Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Simon säger att Sunderland hade kunnat välja mycket sämre än Grayson

Det har knappast varit några bra år för Sunderland. De har sparkat eller tvingats byta managers i en ohälsosam takt. De har säsong efter säsong brottats i botten av tabellen. De har åkt ur Premier League. De har blivit dissade av en manager i Aberdeen. Så när vi konstaterar att Sunderland igår hade en riktigt dålig dag så vet vi att det är verkligen att säga något.

Två nyheter kablades ut från Sunderland inom loppet av bara någon timme. För det första ett meddelande från Sunderlands ägare och styrelse att det inte längre finns några aktuella köpare av klubben och att Ellis Short således fortsatt är dess ägare. För det andra meddelade Jermain Defoe som väntat att han lämnar Sunderland och flyttar till Bournemouth.

Stundtals har ju Sunderland blivit en parodi på sig själva. När det meddelades att ett av de två uppköpsalternativen var ett supporterdrivet projekt som hade för avsikt att vilja göra Tony Adams till Sunderlands manager så var den mest naturliga reaktionen att vilja sätta huvudet i händerna och gråta. Just hur oseriösa är det egentligen möjligt att vara?

Därför var det kanske också något förvånande när Sunderland senare samma kväll meddelade en tredje nyhet. Nämligen att de anställer Simon Grayson som ny manager. Raskt marscherat kan man tycka. Simon Grayson alltså med förflutet som manager i Leeds men framför allt under fyra senaste säsongerna i Preston North End.

Det valet av manager är alls inte oävet på något sätt, även om det sannerligen inte mottogs med någon större entusiasm bland Sunderlands supportrar. Men rimligen vet jag inte riktigt vilka andra och bättre managers Sunderland skulle kunna förvänta sig givet den osäkerhet som omgärdar klubben, den situation laget befinner sig i, samt vilka andra managers som redan nobbat dem.

Det är lätt att se problemen med Sunderland. Ett nyss nedflyttat lag med en spelartrupp i spillror. En ägare ovillig att investera i klubben och spelartruppen och snarare kommer sälja iväg spelare för att göra klubben mer säljbar genom att rensa klubbens skulder. Inga långsiktiga incitament att verkligen utveckla klubben utöver att sminka till den för framtida köpare.

Men bemödar man sig med att se ljuspunkterna så finns de där även de i och med gårdagens nyheter.

Klarhet. Osäkerheten runt Sunderlands ägarsituation har legat som en hämsko runt Sunderland. Och visst kan man tycka att det är illa att Sunderland tappar Derek McInnes mycket på grund av en osäker ägarsituation bara för att det någon vecka visar sig bli ingen förändring alls. Men nu vet Sunderland vad som faktiskt gäller. De behöver inte längre vara förlamade av osäkerhet.

Ett betydligt värre scenario för Sunderland hade varit om ägardiskussionerna hade pågått hela sommaren och mer eller mindre saboterat hela planeringen under försäsongen. För att därefter som hade varit troligt ändå landa i den situation Sunderland nu befinner sig. Läget är kanske inte ett som Sunderland önskar sig men nu går det i alla fall att bedöma läget.

Simon Grayson. Det här är absolut inte någon dålig anställning. Den är tvärtom överraskande bra. Farhågan var så klart att Sunderland sågs som ett så farligt projekt att de bara kunde attrahera den engelska fotbollens ambulansjägare och managergamar. Simon Grayson har visat med både Leeds och Preston att han kan uppnå bra saker med små resurser och svåra förutsättningar.

Med Sunderland har han i så fall examensprovet i det avseendet. Framför allt finns det däremot en positiv känsla med att för Simon Grayson är Sunderland ett steg uppåt i karriären, en möjlighet till en storklubb för honom att bevisa sig själv i och med. Jämför exempelvis med David Moyes som mer gav det något bisarra intrycket av att nöja sig med Sunderland.

Inga genvägar. Sunderlands supportrar har så klart alla skäl i världen att önska sig en ny ägare. Den positiva sidan med att åtminstone på kort sikt jobba vidare med samma ägare är däremot att man inte, som med exempelvis Aston Villa, luras i fällan att tro att med en ny ägare så är alla problem lösta, utan man tvingas jobba med de problem man har, utan att tappa minst ett år.

Och även om det finns väldigt goda skäl att förstå Ellis Shorts hänvisning till klubbens bästa intressen i sitt nej tack till de tyska köpare som visade sitt intresse mer som hans egna bästa intressen, så går det kanske ändå att trösta sig med tanken att där i alla fall inte verkar finnas någon vilja att sälja iväg Sunderland till vem som helst och till vilket pris som helst.

Inga av dessa ljuspunkter är av karaktären att de innebär att Sunderland med någon större sannolikhet kommer kunna ta sig omedelbart tillbaka till Premier League igen. Så i det avseendet är de kanske en klen tröst för alla som håller på Sunderland. Men kanske är de av karaktären att Sunderland i alla fall inte kommer behöva oroa sig för att falla längre än The Championship.

Vilket är en risk som sannerligen inte bör underskattas. Och därmed en ljuspunkt som inte heller ska blundas för.

:::

TRANSFERKOLLEN

Jermain Defoe, Sunderland till Bournemouth. Bournemouth läcker mål och blir lätt dominerade på mittfältet, så därför värvar de Jermain Defoe när de redan har Josh King och Benik Afobe? En stor dag för Bournemouth menade Eddie Howe när Defoe skrev på. Mja, jag är rätt skeptisk. Godkänd – (++)

Erwin Mulder, Heerenveen till Swansea. Och när vi ändå pratar om märkliga eller till och med menlösa värvningar. Swansea värvar en 28-årig holländsk målvakt som fri transfer. Svårt att se att Mulder skulle vara en uppgradering av Lukasz Fabianski, så det kan väl bara betyda att Paul Clement knappast har någon större tro till Kristoffer Nordfeldt. Godkänd – (++)

Peter Hyllman

Väckarklockan ringer för ett Newcastle som är piggare än på länge

Med inflödet av nya managerförmågor i Premier League såsom Frank De Boer, Mauricio Pellegrino och David Wagner, kan det vara lätt att glömma bort att en gammal managerförmåga som Rafa Benitez är på väg att göra Pep Guardiola, Antonio Conte, José Mourinho, Mauricio Pochettino, Jürgen Klopp, Arsene Wenger med flera sällskap.

Det var en viktig maktkamp som till synes fick någon form av avslutning för rätt precis en vecka sedan när det stod klart att Graham Carr lämnade Newcastle med omedelbar verkan. Carr som har varit Newcastles chefscout och Mike Ashleys högra hand under det årtionde som Ashley har ägt Newcastle och legat bakom det mesta av Newcastles transferpolitik.

Den transferpolitiken vill Rafa Benitez ha fullständig kontroll över. Det kommer knappast som någon överraskning. Sådan kontroll har Benitez eftersträvat med precis varenda klubb han någonsin har varit engagerad, även om det sällan har varit helt lätt att uppnå. Men i Newcastle ser det för närvarande ut som om Benitez har uppnått just detta.

Kanske är det ändå bäst att säga för närvarande. Rafa Benitez är förvisso i den märkliga positionen att han är i stora drag älskad av Newcastles supportrar som ser Benitez som klubbens räddare och som en motpol till en allt annat än uppskattad och respekterad klubbledning. En klubbledning som på samma gång verkar ha ett betydligt mer pragmatiskt förhållande till Rafa Benitez.

Rafa Benitez tog Newcastle tillbaka till Premier League. Det var naturligtvis viktigt för både Newcastle och Mike Ashley. Både för att Newcastle genom sin återkomst till Premier League är garanterade sin del av den stora TV-kakan, och för att Newcastles Premier League-status boostar klubbens värde inför en försäljning av klubben som verkar allt närmare förestående.

Samtidigt var kanske Rafa Benitez ställning som manager som starkast när Newcastle och Mike Ashley behövde honom för att ta sig tillbaka till Premier League. När Newcastle nu har tagit sig tillbaka till Premier League finns så klart risken att Mike Ashley gör analysen att krisen nu är över och att han inte längre behöver Rafa Benitez i samma utsträckning som tidigare.

Därför finns det någon form av större betydelse i att Graham Carr nu lämnar Newcastle. För mer än någon annan är det Carr som representerat Mike Ashleys affärsidé och ambition med Newcastle, nämligen att köpa unga spelare billigt och sälja iväg dem dyrt, utan något större fokus på taktiska behov, truppsammansättning eller några större ambitioner.

För Rafa Benitez handlar transferpolitik i större utsträckning om att bygga ett lag med potential och kapacitet att utmana sportsligt, snarare än om ekonomi. Att vinna snarare än att göra vinst. Det är också därför som supportrarna har tagit honom till sig. Det är ett synsätt de länge har saknat med Newcastle. Graham Carrs avsked tyder på att detta synsätt nu återigen har övertaget.

Det är ändå något speciellt med Newcastles supportrar. Ingen annan klubb har så många fans, en så stor supporterbas, utan att ha kunnat erbjuda ens en enda titel, oavsett storlek. Deras senaste stora titel var vinsten i FA-cupen 1955, det vill säga 62 år sedan. Vi får gå 90 år tillbaka i tiden till 1927 för att hitta Newcastles senaste ligatitel.

Ändå detta fanatiska supporterfölje runt klubben. Mer än något annat visar det så klart också på Newcastles potential, som alltid påpekas men som det var väldigt länge sedan den alls realiserades. En stor klubb i en stor stad uppe i nordöstra England. Läget är inte till Newcastles nackdel. Allt prat om nord-syd är till stor del nys. Ambitiösa klubbar lockar alltid till sig ambitiösa spelare.

Så var fallet under 1990-talet när Newcastle kom rätt precis så nära att vinna ligan som är möjligt att göra utan att faktiskt vinna den. Så var fallet i början av 2000-talet när Newcastle senast brottades uppe runt toppen av ligatabellen. Så kan självfallet bli fallet igen när Newcastle nu inte bara är tillbaka i Premier League, utan dessutom med Rafa Benitez återigen visar faktisk ambition.

Därför känns det mer spännande att följa Newcastle den här gången när de är tillbaka i Premier League än förra gången. Det känns helt enkelt mycket mer som 1993 än som 2010. Rafa Benitez må vara en helt annan manager än vad Kevin Keegan var, vilket kanske också behövs i ett mer modernt Premier League, men båda har gett St James Park hopp och energi tillbaka.

Supportrarna känner det. Spelare märker det. Helt säkert är det inte något som en ambitiös köpare av en engelsk klubb undviker att lägga märke till, lika lite som Newcastles unika och positiva förutsättningar. En sovande storklubb som har alla förutsättningar att med rätt ägare och med rätt ledarskap slå sig in bland de allra största.

Väckarklockan ringer för både Newcastle och för Premier League.

Peter Hyllman

Europa League triggar Everton till tidig kraftmarkering på transfermarknaden

Man City må ha värvat den dyraste spelaren. Man Utd må ha värvat den svenskaste spelaren. Liverpool må ha värvat den snabbaste spelaren. Men den engelska klubb som har gjort mest väsen av sig så här tidigt under sommaren är Everton. Två värvningar till a-laget är redan klara samtidigt som ett antal andra är långt gångna.

Everton har dessutom spenderat förhållandevis stora summor. Jordan Pickford och Davy Klaassen är båda två värvningar som placerar sig bland de hittills tio dyraste övergångarna i sommar. Dessutom är Everton väldigt nära att i dagarna slänga iväg en liknande summa på Sandro Ramirez, Malagas och U21-Spaniens anfallsstjärna. Nya tider på Goodison Park.

Evertons hyperaktivitet tidigt under sommaren ska förmodligen inte enbart ses som ett uttryck för klubbens nya ambition under Farhad Moshiri och Ronald Koeman. Lika mycket måste det ses som en naturlig konsekvens av att Evertons säsong börjar tre veckor tidigare än alla andra klubbar. Redan i slutet av juli drar Europa Leagues tredje kvalomgång igång – om exakt en månad.

Annars går Everton så klart något i väntans tider vad gäller spelare som förväntas lämna klubben. Romelu Lukaku har under en längre tid rapporterats till Chelsea och Ross Barkley verkar ovillig att skriva på ett nytt kontrakt även han, där Tottenham har nämnts som möjlig destination. Sandro Ramirez tillsammans med Gylfi Sigurdsson nämns som troliga ersättare.

Vid sidan av rena a-lagsköp har Everton också varit synnerligen aktiva när det kommer till värvningar av yngre spelare till sitt U23-lag. Nathangelo Markelo blev tidigt klar från FC Volendam. Igår blev det klart att Everton norpade den mycket lovande Henry Onyekuru från West Ham och Arsenal. David Brooks från Sheffield United, Toulonvinnare med England i sommar, är också på gång.

Vad det konkret betyder är att Everton har växt fram som ett mycket attraktivt alternativ för yngre spelare. En klubb där spelarna vet att de ges möjlighet att utvecklas och spela. Något som måste creddas Ronald Koeman som släppt upp unga spelare i a-laget, Steve Walsh som sköter förhandlingarna med spelarna, och David Unsworth som byggt upp Evertons ungdomsstruktur under flera år.

Det är en status som på lång sikt kan visa sig vara guld värd för Everton. I alla fall betydligt mer värd än förmågan att kunna spendera närmare £100m under en transfersommar. Everton är den klubb som verkar göra ett genuint försök att bygga upp ett starkt U23-lag, ett lag med vilket de också är regerande Premier League 2-mästare. De ser det rimligtvis som en strategisk tillgång.

Möjligtvis är även Europa League en tillgång i det här avseendet. Det är ett europeiskt skyltfönster både för klubben och för spelarna. Det är en ytterligare möjlighet till speltid också för de yngre spelarna. Det är naturligtvis en europeisk cuptitel som Everton faktiskt kan vinna. Och inte minst kan Evertons starka ungdomar vara dem behjälpliga i kvalspelet.

Everton ska naturligtvis försöka göra precis det som West Ham har misslyckats med två säsonger i rad. Det vill säga ta sig in i Europa League efter att ha startat redan i den tredje kvalomgången. West Ham misslyckades, med rejält roterade laguppställningar, till stor del för att deras backup-spelare helt enkelt visade sig inte hålla måttet, till mindre del på grund av dålig säsongsplanering.

Vi vet så klart ännu inte vilka Everton möter i det europeiska kvalspelet. Den tredje kvalrundan lottas däremot i mitten av juli och vi vet att Everton kommer vara seedade. Det innebär ändå att motståndet kan vara så vitt skilt som Panathinaikos, Sion, Aberdeen, Röda Stjärnan, Lech Poznan eller svenska AIK, IFK Norrköping eller till och med Östersund.

Kanske inte motstånd som precis förskräcker men heller inte några ofarliga motståndare för ett Everton som då precis är i inledningen av sin säsong. Vi kan så klart erinra oss att West Ham och Southampton under senare år har fallit offer för Astra Giurgiu och FC Midtjylland, inte precis några fotbollens giganter det heller, men bevis för att europeiskt kvalspel kan vara lite lurigt.

Sammantaget ändå en rätt god förklaring varför det är runt Everton det surrar allra mest för närvarande, och varför det är framför allt Everton, inte Man City, Liverpool eller Man Utd, som har arbetat upp ett litet försprång under den engelska silly-säsongen. Det är mycket möjligt att andra klubbar äter upp det försprånget under återstoden av sommaren.

Tydligt är i vilket fall som helst att Everton är en klubb med fortsatt höga ambitioner inför den kommande säsongen. Och att det finns både en och annan klubb bland de sex engelska toppklubbarna som bör ha skäl att oroa sig för Everton inför och under säsongen som kommer.

Peter Hyllman

De Boer bli bra med Ajaxmodellen för Crystal Palace

Det brukar sägas att en manager aldrig är bättre än sitt sista jobb. Om så vore fallet är Frank De Boer inte någon bra manager. Sparkad av Inter efter bara 85 dagar, knappt halvvägs in på den nyss avslutade säsongen. Men anställd bara några veckor innan säsongen startade, med uppgift att ändra lagets spelstil men ständigt ifrågasatt och underminerad av klubbens nya ägare, var det ett mer eller mindre omöjligt jobb. Kontext är kung.

Under måndagen meddelade Crystal Palace att Frank De Boer var deras nästa manager. Deras femte manager på fyra år. Deras förste utländske manager någonsin om vi inte räknar med Attilio Lombardos åtta matcher som spelande tränare under 1998 tillsammans med Tomas Brolin. Frank De Boer som under tidigare år har ryktats till både Liverpool och Tottenham, och som sägs ha tackat nej till Liverpool, är nu alltså manager i Crystal Palace.

Man måste anta att Crystal Palace har valt att titta på Frank De Boers sex säsonger med Ajax snarare än dennes tre månader med Inter. Vilket på något sätt känns rimligt, att ge De Boers cirka 2,000 dagar som manager för Ajax större betydelse än dennes 85 dagar med Inter. Under dessa 2,000 dagar vann Frank De Boer Eredivisie med Ajax fyra gånger, och lade grunden för den ungdomssatsning som i år tog Ajax till Europa League-final.

Just De Boers vilja att satsa på yngre spelare sägs framför allt ha övertygat Steve Parish och Crystal Palaces styrelse. Det har inte enbart med klubbnostalgi att göra som någon form av homage till Crystal Palaces FA Youth Cup-vinnande Team of the Eighties med bland andra Kenny Sansom, Billy Gilbert, Vince Hilaire och Ian Walsh. Det har även att göra med åldersprofilen på Crystal Palaces spelartrupp, med många spelare runt 30 år och mycket få spelare under 25 år.

Frank De Boer visade sig skicklig i Ajax på att ta fram unga spelare, ge dessa chansen och utveckla dem, därefter sälja dem vidare dyrt för att ersätta dessa med nya unga spelare. Toby Alderweireld, Daley Blind och Christian Eriksen är några exempel på just detta. Crystal Palaces förhoppning måste rimligtvis vara att bygga upp en liknande struktur själva, men dessutom med större sportsligt och ekonomiskt utrymme att behålla vissa spelare.

Helt säkert är att Crystal Palaces styrelse, stab och supportrar samtliga har höga hopp att egna unga spelare som Sullay Kaikai, Luke Dreher och Keshi Anderson ska kunna ta klivet upp i a-laget. Trots många talangfulla spelare har ingen från den egna akademin tagit klivet upp i a-laget sedan Wilfried Zaha, vilket är snart sju år sedan. Helt säkert har Crystal Palaces höga omsättning av managers under den här tiden, och val av managers, spelat stor roll för detta.

Steve Parish, Crystal Palaces ordförande, påpekade själv just problemet med den höga omsättningen på managerposten. Vad han sade sig leta efter, ett bra tag innan det blev aktuellt med Frank De Boer, var att hitta tillbaka till en mer långsiktig relation med en tränare, som de haft tidigare med exempelvis Steve Coppell. Det går kanske inte längre att planera för en långsiktig relation med en enskild tränare, men det går att planera och skapa en långsiktig klubbstruktur.

Det är rimligtvis vad Crystal Palace vill göra med Frank De Boer, en anställning med mycket hög profil för en klubb som Crystal Palace. Det kan kännas och tyckas vara rätt slött att prata om Ajaxmodellen bara för att det råkar vara där De Boer har sin bakgrund, men det är också tydligt att det är i den riktningen Crystal Palace vill gå, med ett fokus på att utveckla unga spelare, och värva yngre spelare i Europa och från större klubbars överskottslager.

Ajaxmodellen bygger inte enbart på strategiska prioriteringar utan också på specifika taktiska principer, såsom att kontrollera bollinnehavet, anfalla och försvara kollektivt och pressa motståndarna högt upp i planen. Det kan tyckas som ett jättekliv från en mer sentida tränartradition i Crystal Palace med Sam Allardyce, Alan Pardew, Tony Pulis, Neil Warnock med flera – de kanske mest stereotypt brittiska tränarna av dem alla.

Något oroväckande kan det kännas. Särskilt som mycket av Crystal Palaces problem den gångna säsongen gick att spåra till just Alan Pardews försök att få Crystal Palace att spela en mer offensiv fotboll. Men rimligtvis bör Frank De Boer ha ett bättre grepp än Alan Pardew om organisationen med en sådan fotboll, det vill säga just där Crystal Palace brast. Ajaxmodellens klassiska 4-3-3 skiljer sig heller inte markant från Crystal Palaces normala 4-2-3-1.

Det känns samtidigt inte fel att Crystal Palace prövar på något nytt och vågar sig på att vara lite nytänkande. Hur nytänkande det nu kan anses vara i dessa dagar att anställa utländska managers. Men den rekryteringspolitik och den fotbollsidé som Crystal Palace har prövat på under ett antal år är samtidigt den som har förankrat laget runt nedflyttningsstriden, en strid som i slutänden oundvikligen måste förloras om ett lag aldrig tar sig ur den.

Det är inte någon garanti för omedelbar framgång. Dels rustar för närvarande mer eller mindre varenda klubb i Premier League på motsvarande sätt med investeringar i sitt strukturkapital, så utrymmet för kompetenshopp och tvära kast uppåt minskar. Det blir mer och mer snarare en nödvändig förutsättning för att hänga med. Dels är konkurrensen i Premier League så hård, med så höga insatser, att där sällan finns utrymme för längre startsträckor.

Ändå borde Frank De Boer känna sig rätt trygg med att få mer än 85 dagar på sig att visa sitt värde för Crystal Palace. Det är en bra anställning, en spännande anställning, en anställning som ger Crystal Palace nya förutsättningar för framtiden. Det är på många sätt ett möjligt paradigmskifte för Crystal Palace, en av de sista genuint brittiska bastionerna i Premier League. Förvisso sagt om en klubb vars tröja är Barcelonas och vars emblem/maskot är Benficas.

Det säger också något om Premier Leagues utveckling, inte minst på managersidan, att en manager som för bara några år sedan var aktuell för klubbar som Liverpool och Tottenham nu tar över Crystal Palace. Nu är det upp till Frank De Boer att visa att det inte säger lika mycket eller mer om just Frank De Boer. Kanske är det också ett intressant litmustest för en annan fråga av mer teoretisk karaktär.

Nämligen om det är möjligt för Ajaxmodellen, eller åtminstone en variant på den, att lyckas också i Premier League, och för en klubb som inte är en av de dominerande i sin liga utan en av de mindre. Det vill säga om Ajaxmodellen kan tillföra ett värde också för klubbar i botten av tabellen, inte enbart i toppen av tabellen som har varit fallet i Holland. Mer specifikt om den kan tillföra ett värde också för Crystal Palace – en av de mest brittiska av engelska klubbar.

Alla ambitioner kommer i slutänden att utvärderas mot kalla resultat under en lång säsong. Sådan är Premier Leagues karaktär. Oavsett utfall visar Crystal Palace med anställningen av Frank De Boer åtminstone ambitionen att bryta sig ur det mönster av kortsiktighet, det ekorrhjul av slit- och släng-tänkande på tränarsidan, som präglat klubbens senaste sju-åtta år – och visar istället tecken på långsiktigt nytänkande.

De Boerde bli bra.

Peter Hyllman

Mauricio Pellegrino har ringa men rätt erfarenhet för Southampton

Southampton har anställt Mauricio Pellegrino som ny manager. Detta blev klart samtidigt som sillen ställdes fram på de svenska midsommarborden. En utifrån de senaste veckorna inte alldeles oväntad anställning. Ändå gick inte de vanliga personporträtten av Pellegrino särskilt mycket djupare än att han tydligen hatar att förlora och är perfektionist också i vinst. Inte helt givande.

Vad vet vi då om Mauricio Pellegrino? Vi vet att han har sin bakgrund både som spelare och som tränare i Argentina, i Estudiantes och Independiente. Vi vet att han hade två år som assistent i Liverpool innan en misslyckad tid som tränare i Valencia där å andra sidan alla misslyckas. Vi vet att han tog nyss uppflyttade Deportivo Alavés till niondeplats i La Liga och cupfinal mot Barcelona.

Många skulle så klart peka på de rätt uppenbara likheterna med Southamptons förre manager, Mauricio Pochettino, vars succé i England inleddes med just Southampton och som har en bakgrund som är i det närmaste identisk med Pellegrinos bakgrund. När något fungerade väldigt väl en gång är det kanske inte så konstigt att man försöker upprepa bedriften.

Den som söker mer kött på benen inte bara om Mauricio Pellegrino utan också varför Southampton anställde just honom kan vända sig till Southamptons eget pressmeddelande för en inblick i deras eget tänkande. Dessa är ju normalt sett tunna och rätt ointressanta historier, men kan innehålla en del ledtrådar om man kan kodorden och pratar politiska.

”We had an impressive list of candidates and went through a comprehensive interview process. Mauricio impressed us throughout with his depth of knowledge, motivation and ability, communicating this in a professional and passionate way.”

Det brukar ibland sägas att varje anställning i någon mån är en reaktion på dess företrädare. Claude Puel fick sparken av Southampton efter en säsong till stor del för att han inte lyckades motivera spelartruppen och just för en bristande kommunikationsförmåga. Southampton gör det här uppenbart att de har tagit dessa brister i beaktande och har inte anställt ännu en Claude Puel.

”He has an excellent understanding of the Southampton Way, and his style of play and aspiration matches the philosophy, culture and ambition of the club.”

Det lustiga när klubbar pratar om “the Way” är att egentligen ingen, allra minst de själva, någonsin kan sätta fingret exakt på vad det betyder. Det verkar ha blivit någon form av förkortning för att spela rolig fotboll. Här tror jag mer det avser att Mauricio Pellegrino förstår hur Southampton arbetar och hur deras klubbstruktur fungerar – och accepterar dess villkor.

”We firmly believe Mauricio is the right person to help us take the next steps. He knows our players and believes we have a great squad that with some fine-tuning will be able to deliver continued success.”

Därpå följer tre stycken som vart och ett syftar till att plantera insikten att Southampton vare sig behöver eller kommer att spendera stora summor på nya spelare. Spelartruppen är utmärkt och eventuella värvningar handlar alltså om mindre justeringar snarare än mer omfattande åtgärder, är budskapet som både Pellegrino och supportrarna tar med sig av detta.

”Mauricio believes with the quality we have we can play exciting, attacking football, taking the game to our opponents by playing a high-intensity game. He will continue to develop and introduce young players whilst building on the core of experience that we have in the squad.”

Ett stycke som återigen betonar värdet i spelartruppen Southampton redan har och som illustrerar Southamptons förhoppning att ha anställt en ny Mauricio Pochettino snarare än en ny Claude Puel, givet beskrivningen av spelstilen. Just värdet i att spela offensiv fotboll och ge egna, unga spelare chansen pekar på vad Southamptons supportrar delvis saknat i sina två senaste managers.

Det här säger alltså något om Southamptons förhoppningar med anställningen av Mauricio Pellegrino. Vad de själva vill uppnå. Rapporter från Spanien pratar också om Pellegrino som en tränare som i första hand vill och tycker om att jobba med att utveckla sina spelare taktiskt och individuellt, vilket passar rätt väl ihop med Southamptons förhoppningar.

Något annat hade kanske varit svårt för Mauricio Pellegrino att lägga sig till med som tränare i Deportivo Alavés. Det är knappast genom att köpa spelare som Alavés gör sin bästa säsong någonsin, utan just genom att jobba med spelartruppen taktiskt och tekniskt. Vad som kan framstå som Mauricio Pellegrinos ringa erfarenhet är alltså kanske just därför rätt erfarenhet.

Utan att ha följt Deportivo Alavés i La Liga särskilt noggrant under den nyss avslutade säsongen finns där också vissa tydliga element som visar att Mauricio Pellegrino mycket väl motsvarar Southamptons förhoppningar. En vilja och benägenhet att satsa på unga spelare. Defensivt välorganiserade och med ett effektivt presspel på mittfältet och effektiv kontringsfotboll.

Southamptons supportrar skulle kanske titta på Deportivo Alavés offensiva brister och möjligen tycka att det låter alldeles för välbekant. Southamptons betydligt starkare spelartrupp och större resurser borde däremot ge Mauricio Pellegrino helt andra förutsättningar att lyckas också med detta än vad han någonsin hade med Deportivo Alavés.

Anställningen av Mauricio Pellegrino innebär framför allt att Southampton håller fast vid sin beprövade rekryteringsmodell. Kritikerna menar så klart att det var just denna rekryteringsmodell som ledde fram till anställningen av Claude Puel. Kritikerna glömmer däremot att den också gav Ronald Koeman och Mauricio Pochettino.

Ingen rekryteringsmodell är en garanti för framgång så klart. Southampton har dock goda skäl att tycka att en modell som har tagit Southampton från League One till inte bara Premier League, utan etablerade på övre halvan av Premier League och ut i Europa League, inte är i större behov av något omfattande omtänk. Frågan för Southampton är en annan.

Nämligen om det är en rekryteringsmodell som är rätt för att Southampton ska kunna ta vad de själva beskriver som ”the next steps”. För det är inte alldeles självklart vilka dessa next steps faktiskt är. Om det är att hålla fortet, om det är Les Reeds prat om regelbundet europeiskt cupspel, eller om det är en långsiktig ambition att slå sig upp på samma nivå som nuvarande engelska storklubbar.

Förhoppningen är att Mauricio Pellegrino ska kunna erbjuda ett svar på den frågan.

:::

TRANSFERKOLLEN

Mohamed Salah, Roma till Liverpool. Strålande värvning för Liverpool som ökar bredd och kvalitet i sin anfallslinje i ett svep. Öppnar också upp för att använda Sadio Mané som renodlad anfallare. Romas främste spelare i termer av assists och chance creation de senaste säsongerna. Passar perfekt in i ett Liverpool som vill anfalla med hög fart. Berömlig – (+++++)

Laurent Depoitre, Porto till Huddersfield. Riskerar få lida för att vara okänd som spelare eller för att jag inte ser lika tydligt som David Wagner hur han ska passa in i Huddersfield, men referenserna till hans tid i Porto faller lite på att dessa referenser i själva verket inte är särskilt imponerande alls. Klubbrekord är kanske inte jättemycket för just Huddersfield, men ändå? Godkänd – (++)

Will Hughes, Derby till Watford. Inte riktigt den typ av värvning vi har vant oss vid att se från Watford under de senaste åren. Will Hughes har varit en av engelsk fotbolls mest spännande talanger i flera år utan att av någon anledning ta klivet upp i Premier League. Rätt typ av klubb att göra det till och Watford kan få mycket nytta av Hughes. Väl godkänd – (+++).

Peter Hyllman

Sill, nubbe, små grodor och defensivt nörderi - glad midsommar!

Statistisk analys av fotboll har alltid haft en slagsida åt offensiven. Det finns flera sätt att förstå det på. Dels visar det kanske på att det är offensiven som producenter och konsumenter av statistik har varit mest intresserade av. Dels kan det vara så att det finns fler och mer självklara statistiska mått för offensiv fotboll – skott, nyckelpassningar, löpningar och så vidare.

Den defensiva fotbollen är inte alls utvecklad för statistisk analys på samma sätt. De grova mått som finns är normalt sett sådant som tacklingar, blockeringar, rensningar och dylikt som vid närmare eftertanke lika gärna kan vara en indikator på dåligt försvarsspel som bra försvarsspel. Framför allt är det ju vad man skulle kunna kalla för individuella mått.

Men defensiven är samtidigt i högre utsträckning än offensiven ett kollektivt arbete, där organisation och samordning mellan spelare normalt sett är så mycket viktigare än specifika individuella insatser. Detta innebär däremot att defensiven blir så mycket svårare att fånga med normala statistiska metoder, vilket i sin tur kan förklara den statistiska slagsidan åt offensiven.

Ett statistiskt mått jag tyckte var intressant är en Optabaserad sammanställning över var på planen olika lag generellt sett genomförde sina defensiva aktioner, exempelvis hur långt från det egna målet som defensiven faktiskt inleds och avslutas. Något som hänger rätt väl ihop med vanliga diskussioner om hög press, gegenpressing, bussparkering och så vidare.

Mark Taylor på nördbloggen The Power Of Goals sammanfattade med vilka avstånd som respektive Premier League-klubb under den nyss avslutade säsongen i genomsnitt försvarade sig längst bort från sitt eget mål och närmast sitt eget mål, samt avståndet mellan dessa båda punkter. Resultaten blev av detta följande:

Det borde just inte förvåna någon att Burnley är ett av de lag i ligan som i genomsnitt försvara sig allra lägst på planen. Vad som däremot gör att de sticker ut är att även deras anfallare faller så långt ned i planen, där lagets första defensiva åtgärder sker en bra bit in på deras egen planhalva. Det gör Burnley till ett mycket kompakt fotbollslag.

Den raka motsatsen till Burnley kan i det avseendet sägas vara Leicester som är laget i ligan under säsongen som har haft allra längst avstånd mellan sin högsta försvarspunkt och sin lägsta, över det dubbla avståndet som Burnley väljer att samla sitt försvar på. Här har vi kanske en konkret förklaring med både nyttan och sedan saknaden Leicester hade av N’golo Kanté.

Hos topplagen kan vi konstatera att Chelsea och Man Utd har varit de mest kompakta lagen under säsongen, och att de dessutom försvarat sig ungefär lika högt upp som Tottenham. En notering är så klart att varken Chelsea eller Man Utd normalt sett har legat lägre med sin backlinje än något annat topplag under säsongen, om något alltså tvärtom, men något lägre i sin höga press.

Hur som helst, siffror jag betraktar som tänkvärda och som någon form av utgångspunkt för att förstå kollektivt försvarsspel och vad det kan leda till i termer av fördelar och nackdelar. Att ligga lågt eller trycka upp känns som ett ständigt taktiskt val varje lag måste göra, men det finns något intressant i detta att hitta rätt avvägning i sin defensiva spread.

Glad midsommar! Åter måndag.

Peter Hyllman

Chelsea 2016-17: (+++++)

Definitionen av Chelseas säsong kan rimligtvis bara vara en enda, den något förnedrande 0-3-förlusten mot Arsenal på Emirates den 24 september. Där och då förlorade Chelsea matchen men vann ligan. Det kan låta fånigt och som en efterkonstruktion, vilket det också är, men det var förlusten som triggade Chelseas taktiska reform och de resultat som följde.

Omstart. Det var precis det som stod på agendan för Chelsea inför säsongen. Återföreningen med José Mourinho var förpassad till historiens skräphög. Antonio Conte anställdes som klubbens nya profil. Förra säsongens tiondeplats innebar inte bara Premier Leagues dittills svagaste titelförsvar utan också att Chelsea hade en resa för att ta sig tillbaka till europeiskt cupspel.

Omstart också för en spelartrupp som mest agerat passagerare under hela den föregående säsongen. Det blev de snabbt varse inte skulle räcka till den här säsongen i och med Antonio Contes intensiva försäsongsschema. Men Antonio Conte lyckades också ta förra säsongens fiasko och vända det till ett revanschbegär hos spelarna.

Det var svårt att riktigt veta inför säsongen hur Chelsea skulle värderas. Att Chelseas tiondeplats var en blipp förstod nog de allra flesta, men inte riktigt hur stor blippen faktiskt var. Det var också svårt att riktigt veta hur Antonio Conte skulle lyckas med att anpassa sig till Premier League och till engelsk fotboll, något som tydligt besvärat andra.

Inledningsvis fanns också skäl för denna tveksamhet. Visst vann Chelsea sina tre första matcher men det var inte utan besvär. Därefter skulle följa tre raka matcher utan vinst, bland dem två högst besvärande förluster mot Liverpool och mot Arsenal. Men det var också två förluster som skulle leda till snabba beslut och taktisk reform som skulle vända Chelseas hela säsong.

Tretton raka ligavinster därefter mellan den 1 oktober och den 4 januari, det vill säga tre månader av bara vinster, skulle lägga grunden till Chelseas vändning och till deras ligatitel. Det var en period som såg Chelsea krossa Man Utd på Stamford Bridge, mosa Everton, vinna hemma mot Tottenham samt borta mot Man City.

Med övergången till en så kallad trebackslinje lyckades Antonio Conte uppnå flera olika saker. Dels var det ett taktiskt drag att bli bättre organiserade defensivt och Chelsea skulle också hålla nollan i sex av de första tretton matcherna i vinstsviten, totalt i tio och i 17 av de 32 återstående matcherna av säsongen. Chelseas försvar var inte formidabelt men bra.

Dels utnyttjade det Chelseas offensiva förmågor på maximalt sätt. Det gav utlopp för Eden Hazards snabbhet och kreativitet, för Diego Costas styrka och målfarlighet, för ytterbackarnas offensiva löpningar, och för Cesc Fabregas svepande och effektiva passningsspel. Chelsea anföll på många olika sätt och var ligans mest effektiva lag när det kom till målskyttet.

Sammantaget förlorade Chelsea endast tre ligamatcher efter Antonio Contes taktiska reform, två av dem borta mot Tottenham och Man Utd. De vann ligatiteln på ett övertygande sätt, desto mer övertygande med anledning av de frågetecken som fanns kring laget inför säsongen. Solket i bägaren blev att de inte avrundade med att också vinna FA-cupfinalen.

Managerbetyg: Antonio Conte (+++++)

Contes bedrifter med Juventus och Italien var så klart kända sedan tidigare men hur skulle han lyckas upprepa framgångarna med Chelsea? Ingen annan manager var däremot lika pragmatisk i förhållande till sin spelartrupp som Conte och ingen var så tydlig med hur han ville att sitt lag skulle spela. Ingen var heller så beslutsam i att göra förändringar när dessa visade sig vara nödvändiga. Ingen hade heller samma taktiska påverkan på ligan som helhet som just Conte.

Bloggen om Chelsea

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/11/05/vad-far-man-om-man-tar-leicester-2015-16-och-dopar-dem-med-individuell-spetskvalitet-chelsea-2016-17/

Bollinnehav (possession) har varit sista skriket sedan 2010 och de fem åren därefter. Varje taktisk aktion har dock sin reaktion, och den skulle visa sig bli ett allt större fokus på bollvinst som taktik i kombination med fart (pace) i anfallsspelet. Det var i mångt och mycket detta som lade grunden för Leicesters ligatitel förra säsongen och Antonio Contes taktiska reform utgick från precis samma grundtanke. Tidigt under säsongen bloggade jag om hur Chelsea i själva verket var en ny iteration av Leicester fast dopade med individuell spetskvalitet i världsklass.

Årets spelare: Eden Hazard

N’golo Kanté plockade hem alla de officiella priserna och det är väl egentligen inget fel med det. Någon måste ändå göra något med bollen efter att man vunnit tillbaka den och ur den aspekten var Eden Hazard under långa stunder ovärderlig för Chelsea. Hazard hittade den här säsongen igen sin fear factor som gav motståndarförsvaren skrämselhicka, och ingen har kanske illustrerat sin betydelse för laget riktigt lika tydligt som han under de tre senaste säsongerna.

Utvärdering: Berömlig (+++++)

Premier League. Omöjligt att ifrågasätta egentligen något med Chelseas ligasäsong. Vann ligan klart och tydligt, vann mot de flesta av konkurrenterna i toppen, spelade en underhållande fotboll, vann snyggt, vann stort, vann fult och vann smått. (+++++)

Ligacupen. Gick in redan i andra omgången då laget inte spelade i Europa. Vinner mot Bristol Rovers och sedan dramatiskt mot Leicester innan det blir bortatorsk mot West Ham i fjärde omgången. (++)

FA-cupen. En bedrövelse att förlora FA-cupfinalen så klart men ändå FA-cupfinal och på vägen dit besegrades både Man Utd och Tottenham, i vad som var säsongens kanske bästa match. (++++)

Utsikten inför 2017-18

Chelsea står starka. De är naturligtvis en eftertraktad arbetsgivare för de stora spelarna i världen och Antonio Conte har alla möjligheter i världen att vidare förstärka en redan mycket stark spelartrupp. Det kommer naturligtvis behövas i och med att Chelsea nästa säsong dessutom ska se hur långt det bär för dem i Champions League, en turnering de helt säkert vill vinna.

Konkurrensen är självfallet mördande i Premier League, inte minst Chelseas vilt flukterande ligapositioner de tre senaste säsongerna demonstrerar just detta komplicerade förhållande. Frågetecknen som fanns inför den här säsongen finns däremot inte där på samma sätt inför nästa, då Chelsea allra minst känns mycket svårpetade ur de fyra översta platserna.

BETYG: Berömlig (+++++)

Peter Hyllman

Fem filmer om engelsk fotboll att förgylla sommaren med

Film och fotboll är kanske den blandning av film och idrott som fungerat allra sämst genom åren. Förmodligen en kombination av att den främsta filmindustrin finns i ett land där fotbollen har haft och fortfarande har en tämligen anonym tillvaro, samt att fotboll som sport helt enkelt lämpar sig något sämre för filmens dramaturgi.

Det har gjorts några tafatta försök vilket tyvärr mest har resulterat i rätt tramsiga historier som Goal-trilogin. Annars är det kanske inte konstigt att de allra bästa filmerna om fotboll egentligen inte har själva spelet fotboll som sin utgångspunkt, utan istället handlar om fotbollens mer sociala sidor, från antingen spelarnas, tränarens eller supportrarnas perspektiv.

Escape To Victory är så klart en väldigt känd film om fotboll, med bland andra Pelé, Bobby Moore och så naturligtvis Sylvester Stallone som straffräddande målvakt, eftersom varför inte?! Inte på något sätt en bra film men med ett visst kultvärde. Här tänkte jag däremot ge några filmtips under sommaren på filmer med engelsk fotboll i förgrunden.

The Damned United

Dramatisk film om Brian Cloughs ödesmättade 44 dagar som manager för Leeds United innan han fick sparken. Michael Sheen har gjort sig känd för sina porträtt av kända brittiska personligheter, och här tar han sig an en av de allra mest kända. En fascinerande studie i managerego, gruppdynamik och i det politiska spelet bakom kulisserna i engelska fotbollsklubbar. Här kan det däremot finnas skäl att tycka att boken är bättre än filmen.

The Arsenal Stadium Mystery

En sen 1930-talsfilm inom film noir-genren. Filmens stjärnor är även Arsenals stjärnor med George Allison och Arsenals då stjärnspäckade lag. Filmens Arsenal spelar match mot påhittad motståndare under vilken deras bästa spelare faller död ner på planen. Hastigt och lustigt drar en mordutredning igång och filmen landar i någon slags blandning av Murder She Wrote och Pink Panther. Filmen som också skapade uttrycket ”One-Nil to the Arsenal”.

There’s Only One Jimmy Grimble

Alla som läst sin Buster känner säkert till sin Benny Guldfot, pojkspelaren som hittar Kanon-Keens slitna dojor och upptäcker att de har magiska egenskaper som gör honom till en fantastisk spelare. Det här är exakt samma story, ingen koll på hur de faktiskt hänger ihop, om unge Jimmy Grimble som får ärva ett par gamla skor av en gammal Man City-spelare och där den filosofiska frågan så klart är om skorna gav honom talangen eller om han redan hade den.

The Golden Vision

Ken Loach gillar sina fotbollsfilmer. Han har gjort bland annat Looking For Eric men naturligtvis även Kes, som även om den knappast är en fotbollsfilm ändå innehåller en hel del fotboll. Den här halvdokumentära filmen följer ett gäng Evertonfans som sätter laget framför allt annat, såsom familj, bröllop och födelsedagar. En titt på fotbollen som en tillflykt från verkligheten, ett rätt bekant tema i både film och böcker.

I Believe In Miracles

Även detta mer av en dokumentärfilm som följer Nottingham Forests fantastiska resa från sunkigt ängagäng i den engelska andradivisionen till tvåfaldiga Europamästare. Mängder med matigt intervjumaterial från spelarna från den tiden ger ett fantastiskt porträtt av klubben och alla de händelser och personligheter som ledde fram till en fotbollssaga vi förmodligen aldrig hört maken om varken förr eller senare. Boken är bra den också.

Jaja, jag vet, Fever Pitch. Men den har ju alla så klart redan sett. Alternativt dyker den naturligtvis upp i kommentarsfältet.

Peter Hyllman

Tottenham 2016-17: (++++)

Definitionen av Tottenhams säsong hittar vi på Wembley den 22 april i FA-cupsemifinalen mot Chelsea. Det kan tyckas snorkigt att sammanfatta en på många sätt väldigt bra säsong med en förlust men det var en match som kanske tack vare sitt motstånd och sitt utfall ändå kom att symbolisera säsongen. Ett väldigt bra Tottenham omintetgjort av egna misstag och ett punktvis ännu bättre Chelsea.

Trea fast egentligen tvåa säsongen dessförinnan. Besvikelsen var påtaglig runt Tottenham för ett år sedan att de hade missat att ta sig ifatt Leicester och därmed en gyllene chans på en ligatitel. Frågan var så klart om Tottenham var en engångsföreteelse på samma sätt som Leicester eller om de skulle kunna reproducera samma form och kvalitet ännu en säsong.

Det var många som tvivlade på detta. De andra storklubbarna rustade för fullt och var fast beslutna att återta sin ställning i tabellen, hur skulle Tottenham klara av utmaningen från dessa klubbar som sammanlagt investerade närmare £500m på nya spelare. Fem miljarder! Samtidigt skulle Tottenham hantera inte bara ligaspel utan dessutom Champions League.

Tottenham demonstrerade dock snabbt två saker. Dels att det är fullt möjligt att ha mycket bra spelare i laget utan att för den sakens skull behöva spendera pengar i nivå med ett mindre lands nationalprodukt. Dels att mycket av ett lags framgångar bygger på sund taktik, god organisation och effektiv metod, kort sagt att fotboll i första hand är ett lagspel.

Två säsonger i rad har Tottenham av många setts som Englands kanske bästa fotbollslag. Mycket med den här säsongen ger stöd för detta. Tottenham tog flest skott och skapade flest chanser. Tottenham gjorde flest mål av alla lag samtidigt som de släppte in minst mål. Tottenham har tagit flest poäng av alla under de två senaste säsongerna.

Men det har inte kommit några titlar. Det delas inte ut några titlar för att göra flest mål eller för att släppa in lägst antal. Det delas inte ut några titlar för att ha bäst snittplaceringar under två år eller för att ta flest poäng totalt över två säsonger. Tottenham fick se sig frånsprunget av ett formtoppat Chelsea den här säsongen precis som med Leicester förra säsongen.

Frånvaron av titlar och det europeiska cupspelet är de stora besvikelserna för Tottenham den här säsongen. Det går däremot inte att betvivla de stora framsteg Tottenham har gjort och den kvalitet som finns i laget. De lämnar tre av de fyra höginvesterande storklubbarna långt bakom sig. Det var inte så storyn gick inför säsongen.

Mycket av Tottenhams framsteg såg vi mot slutet av säsongen. När det stod klart att Chelsea skulle vinna ligatiteln undrade många om Tottenham skulle falla samman precis som de gjorde säsongen innan. Nej, så blev inte fallet, det var uppenbart att Tottenham hade lärt sig och nu besatt en helt annan mental attityd. Vilket bådar gott för framtiden.

Managerbetyg: Mauricio Pochettino (++++)

Så mycket positivt har sagts om Mauricio Pochettino och vad han har åstadkommit med Tottenham. En välorganiserad och positiv fotboll med en tydlig idé både defensivt och offensivt, inte minst ett lag byggt runt flera unga och hemlagade spelare. Allt detta hade varit garanterade fem plus men den här säsongen drar jag ändå av ett plustecken för några mycket märkliga laguttagningar under Champions League-gruppspelet, som mycket väl kan ha kostat Tottenham slutspelsplatsen.

Bloggen om Tottenham

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/23/mauricio-pochettino-har-gjort-tottenham-nastan-bast-nu-galler-det-att-vinna-titlar/

Bloggade flera gånger under säsongen om Tottenhams utveckling och Mauricio Pochettinos strålande arbete med klubben. Några frågetecken återstår däremot och tidigt under våren bloggade jag om hur nästa steg för Tottenham och för Pochettino måste vara att börja vinna titlar. Att det i framtiden är vad det här laget, Tottenhams hittills bästa under Premier League-eran och på många år dessförinnan, kommer att värderas utifrån, som en överväldigande succé eller som laget som inte nådde riktigt ända fram. Att det också kommer vara viktigt på längre sikt för att behålla sina nuvarande nyckelspelare.

Årets spelare: Harry Kane

Det går inte riktigt att säga något om det här. Harry Kane vinner skytteligan, i slutänden ganska klart och tydligt dessutom, gör mängder av viktiga mål för Tottenham och har en ledarroll i laget och på planen. Bäst av allt för fansen är så klart att han är one of their own. En spelare runt vilken Tottenham kan bygga en era.

Utvärdering: Väl godkänd (+++)

Premier League. Det kunde hävdas att man måste vinna ligatiteln för att få fem plus, men lite måste det också bero på klubb och förutsättningar, och hur ligatiteln i slutänden förloras. Tottenham gör sin bästa ligasäsong sedan TV:n var svartvit. (+++++)

Champions League. Många mumlar om ett fiasko i Champions League och det kan vara sant så tillvida att det för alla engelska lag måste vara underkänt att inte ta sig vidare från gruppspelet. Det var däremot den tuffaste gruppen ett engelskt lag hade, även om Tottenham heller inte hjälpte sig själva. (+)

Europa League. Respass redan i sextondelsfinalen mot belgiska Gent vilket onekligen fick måsarna att skräna och skratta. Spelmässigt däremot ett bisarrt utfall, en match Tottenham vinner minst nio gånger av tio. (+)

Ligacupen. Tottenham gjorde inget större väsen av sig i Ligacupen där Mauricio Pochettino ställde ut väldigt ungdoms- och reservbetonade lag. Detta även på Anfield där just bortaplan förmodligen blev en för tuff resa. (++)

FA-cupen. Det höll på att ta en ände med förskräckelse redan i den fjärde omgången mot Wycombe. Men Tottenham tog sig ändå via Aston Villa, Fulham och Millwall till semifinal mot Chelsea och en av säsongens absolut bästa matcher, en slags moralens säsongsfinal. (+++)

Utsikten inför 2017-18

Allt som har varit starkt med Tottenham de två senaste säsongerna kommer naturligtvis vara fortsatt starkt även nästa säsong. Det är fördelen med att ha byggt sina framgångar inte runt några enskilda stjärnvärvningar utan med hjälp av taktik, organisation och metod. Tottenham kommer på förhand vara en titelutmanare även nästa säsong.

Det stora okända inför nästa säsong kommer självfallet vara Tottenhams temporära flytt till Wembley, en arena som inte precis har gjort sig känd som deras vän. Det är kanske särskilt kännbart i och med att Tottenham gick igenom den här säsongen obesegrade hemma på White Hart Lane, och just deras hemmafacit var en så stor punkt i deras ligasäsong.

Annars kommer Tottenham naturligtvis hoppas på att göra betydligt bättre ifrån sig i Champions League kommande säsong än vad de gjorde under den just genomförda. Även här är det naturligtvis en fråga om erfarenhet och know-how, något Tottenham uppenbart brast i under säsongen som gick. Det mer än truppbredden var Tottenhams problem.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman

Mohamed Salah vore en Champions League-värvning för Liverpool

Mohamed Salah sägs vara på väg att lämna Roma och flytta till Liverpool för den milda summan om £35-40m beroende på vilken siffra och vilken källa man väljer att tro mest på. Efter att ha doppat stortån i bassängen med Dominic Solanke så verkar Liverpool alltså vara på väg att göra ett sommarens första riktiga statement på transfermarknaden.

Den egyptiske offensive yttermittfältaren har onekligen några riktigt heta säsonger bakom sig i Serie A, först med Fiorentina och därefter i Roma, där han under två säsonger varit lagets och en av ligans främsta framspelare och chansskapare i samma tid som Roma har växt fram till genuint bra fotbollslag och ett av få lag som hade någon förhoppning om att kunna utmana Juventus.

Ett lag som Roma borde naturligtvis ha för vana att vilja behålla sina bästa och viktigaste spelare. För Roma och för Serie A att tappa Mohamed Salah till Liverpool måste alltså upplevas som i alla fall något demoraliserande. Men det vittnar också om att Liverpool har skruvat upp sina ambitioner på marknaden och tänker i något större termer än de tidigare gjort.

Mohamed Salah motsvarar en lösning på flera av de problem som Liverpool har brottats med under säsongen. Han ger omedelbar bredd och spets till en anfallslinje som har sett oroväckande tunn ut så fort någon av Sadio Mané, Roberto Firmino eller Philippe Coutinho har varit borta. Och han erbjuder Liverpool välbehövlig fart och genombrottsförmåga.

Det är framför allt ett köp av en typ av spelare som Liverpool behöver för att ta nästa steg upp mot den engelska och europeiska eliten. En spelare som har sett och som har lärt, som har fått något av sitt genombrott men som fortfarande är på väg in i sina allra bästa år som fotbollsspelare. Det är en värvning av samma kaliber som en gång Luis Suarez, även om spelarna kan vara olika.

Kanske kan en jämförelse förklara vad jag menar. Det är inte som ett köp av till exempel Zlatan Ibrahimovic. Förvisso en etablerad världsanfallare men i slutet av sin karriär och således inte många år att erbjuda klubben. Men det är inte heller som ett köp av exempelvis Dominic Solanke, med väldigt många år att erbjuda klubben men än så länge byggda runt förhoppningar om framtiden.

Det går att se möjliga problem med värvningen. Den första invändningen skulle så klart kunna vara att Mohamed Salah till stor del har haft framgångar på samma position som Sadio Mané spelar, en av Liverpools bästa spelare förra säsongen. En invändning på samma tema som att Liverpools fronttrio med Philippe Coutinho, Roberto Firmino och Sadio Mané trots allt var mycket bra.

En första generell replik skulle så klart kunna vara att effektiv rotering kommer vara nödvändig om Liverpool ska hoppas kunna hantera både Premier League och Champions League på ett bra sätt, och att detta av sig självt kommer reducera denna problematik. Idén om en fast startelva är förvisso en seglivad föreställning men har egentligen varit föråldrar i över tio år redan.

Men det går också att föreställa sig alternativa möjligheter utifrån Jürgen Klopps möjliga taktiska dispositioner. Det har exempelvis pratats om att låta Philippe Coutinho flytta längre ned på mittfältet och få en mer spelfördelande roll i laget. I så fall skulle detta naturligtvis öppna upp en position i Liverpools fronttrio och alltså ge plats för Salah.

Min fundering är också om inte en värvning av Mohamed Salah skulle kunna ses som en åtgärd av Liverpools upplevda behov av att värva en renodlad anfallare. Avsaknaden av en sådan har ofta betonats som ett problem under en säsong då motståndarlagen många gånger stängde butiken. Men med Salah i laget finns möjligheten att använda Sadio Mané som just ren anfallare.

Just den rollen hade faktiskt Sadio Mané många gånger i Southampton, det var till och med den roll han själv sade sig föredra, om än inte alla gånger till tränarens förtjusning. Faktum är emellertid att det är inte svårt att se just de egenskaper i Sadio Mané som anfallare som många gånger har saknats i Liverpools anfallsspel.

Min gissning är alltså att värvar Liverpool Mohamed Salah så är det en värvning som i så fall ska ses som två flugor i en smäll. Både en värvning som breddar Liverpools anfallsbesättning och ger den ökad spetskvalitet, och en värvning som på samma gång adresserar Liverpools anfallarbehov på ett sätt som inte innebär någon kompromiss med Jürgen Klopps spelidé.

Det kan inte råda någon större tvekan om hur väl Mohamed Salah passar in i Liverpools taktiska modell. Liverpools spel bygger i så hög utsträckning på att pressa och vinna bollen och därefter anfalla med hög fart som sitt absolut främsta vapen. Vad passar då bättre än en spelare som Salah som kombinerar fart med både effektivt passningsspel och avslutningsförmåga?!

Där kan finnas de normala farhågorna om att framgång i Serie A inte innebär framgång i Premier League. Det finns så klart flera exempel på detta. Vissa skulle kanske erinra om att Mohamed Salah misslyckades i Chelsea, men det är ju milt uttryckt han i så fall inte ensam om. Dessutom måste man rimligtvis utgå från att spelare faktiskt blir äldre, bättre och får mer erfarenhet.

Jürgen Klopp har generellt sett ett förhållandevis bra transferfacit under sin tid med Liverpool. Det finns frågetecken kring Loris Karius, men Joel Matip, Sadio Mané, Georginio Wijnaldum och Ragnar Klavan har samtliga utifrån sina olika utgångspunkter varit lyckade eller till och med mycket lyckades. Trots detta kan de egentligen samtliga ha karaktäriserats som Europa League-värvningar.

Mohamed Salah vore en Champions League-värvning för Liverpool.

Peter Hyllman

Man City 2016-17: (++)

Definitionen av Man Citys säsong hittar vi den 3 december på Etihad i matchen mot Chelsea. Matchen innehåller det mesta av vad som präglade Man Citys säsong. Snabb och flödande offensiv, påhittigt anfallsspel, en del oförklarliga målmissar, lagets defensiva sårbarhet med några exempel på huvudlöst försvarsspel. En match som lovade runt men höll tunt.

Det annonserades som början på något riktigt stort när Pep Guardiola några månader innan säsongen presenterades som Man Citys näste manager. Det var Man Citys nästa steg i sin utveckling mot den europeiska eliten, efter en säsong som sett dem ta sig till sin första semifinal i Champions League. Och det började onekligen också väldigt bra.

Man City vann sina tio första matcher under Pep Guardiola som naturligtvis hyllades som ett geni. De sprang iväg i en tidig ledning i tabellen och såg ut precis som de favoriter till ligatiteln som många också menade att de var inför säsongen. Men det skulle, precis som har varit fallet under tidigare säsonger, visa sig vara en något förhastad slutsats.

Mycket av Pep Guardiolas och Man Citys problem skulle komma att spåras till en försvarslinje som varit suspekt redan tidigare säsonger och som inte heller markant förstärktes under sommaren. John Stones var en bra värvning men ännu inte redo att leda linjen, ytterbackarna höll inte längre riktigt samma kvalitet, och målvaktsfrågan blev av egen förskyllan ett onödigt ont.

Pep Guardiola har valt att prata om bristande förmåga att göra mål på sina chanser. Vilket möjligen stämmer så tillvida att Man City borde ha gjort fler mål än vad de faktiskt gjorde. Den stora skiljelinjen mellan Man City och lagen ovanför och runt omkring dem i tabellen hittar vi däremot i defensiven, där Man City helt enkelt alldeles för lätt släppte in mål på motståndarnas chanser.

Man Citys taktik baserad så tydligt runt eget bollinnehav, med deras offensiva kvalitet, och delvis deras försök till hög press innebär av naturliga skäl att motståndarna inte kommer skapa väldiga mängder av chanser mot dem. Men bättre motståndare lärde sig snabbt att det gick att spela över och förbi Man Citys press, och i dessa lägen var Man City alldeles för sårbara.

Det här skulle visa sig om och om igen under säsongen. Det var Celtic och Tottenham som först knäckte koden och därefter befann sig Man Citys säsong i en ständig uppförsbacke. Det började tappas poäng och i synnerhet två raka förluster mot Chelsea och Leicester i början av december blev både dyrbara och demoraliserande.

Så mycket kvalitet finns dock i Man City att de aldrig befann sig i några seriösa problem att missa Champions League. Visst fanns det fortfarande när april övergick i maj en teoretisk risk för att hamna utanför de fyra topplatserna, men Man Citys avslutning på säsongen skulle visa sig bli ungefär lika imponerande som deras inledning. Man City har alltid gillat att spela när solen skiner.

Managerbetyg: Pep Guardiola (++)

Om till och med gud behövde några dagar på sig för att skapa världen så får man kanske förlåta Pep Guardiola för att han behöver mer än någon säsong på sig att verkligen skapa sitt Man City. Det finns ändå skäl för optimismen runt Etihad, Man City spelade en stundtals härlig fotboll och visade på sina bättre dagar vad laget faktiskt är kapabelt till. Det finns naturligtvis även skäl att rikta kritik mot Guardiolas arbete. Han verkade inte alla gånger taktiskt helt förberedd på vad engelsk fotboll faktiskt innebar, många gånger blottades snarare än skyddades spelartruppens brister, och det måste riktas en hel del rätt stora frågor mot hans första transferfönster.

Bloggen om Man City

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/13/mod-i-motgang-visar-varfor-pep-guardiola-kommer-lyckas-i-man-city/

Det finns sällan nyanser när det kommer till Pep Guardiola. När det går bra så är han frälsaren till jorden kommen. När det å andra sidan går dåligt så blir motreaktionen många gånger att han är en bedragare som bara har ridit på de bästa spelarnas i världen ryggar. När det gick som allra tyngst för Man City och för Pep Guardiola under säsongen så visade han dock exempel på det som gör att hans tid med Man City kommer bli framgångsrik i åtminstone någon utsträckning, nämligen modet att våga satsa framåt och göra nödvändiga förändringar. Det pratades mycket inför säsongen om vad Pep Guardiola skulle lära Premier League, men i samma utsträckning får man intrycket att Guardiola har lärt sig av Premier League.

Årets spelare: David Silva

Han blir inte precis yngre David Silva, men han blir inte precis sämre heller. Var spelaren under säsongen som låg bakom egentligen det mesta av allt som Man City skapade i chansväg. Många gånger briljant och det enda man kanske saknar med Silva är dennes egna avslut. Hur som helst visade Silva att Pep Guardiola fortfarande kan ta hjälp av den gamla Man City-generationen i byggandet av sitt nya Man City.

Utvärdering: Godkänd (++)

Premier League. Inte särskilt övertygande alls men ändå utan att för den sakens skull verkligen flirta med fiaskot. Man City hade självfallet både materialet och ambitionen att slåss om ligatiteln under säsongen, men så blev aldrig fallet. (++)

Champions League. En turnering med sina tydliga berg och dalar. Vinsten hemma mot Barcelona var en av säsongens stora höjdpunkter. Men framför allt på bortaplan avslöjades också Man Citys bristfälliga defensiv brutalt, och att åka i åttondelsfinal mot Monaco var en missräkning. (++)

Ligacupen. Vinst i tredje omgången mot Swansea innan det blev stopp i fjärde omgången på Old Trafford. Inte så mycket att säga om detta annat än att Man City hade kunnat ge sig själv bättre chanser att vinna. (++)

FA-cupen. Längs en besvärlig resa till Wembley slog Man City ut tre Premier League-klubbar, samtliga på bortaplan, samt Huddersfield. Oväntad förlust mot Arsenal i semifinalen i en match de lika gärna kunnat vinna. (+++)

Utsikten inför 2017-18

Lysande. Den enda rimliga tankegången måste vara att Man City bara kan bli bättre under Pep Guardiola. De brister som fanns i spelartruppen bör vid det här laget vara väl identifierade och Man Citys agerande på transfermarknaden har varit övertygande bara på den korta tid av sommaren vi hittills har hunnit med att avverka.

Där finns naturligtvis de fortsatta frågetecknen gällande avvägningen mellan filosofi och verklighet, mellan fakta och fiktion. I vilken utsträckning var Man Citys defensiva sårbarhet den gångna säsongen enbart en produkt av brister i spelarmaterialet, eller i vilken utsträckning var det istället en produkt av Pep Guardiolas taktiska organisation? Nästa säsong bör ge oss ett svar.

BETYG: Godkänd (++)

Peter Hyllman

Modigt men riskfyllt av Leeds att anställa Thomas Christiansen

Nigel Pearson med Derby County. Roberto Di Matteo med Aston Villa. Samt så klart Gianfranco Zola med Birmingham. Bara några exempel på hur det här att anställa managers med tidigare och därtill bra erfarenhet av engelsk fotboll eller kanske till och med The Championship inte på något sätt måste vara någon garanti för framgång.

På samma sätt har vi det senaste året sett flertalet exempel på antingen okända eller åtminstone relativt oprövade managers, åtminstone inom engelsk fotboll, göra förhållandevis stor succé. Marco Silva med Hull City, Jaap Stam med Reading, David Wagner med Huddersfield, även Carlos Carvalhal med Sheffield Wednesday. Det har vidgat vyerna.

Ändå känns det naturligtvis som om Leeds och Andrea Radrizzani tar en rejäl risk när de anställer Thomas Christiansen som ny manager. Så okänd var Christiansen innan beslutet meddelades förra veckan att han inte ens fanns att spela på hos de brittiska spelbolagen. Det var med andra ord en fullständigt oväntad anställning.

Jag kan inte påstå att jag vet särskilt mycket om Christiansen. Idémässigt fostrad i Barcelona och Johan Cruyffs fotbollsskola. Tre säsonger som tränare på Cypern, två säsonger med AEK Larnaca innan den senaste säsongen med APOEL, som han tog till åttondelsfinal i Europa League. Hans personlighet snarare än hans meritlista måste ha gett honom jobbet.

Det finns åtminstone något modigt med den här anställningen. Särskilt när Andrea Radrizzani som första beslut väljer att gå skilda vägar med Garry Monk, som precis gjort en så pass oväntat stark säsong med Leeds, kunde man  tro att där skulle ha funnits en benägenhet att välja ett etablerat namn för att lugna ned de egna leden. Sedan kan gränsen vara hårfin mellan mod och dumhet.

Kanske är det med Thomas Christiansens spanska bakgrund inte så konstigt att han så snabbt lyckades övertyga Leeds och Andrea Radrizzani. Det finns en tydligt spansk karaktär på den ledarstab som Radrizzani har satt samman i Leeds och synen på fotboll är i mycket spansk även den. Christiansen kan alltså mycket väl vara en manager som så att säga pratade samma språk.

En fördel med att Leeds och Andrea Radrizzani alltså som sin första manager väljer ett så okänt namn är naturligtvis att de därmed också investerat mycket egen prestige i beslutet. Där finns alltså alla incitament i världen för Leeds att verkligen ge Thomas Christiansen alla möjliga materialla förutsättningar i form av spelare för att verkligen ha bästa möjliga chans att lyckas.

Misslyckas Thomas Christiansen är det ett första dyrbart misslyckande också för Andrea Radrizzani. Olyckskorparna kommer självfallet vilja kraxa. Egna supportrar och journalister som är missnöjda med att Garry Monk tvingades lämna Leeds. TV-pundits och proffstyckare som är missnöjda med att ännu en okänd utländsk manager kommer och tar alla jobb.

Kanske hade det varit tryggare att anställa ett mer känt och etablerat namn som ny manager i Leeds, eller ha kvar Garry Monk. Åtminstone hade inte olyckskorparna kraxat lika mycket då. Å andra sidan hade kanske inte Andrea Radrizzani och Leeds då varit lika investerade i den personen, och därmed inte varit riktigt lika villiga att stödja denne genom att investera i laget.

Under gårdagen stod det hur som helst klart att inte bara Garry Monk utan även dennes tränarteam nu har lämnat Leeds. Thomas Christiansen har tagit med sig sitt eget tränarteam och det är med andra ord en rejäl förändring, en helt ny tränarstab, som tar över Leeds och ska förbereda dem för säsongen som kommer i The Championship.

Vad som kommer visa sig vara väldigt viktigt för Leeds och för Thomas Christiansen är att få en bra start på säsongen. Eftersom Thomas Christiansen är så okänd, och eftersom Garry Monk fick lämna Leeds på det sätt han ändå lämnade, så riskerar en dålig start vispa upp en negativ miljö på läktarna och runt klubben som blir svår att ta sig ur. Det kommer letas fel.

De som följer Leeds har så klart viss vana vid helt okända och oprövade anställningar till managerposten. Under Massimo Cellinos tid såg vi exempelvis både Darko Milanic och David Hockaday först anställas och kort därefter, efter endast sex matcher, få sparken. Ingen vill nog se en upprepning av dessa hugskott.

Men till skillnad från dessa hugskott under Massimo Cellino så framstår i alla fall den här anställningen av Thomas Christiansen som mer genomtänkt och med en tydligare struktur bakom sig. Det är ingen garanti mot misslyckande men borde rimligtvis vara en omständighet som väsentligt ökar möjligheten att det blir bra.

Det enda som kan räknas som bra för Leeds nästa säsong är att vara med på allvar i uppflyttningsstriden, minst med playoff som utfall. Det enda vi vet på förhand är att oavsett investeringar i laget så kommer det bli en betydligt tuffare uppgift för Thomas Christiansen än vad det någonsin var att med APOEL vinna den cypriotiska ligan.

Thomas Christiansen måste växa med uppgiften. Och visa att han hör hemma i samma sällskap som Marco Silva och David Wagner, inte i sällskapet med Darko Milanic och David Hockaday. Thomas Christiansen måste göra en säsong med Leeds som betyder att vi alla kommer veta mer om Thomas Christiansen efter säsongen än vad vi gör inför säsongen.

Vilket kanske inte låter svårt. Men är desto svårare.

Peter Hyllman

Liverpool 2016-17: (+++)

Definitionen av Liverpool säsong hittar vi strax innan jul, den 19 december i Merseysidederbyt på Goodison Park. En knapp vecka tidigare hade Everton vunnit mot Arsenal och nu var atmosfären tät och febrig. Everton hamrade Liverpool första innan Liverpool tog över spelet i andra. Matchen såg ut att sluta mållös innan Sadio Mané knep segern i sista minuten.

Det var Jürgen Klopps första hela säsong som Liverpools manager och det var höga förhoppningar runt Anfield, till viss del symboliserat av utbyggnaden av Anfield som ledde till att Liverpool första matcher i augusti samtliga spelades på bortaplan. Ett antal värvningar hade gjorts under sommaren som förstärkte Liverpool som nu äntligen skulle ta sig tillbaka till Champions League.

Det var höga förhoppningar inför säsongen och dessa förhoppningar skulle komma att bli ännu högre under säsongens första halva. Liverpool inledde med segrar mot bland andra Arsenal och Chelsea, och låg inte bara i fas för att spela Champions League utan låg i slagläge även i titelstriden. Utan europeiskt cupspel var det många som såg Liverpools chanser som mycket goda.

Stor vikt fästes vid Liverpools facit mot övriga storklubbar, matcher i vilka Liverpool som enda klubb var obesegrade under säsongen. Två vinster mot Arsenal och Everton, två oavgjorda mot Man Utd, en vinst och en oavgjord mot Chelsea, Man City och Tottenham. Ett strålande facit som befäste Liverpools status som på jämn fot med alla andra klubbar i ligan.

Dilemmat var så klart att resultatet inte var bra i motsvarande utsträckning mot de övriga lagen i ligan. Detta gav sammantaget intrycket att Liverpool var som mest bekvämt när inte de själva tvingades föra spelet, när de istället med egen press kunde vinna bollen från motståndarna för att därefter kontraslå snabbt och effektivt. Bollvinst hellre än bollinnehav således.

Den balansgången är inte lika mycket en fråga om att bara inte lyckas göra mål mot lågt försvarsspel, som ofta är den populära föreställningen, utan om att Liverpool när de själva tvingats föra spelet också har tvingats blotta sina egna defensiva brister. Motståndarna kommer inte till många skott mot Liverpool, men inget lag i ligan släpper in så många mål på så få chanser som Liverpool.

En strålande höstsäsong skulle göras om intet av två mycket svaga månader under januari och februari, under vilka Liverpool bara vann en enda av sina sju ligamatcher, typiskt nog mot Tottenham, åkte ur FA-cupen mot Wolves på hemmaplan, samt förlorade semifinalen i Ligacupen mot Southampton. Väl under våren började Liverpool däremot vinna matcher igen.

Det kändes inte som någon tillfällighet att Liverpools problem under säsongen uppstod just i januari, när spelschemat var som allra tuffast. Det väcker så klart både en och annan fundering över hur Liverpool kommer hantera kommande säsong när de får ett liknande spelschema inte bara under en månad av säsongen, utan under hela säsongen.

Den resultatmässiga uppryckningen under våren innebar att Liverpool ändå uppnådde vad som var målet inför säsongen, nämligen att ta sig tillbaka till Champions League. Om än via ett playoff. Därmed måste Liverpools säsong betraktas som lyckad, även om många blev besvikna längs vägen när de höga förhoppningarna under hösten blev till intet.

Managerbetyg: Jürgen Klopp (++++)

Vissa saker går inte att betvivla med Jürgen Klopp. Som exempelvis att han genuint brinner för sina tränaruppdrag och har en väldigt positiv relation med sina spelare och inte minst med supportrarna. Det finns en harmoni runt Liverpool vi inte har sett på många år. Det är svårt att inte se hur det hänger samman med Klopp. Där finns alltjämt några frågetecken runt Klopps taktiska flexibilitet och runt hur hans lag klarar av att hantera många matcher vecka ut och vecka in. Men det kan inte råda någon tvekan om hur Jürgen Klopp har lyft Liverpool.

Bloggen om Liverpool

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/05/01/det-blir-liverpools-lagstaniva-som-tar-dem-till-champions-league/

Det har under säsongen gjorts stor sak av Liverpools facit mot storklubbarna vilket har resulterat i olika utfästelser om Liverpools påstådda högstanivå. Min syn på Liverpools framgångar under säsongen är en annan och i början av maj bloggade jag om att det är Liverpools lägstanivå, som genomgående under säsongen har varit högre än flertalet av deras konkurrenter, som tar dem till Champions League. Inte en riktigt lika vacker och sockersöt tankegång kanske, men desto mer sann.

Årets spelare: Philippe Coutinho

Adam Lallana, Sadio Mané, Georginio Wijnaldum med flera. Det är en styrka med Liverpools lagbygge att de har haft flera spelare under säsongen som gjort sig själva aktuella för en sådan här omnämning. Jag fastnar ändå för Coutinho som i min mening är spelaren som tillför Liverpools anfallsspel den nödvändiga ingrediensen av magi som varje topplag faktiskt behöver för att förverkliga sina ambitioner. Spelaren som kan skapa något, på ena eller andra sättet, ur till synes ingenting och som ser möjligheter där andra spelare bara ser hinder. Kan bli något förutsägbar men blir också bättre.

Utvärdering: Väl godkänd (+++)

Premier League. Värderas olika om man jämför med målet inför säsongen eller förhoppningarna runt nyår. Överlag ändå ett stort framsteg för Liverpool även om de nog hade hoppats på en bättre vårsäsong. (++++)

Ligacupen. Det blev semifinal för Liverpool, även om de där aldrig lyckades göra mål på Southampton. På vägen till semifinalen hade de besegrat Burton Albion och Derby County på bortaplan, samt Tottenham och Leeds hemma på Anfield. (+++)

FA-cupen. FA-cupen verkar inte vara Jürgen Klopps kopp te. Först omspel mot Plymouth och sedan förlust hemma på Anfield mot Wolves. Knappast vad man bör förvänta sig av Liverpool. (+)

Utsikten inför 2017-18

Liverpool har stadigt blivit bättre under Jürgen Klopp och det finns inga skäl att tro att Liverpool inte kommer fortsätta bli bättre. Men så mycket av utsikten för Liverpool beror på hur vi tror att Liverpool kommer hantera att samtidigt spela i Champions League (om de vinner sitt playoff) och i Premier League. Hur klarar Jürgen Klopp av ett tvåfrontskrig?

Tankegångarna under sommaren måste ändå vara positiva. Liverpool ska spela Champions League igen, något som alltid värderas högt på Anfield. Redan i augusti får vi ett spännande playoff där Liverpool naturligtvis kommer vara favoriter. Precis den typen av nerv som Liverpool har velat hitta tillbaka till och nu också har hittat.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Många saker är David Elleray men inte någon Che Guevara

IFAB (International Football Association Board) är den organisation som formulerar, utvärderar och beslutar om fotbollens regler. Det är, till sin natur och kanske som sig bör, en fundamentalt konservativ organisation. Man leker inte med fotbollens regler i onödan, regler som i de flesta fall har över 100 år på nacken.

Det är en organisation som bär sina tydliga tecken på hur den organiserade fotbollen först av allt var ett brittiskt fenomen. IFAB består av representanter från de engelska, skotska, walesiska och nordirländska förbunden, samt från FIFA. Det är inte någon överdrivet aktiv organisation, vilket säger sig självt, utan den sammanträder två gånger om året.

En av IFAB:s ledamöter är den gamle engelske domaren David Elleray, som är den som har arbetat fram ett strategidokument innehållandes ett antal förslag till regelförändringar i fotbollen. Det är dessa förslag som har snurrat runt de senaste dagarna och varit öppna för diskussion. Och det är förslag av lite olika kaliber och dimension.

En tyst revolution, kallar David Elleray själv förslagen för, och jag vet inte om det kan vara så att han ser sig själv som en stor kulturrevolutionär i Mao Zedongs eller möjligen Josef Stalins anda, uppenbart är i alla fall att han har en hög tanke om sina regelförslag och möjligen också om sig själv. Förslagen är vad de är, men i väldigt liten utsträckning någon revolution, tyst eller ej.

Elleray säger sig ha haft utgångspunkten när han gick igenom regelverket att för varje regel fråga sig varför den finns. I de fall han inte fann någon särskild anledning var det skäl för en förändring. En stilla undran är så klart om Elleray tillämpat en liknande tumregel på sina egna förslag, att fråga sig vad man faktiskt uppnår med förslaget? Mer tveksamt.

En spelare ska kunna slå en frispark till sig själv

Ett knöligt sätt att säga att det ska vara tillåtet att dribbla eller bara spela vidare på frispark. Det är inte en regel där jag känner att man uppnår så väldigt mycket men där jag kan känna att det känns helt rätt att anfallande lag får fler alternativ att välja mellan.

Insparkar måste inte lämna straffområdet

Svårt att se några problem med den här regelförändringen då det är svårt att se något konkret värde med att bollen måste utanför straffområdet på inspark, inte heller en regelförändring som kommer förändra något fundamentalt med fotbollen, därmed inte heller en regelförändring som medför något större värde för fotbollen.

Frisparkar får slås på rullande boll

Idén måste vara att öka tempot i spelet genom att öka möjligheten att frisparkar snabbt. Så länge det fortsätter vara noga med att frisparken tas från den position där förseelsen inträffade känns det inte som något problem om frisparken tas på stilla boll eller rullande boll.

Det döms mål om någon tar med hands på eller nära mållinjen

Värdet med den här regelförändringen måste vara att det inte ska finnas något att vinna på att likt Luis Suarez i VM 2010 rädda bollen med handen. En regel jag skulle välkomna om den åtföljs av bisatsen att bollen ska vara på väg in i mål när förseelsen sker.

Slutsignal endast när bollen är ur spel

Bra! Kanske inte innebär någon revolutionerande förändring men kan faktiskt skapa en ökad dramatik i matchernas slutskeden.

Straff om målvakten tar bollen med händerna vid hemåtpassning

Nu blir det indirekt frispark. Vilket är en betydligt mildare bestraffning än straffspark för en sådan här förseelse. Inte för att det precis pågår någon slags epidemi av målvakter som tar upp bollen vid hemåtpassningar, så kanske det inte är en förändring som bidrar så mycket, men det finns en logik i att en illegal hands i straffområdet bestraffas på samma sätt oavsett vilken spelare som begår den.

Inspark efter missad straff, oavsett om målvakten räddar eller ej

En regelförändring som naturligtvis innebär att mål på straffretur inte längre är en möjlighet, liksom spelet inte kan gå vidare, eller det kan bli hörna efter en straffspark. Det är väl tveksamt hur David Ellerays tumregel egentligen har fått fram det här förslaget. Mer troligt upplever jag det som att det bara handlar om att göra det lättare för domarna vid straffsparkar. Själv tycker jag att något går förlorat med förändringen.

Stoppad klocka när bollen är ur spel (effektiv speltid) och matchtiden sänks från 90 till 60 minuter

Motståndet mot det här förslaget har ofta med saker utanför själva spelet att göra, det vill säga att man vill undvika möjligheter till reklamavbrott och dylikt ofog. Sett till spelet kanske det handlar om konservatism, att 2×45 minuter sitter i ryggmärgen. En klar fördel med förslaget är att det åtgärdar alla incitament för maskning. I det avseendet är det ett förslag som tillför ett klart värde till fotbollen.

Men sänka matchtiden – nej! Men stoppa gärna klockan när bollen är ur spel och fortsätt kör 2×45 minuter. Låt spelarna göra skäl för lönekuverten helt enkelt.

Peter Hyllman

Antonio Conte sätter en blåslampa under transferrumpan på Chelsea

Antonio Conte sägs vara frustrerad med Chelseas transferpolicy. Jaha, det är väl inget nytt med det kan tyckas. Det fattas naturligvis bara att Chelsea värvar tillbaka Papy Djilobodji så har vi förmodligen en säsong av gräl med spelare, påhopp på läkarteamet, tiondeplatser och andra former av palpable discord framför oss. Inget nytt under solen liksom.

Saker verkar hur som helst strula för Chelsea, samtidigt som inte minst Man City rustar upp för en kommande säsong. Virgil Van Dijk sägs ha varit Antonio Contes främsta måltavla på transfermarknaden, vilket verkar ha landat i att Liverpool knäppte dem på näsan innan omständigheternas spel allra minst har resulterat i att spelaren blivit betydligt dyrare än väntat.

Atléticos transferban verkar också ha skapat fler problem. Diego Costa fick därmed en given klubbadress mindre vilket verkar ha satt några uppenbara bromsklossar på köpet av Romelu Lukaku från Everton. En affär de allra flesta nog hade förväntat sig vara klar vid det här laget. En affär som för närvarande verkar lite osäker.

Det har varit stora rubriker i tidningarna om hur frustrationen med bland annat detta grus i maskineriet ska ha gjort Antonio Conte så frustrerad att han hotat med att lämna Chelsea. Det har där formulerats som en kontrollfråga där Conte vill ha mer kontroll över Chelseas transfers än vad Chelseas nuvarande struktur medger. Den gamla vanliga dragkampen med andra ord.

Det ska kanske inte tas på större allvar än det förtjänar att Antonio Conte sägs ha hotat med att lämna Chelsea. Det verkar hur som helst inte vara något som Chelsea tar på något större allvar. Om något är det kanske så att vad Conte uttrycker är ett missnöje med att Chelseas transferverksamhet drar ut på tiden och håller planeringen inför nästa säsong i ett slags vänteläge.

Det var ju dessutom till stora delar något som präglade även förra sommaren för Chelsea, få flera av lagets viktigaste värvningar antingen inte blev av alls alternativt skedde i absolut sista stund. Så Antonio Conte kan ju ha alla skäl i världen att tycka att nog får vara nog, dags för Chelsea att släppa sargen och ge sig in i matchen.

Chelsea måste naturligtvis förstärka laget under sommaren även de, trots en smått fantastisk ligasäsong. Dels för att konkurrenterna blir starkare samtidigt som de själva trots sina framgångar har vissa brister i laget som kanske aldrig riktigt adresserades förra sommaren. Dels för att ett betydligt tuffare spelschema nästa säsong kräver det.

Delvis handlar det självklart också om vad som är Chelseas ambition nästa säsong. Naturligtvis kommer de vilja försöka försvara sin ligatitel, vilket kommer bli en nog så svår uppgift med ett koppel av konkurrenter som flåsar dem i nacken. Men de kommer också helt säkert vilja göra ett bra försök på Champions League-titeln, men då måste hela laget snäppa ut ett steg.

I det avseendet måste man så klart hävda att Antonio Conte egentligen bara gör sitt jobb som manager som visar ambition och är kritisk mot sin egen klubbledning när han inte upplever att denna ambition motsvaras. Han är i en position att kunna vara kritisk. Jämför med Arsene Wengers agerande i Arsenal de senaste tio-tolv åren utifrån en betydligt starkare position.

Det finns ändå någon sorts svårfrånkomlig humor i att Antonio Conte så snabbt efter sin första fantastiska säsong med Chelsea, och en vunnen ligatitel, befinner sig i en situation där han på samma gång bråkar med en av sina stjärnspelare och är missnöjd med den egna klubbledningens agerande på transfermarknaden. Det var ju det Chelsea nu skulle slippa.

Det var i alla fall så det stod på innehållsförteckningen. Men kanske är det också så att i alla fall en del av strulet vi såg i Chelsea innan Antonio Conte kom till klubben faktiskt hade mest med Chelsea själva och med Chelseas spelare att göra. Kanske är det så att verkligheten ofta är lite mer komplicerad än vad som oftast ryms inom fotbollens förenklade narrativ.

Men detta att konflikt och kritik skulle vara något så farligt är ett ofta väldigt svenskt perspektiv. Hela vår samhällsidé och identitet är ju formad runt en djupt rotad konflikträdsla, strävan efter konsensus och kompromiss. Vi har till och med gett det värdeladdade namn som den svenska modellen, den tredje vägens politik, blandekonomi och så vidare.

Konflikt kan också skapa dynamik, släppa fram nya perspektiv och idéer, föra fram och pröva olika åsikter, och på så vis vara en viktig motor för utveckling i alla klubbar och organisationer. Liksom överdriven konflikt naturligtvis också kan förlama en organisation. Hittills talar allt för att Antonio Conte lyckas hitta rätt balans i detta avseende.

I vilket fall som helst är Chelsea en av de mest spännande klubbarna att följa både under försäsongen och under nästa säsong.

Peter Hyllman

Istället för en Confederations Cup hade vi kunnat ha ett stort klubbvärldsmästerskap

”Where the giants of the game meet, for the tournament of Champions!” Rätt precis så säljer amerikanska TV-bolag in Confederations Cup som startar idag i Ryssland. Vilket möjligen låter lite lustigt utifrån ett europeiskt perspektiv där turneringen nog ändå mest motsvarar landslagsfotbollens motsvarighet till ungefär UEFA Super Cup eller Community Shield.

Det är i själva verket ett satans ofog till turnering utifrån många aspekter, som bäst en fullständig meningslöshet. Antingen kan man göra som exempelvis Tyskland som skickar vad man får kalla för ett rent utvecklingslag. Eller kan man skicka ett normalt lag som Portugal, varmed deras spelare tvingas fuska med sin sommarvila tre år i rad.

Det blir naturligtvis meningslöst eftersom vi redan om ett år har att se fram emot den riktiga varan. Ett världsmästerskap. Där det faktiskt gäller något ytterst meningsfullt, dit alla länder skickar sina allra bästa lag och spelare, med 32 lag från alla delar av världen. En förrätt är normalt sett tänkt att förhöja huvudrätten. Här är huvudrätten så tung att förrätten blir oaptitlig.

Men det finns någon form av hopp vid horisonten. FIFA och Gianni Infantino har flaggat för att göra om Confederations Cup, istället rikta om turneringen mot klubblag, eller snarare ersätta Confederations Cup med en väsentligt expanderad Club World Cup. Inte en idé utan sina uppenbara svaghet, men ändå en idé som engagerar betydligt mycket mer än Confederations Cup.

Club World Cup är naturligtvis som idé och som koncept alldeles lysande. Men en turnering som för en anonym och tynande tillvaro där den hålls i någon fotbollsmässigt udda del av världen någon gång under december. Det är en trevlig turnering men alltför begränsad för att verkligen tilldra sig något större intresse. Att utveckla turneringen har ett värde – också för fotbollen globalt.

Det ska inte heller stickas under stol med de strategiska och ekonomiska skälen för FIFA att organisera ett expanderat klubbvärldsmästerskap. Det skulle ge dem first-mover advantage för en ”världsliga” på samma sätt som UEFA gav sig själva en sådan fördel gentemot alla tankar om en europeisk superliga genom att skapa Champions League. Och det finns mycket pengar i en sådan turnering.

Att arrangera ett sådant klubbvärldsmästerskap vart fjärde år skulle också ge en sådan turnering en helt annan tyngd och fräschör än den i övrigt helt säsongsbundna logik som i övrigt präglar klubbfotbollen. Det skulle också göra turneringen så pass unik att det skulle göra det till ett mästerskap som både klubbar och spelare skulle välja att prioritera.

Där finns de självklara frågetecknen om hur det ska utses vilka klubbar som faktiskt skulle delta i ett sådant klubbvärldsmästerskap. Men det känns som praktiska frågor som i slutänden alltid skulle lösa sig. Det viktiga vore så klart att ha det hela till åtminstone övervägande del meritbaserat. Att det faktiskt sker någon form av meningsfull kvalificering till turneringen.

Den stora huvudvärken är kanske de europeiska klubbarnas dominans. Nu kan det vara något man på mycket lång sikt skulle vilja åtgärda genom att skapa ett sådant här klubbvärldsmästerskap, genom att få fotbollen att växa i storlek och styrka också på andra kontinenter. Men det finns en klar risk att slutskedet på en sådan här turnering skulle vara omöjligt att särskilja från Champions League.

Hur som helst hade det ändå känts betydligt mer relevant och meningsfullt med ett sådant klubbvärldsmästerskap var fjärde sommar, än vad det gör med en landslagsturnering om åtta länder innefattandes Portugal, ett i bästa fall b-betonat Tyskland, Ryssland, Nya Zeeland, Mexico, Kamerun, Chile och Australien, ett år innan VM.

“Where the giants of the game meet, for the tournament of Champions!” Det lustiga med en sådan slogan är så klart att den inte över huvud taget passar in på Confederations Cup, den passar betydligt bättre in på VM, men kanske bäst av allt skulle ju en sådan slogan passa in på ett av FIFA arrangerat och rejält uppgraderat klubbvärldsmästerskap.

Redan om två år kan det vara verklighet. Eller om fyra år som jag kanske skulle betrakta som mer sannolikt.

:::

TRANSFERKOLLEN

Mathew Ryan, Valencia till Brighton. Det var en och annan som höjde på ögonbrynen när David Stockdale hastigt och lustigt skrev på för Birmingham för några dagar sedan, av många sedd som The Championships bäste målvakt den gångna säsongen. Anledningen kommer några dagar senare då Brighton gör klart med australiske landslagskeepern Ryan, som Liverpool tidigare har varit och nosat på. En uppgradering. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Arsenal 2016-17: (+)

Definitionen av Arsenals säsong hittar vi den 10 april på Selhurst Park, en match mot Crystal Palace som Arsenal förlorar med 0-3 och där supportrarna mer än kanske någon gång tidigare vände sig mot spelarna, mot Arsene Wenger och mot styrelsen. Det visade sig i efterhand också vara säsongens rock bottom för Arsenal.

Snooze, and you lose! Ett uttryck som Arsene Wenger helt klart och tydligt inte har tagit till sitt hjärta. Som har tagits för vana kom Arsenal till säsongsstart tämligen illa förberedda, med mängder av spelare som fortfarnade vilades och med nödvändiga värvningar ej genomförda. Det har blivit ett av många mönstser som frustrerar med Arsenal.

Det betydde att säsongspremiären förlorades mot Liverpool hemma på Emirates. Givet hur säsongen därefter skulle sluta, med vilket poängavstånd till just vilket lag i tabellen, så är det ett resultat som ger ett minst sagt intryck av hur Arsenals dåliga planering kostade laget, även om det vore alldeles galet att prata om någon direkt kausalitet mellan resultat och tabellplacering.

Arsenal planerade inför den här säsongen för att kunna vinna ligatiteln. Det var den enda logiska följden av flera år av topplaceringar och förra säsongens andraplats bakom Leicester. Där fanns spelartruppen, där fanns stabiliteten och där fanns erfarenheten. Nu skulle allt detta omsättas i handling och Arsene Wenger skulle hoppa upp på järntronen än en gång.

Det såg också bra ut under hösten. Förlusten mot Liverpool följdes av 14 raka matcher utan förlust, varav Arsenal vann tio matcher. Det var kanske i någon mening vinster och resultat som smickrade Arsenal en hel del, men bra lag har tur som det brukar heta. Men var det någon form av illusion som utspelade sig så skulle den snart avslöjas tämligen brutalt.

De första tecknen började uppstå när den engelska fotbollen förberedde sig för juletiderna. Två raka förluster på bortaplan, mot Everton och Man City, gungade till båten rejält. De första tecknen på missnöje började höras. Över jul och nyår höll Arsenal ändå farten och skenet uppe. Men från slutet av januari till mitten av april skulle skeppet ofrånkomligen sjunka.

Under den perioden förlorade Arsenal fem av åtta ligamatcher, den ena mer demoraliserande än den andra. Värst av allt var kanske en fullständig förnedring i Champions League mot Bayern München som 5-1-besegrade Arsenal två gånger om. Arsenal var ett lag i spillror, deras tabellplacering en mardröm ur vilken de sedan aldrig skulle vakna.

Hur kan en säsong gå från så höga förhoppningar till så djup frustration? Visst är frustrationen i någon mening en funktion av icke infriade förhoppningar, men skillnaden är så påtaglig. Där syns ingen större skillnad i ytlig prestation, Arsenal fortsätter prestera poäng i ett genomsnitt som tidigare säsonger, fortsätter göra mål och skapa chanser i ungefär samma utsträckning.

Kanske är svaret just att Arsenal står stilla. Där deras konkurrenter utvecklas, investerar, satsar framåt och förbättras om vartannat så kör Arsenal på som de alltid har gjort, i trygga och upparbetade spår. Därmed blir de alltid omkörda av några men aldrig omkörd av alla. Nästan aldrig, den här gången blev de det, eller i alla fall av tillräckligt många. Stabilitet har fostrat stagnation.

Arsenal avslutade ändå säsongen i någon form av positiv riktning. Arsene Wengers taktiska skifte till så kallad trebackslinje gav både resultat och en form av indikation att Wenger såg lagets brister och visade vilja till förändring, och det taktiska skiftet tillsammans med en överraskande men triumfatorisk FA-cupseger gav Arsenal och Wenger politiskt cover att skriva på nytt kontrakt.

Det väcker naturligtvis många frågor inför framtiden. Missnöjet som växte till orkanstyrka under säsongen är inte bortblåst, utan ligger alltjämt och puttrar strax under och många gånger tydligt ovanför ytan. Klarar Arsene Wenger av att förändra och förnya Arsenal, klarar han av att förändra och förnya sig själv? Två frågor som känns ofrånkomligt sammankopplade.

Managerbetyg: Arsene Wenger (+)

Det kommer alltid finnas en stor och förvirrad diskussion om vems eller vilkas felet och ansvaret egentligen är för Arsenals tillkortakommanden. För alla som menar att det i slutänden landar som Arsene Wengers ansvar finns de som menar att det ägarens och styrelsens ansvar, de som menar att det är spelarnas fel som inte tar sitt ansvar på planen, liksom det finns de som menar att det är supportrarnas fel som skapar en negativ miljö runt klubben och laget. Men där något är allas ansvar blir det snabbt ingens ansvar. Till sist faller ansvaret på Wengers axlar. Supportrarnas stämning är en funktion av lagets prestation, lagets och spelarnas prestation är helt och hållet Wengers ansvar, och att en av världsfotbollens mest allsmäktiga managers någonsin inte skulle kunna utöva ett stort politiskt tryck på sin ägare och styrelse faller på sin egen orimlighet.

Bloggen om Arsenal

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/23/att-jamfora-arsenal-med-man-utd-i-managerfragan-brister-i-rationalitet/

Arsenal och Arsene Wenger har naturligtvis och oundvikligen varit ämnet för många bloggar under säsongen. Det mesta har blivit uttömt gällande Arsenals strukturella och kulturella problem. En återkommande och konkret punkt med Arsenal har dock alltid varit argumentet att man borde vara försiktig med vad man önskar sig, att man vet vad man har med Arsene Wenger men inte vad man får efter honom, och jämförelser görs gärna och ofta med Man Utd. I den här bloggen utvecklade jag dels varför det är en bristfällig jämförelse och dels varför risk både är nödvändigt för utveckling och kanske att föredra framför riskfri medelmåttighet.

Årets spelare: Alexis Sanchez

Inte något större snack om den här saken, inte bara Arsenals klart bäste spelare under säsongen utan arguably hela ligans bästa spelare. Det bådar inte gott att försöka föreställa sig hur illa det faktiskt hade gått för Arsenal den här säsongen utan Sanchez i laget, vilket naturligtvis också sätter på sin spets ryktena och röksignalerna att Sanchez ska vara på väg att lämna Arsenal. Att tappa honom vore en katastrofal säsongs sista konsekvens.

Utvärdering: Underkänd (+)

Premier League. Siktade mot ligatiteln, hamnade för första gången på 20 år utanför de fyra bästa platserna, utanför en seriös titelstrid för tolfte säsongen i rad, samma återkommande mönster med stark höst för att falla samman under vinter och vår. (+)

Champions League. Vann gruppen men mot två blåbär och med hjälp på vägen i sista omgången, ändå positivt. Lottades trots detta mot Bayern München. Förlust hade varit acceptabelt med hänsyn till motståndet, men aldrig sättet Arsenal förlorade på. (+)

Ligacupen. Vinster i de två första omgångarna mot Nottingham Forest och Reading innan Southampton blev alldeles för tuffa på Emirates i den femte omgången. På håret godkänt. (++)

FA-cupen. Arsenals tredje FA-cuptitel på fyra säsonger men den första som känns riktigt meriterande, efter att ha besegrat Man City i semifinalen och Chelsea i finalen. (+++++)

Utsikten inför 2017-18

Kan Arsene Wenger förändra och förnya både sig själv och klubben? Vilka spelare lämnar Arsenal och vilka spelare kommer till Arsenal? Hur kommer Arsenal hantera prioriteringen mellan Premier League och Europa League över en lång säsong? Hur kommer missnöjet runt klubben och med Arsene Wenger påverka försäsongen och därefter säsongen?

Frågorna är betydligt många fler än svaren runt Arsenal inför den kommande säsongen. Många hoppas så klart på ett rejält statement på transfermarknaden från Arsenal och Arsene Wenger. Med sex storklubbar som slåss om endast fyra Champions League-platser kommer två ofrånkomligen hamna utanför, och nästa säsong blir inte lättare för Arsenal än denna.

BETYG: Underkänd (+)

Peter Hyllman

England har få stjärnor men starkt lag i U21-EM, där Sverige väntar i tidig gruppfinal

EM-final och förlust på straffar mot Spanien, som kvitterade i slutminuten, för U17-laget. Vinst för andra året i rad för U20-laget i Toulon. Och så naturligtvis det strålande VM-guldet för Englands U20-lag som blev klart för bara någon vecka sedan. Det är inte att förvåna sig över att England har förhoppningar om fortsatta framgångar i U21-EM som drar igång under dagen.

Öppningsmatchen för England går naturligtvis inte av för hackor. Det är alltså Sverige, de regerande mästarna, som väntar ikväll och i Sverige är det ju alltid stort att möta England så klart. Det blir alltså en riktig värdemätare både för England och för Sverige redan i den första matchen, vilket kan behövas med tuffa motståndare som Italien, Spanien, Portugal med flera i EM.

Som alltid är fallet med England så hamnar fokus oftast på vilka spelare som inte är med, men den här gången finns all anledning att snarare titta på spelarna som faktiskt är med. För även om det är en EM-trupp som kanske saknar de stora stjärnnamnen så är det ett riktigt bra lag England tar med sig till Polen, med en hel del Premier League-rutin.

Jordan Pickford i målet är självfallet ett stort namn, en av Premier Leagues bästa målvakter under säsongen. Har precis skrivit på ett kontrakt värt £30m med Everton. Backlinjen med Mason Holgate, Calum Chambers, Ben Chilwell, Rob Holding, Alfie Mawson och Jack Stephens har alla spelat i Premier League under säsongen.

Offensivt ser det kanske tunnare ut för England men ett mittfält bestående av spelare som Lewis Baker, Jack Grealish, Will Hughes, Nathaniel Chalobah och James Ward-Prowse bör inte göra bort sig. Hoten i anfallet utgörs av Demarai Gray som imponerat i Leicester, Nathan Redmond som varit ordinarie för Southampton, samt Tammy Abraham som öst in mål i The Championship.

Det är väl tveksamt om det ska räcka precis hela vägen för England i den här turneringen. Men England måste rimligtvis sikta i alla fall på att prestera bättre än under tidigare upplagor. De har slutat sist i sin grupp i de tre senaste U21-mästerskapen och därtill bara vunnit en enda av sina nio senaste matcher, vilket händelsevis var för två år sedan mot Sverige.

Men där finns ändå en optimism bland spelarna vi inte sett tidigare, och det är kanske det största bidraget av VM-guldet för U20-laget, att engelska spelare på alla nivåer faktiskt ser att det är möjligt. Att England inte är på förhand dömda att misslyckas i mästerskap. Tron kan försätta berg brukar det heta. För England borde den åtminstone kunna försätta ett gruppspel.

Men utrymmet för misstag är mindre än någonsin tidigare. Ett utökat format för U21-EM innebär att det nu är tre grupper istället för två. Till slutspel går de tre gruppvinnarna samt den bästa tvåan, till skillnad från som förut de två bäst placerade lagen i varje grupp. Polen och Slovakien bedöms allmänt sett som gruppens två svagaste lag.

Vilket alltså betyder att EM-turneringens öppningsmatch mellan Sverige och England också har goda chanser att vara i praktiken en form av tidig gruppfinal mellan de båda länderna. Förlust i den här matcherna och chanserna att ta sig vidare till slutspel är plötsligt mycket små. Det gäller alltså att vara på topp redan från start i den här turneringen.

Vinna eller (nästan) försvinna!

:::

Det har varit några bråda dagar på managerfronten inom engelsk fotboll.

Southampton meddelade i onsdags kväll att de sagt upp Claude Puels kontrakt, gett honom säcken med andra ord. Skälet sägs vara att Puel helt enkelt inte fått med sig spelartruppen och att klubbledningen inte trodde att Puel skulle kunna ta laget framåt längre.

Southampton säger sig söka efter en manager som kan leverera regelbunden europeisk fotboll. Vilket låter som ett rätt digert krav för vilken som helst manager när det gäller Southampton och Premier League.

Vit rök utlovades från Elland Road av Andrea Radrizzani under torsdagen och den kom också, i form av Thomas Christiansen. En riktig outsider som inte ens fanns med som alternativ hos spelbolagen. Ung tränare med ett år i APOEL på Cypern bakom sig som han tog till sextondelsfinal i Europa League.

Christiansen sägs ha gjort ett väldigt ambitiöst och kompetent intryck på sin intervju med Radrizzani. Räkna hur som helst med ännu en runda av ”he’s done nothing!” för Paul Merson och hans merry män i TV-rutan.

Mörkare rök från Stadium of Light där Sunderland gått all-in på att anställa Aberdeens Derek McInnes som ny manager. Under torsdagskvällen meddelade däremot McInnes att han tackade nej och stannade kvar i Aberdeen, troligtvis på grund av oklarheter om Sunderlands ägarsituation och vilja att investera.

Ett nackskott på Sunderlands säsongsplanering.

:::

TRANSFERKOLLEN

Harry Maguire, Hull City till Leicester. Strålande värvning av Leicester som under säsongen har varit i tydligt behov av att uppgradera sin backlinje, och Maguire fick något av ett stort genombrott i Hull City under säsongen. En mycket skicklig mittback som borde ha alla förhoppningar om att kunna slå sig in i den engelska VM-truppen. Berömlig – (+++++)

Jordan Pickford, Sunderland till Everton. Evertons problem på målvaktssidan var ett återkommande tema under den gångna säsongen, och här har de i ett svep och med £30m hittat en långsiktig lösning på den problematiken. Att Pickford kan vara Englands främste målvakt inom något år är allt annat än osannolikt, och en målvaktsgeneral av det slaget är guld värt för alla lag. Berömlig – (+++++)

Davy Klaassen, Ajax till Everton. Evertons taktiska brist har varit att de har skapat för få chanser? Check! Ross Barkley krånglar av olika anledningar med att vilja skriva på ett nytt kontrakt? Check! Everton har tagit dessa ett plus ett och på något sätt lyckats räkna fram allra minst tre med värvningen av Klaassen från Ajax, speldirigenten som hade mycket att göra med Ajax andraplatser i både Eredivisie och Europa League. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Man Utd 2016-17: (+++)

Definitionen av Man Utds säsong hittar vi den 24 maj i Stockholm, på Friends Arena, och Europa League-finalen mot Ajax. Ingen match som den utgjorde så tydligt skillnaden mellan säsongen som antingen fiasko eller framgång, ingen match spelades kanske heller under mänskligt jobbigare förutsättningar för Man Utds spelare, ledare och supportrar.

Det var en modig ny säsong som började fint för Man Utd med vinst i Community Shield mot Leicester på Wembley och därefter fortsatte med tre raka vinster i ligaspelet. Det skulle däremot visa sig vara lugnet före stormen och vad som följde var en högst problematisk höstsäsong där det var tydligt att laget inte hittat spelet och José Mourinho inte hittat spelarna.

Förväntningarna var naturligtvis otroligt höga på Man Utd efter en sommar då de värvat Zlatan Ibrahimovic, Paul Pogba, Henrik Mkhitaryan och Eric Bailly för en stor summa pengar, samt sparkat Louis van Gaal och anställt José Mourinho som manager. Men vad som snabbt visade sig var att Man Utds strukturella och kulturella problem grovt underskattats efter tre år av förfall.

Det var en säsong där varje mynt visade sig ha två sidor. Det var en helt annan offensiv fotboll jämfört med tidigare säsonger men en besvärande oförmåga att göra mål. Zlatan Ibrahimovic öste in mål men missade flest stora chanser av alla i ligan. Paul Pogba var en viktig och nyttig kugge på mittfältet men kunde självfallet inte motsvara prislappens fullständigt orimliga förväntningar.

Den statistiska kartan över Man Utd visar en helt annan terräng än tidigare säsonger. Om Man Utds problem under tidigare säsonger var att laget skapade alldeles för få målchanser så har Man Utds chansproduktion den här säsongen skjutit i höjden, samtidigt som effektiviteten att göra mål på dessa chanser varit alldeles för låg. Framsteg men inte tillräckligt.

Den otillräckligheten resulterade i en mängd oavgjorda matcher, i synnerhet hemma på Old Trafford, ett facit som underminerade lagets alla ambitioner i ligaspelet, där det framåt våren stod klart att det skulle bli väldigt svårt att slå sig in bland de fyra lagen som tog sig till Champions League. Något som om inte riktade om så i alla fall fokuserade prioriteringen mot Europa League.

Även om Man Utd visade upp en märklig oförmåga att vinna fotbollsmatcher de borde vinna under säsongen så var de åtminstone väldigt svåra att besegra, något som också skulle ge dem stora framgångar i cupspelet. Laget förlorade inte en match i ligan mellan oktober och maj. Det var ett Man Utd som i alla fall började återfinna sin ryggrad.

Uppfattningarna om Man Utds säsong kommer naturligtvis alltid variera, men när säsongen ska sammanfattas så står Man Utd trots uppenbara brister och behov på vidare utveckling, ändå där med Champions League-spel nästa säsong och en inhemsk och en europeisk cuptitel i bagaget. Vilket trots allt är rätt bra för att vara en påstått misslyckad första säsong med José Mourinho.

Managerbetyg: José Mourinho (++)

Vet till skillnad från sin företrädare vad som faktiskt rent spelmässigt krävs för att kunna vinna Premier League. Lyckades som väntat med att sätta Man Utds defensiva organisation och påbörjade arbetet med att återföra stadga och självförtroende till Man Utd som fotbollslag, men kämpade under säsongen med att hitta rätt i spelaruttagning och med lagets offensiv. Pressad under säsongen av obönhörlig kritik från omvärlden, och kanske kraven på sig själv, vilket ledde till trista och återkommande kommentarer om spelschemat.

Bloggen om Man Utd

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/09/29/jose-mourinho-som-den-engelska-fotbollens-rebel-without-a-cause/

Bloggade vid flertalet tillfällen under säsongen om Man Utds besvär, om deras sökande efter identitet och tydlighet i sitt offensiva ramverk. Mest talande var kanske denna tidiga blogg där jag kontrasterade José Mourinhos till naturen rebelliska personlighet med Man Utds etablerade position som storklubb, vilket gjort Mourinho till en rebell without a cause. En tankegång jag vore benägen att revidera i det här läget då Man Utd börjar bli något av en cause för Mourinho, samtidigt som dennes rebelliska sida både kan göra Man Utd mycket gott och inte heller är alldeles olik Alex Fergusons egen attityd och inställning till uppdraget.

Årets spelare: Ander Herrera

Växte ut till något av en mittfältskorpral under säsongen. En spelare som är väldigt uppskattad av José Mourinho, som beskrivit Herrera som en av de smartaste spelarna han tränat, och det är uppenbart att Herrera både känner stort förtroende för Mourinho och Mourinhos fulla förtroende. Viktig länk mellan försvar och anfall, visar ledaregenskaper på planen, fyllde ut tröjan den här säsongen. Hederspriset till Antonio Valencia.

Utvärdering: Väl godkänd (+++)

Premier League. Började bra, därefter en svag höstsäsong och sedan stabila men alltför ospetsiga för att kunna stiga i tabellen. Misslyckades med att vinna mängder med matcher de borde ha vunnit. Grov missräkning att inte vara bland de fyra bästa. (+)

Europa League. Det var sällan vackert och inte alltid övertygande, men det går knappast att käfta mot att vinna en europeisk cupturnering. Besegrade bra lag längs vägen och tog sig till Champions League, utan att egentligen vara riktigt illa ute någon gång. (++++)

Ligacupen. En potta värd att vinna som en klok man en gång sa, och det är helt säkert något Mourinho håller med om. Vinster mot Man City, West Ham och Hull längs vägen innan en turlig men ändå imponerande vinst mot Southampton i finalen. (++++)

FA-cupen. Godkänt men inte mer efter tre vinster mot Reading, Wigan och Blackburn innan Chelsea och en utvisning satte stopp för fortsatt spel i FA-cupen på Stamford Bridge. (++)

Utsikten inför 2017-18

Efter att ha klarat av ett spelschema från helvetet den här säsongen så vet Man Utd att de i alla fall kan hantera spel på alla fronter. Med ytterligare värvningar, en bredare spelartrupp och en mindre besvärlig turnering att navigera finns också skäl att tro att Man Utd ska klara detta bättre nästa säsong. Vilket är nödvändigt, för ännu en plats utanför de fyra bästa lagen vore helt enkelt inte acceptabelt.

Skadan på Zlatan Ibrahimovic i sig innebär att vi nästa säsong på ett eller annat sätt kommer få se ett annorlunda Man Utd. Annorlunda bättre eller annorlunda sämre återstår att se. José Mourinhos misstag inför förra säsongen att inte seriöst förstärka backlinjen har adresserats redan den här sommaren, där dessutom flera befintliga spelare gav positiva besked under säsongen.

Det var en enorm press på Man Utd inför och under den här säsongen och det var en påtaglig lättnad när säsongen var avslutad att minimimålet hade uppnåtts och säsongen kunde avslutas på en positiv not samtidigt som planeringen för framtiden underlättades. Underverk ska inte förväntas av Man Utd redan nästa säsong, men där finns helt klart förhoppning och kapacitet för en rejäl förbättring.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Hur påverkas de engelska storklubbarna av sitt post-europeiska spelschema?

Under gårdagen dök alltså spelschemat i Premier League upp för kommande säsong. Och det var naturligtvis foder till en hel del intressanta observationer och diskussioner. Räknenissarna började naturligtvis omedelbart räkna på hur många poäng deras respektive lag skulle kunna tänkas ta under olika perioder av säsongen.

Där finns ju en del återkommande mönster i dessa spelscheman. Många av dessa höll också  i sig. Som till exempel att Tottenham inleder sina säsonger på bortaplan, något de har gjort under 20 av de senaste 24 säsongerna. De börjar på St James Park mot Newcastle, lustigt nog också den senaste Premier League-matchen som spelades på den arenan.

Evertons lyckade inledning på förra säsongen fick mig att prata om dem som möjliga ligavinnare. Presterar de en lika bra inledning nästa säsong vore det desto mer befogat. Ronald Koeman måste ha sagt något oförskämt till någon för bortamatcher mot Man City, Chelsea och Man Utd, samt en hemmamatch mot Tottenham, på sina fem första matcher skojar man inte bort.

I slutänden kommer naturligtvis alla möta varandra två gånger under säsongen, hemma och borta, så det exakta spelschemat har kanske inte någon större betydelse, åtminstone inte en betydelse som går att förutse. Möjligen med undantag för en aspekt av spelschemat, nämligen matcherna direkt efter europeiskt cupspel, där det finns en dokumenterad negativ effekt.

Hur ser då spelschemat ut för de sju engelska klubbar som deltar i europeiskt cupspel nästa säsong? Vilka hade tur eller otur med kalendern och vad kan det tänkas betyda för säsongen? Mest påtagligt blir det att prata om i termer av budgeterat poängbortfall, det vill säga hur många poäng ett lag förväntas tappa på grund av europeiskt cupspel jämfört med annars.

CHELSEA (-2p)

Antonio Conte kommer få en betydligt svettigare säsong den här gången med matcher mot Arsenal (h), Man City (h), Watford (h), Man Utd (h), Liverpool (b) och West Ham (b) på programmet. Fyra stormatcher och ett derby således men med den stora fördelen att tre av dem är på hemmaplan. Även motståndet har så klart europeiskt cupspel att brottas med så poängtappet blir blygsamt, det är bortamatchen mot West Ham som kan spöka. (+++)

TOTTENHAM (0p)

Anhängarna beklagade sig över bortamatch i premiäromgången men Mauricio Pochettino kan sannerligen inte klaga på ett post-europeiskt program mot Swansea (h), Huddersfield (b), Liverpool (h), Crystal Palace (h), West Brom (h) och Stoke (h). Fem hemmamatcher således, mot generellt blygsamt motstånd och endast en bortamatch mot en av nykomlingarna. Tottenhams väldiga tur håller i sig! Anhängarna kommer säkert surt påpeka att Tottenham inte har några hemmamatcher nästa säsong. (+++++)

MAN CITY (-5p)

Pep Guardiola säger sig vilja ha två likvärdiga spelare per position och det gör han nog klokt i sett till Man Citys spelschema mot Watford (b), Chelsea (b), Burnley (h), Arsenal (h), Huddersfield (b), och Man Utd (b) efter europeiskt cupspel. Fyra bortamatcher således och tre matcher mot toppmotstånd. Det gäller att Pep Guardiola hittar ett effektivt sätt att rotera spelartruppen tidigt under säsongen. (++)

LIVERPOOL (-7p)

Oavsett hur det går för Liverpool i playoff-spelet så kommer de spela i Europa den här säsongen och ställs efter dessa matcher mot i tur och ordning Burnley (h), Newcastle (b), Tottenham (b), West Ham (b), Chelsea (h) och Everton (h), vilket borde få Jürgen Klopp att gnissla tänder av frustration. Här finns mängder med utrymme för onödiga poängtapp givet att Liverpool redan från början inte har den bredaste spelartruppen i ligatoppen. Viktigt således för Liverpool att bredda spelartruppen i sommar. (+)

MAN UTD (-2p)

Spelschemat var en återkommande klagovisa för José Mourinho under förra säsongen och det är väl frågan om det blir annorlunda nu. Matcher mot Everton (h), Crystal Palace (h), Huddersfield (b), Chelsea (b), Brighton (h) och Man City (h) är förvisso inte ett program som borde leda till alltför överdrivna klagomål. Åtminstone tre av dessa sex matcher är fullt hanterbara ändå och fyra av dem är på hemmaplan. Man Utd ska inte behöva tappa så många poäng på grund av europeiskt cupspel. (+++)

ARSENAL (-6p)

Effekten av europeiskt cupspel är naturligtvis svårbedömd för Arsenal då vi inte vet hur de kommer förhålla sig till och prioritera Europa League. De vore så klart ett högt spel att helt prioritera bort turneringen. Men Arsenals post-europeiska spelschema mot Chelsea (b), Brighton (h), Everton (b), Man City (b), Burnley (b) och Southampton (b) är nog tillräckligt för att få Arsene Wenger att fundera på att dra sig ur Europa League helt och hållet, den besvärligare turneringen att kombinera ligaspel med. (+)

EVERTON (-4p)

I och med att Everton måste klara av två kvalrundor innan de vet om de ens får spela i Europa League så kan det visa sig att de inte kommer behöva besvära sig med Europa under säsongen, men vi får räkna med att de gör sitt jobb. I så fall möter de Man Utd (b), Burnley (h), Arsenal (h), Watford (h), Southampton (b) och Liverpool (b) vilket är ett grisigt spelschema kan tyckas. (++)

Tottenham, Chelsea och Man Utd får således vara rätt nöjda med sitt post-europeiska spelschema, Everton och Man City lite halvljumma samtidigt som Arsenal och Liverpool kan känna sig lite missnöjda. Förvisso kan utfallet också tänkas bero på faktorer vi ännu inte känner till, som exempelvis kvaliteten på det europeiska motståndet i matcherna innan, samt om matchen gick på hemmaplan eller bortaplan.

Men utgångspunkten för alla engelska storklubbar måste naturligtvis vara att de inte ska behöva tappa en enda poäng på grund av europeiskt cupspel. Det måste i alla fall vara målsättningen. Sedan är ju verkligheten sällan riktigt så enkel så klart. Den stora skillnaden nästa säsong jämfört med de två tidigare säsongerna är självfallet att samtliga storklubbar nu tvingas balansera ligaspel med europeiskt cupspel.

Vilket ironiskt nog borde minska gnället på detsamma.

:::

TRANSFERKOLLEN

Victor Nilsson Lindelöf, Benfica till Man Utd. Naturligtvis en jättevärvning utifrån ett rent svenskt perspektiv. För Man Utd handlar det däremot mest om att de har värvat en av den europeiska fotbollens mest lovande mittbackar till ett högst överkomligt pris. Där finns de självklara frågetecknen runt att klara övergången från den portugisiska ligan till Premier League, men dylika frågetecken hade varit möjliga för egentligen vilken som helst spelare. Kanske är det för tidigt att prata om mittbackspar i stil med Ferdinand och Vidic, men där finns i alla fall potentialen. Med beröm godkänd – (++++)

Peter Hyllman

Everton 2016-17: (+++)

Definitionen av Evertons säsong hittar vi på Lucia, den 13 december, hemma på Goodison Park mot Arsenal. En match som kom mot slutet av Evertons svaga höst och en vinst som förmodligen var början till vändningen för Evertons säsong lika mycket som för Arsenals säsong. Ashley Williams nickade in vinstmålet som fick Goodison Park att koka.

Det var något av en nystart för Everton som två säsonger i rad under Roberto Martinez som manager underpresterat i ligan med placeringar på tabellens undre halva som följd. Måttet var till sist rågat för Evertons klubbledning och dess nya ägare Farhad Moshiri som övertygade Ronald Koeman att flytta från Southampton till Everton med löften om högre ambitioner.

Det var också en mäktig säsongsinledning av Everton som inledde med oavgjort mot Tottenham innan fyra raka segrar tog laget upp i tabelltoppen tillsammans med Man City. Ett och annat ljushuvud började spekulera i att Everton faktiskt skulle kunna vinna ligatiteln den här säsongen, vilket naturligtvis omedelbart resulterade i tolv raka matcher med sex förluster och bara två vinster.

Höstsäsongen var svag för Everton, men det är kanske också att vänta sig sedan laget bytt manager. På annandagen tog sig däremot Everton med vinst borta mot Leicester upp på tabellens sjundeplats och den platsen skulle Everton därefter aldrig lämna. Och om vi ser våren som representativ för Evertons kapacitet så vore deras poängsnitt jämnt både med Arsenal och Man Utd.

Everton etablerade sig alltså den här säsongen som klart och tydligt bäst av resten i Premier League. Om någon utmaning skall komma mot de sex storklubbarna så är det alltså i första hand därifrån vi förväntar oss den. Det område Everton rent statistiskt behöver arbeta med att förbättra är framför allt deras chansproduktion offensivt, som luktar mer mittenlag än topplag.

Även i matcherna med de sex storklubbarna visade Everton oftast att de klarade av att hålla jämna steg. Ronald Koeman har gjort ett imponerande jobb på kort tid med Everton och vad som kanske imponerar mest är att han har åstadkommit detta utan att göra de riktigt stora spelarköpen, samtidigt som han har släppt in flertalet unga spelare i a-laget.

Även om Everton inte värvade dyrt så värvade de trots det smart. Ashley Williams, Idrissa Gana Gueye, Morgan Schneiderlin och Yannick Bolasie är samtliga värvningar som klart och tydligt förstärker laget. Den här sommaren ser Everton ut att tappa både Romelu Lukaku och Ross Barkley, vilket alltså kräver att Everton presterar ännu en smart transfersommar.

Managerbetyg: Ronald Koeman (++++)

Det fanns en del skepsis mot Ronald Koeman inför säsongen. Både varför han skulle lämna Southampton för Everton och vilken typ av fotboll han skulle prestera. Koeman tystade dock tvivlarna under säsongen och inte minst hans mod och beslut att släppa fram många unga spelare i a-laget gjorde honom populär på Goodison Park. Det pratades om Barcelona för Ronald Koeman under säsongen men nu är det störningsmomentet bortblåst.

Bloggen om Everton

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/03/05/everton-har-blivit-sasongens-magnificent-seven-och-de-blickar-uppat/

Bloggade under våren om ett Everton som blivit ligans tydliga sjua och utmärkt sig som bäst av resten. Inför bortamatchen mot Tottenham gjorde jag den lika självklara som obligatoriska jämförelsen mellan Everton och Tottenham och hur Evertons tänkta utveckling speglar den väg som har lett fram till Tottenhams nu framskjutna status som en av de sex storklubbarna i engelsk fotboll. De många likheterna är slående.

Årets spelare: Romelu Lukaku

Det vore kanske frestande att slänga in Idrissa Gana Gueye här som har gjort en alldeles strålande säsong på centralt mittfält, en av säsongens bättre värvningar i Premier League. Men det går inte att bortse från Romelu Lukaku som öst in mål och ända in i slutomgångarna utmanade Harry Kane om skytteligatiteln. Det ser ut att bli en flytt till en större klubb för Lukaku nu, som det ser ut tillbaka till Chelsea.

Utvärdering: Väl godkänd (+++)

Premier League. Strålande inledning, svag höstsäsong men en stabil och imponerande vinter- och vårsäsong därefter. Tillbaka på tabellens övre halva, tillbaka i europeiskt cupspel, bäst av resten med mersmak. (++++)

Ligacupen. Inte precis någon imponerande insats här. Besegrade förvisso Yeovil på hemmaplan i andra omgången men förlorade sedan i tredje omgången hemma mot Norwich med 0-2. (+)

FA-cupen. På pappret tuffare motstånd i FA-cupen, men Leicester var allt annat än bra strax efter nyår och att förlora mot dem hemma på Goodison Park var bara onödigt. (+)

Utsikten inför 2017-18

Om Everton inleder nästa säsong lika starkt så finns det onekligen all anledning i världen att prata om dem som möjliga ligavinnare då deras fem första matcher innehåller möten med Man City, Chelsea, Tottenham och Man Utd, varav tre av dem på bortaplan. Man undrar mer eller mindre om Ronald Koeman har sagt något oförskämt om Premier Leagues VD.

Som sagt, Everton blickar framåt inför nästa säsong. De gjorde stora framsteg den här säsongen och hoppas på ytterligare framsteg nästa. De har kapaciteten att slå sig in bland de sex storklubbarna och siktar också på att göra det. Frågan är hur Everton hanterar balansen med Europa League och vilka ambitioner de har i den turneringen.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

Den nya säsongens allra första livstecken - fixture release day och de första transferbetygen

Knappt hinner en säsong sluta innan nästa säsong börjar ge ifrån sig sina första sköra livstecken. Om bara någon vecka drar faktiskt Champions League igång igen. På fredag lottas första omgången av Ligacupen, eller Carabao Cup som dess sponsornamn är från och med nästa säsong, i Bangkok av alla ställen. Och redan idag presenterar Premier League spelschemat för nästa säsong.

Med sammanlagt 30 inbördes matcher mellan de sex storklubbarna så finns det ju nu för tiden synnerligen goda möjligheter att få i alla fall en riktig stormatch per omgång. Något Premier League säkert har haft i åtanke. En annan nyhet som har blivit lite kontroversiell bland supportrarna är tanken att vissa Premier League-matcher ska sparka av 20:45 på lördagskvällar.

Vilka matcher det skulle bli får vi i och för sig inte veta idag. Vad som kanske är mest intressant här och nu är att få reda på mot vilka och var man öppnar ligasäsongen i säsongspremiären. Får vi ännu en curtain raiser som förra säsongen när Arsenal och Liverpool drabbade samman på Emirates? Det finns alltid något extra ovisst med just säsongspremiären.

Med nästa säsongs första livstecken och det faktum att transferfönstret faktiskt öppnade för några dagar sedan så kanske det här är ett tillfälle lika bra som något annat att inleda sommarens transferkoll. Det vill säga betygsättningen av värvade spelare. Hädanefter försöker jag göra dem dagligen som de dyker upp, och jag kommer strunta i vad jag bedömer som rena U23-värvningar.

Bernardo Silva, Monaco till Man City. Den mest fantastiske bland flera fantastiska spelare i ett smått fantastiskt Monaco. Det är ingen tillfällighet att Man City värvar den här spelaren, Pep Guardiola hade biljett på första parkett när Silva slet Man City i stycken i Champions League. En superstar för ett nytt Man City. Berömlig – (+++++)

Asmir Begovic, Chelsea till Bournemouth. Efter att under något år eller två ha suttit och slitit sig i det lilla hår man trots allt har kvar varje gång Artur Boruc med flera har gjort något svårförståeligt och kostsamt misstag i Bournemouths mål så är det skönt att se hur Eddie Howe faktiskt vidtar mått och steg för att åtgärda saken. Med beröm godkänd – (++++)

Ederson, Benfica till Man City. Även visa människor kan fatta felaktiga beslut, bara envisa människor vägrar att korrigera dem. Pep Guardiola har agerat snabbt för att åtgärda den minst sagt problematiska målvaktssituationen i Man City. Det är ett klokt beslut att satsa på Ederson, en målvakt som bland annat med sin bolldistribution passar väl in i laget. Med beröm godkänd – (++++)

Pablo Zabaleta, Man City till West Ham. Lätt legendstatus på Zabaleta i Man City där det däremot började bli tydligt hur han blivit till åren kommen. Ännu är han däremot inte slut och har några år kvar i kroppen att bidra med till West Ham som dessutom under en längre tid har haft just högerbacken som något av en problemposition på planen. Med beröm godkänd – (++++)

Sead Kolasinac, Schalke till Arsenal. I och med att vare sig Kieran Gibbs eller Nacho Monreal direkt imponerar på vänsterbacken är det en position Arsenal behöver förstärka. Värvningen av Kolasinac på fri transfer från Schalke är kanske inte en värvning som får oss att hoppa till i sofforna, men kan bli en kompetent spelare för Arsenal. Väl godkänd – (+++)

Pascal Gross, Ingolstadt till Brighton. Central mittfältare från Ingolstadt som har gjort över hundratalet matcher i Bundesliga och som under de två senaste säsongerna har varit Ingolstads kanske bäste spelare. En på pappret bra värvning för en nykomling som Brighton utan att veta hur Gross klarar av en omställning till Premier League. Väl godkänd – (+++)

Dominic Solanke, Chelsea till Liverpool. Länge en väldigt lovande spelare i Chelseas ungdomslag som flyttar till Liverpool i förhoppningen att där få speltid. Har blivit allmänt känd genom sina insatser i U20-VM. Bra nog att göra omedelbar impact för Liverpool redan den här säsongen utan att vi därför ska ha skyhöga förväntningar på honom. Väl godkänd – (+++)

Christian Atsu, Chelsea till Newcastle. Var utlånad till Newcastle redan förra säsongen och var en bidragande orsak till att Newcastle tog sig raka vägen tillbaka till Premier League. Nu således köpt. Kreativ kraft på Newcastles mittfält som redan är inspelad i laget och har visat att han kan prestera för Newcastle. Kan utvecklas vidare. Väl godkänd – (+++)

Darren Fletcher, West Brom till Stoke. Karriären tar Darren Fletcher vidare från West Brom, där han under några säsonger har varit lagets kanske bäste och viktigaste spelare, till Stoke. Bra värvning för Stoke som till synes har saknat stadga och disciplin på sitt mittfält. Mark Hughes har helt säkert en mycket tydlig idé med den här värvningen. Väl godkänd – (+++)

Peter Hyllman

Southampton 2016-17: (+++)

Definitionen av Southamptons säsong hittar vi den 25 januari på Anfield, i den andra Ligacupsemifinalen mot Liverpool. Southampton spelade fyra matcher mot Liverpool under säsongen utan att släppa in ett enda mål. Här var det på samma gång som mest osannolikt och som mest viktigt. Att vinna mot Liverpool har fått ny mening för Southampton under senare år.

Det var ännu en säsong av förändring för Southampton som såg Ronald Koeman flytta till Everton, och viktiga spelare som Sadio Mané, Graziano Pelle och Victor Wanyama lämna klubben. Claude Puel fick i uppgift att bibehålla den höga standard Southampton ändå har hållit trots återkommande situationer av det slaget de senaste säsongerna.

Två raka sjundeplatser under Ronald Koeman förmådde inte Claude Puel leva upp till. Men i slutänden blev det ändå en hedrande åttondeplats, och det är kanske inte så illa det heller, särskilt inte som Everton vid sidan av de sex storklubbarna gjorde en riktigt bra säsong, klart bättre än någon av de två senaste säsongerna.

Ändå var det en säsong som mest präglades av ett slit runt mitten av tabellen snarare än tidigare säsongers förhoppningar om europeiska cupplatser. Det stora skälet till detta stavas anfallet där Southampton var ligans minst effektiva lag av alla. Det skapades chanser men Southampton visade upp en strålande oförmåga att göra mål.

Helt rättvis är alltså inte kritiken mot Claude Puel att denne stod för en alltför defensiv och tråkig fotboll. Om Southampton hade gjort mål på sina chanser i normal utsträckning hade både tongångarna och tabellplaceringen varit ännu ljusare. Helt säkert hade det då också gått bättre för Southampton i Europa League där de snöpligt åkte ut i gruppspelet.

En förmildrande omständighet för Claude Puel och Southampton måste också vara att de trots att de tappade flera viktiga spelare samtidigt balanserade ett av de tyngsta spelprogrammen i Premier League med både ligaspel, FA-cupen, Europa League under hösten samt gick hela vägen till Wembley och cupfinal i Ligacupen. Ändå hörde vi aldrig Southampton eller Claude Puel beklaga sig.

Sådant här tas kanske sällan med i beräkningen när supportrarna jämför med två raka sjundeplaceringar. Men ligan har blivit betydligt tuffare den här säsongen och Southamptons egna förutsättningar alltså därtill betydligt svårare än förut. Southampton gjorde en fin säsong. Det tråkiga var kanske att de i slutänden inte fick med sig något att visa upp från den.

Managerbetyg: Claude Puel (+++)

Kanske inte den mest färgstarke managern i Premier League men i bakgrunden har Puel gjort ett bra jobb under svåra förutsättningar. Definitivt en insats som sett till resultaten innebär att han förtjänar att få fortsätta på posten, oavsett rykten om att Southampton skulle vara på väg att ersätta honom. En manager som är uppenbart engagerad i klubben och i laget.

Bloggen om Southampton

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/09/25/southampton-har-gatt-fran-malloshet-till-malmedvetenhet/

Bloggade tidigt på säsongen om hur Southampton gått från mållöshet till målmedvetenhet. Något ironiskt kan tyckas givet vad som skulle visa sig vara Southamtons alldeles tydliga problem under säsongen. Men det var en indikation på att Southampton faktiskt spelade ett rakare och mer offensivt spel under Claude Puel än vad de visade upp under Ronald Koeman. Ibland måste man titta bortom målkolumnen.

Årets spelare: Oriol Romeu

Kanske hade Manolo Gabbiadini eller Virgil Van Dijk ryckt åt sig den här utmärkelsen om de hade spelat hela säsongen. Hela säsongen spelade däremot Oriol Romeu och han har svarat för en genomgående strålande säsong som defensiv mittfältare i Southamptons, en av ligans bästa på sin position. En position där vi lustigt nog hittar de bästa spelarna i Premier League utanför de flesta av storklubbarna.

Utvärdering: Med beröm godkänd (++++)

Premier League. Åttondeplats är definitivt inte en placering som ska rynkas på näsan åt, i synnerhet inte utifrån förutsättningarna. Marginalerna nedåt i tabellen är kanske inte enorma, men Southampton höll fortet. (+++)

Europa League. Det här hade kunnat vara så bättre. Åker ut Europa League med minsta möjliga marginal, på bortamål i inbördes möten i gruppspelet, som säger något om små marginaler. Southampton var det bästa laget i en grupp med bland andra Inter, men gjorde inte målen. (+++)

Ligacupen. Eliminerade fyra Premier League-klubbar på vägen till finalen, utan att släppa in ett enda mål. Slog ut Arsenal och Liverpool. Var spelmässigt bättre än Man Utd i finalen, och hade otur med domsluten. Gjorde allt rätt men fick inte lyfta pottan. (+++++)

FA-cupen. Turneringen som fick stryka på foten i det digra spelschemat. Det blev vinst mot Norwich i tredje omgången innan Arsenal blev alldeles för svåra i den fjärde omgången. (++)

Utsikten inför 2017-18

För första gången är inte Southampton i finansiellt behov av att sälja spelare under sommaren påpekade dess klubbledning noga inför sommaren, något de redan demonstrerat med Virgil Van Dijk och Liverpool. Det innebär så klart inte att de inte kommer behöva sälja spelare, om dessa vill lämna. Virgil Van Dijk och Ryan Bertrand är de spelare som omgärdas av flest flyttrykten.

Southamptons närmaste framtid är höljd i oklarhet av de två sammanhängande aspekterna att klubben rapporteras vara på mycket god väg att bli köpt av kinesiska Lander Sports, samt att Claude Puels position som manager inte verkar vara alldeles självskriven. Vilka förutsättningar och vilken ambition som präglar Southamptons kommande säsong återstår alltså att se.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Peter Hyllman

England kan inte vinna VM 2022 mer (eller mindre) nu än vad de kunde i lördags

Om Englands landslagsfotboll har lidit av svagt självförtroende de senaste tio åren så är det kanske något som har börjat svänga i och med Englands vinst i U20-VM i söndags. Det är förvisso förståeligt att en sådan framgång firas, precis som blev fallet i Sverige efter U21-EM, men precis som med Sverige så är det kanske också en hel del förhastade slutsatser som dras.

Mest irriterande är kanske hur den gamla klyschan ”golden generation” snabbt som ögat slets fram ur den dammiga garderoben. Brittiska journalister har förvisso redan lyckats med att sabotera en engelsk fotbollsgeneration med det begreppet, så varför inte upprepa bedriften?! Låt oss för all del belasta både spelare och landslag med helt orimliga förväntningar.

På gränsen till precis lika irriterande är att lika snabbt dammades frågor om ifall det vore möjligt för England att vinna VM 2022 av. Det är naturligtvis inte det minsta vare sig mer eller mindre möjligt än vad det var innan England haltade sig fram till en 1-0-vinst mot Venezuela i U20-finalen i söndags. Juniorfotboll kan inte omedelbart översättas till seniorfotboll.

Det är naturligtvis fullt möjligt att göra en enkel jämförelse bara med kvällens motståndare – Frankrike. England har bra spelare, problemet har egentligen aldrig varit att de har saknat bra spelare, och de kan ställa ut en helt kompetent startelva. Frankrike har sådan bredd i sin toppfotboll att de kan ställa ut tre startelvor som samtliga skulle vara minst jämna med England.

Den typen av skillnad kommer aldrig kunna kompenseras av vilken som helst ungdomsgeneration som vinner en ungdomsturnering. Det kan inte tillskrivas de spelare som var med i Englands U20-trupp några magiska egenskaper. Det är lovande fotbollsspelare, men ingen pratade om dem som framtida stjärnor inför sommaren, och då bör man inte göra det efteråt heller.

Vad England istället borde ta tillvara på är de strukturella faktorer som ligger bakom U20-guldet. Den taktik och den organisation som gjorde laget framgångsrikt under ett helt mästerskap, för det var det mer än individuell briljans som gjorde England till världsmästare. Den planering och de metoder som utgjorde Englands mästerskapskompetens.

Genom åren är det så klart på dessa båda områden som England framför allt har brustit. Mästerskapskompetensen har varit obefintlig, med flertalet uppseendeväckande misstag genom åren. Taktiskt och organisatoriskt har England som fotbollslag aldrig varit i närheten av ens de mindre bemedlade nationerna på omådet.

Det senare är uppenbart att England ännu inte riktigt har kommit tillrätta med ens under Gareth Southgate. Matchen mot Skottland var smått bedrövlig i det avseendet där England förvisso kontrollerade spelet förhållandevis väl men lyckades skapa mer eller mindre ingenting under hela matchen. Där fanns samma brist på offensiv spelidé som under EM.

Där fanns naturligtvis också de välkända bristerna. Blixten slog ned två gånger om i slutet av matchen när Lee Griffiths gjorde två närmast snarlika frisparksmål och vände 0-1 till 2-1 till Skottland. Det var okoncentrerat försvarsspel som ledde till frisparkarna, och målvaktsagerandet på båda målen var om inte direkt dåligt så heller inte precis bra.

Men till skillnad från under EM så fanns där något nytt. När England åkte på två snabba mål i baken och tappade 1-0 till 1-2 mot Island så fanns det ingen kampvilja, inga idéer och inga spelare som tog tag i uppgiften. Mot Skottland tog spelarna ansvaret, de aktiverades snarare än passiviserades, och de löste uppgiften eller åtminstone räddade läget.

Det var något nytt och det var något positivt, och det är något att bygga vidare på. Det är också i det avseendet som Englands U20-världsmästare framför allt kan lyfta det England som landslag också på seniornivå. Som spelare som vet hur det känns att lyckas med en engelsk landslagströja på sig, som har vänt motgång till framgång.

När gjorde England det i ett mästerskap senast – 1990?

Peter Hyllman

Bournemouth 2016-17: (++++)

Definitionen av Bournemouths säsong kan bara vara en enda, den 4 december hemma på Vitality Stadium mot Liverpool. En match Bournemouth förlorar med både 0-2 och 1-3 innan Bournemouth svarar för en helt galen vändning sista kvarten och vinner med 4-3. Bournemouths säsong, styrkor och svagheter i ett nötskal.

Många hyllade Bournemouth sedan de lyckades hålla sig kvar i Premier League under sin första säsong. Många undrade i och för sig hur Bournemouth därefter skulle klara sig under den ibland kanske klyschigt svåra andrasäsongen. Men Bournemouth inte bara klarade sig kvar en andra gång utan tog till och med ett kliv uppåt för att sluta på tabellens övre halva.

Det kan möjligen ses som något av en konsekvens av en kombination av en poängmässigt rejält jämn mittensektion av tabellen och en stark avslutning på säsongen av Bournemouth. Med bara fem omgångar kvar av säsongen låg Bournemouth i själva verket på en sextonde plats, och det fanns under våren i alla fall små farhågor att de skulle dras in i nedflyttningsstriden.

Det är ändå en jättebedrift av en klubb som för inte alltför länge sedan harvade i botten av League Two. Det visar om inte annat också något på hälsotillståndet inom engelsk fotboll. Eddie Howe har gjort ett mästerligt jobb både med att göra Bournemouth konkurrensdugligt i Premier League och med att ge laget sin speciella identitet.

Något låter man sig kanske luras av Bournemouths defensiva skörhet. Laget släpper in mål alldeles för enkelt. Både genom att de släpper till fler skott mot det egna målet än ligans genomsnitt och genom att en förhållandevis hög andel av dessa skott resulterar i mål. Men Bournemouth räddas av att de är i motsvarande grad offensivt effektiva.

Det är på något sätt en prestation som blir desto mer remarkabel när man tar med i beräkningen att Bournemouth egentligen inte lyckades alls när det kommer till transfermarknaden inför säsongen. Få om ens någon av klubbens värvningar blev ens i närheten av lyckades, vilket så klart är svagt i sig, men ändå går alltså laget framåt.

Managerbetyg: Eddie Howe (+++++)

Rent taktiskt finns det kanske skäl att inte vara helt övertygad om Eddie Howes bedrifter, ofta känns det som om Bournemouth tappar poäng till stor del på grund av taktisk naivitet. Men när det kommer till det strategiska perspektivet, att bygga en klubb och utveckla ett fotbollslag, så är det få tränare som för närvarande slår Howe på fingrarna.

Bloggen om Bournemouth

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/14/bournemouth-kan-sina-shootouts-men-maste-lara-sig-beharska-shutouts/

Bournemouth kan sina shootouts. Men de lyckas sällan med några shutouts. Det såg jag som ett problem för Bournemouth ungefär halvvägs in på säsongen och det är dessutom något som beskriver Bournemouth tämligen väl. För de som bara gillar öppen fotboll kanske inte det här ses som något problem, i synnerhet inte om de inte specifikt bryr sig om Bournemouth håller sig kvar i Premier League eller ej, men rent taktiskt är det något Bournemouth ändå måste brottas med.

Årets spelare: Josh King

Femton mål i bagaget har King från den här säsongen, och kan därmed göra ett rätt starkt case för att vara en av de stora anledningarna till att Bournemouth fortfarande spelar i Premier League. Så hur nöjd måste han vara med att höra hur Bournemouth sägs vara på väg att betala Jermain Defoe hög lön för att komma som fri transfer? Båda spelarna kan självklart ha sina olika roller för Bournemouth.

Utvärdering: Väl godkänd (+++)

Premier League. Det är väl egentligen oklart om det hade kunnat gå så mycket bättre för Bournemouth den här säsongen. Något kanske en stark avslutning på säsongen lurar oss i termer av tabellplacering, men ändå en säsong att vara stolta över för Bournemouth. (++++)

Ligacupen. Det haltades framåt i Ligacupen där Bournemouth besegrade Morecambe på bortaplan i den andra omgången, innan de förlorade mot Preston på hemmaplan efter förlängning i den tredje omgången Obra. (+)

FA-cupen. Obra blev till uruselt i FA-cupen där Bournemouth fick storstryk mot Millwall på bortaplan redan i den tredje omgången. Eddie Howe vädrade inte bara frysboxen utan tvättkorgen och skräppåsen likaså. (-)

Utsikten inför 2017-18

Till skillnad från förra säsongen så avslutade Bournemouth den här säsongen synnerligen starkt med tre vinster och noll förluster på sina fem sista matcher i ligan. Det lyfte Bournemouth från sextonde plats till nionde plats. Dessutom har Bournemouth agerat snabbt på transfermarknaden den här sommaren genom att göra klart med Asmir Begovic som målvakt samt närapå med Jermain Defoe som anfallare.

Det bådar alltså gott inför en kommande säsong. Det finns tydliga tecken på att Bournemouth och Eddie Howe alltså inte låter sig nöja bara med att överleva i Premier League. De vill utvecklas vidare. Det är förmodligen klokt givet att det kan finnas en misstanke att en stor anledning till att de har överlevt hittills i Premier League har varit närvaron av sämre klubbar snarare än att de själva har varit så bra. Dessa klubbar börjar däremot försvinna.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Peter Hyllman

Arsenal måste stämma i bäcken med Alexis Sanchez

De första sakerna först. Om Alexis Sanchez hade haft för vilja och avsikt att förlänga med och stanna kvar i Arsenal så hade det inte rått något som helst tvivel om den saken för närvarande. Då hade han tvärtom varit extremt tydlig med just detta och förmodligen haft både den ena och andra saken att säga om sin stora kärlek för klubben och fansen.

Att den typen av mycket tydliga besked inte kommer från Alexis Sanchez säger egentligen det mesta. Det innebär med intill visshet gränsande sannolikhet att Alexis Sanchez söker efter en ny och större utmaning, som det så vackert brukar heta, och arbetar aktivt för att få en sådan till stånd. Tystnaden talar med andra ord sitt tydliga språk.

Att det enbart skulle vara en fråga om storleken på lönekuvertet i Arsenal är inte särskilt troligt, givet de summor som Arsenal vid upprepade tillfällen och från flera oberoende källor har rapporterats erbjudit. Vad det alltså måste vara frågan om är Champions League-spel på kort sikt och förbättrade titelchanser på både kort och lång sikt.

Det där kan inte rimligtvis komma som en överraskning för någon som har följt Arsenal och Alexis Sanchez under säsongen. Han har visat upp en synbar och påtaglig frustration med lagets prestationer och sina egna medspelare. Att han är bänkad inför en match mot Liverpool på Anfield säger så klart mer än något annat att saker inte precis är frid och fröjd.

Vad som komplicerar situationen är naturligtvis att Alexis Sanchez kontrakt med Arsenal går ut om exakt ett år, det vill säga efter säsongen. Det sätter Arsenal i en finansiellt knepig sits. Om de inte säljer Sanchez den här sommaren samt inte får fram en kontraktsförlängning så kan han alltså lämna klubben helt gratis nästa sommar. Knappast best for business.

Det här är så klart inte någon obekant situation för Arsenal. Vare sig när det gäller att deras viktigaste spelare tillåts sitta på utgående kontrakt, eller att deras bästa spelare arbetar för att lämna klubben i det tysta. Arsenal vill så klart behålla Alexis Sanchez, liksom naturligtvis Arsenals supportrar. Vilket skapar ett rätt speciellt förhandlingsläge:

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2011/07/23/fotbollsspelarnas-dilemma-spelteoretiska-strategier/

Det här är alltså en situation som Arsenal har genomlevt förut med bland andra Cesc Fabregas, och då gick det ju som det till sist gick. Nu ser de alltså ut att behöva genomleva samma typ av situation ännu en gång. Det som var hela idén för några år sedan att de inte skulle behöva genomleva igen. Då precis som nu efter utfästelser av Arsene Wenger att spelaren inte skulle säljas.

Om Arsenal trots allt förlikar sig med att behöva sälja Alexis Sanchez så vill de så klart helst av allt sälja honom till en icke-engelsk klubb. Champions League på kort sikt och titelchanser på kort och lång sikt finns det ju onekligen vissa klubbar som kan erbjuda. Men dessa klubbar verkar ovilliga att erbjuda riktigt samma lön som t ex Man City och verkar dessutom ha andra transfertankar.

Varför Alexis Sanchez egentligen skulle välja att hellre spela för Man City än för Bayern München är  en fråga som brukar dyka upp. Högre lön är naturligtvis en del av det svaret, men också att Premier League är en betydligt större damm att spela fotboll i. Att vinna Premier League med vilken som helst klubb är större än att vinna Bundesliga med Bayern München.

För Arsenal att tappa Alexis Sanchez till en engelsk storklubb vore ett stort slag mot deras självkänsla, för deras ambition att konkurrera om titlar nästa säsong, liksom för deras förmåga att utstråla styrka och trovärdighet i sitt eget projekt gentemot både nuvarande och potentiella spelare. Det vore också katastrofalt i den redan mycket slitna relationen till sina egna supportrar.

Kanske är det i ljuset av den problematiken vi ska se mer eller mindre seriösa rykten om monsterbud på spelare som Kylian Mbappé. Fönstershopping eller ej så skulle en sådan värvning kunna om inte neutralisera så i alla fall mildra effekten en försäljning av Alexis Sanchez skulle ha. Den annars ofrånkomliga kritiken skulle i så fall alltid kunna bemötas på något sätt.

Dilemmat är så klart att om Arsenal faktiskt skulle kunna göra den typen av supervärvningar så skulle de likaväl kunna övertyga Alexis Sanchez att stanna kvar i klubben. En fördel med att fönstershoppa eller bara prata monsterbud är att det inte kostar något samt kan göras oavsett andra köpare. Men kanske är det också en politisk manöver som har börjat genomskådas.

Kanske är ändå idén att sälja Alexis Sanchez till en annan engelsk storklubb så utomordentligt besvärande för Arsenal att de den här gången vägrar och tvingar spelaren att fullfölja sitt kontrakt. Den möjligheten finns. Det är inte ett beslut Arsenal historiskt har valt att fatta, och det är ett riskfyllt beslut, men kanske är det en risk Arsenal både måste och behöver ta.

De kan med en sådan åtgärd gambla på att Man City med flera väljer att istället realisera alternativa transferplaner, och släpper sitt intresse för Sanchez, som därmed väljer att i ett senare skede skriva på ett nytt kontrakt. Det bygger så klart på en idé att med tiden läker också alla sår. Märkligare saker har däremot hänt inom fotbollen.

På något sätt måste i alla fall Arsenal demonstrera styrka den här sommaren, både för sig själva och för alla andra. Visa att även om de kanske är nedslagna så är de långt ifrån utslagna. Kanske är det inte vad som är best for business, på kort sikt. Men däremot vad som är bäst för klubben. Att sälja Alexis Sanchez till annan engelsk storklubb demonstrerar raka motsatsen.

Alexis Sanchez är bara en enda spelare kan alltid hävdas. Men Arsenal befinner sig i ett besvärligt läge. Och det här med en enda spelare blir lätt som det här med många bäckar små. Det kan väldigt fort bli en stor å. Alexis Sanchez är spelaren där Arsenal den här sommaren måste stämma i bäcken.

Peter Hyllman

Bara guldet runt halsen kan göra en generation gyllene

Det är en resa som inleddes redan den 20 maj och som på ett eller annat sätt slutar idag när England spelar sin första VM-final på över 50 år. Det är en resa som i och med 3-0-vinsten mot Argentina i premiären såg England vinna en match i den här turneringen för första gången på över 20 år. En resa som även skulle innehålla ett bisarrt självmål mot Guinea.

England säkrade gruppsegern genom att vinna mot Sydkorea i sista omgången och har därefter tagit sig till finalen genom vinster mot Costa Rica (2-1), Mexico (1-0) och Italien (3-1). Glädjande för England är att motgångar inte har stoppat dem längs vägen. En orättfärdig utvisning på Josh Onomah mot Mexico. Ett tidigt mål i baken mot Italien.

Glädjande för Liverpool är att Dominic Solanke, deras nyförvärv och en av Chelseas mest lovande produkter, har visat sin kapacitet och sin förmåga att prestera under press. Solanke både gjorde målet mot Mexico och två av målen mot Italien. Lägg till det imponerande insatser av Sheyi Ojo och det ser bra ut för Liverpool i Ligacupen nästa säsong.

England möter Venezuela i finalen som sparkar av klockan 12:00. Det låter kanske inte som värsta tänkbara motstånd, men ett lag som tar sig till final måste alltid respekteras. Venezuela vann alla sina gruppspelsmatcher, mot Tyskland, Vanuatu och Mexio, samt har vägrat att förlora i slutspelet mot Japan (förlängning), USA (förlängning) och Uruguay (straffar).

Det är en framgång som vädrar morgonluft för engelsk landslagsfotboll. Inte minst eftersom det inte är någon isolerad framgång. Englands U20-lag i detta VM är samma grupp spelare som vann U17-EM för tre år sedan och som förra året tog sig till semifinal i U19-EM. För några veckor sedan spelade England final i U17-EM, och England har vunnit Toulon två år i rad.

Det har varit en vitt spridd uppfattning att unga engelska spelare helt enkelt inte är lika bra som sina tyska, spanska, franska, italienska och sydamerikanska motsvarigheter. Det här är framgångar som rimligtvis måste nyansera och komplicera den analysen en aning. Problemet är i större utsträckning att unga engelska spelare inte ges samma möjligheter till speltid i sina klubblag.

Sammanlagt har de 21 spelarna i Englands VM-trupp gjort totalt 72 matcher i Premier League, inkluderat matcher i vilka de blivit inbytta. Flera av spelarna har över huvud taget aldrig spelat i Premier League. Spelarna med över tiotalet seniormatcher under bältet den här säsongen har med Dominic Calvert-Lewin (11) som undantag samtliga fått dem i Football League.

I det avseendet går det att ifrågasätta om kvoterna för engelska och hemväxta spelare kanske gör mer skada än nytta på lång sikt. Dels är det kvoter som tvingar de största klubbarna att horda de främsta engelska talangerna snarare än att de får speltid på lägre nivå. Dels är det kvoter som driver upp priserna på engelska spelare, vilket gör det billigare att köpa utländskt.

Men det är också en framgång som i någon mån bygger på ett bättre och mer konstruktivt samarbete mellan England och klubbarna. Inte minst med Everton vars fem spelare i VM-truppen fick tillåtelse av Ronald Koeman att missa de två sista veckorna av Evertons säsong för att därmed bättre kunna förbereda sig för VM. Låt gå till ringa kostnad, men ändå ovanligt.

Everton är alltså klubben som tillhandahåller ryggraden i detta framgångsrika England som nu spelar VM-final. Jonjoe Kenny, Callum Connolly, Kieran Dowell, Dominic Calvert-Lewin och Ademola Lookman är goda exempel på den starka ungdomskull som Everton har fått fram, inte minst då även Tom Davies skulle kunna vara med här, och tre av dem har fått bra med speltid i a-laget.

Chelsea är en annan klubb som bidragit mycket till Englands VM-framgångar, med Fikayo Tomori, Jake Clarke-Salter och Dominic Solanke bland dem som är med i VM-truppen, samtidigt som Tammy Abraham och Izzy Brown båda två nyligen spelat med det här laget men flyttats upp till U21. Newcastle, Liverpool, Tottenham och Middlesbrough är andra starka fästen.

Det är alltid vanskligt att anta att framgångar på ungdomsnivå betyder att det är givet att dessa spelare kommer bli framgångsrika även på seniornivå. Det har redan dragits fram en sliten klyscha som den gyllene generationen kring detta England, en klyscha och en etikett som redan har varit en albatross runt halsen för en hel engelsk landslagsgeneration. Engelska misstag är till för att upprepas.

Av de engelska spelare som 1993 var med och gick till semifinal i U20-VM var det endast fyra spelare som någonsin spelade en landskamp för England, och endast två av dem gjorde fler än en enda. Flera av dagens bärande spelare som Harry Kane, John Stones och Eric Dier var däremot med för fyra år sedan när England slutade sist i sin grupp med Chile, Egypten och Irak.

Det raka och enkla sambandet är inte så enkelt. Ändå går det inte att blunda för att en framgång är precis vad England och engelsk landslagsfotboll behöver. Att framgången i sig fostrar optimism och större samhörighet inom engelsk fotboll. Kanske är det ingen tillfällighet att den kommer sedan England till sist släppt tanken på förbundskaptensjobbet som någon slags emerituspost.

För Englands U20-lag som idag går ut till Englands blott andra VM-final genom tiderna, och som har möjligt att som bara det andra engelska laget genom tiderna titulera sig världsmästare, handlar det så klart om att visa att de klarar av något som engelska landslag under årtionden aldrig har klarat av – att knyta ihop säcken och vinna också när det gäller som mest!

Och om England kommer hem från Sydkorea med guldmedaljerna runt halsen så är det i alla fall något med denna generation som faktiskt är gyllene. Även om allt som glittrar inte är guld. Liksom å andra sidan allt som är guld inte heller glittrar.

Peter Hyllman

Zlatan Ibrahimovic gjorde vad han kom till Man Utd för att göra

Zlatan Ibrahimovic släpps av Man Utd. Det var något som pratades om under veckan och som mot slutet av veckan också bekräftades. Hans första säsong i Premier League och i Man Utd ser därmed också ut att bli hans sista. Det var en på många sätt imponerande säsong och att Zlatan Ibrahimovic gjorde Man Utd till ett bättre fotbollslag går knappast att ifrågasätta.

Det är ändå inte något särskilt förvånande beslut som Man Utd fattar. Den allvarliga skadan Zlatan Ibrahimovic drog på sig mot Anderlecht kommer hålla honom borta från all fotboll åtminstone fram till nästa år, och hur formen och kapaciteten ser ut då är omöjligt att nu säga något om. Däremot är Zlatan Ibrahimovic vid det tillfället 36 år gammal.

Även om beslutet inte förvånar så känns det ändå på sätt och vis tråkigt. Att Zlatan Ibrahimovics tid med Man Utd skulle sluta på just det här sättet. Att klubben inte väljer att förlänga kontraktet som en slags tecken på solidaritet i en svår situation. Värt att tänka på när spelare anklagas för att inte vara lojala med sina klubbar är att klubbar sällan visar någon lojalitet med dem.

Förvisso är inte Zlatan Ibrahimovic någon Ryan Giggs eller Paul Scholes för Man Utd. Han spelade knappast gratis utan drog som avslöjats in en monsterlön för sina tjänster. Inget fel med det så klart, men den höga lönen gör det hela till ett affärsmässigt och rationellt självklart beslut för Man Utd att fatta. Den höga lönen kommer nu tillbaka och spökar för Zlatan Ibrahimovic.

Spökar gör också det taktiska kontraktsdribblandet under säsongen. Det var alltid en öppen fråga under säsongen om Zlatan Ibrahimovic skulle aktivera optionen att förlänga sitt kontrakt med Man Utd. Självklart en form av spel och förhandling i syfte att förbättra sina kontraktsvillkor ytterligare. Men så klart tas då också risken att det går som det nu går.

Det är en säsong under vilken maktbalansen mellan klubb och spelare har skiftat. Under säsongens första dryga halva gick pratet om hur Man Utd var så beroende av Zlatan Ibrahimovic. Det var som Man Utds prestationer både före och efter skadan visade ett vanskligt resonemang. Skadan och Man Utds vinst i Europa League skiftade makten från spelaren tillbaka till klubben.

Har Zlatan Ibrahimovic gjort sin sista match med Man Utd? Det rapporteras att Zlatan Ibrahimovic stannar kvar i klubben och använder dess gym och rehab för att komma tillbaka från skadan. Naturligtvis i sig en form av fin gest som säger att där inte finns några hard feelings. Och ett pay for play-kontrakt framåt våren, om Zlatan Ibrahimovic då är hel och frisk? Ingen omöjlighet.

Även om det vore slutspelat för Zlatan Ibrahimovic i Man Utd så måste man ändå säga att han gjorde vad han kom till klubben för att göra. Han gjorde sina mål, han gav Man Utd tillbaka lite av sitt självförtroende och sin swagger, och även om han inte var med på själva sluttampen så var han en bidragande orsak till att ta Man Utd tillbaka till Champions League.

Och så blev det ju några titlar och vinstmål på Wembley längs vägen också, en rätt imponerande fortsättning och avslutning på en karriär där Zlatan Ibrahimovic tidigare vunnit stora titlar i Holland, Italien, Spanien och Frankrike innan han alltså kom till England. Bara själva mångsidigheten med det är rätt imponerande.

Och de som möjligen oroar sig för att Zlatan Ibrahimovics frånvaro kommer betyda att vi möjligen tvingas titta mycket mer på Chelsea än på Man Utd i TV nästa säsong, finner kanske någon form av tröst i nyheten att Victor Nilsson Lindelöf tydligen bara är detaljer från Man Utd. Och i vilken klubb spelar Emil Forsberg nästa säsong?!

Peter Hyllman

Hampden Park är Englands sista stora hinder längs vägen till VM

Med halva VM-kvalet avklarat är England i en tämligen god position för att kvalificera sig till VM nästa sommar. De leder sin grupp fyra poäng före Slovakien på andra plats, och därefter följer med en poängs avstånd Slovenien samt Skottland. Dessutom har England redan klarat av bortamatcherna mot just Slovakien och Slovenien.

Om det ska kunna sättas några käppar i hjulet för Englands VM-spel så borde det rimligtvis alltså vara ikväll, och det är inga mindre än Skottland som har chansen att skicka England tillbaka hem över gränsen för att, som sången säger, tänka igen. Skottlands chanser att ta sig till VM är små, men desto större glädje skulle de alltså fästa vid att få ge England spö.

Den allmänna känslan är kanske att det här var en match som hade betydligt större betydelse förut. Dels var styrkeförhållandena jämnare mellan länderna längre bak i tiden. Dels betydde landskamper generellt mer förut än vad de gör nu för tiden. Ändå är det här självklart inte en match som något av lagen vill förlora.

Vad kvällens match framför allt blir för England är ett sätt att få fram vilka spelare som kan ta ansvar och växa med uppgiften. För så mycket hetare på planen än vad det blir ikväll kommer det inte kunna bli med landslaget, även om det kan bli större och viktigare. Alltså kan det här ses som något av ett ledarskapstest för ett framväxande engelskt landslag.

Framväxande inte minst eftersom Wayne Rooney inte längre är med i seriöst och skarpt läge i den engelska landslagstruppen för första gången på många år, och kaptensbindeln därmed är ledig. Nya ledare måste alltså kliva fram. Men bristen på sådana ledare har vi kunnat se vid upprepade tillfällen med England under senare år, inte minst så klart senast i EM.

Visst är det nog också i de tankarna som Gareth Southgate går. Och helt säkert är det med detta i åtanke som han skickade iväg spelare och ledare på någon slags teamövning med den brittiska militären. Bilderna på engelska spelare i militära fältuniformer kablades ut över världen och muntrade i vissa fall upp till skratt. Grabbar som är grabbar helt enkelt.

Risken med sådana övningar och sådana bilder är så klart att England inte vinner matchen därefter. Det är inte svårt att föreställa sig skämten som blir möjliga på Englands bekostnad om de skulle förlora mot Skottland. Ändå kan det vara en klok idé av Gareth Southgate. Oftast syftar dylika övningar till att bygga lagsamhörighet, förtroende och fördela olika roller inom gruppen.

Framför allt ska kanske inte det annorlunda med metoden underskattas. Ett sätt för laget och för spelarna att komma ur bubblan helt enkelt, slappna av och göra något helt annat tillsammans. Att få spelarna att trivas tillsammans för att på så vis göra det mer naturligt att trivas med sina gemensamma uppgifter därefter.

För Skottland ska det kanske ses som deras allra sista chans att hålla VM-drömmen vid liv. En vinst skulle i alla fall garantera att de lägger sig i ryggen på de tre lagen ovanför dem i VM-kvalgruppen. Det må vara en tämligen avlägsen dröm för närvarande, men samtidigt vore det naturligtvis dubbelt surt om VM-drömmen skulle dö mot just England.

Skulle så bli fallet vore det förmodligen slutet också för Gordon Strachans tid som Skottlands förbundskapten. En tid som inte har varit alltför lyckad och han har riskerat sparken under en längre tid. På så vis skulle en vinst för England också kunna innebära David Moyes kanske allra sista chans att få ett riktigt prestigefullt arbete som manager igen.

Harry Kane som Englands nye lagkapten. Känns som det vettiga valet. I alla fall i meningen att det är svårt att säga vem som annars skulle ha varit det. Och om England ska ha några framgångar med landslaget under de kommande åren så faller mycket av ansvaret för detta på Harry Kanes axlar. Det är han som måste göra målen.

På något sätt känns han kanske mer mogen att kombinera de båda uppgifterna än vad Wayne Rooney någonsin var. Kanske var att ge Rooney kaptensbindeln ett av de sämre besluten både England och Man Utd kunde fatta. Men så är det ju så mycket politik och prestige med den där kaptensbindeln inom engelsk fotboll också.

England har naturligtvis en mycket lång väg att vandra för att ta sig dit de vill ta sig. Men för första gången på länge börjar det ändå andas lite frisk luft kring England igen. För första gången på länge känns det som om England i alla fall tar tag i de problem som landslaget brottats med under så många år, istället för att låtsas som om de inte existerar.

Det betyder inte att England nödvändigtvis hittar de rätta svaren. Men nu ställer de åtminstone rätt frågor.

Peter Hyllman

West Brom 2016-17: (++)

Definitionen av West Broms säsong hittar vi den 18 mars i samband med en för dem meriterande 3-1-seger hemma mot Arsenal. Det var en slags mental slutpunkt för deras säsong, både en markering av deras kapacitet och vad som frustrerar med West Brom. Det var sista matchen de vann. Två matcher innan och fem matcher efteråt lyckas de inte ens göra ett enda mål.

Nya ägare, men samma gamla manager. Allt var knappast frid och fröjd i West Brom inför säsongen. Supportrarna vädrade under sommaren sitt missnöje över West Broms allt annat än glädjefyllda spel under Tony Pulis. Pulis själv å sin sida vädrade sitt öppna missnöje med den brist på spelarvärvningar som West Brom visade upp under sommaren.

Missnöjet skulle också prägla den omedelbara säsongsinledningen där West Brom bara vann två av sina tio första matcher, samtidigt som de åkte ut mot Northampton i Ligacupen. Men som vanligt med många av Tony Pulis lag så hittade West Brom till sist rytmen och under mitten av säsongen hittade West Brom ett vinnande spår som tog dem upp på tabellens övre halva.

West Brom skulle rekordtidigt nå 40 poäng under säsongen, den magiska gräns som varje Tony Pulis-lag siktar på som ett säkert sätt att hålla sig kvar i Premier League. Med 40 uppnådda poäng redan i slutet av februari så hade West Brom hugg på en europeisk cupplats, men väl där slutade laget mer eller mindre att spela, och förlorade nio av sina tolv sista matcher, samt vann en enda.

Missnöjet som fanns runt West Brom inför säsongen måste därför rimligtvis dyka upp igen den här sommaren. Det finns uppenbart en stor potential i West Brom. Frågan är emellertid om klubbens och supportrarnas ambition motsvaras av Tony Pulis personliga ambition. Fallerandet i ligaspelet rationaliseras inte heller genom omedelbara cupförluster mot Northampton och Derby County.

Den definitionsmässiga ojämnheten i West Broms säsong gör det lite vanskligt att betrakta dem statistiskt. Över hela säsongen ligger de nära genomsnittet både defensivt och offensivt, med den intuitivt närliggande avvikelsen att West Brom kommer till något färre chanser totalt sett men å andra sidan försvarar sig förhållandevis bra mot chanser som skapas mot dem.

West Brom slutar på övre halvan av tabellen för bara andra gången under Premier League-eran. Naturligtvis finns det alltså skäl att ösa beröm över vad West Brom och Tony Pulis har åstadkommit. Men avslutningen på säsongen innebär snarare en frustration över vad som kunde ha varit, och att West Brom måste brottas med irriterande frågor som vad de i själva verket vill.

Managerbetyg: Tony Pulis (++)

Det kommer inga större överraskningar med Tony Pulis, man vet på gott och på ont vad man får. Det är defensiv och organisation som kommer i första hand, även om West Brom vid flera tillfällen den här gången också visade upp ett mer kreativt anfallsspel. West Broms spel är bevisligen effektivt men inte alltid särskilt engagerande. Tony Pulis har format sin karriär runt att hålla sig kvar i Premier League, men som vision och ambition är den inte alltid särskilt långsiktigt hållbar.

Bloggen om West Brom

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2016/12/17/west-brom-har-slappt-sargen-och-kommit-in-i-matchen/

Bloggade strax innan jul om West Broms nya stil den här säsongen sedan laget börjat vinna matcher och marscherat uppåt i tabellen. Det är så här en annan säsongsreview av West Brom hade kunnat se ut, ett prisande av ett utvecklat West Brom som presterat en riktig kamp för en av de europeiska cupplatserna, kanske som en av de klubbar i Premier League som gjort störst framsteg under säsongen. Istället en frustrerande känsla av att stå och stampa på samma ställe trots förmånga till mer.

Årets spelare: Matt Phillips

Det är svårt att prata årets spelare i West Brom utan att nämna Ben Foster, målvakten, men den här gången får det bli Matt Phillips som tar klivet högst upp på pallen. Var en kreativ kraft i West Brom under stora delar av säsongen som gav laget en ytterligare dimension i sitt offensiva spel. Ett av säsongens mer oväntade genombrott.

Utvärdering: Godkänd (+)

Premier League. Slutplaceringen är naturligtvis positiv för West Brom men där finns ändå känslan att det hade kunnat vara så mycket bättre. Fotboll går ut på att uppnå högsta möjliga mål, inte enbart lägsta möjliga. (++)

Ligacupen. Förlust redan i andra omgången borta mot Northampton från League One, på straffar. Kanske hade det varit möjligt att bättre förstå Tony Pulis om han i alla fall presterade bättre i cupspel. (-)

FA-cupen. Inte såg det bättre ut i FA-cupen där West Brom lottades hemma mot Derby County i tredje omgången, men förlorade både klart och tydligt med 1-2. Inget glädjeämne i FA-cupen heller således. (-)

Utsikten inför 2017-18

Utsikten är oklar inför kommande säsong. Mycket beror så klart på hur West Brom själva utvärderar den gångna säsongen. Tony Pulis position var i fara redan inför den här säsongen och de skäl som försatte honom i fara lär fortfarande vara i högsta grad aktuella. Vågar West Brom ta en gambling på att kunna uppnå mer än vad de för närvarande gör, men samtidigt också riskera mer?

Med Tony Pulis kommer West Brom förmodligen aldrig kunna förväntas uppnå mer än enbart att undvika nedflyttningsstrider. Frågan inför säsongen är i så fall om West Brom kommer vara med i nedflyttningsstriden eller ej. En ny manager och en ny ambition med klubben skulle göra West Brom betydligt mindre förutsägbara men också betydligt mer intressanta.

BETYG: Godkänd (++)

Peter Hyllman

Southampton agerar med ett helt nytt självförtroende som klubb

Det händer mycket kring Southampton under dagarna. Claude Puel rapporteras om vartannat ha fått sparken eller invänta besked om sin framtid. Liverpool ges en rejäl bitchslap sedan det framkommit att de använt otillåtna metoder att värva Virgil Van Dijk. Och samtidigt kommer också rapporter att Southampton har blivit köpta av kinesiska Lander Sports.

And everything hangs together! – som en klok man sa.

Det som fått störst rubriker de senaste dagarna är naturligtvis historien kring Virgil Van Dijk. Southamptons mittback som Liverpool försökt värva. Plötsligt dök under onsdagen upp ett officiellt uttalande från Liverpool där de bad Southampton om ursäkt för eventuella missförstånd och drog tillbaka sitt intresse för spelaren.

Det är en åtgärd Liverpool naturligtvis bara gör för att de vet med sig att de har passerat gränsen för det tillåtna samt vet att bevisläget är sådant att det tjänar intet till att förneka. Genom en ursäkt och taktisk reträtt hoppas de kunna undvika vidare bestraffning. Ärendet ligger för närvarande hos Premier League som har att utreda frågan.

Det är inte första gången Liverpool upptäcks med handen i kakburken. Det har varit ett återkommande mönster under hela FSG:s ägarskap. För fem år sedan tvingades de be Fulham om ursäkt angående Clint Dempsey. Agerandet vid värvningen av Joe Allen från Swansea var tveksamt. Tidigare under säsongen har de fått en transfer ban för akademispelare efter tapping up.

Nu är det så klart i sådana här sammanhang väldigt lätt att drabbas av hyckleri då alla klubbar förmodligen balanserar ganska svajigt inom den moraliska gråzonen i det här avseendet. Men det gäller så klart att hålla sig på rätt sida gränsen. Och det finns något uppfriskande i att se en klubb som Southampton faktiskt ge den större klubben på käften i en sådan här fråga.

När således det börjar läcka ut att Southampton till sist ska ha blivit köpt av kinesiska Lander Sports för cirka £250m, det har varit på tal under några månader, så förmodar jag att Southamptons supportrar det första de gör är att dra en suck av lättnad över att det inte var Liverpool som köpte dem. Nästa steg är så klart att fundera över vad det kan betyda för framtiden.

Katharina Liebherr har varit på det klara med att hon ser köpet som ett för klubben nödvändigt steg i sin fortsatta utveckling, att det är något som ligger i klubbens bästa intresse. Att det åtminstone ligger i hennes bästa intresse kan man misstänka i och med de skatteproblem hon enligt uppgift brottas med, men det utesluter så klart inte att det också kan vara bra för Southampton.

Les Reed, Southamptons fotbollschef, konstaterade för bara några veckor sedan att Southampton för första gången den här sommaren inte var finansiellt nödgade att sälja någon av sina spelare. Frukten av åren i Premier League och det nya TV-avtalet. Ett förhållande som naturligtvis kan ha gett dem råg i ryggen att sätta hårt mot hårt med Liverpool.

Det är naturligtvis den fortsatta förhoppningen också med nya ägare. Det vill säga att de inte ska befinna sig i en finansiell gisslansituation gentemot större klubbar som Liverpool, Arsenal, Man Utd med flera. Att de faktiskt ska ha de ekonomiska resurserna att i större utsträckning kunna behålla sina bästa spelare och bygga ett lag med långsiktiga ambitioner.

Att Claude Puels situation som manager är osäker måste så klart också ses mot bakgrund av en oklar ägarsituation. Southamptons gamla ägare kan inte rimligtvis fatta något beslut i den frågan för närvarande och på så vis förekomma eventuella nya ägares önskemål. Alltså är det en fråga som får anstå på vidare besked.

Helt okomplicerat kanske inte köpet av Southampton ändå blir. Premier League beslutade nämligen på sitt årsmöte under gårdagen att formulera hårdare krav på nya ägare av klubbar i Premier League. Bland annat kommer Premier League kunna blockera ägare som utomlands har agerat på ett sätt som hade varit brottsligt i England, oavsett om det resulterat i någon dom eller ej.

Vilket skulle kunna sätta en käpp i hjulet för Southampton och för Lander Sports, vars huvudägare Gao Jisheng har medgett mutbrott, men eftersom han vittnade för åklagarsidan själv slapp åtal. Med ett ökat antal kinesiska ägare av engelska klubbar finns också, givet kinesiska statens inblandning, en skepsis mot bristen på insyn i hur ägandet av ägarna egentligen ser ut.

Å andra sidan deltog Southampton på det här mötet som en av klubbarna och var med om att enhälligt rösta fram förändringarna, så de kan inte bedöma saken som diskvalificerande för deras intressen. Dessutom är det väl tveksamt om de nya reglerna hinner träda i kraft om det nu alltså redan är klart att Lander Sports köper Southampton.

Det är med andra ord inte alldeles konstigt om Southampton har börjat agera med ett helt annat självförtroende. De har inte längre någon anledning att bara lämna över lunchpengarna när större klubbar mobbar dem på skolgården. De kan nu välja att inte bara ta fajten utan också kunna vinna den. Liverpool blev bara den första klubben att upptäcka den saken.

Southamptons supportrar klagar knappast över den saken.

Peter Hyllman

West Ham 2016-17: (+)

Definitionen av West Hams säsong kommer sent under säsongen, som en slags sammanfattning. Det är den 14 maj på London Stadium och West Ham blir utspelade av Liverpool som vinner me 4-0. En typ av utspelning som hände alltför ofta under säsongen just på hemmaplan för West Ham, vilket var synnerligen ovanligt på Upton Park. Ett lag utan mönster eller riktning.

Det var en säsong med stora förhoppningar. West Ham slutade förra säsongen som sjua efter att under långa stunder av säsongen till och med utmanat om en av Champions League-platserna. West Ham hade en av ligans häftigaste spelare i Dimitri Payet. Samtidigt lämnade West Ham Upton Park för att flytta in på sin nya arena. Där fanns en given framtidstro.

Men förhoppningarna skulle snart komma på skam. Det stod tidigt klart att flytten till London Stadium var behäftad med en mängd barnsjukdomar, med irritation på läktarna och därmed oro runt laget. Resultaten började sjunka, i synnerhet på hemmaplan, laget flirtade med nedflyttningsstrecket snarare än det europeiska cupstrecket och missnöjet började sprida sig.

Det var en säsong som fick en svag inledning redan när West Ham förlorade i playoff till Europa League på hemmaplan mot Astra Giurgiu. Det var också en säsong som aldrig fick den boost av nya värvningar som förmodligen var tanken. West Ham värvade mycket i kvantitet, men tämligen lite i form av kvalitet. Det skulle visa sig under säsongen.

West Hams problem under säsongen hittar vi i båda planens ändar. Laget producerade en hel del chanser men hade förhållandevis svårt att få bollen i mål, anfallet saknade helt enkelt den nödvändiga kvaliteten. Motsvarande defensivt så var West Ham bättre än genomsnittet på att undvika chanser mot det egna målet, men en hög andel av skotten går ändå i mål.

Frågan som hänger i luften efter säsongen är hur mycket sämre West Hams spel faktiskt blev den här säsongen, eller hur mycket av samma brister som förra säsongen maskerades av Dimitri Payets individuella briljans. Svaret på den frågan måste rimligtvis ha viss påverkan på hur West Ham värderar Slaven Bilics insats och framtid med klubben.

Managerbetyg: Slaven Bilic (+)

Det var en besvärlig säsong för Slaven Bilic. Flytten till en ny arena skapade oro runt klubben och Dimitri Payets manipulationer skapade oro runt laget. Men inte heller hjälpte han sig själv särskilt mycket genom att misslyckas med flera av sina värvningar samt ihärda med laguttagningar där spelare ofta spelades på för dem ovana positioner. Har mycket att bevisa om han tillåts fortsätta som manager för West Ham.

Bloggen om West Ham

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/01/13/west-ham-maste-reda-ut-sin-markliga-anfallarjinx/

Bloggade under säsongen om West Hams anfallarjinx, vilket var påpassligt inte minst under den här säsongen med West Hams uppenbara tunnhet i offensiven. Här påpekas hur West Ham har spenderat mycket pengar på många anfallare av bristfällig kvalitet snarare än att mer aktivt spendera riktiga pengar på någon eller några riktigt bra anfallare. Det har funnits en brist på strategi i West Hams agerande på transfermarknaden.

Årets spelare: Manuel Lanzini

Man skulle kunna nämna Michail Antonio här men han mattades i min mening under säsongen. Manuel Lanzini är en spelare som konsekvent har visat en förmåga att vinna och vända matcher till West Hams fördel. En spelare runt vilken West Ham faktiskt kan bygga ett lag. Inte många spelare i West Ham stod ut under den gångna säsongen men det närmaste vi kommer en sådan spelare är kanske just Lanzini.

Utvärdering: Underkänd (+)

Premier League. West Ham slutar till sist elva i ligan men det är inga stora skillnader i poäng nedåt i tabellen. Nedflyttningsstrecket fanns där hela tiden i backspegeln under säsongen och det var sannerligen inte vad West Ham hade hoppats på inför säsongen. (+)

Europa League. West Ham gör för andra säsongen i rad ett fiaskobetonat uttåg redan i Europa Leagues kvalspel, dessutom mot samma motstånd. Utöver det pinsamma med detta så var det ett dåligt sätt att inviga sin nya arena på, som nog också hade mått bra av en europeisk cup run. (-)

Ligacupen. Ligacupen gav en av säsongens få höjdpunkter när West Ham i fjärde omgången besegrade Chelsea hemma på London Stadium. Dessförinnan hade West Ham vunnit mot Accrington Stanley. Det blev respass i den femte omgången borta mot Man Utd. (+++)

FA-cupen. Det fanns kanske förhoppningar om ännu en cuptriumf hemma på London Stadium när West Ham lottades mot Man City i den tredje omgången. Det blev istället 0-5 och en av West Hams absolut svagaste matcher under säsongen. (-)

Utsikten inför 2017-18

Fortfarande hyfsat ljusa utsikter. Nyckeln kommer så klart vara hur West Ham agerar på transfermarknaden under sommaren, de måste utan någon som helst tvekan förstärka på ett par nyckelpositioner. Ytterbackarna, centralt mittfält och anfallet i synnerhet. Viktigt är emellertid att West Ham agerar mer genomtänkt, och värvar med prickskyttegevär snarare än hagelbössa.

Slaven Bilic är fortfarande ett frågetecken. Han har haft en bra säsong och en riktigt dålig säsong. Kanske är han värd en tredje säsongen gillt, kanske finns det bättre alternativ tillgängliga. Det är hur som helst ett beslut som West Ham måste fatta under sommaren. Utgångspunkten måste vara viljan att ta sig tillbaka till tabellens övre halva samt gå långt i cuperna.

BETYG: Underkänd (+)

Peter Hyllman

Varför inte rösta Brexit om din klubb ändå inte spelar i Europa?!

Idag går britterna till valstugorna för att på så vis bestämma sin närmaste framtid. Valet står som vanligt i praktiken mellan Torys och Labour, och mer specifikt mellan Theresa May och Jeremy Corbyn. Vilket inte precis känns som det allra roligaste valet i historien. Så vi får väl se under dagen hur det påverkar det allmänna valdeltagandet.

Det politiska samtalet i England precis som i stora delar av världen, inte minst exempelvis Sverige och USA, är mer förbittrat än på länge. Lögnen har blivit både etablerad och accepterad som politisk metod. Det finns inte längre några gränser för i vilken utsträckning politiker och partier spelar på mänsklighetens allra lägsta gemensamma nämnare för att vinna makten.

Brexit är naturligtvis ett klockrent exempel på just detta. Precis som egentligen alla folkomröstningar tenderar bli så var det mest fråga om missnöjesröstning i största allmänhet. Ekonomiskt, politiskt och kulturellt är det ett av de mest självdestruktiva beslut en modern kapitalistisk demokrati någonsin fattat, ett sätt att skära av sig näsan för att jävlas med sitt eget ansikte.

Häromdagen dök det däremot upp ett rätt roligt diagram både här och där, med ett statistiskt samband som på ett skämtsamt sätt skulle förklara Brexit en gång för alla. Sambandet var att ju fler poäng ditt Premier League-lag tog under den gångna säsongen desto mindre benägen var du att rösta för Brexit, och alltså vice versa.

Med en förklaringsstyrka på runt 0,7 så är det faktiskt ett i alla fall hyfsat övertygande samband. Och uppenbart är det också så att allra minst stöd för Brexit hittar vi bland klubbarna som slutade högst upp i tabellen den här säsongen. Liksom vi hittar klubbarna längst ned i tabellen också längst ut till höger i det här diagrammet.

Förhåller vi oss skämtsamma till det här sambandet vore det så klart frestande att säga att det här stryker under synen på Brexit som missnöjesröstning. Ju sämre det går för ditt fotbollslag desto mer spiller det över på synen på världen och samhället. Går det däremot bra för ditt fotbollslag så har du en mer positiv, öppen och välkomnande syn på världen.

En annan vinkling på ett liknande tema vore att de många utländska spelarna i de större klubbarna skulle göra supportrarna till dessa klubbar mer globala och mer eurocentriska i sin världsuppfattning. Jag vet inte riktigt om den vinklingen faktiskt går att ro iland givet att antalet utländska ägare, spelare och ledare inte precis är så litet i de mindre klubbarna heller.

Vad diagrammet egentligen illustrerar är kanske skillnaden mellan korrelation och kausalitet. Att två saker händer ungefär samtidigt betyder inte att de med nödvändighet beror av varandra. Mer specifikt döljer det här diagrammet mest den klassiska skillnaden mellan storstad och småstad, kanske till och med landsbygd. Eller annorlunda uttryckt mellan rik och fattig.

Det råkar bara vara så att de riktigt stora städerna både drar till sig betydligt fler som ser positivt på EU och Europa, av en mängd olika skäl relaterade till utbildning, industri, handel och så vidare, och de riktigt stora klubbarna. Just eftersom de är de riktigt stora städerna. Så naturligtvis kommer det finnas ett statistiskt samband också mellan Brexit och storleken på klubbarna.

Dessutom skulle man möjligen lite småtorrt kunna påpeka att diagrammet fuskar lite med kronologin. Brexit röstades om förra sommaren. Alltså borde det rimligtvis vara poängen för säsongen 2015-16 som markeras på y-axeln i det där diagrammet. Vilket skulle kasta om inte minst Chelsea och Leicester och på så vis rubba i alla fall det helt entydiga i det där diagrammet.

Annars vore kanske en mer seriös observation att vad diagrammet illustrerar, oavsett om vi kallar det för storklubb eller storstad, så är det den mänskliga benägenheten att när det går bra, när man mår bra och känner sig trygg i sin egen tillvaro, att vara betydligt mer öppen mot sin omvärld och betydligt mindre styrd av rädsla, oro och ilska över ”de andra”.

Det är den dynamiken som de som röstar mot och opponerar mot Brexit, och som går till valstugorna idag för att rösta på antingen det ena eller det andra, behöver förstå och bidra till att åtgärda. Snarare än att slå sig själva för bröstet och dumförklara alla som röstade för det rationellt korkade alternativet. Att missnöjet har rationella skäl.

Samtidigt som valet pågår för fullt på öarna så spelar England semifinal i U20-VM mot Italien med avspark klockan 13:00.

Peter Hyllman

Leicester 2016-17: (++)

Definitionen av Leicesters säsong hittar vi två lördagar i september. Först en 1-4-förlust på Anfield mot Liverpool och två veckor senare en 1-4-förlust på Old Trafford mot Man Utd. En tydlig illustration på skillnaden med Leicester den här säsongen jämfört med förra, då Leicester bara släppte in en fjärdedel så många mål på exakt samma matcher.

Att åstadkomma det omöjliga är naturligtvis svårt nog i sig självt skulle kunna tyckas. Att därefter upprepa det omöjliga måste rimligtvis passera gränsen för allt som är rimligt att förvänta sig. Ingen förväntade sig inför säsongen att Leicester än en gång skulle utmana om ligatiteln, men en respektabel placering strax ovanför mittenstrecket var vad många trodde och hoppades på.

Utmaningen inför säsongen för Leicester var hur de skulle fysiskt och psykiskt klara av den nya värld de skapat för sig själva. Plötsligt skulle Leicester spela Champions League samtidigt som Premier League med vad det innebär i form av slitage. Plötsligt skulle Leicester spela varje match som regerande mästare, med vad det innebär i form av press.

Att det skulle bli svårt var uppenbart. Att det skulle gå riktigt så illa som det ändå gjorde för Leicester och för Claudio Ranieri gick inte riktigt att förvänta sig. Det började illa redan i säsongspremiären när Leicester förlorade mot ett tungt nedflyttningstippat Hull City. Och på den vägen skulle det fortsätta under säsongen ända fram till vårkanten.

Flera av de komponenter som lade grunden för Leicesters framgångar föll inte på plats under säsongen. Backlinjen var inte längre lika homogen. Mittfältet var inte i närheten av lika kompakt som det varit säsongen innan. Stjärnspelare som Riyad Mahrez och Jamie Vardy presterade inte på i närheten av samma höga nivå som säsongen innan.

Vilket vi även kan se rent statistiskt där Leicester den här säsongen till skillnad från förra säsongen endast motsvarade ligans genomsnitt i termer av offensiv effektivitet, men däremot defensivt var ett av ligans svagare lag där de både släppte till fler skott mot det egna målet samt släppte in fler mål på dessa skott. Leicester var ett mer öppet fotbollslag den här säsongen.

Champions League blev något av en räddningsplanka för Leicester under säsongen. Det var första och förmodligen sista gången, åtminstone inom en överskådlig framtid, som Leicester spelade i Champions League, och det var klart och tydligt hur både klubb, spelare och supportrar ville göra mesta möjliga av upplevelsen. Och som de gjorde det!

Leicesters säsong kommer också alltid kommas ihåg till stor del för beslutet att sparka Claudio Ranieri mindre än ett år sedan han lett Leicester till historiens minst väntade ligatitel. Det finns en hel del anledningar varför det var rätt beslut för Leicester att fatta i det läge klubben befann sig i, men fotboll är inte bara logik utan även känslor.

Managerbetyg: Time To Say Goodbye (+)

Oron när Claudio Ranieri först kom till Leicester var hans rykte som tinkerman och att det skulle påverka Leicester negativt. Kanske var det att han lyckades hålla tillbaka de tendenserna under sin första säsong som gjorde Leicester så framgångsrika. Men under den andra säsongen gavs de här tendenserna ett betydligt tydligare uttryck och balansen var därmed rubbad.

Claudio Ranieri misslyckades med två fundamentala saker. För det första att bevara den motivation, disciplin, organisation och arbetsvilja i spelartruppen som var ryggraden i lagets titelvinst. För det andra visade sig få om någon av hans värvningar inför säsongen alls bli lyckade. Misstanken är så klart också att det första hänger samman med det andra.

Managerbetyg: Much Ado About Nothing (++)

Craig Shakespeare var assistenten som temporärt fick ta över Leicester när det beslutats att Claudio Ranieri fick sparken. Back to basics blev hans melodi och det gav omedelbart och synbart resultat. Leicester ryckte upp sig från hotet om nedflyttning och lyckades till sist placera sig runt mitten av tabellen. Till synes en rejäl framgång för Shakespeare.

I någon mening kommer Shakespeares eftermäle oundvikligen bedömas utifrån vad som kommer fram om det politiska rävspel som pågick i klubben under Claudio Ranieris sista månader. Hans fortsatta framtid som manager i Leicester måste betraktas som osäker, framför allt då han var behjälpt av ett bekvämt spelschema samt inte visade att han förmådde vinna mot topplagen.

Bloggen om Leicester

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/02/08/dags-for-claudio-ranieri-att-satta-ihop-det-gamla-bandet-igen/

Bloggade i början av februari om hur det var dags för Claudio Ranieri att sätta ihop det gamla bandet igen och gå back to basics. Bakgrunden var att Leicester klart och tydligt brottades med lägre kontinuitet både i laguttagningar och i taktiska uppställningar än förra säsongen. Leicesters säsong befann sig  dessutom i krisläge. Bara några veckor senare skulle Claudio Ranieri få sparken och ersättas av Craig Shakespeare vars första åtgärd var att gå back to basics med Leicester.

Årets spelare: Kasper Schmeichel

Om Wilfred Ndidi hade spelat för Leicester hela säsongen är det inte omöjligt att han fått den här utnämningen. Nu blir det istället Schmeichel som är den spelare i Leicester som presterade mest jämnt under hela säsongen, och som även visade viktiga ledaregenskaper också i motgång. Var på så vis central också när Leicester lyckades vända säsongen uppåt.

Utvärdering: Godkänd (++)

Premier League. Slutstationen kan se acceptabel ut men resan dit var allt annat än godkänd för Leicester, som ända in i mars stod inför ett synnerligen realistiskt hot om nedflyttning. Inte precis vad klubben hade förväntat sig inför säsongen. (+)

Champions League. Desto större succé då i Champions League där Leicester både lyckades vinna sin grupp samt ta sig hela vägen till kvartsfinal, längst av alla engelska lag. De pressade Atlético i kvartsfinalen men det är vinsten mot Sevilla i åttondelsfinalen som sticker ut. (+++++)

Ligacupen. Att lottas mot Chelsea redan i sin första match var kanske inte den bästa lottningen Leicester kunde få. Det blev förlust efter förlängning, extra surt kan tänkas eftersom Leicester faktiskt ledde matchen med 2-0. (++)

FA-cupen. Everton tog sig längre i FA-cupen där de besegrade Everton på bortaplan i den tredje omgången, och därefter via omspel också besegrade lokala rivalen Derby County. Men förlusten mot Millwall i den femte omgången var en missräkning. (++)

Utsikten inför 2017-18

Leicester har att bestämma sig för vilken klubb de egentligen vill vara. Boken är nu stängd för det lagbygge som har varit, som har tagit Leicester på sin långa resa från uppflyttning till Premier League, great escape i Premier League, helt osannolika ligavinnare säsongen därpå, och kombinerat Champions League och nedflyttningsstrid sista säsongen. Ett nytt lagbygge måste ta form.

Det är alltså någon form av generationsväxling vi kommer bevittna i Leicester under de närmaste säsongerna. Vi ska alltså kanske inte förvänta oss några storartade insatser, men att Leicester ändå ska kunna undvika nedflyttning och hålla sig runt mitten av tabellen känns som en rimlig målsättning. Ett farligt lag med cupambitioner kanske?

BETYG: Godkänd (++)

Peter Hyllman

Monopol på hemmaplan är en strategisk fördel i Champions League

Under lördagskvällen efter Champions League-finalen mellan Real Madrid och Juventus hamnade jag i en diskussion som till sin kärna handlade om hur vi egentligen skulle förstå Juventus prestation. Påståendet som startade samtalet var att Juventus finalplats var en rejäl överprestation och att Juventus var det stora undantaget till att pengar skulle vara det viktigaste.

Vilket var ett påstående som fick mig att sätta hallonsaften i halsen. Min syn på Juventus framgångar är nämligen att deras dominans i väldigt hög utsträckning är baserad på just ett stort ekonomiskt övertag på sin hemmamarknad, för att uttrycka sig i ekonomiska termer. Att mena att Juventus är ett stort undantag från pengars betydelse rimmar rätt illa med den synen.

Det betyder inte att jag blundar för att Juventus är en synnerligen kompetent skött klubb. Det ironiska var så klart att jag samma dag hade skrivit en blogg på just det temat. Men Juventus kompetens består som jag ser det i att på ett smart och slugt sätt ta tillvara och maximera nyttan med sitt ekonomiska övertag, inte att prestera trots ekonomiskt underläge.

Argumentet som då tas fram mot detta är Juventus omsättning som, om jag förstod saken rätt, är cirka 56% av Real Madrids omsättning, och då naturligtvis inte heller på nivå med Barcelonas eller flertalet engelska storklubbars omsättning. Vilket förvisso stämmer, men inte heller är en tillräcklig kunskap för att kunna bedöma ekonomiskt övertag eller underläge.

För det första är inte omsättning i sig något som avgör hur mycket som faktiskt investeras i spelartruppen, det kan vara en indikation men inte mer. För det andra verkar klubbarna på helt olika marknader. En högre omsättning i Spanien innebär inte nödvändigtvis högre köpkraft i motsvarande grad. Prisbilden är en annan bland annat eftersom konkurrensläget är annorlunda.

Uttryckt mer konkret så är inte bara intäkterna högre i Spanien och i England än i Italien, även kostnaderna är högre. Juventus totala dominans i Serie A innebär även att de vid sidan av den rena lönen alltid kommer kunna erbjuda spelare en hög sannolikhet till ligatitlar varje säsong och närmast en garanti till regelbundet Champions League-spel.

Påståendet således att det skulle vara bättre att vara ett mittenlag i Premier League än att vara Juventus känns därför rätt absurt. Ett mittenlag i Premier League kommer aldrig kunna erbjuda spelare den typen av garantier som Juventus kan erbjuda. Inte ens de engelska stor- och superklubbarna kan i själva verket erbjuda sådana garantier, vilket är en strategisk nackdel för dem.

Vi ska inte heller inbilla oss att Juventus inte kan erbjuda spelare bra löner, även om det kanske inte är i exakt paritet med vad de engelska och spanska storklubbarna kan kosta på sig. När sedan Juventus pyntar £90m för att värva bort den bästa spelaren från sin närmaste konkurrent känns det något fel att hävda att ekonomi inte skulle vara en tung faktor i deras framgång.

Men det är alltid svårt att värja sig mot åsikter om hur mycket pengar spelar roll. Och ligger Juventus då tia på en lista över klubbarna med högst omsättning så kan det ju framstå som överprestation att ens ta sig till kvartsfinal i Champions League. Men åsikter måste ibland rimlighetsprövas, och vem skulle inte se Juventus som en trolig Champions League-vinnare bland flera?

Det hänvisas ofta till statistiska undersökningar som visar på att ekonomi förklarar cirka 90% av klubbars framgångar. Och det är naturligtvis sant att ekonomin är grunden till det mesta. Men dels får man vara tydlig vad som egentligen avses med ekonomin, dels till inom vilket sammanhang statistiken är framtagen, för att inte jämföra äpplen med päron.

Sant är att det har gjorts undersökningar som har visat på att hur mycket klubbar spenderar på spelarlöner i mycket hög utsträckning indikerar hur framgångsrika dessa klubbar kommer vara. Vilket är mer konkret än att prata om ekonomi i största allmänhet. Dessa studier är genomförda inom nationella ligor, vilket inte automatiskt gör dem lämpade för jämförelser i europeiskt cupspel.

Efter att ha haft ungefär den här diskussionen i twitterform under lördagen så kändes det nästan typiskt att det redan dagen därpå skulle dyka upp något både relevant och intressant i mitt twitterflöde. Det var Financial Times som gjort en analys av rätt precis det vi diskuterade. Och de hade minst sagt några spännande slutsatser att presentera.

De konstaterar först att bara rena lönekostnader inte alls är ett bra sätt att bedöma prestation i Champions League, då det statistiska sambandet är mycket svagt. Däremot när de justerar lönekostnaderna för det normala löneläget i respektive land och liga, det vill säga tar hänsyn till konkurrensen, så hittar de ett tydligare samband.

Vilket naturligtvis precis motsvarar min syn att Juventus strategiska och ekonomiska övertag hemma i Serie A är dem till hjälp i Champions League. I diagrammet ser vi också att Juventus ligger precis på trendlinjen, det vill säga presterar normalt snarare än att överprestera. De europeiska superklubbarna har genom sin nationella dominans en strategisk fördel i Champions League.

Även om Juventus inte är lika ekonomiskt dominerande i Serie A som Bayern München är i Bundesliga, PSG är i Frankrike, eller Real Madrid och Barcelona är i La Liga, så är det ändå värt att notera att de i relativa termer ändå är mer ekonomiskt dominerande än någon av de engelska superklubbarna. Ett annat och kanske mer relevant sätt att mäta ekonomisk styrka än omsättning.

Kanske är det också ett annat sätt att förstå de engelska klubbarnas prestation i Champions League utifrån det gamla argumentet att de är handikappade i någon mening av den egna ligans jämnhet och konkurrensläge. Det kommer i slutänden bara finnas en enda medicin för engelska klubbar att komma tillrätta med denna strategiska nackdel.

Kompetensutveckling. Den som inte är starkast måste vara smartast för att vinna.

Peter Hyllman

Hur effektiva har Premier League-lagen varit under säsongen?

Premier League-säsongen är slut. Det har gjorts mängder ovanpå mängder av olika former av analyser och sammanfattningar av säsongen. Som vanligt för den mer statistiskt intresserade så har exempelvis Experimental 3-6-1 gjort sina innehållsrika diagram över offensiv och defensiv effektivitet, förväntat antal mål och så vidare.

https://experimental361.com/2017/05/21/scatter-graphics-premier-league-201617/

En annan typ av numerisk sammanfattning kan vara att titta på varje lags målprocent och räddningsprocent. Det vill säga dels på hur stor andel av sina skott som ett lag gör mål, dels hur stor andel av skotten mot det egna målet som målvakten räddar eller laget blockerar. Det kan ge någon slags uppfattning om ett lag har presterat över eller under den tänkta normen.

Det är inte alla gånger självklart om exempelvis ett lag med låg målprocent, det vill säga som gör relativt få mål på många skott, tenderar att producera chanser med låg kvalitet eller tar skott från svagare lägen, eller om det i själva verket är fråga om otur. Eller på motsvarande sätt om ett lag som släpper in relativt många mål på få skott har otur eller bara försvarar sig dåligt.

I det avseendet är den här typen av siffror ryckta ur sitt sammanhang. Det kan finnas en styrka i att bara se kallt på siffror utan att låta sig påverkas av ofta subjektiva uppfattningar om ett ofta flummigt sammanhang, men betydligt mer ofta är det en svaghet där en brist på sammanhang leder till att siffrorna inte förstås eller leder till felaktiga slutsatser.

Tabellen visar alltså en sammanställning över samtliga Premier League-lags målprocent och räddningsprocent under säsongen. Den utgår från ligans genomsnitt för att avgöra hur bra ett lag presterar i båda dessa kolumner. Här finns både ledtrådar till varför ett lag har lyckats som de har gjort under säsongen, och till hur beständig en sådan prestation är.

Arsenal har knappast haft någon bra säsong. För första gången på 20 år missar de alltså Champions League och slutar femma i ligan. Ändå är de laget som har presterat totalt sett bäst i målprocent och räddningsprocent. Hur påverkas Arsenals relativa tabellposition till nästa säsong om de då presterar mer normalt såväl offensivt som defensivt?

Chelsea vann ligan klart och tydligt den här säsongen och det är inte svårt att lista ut varför utifrån den här tabellen. Chelsea har hyllats för sin defensiv under säsongen men när det kommer till räddningsprocent är de faktiskt bara något bättre än ligans genomsnitt. Offensivt däremot har Chelsea varit brutalt effektiva under säsongen.

Tottenham har å andra sidan varit brutalt effektiva i defensivt avseende, och det finns alltså goda skäl för epitetet ligans bästa lag defensivt. Men offensivt ser det betydligt mindre spektakulärt ut och det känns som en inte alldeles långsökt tolkning att om Tottenham hade haft kanske fem procents effektivitet till så hade den här säsongens ligatitel kanske haft en annan adress.

Man Utd har haft sina bekymmer under säsongen och de ser vi onekligen spåren av även här. Defensivt har Man Utd varit ett av ligans absolut bästa lag men offensivt har laget varit otroligt ineffektivt, i en utsträckning som i övrigt mest motsvaras av lagen i nedflyttningsstriden. Mängder med chanser skapas men väldigt få omsätts i mål.

Man City och Liverpool visar upp en intressant gemensamt mönster där bådas brister står att finna i räddningsprocenten, där en abnormalt hög andel av motståndarnas skott också går i mål. Försvarsspelet har således inte varit tillräckligt. Den lilla skillnaden i tabellen lagen emellan spårar vi till Man Citys något bättre offensiva effektivitet.

Southampton är något av ett kapitel för sig självt. Det är svårt att värdera deras säsong men det går att konstatera att de på samma gång har väldigt svårt att göra mål på sina skott och släpper in en hög andel av skotten mot det egna målet. Southamptons behov av en målskytt har ofta framhävts, och backlinjen har haft sina problem. Här finns stor utvecklingspotential.

Sunderland är något av en udda fågel. Att de var ett av ligans svagaste lag offensivt var något vi redan kände till, men med det stundtals mycket förvirrade försvarsspel laget visat upp så var det lätt tänkt att den statistiken skulle vara lika bister den. Istället är Sunderlands räddningsprocent bland de bättre i ligan. Inte konstigt att klubbarna jagar Jordan Pickford.

Som sagt. Olika former av tolkningar är möjliga att göra utifrån just den där statistiken. Otur eller oskicklighet till exempel. Ett vanligt synsätt är förvisso att om två lag slutar på mer eller mindre samma position så är det att föredra att vara laget som presterat sämst eller visat upp sämst form. Då finns där ett tydligt utrymme för förbättring.

Något som borde båda väldigt gott för exempelvis Southampton, men kanske mindre gott för några andra lag.

Peter Hyllman

Wolves nya ledarhannar är Jorge Mendes och Nuno Espirito Santo

Det var förvisso för bara lite drygt ett år sedan, i samband med att Man Utd anställde José Mourinho, som the smart marks menade att den så kallade superagenten Jorge Mendes därmed i praktiken hade tagit över Man Utd. Nu blev i och för sig så inte riktigt fallet. Jorge Mendes skulle förvisso i praktiken ta över en engelsk klubb, men det blev snarare Wolves än Man Utd.

Det var förra sommaren som det blev klart att Wolves köptes av det kinesiska investmentbolaget Fosun International. Rådgivare i den affären var just ingen annan än Jorge Mendes. Snabbt stod det klart att med nya ägare skulle komma stora förändringar. Kenny Jackett fick sparken och i hans ställe kom Walter Zenga som ny manager.

Det gick som det gick, det vill säga ungefär som väntat. En bit in på säsongen hade Walter Zenga gjort sitt i Wolves som tvingades hitta en ny manager, vilket visade sig bli Paul Lambert. Wolves ligasäsong var i stora drag en besvikelse och inte alls i enlighet med de kinesiska ägarnas ambitioner att slåss i toppen av The Championship.

Nu har även Paul Lambert fått sparken. Detta sedan det stod klart att Wolves spelaraffärer under sommaren i praktiken skulle skötas av Jorge Mendes. En agent som således i praktiken fungerar som sportchef i Wolves, med mandat att bestämma över managern. När det stod klart att det inte var något Lambert accepterade så var det han som tvingades lämna klubben.

De flesta av Wolves värvningar redan förra sommaren skedde under Jorge Mendes överseende. Genom Mendes kom bland annat en guldklimp som Helder Costa till Wolves men också en samling medelmåttor som Ivan Cavaleiro, Silvio Pereira, Prince Oniangué med flera. I de flesta fall spelare som Paul Lambert inte såg någon större användning för.

Ny manager i Wolves är Nuno Espirito Santo, tidigare manager i både Porto och Valencia. Med Jorge Mendes som agent, vilket naturligtvis är allt annat än en tillfällighet. Det går knappast att klaga på Santos meritförteckning, en mycket spännande anställning för en klubb i The Championship. Och en anställning som absolut tyder på en klubb med ambition högre än The Championship.

Det vore däremot klokt att ha både en och annan synpunkt på den centrala maktposition som Jorge Mendes nu har fått i Wolves. Det finns naturligtvis risk för en alldeles uppenbar intressekonflikt mellan att sitta på dubbla stolar i att både representera spelarnas och klubbens intressen. Värvas de bästa spelarna för Wolves eller blir Wolves ett skyltfönster och betald lunch för spelarna?

Något nyanserar det kanske också bilden av dessa utländska ägare som får så mycket kritik inom engelsk fotboll. Flera gånger handlar det om ägare som har försatts i situationer de inte varit redo för eller införstådda med genom olika agenters inflytande. Agenter som ser en chans att tjäna pengar genom att kunna sälja till de man samtidigt rådgiver att köpa.

Nu är förvisso Jorge Mendes en seriös aktör, så kanske är det inte den värsta avarten vi får se i Wolves. Helt klart är i alla fall att särskilt synd om Paul Lambert är det inte. Han gjorde ett i bästa fall medelmåttigt jobb i Wolves och det är få av Wolves supportrar som sörjer över att se honom lämna. Desto mer optimism finns i så fall med Nuno Espirito Santo.

Det är hur som helst ett namn som förpliktigar, på fler sätt än ett. Kanske är det även så att det kan finnas en fördel med en manager med nära kopplingar till Jorge Mendes. En manager med bättre kännedom om de spelare som Jorge Mendes kan tänkas vara intresserad av att ta till Wolves, och även kanske bättre vet vilka spelare han kan och ska säga nej till.

Det mer långsiktiga orosmolnet är så klart att spelare och ledare som kommer till Wolves genom Jorge Mendes känner en större lojalitet för just Mendes än för Wolves. Till skillnad från spelare och ledare som faktiskt värvas av klubben, där det finns en tydligare och mer självständig uppdragsgivare. Samtidigt känns det som mest som en gradskillnad från det vanliga förhållandet.

Det första året av Fosun Internationals ägande av Wolves blev knappast någon större succé. Något som var ganska lätt att gissa sig till redan när det stod klart att de anställde Walter Zenga som manager. Ändå fanns det stunder under säsongen när Wolves visade sin potential och kapacitet och det går inte att komma ifrån att de är en av The Championships mest spännande klubbar.

Det andra året för Wolves kan alltså bli desto bättre. Det vore dessutom dumt att underskatta Nuno Espirito Santo endast på grund av dennes kopplingar till Jorge Mendes. Den som möjligen rycker på axlarna över Santos jobb med Porto kan ändå betänka att av alla som kommit och gått som managers för Valencia de senaste åren så är Santo den av dem som lyckades bäst.

Det innebär kanske inte att den helige ande kommer att uppenbara sig för Wolves under säsongen. Men kanske kan det innebära att Wolves är en av de många klubbar som under den kommande säsongen slåss i toppen av The Championship, och om en plats i Premier League. Det är i alla fall vad både ägarna och supportrarna vill.

Och Jorge Mendes har inte blivit en superagent utan att veta hur han ska ge sina klienter vad de vill ha. Vad som återstår att se är om han också förmår ge Wolves vad de behöver.

Peter Hyllman

Home is where the Hart is! - Mer än en klubb är aktuell för Joe Hart

Petad av Pep Guardiola och ersatt av Claudio Bravo. Det har på så vis knappast varit något bra år för Joe Hart. Förpassad till Torino och Serie A där han under säsongen har varvat bättre insatser med sämre, men generellt sett varit ganska förutsägbart lätt och lagom. Pluspoäng ändå för det något icke-engelska modet att pröva lyckan utomlands.

Med Man Citys stundande köp av Ederson från Benfica så är det ju om möjligt ännu tydligare än förra säsongen att Joe Hart helt enkelt inte har någon framtid i Man City. Med ett år under bältet att fundera på just denna framtid så bör Joe Hart säkert också ha fattat ett och annat beslut. Ett sådant beslut borde troligtvis vara att ta sig tillbaka till Premier League och engelsk fotboll.

Det stundar med all sannolikhet ett VM för England. Ett VM inför vilket Joe Hart helt säkert inte vill vara bortglömd i den europeiska periferin utan snarare regelbundet spela framför Gareth Southgates vakande ögon. Alltså måste vi föreställa oss att Joe Hart har bett sina företrädare att leta rätt på en klubb i Premier League, med så hög profil som möjligt.

Joe Hart har som engelska målvakter tagit för vana blivit alltmer utskälld med åren. Men det är ändå en mycket kompetent målvakt som har mycket att bidra med till de allra flesta engelska klubbar. Kanske är han inte någon sweeper-keeper som blivit så modernt, men i nio av tio engelska klubbar passar han ändå väldigt väl in, och förmodligen även i den tionde.

Vilka engelska klubbar skulle då vara aktuella för Joe Hart från och med kommande säsong? Här har det naturligtvis pratats om några framför alla andra, och kanske är det dessa några som också är de mest intressanta att utvärdera. Tydligt är hur som helst att  Joe Hart i alla fall inte lider brist på alternativ inför sommaren.

Liverpool. Det alternativ det kanske har pratats mest vitt och brett om, inte så konstigt kanske då Liverpool kan påstås sakna den givne målvakten, utan mer opererar med två andramålvakter. Ändå är inte det här ett alternativ jag betraktar som särskilt sannolikt. Liverpool värvade Loris Karius för bara ett år sedan och att redan i det här läget värva Joe Hart innebär att stänga dörren för Karius, och så tror jag helt enkelt inte Liverpool och Jürgen Klopp agerar eller vill agera. 10%

Newcastle. Karl Darlow har gjort bra insatser i The Championship under säsongen men Rafa Benitez har ändå flaggat för något av en rejäl utrensning och uppgradering på målvaktssidan. Det verkar förvisso som om Benitez siktar på att återförenas med Pepe Reina för tredje gången i karriären, men om inte det är så eller blir så vore Newcastle och Joe Hart onekligen en spännande och tilltalande kombination. Newcastle skulle onekligen få en trygg målvakt och för mig en bättre målvakt än Reina. 20%

West Ham. Adrián och Darren Randolph är kanske inte målvakter som precis har utstrålat styrka och pondus i West Ham under säsongen. Att förstärka målvaktssidan bör onekligen vara en prioritetsfråga för West Ham, och det finns mycket som talar för att Joe Hart skulle vara ett bra alternativ. En klubb med hög profil och höga ambitioner, hemmastadd i London, är saker som borde kunna locka Joe Hart. I mina ögon en av de troligaste slutstationerna för Joe Hart. 40%

Man Utd. Här har vi ju en liten fuling som skulle kunna bli verklighet. Om David De Gea flyttar till Madrid så kommer Man Utd helt säkert söka en ny målvakt under sommaren. Nu pratas det så klart om en del andra namn där redan men det är ju som det alltid är med Man Utd. Joe Hart vore dock inte en främmande lösning och därtill kanske också praktiskt tilltalande för Hart själv som då skulle bli kvar i Manchester. Kontroversialismen i en sådan flytt avtar av att Man City redan har dumpat Joe Hart. 15%

Everton. En annan klubb vid sidan av West Ham som onekligen måste se sig om efter en målvakt under sommaren. Och liksom West Ham är Everton en klubb med hög profil och höga ambitioner, en klubb som klart och tydligt siktar uppåt i tabellen. Utanför de allra största klubbarna den klubb som borde tilltala Joe Hart mest. Samtidigt kopplas Everton starkt samman med andra målvakter som Jordan Pickford och Gents Lovre Kalinic, vilket ger ett intryck av att Joe Hart inte står högst upp på deras agenda. 30%

Visst finns där andra alternativ för Joe Hart, andra klubbar som skulle kunna tänka sig att värva en målvakt av Joe Harts kaliber. Bournemouth verkar ju exempelvis inte främmande för att plocka på sig den typen av spelare. De här fem klubbarna är däremot de jag bedömer som kombinerat mest sannolika att vara intresserade av Joe Hart och mest attraktiva för Joe Hart.

Tankar?

Peter Hyllman

Engelska storklubbar har mycket de kan lära sig av Juventus

Åtta finaler eller sex förluster? Den frågan förföljer Juventus in i kvällens Champions League-final mot Real Madrid. Är Juventus åtta finaler i Champions League ett mått på klubbens status som en av den europeiska fotbollens allra främsta giganter? Eller är deras sex förluster i dessa åtta finaler något som begränsar denna status?

Juventus är en synnerligen anrik klubb, en italiensk och europeisk storklubb, och har så varit under mycket lång tid. Kanske är skillnaden att de förut hade sällskap. Men från och med 2010-talet har Juventus blivit för Serie A vad Bayern München under en längre tid har varit för Bundesliga. Och det har inte skett av någon tillfällighet, utan följer av en medveten strategi.

Juventus fattade det aktiva beslutet att bygga sin egen arena, ett strategiskt beslut desto mer betydelsefullt inom den italienska fotbollen med sin mycket eftersatta infrastruktur. Det var en tydlig markering att Juventus var den första italienska klubben att kliva in med båda fötterna i den moderna fotbollen, och de lämnade övriga italienska klubbar långt bakom sig.

Ensamma på den italienska fotbollstronen har de också förstått att utnyttja sitt övertag. Det är en inte alltid vacker maktstrategi. Men precis som Bayern München gör i Bundesliga så värvar Juventus medvetet spelare från sina närmaste utmanare, med det dubbla syftet att förstärka sig själva samtidigt som utmanarna försvagas.

Gonzalo Higuain värvades från Napoli där hans namn fortfarande väcker vrede bland supportrarna. Miralem Pjanic kom från Roma, detsamma får sägas om Mehdi Benatia. Paulo Dybala stod högt på Napolis önskelista innan Juventus kapade den affären. Juan Cuadrado gjorde sig ett namn med Fiorentina innan Juventus tog för sig. Det är kallt och det är kalkylerat.

Naturligtvis är det här en maktstrategi som har varit möjlig för Juventus till stor del eftersom de båda Milanoklubbarna under samma tidsperiod har reducerat sig själva till färgstarka birollskaraktärer på den italienska fotbollsscenen. Där har inte funnits klubbar starka nog att stå upp mot Juventus. Maktbalansen har därmed tippat över till Juventus fördel.

Men låt oss heller inte glömma bort att Juventus har gjort några riktigt smarta affärer. De värvade Carlos Tevez från Man City. Paul Pogba kom från Man Utd mer eller mindre gratis. Detsamma kan sägas om Sami Khedira från Real Madrid, Dani Alves från Barcelona och Patrice Evra från Man Utd. Leonardo Bonucci och Mario Mandzukic värvades billigt från Bari och Atlético.

Juventus nuvarande storhet bygger således inte bara på styrkan och storleken att kunna mobba övriga italienska klubbar till underkastelse, den bygger också på slughet och smarthet att använda övriga europeiska storklubbars tankefel och överflöd till sin egen omedelbara fördel. Tungviktsmästare i Serie A och svart bälte i jiujitsu i Europa med andra ord.

Det är framför allt det senare som engelska klubbar borde vara avundsjuka över och försöka efterlikna. Ingen engelsk storklubb kommer någonsin kunna vara en oomstridd tungviktsmästare i Premier League likt Juventus är i Serie A, men alla engelska storklubbar borde kunna agera lika smart och taktiskt på den europeiska scenen.

Juventus är inte rikare än merparten av övriga europeiska och engelska storklubbar, men de har visat upp en väsentligt högre grad av kompetens på för en fotbollsklubb strategiska områden. De har naturligtvis också fördelen att ha en hemmamarknad mer eller mindre befriad från reell konkurrens. Något som underlättar deras långsiktiga planering.

Juventus har självfallet den stora fördelen att mer eller mindre kunna garantera spelare de vill värva att vinna italienska ligatitlar och att regelbundet spela i Champions League, och under de senaste åren också kunna gå långt i Champions League. Det kan inte engelska storklubbar som Liverpool och Arsenal med flera göra, men de kan lära sig av Juventus best practices.

Vad flera engelska storklubbar däremot saknar som Juventus däremot har är ägare med en genuin och personlig relation till klubben. Agnelli och Fiat har ägt Juventus i närmare 100 år, och det är uppenbart att klubben har en fin plats i familjens hjärta, en prestigetillgång vars värde mäts i framgång snarare än via resultaträkningen.

Kanske är Chelsea och Man City det närmaste vi i det avseendet kommer engelska motsvarigheter till Juventus på global skala. Många gånger baktalade ägare men som ändå inte driver sina klubbar för ekonomisk vinning, även om det i åtminstone ena fallet kan anas andra motiv. Men tveklöst, inte minst i Roman Abramovich, ägare som bryr sig också på ett personligt plan.

Det finns med andra ord mycket engelska klubbar kan lära sig av Juventus och av deras framgångar. För det är sannerligen inte många engelska klubbar som kan säga att de har spelat europeiska cupfinaler i samma utsträckning som Juventus. Även om Juventus för den sakens skull inte har vunnit fler Champions League-titlar än Nottingham Forest.

Kanske är det här sista dagen vi kan säga det.

Peter Hyllman

Stoke 2016-17: (++)

Definitionen av Stoke säsong hittar vi på Selhurst Park den 18 september i en tidig match mot Crystal Palace. Stoke förlorar matchen med 1-4, deras fjärde raka förlust på fem matcher och släpper för tredje gången in fyra mål på en match. Så upprörda är de medresta fansen att de vill slå spelarna på käften, något både Mark Hughes och Peter Coates finner fullt förståeligt.

Tre raka niondeplatser i Premier League de tre senaste säsongerna. Mark Hughes tog över Stoke efter Tony Pulis i syfte att försöka ta Stoke nästa kliv uppåt på stegen. Detta lyckades Hughes med, både i termer av spelsätt och i termer av tabellplacering. Frågan inför säsongen var emellertid om det nu var Mark Hughes som i sin tur stagnerat med Stoke.

Säsongsinledningen tydde onekligen på det. Det skulle dröja till mitten av oktober innan Stoke vann sin första ligamatch för säsongen. Då hade Stoke lyckats ta tre poäng på sina första sju matcher, och Joe Allen var för stunden Stokes bästa målskytt. Stokes resultat skulle komma att förbättras svaret på frågan blev att Stoke den här säsongen tog ett tydligt kliv bakåt.

Stokes problem ligger framför allt offensivt, ironiskt nog givet att Mark Hughes har försökt genomföra en förändring mot en mer vidlyftig fotboll. Defensivt hör Stoke dock tydligt till ligans genomsnitt, men offensivt både skapar de färre skott mot motståndarnas mål per match och behöver fler skott på sig för att faktiskt göra mål.

Ett kvardröjande problem för Stoke har varit svårigheten för dem att hitta en renodlad och kvalitativ anfallare. Ett problem som den här säsongen har tagit sig uttryck i att Peter Crouch har fått spela betydligt mer än vad nog någon inklusive han själv räknat med. Lånet av Wilfried Bony blev misslyckat, köpet av Saido Berahino har ännu inte hunnit få någon effekt.

Där verkar heller inte längre finnas riktigt samma typ av blixtar och dunder i Stokes spelartrupp längre. Vid flertalet tillfällen under säsongen har Stoke fallit samman målmässigt efter att ha hamnat i underläge. Under matchen på Selhurst Park visade fansen sitt öppna missnöje med spelarna och även Stokes ordförande Peter Coates har uttryckt kritik mot spelarnas attityd.

Det vore alltså ett säkert antagande att Stoke inte är alldeles nöjda med den här säsongen. Där finns också de fullt naturliga frågorna gällande Mark Hughes framtid i klubben men för närvarande ser det ut som om Stoke väljer att hålla kvar vid Hughes. Vilket på något sätt känns inte fel. Men Hughes måste visa nästa säsong att det var ett steg bakåt och därefter två steg framåt.

Managerbetyg: No Spark (++)

Mark Hughes är en eldfängd herre så på något sätt har det känts lite märkligt att följa Stoke under säsongen. Det är svårt att riktigt sätta fingret på det men där finns ett intryck av en disconnect mellan spelartruppen och Hughes som sätter sina spår också på fotbollsplanen. Stoke har värvat några riktiga profiler under senare år men det är för närvarande tveksamt om Hughes lyckas få ut det bästa ur dem, om det alls var möjligt.

Årets spelare: Joe Allen

Har kanske inte varit strålande på något sätt men har i mina ögon ändå varit den spelaren i Stoke som har presterat mest konsekvent över hela säsongen, och alltid uppnått en dräglig lägstanivå. Bra värvning av Stoke och Mark Hughes som gav energi till Stokes mittfält.

Utvärdering: Underkänd (+)

Premier League. En trettonde plats är kanske inte fy skam, allra helst inte när det är så få poängs skillnad upp till övre halvan. Problemet är så klart att detsamma gäller nedåt i tabellen. En godkänd säsong i slutänden men ändå ett fall bakåt. (++)

Ligacupen. Stoke borde kunna hävda sig bra i cuperna men hade ingen lycka där heller. I Ligacupen blev det respass redan i tredje omgången hemma mot Hull City, efter att först ha besegrat Stevenage i andra omgången. (+)

FA-cupen. Lika illa eller värre gick det i FA-cupen där Stoke lottades mot Wolves på hemmaplan i den tredje omgången. Men Stoke levererade en av säsongens mest blekfeta insatser och förlorade med 0-2. (+)

Utsikten inför 2017-18

Stuck in the middle! Ungefär så måste kanske Stoke beskrivas där de står kvar med ena foten i någon form av klassiskt brittiskt defensivspel men å andra sidan har placerat andra foten i ett mer kontinentalt anfallsspel. Det har varit spännande att följa men har kanske hittills mest gett intryck av att inte lyckas uppnå det bästa med någon av modellerna.

Den konflikten måste Stoke och Mark Hughes på något sätt lösa. Stoke måste också få tillbaka disciplinen i spelartruppen och i omklädningsrummet. Det är knappast realistiskt för Stoke att på kort sikt uppnå mer än en stabil placering i mitten av tabellen, men vad de därmed också borde göra är att gå balls to the wall i cupspelet – inte fegt halta ur som de gjort den här säsongen.

BETYG: Godkänd (++)

Peter Hyllman

Arsene Wenger och John Terry söker båda sitt sista hurra! - tillsammans?

Det har pratats om West Brom, det har pratats om Everton, och det har pratats om Bournemouth. Det har även pratats om att fotbollskarriären skulle vara slut för John Terry, Chelseas och Premier League-erans mittbackslegend som alltså mot slutet av säsongen meddelade att han lämnade Chelsea för en ännu icke definierad framtid.

Att John Terry däremot inte redan har meddelat att han slutar på fotbollen tyder för mig på att han helst av allt inte vill sluta med fotbollen, i alla fall inte på det sätt som nu blev fallet med den här säsongen. Han har unfinished business med fotbollen helt enkelt. Och då är det knappast fotboll på någon lägre nivå vi pratar om heller.

John Terry är 36 år gammal. Det är mycket. Men han är inte nödvändigtvis redo för ålderdomshemmet för den sakens skull. En mittback i den åldern har teoretiskt ett par år kvar i kroppen, beroende på hur han fysiskt och psykiskt har lyckats hålla sig fräsch. En klubb i Premier League har alltså på kort sikt ett stort värde att hämta hem i John Terry.

Hur skulle ett sådant värde formuleras i en kontaktannons? John Terry har alltså en väldig erfarenhet från mängder av titelstrider under de senaste 15 åren, varav han varit med och vunnit fem. Han har erfarenheter av finaler och semifinaler i Champions League. Han är en omvittnad ledare på planen och vid sidan av planen. Han är en omvittnad vinnare.

Vad finns då för klubbar som skulle kunna tänka sig att svara på en sådan kontaktannons, vilken klubb har behov av just detta värde? Händelsevis finns det alltså en engelsk storklubb i London av alla städer, vars återkommande tillkortakommanden så ofta beskrivs som defensiva problem, som en brist på erfarenhet och ledarskap på planen, en brist på vinnarkultur.

Arsenal och Arsene Wenger borde ta en allvarlig fundering på att värva John Terry på fri transfer. 36 år gammal är det kanske inte en värvning som av det skälet känns naturlig men en annan engelsk storklubb har under säsongen visat att en enskild värvning av åldrande nyckelspelare kan vara effektivt. John Terry skulle vara en kulturvärvning lika mycket som Zlatan Ibrahimovic var.

När det ska värvas spelare finns alltid i bakhuvudet en tanke om att en värvning måste vara långsiktig. Ofta översätts det i termer av spelarens ålder. Men också en spelare som bara finns i laget under kort tid kan ha långsiktiga effekter. Men inte minst är det också så att Arsene Wenger nu mer än någonsin tidigare måste tänka också kortsiktigt, de närmaste två åren – att lyckas quick and dirty.

Behovet av mittbackar finns också i Arsenal. I synnerhet om Arsene Wenger hade tänkt sig att fortsätta med sin så kallade trebackslinje. John Terry vore alltså en spelare som skulle kunna fylla även ett rent kvantitativt behov och vara ett bra nav för spelare som Laurent Koscielny, Skhodran Mustafi, Rob Holding med flera. Det vore en quick fix.

Kanske är det en värvning som Arsenalfansen skulle rynka på näsan åt. Det har de emellertid rätt lite för. Råd att vara snobbiga har de hur som helst inte. Det ska heller inte glömmas bort att Arsene Wenger och Arsenal redan en gång tidigare har vittjat Chelsea på en av deras klubblegender i Petr Cech. Att det skulle vara en helt främmande tankegång för Wenger stämmer alltså inte.

Det skulle kunna tänkas att John Terry själv, klubbikon som han ändå är i Chelsea, inte skulle vilja gå till just Arsenal, en nära konkurrent både geografiskt och i tabellen. Men Petr Cech gick till Arsenal utan problem. Frank Lampard spelade för Man City efter sin tid i Chelsea. John Terry känner nog säkert också att han har ett och annat han vill visa för Chelseas nuvarande lagledning.

Så samtidigt som det pratas om £350,000 i veckan-kontrakt till Alexis Sanchez och Mesut Özil, tillsammans med £85m-värvningar av stjärnspelare som Kylian Mbappé, och diverse sådant pie in the sky-önsketänkande, som förvisso hade varit otroligt populära beslut av Arsene Wenger, så finns det andra värvningar närmare till hands som om än mindre populära ändå vore väl så smarta.

Arsene Wenger har ju uttryckt sitt förakt för populära beslut tidigare under veckan som gått. Han menar sig alltså hellre sträva efter de smarta och de rätta besluten. En vacker tanke. Om det är en tanke han faktiskt lever upp till under sommaren så måste det för närvarande i alla fall mala en tanke i hans huvud just nu att möjligen värva John Terry.

Båda söker de efter sitt sista hurra. Kanske talar det mesta för att de borde söka sitt sista hurra tillsammans.

Peter Hyllman

Crystal Palace 2016-17: (+)

Definitionen av Crystal Palaces säsong hittar vi mot slutet av säsongen under några veckor i april då de lyckas besegra i tur och ordning Chelsea, Arsenal och Liverpool för att säkra nytt kontrakt, men även förlora mot Southampton och Burnley och ramla ned i farozonen igen. En tydlig demonstration både av lagets potential och problematik.

Aldrig mer en nedflyttningsstrid kläckte Alan Pardew ur sig inför säsongen innan han kvickt såg till att hamna nedsmetade mitt i den här säsongens nedflyttningsstrid. Det var knappast så Crystal Palace såg säsongen framför sig sedan de avslutat förra säsongen med att ta sig hela vägen till FA-cupfinal på Wembley för första gången sedan 1990.

Crystal Palace satsade också stora pengar under sommarfönstret för att lyfta sig själva i ligan. Klubben sålde förvisso Yannick Bolasie till Everton men i övrigt behölls viktiga spelare och dessutom investerades mer än £50m på spelare som Christian Benteke, Andros Townsend, James Tomkins och Steve Mandanda. Att se sig själva indragna i en nedflyttningsstrid var oacceptabelt.

Många av Crystal Palaces problem går att spåra till Alan Pardews antingen påhittade eller påtvingade vilja att spela en mer offensiv och expansiv fotboll med Crystal Palace den här säsongen. Eventuellt känslig som han var för kritik från läktarhåll och media om att spela en tråkig fotboll. Men det rubbade Crystal Palaces cirklar och orsakade en negativ spiral av dyrbara misstag.

Ett tidigare så defensivt solitt Crystal Palace var plötsligt drabbade av defensiva misstag som var svåra att förstå. Statistiken ger precis den bilden. Offensivt är Crystal Palace på nivå med ligans genomsnitt under säsongen, vare sig bättre eller sämre. Defensivt släpper Crystal Palace till genomsnittligt antal chanser mot det egna målet, men försvarade sig väsentligt sämre än genomsnittet.

Alan Pardew höll ut lagom till julhelgerna, när kråkorna hade börjat göra örnen sällskap ovanför Selhurst Park. Precis innan jul meddelade Crystal Palace att Alan Pardew lämnade klubben och någon dag därefter meddelades att de valt att anställa Sam Allardyce, en påstått levande garanti mot nedflyttning. Back to basics som Steve Parish själv beskrev saken.

Det gick ungefär som väntat, även om med något fördröjd effekt. Crystal Palace är kvar i Premier League men inte utan några rejäla skrämselskott längs vägen. En säsong är mer eller mindre bortkastad och Crystal Palace står än en gång inför en ny säsong och måste fråga sig själva vad det egentligen är de har för ambition i Premier League. Vilken klubb vill de vara?

Managerbetyg: Dance Me To The End Of Love (+)

Det gick bara utför för Alan Pardew sedan han valde att dansa sin lilla discojigg längs Wembleys sidlinje. Crystal Palace skulle tappa ledningen och förlora FA-cupfinalen och höstsäsongen därefter blev ett enda stort bekymmer. Där fanns en säkert vacker ambition att spela mer offensiv och roligare fotboll, men det blev inte bättre fotboll. Den avvägningen går kanske att komma undan med för ett tag i toppen av tabellen, men aldrig i botten av tabellen.

Managerbetyg: Back to Basics (+++)

Man vet vad man får med Sam Allardyce. Och det måste så klart vara så som Crystal Palace också tänkte. Borta var ambitionerna att spela offensiv och rolig fotboll, back to basics var den nya strategin. Att göra vad man kunde, vad man var bra på. För Allardyce var det första jobbet sedan hans förnedrande avsked från den engelska förbundskaptensjobbet. Mycket tyder nu på att det också var det sista jobbet.

Bloggen om Crystal Palace

http://blogg.fotbollskanalen.se/hyllman/2017/01/01/sam-allardyce-ar-the-crystal-palace-way/

Det finns en tendens till taktisk likriktning bland alla klubbar i de stora ligorna. Alla ska spela på samma sätt och gör man inte det så är man inte fin nog att få leka i samma sandlåda som de andra barnen. Kanske var det i grund och botten den fällan Alan Pardew föll i. Crystal Palace är lite annorlunda. Sam Allardyce har en viss historik av att gå på tvärsen med andra klubbars uppfattningar om sig själva, men i Crystal Palace passade han in alldeles utmärkt. Vilket vore klokt av Crystal Palace att ta med sig när de nu letar efter en ersättare till Allardyce.

Årets spelare: Wilfried Zaha

Zaha har varit lovande under ett flertal säsonger, men det här var säsongen när han fick sitt tydliga genombrott också i Premier League. Kunde ofta dominera matcherna och låg bakom mängder av skapade målchanser för Crystal Palace. Ett register i sitt spel som om han upprepar det nästa säsong måste vara fullständigt given i Englands förmodade VM-trupp.

Utvärdering: Underkänd (+)

Premier League. Någon form av glädje måste så klart finnas i att Crystal Palace höll sig kvar i Premier League, men det var inte vad man hoppades på inför säsongen. Satte sig själva i rejäla problem under hösten, tog sig ur dessa problem bara för att slappna av och hamna i problem igen. (+)

Ligacupen. Inte heller Ligacupen var mycket att skriva hem till mamma om, en pliktskyldig vinst mot Blackpool i andra omgången innan det blev respass borta mot Southampton med 0-2 i den tredje. (+)

FA-cupen. Sam Allardyces motvilja mot cupspel är välkänd och det syntes även i FA-cupen. Det krävdes omspel för att besegra Bolton i den tredje omgången innan man programenligt förlorade och förlorade klart hemma mot Man City i den fjärde. (+)

Utsikten inför 2017-18

Crystal Palace har en stark spelartrupp. Det återstår egentligen bara en fråga om vad man egentligen vill med den och, sedan Sam Allardyce meddelat sin avgång efter säsongen, vem som ska ta över ansvaret för den. Melodin från Crystal Palace är att de har en lång lista med tänkbara managerkandidater, vilket möjligen bara är ett vackert sätt att uttrycka att de inte riktigt vet vad de själva vill.

Om Crystal Palace gör en inspirerad anställning av manager så är Crystal Palace en klubb som har potentialen och kapaciteten att faktiskt göra en utmaning upp mot tabellens övre halva och de europeiska cupplatserna. Om Crystal Palace å andra sidan gör den typen av fantasilös anställning som varit deras norm de senaste tio åren så kommer återigen deras bästa förhoppning inför säsongen vara att slippa en nedflyttningsstrid, eller en de facto nedflyttning.

BETYG: Underkänd (+)

Peter Hyllman

Upp till bevis för Arsenal och Arsene Wenger!

Igår kom alltså beskedet som vi har vetat skulle komma i över tre månader. Att Arsenal och Arsene Wenger har kommit överens om ett nytt kontrakt, och att Wenger alltså förblir Arsenals manager åtminstone under de kommande två åren. Det kan näppeligen ses som en nyhet, precis alla stjärntecken talade i en och samma riktning.

Arsene Wenger väljer alltså att sitta kvar som Arsenals manager. Han gör det mot en bakgrund av över tolv års frånvaro av inte bara ligatitlar utan också seriösa titelstrider. Han gör det även mot en bakgrund av omfattande missnöje och protester från klubbens egna supportrar. Han gör det med en splittrad styrelse och klubbledning i ryggen.

Arsenal är Arsene Wengers klubb. Det är uppenbart att det i stor utsträckning är så han själv ser det. Det är också uppenbart att det i alla reella avseenden också är så det är. Hans maktposition i klubben är fullständig. Under hela våren har det varit uppenbart att det enda frågetecknet kring om Wenger skulle bli kvar var vad han själv ville.

Kanske är Arsenal även Arsene Wengers liv. Vad han själv vill är kanske just därför en fråga med ett helt givet svar. Han har investerat 20 år av sitt eget liv i klubben och format den till stor del utifrån sin egen personlighet. Han har vid flera tillfällen uttryckt sin oro för ett liv efter fotbollen. Hans liv är fotbollen. Att lämna ifrån sig Arsenal var aldrig aktuellt, kanske aldrig blir det.

Det absurda är så klart situationen att det här är något som Arsene Wenger i praktiken kan bestämma själv. Att han kan göra det beror på i huvudsak två saker. Dels att Wenger vet vad som får Arsenals majoritetsägares hjärta att pumpa snabbare, att cashen kommer in. Dels att Wenger har format klubben på så vis att han har gjort sig själv nästan omöjlig att ersätta.

Den senare punkten är värd att betänka. För även om det hade funnits en opinion i styrelsen eller klubbledningen att ersätta Arsene Wenger i det här läget, hur skulle det rent praktiskt ha gått till? Med kort varsel, precis inför försäsongen, skulle de ha behövt inte bara anställa en ny manager, utan skapa en hel fotbollsstruktur från grunden. Vem i klubben har den kompetensen?

Det kunde alltså synas desto viktigare för Arsenal att använda den tid som ett nytt kontrakt med Arsene Wenger ändå ger dem att börja bygga en sådan struktur, och genomföra förändringar som underlättar en framtida övergång till en ny manager. Problemet är så klart att många komponenter i en sådan struktur inte ligger i Arsene Wengers intresse att se genomförda.

Mycket av diskussionen runt beslutet om Arsene Wengers framtid i Arsenal har utgått från risken man tar med att byta manager, med alla tänkbara problem som då skulle kunna uppstå. Betydligt färre pratar så klart om risken som också finns i att låta Arsene Wenger sitta kvar, vilket som vi redan vet inte är ett alternativ helt utan sina alldeles egna problem.

Men riskkalkylen blir självklart en helt annan om man är Stan Kroenke och nöjer sig med ordning i båten och att intäkterna rullar in, för detta krävs bara Champions League-fotboll och ingen är bättre på att ordna det än Arsene Wenger. Än om man exempelvis är spelare och supportrar som törstar efter att vinna de allra främsta titlarna igen, då är risk något som måste tas.

Ägarens och supportrarnas riskvillighet skiljer sig alltså åt eftersom ambitionen med klubben är någon helt annan för den ene än den är för den andre. Att Arsenal alltså förlänger med Arsene Wenger är bara ännu ett uttryck för att ägarens ambitioner väger tyngre än supportrarnas. Arsenal har alltså än en gång utgått från vad de vill undvika, inte från vad de vill uppnå.

Maktkampen som pågått i och runt Arsenal vanns alltså föga förvånande av Arsene Wenger. Därmed har han tagit en stor risk både med Arsenal och för sig själv personligen. Han tackade i praktiken nej till att ta avsked med högt huvud och bäras ut på axlarna av en jublande folkmassa efter FA-cupsegern. Den enda chansen att nu uppnå det är att hämta hem ligatiteln till Arsenal.

Alltså är det upp till bevis för Arsene Wenger! Där finns inte längre någonstans att gömma sig. Underförstått har han lovat att han kan prestera den kulturella och strukturella förändring som måste till stånd för att Arsenal ska bli framgångsrika på riktigt igen, att han alltjämt har vad som krävs som manager för att lyckas. Detta har han lovat. Nu måste han leverera!

Arsene Wenger måste bevisa att att han fortfarande kan vinna ligatitlar med Arsenal, tretton år sedan han vann sin senaste. Arsene Wenger måste bevisa att han kan ta Arsenal fram till de allra sista matchena i Champions League, åtta år sedan han senast tog dem till semifinal. Arsene Wenger måste bevisa att han har det taktiska kunnandet att ta Arsenal hela vägen, inte bara halvvägs.

För att kunna lyckas med detta måste först och främst Arsene Wenger visa att han förmår att själv förändras. Hans syn på taktik, hans syn på träning och förberedelser, hans syn på hur spelare ska ledas och motiveras, hans syn på att formulera mål och på värdet i att vinna, måste anpassas efter den moderna verklighet som nu råder.

Arsenal är Arsene Wenger på gott och på ont. Det betyder att om inte Arsene Wenger förändrar sig och sina metoder, så kommer inte heller Arsenal förändras. Och om det senaste dryga årtiondet har visat oss något så är det att i så fall kommer Arsenal, klubben som en gång i tiden alltid siktade på att vara bäst, fortsätta tvingas eller låta sig nöja med att vara nästan bäst.

Huruvida Arsene Wenger lyckas eller misslyckas med detta vad som kan vara hans långa managergärnings svåraste uppgift, om han står upp till bevis, kommer avgöra om han går in i managerhistorien arm i arm med Alex Ferguson eller arm i arm med Brian Clough. Att vandra in i skymningen som en gud-kung eller som den gamle mannen som helt enkelt inte visste när han skulle sluta.

Förhoppningsvis kommer insikten om just detta nu att en gång för alla tvinga Arsene Wenger till förändring. Där finns inte längre några historiska meriter att gömma sig bakom. Där finns inte längre några tillgjorda estetiska ideal om hur fotboll ska spelas att sminka verkligheten med. Där finns inte längre några ursäkter om ekonomiska förutsättningar och finansiell dopning.

Där finns bara framtiden.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv