se Chelsea slå ännu en spik i Mourinhos kista känns (något märkligt kan tyckas) givet.

Uppsnacket för matchen handlar naturligtvis till mesta delen om vad den betyder för José Mourinhos mer eller mindre omedelbara framtid. Några frågar sig om en förlust mot Chelsea innebär att Mourinho får sparken, men det är så klart frågor som kommer dyka upp inför varenda match härifrån fram till dess att han faktiskt får sparken, varmed alla kommer dunka sig själva i ryggen om hur rätt de hade!

ANNONS

Andra valde att måla med betydligt bredare penslar och spekulerade lite i om en förlust mot Chelsea skulle vara förödande för José Mourinhos hela karriär. Men vem vet, kanske är det ändå lite samma fråga givet att de flesta nog ändå antar att Mourinhos karriär är mer eller mindre över om eller snarare när han får sparken av Man Utd. Ytterligare andra har så klart valt att analogisera Mourinho med den medeltida pesten.

Det är ett bättre läge för Chelsea. Hemmamatch till att börja med, men framför allt är det ju för dem betydligt mer bara en fotbollsmatch. Visst, en stor match, och en viktig match för dem att vinna för att haka på i titelstriden, men ändå bara en match. Förmodligen betyder det att de kan koncentrera sig på rätt saker i större utsträckning än Man Utd. Typiskt för ett lag som fungerar, jämfört med ett lag som inte fungerar.

ANNONS

Vad nu det säger om min funktionalitet som hade så svårt att koncentrera mig på en enda match den här gången.

Peter Hyllman

Det finns två modeller att göra EFL Championship till "Premier League 2"

Peter Hyllman 2018-10-19 18:00

Det är en idé som återkommer med jämna mellanrum. Skapa ett ”Premier League 2” av EFL Championship. Att idén återkommer beror på två saker. För det första att klubbar och ägare alltid kommer driva frågor som kan ge dem mer pengar och en större del av den kollektiva kakan. För det andra eftersom det finns en naturlig rotation på nya klubbägare i Football League att ta upp frågan för för dem första gången.

Den här gången är det Andrea Radrizzani i Leeds som tar upp frågan. Det är inte första gången just Leeds beklagar sig över fördelningen av TV-pengar i Football League. Vilket inte är så konstigt givet att Leeds är en av de absolut största klubbarna där, kanske den klubb som genererar absolut mest intresse och därmed värde, och som alltså är den enskilda klubb som kanske kan anse sig ”förlora mest” på att behöva dela med sig.

Andra faktorer bidrar naturligtvis. För det första att nedflyttade klubbar från Premier League har sina fallskärmar kvar vilket sätter övriga klubbar i ett jämfört med dem finansiellt underläge. För det andra att för varje klubb som siktar på att gå upp i Premier League är det ett finansiellt vågspel som kommer att kosta mycket, så där finns ett ständigt behov av att försöka öka sina intäkter.

ANNONS

Det är naturligt att sådana här diskussioner uppstår. Alla klubbar kommer i slutänden att agera och agitera i sina egna intressen. Oftast är det så klart de allra största klubbarna uppe i Premier League som får bära något slags hundhuvud för att vilja roffa åt sig så stor del av kakan som möjligt. Vad det här illustrerar är kanske hur alla klubbar på alla nivåer försöker få en större bit av kakan. Vissa är bara bättre på det.

Det vore däremot fel att avfärda tanken om att göra EFL Championship till en ”Premier League 2”, eller vad man nu vill kalla den. Det finns goda ekonomiska skäl att faktiskt göra det, inte minst för klubbarna. För att vara en andradivision är den på många sätt unik i termer av klubbarnas storlek, publik, antal tittare och marknadsvärde, väl i paritet eller över jämfört även med de flesta förstadivisioner.

ANNONS

Det finns i huvudsak två modeller att genomföra en sådan reform:

(I) – Att införliva EFL Championship formellt i Premier League, som en andra division inom deras paraply. I praktiken skulle då Premier League utökas från 20 till 40-44 klubbar. En fördel för klubbarna nu i Football League är att det skulle innebära att de kopplas på Premier Leagues TV-avtal. Men just därför är det en väg som förmodligen inte skulle få något större stöd från de större klubbarna nu i Premier League.

(II) – Att bryta ut EFL Championship formellt ur Football League, och skapa en självständig liga med tillhörande organisation för Englands andradivision. Enkelt uttryckt upprepa samma process som Premier League tog sig för i början av 1990-talet. Innebär att klubbarna nu i Football League inte hakar på Premier Leagues TV-avtal. Däremot kan ligan förhandla sina egna TV-intäkter och fördela dessa över 20-24 klubbar istället för 72 klubbar.

ANNONS

Det är en reform som i någon utsträckning känns som om den väntar på att hända. Att det mest är en tidsfråga. Det kommer naturligtvis finnas ett motstånd mot idén, inte minst från Football League, men även för dem skulle det kunna finnas fördelar. Deras högsta division skulle bli League One, därefter League Two och därtill kan adderas en ändå redan planerad League Three. Snyggt och symmetriskt.

Det stöd Football League och klubbarna i dessa divisioner får i nuläget, från Premier League, skulle de fortfarande kunna få. Det är en ren förhandlingsfråga. Addera League Three och betydligt fler klubbar än nu skulle hamna inom ramen för detta finansiella stöd dessutom. Men på längre sikt måste det så klart vara önskvärt att respektive liga jobbar på att finansiera sig själva, snarare än att göra sig beroende av bidrag.

ANNONS

Det är en gammal diskussion så klart, men det är en intressant diskussion. Och det är som vi har sett inte en diskussion som kommer försvinna. Det enda som kanske förändras är vem eller vilka som tar upp den för stunden.

:::

EFL CHAMPIONSHIP #13:

Sheffield Wednesday vs Middlesbrough.

Blackburn vs Leeds (13:30); Aston Villa vs Swansea; Brentford vs Bristol City; Hull City vs Preston North End; Ipswich vs QPR; Nottingham Forest vs Norwich; Reading vs Millwall; Rotherham vs Bolton; Stoke vs Birmingham; Wigan vs West Brom; Derby County vs Sheffield United (18:30)

Två managers debuterar. Dean Smith för Aston Villa och Thomas Franke för Brentford, de båda klubbarna som “drabbades” av Steve Bruces hädanfärd.

Blackburn vs Leeds, en match som intresserar många i Sverige. Flera på plats.

Tung kvällsmatch mellan Derby County och Sheffield United, minst sagt viktig match för Derby County att vinna.

ANNONS

Ingen småpotatis den här omgången precis. Och så ser det ut mer eller mindre varenda omgång i EFL Championship. Naturligtvis har den en marknad som en fristående liga.

Peter Hyllman

Sheffield Wednesday har fått luft under vingarna igen

Peter Hyllman 2018-10-19 06:00

Det absolut sista som hände i Football League innan landslagsuppehållet var att Sheffield Wednesday med en tuff bortaseger mot Bristol City kröp upp på playoff-plats. Det var en match i vilken Sheffield Wednesday var i stora drag utspelade under en alltför svag första halvlek men där laget ryckte upp sig själva i halvtid och med två mål av Lucas João i andra halvlek till sist vann matchen med 2-1.

Det var en match som på flera sätt speglade säsongen som helhet hittills. En tidig förlust mot Brentford satte rejäla frågetecken kring laget. Men Jos Luhukay kallade till lagmöte och gav laget en rejäl uppsträckning, bänkade några av lagets etablerade stjärnor som Sam Hutchinson och Fernando Forestieri, och därefter har Sheffield Wednesday förlorat en enda match, är fortfarande obesegrade på Hillsborough, och har klättrat i tabellen.

Jos Luhukay har på sätt och vis spelat ett rätt högt spel i inledningen av säsongen. Hans beslut att bänka viktiga spelare efter matchen mot Brentford, i synnerhet till den därpå följande hemmamatchen mot Millwall, hade kunnat slå tillbaka på honom, särskilt som många supportrar hade börjat oroa sig för en möjlig nedflyttningsstrid. Luhukay tog istället upp ungdomar i Matt Penney och Fraser Preston, och laget vann med 2-1.

ANNONS

Utöver dem har även Jordan Thornily hämtats upp från de egna ungdomsleden och spelat under säsongsinledningen. Jos Luhukays uppsträckning av lagets etablerade spelare och befordran av yngre spelare har fått en dubbelt positiv effekt. Det har på samma gång återgett såväl spelare som supportrar stolthet och självförtroende, de har ryckts upp ur den dvala och stagnation som präglade Carlos Carvalhals sista år.

Det har även ryckt upp Sheffield Wednesday ur den känsla av fatalism som fanns inför säsongen då laget kändes tröttkört och då ett transferembargo förhindrat en mer omfattande omstart, och fick många att känna att någon uppflyttningsstrid inte alls var aktuell. Men transferembargot hävdes till sist, och vad Sheffield Wednesday alltså har upptäckt under början av hösten är att uppflyttning alls inte är någon omöjlighet.

ANNONS

Sheffield Wednesday var en klubb som befann sig i något av en brytpunkt. Det är en klubb som de senaste säsongerna sjösatte ett kortsiktigt projekt för att ta sig till Premier League, nästan lyckades med det projektet men nådde inte hela vägen fram och därifrån börjat falla tillbaka. Det sumpade kortsiktiga projektet har nu, därtill kanske tvingade av ekonomiska omständigheter, ersatts i Sheffield Wednesday av en mer långsiktig plan.

Det innebär en omkalibrering av klubbens värvningspolitik, med ett fokus på yngre och mer utvecklingsbara spelare. Det innebär självfallet att i större utsträckning utnyttja de egna ungdomsleden. Det kan så klart kräva ett längre tidsperspektiv. Jos Luhukays omedelbara uppgift, som han ser ut att lyckas med, är att göra övergången från kortsiktigt projekt till långsiktig plan så smidig och effektiv som möjligt.

ANNONS

Två lånvärvningar till backlinjen har bidragit stort till Sheffield Wednesdays framgångar och stabilitet. Michael Hector från Chelsea och Josh Onomah från Tottenham har båda visat sig ovärderliga för Sheffield Wednesday och gett laget en helt annan soliditet än förut. Sambandet mellan att de anlände till klubben och att Sheffield Wednesday därefter förlorat endast en match bör inte underskattas.

Det är samtidigt två anfallsinriktade 25-åringar som kanske mest av alla har dragit uppmärksamheten till sig i Sheffield Wednesday. Adam Reach har imponerat stort under säsongsinledningen och gjort några helt fantastiska mål mot tufft motstånd. Lucas João är en extremt spännande anfallstalang som i sina bästa stunder är i det närmaste ospelbar på den här nivån, men som måste förbättra sin jämnhet.

Skadade spelare är på väg tillbaka till laget. Jos Luhukay har snart tillgång igen till spelare som Sam Winnall, Sam Hutchinson, Gary Hooper och Marco Matias. Överlag är Sheffield Wednesday för närvarande en bra blandning av ungt och äldre, och det är i sig en följd inte minst av Luhukays befordran av yngre spelare. Det har gett ett något stagnerande lag ny fräschör och ny energi.

ANNONS

Det återstår att se vad detta lag mäktar med när pressen på dem ökar. Hittills under hösten har Sheffield Wednesday presterat en hel del imponerande resultat. De har exempelvis i ett svep klarat av matcher mot Stoke, Nottingham Forest, Aston Villa, Leeds och West Brom, och bara förlorat en av dessa matcher. De har samtidigt gjort det utifrån en position där ingen egentligen förväntat sig väldigt mycket av dem.

Härifrån måste Sheffield Wednesday börja spela med pressen av att åtminstone vara en av klubbarna som jagar uppflyttning. Det är den direkta konsekvensen av att precis inför landslagsuppehållet ha tagit sig upp ovanför playoff-strecket. Det är alltså också med den pressen som Sheffield Wednesday ikväll tar emot Middlesbrough på Hillsborough, ännu ett tufft möte mot ett lag som ligger tre poäng ovanför dem i tabellen.

ANNONS

Ännu en match i vilken Sheffield Wednesday har att visa vad det egentligen är de vill med den här säsongen. En vinst mot Middlesbrough skulle naturligtvis vara en mycket tydlig signal om att de är ett lag att räkna med i toppstriden, en förlust och de faller tillbaka i sin outsiderroll. En vinst för Sheffield Wednesday vore också ett viktigt tecken på framsteg, då Sheffield Wednesday tappade ledningar hemma mot både Leeds och West Brom.

Det skulle i själva verket vara Sheffield Wednesdays första vinst på Hillsborough mot ett annat topplag den här säsongen. Och om Sheffield Wednesday ska kunna hoppas på uppflyttning så måste de börja vinna dessa matcher på Hillsborough. Hittills har de bara varit nära. Men nära skjuter ingen hare i Football League.

Peter Hyllman

Fotbollens alla statistiksajter både konstruerar och beskriver fotbollen

Peter Hyllman 2018-10-18 06:00

Smäll en siffra på vilket som helst av dina resonemang och det kommer i mycket hög utsträckning betraktas på ett helt annat sätt än annars. Att exempelvis säga att Mesut Özil förra matchen var en nia på en tiogradig skala kommer betraktas som ett mer objektivt påstående än att säga att Mesut Özil var för jäkla bra förra matchen, detta trots att det i allt väsentligt betyder exakt samma sak, och att det i båda fallen är precis lika osannolikt.

Det är något med siffror som låter övertygande. Det är exempelvis därför det är så väldigt vanligt, även i kommentarsfältet på den här bloggen, att vilja förstärka sina olika påståenden med olika procentsatser som är mer eller mindre påhittade, exempelvis att i 90% av fallen så… Siffror antyder att något står över vanligt tyckande, att det är något som faktiskt har mätts upp, att det alltså är objektivt och därför (mera) sant.

Detta är ett välkänt fenomen inom forskaryrket. Det är ett fenomen som i sig varit föremål för sociologiska studier. Men där inser man också att det finns i själva verket inget som är mer objektivt med siffror. Alla sådana siffror är själva en produkt av att ha bestämt vilka frågor som ställs, vilka som inte ställts, hur svarsalternativen formuleras och väljs ut, vilka mått och nyckeltal som anses relevanta och så vidare i oändlighet.

ANNONS

Det är ett fenomen som blivit alltmer framträdande inom fotbollen. Framväxten av statistik och framför allt kommersiellt drivna statistiksajter har fått samtalet om fotboll att marineras i siffror. Men där finns i fotbollen inte på samma sätt som inom forskningen riktigt samma benägenhet till kritiskt tänkande. Siffror och statistik kan vara värdefulla verktyg, men tenderar användas för att alltför grovhugget skilja mellan rätt och fel.

Statistiksajterna är framför allt ett 2010-talsfenomen och tillgången till statistik inom fotbollen har ökat exponentiellt de senaste tio åren. Det fanns naturligtvis statistik även förut men inte alls i samma utsträckning och inte alls med samma variation och detalj. Det är på sitt sätt en fullt naturlig utveckling över tid, en industris framväxt. Men det känns ändå både rimligt och naturligt att ställa frågorna varför och varför just nu?!

ANNONS

Att framväxten av fotbollsstatistiken är en funktion av själva fotbollen känns som ett realistiskt och intuitivt antagande. Och vad som för ganska precis tio år sedan hände i fotbollen var Barcelonas framväxt, med Pep Guardiola, som ett av tidernas bästa och definitivt sin eras mest definierande fotbollslag. De stod som det uppfattades för en ny typ av fotboll som ständigt och jämt diskuterades och debatterades.

Det var alltså i denna mylla som statistiksajterna började mullra igång, och där de började hitta ett utlopp för sina idéer. Och utan att ha gjort någon djupdykning i deras ursprung är det ändå inte svårt att vare sig komma ihåg eller se vad som förmodligen var de drivande frågeställningarna bakom dessa väldiga statistikprojekt, nämligen ”vad gör Barcelona?” och ”vad är det som gör Barcelona bäst?”

ANNONS

Fullt förståeligt så klart, det är så många analysverktyg arbetas fram, en drift att försöka förstå tidens frågor, dessutom fanns det en marknad för allt som kunde tänkas besvara just dessa frågor. Men vad man också måste inse är att med en sådan utgångspunkt fick analysverktygen och statistiken också en mycket tydlig bias där bäst fotboll intellektuellt definieriades och blev exakt detsamma som Barcelonas fotboll.

Nils Brunsson, en av Handelshögskolans gamla professorer, beskrev för många år sedan den här processen. Det klassiska idealet i teoribildning är att forskaren objektivt avbildar verkligheten. Vad Brunsson belyste var hur teoribildning i själva verket var ett slags språkbildande, ett sätt att sätta ord på verkligheten för att kunna beskriva den, vilket i sin tur formar verkligheten. Teorier blev inte bara deskriptiva utan även preskriptiva.

ANNONS

Barcelona blev alltså den statistiska mallen eller normen. Rätt fotboll var den fotboll som höll sig inom mallen och all fotboll som faller utanför normen blev fel fotboll, eller i alla fall inte rätt fotboll. Det hela fick en ideologisk, normativ aspekt som ännu är tydlig i det åsiktsindustriella komplexet, inte minst det svenska. Oklart är bara hur medvetet detta egentligen var och är, av såväl statistikens producenter som dess konsumenter.

Rent konkret är det en mall, en norm eller en bias som märks av på dessa statistiksajter framför allt i vilka mått som över huvud taget existerar för lag och för fotbollsspelare, men också vad dessa mått har för inbördes relativ vikt när de viktas samman till något slags helhetsbetyg. Det är på alla sätt uppenbart att det är en väldigt specifik typ av fotboll som premieras med dessa mått och viktningar, Barcelonas typ av fotboll.

ANNONS

Men som fotbollshistorien har visat oss om och om igen, och som även har visat sig med Barcelonas fotboll, så finns det många sätt att inte bara spela fotboll på utan också att vinna i fotboll på. Det finns inte bara ett rätt och ett bästa sätt att spela fotboll på, i alla fall inte i den utsträckning som de numeriska verktygen vill få oss att tro. Problemet är bara att dessa andra sätt, och dessa andra mått, sällan fångas upp i statistiken.

Det leder till många konstigheter i stort såväl som i smått. Inte minst när experter tiltar eftersom ett lag vinner som enligt dem inte borde vinna, eller rättare sagt inte borde vinna enligt statistiken. Att statistiken möjligen leder dem fel i sitt tänk faller dem sällan eller aldrig in, kanske för att den fångar och bekräftar deras världsbild. Det leder till att resultatets moral ifrågasätts istället för att försöka förbättra sin egen analysmodell.

ANNONS

Andra konstigheter är mer mikro. Som exempelvis att saker som faktiskt händer på planen fullständigt felvärderas. Skott och skott på mål är exempelvis mått som anses som något positivt att ha höga siffror på, men för varje enskilt skott kan det så klart vara så att det tvärtom var ett dåligt beslut på planen. Antal passningar och passningsprocent är andra mått som inte säger något om bidraget till spelet var positivt eller negativt.

Men Barcelona hade ju höga värden på alla dessa mått, och Barcelona var ju åtminstone för en stund bäst i världen, alltså måste det ju vara bra med höga värden på dessa mått, är väl det tyvärr inte mer avancerade än så tänket. Överlag måste naturligtvis konstateras att vad fotbollsstatistiken är väldigt duktig på att ta fram är rena volymmått, men desto sämre på de förmodligen mycket viktigare kvalitetsmåtten, även om det blivit bättre.

ANNONS

Det är så klart fascinerande att ändå se samspelet mellan fotbollen och fotbollsstatistiken och dess respektive och växelvisa framväxt. En av de kanske främsta egenskaperna med Barcelonas fotboll, och det nya den förde med sig, var att den på många sätt framstod som mer intellektuell och mer metodisk. Det är intressant att det verkar ha fått till effekt att även vilja göra fotbollsstatistiken mer intellektuell, mer metodisk och mer analytisk.

Och det är väl egentligen inget fel med det, statistik är som sagt ett bra verktyg att ha tillgång till. Åtminstone så länge man tar statistiken för vad den är, håller koll både på vad den faktiskt säger och även vad den däremot inte säger, utan att tillskriva den status som objektiv sanning. Alla har däremot inte vanan att värdera statistik och alldeles för många använder medvetet statistik selektivt enbart för att ”bevisa” en redan färdig åsikt.

ANNONS

Vetskapen att statistik kan manipuleras måste vara lika gammal som åtminstone Mark Twain. Förståelsen att statistik inte är objektiv i högre utsträckning än andra sätt att uttrycka information bara för att den råkar innehålla siffror borde följa den vetskapen i hälarna.

Peter Hyllman

Är engelsk fotboll på väg ut ur sin mentala istid?

Peter Hyllman 2018-10-17 06:00

Alldeles nytt är det trots allt inte med fotbollens koppling till mental ohälsa och depression. När den tyske målvakten Robert Enke för snart tio år sedan begick självmord var det en obehaglig påminnelse om vilka uttryck den kopplingen faktiskt kunde ta. Men framför allt de senaste åren har berättelserna om mental ohälsa och depression blivit allt fler, framför allt inom den många gånger så väldigt manhaftiga engelska fotbollen.

Men problemet är naturligtvis betydligt mycket äldre än tio år, som sagt är det kanske bara en fråga om hur mycket det pratats om saken. Men gå bakåt i tiden och det är ju inte precis svårt att se hur mental ohälsa är något som spelare som Paul Gascoigne, George Best med många fler har brottats med och kanske i hög utsträckning förlorat, även om det tog sig ett uttryck som fick många att prata om något annat, kanske sjukt nog bekvämare.

Jag har inte skrivit mycket om mental ohälsa och engelsk fotboll, jag tror ärligt talat detta är det första jag skriver i ämnet. Dels upplever jag det som ett känsligt ämne. Dels är jag att betrakta som fullständigt okunnig i ämnet. Vilket nog är sämsta möjliga kombination att skriva utifrån. Och inte vet jag om jag har något nytt att bidra med, men några tankar har ändå dykt upp i huvudet de senaste veckorna.

ANNONS

Den främsta är kanske den att vi genomgående får ta del av personliga berättelser om kampen mot mental ohälsa. Aaron Lennon berättar om sina upplevelser, Clarke Carlisle har berättat även han, nu senast var det Michael Carrick som berättade om sina problem, med flera. Detta är både bra och väldigt betydelsefullt, gör det mer naturligt att prata om, men riskerar även befästa synen på mental ohälsa som ett rent individuellt problem.

Mental ohälsa är självklarat ett individuellt problem i hög utsträckning, men är lika mycket ett kollektivt problem, i det att dess orsaker många gånger hittas i det kulturella och kollektiva. Kanske är det så att samtalet inte har hunnit komma så långt, men det kan även vara så, som vi ser exempel på i andra sammanhang, att man hellre ser det som ett individuellt problem för att slippa det betydligt besvärligare samtal som följer av att se det som ett kollektivt problem.

ANNONS

Att den moderna (engelska) proffsfotbollen utmanar mental hälsa är givet. Det säger sig självt att all elitidrott på den här nivån, inte minst i världens största sport, innebär en omfattande mental stress. De ständiga kraven på att vinna, de höga insatserna, den sociala pressen på att prestera, konkurrensen från andra som vill ta din plats, i många fall kopplat till förmågan att försörja både dig själv och din familj – det är helt ofrånkomligt.

Det är lika ofrånkomligt att det är en miljö som vissa kommer klara av, och andra inte kommer klara av. Detta kommer aldrig kunna förändras då det är invävt i elitidrottens och proffsfotbollens själva natur. Däremot kanske man ändå kan och måste förvänta sig att det finns stödsystem för detta i engelsk fotboll, att kulturen belyser snarare än befäster problemet, så att de mänskliga kostnaderna i alla fall blir så små som möjligt.

ANNONS

Finns det? Görs det? Det görs självfallet insatser, varenda större klubb med någon som helst självaktning har omfattande hjälp av idrottspsykologer och mentala coacher i sin stab, liksom enskilda åtgärder säkert görs för varje spelare. Det behöver däremot inte säga något alls om klubbens kultur och sociala dynamik, och insatserna riskerar i den jämförelsen bli marginella, liksom de till sist alltid görs utifrån klubbens perspektiv, inte spelarens, inte människans.

Det är frågor som kompliceras av vilka lag och vilka egenskaper i dessa lag som hyllas och i någon mån hjälteförklaras inom den engelska fotbollsmytologin, och vad detta egentligen säger och får för följder på dess sociala och mentala miljö. Många känner så klart till Wimbledons klassiska fotbollslag under 1980-talet, ”the Crazy Gang”, som gick upp flera divisioner till Premier League och till sist även vann FA-cupen. Ett kultgäng och ikoner inom engelsk fotboll.

ANNONS

Kanske är det inte så konstigt att (AFC) Wimbledon FC helgonförklaras inom engelsk fotboll. Dels på grund av vad som därefter hände med klubben. Dels för att många tittar tillbaka på deras enkla och ofta brutala fotboll både med historiens rosenröda ögon och som en slags erinran om något som ändå gått förlorat i engelsk fotboll. Men det var inte bara utåt, mot en gemensam motståndare, som Wimbledon var en brutal klubb. De var minst lika brutala inåt.

Jag valde att börja titta på den här dokumentären från 2014 mycket på grund av vad rubriken antydde, deras stämpel som ”Crazy Gang” och vad jag liksom jag tror de allra flesta har lagt in i den stämpeln, det vill säga deras kollektiva personlighet på planen. Men ju mer jag såg av dokumentären desto mer fångades jag av dess kollektiva kultur internt, och just kopplingen till aktuella frågor om social stress, mental ohälsa och depression.

ANNONS

Det bästa man kan säga om dokumentären är att det är inte frågor den glättar över, och även om den inte direkt kommenterar dem så låter den dem ändå framträda genom spelarnas egna berättelser, som något för tittaren att själv uppfatta. Det gör stundtals nästan ont att lyssna till inte minst John Scales och Terry Phelan, inte minst givet att de ändå pratar med åtminstone 25 års distans till händelse.

John Scales: [”The first thing I’d think about was getting down to the pub and getting away from it, having a drink. Was it conducive to me playing well? Obviously not as an athlete. But at that stage it was a coping mechanism. I remember getting in the car and getting psyched up for training so I would be able to cope for it. The Crazy Gang would swallow me up.”]

Terry Phelan: [“It was like a pack of wolves going out looking for blood. It wasn’t normal. I’ve seen players cry, physically break down. It was a place for me that was really dark for six months, socially and emotionally. As a footballer you have dreams; for six months I had no dreams. I used to sit in my bedroom upstairs, and I’d say, ‘My career is gone, where can I go from here?’”]

ANNONS

En slutsats är självklar av dokumentären. Det är omöjligt att betrakta mental ohälsa och depression inom engelsk fotboll som ett individuellt problem enbart, det är ett kollektivt problem som kräver kollektiva lösningar. Dokumentären handlar om Wimbledon, och det kan ju vara frestande att vilja se det som något unikt för detta Wimbledon, men även om det kanske är en något extrem variant så är det självfallet vare sig något unikt eller antikt inom engelsk fotboll.

Det något paradoxala med dokumentären är att Wimbledon var ett utifrån sina förutsättningar väldigt framgångsrikt fotbollslag. Kanske var metoderna nödvändiga för detta, även om det låter som både en förenkling och en efterhandskonstruktion. Det finns säkert de som anser att den mentala kostnaden var ett pris värt att betala. Problemet är att det så väldigt sällan är de som anser detta som också var de som faktiskt betalade priset.

ANNONS

Det positiva i utvecklingen är att mental ohälsa inom engelsk fotboll åtminstone inte längre är något man absolut inte pratar om. Och så länge man pratar om frågorna finns i alla fall en slags medvetenhet om dem, och framför allt behöver inte längre de som kämpar med detta känna sig riktigt lika ensamma längre. Vilket jag bara kan förmoda är något som får problemen att kännas ännu värre.

Det är frågor som får allt större utrymme inom engelsk fotboll. Den som exempelvis undrar vad det är för plotter intill spelarnas tröjnamn i Football League så är det alltså en symbol för en kampanj mot just mental ohälsa. Men, som förhoppningsvis framgår med den här bloggen, kanske måste det större perspektivet också vara att reflektera en gång extra över vilka kvaliteter och egenskaper i klubbar och spelare som hyllas och helgonförklaras.

ANNONS

Crazy är exempelvis kanske inte alltid något ensidigt positivt. Ibland är crazy bara crazy.

Peter Hyllman

Portsmouth har sett bättre dagar, men kanske inte sina bästa dagar

Peter Hyllman 2018-10-16 06:00

Utan tvekan har Portsmouth sett större dagar, dagar som ristat in sig i klubbens historia som oförglömliga ögonblick. Omspelet i FA-cupsemifinalen 1992 mot Liverpool. Den härliga säsongen 2002-03 när Portsmouth vann Football League. Fem år senare när Sol Campbell lyfte FA-cuppokalen mot skyn. Det europeiska cupäventyret säsongen därefter som gav Portsmouth några oförglömliga matcher.

Det var samtidigt dagar och framgångar byggda som på sand. Något som skulle visa sig med förskräckande tydlighet kort därefter när Portsmouth såldes och såldes vidare till ett koppel av bluffmakare och bedragare som skulle sätta klubben på obestånd, få den att rasa genom seriesystemet ända ned i League Two, och sätta klubbens hela framtid och existens på spel. Ett supporterövertagande för fem år sedan skulle rädda klubben.

Portsmouth skådade alltså för inte alls länge sedan ned i avgrunden, ytterst mörk där den bredde ut sig framför deras fötter. Det går därför lätt att förstå varför Portsmouth just nu är en klubb som studsar av glädje och entusiasm igen, efter att precis ha svarat för vad som är Portsmouths bästa säsongsinledning på 57 år, och med 30 poäng på 13 matcher ha gått upp i övertygande serieledning i League One.

ANNONS

Det är kanske inte en så hisnande framgång som att vinna Football League, vinna FA-cupen eller spela i Europa League. Men jämfört med att stirra ned i avgrunden av sin egen existens är det naturligtvis ett enormt framsteg. Dessutom, till skillnad från flera av klubbens tidigare framgångar, är klubben inte längre byggd på sand. Portsmouth står nu för första gången på väldigt länge på fast mark och ett stadigt fundament.

Berömmet för detta måste inte minst riktas till Portsmouth Supporters Trust (PST) som lyckades ta över klubben i dess mörkaste stund. Det var ett supporterövertagande som stabiliserade klubben, fick upp den på rätt köl igen och inte bara lyckades stoppa dess finansiella förfall utan också deras fall i seriesystemet. Portsmouth återfann sina fötter i League Two och 2017 lyckades de även vinna League Two.

ANNONS

Men kanske var det i vad som skedde därefter som PST verkligen visade sin storhet, då styrelsen sade ja till att låta klubben köpas av investmentbolaget Tornante med Michael Eisner som frontfigur. Det hade självfallet varit väldigt lätt för PST att, med tanke på den fortfarande färska historien, blint säga nej till alla köpare. Istället lyckades de lyfta blicken och se vad Portsmouth faktiskt behövde för att fortsätta utvecklas.

Post hoc, ergo propter hoc. Det vore naturligtvis en smal sak att hävda att Portsmouth nu leder League One tack vare Tornante och Michael Eisner och sina nya ägare, eftersom det sker efter uppköpet. Men Portsmouths framsteg och framgång följer en trendlinje som redan hade inletts under PST, även om det inte innebär att det ska blundas för att de nya ägarna har gett Portsmouth både större resurser och en mer professionell struktur.

ANNONS

Grunden hade med andra ord redan lagts, och trendlinjen fanns redan på plats för Portsmouth, men med Tornante har utvecklingen tagit högre fart och trendlinjen börjat peka ännu mer brant uppåt. Vilket visar på en hälsosam symbios och ett uppköp som håller vad det lovar. Vilket måste vara något av en ny upplevelse för Portsmouth, det är inte precis vad de har varit vana vid de senaste tio åren.

Något positivt fotbollsmässigt som ändå kom ur den existentiella krisen i Portsmouth är att klubben till sist lyckades få fart på sin akademi igen. Om inte annat så av det rent praktiska skälet att de inte längre hade råd att värva spelare, alltså fick de fylla ut laget med egna produkter. Jack Whatmough, Ben Close, Bradley Tarbuck, Jed Wallace och Conor Chaplin är spelare som kommit fram de senaste fem åren i Portsmouth.

ANNONS

Jack Whatmough, 22 år gammal, råkar nu samtidigt vara Portsmouths mest långvariga spelare. Ben Close är kvar i Portsmouth även han. Brad Tarbuck släpptes av Portsmouth för några år sedan, Conor Chaplin såldes i somras till Coventry, samtidigt som Wolves för två år sedan värvade Jed Wallace. Ändå ett minst sagt bra facit för en akademi på den nivå som Portsmouth har befunnit sig på under dessa fem år.

Men kanske är det ändå en värvning som har visat sig mest värdefull för Portsmouth den här säsongen. Från Derry City köpte Portsmouth för £100,000 den offensive yttern Ronan Curtis, som gjort stor succé den här säsongen. Sex mål och lika många assists på elva ligamatcher har bidragit stort till Portsmouths framgångar. Curtis har imponerat i sådan utsträckning att han blivit uttagen av Martin O’Neill i Irlands landslag.

ANNONS

Att flytta från League of Ireland och Derry City, med ett publiksnitt om under 2,000 åskådare, till League One och Portsmouth där Fratton Park har en kapacitet om strax över 32,000 åskådare, är naturligtvis ett stort kliv. Ronan Curtis har däremot visat sig kapabel att ta det klivet, och det mesta talar för att Curtis de närmaste åren kommer flytta uppåt i det engelska seriesystemet. Med eller utan Portsmouth.

Andra värvningar har inte gått lika bra. Framför allt fyra lån från EFL Championship har haft mycket liten effekt för Portsmouth. Ben Thompson från Millwall är den som har fått mest speltid. Men de övriga tre spelarna i form av Joe Mason från Wolves, Andre Green från Aston Villa och David Wheeler från QPR har tillsammans bara spelat 167 minuter för Portsmouth i ligan den här säsongen. Där finns betydligt mer att hämta.

ANNONS

Kenny Jackett har skapat ett välorganiserat och defensivt sammanhängande Portsmouth, som klarar av att absorbera motståndarnas anfall. Men vad som framför allt har gjort dem så svåra att stå emot den här säsongen, och som fört upp dem i toppen av tabellen, är lagets offensiva styrka med en väldigt stark anfallstrio i form av Ronan Curtis, den andre forwarden Jamal Lowe, samt rutinerade anfallaren Brett Pitman från Bournemouth.

Mycket talar för att Portsmouth kommer slåss med framför allt Barnsley och möjligen Sunderland om seriesegern i League One och om automatisk uppflyttning till EFL Championship. Det kommer bli en tuff kamp men en glädjefylld och lustfylld kamp för Portsmouths del. Inte alls som den dödskamp som präglade Portsmouth för så sent som för bara fem år sedan.

Portsmouth är på väg tillbaka uppåt i det engelska seriesystemet. Kanske är det inte längre helt osannolikt att vi om några år får se Portsmouth göra Southampton, Brighton och Bournemouth sällskap i Premier League. Att vi redan nästa säsong får se Portsmouth i EFL Championship börjar i alla fall kännas troligt.

ANNONS
Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa anfallare

Peter Hyllman 2018-10-15 06:00

Det var rätt länge sedan jag faktiskt gjorde en systematisk genomgång över Premier Leagues bästa spelare för stunden, och därför börjar det kanske bli aktuellt att göra det igen. Inte minst givet att Premier League trots allt förändras rätt rejält varje säsong vad gäller spelarna i ligan. Men också eftersom den här typen av listor är bekväma att ha som måndagsbloggar att skrivas på söndagskvällar.

Det kommer som titeln möjligen antyder bli ett antal sådana här bloggar uppdelade per lagdelar. Det gör det lättare att faktiskt jämföra spelare, gör diskussionen lite mer precis samt gör att vi kommer bort från det här ständiga ofoget att offensiva spelare precis alltid värderas högre än defensiva spelare. Vi får se om jag som avslutning väljer att slå ihop alla listor till en slutlig totallista, men då ändå med mer kött på benen.

Tidsperspektivet är alltid något som ställer till det på sådana här listor. Det är listor tänkta att värdera vilka som är Premier Leagues bästa spelare för stunden, det är alltså inte en lista över vilka spelare som varit bäst of all time. Men inte heller är det en lista över vilka spelare som är bäst den här säsongen. Jag försöker bedöma spelarna som helhet. Man kan säga att jag fäster absolut störst vikt vid nuet utan att helt blunda för det förra.

ANNONS

Här är, enligt mig, Premier Leagues fem bästa anfallare. Och kanske har vi här en av få listor där det nog egentligen inte behöver förtydligas vilka spelare som räknas in inom ramen för listan:

(5) Roberto Firmino, Liverpool

Har under Jürgen Klopp utvecklats från kompetent anfallare till anfallare i världsklass, en spelare som är otroligt betydelsefull för Liverpools framgångar och för Liverpools sätt att spela fotboll. En otroligt hårt arbetande spelare vilket alltid måste beundras för vad det är. Kritiserades ett bra tag för att vara alltför tunn i sitt målskytte, helt enkelt för att vara en lite för svag avslutare. Även om detta är en aspekt där Roberto Firmino verkligen har förbättrats är det kanske fortfarande ändå den delen av hans spel som inte riktigt känns så väldigt imponerande.

(4) Romelu Lukaku, Man Utd

ANNONS

Att Man Utd slutade tvåa förra säsongen är märkligt nog ett försvar som ständigt förs fram till José Mourinhos försvar den här säsongen, liksom andra ställer sig frågande till hur det egentligen gick till. Den förmodligen största anledningen varför Man Utd till sist slutade tvåa. Att Lukaku är en bra anfallare är knappast någon överraskning för någon, han har varit strålande i Premier League i flera säsonger innan han kom till Man Utd. Gör många mål och är viktig i uppbyggnadsspelet, har ett brett register i sitt spel, men skulle behöva bli ännu mera klinisk och effektiv i sitt målskytte, i synnerhet i avgörande lägen.

(3) Harry Kane, Tottenham

Vann skytteligan i Premier League två säsonger i rad innan Mohamed Salahs fantastiska fjolårssäsong bröt sviten, där Kane ändå slutade tvåa. Harry Kane har med bred marginal motbevisat alla småttiga insinuationer om att bara vara ett one season wonder. Otroligt mångsidig i sitt målskytte med förmåga att göra mål på alla sätt, med båda fötterna och med huvudet, på skott från distans liksom i djupled genom straffområdet. En ledare på planen och i laget. Kanske är det i någon utsträckning till och med så att det har börjat förväntas för mycket av Harry Kane, där om han inte avgör matcher på egen hand är det plötsligt något som är fel.

ANNONS

(2) Sergio Aguero, Man City

Börjar bli till åren men visar ändå med jämna mellanrum varför han själv måste ses som 2010-talets genomgående bästa anfallare i Premier League. Få om någon anfallare har likt Aguero förmått kombinera både målskytte av allra högsta kaliber och taktiskt kunnande och smartness i samma utsträckning. En spelare som kan göra mål på alla sätt och som aldrig ger motståndarna en lugn stund. En anfallare av väldigt sydamerikanskt snitt, vilket i dessa dagar sannerligen är högt beröm. Många spådde att Aguero skulle få det kämpigt med övergången till Pep Guardiolas fotboll, istället fortsätter han vara Man Citys viktigaste anfallare, liksom förmodligen klubbens bästa anfallare någonsin.

(1) Alexandre Lacazette, Arsenal

Har haft en väldigt märklig tid under sina cirka 15 månader med Arsenal, men det är kanske inte så konstigt givet att det har varit en väldigt märklig tid för Arsenal i största allmänhet. Någon tillfällighet är det emellertid inte att Arsenal fick ordning på sitt spel så fort Unai Emery upphörde med att starta sin bäste anfallare på bänken och istället gjorde honom till sitt anfalls utgångspunkt. Lacazette har självfallet redan visat vad han kan i Ligue 1 men visade snabbt att han höll måttet även i Premier League med sin strålande kombination av kraft, fart och teknik. Det finns en kreativ och konstruktiv energi hos Lacazette som Arsenal länge har saknat.

ANNONS

Bubbles:

Jamie Vardy, Aleksandr Mitrovic, Pierre-Emerick Aubameyang, Glenn Murray, Marko Arnautovic, Alvaro Morata m fl.

Peter Hyllman

Oväntat men inte oplanerat att Brentford tappar Dean Smith

Peter Hyllman 2018-10-14 06:00

Aston Villa anställer alltså Dean Smith som ny manager. Den bortglömda parten i den historien är självfallet Brentford. Det kan så klart tyckas vara lite typiskt för en klubb som Brentford, som har inlett säsongen strålande, är med i toppen av EFL Championship och som spelar en väldigt bra fotboll, att de ska behöva dras med i Aston Villas problem och få sin manager ryckt ifrån dem mitt under säsongen. Vad händer nu med Brentford?

Ingen klubb i EFL Championship ligger bättre till i förväntade gjorda och insläppta mål än Brentford. Bara Leeds skapar fler chanser per match än vad Brentford lyckas med, endast en handfull klubbar är mer effektiva i sitt anfallsspel än vad Brentford är, och i sådan utsträckning kontrollerar Brentford bollen och spelet att ingen klubb släpper till så få chanser som Brentford gör.

Ingen klubb i EFL Championship är heller utformad att kunna hantera att deras bästa spelare eller deras manager lämnar klubben som Brentford är. Hela deras modell går i själva verket ut på att alla delar i klubben är utbytbara, att spelare säljs om en annan klubb matchar deras värdering, att managers kommer och går och inte bli beroende av en enda manager. En modell som nu ofrånkomligen kommer stressprövas.

ANNONS

Det är, så här långt, en modell som har visat sig väldigt framgångsrik. Brentford har de senaste tio åren tagit sig upp från botten av League Two till toppen av Football League och EFL Championship. Nu siktar de mot Premier League. Mängder av spelare har sålts men värdet på deras spelare är samtidigt 20 gånger högre nu än vad de var för bara några år sedan. Brentford är en klubb som hela tiden tillför värde.

Några räkneexempel gör den saken tydlig. När Brentford sålde Ryan Woods till Stoke, en affär som blir permanent i januari, kan de göra en startelva av spelare som de sålt under de senaste fyra åren som de köpte in för £7m och sålde för £61m, och alltså gjort en vinst om £54m. Andre Gray, Scott Hogan, Jota, Stuart Dallas, John Egan, Ryan Woods, Harlee Dean och James Tarkowski visar att det handlar heller inte om vilka spelare som helst.

ANNONS

Brentfords framgångar är en triumf för organisation, planering och för vetenskapliga arbetsmetoder. Matthew Benham köpte Brentford 2012 och gjorde sig snabbt känd för ett mycket omfattande användande av numerisk analys. Detta har han omsatt i praktisk handling tillsammans med sina två directors of football, Phil Giles och Rasmus Ankersen, och resultaten måste rimligtvis ha tystat de många tvivlarna vid det här laget.

Klubbens strukturerade arbetsmetoder gör det möjligt för dem att planera på relativt sett mycket lång sikt. De har hela tiden klart för sig vilka spelare som kan ersätta befintliga spelare. På samma sätt har Brentford haft en successionsplan för Dean Smith i flera år redan. Då anställdes nämligen Thomas Frank som luftlandsattes som en tredje coach och som en assistant head coach till Smith.

ANNONS

Det är egentligen konsekvensen av logiskt och realistiskt tänkande. Brentford vet så klart att om de gör bra ifrån sig så är det ofrånkomligt att större klubbar, exempelvis Aston Villa, kommer att rycka i deras managers som anses ha del i dessa framgångar. Bättre då att planera därefter, snarare än att som kanske lite för många klubbar gör, ägna sig åt önsketänkande att ingen manager väl vill lämna just dem.

När Brentford under veckan meddelade att Dean Smith lämnade klubben var det alltså med det naturliga och förutsägbara tillägget att Thomas Frank tog över tills vidare under tiden som klubben letade en ersättare. Men mest troligt är nog ändå att den processen slutar med att Frank utses permanent till Brentfords nya head coach. Det var därför han anställdes för två år sedan, och det är därför han jobbat med spelarna i två år.

ANNONS

Vilket visar att det även finns en mänsklig sida av Matthew Benhams analytiska metoder och tänkande. Varje gång som räknenissar pratar om vikten av att varje människa ska vara utbytbar och hur de har utarbetat metoder för att åstadkomma detta är det sunt att vara skeptisk. Fotboll är trots allt även relationer, människor som fungerar tillsammans. Men med Thomas Frank visar Brentford att de faktiskt också har tänkt på den saken.

Därför finns kanske även skäl att tänka att Brentford väljer att lyfta upp Kevin O’Connor som assistant head coach till Thomas Franke. Med 500 matcher för Brentford är O’Connor en klubblegend som för två år sedan utsågs till head coach för Brentfords b-lag. Han har alltså i två år jobbat med flera av de spelare som spelar eller kommer spela för Brentfords a-lag. Inte orimligt att tänka sig att Brentford på längre sikt ser honom som manager.

ANNONS

Heller inte orimligt givet att Brentford utmärker sig i Football League också på ett annat sätt, nämligen genom att ha ett väldigt ungt lag. Deras startelvor den här säsongen har så här långt haft en snittålder om 23 år. Mittbacksparet bestående av Ezri Konsa och Chris Mepham är båda 20 år. Brentford är ett lag för unga spelare, ett lag som spelar en offensiv, kreativ och fantasifull fotboll. Det ena ger det andra, och kanske omvänt.

Att hävda att Brentford är den klubb i EFL Championship som är bäst utformad att hantera att tvingas byta manager mitt under säsongen är så klart en sak. Det kan mycket väl vara sant men innebär ändå inte någon garanti att det därför kommer gå bra eller för den delen smärtfritt, utan negativa konsekvenser för lagets prestationer. Det kräver fortfarande hårt arbete, kanske lite tur, och det ska bli intressant att se hur det går.

ANNONS

Brentford har däremot visat vid upprepade tillfällen under de senaste fyra-fem åren att de har alla förutsättningar. Ändå kan man också känna att kanske var Aston Villa ändå lite sluga som inte bara anställde en ny manager, utan dessutom skadesköt en högst potentiell konkurrent i farten. Det var säkert inte därför Aston Villa till sist valde Dean Smith som manager, men det är nog en bonus de knappast beklagar.

Kan Brentford fortsätta spela seriens kanske bästa fotboll, kan Brentford fortsätta jaga uppflyttning till Premier League, kan Brentford fortsätta hålla Aston Villa bakom sig i tabellen? Brentford har åtminstone planen att göra det.

Peter Hyllman

Kan Leyton Orient-era sig tillbaka till Football League?

Peter Hyllman 2018-10-13 06:00

De var i praktiken en straffspark från att gå upp i EFL Championship. Detta ledde till att Leyton Orient för drygt fyra år sedan köptes upp av Francesco Becchetti, en italiensk ägare. Därmed inleddes ett tre års långt helvete av sparkade managers, skandaler vid sidan av planen, betalningsförelägganden, supporterprotester, ett administrativt förfall av klubben, och till sist för första gången på 112 år, för första gången i klubbens historia, nedflyttning från Football League.

För ett och ett halvt år sedan berättade jag mer i detalj om Francesco Becchetti, Leyton Orient och konsten att sabotera en fotbollsklubb på tre år.

När Nigel Travis förra sommaren klev innanför dörrarna till Leyton Orient som klubbens nya ägare var det en sorglig syn som mötte honom. Leyton Orient saknade bankkonto, betalkort, telefonlinje och de kunde inte ens skicka post då deras frankeringsmaskin saknade kredit. Laget saknade fitnesstränare, läkare och totalt fanns bara tio spelare kvar i klubben, samtliga av dem under 20 år. Kvar av Leyton Orient, engelsk fotbolls näst äldsta klubb, fanns bara ruiner.

ANNONS

För en cynisk Leyton Orient-supporter kvittar det kanske lika om ägaren är italienare eller amerikansk affärsman. Nigel Travis har jobbat många år i USA som chef för några riktigt stora varumärken som Blockbuster, Papa John’s och senast Dunkin (Donuts). Vad har han egentligen för koppling till Leyton Orient? Jo, han är tydligen supporter sedan barnsben, född i grannskapet, och vars föräldrar trots hög ålder är säsongsbiljettinnehavare sedan länge. Här finns alltså skäl för idealism, inte cynism.

Det var kanske det bästa som kunde hända Leyton Orient. Åtminstone var det ett sätt att tydligt visa hur även i det djupaste mörker det går att finna en ljuspunkt. Ska man tro på Nigel Travis så hade han väl egentligen aldrig haft några konkreta tankar på att gå in som ägare i Leyton Orient men när klubben befann sig i den svåra sits den trots allt gjorde så föll det honom in att han helt enkelt var tvungen. Visst, det kan låta lite tillrättalagt, men är ändå säkert inte alls långt från sanningen.

ANNONS

Även om köpet var impulsivt har det definitivt inte varit oplanerat, eller för den delen i efterhand oönskat. Bakom köpet stod Nigel Travis som frontfigur för ett konsortium bestående av sex personer som sammanträffade en timme varje dag. De visste precis vad de ville med Leyton Orient redan när köpet väl gick igenom. Vilket förmodligen var en stor anledning till att de inom ett dygn från köpet tillsatte en director of football i Martin Ling. Där gick helt klart ingen tid alls till spillo.

Det är minst sagt ovanligt för klubbar under Football League att ha så kallade directors of football. Utöver Leyton Orient är det faktiskt bara Salford City som har en. Men det har visat sig klokt av två skäl. För det första för att ge managern möjlighet att fokusera på själva fotbollen, på coaching, på matchanalys och på allt som har med laget att göra. För det andra eftersom styrelsen består av personer verksamma i USA och som dessutom även har en mängd andra projekt för sig.

ANNONS

Sakta men säkert har Leyton Orient stabiliserats och tydliga framsteg har gjorts. Första säsongen i National League blev ett sätt att hämta andan, där Leyton Orient till sist slutade på trettonde plats, mitt i tabellen. Den här säsongen, deras andra säsong i National League, har de så här långt 32 poäng på 15 matcher och ligger på andra plats i tabellen, en poäng efter Salford City. Leyton Orient siktar återigen på allvar på att ta sig upp i Football League. På att ta sig tillbaka till Football League.

Det är självfallet ingen lätt uppgift. National League har endast en enda automatisk uppflyttningsplats, för vinnaren av National League. Om seriesegern konkurrerar däremot Leyton Orient inte minst med Salford City, vars omfattande resurser för att vara på den här nivån redan har diskuterats. Men det är alls ingen omöjlig uppgift, och det mesta tyder väl just nu på att seriesegern kommer stå just mellan Salford City och Leyton Orient. Där ett ovisst playoff innebär en andra chans för den som drar det kortaste strået.

ANNONS

Det är en viktig uppflyttning för Leyton Orient. Inte bara av rent sportsliga skäl att ta sig tillbaka till Football League, utan även för den fortsatta finansieringen av deras akademi, av hävd en relativt sett mycket framstående och produktiv akademi, trots att klubben har befunnit sig i League Two. Men eftersom Leyton Orient inte längre befinner sig i Football League är detta sista säsongen som de erhåller någon finansiering från Premier League för sin akademi. En uppflyttning skulle lösa detta problem.

Allt är med andra ord inte rosor och solsken för Leyton Orient. Där finns problem och utmaningar att förhålla sig till. Men situationen är ändå betydligt bättre för Leyton Orient nu än vad den var mot slutet av förrförra säsongen, då Francesco Becchetti fortfarande ägde klubben som var på väg att rasa ur Football League. Det går inte heller att bortse från att Leyton Orient är en spännande och engagerande story för närvarande. Klubben som föll ned i avgrunden men nu är på väg upp igen.

ANNONS

Det är en story många kan känna igen sig i och en story som har fått supportrarna att återigen engagera sig i klubben. Leyton Orient är en klassisk klubb i engelsk fotboll och en av de klassiska Londonklubbarna, näst äldst efter Fulham. Med över 4,000 sålda säsongsbiljetter den här säsongen tillhör Leyton Orient de absolut främsta klubbarna i sin serie, med nästan tio gånger så många säsongsbiljettinnehavare som klubbarna med lägst antal sålda säsongsbiljetter.

Kul är det hur som helst att fira dagens så kallade non-league day i England. Det vill säga en dag, självfallet under ett landslagsuppehåll, då ingen fotboll i Premier League eller i EFL Championship spelas, utan då supportrar istället har chansen att följa sina lokala klubbar i non-league istället. Kanske är det inte en dag som Leyton Orient helst av allt skulle vilja vara med om, de har ju siktet på Football League, men desto roligare att den här dagen kunna skriva om Leyton Orient som en upplyftande berättelse.

ANNONS

https://www.standard.co.uk/sport/football/leyton-orient-chairman-nigel-travis-people-said-i-d-be-an-idiot-to-buy-this-club-but-i-ve-been-in-a3959176.html

Leyton Orient. Klubben som har rest sig ur sina egna ruiner. Och som hemma på Matchroom Stadium idag mot Hartlepool fortsätter kampen om att ta sig tillbaka till Football League.

Peter Hyllman

Vad vill egentligen Southampton?

Peter Hyllman 2018-10-12 06:00

Det är en syn vi har sett många gånger förut. Vi har sett klubbar, även stora klubbar, som Aston Villa, Sunderland, Swansea, Stoke, Wigan, Newcastle, West Brom med flera under de senaste tio åren sakta förtvina och falla ned i Football League. I några fall har dessa klubbar hittat tillbaka. I de flesta fall befinner de sig där fortfarande. Det är en syn vi har vant oss vid och varje säsong verkar någon eller några klubbar ta på sig denna roll.

Den här säsongen är det framför allt Southampton som visar upp dessa tecken till förfall och stagnation. Southampton är en klubb som, liksom redan de uppräknade klubbarna före dem, har både kapitalet, kompetensen och kunnandet att hålla sig kvar i Premier League, men som alltmer har kört fast i gamla hjulspår. Det finns något deprimerande välbekant med att titta på Southampton för tillfället.

Det är en sorglig utveckling. Särskilt som Southampton är en klubb som under 2010-talet har haft en väldigt positiv resa, med två raka uppflyttningar från League One till Premier League, med Ligacupfinal och europeiskt cupspel. Men i slutet av den framgångscykeln har Southampton inte lyckats förnya sig, utan tvärtom tappat kvalitet både i anställning av managers och i rekrytering av spelare. Vad som förut gjorde dem spektakulära.

ANNONS

Det finns något ledsamt förutsägbart över Southampton nu för tiden, något vi har sett tecken på flera år. De kan som de flesta lag glimra till någon gång då och då, men oftast innebär en match med Southampton att se ett lag som spelar en alldeles för långsam fotboll, ett lag alldeles för benäget till egna försvarsmisstag, och ett lag som särskilt när de hamnar i underläge aldrig riktigt verkar tro att de kan vinna matchen.

Den senaste matchen mot Chelsea är egentligen ett väldigt tydligt exempel på just detta mönster. Det är förstås ingen skam nödvändigtvis att förlora mot Chelsea, men som alltid är det en fråga om hur ett lag förlorar. Här behövde Chelsea knappt ens jobba för de tre målen de gjorde alternativt fick. Här var det som om Southampton själva förväntade sig redan innan matchen hade börjat att det var rätt precis så här den skulle sluta.

ANNONS

Mest frustrerande är kanske att vi har sett många sådana här matcher med Southampton förut men det verkar aldrig som att de har lärt sig något av dem, eller att de åtminstone försöker göra något nytt, att de försöker förändra något. Det stora speglas kanske i det lilla givet att Southamptons sommar mest utmärktes av att de valde att inte genomföra någon förändring på managerposten, utan blev kvar med Mark Hughes.

Southampton var en klubb som i början av årtiondet utmärktes av att de verkligen hade en plan och en mycket tydlig idé. Det var en idé som fick dem att fatta mycket framsynta beslut, att vara en klubb som förekom istället för att låta sig förekommas. Southampton framstår nu som en klubb helt utan någon plan och utan en idé som faktiskt styr dem i deras beslutsfattande. Vad vill egentligen Southampton?

ANNONS

Är det orättvist att peka ut Southampton på detta sätt, för det finns väl trots allt andra klubbar som trots allt är mer sannolika att åka ur Premier League?! Nej, ändå inte, i och med att Southampton är en klubb som vi vet borde kunna så mycket bättre än så här, har varit på fallrepet under en längre tid men verkar oförmögna att egentligen göra något åt saken. De borde slåss om europeiska cupplatser, inte om att hålla sig kvar.

Cardiff och Huddersfield känns som givna nedflyttningskandidater, men de är ärligt talat så små och så relativt resursfattiga att de också ska vara nedflyttningskandidater. Fulham är trots allt en nykomling i Premier League, även om de har viss historia. Newcastle kan så klart lyftas fram som ett mycket tydligt exempel på en klubb som är ännu värre däran än Southampton, men deras problem känns så specifikt kopplat till ägaren.

ANNONS

Det som är så talande för Southampton är att de i slutänden har situationen helt och hållet i sina egna händer. Vad måste alltså Southampton göra för att vända på den negativa spiral klubben nu befinner sig i? För snart sex år sedan fattade Southampton ett aktivt beslut som chockade England, de sade upp Nigel Adkins som tagit dem upp till Premier League från League One, och anställde Mauricio Pochettino.

Det var många som kritiserade det beslutet, jag var en av dem. Men det var ett modigt och framsynt beslut av Southampton, istället för att hålla fast vid vad som varit såg de en möjlighet att istället forma sin egen framtid. Att inte låta sig formas av omständigheterna utan istället formulera sina egna omständigheter. Det var ett beslut som inte bara höll Southampton kvar i Premier League, det etablerade dem där och tog dem ut i Europa.

ANNONS

Southampton har en möjlighet att fatta ett motsvarande sådant beslut nu. Ett beslut som ger dem själva möjlighet att formulera omständigheterna för sin säsong, istället för att låta sig formas av säsongen och passivt tvingas till ett beslut i ett senare skede utifrån en sämre utgångspunkt och med färre alternativ att välja mellan. Det vill säga samma typ av situation de befann sig i förra säsongen och som gav dem Mark Hughes som manager.

Den gången räckte det så att Southampton med ett hårstrås marginal lyckades hålla sig kvar i Premier League. Det finns inga garantier att det kommer räcka en andra gång. Om något så tvärtom, Hughes har blivit alltmer anonym som manager i ett allt tuffare klimat i Premier League. Hans tid med Stoke visade två saker; att det inte finns så många idéer, samt att det inte finns någon större vilja till förändring eller förnyelse.

ANNONS

Stoke spelar nu i Football League, och det är självfallet en överhängande risk att Southampton gör dem sällskap. Att Mark Hughes ska lyckas ta Southampton framåt härifrån känns djupt osannolikt. Southampton borde ta chansen att förekomma hellre än att förekommas, och anställa någon som kan ta dem framåt. En sådan chans har nu dykt upp sedan Monaco beslutat sig för att sparka Leonardo Jardim.

Monacos succémanager har visat egenskaper som är synnerligen relevanta även för Southampton. Han har presterat en fotboll som varit konkurrenskraftig både i Frankrike och i Champions League. Han har visat sig kapabel att bygga ett lag med en klubb som kan behöva sälja sina bästa spelare. Han har inte minst visat en god förmåga att utveckla spelare, inte minst genom att dra stor nytta av den egna klubbens akademi.

ANNONS

Alla dessa egenskaper är vad Southampton skriker efter. I synnerhet förmågan att jobba med klubbens akademi lär vara något de verkligen behöver. Southampton har i åratal haft en av Englands främsta akademier, och under stora delar av 2010-talet dragit stor vinning av den både sportsligt och finansiellt. Men som så ofta när en klubb brister i idé och planering så innebär det att akademin blir lite ställd åt sidan.

Fördelen för Southampton med att agera snabbt och agera nu är även att de för stunden faktiskt vore ensamma på marknaden. Väntar de riskerar de självfallet få konkurrens av andra klubbar. Men Southampton är en klubb utan tydlig plan och idé. Det brukar inte leda till snabba beslut. Det brukar inte leda till bra beslut. Och det brukar inte leda till modiga beslut. Det brukar inte leda till några beslut alls.

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Class of 92 vara svaret på Man Utds problem?

Peter Hyllman 2018-10-11 06:00

Det är en svår situation som Man Utd befinner sig i. Å ena sidan börjar det bli allt mer uppenbart att José Mourinho har spelat ut sin funktion som manager för Man Utd och att en förändring är helt nödvändig. Å andra sidan är det ett väldigt svårt tillfälle för Man Utd att hitta någon manager av rätt kaliber och kompetens som faktiskt är både tillgänglig och villig att ta på sig ett jobb med så hög risk och svårighetsgrad.

Man Utd har redan halkat en bra bit efter i tabellen, och att härifrån ta sig in bland de fyra bästa klubbarna är knappast någon lätt uppgift. I synnerhet inte med en obalanserad och i vissa specifika delar direkt svag spelartrupp som därtill spelar helt och hållet utan riktigt självförtroende. Det är ett stort jobb för vem som helst som tar över under tuffast möjliga konkurrens. Få om någon lär ha lust att sätta sig med den babyn i knät.

Det är en situation som självfallet kan vara en helt annan när säsongen är över, men för tillfället befinner sig alltså Man Utd i en situation där de uppenbart behöver göra en stor förändring samtidigt som de saknar de uppenbara alternativen att faktiskt genomföra en större förändring. De är helt enkelt, förmodligen, stuck in the mud. Men om det nu är så att uppenbara alternativ saknas, återstår bara de icke uppenbara alternativen.

ANNONS

Ända sedan Alex Ferguson meddelade sin avgång som Man Utds manager, egentligen betydligt längre än så, har det på flera sätt mumlats om att Class of 92, klubbens klassiska årgång av hemlagade spelare och legender, i någon form och på något sätt skulle ersätta honom. I olika omgångar har exempelvis Ryan Giggs, Nicky Butt och Gary Neville nämnts som manager. Endast frekvensen och volymen på detta mummel har varierat med tiden.

Det har alltid funnits något mycket naivt och rosenrött romantiskt över alla sådana tankar och förhoppningar. Idén att en fullständig nybörjare som manager, som hade varit fallet oavsett om det gällde Giggs, Neville eller vem som helst, som sitt första jobb skulle kunna ta över efter Alex Ferguson var diplomatiskt uttryckt långsökt. Det var en väldigt vacker idé naturligtvis, men en idé i grund och botten utan någon som helst substans.

ANNONS

Uppgiften visade sig övermäktig även för först David Moyes och därefter Louis van Gaal men fortfarande kändes det som en mycket långsökt idé att Class of 92 skulle kunna vara svaret på Man Utds svårigheter. Framför allt när van Gaal fick sparken var Ryan Giggs ett namn som lyftes fram. Man Utd var fortfarande attraktiv som klubb och förhoppningen fanns fortfarande att det bara behövdes rätt manager för att få fart på klubben igen.

Dessa förhoppningar känns inte längre aktuella. Om något är konsekvensen av José Mourinhos dryga två säsonger som Man Utds manager så är det insikten att Man Utd lider av större problem än något som enbart kan åtgärdas av rätt manager. Det krävs omfattande strukturella åtgärder för att få fart på laget igen. Detta är självfallet även något som gör potentiella managers tveksamma till jobbet.

ANNONS

Det har aldrig varit uppenbart annat än av rent sentimentala skäl varför Class of 92 skulle vara några bra ersättare till Alex Ferguson. Class of 92 har tvärtom väldigt tydligt sett ut som ett icke uppenbart alternativ. Det kan alltså tyckas en smula ironiskt att det är just i den här situationen, med Man Utd i större problem än vad de kanske någon gång förut har varit de senaste fem åren, som Class of 92 alltmer börjar framstå som rätt alternativ.

Det är ett alternativ som uppfyller vissa grundläggande krav och kriterier. För det första blöder de naturligtvis Man Utd, och de skulle tämligen omedelbart åtgärda synpunkter om att Man Utd saknar identitet och har tappat bort sig själva. För det andra är de helt insatta i hur Man Utd faktiskt förväntas spela fotboll, och i de krav som faktiskt finns på Man Utd både i termer av att vinna och att underhålla.

ANNONS

Det kan inte bortses från att ett skäl att Class of 92 framstår som rätt alternativ är att det helt enkelt saknas så värst många andra alternativ som känns mer rätt, i synnerhet mitt under säsongen som nu är fallet. Vilka svagheter och risker man än ser i ett sådant vägval så är de ändå inte så värst mycket större än vad man även med lätthet kan se i nästan varenda annat alternativ. Alternativkostnaden är för närvarande mycket låg.

Framför allt vore det ett strategiskt vägval som faktiskt känns som ett strategiskt val, i meningen att det faktiskt skulle adressera klubbens större och mer långsiktiga problem, inte bara försöka plåstra över dem med ännu ett stort namn. Ett stort managernamn, som exempelvis Zinedine Zidane, skulle självklart kännas häftigt, kanske tryggt, men där finns också en tydlig risk att man bara försöker upprepa samma trick som med Mourinho.

ANNONS

Att i det här läget anställa Class of 92 skulle vara ett sätt att återvända till Man Utds klassiska kultur och värdegrund, något som alldeles uppenbart har gått förlorat sedan Alex Ferguson lämnade klubben och mycket annan nyckelpersonal med honom, samt många gamla spelare. Just detta var för övrigt även en av Alex Fergusons idéer, att hålla kvar de gamla spelarna i klubben just som kulturbärare, lite som i Bayern München.

Här finns ännu ett argument varför Class of 92 är rätt alternativ i det här läget. Det skulle med största sannolikhet finnas en stor enighet i styrelsen kring dem. Detta till skillnad från inte minst José Mourinho där det enligt rapporter redan från början fanns delade meningar i styrelsen om det verkligen var rätt beslut. Men Class of 92 skulle redan från början ha väldigt mäktiga allierade inom klubbens organisation.

ANNONS

Hur skulle det rent praktiskt fungera? Det är inte särskilt svårt att skissa på någon slags naturlig arbetsfördelning mellan medlemmarna i Class of 92. Ryan Giggs känns naturlig i managerrollen. Gary Neville både till profil och personlighet känns mer eller mindre ideal som någon slags director of football. Nicky Butt har hand om akademin. Phil Neville och Paul Scholes i coachroller, tillsammans med Michael Carrick. Där finns fler.

Visst finns det även praktiska besvärligheter. Ryan Giggs är Wales förbundskapten, Phil Neville är förbundskapten för Englands damer. Men om Man Utd hör av sig är det ändå svårt att se dem säga nej. En annan praktisk besvärlighet är kanske att Class of 92 redan är inblandade i en helt egen fotbollsklubb, det vill säga Salford City i National League, men även det är kanske något som går att lösa.

ANNONS

Det är naturligtvis ett synnerligen osannolikt scenario. Men vad som tidigare har känts som ett rosenrött romantiskt alternativ har med tiden och med Man Utds situation och många svårigheter börjat framstå alltmer som ett rimligt uttryck för realism. Tidigare har Class of 92 varit ett alternativ som hade kunnat hända men inte borde hända. Nu är Class of 92 ett alternativ som även om det inte händer, kanske ändå borde hända.

Förut hade Man Utd alldeles för mycket att förlora för att Class of 92 skulle vara ett realistiskt alternativ. Man Utd befinner sig nu i en situation att de inte längre har något kvar att förlora. Det är kanske inte en bra situation, kanske inte en situation man önskar sig, men i och med den situationen finns också en slags frihet. Frågan är om Man Utd har visionen att utnyttja denna frihet, eller fortsätter vara sina egna föreställningars fångar.

ANNONS

Kanske finns svaret för Man Utds framtid i klubbens historia. Att vända sig till Class of 92 skulle åtminstone ha den fördelen att det skulle aldrig vara nödvändigt att behöva titta bakåt och ställa sig frågan ”what if?”

Peter Hyllman

Aston Villas drömanställning vore Brendan Rodgers

Peter Hyllman 2018-10-10 06:00

Aston Villa söker ny manager och det saknas inte stora namn som kopplas samman med klubben. Thierry Henry sades ligga högt upp på klubbens önskelista, och kopplades även samman med klubben i somras, men han verkar istället ha fått ögonen på Monaco som har inlett säsongen svagt och är på väg att säga hejdå till Leonardo Jardim. Likaledes säger rapporter att John Terry inte är aktuell för jobbet.

Ett annat stort namn som det pratas en hel del om är Brendan Rodgers. En manager som självfallet inte är obekant med engelsk fotboll. Den stora frågan gällande Rodgers är självfallet följande: Varför i hela friden skulle Brendan Rodgers välja Aston Villa istället för att stanna kvar i Celtic där han är i det närmaste garanterad att vinna titlar varje säsong samt dessutom regelbundet ha möjligheten till europeisk cupfotboll?

Svaret på frågan är däremot kanske inte riktigt lika självklart som frågans formulering möjligen antyder. Alldeles omöjligt är det kanske ändå inte att Aston Villa skulle kunna locka Brendan Rodgers till sig. Kanske är det också därför som Rodgers själv har varit tämligen vag i sitt sätt att kommentera ryktena som talar om Aston Villas intresse, och åtminstone inte stängt dörren för en sådan flytt.

ANNONS

Kanske hittar vi delvis svaret i själva frågan. Brendan Rodgers har tillbringat två säsonger i Celtic redan och båda dessa säsonger har han vunnit den skotska treblen, det vill säga ligan samt de båda cuperna. Det finns realistiskt sett knappast något mer att uppnå med Celtic för Rodgers, tvärtom kan det kanske bara gå utför härifrån. Teoretiskt finns så klart Europa, men att Celtic skulle vinna ens Europa League är fantastiskt långsökt.

Tvärtom verkar det som om problemen nu börjar hopa sig för Celtic, vilket kanske inte är helt ovanligt för ett lag som vunnit så mycket under så lång tid som de har gjort. Spelare har börjat lämna klubben, Rodgers har visat missnöje med att klubben inte investerat mer i spelartruppen, slitningar har börjat uppstå i laget och lagets prestationer har börjat svikta. Rodgers kan se det som ett bra läge att skjuta ut sig själv.

ANNONS

Där finns helt säkert även en insikt hos Brendan Rodgers att det är England som är den stora dammen, och att Skottland i slutänden är en mycket liten damm. Rimligtvis borde det finnas en gnagande ambition hos Rodgers att vid något tillfälle hitta tillbaka till den engelska fotbollen och utveckla sin karriär vidare där. Det gäller bara att hitta rätt klubb och rätt tillfälle. Detta skulle kunna vara Aston Villa i detta läge.

Om Aston Villa befann sig i Premier League vore det nog alls inget snack om saken, men Aston Villa befinner sig i Football League och löper naturligvis risken att fortsätta vara en Football League-klubb även efter denna säsong. Brendan Rodgers är däremot inte dum, han känner väl till Aston Villas storlek, deras supporterbas och deras potential. Att ta ett steg bakåt för att ta sig tre steg framåt kan vara en frestande tanke.

ANNONS

Det kan självfallet diskuteras huruvida det över huvud taget är ett steg bakåt. Visst, titlar och europeisk cupfotboll står knappast på agendan de närmaste åren. Men givet att spelare i Skottland lämnar några av landets bästa klubbar för att få bättre betalt i och flytta till klubbar i den engelska femtedivisionen, så kanske inte ett hopp från Celtic till Aston Villa i EFL Championship direkt ska uteslutas, i synnerhet inte ekonomiskt.

Innebär det faktum att Christian Purslow är Aston Villas nye VD ett större intresse för Brendan Rodgers? Purslow var tidigare VD och därefter direktör i Liverpool roundabout den tid som Liverpool började visa intresse för Rodgers som manager för dem. Kanske långsökt, kanske i själva verket ovidkommande, men om det finns ett förtroende dem emellan kan det vara ett övertygande argument för båda parter.

ANNONS

Det finns många skäl för Aston Villa att värdera Brendan Rodgers högt. Han har varit aktiv i engelsk fotboll, han har erfarenhet av att ta en klubb upp till Premier League, han har flera års erfarenhet av att vara manager för stora klubbar, och till skillnad från andra har han erfarenhet av att vara manager punkt. Han är inte en rookie, ändå rätt ung. Han står dessutom för en fotboll som borde attrahera Aston Villa och deras supportrar.

Av de namn som nämns i samband med Aston Villa, särskilt som det inte har pratats närmare om exempelvis en manager som Paulo Fonseca alls, är Brendan Rodgers det namn som tydligast skulle visa att Aston Villa menar business på riktigt. Det vore en riktigt stor anställning i Football League-termer, en game-changer. Och till skillnad från Thierry Henry och John Terry inte bara ett stort namn, utan också med substans.

ANNONS

Aston Villa kanske frestas lite extra av att de har en viss historia av att hämta sina managers från just Celtic. Den senaste de gjorde det med var Martin O’Neill och det var väl egentligen också med O’Neill som Aston Villa senast var en kraft att på allvar räkna med i Premier League. Dessutom bara råkar både O’Neill och Brendan Rodgers vara nordirländare. Kanske ser Aston Villa detta som goda omen.

Alternativt, givet att Thierry Henry faktiskt tar över Monaco, kanske Aston Villa beslutar sig för att göra saft av citroner och tar tillfället i akt att ge den från Monaco sparkade Leonardo Jardim ett erbjudande denne inte kan säga nej till.

Peter Hyllman

Det är inte ens fel att Man Utd lider, skulden är tredimensionell

Peter Hyllman 2018-10-09 06:00

Framgång har många föräldrar. Fiasko är däremot föräldralöst. Det är ett tydligt tecken i varenda dysfunktionell och underpresterande fotbollsklubb att det pågår ett ständigt blame game, det vill säga olika försök att lasta över skulden och ansvaret för alla problem på någon annan än sig själv, att hålla den egna ryggen fri. På så vis, likaväl som framgång brukar sägas föda framgång, så visar sig även misslyckande föda misslyckande.

Skälet till det senare är att misslyckande fostrar oenighet, och oenigheten resulterar i sig i fortsatt misslyckande och så vidare. Oenigheten leder till att folk känner sig tvingade till att ta ställning för det ena eller det andra, och de som borde samarbeta för att uppnå klubbens mål börjar istället lägga sin energi på att underminera varandra och snarare se över sitt eget hus. Konflikt ersätter kollaboration.

Man Utd är ett lysande (nåja) exempel på just denna process. Det är en dysfunktionell fotbollsklubb som befinner sig i ett uppenbart tillstånd där det helt och hållet handlar om att försöka fördela ansvar och skuld på andra. Spelarna skyller på José Mourinho, José Mourinho skyller på styrelsen och på spelarna, styrelsen verkar tycka att det är Mourinhos problem, och allehanda experter skyller på den eller de som de själva helst vill skylla på.

ANNONS

Ett gemensamt drag i allt detta är att vilja lasta över skulden på en enda aktör, hellre än att försöka se hela bilden. Som sagt, viljan att ta ställning blir viktigare än analysen. Det är exempelvis inte minst vanligt att supportrar, vilket vi ser både i Man Utd och även i flera andra klubbar, väldigt gärna riktar sin ilska mot ägare och styrelse och ger dem skulden för nästan allt, och på så vis friskriver laget med spelare och manager från ansvar.

Det blir en alldeles för onyanserad diskussion. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig att hävda att Man Utds besvär vore helt och hållet ägarnas och styrelsens fel. Det blir lika fel att mena att allt är José Mourinhos fel och byter man bara ut honom så kommer allt bli bra igen. Att bara klaga på spelarna utan att se till det sammanhang i vilket de ska spela blir orättvist. Ansvaret är kollektivt.

ANNONS

Om vi alltså skulle genomföra en revision av Man Utd och lista de problem och brister klubben brottas med, som är vad som för närvarande gör klubben dysfunktionell, skulle ansvaret för dem fördelas över samtliga aktörer. Det skulle i så fall sammanfattas ungefär så här:

Det är ägarnas och styrelsens fel…

Att de är en klubb helt i avsaknad av skönjbar strategi eller någon slags tydlig plan för sin verksamhet, därför en klubb utan effektiv organisation att genomföra förändring och förbättring, en klubb som istället för beslut styrs av impulsivt reagerande.

Att de har skapat en situation i vilken ekonomi värderas högre än fotbollen, att klubben blivit mer ett företag än en fotbollsklubb, att det är en klubb där det blivit okej att inte vinna eftersom det inte påverkar kassabalansen.

Att det i sin tur har skapat en klubbkultur som inte längre drivs i första hand av att vinna betyder mer än allt annat, samt skapat en incitamentsstruktur som ger spelare alldeles för stor makt baserat på deras rent kommersiella värde för klubben.

ANNONS

Att mycket som en följd av den första punkten ha hamnat i ett handlingsförlamat ingenmansland där klubben varken ger intryck av förtroende eller stöd för sin manager eller vågar följa den tankegången till sin ofrånkomliga konklusion.

Slutsats: Ekonomins prioritering över fotbollen är en naturlig följd av att ägas av riskkapitalister, men som även var tydligt när Glazers ägde klubben under Alex Ferguson inte något som behöver betyda något negativt så länge ”fotbollen” har en stark självständig drivkraft inom klubben, något som saknats efter Fergusons avgång.

Det är José Mourinhos fel…

Att han efter drygt två säsonger som manager inte verkar ha någon tydlig uppfattning vare sig om hur han vill att laget faktiskt ska spela eller vilka spelare som ska spela, där taktik och laguppställningar varierar impulsivt från match till match.

ANNONS

Att majoriteten av lagets spelare, i en markant skillnad från spelarna i många andra klubbar i ligan, underpresterar eller inte blir bättre under honom som tränare, att listan är så lång över spelare som inte når upp till sin potential.

Att han trots enorma investeringar i spelartruppen och trots några av fotbollens allra största värvningar de senaste två åren, fortfarande sitter med en obalanserad spelartrupp och där alldeles för många av dessa värvningar inte lever upp till förväntningarna.

Att han har valt att lägga betydligt mycket mer energi på de spelare han enligt uppgift inte har fått snarare än på de spelare han faktiskt har och därför, återigen till skillnad från den stora majoriteten andra managers, inte gör det bästa av vad han har.

Att han med denna attityd har fostrat en negativism där ständigt gnäll på spelare, på värvningar, på spelschema, på sommartouren etc, har skapat en arbetsmiljö som dränerat laget på energi och spelarna på självförtroende.

ANNONS

Att han trots utfästelser om hur klubben är det enda som spelar roll fortfarande verkar lägga mer energi på någon slags damage control för sig själv som person, snarare än att göra vad som ligger i lagets bästa intressen.

Slutsats: Vilken skuld och vilket ansvar man alltså än anser att ägare och styrelse har i Man Utd så går det inte att komma ifrån att José Mourinho genom sina beslut och sitt agerande själv har gjort många ”unforced errors” som manager för Man Utd, som rimligtvis betyder att ett managerbyte är ett nödvändigt, fastän på grund av ägarnas och styrelsens ansvar inte tillräckligt, villkor.

Det är spelarnas fel…

Att de i flera avseenden verkar mer intresserade av att spela för sig själva och för sitt eget varumärke än att sluta upp bakom vad som är bäst för laget och lägga all sin energi och allt arbete på att få laget att prestera så bra som möjligt.

ANNONS

Att de alldeles för ofta ger ett intryck av big-time charlies som verkar vilja välja tillfällen när de tycker det är motiverat att gå för fullt, men som inte alltid verkar benägna att vilja ta jobbet som krävs i mer vardagliga matcher.

Slutsats: Visst har spelarna ett tungt ansvar i detta, men det är även attityder som på det stora hela reflekterar ledarskap, eller bristen på ledarskap, och det är vad som i första hand måste åtgärdas. Spelare som därefter fortfarande inte presterar i enlighet med klubbens värderingar kan inte vara kvar.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa forwards

Peter Hyllman 2018-10-08 06:00

Det var rätt länge sedan jag faktiskt gjorde en systematisk genomgång över Premier Leagues bästa spelare för stunden, och därför börjar det kanske bli aktuellt att göra det igen. Inte minst givet att Premier League trots allt förändras rätt rejält varje säsong vad gäller spelarna i ligan. Men också eftersom den här typen av listor är bekväma att ha som måndagsbloggar att skrivas på söndagskvällar.

Det kommer som titeln möjligen antyder bli ett antal sådana här bloggar uppdelade per lagdelar. Det gör det lättare att faktiskt jämföra spelare, gör diskussionen lite mer precis samt gör att vi kommer bort från det här ständiga ofoget att offensiva spelare precis alltid värderas högre än defensiva spelare. Vi får se om jag som avslutning väljer att slå ihop alla listor till en slutlig totallista, men då ändå med mer kött på benen.

Tidsperspektivet är alltid något som ställer till det på sådana här listor. Det är listor tänkta att värdera vilka som är Premier Leagues bästa spelare för stunden, det är alltså inte en lista över vilka spelare som varit bäst of all time. Men inte heller är det en lista över vilka spelare som är bäst den här säsongen. Jag försöker bedöma spelarna som helhet. Man kan säga att jag fäster absolut störst vikt vid nuet utan att helt blunda för det förra.

ANNONS

Här är, enligt mig, Premier Leagues fem bästa forwards. Med forwards menar jag inte renodlade anfallare, som tvärtom är föremål för nästa veckas lista, utan snarare den slags moderna motsvarigheten till gamla tiders offensiva yttrar, som i dagens fotboll är bra mycket mer centralt orienterade. De brukar inte sällan kallas för ”vingarna” i en tremannaanfall. Och här finns mycket och många att välja mellan:

(5) Sadio Mané, Liverpool

Alla vet att Sadio Mané är en fasligt bra spelare. Alla vet inte varför Sadio Mané är en fasligt bra spelare. Otroligt bra som wingman (pun intended) till Mohamed Salah på andra kanten i det att han ständigt rycker motståndarna i djupled och hela tiden skapar utrymme både för sig själv och för sina medspelare. Bra på att utmana, farlig framför målet och tar ofta ett ansvar även när det inte stämmer helt och hållet för övriga spelare i laget. Ville man önska något mer av Mané vore det att det fanns lite mer individuell spetskvalitet just när Mané kommer fram till straffområdet.

ANNONS

(4) Heung-Min Son, Tottenham

En av ett par spelare i Tottenham som under det drygt senaste året har gått från att vara en riktigt bra spelare till en spelare i världsklass. Ruggigt starkt komplement till Harry Kane i anfallet, en spelare som jobbar stenhårt, uppvisar bra teknik och ett fint passningsspel och som dessutom har adderat en slutprodukt i sitt eget avslutande som höjer honom en nivå. En anledning att Tottenham inte riktigt har klickat i inledningen av den här säsongen har varit Sons frånvaro på grund av landslagsuppdrag. Vilket visar hur viktig Son faktiskt är för Tottenham.

(3) Leroy Sané, Man City

Det har glunkats från lite olika håll att Leroy Sané inte riktigt har en attityd man önskar sig av professionella fotbollsspelare. Det må vara hur det vill med den saken, det är svårt att sia om utifrån, man ska för den sakens skull inte förminska Sanés kvaliteter på fotbollsplanen och hur hans närvaro i Man Citys startelva ständigt gör laget betydligt farligare och betydligt mycket mer oförutsägbart. Behärskar rent tekniskt det mesta på planen och har givet sin ålder mycket utveckling kvar i sig. Givet hur bra Sané redan är så är det en på samma gång skrämmande och upphetsande tanke.

ANNONS

(2) Mohamed Salah, Liverpool

Förra säsongen en av världens absolut bästa spelare då han långa stunder var fullständigt ospelbar från sin position på Liverpools ena kant. En fear factor i sitt spel och ett register på sitt kunnande vi kanske inte sett på någon spelare i Premier League sedan Cristiano Ronaldo härjade fritt för tiotalet år sedan. Har inte inlett den här säsongen i riktigt samma strålande form men det är samtidigt tydligt att kunnandet finns där. Passar väldigt väl in i Liverpools sätt att spela fotboll och höjer med sitt kunnande även medspelarna runt omkring sig. Behöver visa att han kan leverera över flera säsonger.

(1) Eden Hazard, Chelsea

Finns det någon tveksamhet kring Eden Hazard så gäller det att han har haft en tydlig benägenhet att slå sitt kunnande av och på, att mer eller mindre varannan säsong tillåta sig själv att gå på halvfart. Så fort knappen går på helfart är Hazard å andra sidan ett gott nog argument för varför Chelsea alltid kan vinna ligan. Det finns ingenting Hazard inte kan göra på en fotbollsplan, han är blixtsnabb i löpningen, kan växla tempo, skottet, passningsspelet, dribblingarna, kombinationsspelet, och intelligensen på planen är allt långt över det normala. Inte undra på att Chelsea vägrade sälja Hazard till Real Madrid i somras när de försökte köpa.

ANNONS

Bubbles:

Lucas Moura, Alexis Sanchez, Wilfried Zaha, Raheem Sterling, Bernardo Silva, Anthony Martial, Richarlison, Juan Mata, Erik Lamela, Xherdan Shaqiri, Andrey Yarmolenko, André Schürrle, Roberto Pereyra m fl.

Peter Hyllman

Hörnan (#8): Dött lopp i halvdöd match på Anfield

Peter Hyllman 2018-10-07 19:44

INTRYCK, UTTRYCK OCH AVTRYCK

(1) – Man Utd. Varje lag kan glimra till då och då utan att det för den sakens skull tyder på någon plan eller tydlig idé. Alla lag kan spela ut när det inte längre finns något att förlora utan att det för den sakens skull betyder att där finns ett fungerande anfallsspel. Det vore lätt att tänka att allt är frid och fröjd för att Man Utd vände och vann mot Newcastle, och att det var någon form av vändpunkt. Det finns alla skäl att vara glad över vinsten i sig, men resultatet ändrar inte något fundamentalt med den situation i vilket klubben faktiskt befinner sig, eller dess styrkor och svagheter. Det gäller att lära sig skilja på livstecken och dödsryckning.

ANNONS

(2) – Everton. Sakta men säkert blir trots allt Everton bättre och bättre. Det är ingen rak linje på vilken Everton färdas men det är kanske heller inte att förväntas. Men att åka till King Power Stadium och kontrollera en matchbild mot Leicester är inte någon lätt uppgift, ändå är det vad Everton gjorde genom hela matchen. Laget börjar se mer och mer samspelt ut, viktiga spelare börjar hitta sina roller i laget och på planen, och vi fick ännu ett exempel på hur mycket Richarlison betyder för Everton.

(3) – Watford. Supertorsk för Watford med 0-4 hemma mot Bournemouth, en förlust som förvisso blev lite värre än vad den kanske annars hade blivit efter att Watford dragit på sig en utvisning halvvägs in i matchen. Annars en typ av förlust som hade kunnat göra livet surt för vilken som helst manager, så det är förmodligen bra för Javi Gracia att han hunnit med att bygga upp ett förtroendekapital med en stark säsongsinledning, annars hade det nog kunnat börja gunga mer under fötterna på honom nu. Detta kändes till sist mer som ett olycksfall i arbetet än som något mer systematiskt. Men viktigt ändå att Watford lyckas studsa tillbaka efter landslagsuppehållet.

ANNONS

OMGÅNGENS VINNARE

Chelsea. Det är trots allt att betrakta som en rätt bra söndag att först vinna en på förhand rätt tuff bortamatch mot Southampton med tydliga 3-0 för att sedan se konkurrenterna ovanför sig i tabellen spela oavgjort mot varandra och därmed hämta in två poäng på båda två. Detta betyder att Chelsea går upp på samma poäng som både Liverpool och Man City och i högsta grad hakar på i titelstriden.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Ut… Fulham. Fulham är ett bra fotbollslag och ett lag som spelar fotboll på ett sätt som kan göra det svårt för alla lag i Premier League. Åtminstone när de har bollen. Utan bollen är de däremot alldeles för sårbara. Att över åtta omgångar släppa in nästan tre mål per match är ett tydligt exempel på det. Att släppa in fem mål mot Arsenal hemma på Craven Cottage, fyra mål på en halvlek, är ett lika tydligt exempel på samma sak. Det spelar ingen roll hur bra Fulham är med boll, är de fortsatt lika sårbara utan boll kan de inte hålla sig kvar i Premier League.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Alexandre Lacazette, Arsenal. Ingen tillfällighet att Arsenal har börjat vinna sedan Unai Emery har upphört med dumheten att starta med Lacazette på bänken. Två mål, de två första, för Arsenal mot Fulham och alltså de mål som satte Arsenal på väg mot en till sist övertygande bortaseger mot Fulham. Spelar med en energi och ett självförtroende som inte har varit helt vanligt för Arsenal på senare år.

OMGÅNGENS MÅL

Gylfi Sigurdsson, 2-1 Everton. Fantastiskt snyggt och svårt mål av Sigurdsson som tar emot och vänder med bollen på mittfältet i samma moment innan han från långt håll drar in ett skott i bortre krysset. Ett mål som självfallet inte blir mindre beundransvärt givet att det vinner matchen åt Everton mot Leicester.

WTF!

Rafa. Wilfreid Zaha gör ett utspel om han behöver få benet avsparkat för att få straff men får inget straff samtidigt som Rafa Benitez berömmer en domare innan match och får 60,000 i böter för att ha pratat om domaren. Regler är så klart regler, och Benitez är mycket väl medveten om dem. Även om effekten så klart blir lite märklig. Samtidigt har det ju varit ett av Benitez favoritknep genom åren att säga positiva saker om domaren på ett sätt som gör det tydligt att han menar raka motsatsen.

ANNONS

LOL!

Jesus. Straff för Man City med fem minuter kvar av matchen. Gabriel Jesus såg minst sagt lite brydd ut när Riyad Mahrez kom och skulle ta straffen, för att inte tala om vad han såg ut att tänka efter att Mahrez bommat straffen. Känns kanske som att Mahrez såg framför sig en god chans att göra sig till snabb hjälte i Man City. Blir intressant att se vad det får för efterspel.

BTW…

När Old Trafford är bra är Old Trafford riktigt bra.

Gillar det taktiska rävspelet där Jürgen Klopp försöker parera Leroy Sané i sin laguttagning men Man City sedan inte startar med Sané.

TIMMY!! tycker att Eddie Howe ska ta över Man Utd.

Rolig tabelltopp inför landslagsuppehållet i alla fall, med tre klubbar på vardera 20 poäng och ytterligare några som smyger strax därunder.

”Guardiola always plays to win…” – var något som upprepades in absurdum under och efter en match där vi nog egentligen såg något annat. Storytelling.

ANNONS

Om José Mourinho nu menade allvar med att allt handlar om klubben kanske han gjorde klokt i att inte få samtalet efter match att handla om sig själv.

Mourinho sitter så klart fortfarande riktigt löst, och de närmaste dagarna avgör väl vad som egentligen händer.

Paus.

Peter Hyllman

Är Mohamed Salah ett one-hit wonder?

Peter Hyllman 2018-10-07 06:00

Det stora narrativet inför dagens jättematch på Anfield är vilket lag som egentligen är det bästa laget mellan Liverpool och Man City. Ett narrativ som får sitt bränsle mer eller mindre enbart från de tre matcher under vintern och våren då Liverpool tog tre raka segrar mot Man City, blev de första att besegra Man City i ligan och därefter besegrade dem i Champions Leagues kvartsfinal på vägen till finalen i Kiev.

Dessa tre matcher hade alla en gemensam nämnare. Nämligen ett Liverpool med en Mohamed Salah i toppform. En Mohamed Salah som vad förra säsongen led med all rätt beskrevs i termer som en av världens absolut bästa spelare, en spelare som försatte varje motståndare i ett tillstånd av skräck. En spelare av en kaliber vi tidigare i Premier League bara sett i spelare som Cristiano Ronaldo, Luis Suarez, Eden Hazard med några få fler.

Mohamed Salah var fantastisk i var och en av de tre matcherna mot Man City. Både i termer av vad han uträttade för egen hand och i termer av det utrymme hans blotta närvaro gav andra spelare. Det är frestande att tänka att det faktum att Mohamed Salah var så fantastisk i dessa matcher var det kanske främsta skälet att Liverpool lyckades vinna dessa tre matcher mot Man City.

ANNONS

Men Mohamed Salah har varit allt annat än fantastisk hittills den här säsongen. Vilket i så fall kan ses som ett skäl varför Liverpool inte kommer vinna mot Man City på Anfield den här gången. Men framför allt har det lett till lite oro i de egna leden och även till en mer generell fundering om Salah kanske var någon slags one hit wonder, en spelare som hade en fantastisk säsong men nu är tillbaka i verkligheten. Stämmer detta?

Det finns intuitiva skäl som skulle kunna tyda på det. Det var alltid en risk att Salahs andra säsong i Premier League skulle bli betydligt tuffare med motståndare som mycket mer systematiskt försöker stoppa just honom. Om räknenissarna dessutom visade på något förra säsongen var det att Salahs faktiska mål- och poängskörd vida översteg hans förväntade, vilket förmodligen gjorde en återgång till ett tänkt medelvärde väntad.

ANNONS

Men många skäl tyder också på motsatsen. Framför allt är det Mohamed Salahs breda register och mångsidighet som talar till hans långsiktiga fördel. En spelare som gör mängder av mål mer eller mindre på samma sätt kan ha en fantastisk säsong där allt stämmer men inte lyckas upprepa bedriften. Salah gör mål på alla möjliga sätt, från alla möjliga positioner och har betydligt fler verktyg i sin låda.

Det är sant att det hittills den här säsongen inte alls har sett lika glädjefullt och naturligt ut i hans aktioner som det gjorde under stora delar av förra säsongen. Bollträffen är inte lika självklar, avsluten inte lika klockrena. Vad som däremot kanske lätt glöms bort, efter euforin av framför allt förra säsongens andra halva, är att Mohamed Salah faktiskt började även förra säsongen relativt trögt.

ANNONS

Jamie Carragher gör själv lite av samma poäng. Jämfört med förra säsongen har Salah i själva verket bara gjort ett mål mindre än vad han då gjort vid samma tid. Carragher påpekar dessutom en sak värd att hålla i åtanke, att Salah fastän han gjorde över 40 mål förra säsongen också missade en hel del stora chanser. Att Salah missar chanser även den här säsongen betyder alltså inte att han därför är sämre den här säsongen.

Den främsta poängen som Jamie Carragher gör om Mohamed Salah är däremot den att Salah inte gör en dålig säsong bara för att han eventuellt inte råkar göra 40 mål igen den här säsongen. Om Mohamed Salah i själva verket avslutar säsongen med 25-30 mål så är det i sig en väldigt bra säsong, väl i paritet med vad som normalt brukar anses som en fantastisk säsong, och det är med den utgångspunkten det är rimligt att bedöma Salah.

ANNONS

Det säger någonstans sig självt. Att mena att Mohamed Salah gör en svag säsong enbart för att han gör 30 mål den här säsongen istället för 40 mål vore ungefär som att hävda att ett Man City som vinner ligan på cirka 90 poäng gör en dålig säsong bara för att de inte tog 100 poäng. Det vill säga befängt. Det vore att i alldeles för hög utsträckning göra det perfekta till det godas fiende. Dessutom att alldeles för stelbent stirra sig blind på mål.

Om det finns skäl till oro gällande Mohamed Salah så handlar det kanske snarare än i fråga om mål och assists om hans effektivitet i själva uppbyggnadsspelet. Där var han många gånger fenomenal förra säsongen. Den här säsongen har han vid ett flertal tillfällen tappat boll i olyckliga positioner, något som försatt det egna laget i stora problem. Det är desto mer oroväckande.

ANNONS

Det kan diskuteras vad det beror på. Det kan självfallet mycket väl vara något som motståndarna har läst in sig på och satt i system. Att mer intensivt försöka störa Salah i just det momentet, inte minst som ett sätt att hellre förekomma än förekommas. Det kan även tänkas vara en funktion av att Salah inte spelar med riktigt samma pondus och samma självklarhet som förra säsongen, kanske just för att går lite trögt framåt.

Hur som helst är det självfallet något som Man City och Pep Guardiola med största säkerhet har observerat och lagt en hel del tanke på, i synnerhet som detta med att sätta hög press är en central del i deras spelidé. Det är förvisso inte något nytt med den saken, och det var ju utan tvekan något de faktiskt försökte även förra säsongen. Men den här gången har det kanske bättre förutsättningar att faktiskt fungera.

ANNONS

Eller är detta matchen då Mohamed Salah blommar ut och rensar denna säsongens grus ur ögonen? Han har som sagt haft för vana att göra bra matcher mot Man City, han har självfallet positiva associationer från att möta Man City från förra säsongen, inte minst då på Anfield som naturligtvis kommer koka den här matchen mer än vad Anfield kanske kokat tidigare den här säsongen. En stor match för stora spelare helt enkelt.

Det finns de som menar att det fortfarande är en öppen fråga om Liverpool egentligen är ett för närvarande bättre eller lika bra fotbollslag som Man City, eller om det bara är så att Liverpool råkar vara utformade att just att möta Man City. Det är en tankegång som går att förstå, även om det är svårare att se hur det är något som skulle kunna avgöras av dagens match när Liverpool möter just Man City.

ANNONS

Sedan finns de som menar att frågan är nonsens, givet att Man City vann ligan hela 25 poäng före Liverpool. Invändningen är naturligtvis att Liverpool under säsongen blev ett allt bättre fotbollslag, något inte minst Man City alltså fick erfara. Hur som helst, svaret på frågan oavsett vad man tycker om den kommer vi inte få ikväll, utan svaret kommer till sin natur besvaras under säsongen som helhet.

Kanske vore det dessutom mest respektfullt mot Mohamed Salah att också ge honom säsongen på sig innan man börjar avfärda honom som ett one hit wonder, snarare än att börja hävda sådana saker efter bara någon månad eller två?!

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#12): Tung seger för Nottingham Forest

Peter Hyllman 2018-10-06 20:28

KANON

Nottingham Forest. Det har spelats alldeles för mycket oavgjort av Nottingham Forest som vid flera tillfällen under säsongen till synes har kastat bort poäng. Detta blev inte minst tydligt i veckan då de slängde bort en 2-0-ledning hemma mot Millwall till 2-2 i matchens slutminuter. Den här dagen tog däremot Nottingham Forest hämnd på sig själva, liksom Aitor Karanka möjligen tog lite hämnd på Middlesbrough, genom att vinna en både tuff och viktig bortamatch på Riverside. Nottingham Forest tog ledningen med 2-0 den här gången också, men den här gången släppte de inte in motståndarna i matchen igen.

ANNONS

Stoke. Sakta, sakta börjar kanske Stoke-maskineriet rulla igång ändå. Från att tidigare bara ha vunnit två matcher över huvud taget i ligan den här säsongen har de nu vunnit två ligamatcher i rad för första gången denna säsong. Dagens bortavinst mot Norwich var dessutom en riktigt meriterande seger i det att det var en tuff bortamatch mot ett annat lag som även de har förhoppningar om att hålla sig däruppe i tabellen. Med den här segern hävde sig Stoke upp på tabellens övre halva och har nu åtminstone tagit upp jakten på uppflyttningsstriden. Men maskineriet måste börja gå smidigare än så här om säsongen ska sluta lyckligt för Stoke.

Birmingham. Det kommer rimligtvis som en överraskning för de flesta om man påpekar att Birmingham faktiskt inte har förlorat en ligamatch sedan den 22 augusti, men så är alltså fallet. De har självfallet spelat väldigt många oavgjorda sedan dess men den här dagen vann de, hemma mot Rotherham, i själva verket Birminghams första seger på hemmaplan den här säsongen. Under den här perioden har de dessutom gjort livet surt för flera av de tänkta topplagen, som Leeds och Brentford. Garry Monk börjar få ordning på Birmingham.

ANNONS

KALKON

Wigan. Vi har levererat många höjdpunkter sedan jag kom till klubben men detta var vår absoluta lågpunkt, sade Paul Cook efter 0-4-matchen mot Preston i ett av säsongens mest uppenbara försök att skvätta parfym på en riktig stinkbomb. Men det finns inget sätt att få det här att lukta något annat än riktigt illa. Utspelade, förnedrade, en korkad utvisning på Darron Gibson, och kanske lite oroande att Wigans spel i allmänhet har sviktat de senaste omgångarna.

OMGÅNGENS MATCH:

Swansea 2-3 Ipswich. Svängig match där Ipswich först hamnar i underläge men vänder i första halvlek, släpper in kvitteringen i slutet av matchen, men ändå hinner med ett vinstmål och därmed vinner sin första match för säsongen. Borta mot Swansea var kanske något oväntat men desto mer betydelsefullt för Ipswich som definitivt behöver någon slags ljuspunkt under nye tränaren Paul Hurst. Blytungt för Graham Potter däremot där verkligheten börjar ta ut sin rätt med en mycket tunn spelartrupp i Swansea.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE:

Lukas Jutkiewicz, Birmingham. Hade full show när Birmingham alltså slog Rotherham med 3-1 hemma på St Andrews, och Jutkiewicz svarade för alla tre målen. De två första i snabb ordning mitt i första halvlek, två mål som i praktiken avgjorde matchen. En spelare som håller sig lite under radarn men som ändå är en av Football Leagues mer pålitliga målskyttar för närvarande. Normalt sett när något händer framåt för Birmingham har det med Jutkiewicz att göra.

BTW

Pontus. Med efternamnet Jansson hann både med att kvittera sent för Leeds och sedan bli tillsagd att vårda språket i TV efteråt för att ha svurit över domaren. Vilket säkert ger honom en uppsträckning av FA också.

Lampard. Undrar om Frank Lampards relativa besvär att lyfta med Derby County gör det mer eller mindre troligt att exempelvis Aston Villa kommer vända sig till John Terry den här säsongen.

ANNONS

Lancs. Hetlevrat Lancashirederby som Blackburn vinner med 1-0 borta mot Bolton. Riktigt upprört i slutet då domaren först dömer straff till Bolton men efter samtal med linjemannen ändrar till frispark för Blackburn.

RESULTAT:

Leeds 1-1 Brentford; Birmingham 3-1 Rotherham; Middlesbrough 0-2 Nottingham Forest; Millwall 2-1 Aston Villa; Norwich 0-1 Stoke; Preston North End 4-0 Wigan; QPR 1-1 Derby County; Sheffield United 1-0 Hull City; Swansea 2-3 Ipswich; West Brom 4-1 Reading; Bolton 0-1 Blackburn; samt (på söndag) Bristol City vs Sheffield Wednesday.

EFL

Peter Hyllman

Man Utd lider av ett icke-rationellt beslutsfattande

Peter Hyllman 2018-10-06 06:00

Den rationella beslutsmodellen är helt grundläggande inom såväl ekonomisk teori som organisationsteori och är dessutom en mycket kraftfull föreställning i vår vardag om hur beslut fattas i vår vardag, i politiken, av myndigheter, på våra arbetsplatser etc. Det finns många sätt att beskriva modellen på men sammanfattas normalt i tre steg: identifiera ett problem, kartlägga alla tillgängliga alternativ, välja det alternativ som ger maximal nytta.

Om detta var utgångspunkten inom så kallad modernistisk organisationsteori, som började utvecklas i början av 1900-talet, så har mängder av forskning under de drygt 100 åren därefter visat att beslut i själva verket inte alls fattas i enlighet med den rationella beslutsmodellen. Inte minst är modellens antaganden om full information och kognitiv rationalitet i praktiken helt orealistiska, inte minst i organisatoriskt beslutsfattande.

Mängder av studier har genomförts som visar att beslutsfattande i organisationer är mycket komplext. De som tittat makt visar hur beslut är en förhandling mellan olika intressegrupper. De som tittar på omvärlden visar hur beslut handlar om modeföljning, imitation och om att maximera legitimitet snarare än effektivitet. Mål och motiv som styr beslut är komplexa, mångtydiga och ofta fundamentalt icke-rationella.

ANNONS

Men den rationella beslutsmodellen definierar även i hög utsträckning hur vi förstår och pratar om fotbollsklubbar och deras beslutsfattande. Detta gäller inte minst stora men ändå återkommande beslut som hur klubbar beslutar vilka spelare de ska värva. Detta beskrivs i rationella termer. Det vill säga klubben identifierar en brist i sin spelartrupp, kartlägger alla tillgängliga alternativ, och väljer den spelare som maximerar lagets nytta.

Det är däremot lika fel för fotbollsklubbar som för organisationer i övrigt. Det bästa som kan sägas om den rationella beslutsmodellen är att det är en normativ föreskrivning om hur beslutsfattande bör gå till, som kanske väl fungerande klubbar åtminstone närmar sig, snarare än en bra beskrivning av faktiskt beslutsfattande. Men vi ser mängder av exempel på hur värvningar ofta styrs av fundamentalt icke-rationella mål och motiv.

ANNONS

En tungt vägande orsak till Man Utds stora bekymmer de senaste fem åren är att deras värvningar nästan utan undantag har visat sig om inte misslyckade så åtminstone tveksamma. Det finns andra anledningar till den saken, och de är inte ensamma om saken, men ett stort skäl är att Man Utd under dessa har blivit det med bred marginal främsta exemplet på hur en klubbs värvningar styrs av icke-rationella mål och motiv.

Storleken har betydelse! / Imperiebyggande

Det är omöjligt att skaka av sig känslan att flertalet värvningar Man Utd har gjort de senaste fem åren är mer baserade på hur stora spelarna är än hur bra de är, eller hur nödvändiga de är eller hur bra de är tänkta att passa in i laget. Att det är värvningar som görs väl så mycket för att markera Man Utds storlek som klubb. Radamel Falcao, Angel Di Maria, Paul Pogba, Alexis Sanchez, Zlatan Ibrahimovic kan alla ses som exempel på detta.

ANNONS

Det måste så klart sägas att det faktum att storleken har betydelse inte på något sätt utesluter att spelaren också är bra och passar väldigt väl in i lagbygget. Men vi ser också exempel på motsatsen. Och något säger det helt säkert om hur mycket tanke det faktiskt finns bakom en specifik värvning. Det blir suboptimalt när en spelare värvas mindre för sin fotbollskvalitet och mer för sitt kommersiella värde och följare på sociala medier.

Organisationsteorin har flera ord för detta fenomen. Imperiebyggande är ett vanligt ord och bygger på att företag och organisationer många gånger eftersträvar att bli större snarare än, kanske även på bekostnad av, bättre, mer lönsamma eller mer effektiva. Ofta en utveckling som drivs på av chefer och direktörer med personliga motiv att bygga sitt imperium och sitt eget eftermäle.

ANNONS

“I’ll have what she’s having!” / Imitering och isomorfism

Alexis Sanchez, Fred, Victor Nilsson Lindelöf, delvis även Paul Pogba och kanske även Eric Bailly har en sak gemensamt. Nämligen att Man City har uttryckt eller i alla fall tillskrivits ett intresse för dessa spelare innan de till sist hamnade i Man Utd. Här får så klart rensas för medias vilja att göra varje värvning till en slags tvekamp mellan dessa båda, men i dessa fall är det trots allt ställt bortom rimligt tvivel.

Återigen, att Man City är sugna på en spelare betyder så klart inte att Man Utd inte har sina egna skäl att värva denna spelare. Men i flera fall är det också svårt att spåra något sådant självständigt tänkande i Man Utds värvningar utan ibland känns det som om det inte har tänkts så mycket längre än att jaja, om Man City tycker han är bra så måste han vara bra! Även typiskt för en klubb som inte riktigt själva vet vad de letar efter.

ANNONS

Romelu Lukaku skulle möjligen kunna slängas in i denna kategori också, fastän då med Chelsea så klart. Att härma eller apa efter andra organisationer är vanligt förekommande och är något som organisationsteorin ofta kallar imitering eller isomorfism. Ofta är det ett sätt att reducera osäkerhet och risk för kritik, gör man som alla andra också gör sticker man heller inte ut hakan. Å andra sidan tillför man kanske heller inget värde.

Gå på vad du känner till! / Garbage can

Det började med att David Moyes värvade Marouane Fellaini, delvis kanske för att få in en av sina spelare i laget. Under Louis van Gaal började det plötsligt värvas ovanligt mycket från Holland. Sedan José Mourinho tagit över som manager har Man Utd värvat flera av hans gamla spelare såsom Zlatan Ibrahimovic, Romelu Lukaku och Nemanja Matic, och kopplats ihop med flera andra som Willian och Mesut Özil.

ANNONS

Det är mänskligt att söka sig till de spelare man redan känner till. I någon utsträckning handlar det om att man vet vad man får. Många gånger resulterar det däremot i att man bankar i klossar i runda hål. En annan konsekvens är att spelartruppen riskerar bli spretig och felbalanserad när varje ny manager hämtar in sina spelare, och gör det dessutom mer kostsamt att därefter byta ut en manager. Hjulet får uppfinnas om och om igen.

Den rationella beslutsmodellen säger att först kommer problem och därefter lösningar, men den institutionella organisationsteorin visar istället att minst lika vanligt är att det cirkulerar lösningar (spelare) kopplade till specifika aktörer (managers) oberoende av problemen, och att dessa aktörer letar efter organisationer och situationer (klubbar) att sälja in sina lösningar och sig själva. Detta kallas för garbage can-modellen.

ANNONS

:::

Vad genomgången visar är att det är väldigt många av Man Utds värvningar de senaste fem åren som kan förklaras med hjälp av icke-rationella mål och motiv. Något som i sin tur kan förklara varför Man Utds spelartrupp känns spretig och obalanserad, varför Man Utds spelartrupp fortfarande trots enorma investeringar fortfarande känns så svag, och varför så få av Man Utds värvningar faktiskt har fått den utväxling som tänkts.

Det säger sig självt att den här typen av icke-rationella mål och motiv får desto mer utrymme i en klubb där det inte existerar någon helhetlig och sammanhängande idé och strategi för vad klubben vill med sina värvningar, hur laget ska spela fotboll, och vilken typ av spelare den faktiskt letar efter. Det finns helt enkelt ingenting att förhålla sig till, istället famlar man i mörkret i blindo, hoppandes hitta ett korn här och där.

ANNONS

Detta visar att Man Utds problem sitter djupare än att vara enbart José Mourinhos fel, och att det alltså inte är rimligt att förvänta sig att det är problem som åtgärdas enbart av att byta manager. Tvärtom finns all risk att, som vi redan sett flera gånger, proceduren bara upprepar sig med en ny manager. Detta sägs inte för att friskriva Mourinho från ansvar eller fel, han har minst sagt sin beskärda del i problemet.

Det är omöjligt att säga hur Man Utd egentligen tänker gällande managersituationen i klubben. Vad kommer exempelvis hända under landslagsuppehållet, beroende på om Man Utd vinner eller inte vinner mot Newcastle ikväll? Ingen vet, eftersom det är så helt och hållet beroende på vilka alternativ som egentligen är tillgängliga för Man Utd under säsongen. Att Mourinhos dagar är räknade känns både givet – och rationellt.

ANNONS

Detta oavsett hur det går mot Newcastle ikväll.

Peter Hyllman

Brighton rustar för framtiden med anställning av technical director

Peter Hyllman 2018-10-05 06:00

Att besegra Man Utd på planen är en sak och något Brighton redan har gjort två gånger det här året. Men Brighton har dragit Man Utd i näsan utanför planen. Nu går det så klart att diskutera i vilken utsträckning Man Utd var inne på samma spår, men att de söker en teknisk direktör, en sportchef, en director of football eller whatever, är allmänt känt. Men det var alltså Brighton som nyligen meddelade att de anställer Dan Ashworth som technical director.

Dan Ashworth har skapat sig ett väldigt gott renommé under de senaste tio åren. Först med West Brom där han jobbade mellan 2007 och 2012 och verkligen lyfte standarden på deras talangutveckling. Därefter flyttade han till FA där det i huvudsak är han som har lagt grunden till den strategi för spelarutveckling som skapat Englands stora framgångar framför allt på ungdomsnivå under de senaste fem åren, men som i somras också fick visst genomslag i VM.

Syftet för Brighton är att ta in en teknisk direktör som Dan Ashworth att skapa ett helhetligt ramverk för var och en för sig väldigt väl fungerande avdelningar som medicin, akademi, rekrytering och spelarutveckling. Syftet är självfallet även att med en sådan funktion avlasta Chris Hughtons eller managerns organisatoriska ansvar och ge denne bättre stöd och mer eget utrymme. Långsiktigt finns en tanke att Brexit kommer göra akademin ännu viktigare för en klubb som Brighton.

ANNONS

Det är första gången i Brightons historia som de faktiskt anställer en så kallad technical director. Men det är ingen nyss påkommen idé. Det är tvärtom en tanke som Brightons två ledande befattningshavare, dess ordförande Tony Bloom och dess VD Paul Barber, har pratat om i flera år. Nu när Brighton har tagit sig till Premier League, dessutom ser ut att ha börjat etablera sig i Premier League, har de kommit fram till att tiden är mogen för Brighton att anställa en technical director.

Även om Brighton kanske inte norpade Dan Ashworth framför näsan på Man Utd, även om han är ett namn bland flera som kopplats samman med Man Utd, är det ändå lite intressant att kontrastera de båda processerna. För Brighton är beslutet att anställa en technical director något som växt fram över tid, för Man Utd verkar det ha dykt upp över natten. För Brighton har arbetet med att anställa en technical gått snabbt, smidigt och rationellt, för Man Utd verkar det mest snurra en massa namn runt i luften.

ANNONS

En klubb är välskött från topp till botten, en klubb är det inte. Föga förvånande är Brighton en klubb och ett lag som presterar mer eller mindre maximalt utifrån sina egna förutsättningar samtidigt som Man Utd måste sägas vara raka motsatsen. Det säger också något att Brightons anställning av en technical director känns betydligt mer proaktivt, det vill säga ett medvetet beslut att ta nästa steg i sin långsiktiga utveckling, jämfört med Man Utds beslut som känns mycket mer reaktivt på en situation som inte fungerar.

Beslutet att anställa Dan Ashworth krävde ändå is i magen av Brighton. Samtal med Ashworth var igång innan sommaren men dessa samtal upphörde under sommaren då England spelade VM. Vare sig Brighton eller Ashworth ville ha några nyheter om att man på något sätt störde Englands VM, i så fall hade Brighton kunnat få kalla handen. Men med Englands oväntade framgångar löpte Brighton också risken att fler och större klubbar skulle börja jaga Ashworth.

ANNONS

Att Brighton anställer en technical director är en spännande utveckling eftersom det är en så tydlig indikation på hur de mindre, rättare sagt de medelstora, engelska klubbarna blir mer och mer professionella i hela sin fotbollsverksamhet. Det är också denna utveckling som så tydligt inte bara har höjt nivån på såväl botten som mitten av Premier League, utan dessutom gjort nästan hela EFL Championship till ett getingbo av i stort sett med dem jämnstarka klubbar.

Inte heller går det att bortse från att det kan ha positiva effekter även på kort sikt. Hur bra Brighton än gör det är det naturligtvis svårt för dem att undvika en nedflyttningsstrid, så att säga nedsidan av att botten av Premier League blivit så stark, det finns egentligen med något undantag bara en mittenzon av hyfsat jämnstarka klubbar, varav tre varje år måste åka ur Premier League. Så här långt den här säsongen har Brighton vunnit en enda match, hemma mot Man Utd. Dock med tufft spelschema.

ANNONS

Om något hade faktiskt tabellsituationen kunnat se ännu värre ut. De har vid två tillfällen redan befunnit sig i 0-2-underlägen, mot Fulham och mot Southampton som båda ligger precis bakom dem i tabellen för närvarande, men lyckats hämta upp dessa underlägen och klara 2-2. Det är naturligtvis oroväckande för Brighton att de alls hamnar i sådana underlägen, men det säger ändå något positivt och uppmuntrande att de trots allt klarar av att ändå få med sig en poäng från båda dessa matcher.

Chris Hughton beklagar sig säkert inte över att i det läget få sin arbetsbörda avlastad en aning, och möjligen att fokusera mer tydligt på att få laget att prestera så bra som bara är möjligt. Det kunde tänkas att Hughton möjligen vore tveksam till anställningen av en så kallad technical director, då en sådan åtminstone riskerar kliva in på vad en manager kan anse som sitt eget fögderi. Det verkar däremot inte vara något problem här, Brighton har även varit tydliga med att Hughton inte rapporterar till Ashworth.

ANNONS

Trots en utsatt position på tabellens nedre halva känns det alltså som en positiv aura runt Brighton för närvarande. Detta kan visa sig nog så viktigt inför kvällens hemmamatch mot West Ham på Amex Stadium. Ett West Ham som själva haft en knepig säsongsinledning men som däremot verkar ha hittat sig själva de senaste omgångarna. En tuff match för Brighton som även själva måste börja vinna fotbollsmatcher. En match Brighton absolut kan vinna, kanske en match Brighton tänker att de ska vinna.

Särskilt som Brighton hade några av sina ljusaste dagar mot just West Ham förra säsongen, då de vann med 3-0 på London Stadium för ganska precis ett år sedan, och följde upp det med en 3-1-seger på Amex Stadium under våren. Det är en annan säsong nu, och ett annat West Ham, men det är också ett nytt och något bättre Brighton. Som däremot måste hoppas att Pascal Gross är tillbaka från skada efter att ha varit borta i Brightons tre senaste matcher. En spelare Brighton inte riktigt har en ersättare för.

ANNONS

En bra värdemätare på var Brighton står den här säsongen. En bra värdemätare på hur mycket bättre West Ham verkligen har blivit med Manuel Pellegrini. En härlig match under fredagskvällens flodljus på Amex Stadium på Englands sydkust.

Peter Hyllman

Aston Villa tröttnade på vara där eller däromkring

Peter Hyllman 2018-10-04 17:30

”Now you’re gonna believe us, now you’re gonna believe us, and now you’re gonna believe us, we’re there och thereabouts!” Den minst sagt sarkastiska ramsan drog Aston Villas supportrar igång i helgen som en rätt tydlig pik till Steve Bruce. Ett uttryck han använt i nästan varenda intervju och på nästan varenda presskonferens under en längre tid. Ett uttryck lika otydligt som icke-ambitiöst, och ett uttryck som inte riktigt stämde överens med Aston Villas verklighet.

Det är kanske aldrig positivt när en av de egna supportrarna kastar ett kålhuvud på sin egen manager, men kanske var det Steve Bruces reaktion på tilltaget som var desto mer talande för situationen. En manager som känner sig rätt trygg med sin situation och vars problem är mer temporära skulle förmodligen skratta bort händelsen. En manager som däremot känner att situationen är honom övermäktig och sin tid är kommen skulle, som Bruce, inte bara kunna låta saken bero.

När en lugn och sansad manager som Steve Bruce börjar hänvisa till sina kritiker som den galna minoriteten brukar det betyda att slutet är nära. När en manager så lätt att tycka om som person som Steve Bruce tvingas fly in i spelartunneln för att slippa höra Villa Parks buanden brukar det betyda att slutet är nära. Kritiken mot Bruce baseras på att Aston Villa framstår som ett lag utan plan, ett lag utan idé eller identitet, och alltmer ett lag utan ambition.

ANNONS

Steve Bruces position i Aston Villa var osäker redan i somras. Bruce hade precis misslyckats med att ta Aston Villa upp i Premier League efter att ha förlorat playoff-finalen mot Fulham. Aston Villa hade precis fått nya ägare i form av Nassef Sawiris och Wes Edens. Dessa var uppenbart intresserade av att anställa en ny manager, inte minst Thierry Henry var aktuell, men det var sent på sommaren, säsongen skulle snart börja, och ägarna valde då att ge Bruce fortsatt förtroende.

Det gav knappast Steve Bruce något särskilt starkt mandat. Att Bruce inte har vandrat i takt med Aston Villas klubbledning under sommaren syns även på Aston Villas värvningar där vissa känns som hans egna och andra mer som klubbens. Steve Bruce satt i själva verket på ett villkorligt mandat, där hans fortsatta ställning som manager var i hög grad beroende av resultaten i början av säsongen. Dessa resultat har nu bedömts av Aston Villa vara otillräckliga.

ANNONS

Aston Villa står däremot inför något av ett dilemma. Om andra halvan av juli ansågs som ett dåligt tillfälle att anställa en ny manager så är mitt under säsongen, i det här fallet första halvan av oktober, knappast ett i det avseendet bättre tillfälle. Alternativen att välja mellan är begränsade och varje ny manager kommer ha kort om tid att implementera sina egna idéer. Å andra sidan brottas Aston Villa nu inte längre med någon osäkerhet om vad de måste göra som de gjorde i somras. Nu måste jobbet göras.

Aston Villa tröttnade på att vara där eller däromkring. Frågan är då vad Aston Villa faktiskt vill istället. Och det känns onekligen som att åtminstone det omedelbara svaret på den frågan kommer ges av vem Aston Villa nu ersätter som ersättare till Steve Bruce och som deras nye manager. Det är inte särskilt svårt att tänka sig ett antal tämligen oambitiösa alternativ, liksom det heller inte är svårt att föreställa sig några betydligt mycket mer ambitiösa alternativ.

ANNONS

Aston Villa spelar i Football League vilket kanske begränsar deras attraktivitet, samtidigt som det inte heller går att bortse från Aston Villas storlek eller potential. Att ta över Aston Villa i det här läget kan för en ambitiös manager mycket väl ses som ett steg bakåt som kan innebära tre-fyra steg framåt inom en snar framtid. Kanske hade tankegången varit mer främmande för något eller några år sedan, men Nuno Espirito Santo har därefter visat med Wolves att det är en högst framkomlig väg att vandra.

Jämförelsen med Wolves är knappast tagen ur luften. Inte bara har Wolves blivit en slags allmän förebild för flera klubbar i Football League, utan Aston Villa och deras nya ägare etablerade i somras ett konkret samarbete med Jorge Mendes, det vill säga samma agent som ligger bakom så mycket av Wolves värvningar och framgångar. Detta i sådan utsträckning att Mendes började kallas för Aston Villas nya director of football. Med ett sådant samarbete följer både ambition och ett stort nätverk.

ANNONS

Det mesta tyder på att Aston Villa söker efter ett stort managernamn som stämmer överens med klubbens ambitioner. Där kommer de ständiga omnämningarna av namn som Thierry Henry, John Terry och, kanske något som mest hörs i svenska kanaler, Olof Mellberg. Alla dessa namn kommer naturligtvis väcka uppmärksamhet samtidigt som det är väldigt osäkert om dessa verkligen har den substans som krävs för att lyfta Aston Villa i det här läget.

Föga förvånande nämns även ett namn som Sam Allardyce, men det vore väl onekligen att ha gått över ån för att hämta vatten. Dean Smith, manager för Brentford, nämns även han men det är väl tveksamt om han är ett namn som övertygar Aston Villa. Kanske väljer de även att slänga ett öga mot Leeds som ju mitt under förra säsongen valde att anställa Paul Heckingbottom som övertygat med Barnsley, men som aldrig var i närheten av att kunna upprepa det i en betydligt större klubb.

ANNONS

Om något är det snarare Leeds beslut därefter som Aston Villa kommer titta på, det vill säga när Leeds istället anställer Marcelo Bielsa, en managerikon. Och naturligtvis ett riktigt bra exempel på att det går alldeles utmärkt att sikta högt även för en engelsk klubb i Football League. Ett namn som kanske ligger i Aston Villas skottglugg är Brendan Rodgers som nog mycket väl kan anse sig själv ha gjort sitt med Celtic, och ser chansen att ta det vidare till Aston Villa. I så fall inte den förste att göra den resan.

De som däremot tänker sig att Aston Villas samarbete med Jorge Mendes trots allt inte är någon tillfällighet ser naturligtvis framför sig att Aston Villa anställer någon manager på dennes klientlista, liksom Wolves gjorde med Nuno Espirito Santo. Och då vore det mest uppenbara svaret så klart Paulo Fonseca, för närvarande i Skakhtar Donetsk. Onekligen en ambitiös anställning. Men som vi har sett med Nuno Espirito Santo, med Marcelo Bielsa med flera – inte en omöjlig anställning!

ANNONS

En anställning för en stor engelsk klubb som vet vart de vill. En anställning för en klubb som tröttnat på att vara där eller däromkring.

Peter Hyllman

Vågar Gareth Southgate tänka lite nytt med Englands landslagsuttagning?

Peter Hyllman 2018-10-04 10:00

Det räckte tydligen med ett snyggt mål av Daniel Sturridge för att det omedelbart skulle börja lobbas för en plats i Englands landslagstrupp för honom. Vilket möjligen mest visar att inte minst journalister själva har en benägenhet att vilja köra vidare i gamla bekanta hjulspår. Det känns kanske inte helt klockrent givet både Sturridges ålder och det faktum att Sturridge är långt ifrån ordinarie i sitt Liverpool.

Under dagen presenterar alltså Gareth Southgate sin nästa landslagstrupp, som är den som gäller inför matcherna på bortaplan mot Kroatien och mot Spanien, båda matcherna i Nations League. Två matcher England måste vinna om de hoppas på att gå vidare till slutspel. Samtidigt som de åtminstone måste försöka undvika att förlora mot Kroatien om de vill undvika att flyttas ned en division.

Men vad spelar det egentligen för roll hur det går för England i Nations League? Det borde rimligtvis ge viss frihet och göra det möjligt för Gareth Southgate att pröva lite nya lösningar för England. Hellre än att plocka tillbaka gamla anfallare som närmar sig 30-strecket borde det rimligtvis finnas utrymme för Southgate att pröva nya spelare och framför allt ge yngre spelare möjligen att pröva fötterna i landslaget.

ANNONS

Frågan är så klart om det verkligen är så Gareth Southgate tänker. Han hyllades för sin modiga VM-uttagning, även om det i själva verket inte var så mycket som var modigt i den uttagningen. Hans första landslagsuttagning efter VM andades verkligen mer att samla det gamla gänger igen än att pröva på något nytt. Med framgången har även kommit förväntningarna och med dem benägenheten att spela säkert.

Det pratas om olika spelare inför denna landslagsuttagning. Framför allt är det fem spelare som ryktena går extra heta kring och där det är mest aktuellt att se om de verkligen kommer med eller ej. Lite märkligt kan det kanske tyckas att Phil Foden inte är en av dessa fem spelare, men det är inte orimligt att Southgate inväntar att Foden faktiskt ska få mer speltid än vad han hittills har fått i Man City.

ANNONS

Fem unga engelska spelare på en skala från ett till fem utifrån en kombinerad bedömning om dessa spelare borde vara med i Englands landslagstrupp i oktober och om de faktiskt kommer vara med i Englands landslagstrupp:

Jadon Sancho, Dortmund – (++++)

Det börjar bli otroligt svårt att se hur Gareth Southgate inte skulle ge Jadon Sancho en chans i landslaget. Hur många engelska spelare, i synnerhet yngre engelska spelare, kan egentligen säga att de har en så hög profil i en storklubb som Dortmund, en klubb som åtminstone för närvarande leder sin liga. Mycket inhopp för Sancho men väldigt produktiva inhopp med många assists på sitt konto. Senast igår gjorde Sancho en avgörande assist när Dortmund besegrade Monaco i Champions League. En kreativ spelartyp av det slag England behöver och saknar.

Mason Mount, Derby County – (+)

ANNONS

Det var två veckor sedan som Gareth Southgate valde att strunta i matchen på Anfield mellan Liverpool och PSG och istället bege sig för att titta på Derby County i Football League, närmare bestämt på Mason Mount. Lovorden har haglat över Mount som ses som en av engelsk fotbolls allra största talanger, och som har varit riktigt bra för Derby County hittills under säsongen, liksom han förra säsongen var strålande för Vitesse i Eredivisie. Southgate lider av både manfall och brist på specifika spelartyper på sitt centrala mittfält och Mount är en av spelarna som kan fylla denna lucka.

Ryan Sessegnon, Fulham – (++)

Ung spelare detta men om speltid nu faktiskt ska ha en reell betydelse går det inte att blunda för att Ryan Sessegnon har spelat mängder av matcher både denna och förra säsongen för Fulham i Premier League och i Football League. Det har sagts väldigt mycket om Sessegnons enorma kapacitet redan och givet dennes mångsidighet, att både kunna spela var som helst på vänsterkanten, och egentligen var som helst även i anfallet, kan det mycket väl vara en spelare som Southgate väljer att ge chansen. Samtidigt inte den position där Southgate i första hand letar spelare för närvarande.

ANNONS

James Maddison, Leicester – (+++++)

Det var inte särskilt svårt att se vare sig under sommarens VM eller i de båda matcherna mot Spanien och Schweiz för någon månad sedan vad det är för spelartyp som England saknar. Den bollsäkre och kreative mittfältaren och playmakern som klarar av att med ett snabbt och effektivt kombinationsspel hitta vägar genom ett motståndarförsvar. Det är inte en spelartyp som England riktigt har lyckats fostra på många år, men i Maddison har man åtminstone ett embryo. Dominant för Norwich i Football League förra säsongen och har även gjort ett riktigt starkt intryck med Leicester i Premier League den här säsongen.

Harry Winks, Tottenham – (+++)

Eric Dier verkar inte riktigt längre ha huvudet på rätta stället, samtidigt som James Milner numer verkar vara en klubbspelare, och Jordan Henderson trots sina fördelar har en tendens att bli för långsam i sitt uppbyggnadsspel. Tottenhams löpande band verkar däremot ha fått fram ännu en spelare som imponerar med sin bolltouch och sitt konstruktiva passningsspel på centralt mittfält. Skador har gett honom sparsamt med speltid på senare tid men nu är han tillbaka och att han startar för Tottenham mot Barcelona i Champions League är så klart ett tecken på förtroende.

ANNONS

Återstår att se om Gareth Southgate tänker i liknande banor eller om han tänker i helt andra banor.

:::

Arsenal borta mot Qarabag och Chelsea hemma mot Vidi (Videoton) i Europa League ikväll. Inte precis så att man skuttar upp och ned av entusiasm inför dessa båda matcher som naturligtvis ska vara två lätta vinster.

:::

Aston Villa sparkar Steve Bruce stod det klart igår kväll. En Aston Villa-blogg framåt kvällen är förmodligen att vänta.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#11): Mörker för Forest och Wednesday!

Peter Hyllman 2018-10-03 22:54

KANON

Aston Villa. Missnöjet är omfattande runt Aston Villa där en supporter till och med fick för sig att kasta ett kålhuvud på Steve Bruce inför matchen. Efter matchen hade förmodligen hela grönsaksdisken kunnat tömmas. Aston Villa hade 2-0 hemma mot Preston men tappar ledningen i slutminuterna och endast en sen kvittering av Yannick Bolasie räddar 3-3 och en poäng för Aston Villa. Frågan är om den kvitteringen även räddar jobbet åt Steve Bruce. Tålamodet har hur som helst tagit slut på Villa Park. (Bekräftas även under kvällen att Aston Villa har sparkat Steve Bruce.)

Sheffield Wednesday. Kanonmål mot Leeds i fredags och nu ett nytt kanonmål mot West Brom av Adam Reach. En annan sak var däremot också sig lik för Sheffield Wednesday, nämligen att de inte heller den här gången lyckades hålla i sin ledning. Den här gången hade de 2-0 med bara tio minuter kvar av matchen, när West Brom lyckades göra två mål på två minuter och fick med sig en värdefull poäng från Hillsborough. På något sätt ett utfall av matchen som känns lite typisk för varför Sheffield Wednesday inte kommer räcka till den här säsongen men varför West Brom absolut kan göra det.

ANNONS

Nottingham Forest. Utöver att vilja dra ett och annat skämt om obetalade elräkningar när City Ground mitt i andra halvlek förpassades till ett tio minuters långt beckmörker så fanns så klart möjligheten att tillmäta det hela symbolism och metaforisk betydelse. Det såg kanske inte ut så inledningsvis givet att Nottingham Forest ledde med 1-0 och strax efter uppehållet gjorde 2-0. Men Millwall skulle först reducera och sedan djupt in på tilläggstid även kvittera. Från 2-0 till 2-2 på hemmaplan alltså, både för Nottingham Forest och för Sheffield Wednesday. Det betyder också att ett mönster håller i sig för Forest som har misslyckats med att vinna alldeles för få matcher den här säsongen.

KALKON

Ipswich. Paul Hurst gjorde succé med Shrewsbury i League One och anställdes inför säsongen av Ipswich. Många i Ipswich var missnöjda med Mick McCarthy och menade att Ipswich borde kunna prestera bättre men ser nu ut att drabbas av detta med att vara försiktig med vad man önskar sig. Det säger något illa om Ipswichs försvarsspel när laget har släppt in två mål efter endast en dryg kvart mot Tony Pulis, och Ipswich är det det enda laget i serien som ännu inte vunnit en enda match.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Aston Villa 3-3 Preston. Rent dramatiskt var det en helt enastående match. Bara att Preston vänder 0-2 till 3-2 under andra halvlek borta mot Aston Villa är så klart i sig en historia, men när sedan Yannick Bolasie kvitterar på tilläggstid till 3-3 då Aston Villa bara har tio spelare på planen antar matchen nya proportioner. Det tog däremot inte slut där då Aston Villa fick en straff som skulle visa sig bli matchens sista spark. Glenn Whelan missade straffen.

OMGÅNGENS SPELARE:

Tom Ince. Har fått börja flertalet matcher för Stoke på bänken den här säsongen men mot Bolton beslutade sig Gary Rowett för att starta med Ince och det gav omedelbar utdelning. Ince låg bakom det mesta för Stoke, skapade det ena målet och gjorde själv det andra, och var inblandad i ett flertal övriga målchanser för Stoke. Ince måste bli jämnare som spelare för att bli riktigt nyttig för Stoke men i denna match mot Bolton fanns inget att klaga på.

ANNONS

BTW

Wigan. Blott två skott på mål för Wigan under sina tre sista matcher, ändå fyra poäng från dessa tre matcher. Imponerande och oroväckande på samma gång.

Hull City. Från ett smockfullt Hillsborough till ett folktomt KCom Stadium på en knapp vecka för Leeds. Ägarläget är fortsatt komplicerat i Hull.

Preston. Allt handlar så klart om Aston Villa, men vad säger det om Preston att de bara var en bommad straff från att tappa 3-2 till 3-4 på tilläggstid med en man mer på plan?

WTF

JT. Bland favoriterna att ta över Aston Villa nämns John Terry. Ytligt går det möjligen att förstå varför givet att Terry spelade för Aston Villa förra säsongen och det inte längre verkar aktuellt att fortsätta som spelare. Ändå är det lite svårt att se vad Terry egentligen har för meriter att mitt under brinnande säsong ta över ett Aston Villa som tänker sig att kriga för uppflyttning till Premier League. Det vore förvisso ett stort namn, men det är svårt att se att Aston Villa skulle ha tänkt så mycket längre än så.

ANNONS

RESULTAT:

Aston Villa 3-3 Preston North End; Brentford 1-1 Birmingham; Hull City 0-1 Leeds; Ipswich 0-2 Middlesbrough; Wigan 0-0 Swansea; Reading 0-1 QPR; Stoke 2-0 Bolton; Blackburn 0-2 Sheffield United; Derby County 1-1 Norwich; Nottingham Forest 2-2 Millwall; Rotherham 0-0 Bristol City; Sheffield Wednesday 2-2 West Brom.

(1) Leeds – 11pld (6W-4D-1L), 22pts (21-8)
(2) Middlesbrough – 11pld (6W-4D-1L), 22pts (14-4)
(3) Sheffield United – 11pld (7W-1D-3L), 22pts (20-13)
(4) West Brom – 11pld (6W-3D-2L), 21pts (27-16)
(5) Norwich – 11pld (5W-3D-3L), 18pts (15-14)
(6) Brentford – 11pld (4W-5D-2L), 17pts (19-13)

(22) Millwall – 11pld (1W-4D-6L), 7pts (11-18)
(23) Ipswich – 11pld (0W-6D-5L), 6pts (8-16)
(24) Preston – 11pld (1W-3D-7L), 6pts (14-24)

Peter Hyllman

Bör Tottenham ge järnet i Champions League och lägga ligan åt sidan?

Peter Hyllman 2018-10-03 06:00

Varje lag har ett mentalt och psykologiskt bäst före-datum, även om det rent fysiskt fortfarande kan vara helt piggt. Detta förklarar behovet av och värdet med att ständigt förnya laget och med hjälp av nya spelare få in ny energi i spelartruppen. Kanske var detta det främsta argumentet för varför Tottenham behövde värva spelare i somras, inte att Tottenhams spelartrupp i sig nödvändigtvis inte håller måttet.

Det är ett nästan ofrånkomligt faktum att ett lag bestående av samma spelare efter att några år har passerat kommer börja gå lite mer på rutin, rulla i uppkörda hjulspår, släppa koncentrationen några procent och börja känna sig lite för bekvämt. Det är som vilken som helst relation egentligen.  Varje dag är inte som en ny dag, varje match är inte längre som en ny match. Det är fotbollens variant av kontorsdöden.

Riktigt där befinner sig kanske inte Tottenham ännu, men det går heller inte att blunda för att Tottenham har kört ett antal år redan nu under Mauricio Pochettino med i största delen samma kärna av nyckelspelare. Rent mentalt borde alltså Tottenham nu vara ett lag som befinner sig mot slutet av sin teoretiska livscykel. Och om vi ska vara helt ärliga är det också något som faktiskt börjar synas i lagets prestationer på planen.

ANNONS

Det är inget som sker fullt ut över en enda natt, eller ens över en enda sommar, och Tottenham visar att de onekligen fortfarande är fullt kapabla att vinna fotbollsmatcher de senaste veckorna. Men de tre raka 1-2-förlusterna runt förra månadsskiftet visade också upp ett Tottenham som inte längre spelade med riktigt samma koncentration eller riktigt samma precision egentligen i något ställe av planen.

Tottenham visade under dessa tre matcher upp mer eller mindre alla tecken som ett lag brukar visa upp när det är inte riktigt på tårna. Mot Watford tappade Tottenham i onödan en ledning. Mot Liverpool var Tottenham onödigt sårbara på fasta situationer, något som till sist stod dem dyrt. Mot Inter spökade fasta situationer igen samtidigt som Tottenham släppte in ett sent mål i onödan. Ett slarvigt passningsspel var en genomgående röd tråd.

ANNONS

Om Tottenham visar upp samma tecken ikväll är det väldigt svårt att se dem besegra Barcelona, och om de förlorar mot Barcelona börjar det bli besvärligt att i slutänden se Tottenham ta sig vidare till slutspel i Champions League. Pressen skulle i så fall bli enorm både på matcherna mot PSV Eindhoven och på hemmamatchen mot Inter, samtidigt som Tottenham måste lita på att Barcelona vinner båda sina matcher mot Inter.

Det blir självfallet svårt för Tottenham att vinna mot Barcelona i vilket fall som helst, men att Tottenham kan vinna mot sådant motstånd om de spelar en fotboll de faktiskt är kapabla till såg vi klart och tydligt förra säsongen. En vinst mot Barcelona skulle inte bara ge Tottenham vind i seglen i Champions League, utan vara en rejäl injektion i säsongen som helhet för Tottenham. Det skulle skingra många tvivel.

ANNONS

Ändå är det av de skäl som redan tagits upp svårt att den här säsongen se Tottenham göra en seriös utmaning i både Premier League och i Champions League. Inte för att laget inte är bra nog utan mer för att laget helt enkelt ser lite för mentalt trött ut att lyckas med den saken. Normalt sett, när en klubb inte förväntas klara av att utmana på två fronter samtidigt, brukar rådet vara att fokusera enbart på ligan.

Det var ju exempelvis precis den synpunkten som framfördes om Liverpool strax inför gruppspelet i Champions League startade. Det vill säga att de borde strunta i Champions League och istället fokusera helhjärtat på ligaspelet. En inte helt begåvad tankegång. För Tottenham känns det däremot relevant att fundera på om de gjorde klokt i att göra det precis motsatta – det vill säga fokusera hela sin energi på Champions League!

ANNONS

Det där kommer förmodligen inte hända av flera skäl. För det första eftersom ligan av hävd alltid är det viktigaste som finns i England. För det andra eftersom hur trötta än Tottenham är så är de mer än bra nog att ta någon av de fyra topplatserna, och så länge den chansen att hålla sig kvar i Champions League finns kommer Tottenham göra allt de kan för att ta den.

Det finns däremot mycket som talar för att Tottenham borde lägga maximal energi på Champions League. Det är i ligaspelet som effekterna av en mentalt trött spelartrupp blir som mest påtagliga. Champions League är en större och mer glamourös turnering, som är lätt även för en mentalt trött spelartrupp att hitta energi för. Framför allt kan det vara helt rätt läge för Tottenham att gå för fullt för ett riktigt europeiskt cupäventyr.

ANNONS

Det är kanske inte helt och hållet troligt att Tottenham kommer kunna blanda sig i den slutliga titelstriden i ligan. Det är en säsong som har blivit lite upphackad på grund av Tottenhams egna förseningsproblem med sin nya arena. Tottenham befinner sig heller inte riktigt i positionen att de så att säga kan budgetera med Champions League-spel varje säsong, men det ger dem också viss frihet i det här avseendet.

Det betyder att det heller inte är någon katastrof för Tottenham att missa någon säsong här eller där i Champions League. Kanske har de i själva verket mer att vinna på att göra en säsong där de verkligen går all out i Champions League, snarare än att behöva lägga så mycket energi bara på att ta sig till Champions League. Därefter kan de göra ett rejält omtag och nystart inför nästa säsong.

ANNONS

Ärligt talat känns det även något som Tottenham måste göra om de ska ge sig själva bästa möjliga chans att faktiskt gå vidare i Champions League. De har inte lottats i någon lätt grupp tillsammans med Barcelona, Inter och PSV Eindhoven och de gav dessutom sig själva ett mycket svårt utgångsläge genom att förlora mot Inter i matchens slutminuter i första omgången, efter att ha kontrollerat matchen som helhet.

Frågan är alltså vad som betyder mest för Tottenham specifikt den här säsongen. Att ta sig vidare och gå långt i Champions League, vilket detta lag arguably ännu inte riktigt har lyckats göra, eller sikta på att sluta bland de fyra bästa i Premier League, vilket om än inte oviktigt ändå är något de nu har gjort flera säsonger i rad. Fotboll handlar om att jaga drömmar. Vad får Tottenhams spelare och supportrar att drömma mest?

ANNONS

Det finns två naturliga invändningar mot detta sätt att resonera. För det första att det är alltför cyniskt att räkna bort Tottenham från titelstriden i ligan så länge de trots allt bara ligger några få poäng back. För det andra att ett fokus på Champions League inte alls behöver innebära att Tottenham ger upp vare sig titelstriden eller fjärdeplatsen. Må så vara, det senare är väl då snarare ännu ett argument för att ge järnet i Europa.

Tottenham är en klubb som behöver göra framsteg och som framför allt behöver känna att de gör framsteg, för att behålla momentum i klubbens utveckling och kanske även spelarnas tilltro till klubbens utveckling. Frågan är alltså vad som är deras bästa chans att verkligen göra och känna framsteg den här säsongen. Min bestämda uppfattning är att det är Champions League som är Tottenhams allra bästa chans.

ANNONS

Allt annat måste komma i andra hand.

Peter Hyllman

Måstematch för Man City i Champions Leagues gruppspel

Peter Hyllman 2018-10-02 06:00

Tur i oturen. Det är väl så man måste beskriva Man Citys första omgång i Champions League då de förvisso förlorade mot Lyon hemma på Etihad men Skakhtar Donetsk och Hoffenheim samtidigt spelade oavgjort i Ukraina. Vilket betyder att trots det minst sagt oväntade poängtappet så är inte läget i gruppen för Man City riktigt så katastrofalt som det faktiskt hade kunnat vara om exempelvis Hoffenheim vunnit.

Men låt oss för all del inte lura oss själva. Förlusten mot Lyon sätter Man City i en rätt prekär situation. Om de inför gruppspelet ändå hade viss säkerhetsmarginal att jobba med så är all den marginalen borta redan efter den första omgången. Varje match, varje omgång, kommer innebära en väldig press på Man City. Varje match i Champions League med början ikväll är mer eller mindre av karaktären att den måste vinnas.

Kanske är det vad Man City faktiskt behöver, något som Pep Guardiola kanske också antydde under presskonferensen. Utan att vilja vara nedsättande med Lyon så var ändå den främsta upplevelsen från matchen på Etihad ett Man City som helt enkelt inte gick in med rätt inställning till matchen, som inte tog uppgiften på riktigt allvar. Attityden var lite den att det ordnar sig. Den attityden kan Man City inte längre ha.

ANNONS

En annan sak som saknades mot Lyon var för övrigt Pep Guardiola. Han avtjänade då den första av sina två matchers avstängning i Champions League efter frispelet mot Liverpool i kvartsfinalen förra säsongen. Guardiola satt istället på läktaren, enligt uppgift med sin familj, och lyckades mest se allmänt disträ och moloken ut. Lätt att luras av sådant, men Guardiola utstrålade samma ointresse för matchen som Man City visade på planen.

Det finns de som menar att Man Citys håglösa och energilösa insats och inställning mot Lyon var en direkt följd av att Pep Guardiola inte var närvarande. Att bli avstängd som manager i Champions League skiljer sig från att bli avstängd som manager i Premier League i det att det innebär att managern inte är tillåten i omklädningsrummet eller dess omgivning vare sig före eller under matchen, exempelvis i halvtid.

ANNONS

Att Pep Guardiola är en enorm personlighet i Man City känns som ett helt uppenbart och okontroversiellt påstående. Den som exempelvis såg Amazons Man City-reality show kan inte ha undgått att lägga märke till den helt centrala roll Guardiola har i det där laget, han står bokstavligt i mitten av precis allt. Det säger också sig självt att det därför knappast går obemärkt förbi att plötsligt bara lyfta bort honom från det där rummet.

Det har diskuterats hur betydelsen av stora spelarpersonligheter har överdrivits och blivit allt mindre, och som bevis i målet har inte minst Man City framförts. Men även om det kanske inte är helt lätt att se någon Roy Keane, John Terry eller Steven Gerrard i Man City på planen så kanske inte det egentligen betyder mer än att det är Pep Guardiola som i praktiken har den rollen i Man City, om än från sidan av planen.

ANNONS

Pep Guardiolas genialitet som manager bör inte ifrågasättas. Han har satt i system en kollektiv spelidé vars utformning och genomarbetning inte står någon annan spelidé efter. Han är själv terriern som ser till att spelidén genomförs in i minsta detalj och med full intensitet. Men motiverade frågor har börjat ställas, särskilt efter matchen mot Lyon, om systemets nedsida, om laget och spelarna blir för Pep-beroende och förlorar i självständighet.

Det är lätt att göra en höna av en fjäder i sådana här diskussioner. Inget kan sägas med säkerhet, men det betyder heller inte att frågor för den sakens skull inte ska ställas. Vad vi kan konstatera är att det känns åtminstone inte särskilt betryggande för Man City att gå in till kvällens nu livsviktiga bortamatch mot Hoffenheim med Pep Guardiola fortfarande avstängd i Champions League. Det känns som en tydlig nackdel.

ANNONS

Det kan förstås som en generell bisats sägas att det ändå finns något positivt med att avstängningar faktiskt betyder något i praktiken, och att det väl finns någon slags rättvisa i att Pep Guardiolas beteende mot Liverpool får faktiska konsekvenser.

Hoffenheim är inte något obekant fotbollslag, ens med engelska ögon. Det var ju Hoffenheim som Liverpool för ett drygt år sedan gjorde fläsksylt av innan Champions Leagues gruppspel ens hunnit börja, det första steget på den väg som skulle bära hela vägen till final för dem. Då var Hoffenheim minst ett nummer svagare än Liverpool. Nu är Hoffenheim ett bättre fotbollslag, men fortfarande minst ett nummer för svaga.

På pappret det vill säga. Men fotboll spelas som vi alla vet på gräs. Och det var väl kanske den lilla sanningen som Man City glömde bort mot Lyon i den första omgången. Har de glömt bort det en gång är det naturligtvis fullt möjligt att glömma bort det även en andra gång. Men rimligtvis borde det också vara så att Man City har fått viskat i sitt öra från slaven bakom sig på triumfvagnen att komma ihåg att de faktiskt är dödliga.

ANNONS

Det var naturligtvis en klok observation några gjorde efter förlusten mot Lyon att nu var det risken att Man Citys nästa motståndare skulle få lida för den saken. Vilket Cardiff mycket riktigt också fick. Det var så klart inte betydelselöst det heller. Mer betydelsefullt för Man City är så klart att exakt samma resonemang, och exakt samma utfall, faktiskt går att tillämpa också i Champions League. Att Hoffenheim får lida som Cardiff fick.

Att lyckas i Champions League är av avgörande betydelse för Man City. Det temat utvecklades redan inför den första omgången. Det är den scen de fortfarande har kvar att faktiskt åstadkomma och bevisa något på. Detta alldeles oavsett vilken märklig relation till Champions League som klubben och dess supportrar verkar ha. En relation som till sist inte skadar någon annan än dem själva.

ANNONS

Och i en annan del av Manchester kan Man Utd åtminstone för en kort stund släppa tankarna på Premier Leagues nedflyttningsstrid och istället försöka vinna hemma mot Valencia och därmed ge sig själva en riktigt bra chans att ta sig till slutspel i Champions League. Det kan väl inte ens de misslyckas med, det är ju inte precis så att de möter en motståndare som Wolves, West Ham eller Brighton.

Som sagt, tur i oturen.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa offensiva mittfältare

Peter Hyllman 2018-10-01 06:00

Det var rätt länge sedan jag faktiskt gjorde en systematisk genomgång över Premier Leagues bästa spelare för stunden, och därför börjar det kanske bli aktuellt att göra det igen. Inte minst givet att Premier League trots allt förändras rätt rejält varje säsong vad gäller spelarna i ligan. Men också eftersom den här typen av listor är bekväma att ha som måndagsbloggar att skrivas på söndagskvällar.

Det kommer som titeln möjligen antyder bli ett antal sådana här bloggar uppdelade per lagdelar. Det gör det lättare att faktiskt jämföra spelare, gör diskussionen lite mer precis samt gör att vi kommer bort från det här ständiga ofoget att offensiva spelare precis alltid värderas högre än defensiva spelare. Vi får se om jag som avslutning väljer att slå ihop alla listor till en slutlig totallista, men då ändå med mer kött på benen.

Tidsperspektivet är alltid något som ställer till det på sådana här listor. Det är listor tänkta att värdera vilka som är Premier Leagues bästa spelare för stunden, det är alltså inte en lista över vilka spelare som varit bäst of all time. Men inte heller är det en lista över vilka spelare som är bäst den här säsongen. Jag försöker bedöma spelarna som helhet. Man kan säga att jag fäster absolut störst vikt vid nuet utan att helt blunda för det förra.

ANNONS

Här är, enligt mig, Premier Leagues fem bästa offensiva mittfältare. Det går att förstå denna kategori som den spegelvända till förra veckans kategori över centrala mittfältare, där detta handlar om mittfältare som är i huvudsak offensiva, vars funktion framför allt är kreativitet snarare än kontroll. Det handlar alltså om centrala playmakers, som även ska hållas isär från wingers eller offensiva yttermittfältare.

Många spelare kan vara aktuella i den här kategorin, såsom Paul Pogba, Dele Alli, Mesut Özil, Pascal Gross, Aaron Ramsey, Felipe Anderson, Jesse Lingard med flera. Men dessa är de fem jag anser är de bästa i Premier League:

(5) Gylfi Sigurdsson, Everton

Börjar hitta formen och fötterna igen i Everton efter en svår första säsong i ett lag som inte riktigt visste hur det ville spela fotboll. Gjorde innan dess några fantastiska säsonger med Swansea och var den kanske främsta anledningen till att Swansea höll sig kvar i Premier League så länge som de ändå gjorde, och Sigurdsson har allmänt sett länge setts som en av de främsta spelarna utanför de sex storklubbarna. Börjar nu visa med Everton att det var ingen tillfällighet. Bra på det mesta och ger ständigt sitt lag en extra dimension i spelet.

ANNONS

(4) Willian, Chelsea

Det är så väldigt mycket i Chelsea som handlar om Eden Hazard att det är lätt hänt att glömma bort att Chelsea knappast saknar väldigt duktiga spelare på andra positioner. En i mina ögon ofta underskattad spelare i Chelsea är Willian, som om än kanske något ojämn, men det går att säga om fler spelare på dessa listor, ändå i match efter match visar upp en härlig spelintelligens och en kreativ förmåga som gör Chelsea betydligt svårare att försvara sig mot. Strålande passningsfot på både kort och långt håll, bra skott och en förmåga att alltid göra något konstruktivt med bollen.

(3) David Silva, Man City

När någon sätter sig ned och gör listan över Premier Leagues bästa spelare alla kategorier under 2010-talet är David Silva en spelare som inte bara måste vara med på den listan utan dessutom måste placeras mycket högt. Kanske inte längre lika rappt fenomenal som han kunde vara för några år sedan men samtidigt något Silva kompenserar med blick för spelet och auktoritet på planen. En spelare som definitivt vunnit några år på toppen av sin förmåga av att få spela med Pep Guardiola som manager. Hade ägt sin position i vilken som helst klubb i världen.

ANNONS

(2) Christian Eriksen, Tottenham

Christian Eriksen kom som ung, lovande offensiv mittfältare till Tottenham och till Premier League. Han blev snabbt en mycket skicklig offensiv mittfältare i Tottenham, en av de bättre i Premier League. Men de senaste säsongerna har han tagit ett par kliv uppåt och blivit en kreativ offensiv mittfältare i världsklass. En spelare som bevisat sin förmåga på alla stora scener, i Premier League, i Champions League och i danska landslaget. Eriksen kombinerar ett lysande passningsspel med ett bra skott utifrån och en farlig förmåga att utmana motståndarförsvaren i djupled. Kan bli ännu bättre.

(1) Kevin De Bruyne, Man City

Det räckte med några snygga mål de senaste veckorna för att få alla att prata om Eden Hazard som Premier Leagues bäste spelare. Det är ett påstående som förbiser Kevin De Bruyne, en annan typ av spelare. Att försöka beskriva De Bruynes styrkor riskerar bli en rätt långdragen historia eftersom en av hans mest framträdande egenskaper är just sin allroundförmåga, att han är riktigt bra på det mesta. Den kreativa kraften på Man Citys mittfält och just genom sin mångsidighet, sin blick för spelet och sin ledande närvaro på planen bidrar han till att göra Man City så svåra att stå emot.

ANNONS
Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto