Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Analys: Offensiv och defensiv effektivitet i Premier League 2011/12

Det har gått 30 matcher av ligasäsongen och det har varit en minst sagt märklig ligasäsong så här långt. Säsongen har gått upp och ned för många olika lag som ibland gett intryck av medelmåttighet för att omedelbart därefter ge sig iväg på imponerande sviter av vunna matcher och insamlade poäng.

Den utmärkta bloggen Experimental 3-6-1, som har sitt fokus på The Football League, gjorde under februari ett herkuleiskt arbete med att i ett antal grafer sammanställa offensiv och defensiv effektivitet för samtliga lag och alla tre ligor i The Football League.

http://experimental361.wordpress.com/2012/02/12/attacking-and-defensive-efficiency-football-league/

Det gav mig så klart idén att göra en motsvarande sammanställning för Premier League så här långt.

:::

Bloggen består av tre grafer som visar offensiv effektivitet på den vertikala axeln och defensiv effektivitet på den horisontella axeln.

Måttet för offensiv effektivitet är antal skott per gjort mål, vilket också är en indikation på kvaliteten i de målchanser ett lag skapar. Måttet för defensiv effektivitet är på motsvarande sätt antalet skott för motståndarna per insläppt mål, något som även det indikerar hur farliga chanser ett lag faktiskt släpper till.

Den första huvudgrafen visar den sammanlagda statistiken för ligasäsongen hittills. De två därpå följande graferna visar samma resultat först för hemmaplan och därefter bortaplan.

De röda linjerna i graferna anger genomsnittet för ligan som helhet. Därmed delas graferna in i fyra fält som anger olika profiler beroende på hur ett lag placerar sig offensivt såväl som defensivt.

Därmed kan vi få några ledtrådar om varför säsongen gått som den gjort för de 20 lagen i ligan, och kanske även en del indikationer på hur resten av säsongen kommer att arta sig för dem. Jag lägger upp graferna, ger några kommentarer till dem, men låter er i övrigt begrunda dem själva.

:::

»  Varför titelstriden är en ren Manchesteraffär är uppenbart. Båda lagen är synnerligen effektiva framåt och därtill täta bakåt. Inga andra lag är riktigt i närheten, vare sig i grafen eller i tabellen.

»  Att Liverpools problem är offensiven framstår som uppenbart. Endast Wigan är mindre effektiva offensivt än Liverpool, vilket såklart är ett riktigt undermåligt betyg.

»  Grafen illustrerar också nedflyttningsstriden tämligen tydligt. Fyra av fem inblandade lag befinner sig med god marginal inom det svagaste fältet, med slapp offensiv och öppen defensiv. Blackburn är något av ett undantag med en effektiv offensiv men med en sämre defensiv än övriga lag därnere.

»  Grafen förklarar Chelseas säsong i ett nötskal.

:::

Det är inte orimligt att tänka sig att lags resultat skiljer sig åt beroende på om de spelar hemma eller borta. Förra säsongen var exempelvis hemmaspelet grunden för Man Utds ligavinst, trots en närmast usel bortaform. Vi kan alltså börja med att titta på hemmastatistiken:

»  Hemma bäst för Man City onekligen. På Etihad Stadium har de ett otroligt facit och den här grafen illustrerar hur. De är effektiva framåt och otroligt täta bakåt. Med andra ord blir de otroligt svårslagna. Man Utd som kontrast är nästan lika effektiva framåt, men betydligt öppnare bakåt.

»  Swanseas styrka på hemmaplan är uppenbar, man gör verkligen inte mål på dem i första taget.

»  Chelsea och Arsenal är på tok för öppna defensivt på sina respektive hemmaarenor. Det är det området som framför allt skiljer dem från Man City och Man Utd.

:::

På motsvarande sätt kan vi ta oss en titt på bortastatistiken:

»  Enorm scenförändring för Man Utd som var bedrövliga på bortaplan förra säsongen. Den här säsongen är formen på bortaplan hela skillnaden. Framgången bygger på en tät defensiv och en ruggigt effektiv offensiv, man tar milt sagt sina chanser.

»  Man City emellertid är betydligt lättare att slå hål på när de lämnar hemmets trygghet på Etihad Stadium.

»  Wigans räddning den här säsongen har varit spelet på bortaplan, där man varit betydligt effektivare offensivt än vad man varit hemma på DW Stadium.

:::

Några allmänna mönster är återkommande och ger upphov till en och annan fundering.

Dels visar graferna på hur engelska lag lägger en helt annan fokus på defensiven när de spelar på bortaplan. Det speglar förmodligen också en motsvarande attityd hos motståndarna att vara betydligt mer attackvilliga på hemmaplan, vilket stärker den allmänna uppfattningen att det inte finns några lätta bortamatcher i Premier League. Man Utd, Chelsea och Fulham är uppenbara exempel där skillnaden i tät defensiv är markant mellan hemma- och bortaplan.

Dels väcker det frågor om andra faktorer som påverkar de så tydliga skillnaderna mellan hemmaplan och bortaplan. Här kan man till exempel tänka sig hemmapublikens effekt på laget, och för all del också den bevisade effekt som hemmaplan har för hur domarna bedömer olika situationer.

……………………………………………………………….

Imponerande bortaseger för Chelsea i tisdags mot Benfica. Semifinalplatsen är väl därmed i det närmaste säkrad, men väl där blir det så klart bra mycket tuffare för Chelsea. Men räkna för all del inte bort dem.

:::

Gårdagens FA-cupmatcher ledde fram till det som närmast framstod som oundvikligt efter lottningen av semifinalerna, nämligen två Wembleyderbyn under samma helg. Vilken fantastisk fotbollshelg det kommer bli.

Ni ser ju själva i huvudgrafen hur jämnspelta de respektive lagen faktiskt är.

Be Champions!!

Peter Hyllman

KILDO: Hem ljuva hem i siffror

Finns det något samband mellan lags tabellplaceringar och deras poängfördelning på hemma- respektive bortaplan?

Kan man utläsa några trender i förändringen av fördelningen och hur den korrelerar med förändringen av placeringar? Det skall vi titta lite närmare på nu. Jag har valt ut fem lag var placeringar och poängfördelning jag studerat under de senaste tre säsongerna och sedan jämfört placeringar under dessa år med var och hur de tagit sina poäng.

:::

Chelsea

Chelsea har under dessa tre år gått från en ligatitel till en andraplacering och en nuvarande femteplats. Vad har förändrats för dem i övrigt? När de vann ligan tog man i snitt 2,74 poäng på hemmaplan och vann hela 94% av sina hemma matcher, förra året sjönk de siffrorna till 2,37 poäng och 78%.

I år har Chelsea tagit i snitt två poäng hemma och vunnit endast 60% av matcherna. Man har alltså föga förvånande blivit sämre på hemmaplan i takt med att man förlorat mark i tabellen. Så långt inget konstigt, men när vi kollar på bortafacitet blir det mer spännande. Visserligen sjönk snittet på bortaplan från 1,79 poäng till 1,32 från segern till andraplatsen, men i år är snittet 1,36. Vinstprocenterna ser ut enligt följande 56%, 47% och 33%.

Det är alltså främst på hemmaplan man tappat de poäng som skiljer laget från de två tidigare årens topplaceringar. Skillnaden i vinstprocenten mellan i år och ifjol beror på att man spelade väldigt få oavgjorda matcher på bortaplan ifjol. Andelen förluster samt oavgjorda på hemmaplan har båda ökat från 6% till 20%, motsvarande siffror på bortaplan har bara förändrats marginellt.

Slutsatsen jag drar av dessa siffror är att Chelseas placeringsfall främst handlar om att man inte längre på samma sätt utnyttjar hemmaplan. Jämna matcher man tidigare vann slutar nu oavgjort samt att de som tidigare slutade oavgjort nu förloras. Främst oförmågan att vinna är ett problem Chelsea måste ta tag i.

:::

Newcastle

I Newcastles fall har jag givetvis bara kollat på de två senaste säsongerna, förändringen är inte desto mindre intressant. Placeringen förbättrades från en tolfte plats till en nuvarande sjätte, men hur har poängfördelningen förändrats?

Poängsnittet på hemmaplan har ökat från 1,37 till 1,93, på bortaplan har det ökat från 1,05 till 1,40. Man har alltså ökat båda rejält vilket sammanfaller med att lagets kvalitet också ökat men klart mer på hemmaplan.

Andelen vinster då? Den har ökat på båda men framförallt kan man se att de nu endast förlorar 13% av hemmamatcherna jämför med 28% ifjol. På bortaplan har man endast marginellt förbättrat samma siffra från 50% till 40%.

Hos Newcastle ser vi alltså ett i det närmaste spegelvänt förhållande mot Chelsea, man har, utöver sin generella kvalitetshöjning, förbättrat sitt hemmafacit avsevärt. Något som tycks varit något av en framgångsfaktor för klubben.

:::

Manchester City

Hur har City gått från ett lag som slogs om CL-platser till att vara en allvarlig titelutmanare trots, med City-mått, få värvningar? Jämfört med de två tidigare årens fjärde och femteplats har man gått från 2,26 respektive 2,11 poängsnitt på hemmaplan till en perfekt trea.

Tittar man på andelen oavgjorda samt förluster kan man konstatera att andelen oavgjorda tidigare år varit något högre än andelen förluster. På bortaplan har man i jämförelse endast förbättrat sig marginellt från 1,42 och 1,47 till 1,67. En förbättring som verkar komma sig av att man förlorar färre matcher snarare än att man vinner mer.

En oavgjord som blir till seger har mer marginalnytta än en förlust som blir till en oavgjord. City hade många oavgjorda matcher på hemmaplan som man sett till att vinna i år. Även här är det alltså en förbättrad utdelning på hemmaplan som gjort den största skillnaden.

:::

Blackburn

Här har vi ett intressant lag, för två år sedan kom Blackburn på tionde plats men sjönk sedan till 15:e ifjol och är nu på allvar indragna i nedflyttningsstriden. Poängsnittet på hemmaplan har stadigt sjunkit från 1,89 via 1,47 till 1,07, på bortaplan har man å andra sidan presterat relativt jämnt. Snittet har till och med stigit marginellt från 0,74 via 0,79 till 0,80.

För två år sedan vann Blackburn mer än hälften av sina matcher på hemmaplan, 56%, för att idag vinna endast 33%. På bortaplan ligger det stadigt under alla tre år kring 15-20%. Vad det verkar är det också en betydande del av de jämna matcher man tidigare lyckades få oavgjort i som man nu förlorar. Andelen oavgjorda hemma har sjunkit från 33% och 39% till endast 7% och förlusterna har ökat till 50% från 17% via 33%.

Blackburn har givetvis förlorat en hel del spelarkvalitet men man kan även här se att det främst är en förändring av utdelningen på hemmaplan som satt laget i den situation man nu sitter i.

:::

En sak jag som dyker upp i mitt huvud är vilken roll fansen spelar i detta. Kan ett försämrat stöd på hemmaplan i motgång samt förbättrat stöd i medgång vara en bidragande orsak till detta fenomen? Troligen, bortafansen är alltid livliga medan stämningen på hemmaplan är betydligt mer formkänslig. Ta Emirates som exempel, publiken där kritiseras ofta, och rätt så, för att vara tyst. Men nu när laget gått som tåget har också stämningen förbättrats markant. Ett annat exempel kan vara Ewood Park, laget verkar helt klart ha störts av alla protester mot Kean. Detta stöds av ett oförändrat bortasnitt samt att man går bättre hemma nu när protesterna avtagit.

:::

På det hela verkar det vara viktigt att prestera på hemmaplan om man vill klättra i tabellen. Å andra sidan kan man tänka sig att detta endast gäller kortsiktiga klättringar och att de långsiktiga främst kräver förbättrad utdelning på bortaplan då hemmafacitet verkar vara mer formkänsligt.

:::

Vad tror ni? Ligger det nåt i detta eller är det bara slump?

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

David Luiz är allt annat än en sidoshow i Chelsea

Chelsea befinner sig i Lissabon ikväll för att fortsätta det europeiska cupäventyr som man så effektivt och dramatiskt höll vid liv med 4-1-segern över Napoli i den senaste hemmamatchen.

Lissabon, Benfica och Stadio Da Luz är en av den europeiska cupfotbollens tuffare arenor att spela borta på, och Chelsea kommer helt klart behöva spela mer kontrollerat än vad man gjorde i sin senaste bortamatch i Neapel. En spelare som däremot borde vara väldigt bekant med situationen är Chelseas flärdfulle mittback David Luiz.

David Luiz har fått utstå rätt hård kritik sedan sin flytt från Benfica till Chelsea i januari förra säsongen. Samtidigt blev han en omedelbar succé hos fansen, åtminstone till en början, till stor del kanske både på grund av utseende och på grund av tämligen offensiva och tekniska natur.

:::

David Luiz form den här säsongen har motsvarat lagets, hackad och malen, och lite upp och ner.

Defensivt har han visat en viss benägenhet att göra misstag som stått Chelsea tämligen dyrt. Hans osäkra rensningar ställde exempelvis till det i matcherna mot Napoli. Han har stundtals visat sig osäker i positionsspelet, vilket i Villas-Boas höga försvarslinje ställde till en mängd problem. Ett genomsnitt av 4,1 rensningar per match pekar möjligen också på en tendens att hamna i tidsnöd på planen.

Offensivt har han en relativt stor betydelse för Chelsea. Inte bara för att han ofta återerövrar bollen från motståndarna och därmed kan starta kontringar, men han slår också fler långa passningar, i luften och längs marken, än någon annan Chelseaspelare vilket visar hur han försöker att snabbt iscensätta Chelseas anfallsspel. Hans passningsspel och hans egna löpningar framåt i planen är ett viktigt anfallsvapen för Chelsea.

Problemet hittills med detta vapen har varit timing och beslutsfattande. David Luiz väljer inte alltid rätt tillfällen och riskerar därmed lämna vidöppna ytor bakom sig som motståndarna inte har varit sena med att utnyttja. Som en jämförelse så har David Luiz hittills under säsongen tappat bollen i genomsnitt 1,1 gång per match och John Terrys motsvarande statistik är 0,2.

:::

David Luiz taktiska betydelse för Chelsea är med andra ord att han kan leda och styra Chelseas anfallsspel bakifrån. Han är en tekniskt skicklig mittback som är bra med boll. Chelsea har saknat en sådan spelartyp sedan man gjorde sig av med Ricardo Carvalho, även om Luiz inte är defensivt lika pålitlig som Carvalho.

Han är snabb, stark och bra i luften. Han har gjort några riktigt bra insatser i Chelseatröjan, exempelvis i förra säsongens 2-0-seger över Man City, där han såväl gjorde matchens första mål som höll både Edin Dzeko och Carlos Tevez tysta matchen igenom.

Mest talande är kanske att några av David Luiz främsta insatser har kommit när Chelsea har spelat ett något djupare försvarsspel än vad laget gjorde med Villas-Boas som manager. Ändå så såg Villas-Boas just Luiz som nyckelspelare i sitt höga presspel.

Men det antyder att David Luiz kan få en ännu större betydelse under återstoden av säsongen med Roberto Di Matteo som ställföreträdande manager, och med Chelsea i alla fall delvis återgångna till ett mer djupt liggande försvarsspel.

Det kan ha stor betydelse inte minst i Champions League.

……………………………………………………………….

Ikväll är det naturligtvis också omspelen i FA-cupens kvartsfinaler. Sunderland och Everton möts på Englands egna Stadio Da Luz i en riktigt oviss kvartsfinal mellan två i mina ögon helt jämna lag.

Känslomässigt och dramatiskt blir det så klart på White Hart Lane när Tottenham och Bolton spelar om den match vars förra version slutade så tragiskt med Fabrice Muambas kollaps.

De glada nyheterna att Muamba numer är uppe och rör på sig för egen hand lättar däremot säkert betydligt på stämningen.

:::

En milt sagt något turlig 1-0-vinst för Man Utd mot Fulham igår kväll. Visst borde nog Fulham haft straff på Fergietime, och Man Utds slösaktighet under stora delar av matchen, och slarviga passningsspel efter matchminut 70 hade kunnat stå dem riktigt dyrt. Dock, vinst blev det, och vid den här tiden av säsongen så är det allt som har någon betydelse.

Men herregud vad defensiva Fulham var fram till rätt precis en kvart kvar av matchen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hybris - En bra egenskap i bottenträsket?

Bottenstriden i Premier League har sett minst sagt intressant ut under hela säsongen. Att ett antal lag skulle ha stora problem var inte oväntat. Bolton, Wigan och Blackburn var samtliga högst troliga nedflyttningskandidater inför säsongen, om än av lite olika skäl. Att någon eller några av nykomlingarna skulle få kriga för sin överlevnad var närmast obligatoriskt. Wolves trodde man kanske skulle kunna lyfta sig, men att de befinner sig därnere i träsket kan inte heller komma som någon stor överraskning.

Nu noterar säkert den uppmärksamme att den här bloggen både till rubrik och till inledning parafraserar Anton Fors senaste text på den utmärkta Tysklandsbloggen här på Fotbollskanalen. Detta inte utan anledning. Därför att när jag såg hans rubriks underförstådda fundering att självinsikt var en bra egenskap i bottenstriden så höll jag både med samt började fundera på om det inte också kunde vara tvärtom.

Att hybris kanske inte heller är en dålig egenskap. Att likt humlan tro att man kan flyga trots att man inte borde kunna det, och just därför förmå det som inte borde vara möjligt.

Det är en hyfsat vanlig föreställning att det framför allt är defensiven som avgör om ett lag klarar sig undan nedflyttning eller ej. Resonemanget bygger kort och gott på idén att de lag som bäst klarar av att stå emot de bättre lagens offensiv plockar med sig flest poäng här och där, och baseras på en allmän tanke om en matchbild där lagen i botten av tabellen ”parkerar bussen” mot svårare motstånd.

Offensiven brukar man fästa mindre vikt vid. Snarare är det så att de lag i bottenstriden som är offensiva brukar bedömas som svagare därför att de därmed som utav nödvändighet uppfattas som känsligare bakåt. Men vilken roll spelar då ett lags målskytte för hur de klarar av en nedflyttningsstrid i Premier League?

:::

Jämför vi målstatistiken för anfallarna i de lag som utgör de sex bottenlagen i den här säsongen av Premier League så korrelerar det tämligen väl med lagens respektive ligaposition, vilket antyder att målskyttet faktiskt spelar en viss roll för nedflyttningsstriden.

Ett snabbt getöga på de främsta målskyttarna gör att vi kan se vissa samband med ett lags ligaplacering. Blackburn har såväl Yakubu som Junior Hoilett med på den här topp tio-listan, med 20 mål tillsammans motsvarande nästan hälften av lagets totala målskörd, och de ligger på 16:e plats i tabellen.

Aston Villa kan man betrakta på två olika sätt. Dels att Darren Bents och Gabriel Agbonlahors målskörd håller laget på 15:e plats, samtidigt som lagets med deras mått mätt svaga målskörd ändå leder till att de inte ligger högre i tabellen än vad de gör.

Wigans säsong så här långt, åtminstone fram till helgens triumf på Anfield, har varit närmast katastrofal. Föga förvånande, laget har hittills bara gjort 27 mål den här säsongen, att jämföra med Blackburns 43 gjorda mål på 16:e plats. Och att endast Franco Di Santo med fyra gjorda mål tar sig in på den här listan är talande.

Sett till målskyttet borde kanske Wolves stå sig bättre i tabellen än vad de faktiskt gör. Steven Fletchers tio mål tillsammans med Kevin Doyles fyra räcker dock ej till för att täcka upp för ett helt förskräckligt försvarsspel, med hela 65 insläppta mål. Värt att notera också att Fletcher bara gjort ett mål på de sju senaste matcherna, varav Wolves förlorat fem. Måhända är Terry Connor mer överdrivet defensiv än Mick McCarthy före honom?

Målstatistiken för QPR riskerar bli något missvisande i och med att de nyligen värvat Djibril Cissé och Bobby Zamora, som redan gjort fem mål tillsammans på tio matcher. Det bådar gott. Å andra sidan så är Cissé i och med helgens röda kort borta för hälften av den återstående säsongen.

Bolton har också bara en enda spelare bland de tio främsta målskyttarna hos de sex bottenlagen. Något som borde oroa Owen Coyle, då man knappast kan räkna med att helgens målspruta David Wheater fortsätter att ösa in mål som han gjorde mot Blackburn.

:::

Om vi ser till tidigare säsongers nedflyttningsstrider så lägger vi märke till att Birmingham förra säsongen åkte ur efter att ha gjort lägst antal mål i hela ligan, närmare bestämt 37 stycken.

Tendensen var alltså densamma även förra säsongen. Steven Fletchers 10 mål för Wolves och Hugo Rodallegas 9 mål för Wigan bidrog till att hålla dem kvar i Premier League. Blackpool åkte däremot ur, trots att DJ Campbell nätade hela 13 gånger för laget.

Blackpool var helt enkelt alltför generösa bakåt. Man släppte in smått sanslösa 78 mål, vilket var mer än något annat lag i ligan.

:::

Argumentet kan alltså inte vara att offensiven ska ges fullt utrymme helt och hållet på defensivens bekostnad. Men att enbart defensiv alltså inte är tillräckligt, och att flera klubbar i nedflyttningsstriden skulle tjäna på att förändra balansen mellan försvarsspel och anfallsspel i en mer offensiv riktning.

En offensiv strategi, att satsa på fler gjorda mål snarare än färre insläppta mål, kan alltså löna sig. Kanske finns det kort och gott en högre potential och en högre marginalnytta med en sådan strategi jämfört med en defensiv. Det är helt enkelt lättare att göra fler mål än att släppa in färre, och det har en större chans att löna sig.

Det handlar bara om att våga. Och likt humlan försöka att inte tänka alltför mycket på sina egna begränsningar.

Kanske är det hemligheten bakom pigga nykomlingar som Swansea och Norwich den här säsongen. Och kanske var det ett sådant tankeskift som låg bakom deras vid första anblick något märkliga beslut att framför allt förstärka sina respektive anfallsuppsättningar, snarare än backlinjen, i somras.

……………………………………………………………….

Skön intervjuläsning med Eric Cantona:

http://www.guardian.co.uk/football/2012/mar/25/king-and-i-eric-cantona

:::

Det pratas mycket i England just nu om Liverpools situation efter den senaste veckans debacle mot QPR och Wigan, och Kenny Dalglishs något märkliga uttalanden om varför det gått som det gjort. Tony Evans på The Times, journalist och Liverpoolsupporter, skriver att ”it is beyond dispute that this is no longer a top-class club”.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Vinnare och förlorare

Det var en helg med flera vinnare och även några ordentliga förlorare.

Bland vinnarna får vi utan tvivel räkna Newcastle som inledde med en rasande fart borta mot West Brom med tre mål under första halvlek. De drog ifrån Liverpool och gick upp jämsides med Chelsea på femte plats. Arsenal är ett annat vinnarlag som vann samtidigt som både Chelsea och Tottenham tappade poäng. Bolton och Wigan tog tunga skalper i nedflyttningsstriden och såg på samma gång till att hala in Blackburn igen.

Bland förlorarna återfinns just Blackburn men också Liverpool som väl sist och slutligen nu kapitulerade ens de mest pliktskyldiga ambitionerna på en av den här säsongens Champions League-platser. Kenny Dalglish gav ett tämligen uppgivet intryck efter matchen. Chelsea hade verkligen behövt vinna hemma mot Tottenham och inte bara att de misslyckades med det, utan också den brist på energi som laget visade upp, gör dem till förlorare den här helgen.

Tottenham har haft en ruggig period den sista tiden med några riktigt dåliga resultat. Kanske var det här 0-0-resultatet, i en på förhand väldigt tuff och viktig bortamatch, just vad laget behövde?!

Och om vi nu ska prata om vinnare så får vi gratulera Chesterfield FC, som i söndagens Wembleyfinal i The Football League Trophy besegrade Swindon Town med 2-0 efter två mål i andra halvlek. Något positivt från den här säsongen för Chesterfield, som ligger sist i League One.

:::

Dålig disciplin riskerar kosta QPR dyrt

Djibril Cissés vårdslösa tvåfotstackling på Craig Gardner var inte bara hans andra direkta röda kort sedan han kom till QPR i februari, och som därför innebär en automatisk avstängning om fyra matcher, det var även den sjätte gången den här säsongen som QPR fick genomföra stora delar av en match med färre spelare på planen. Och märkligt många av dessa gånger har kommit sedan Mark Hughes tog över som manager.

Det är inte lätt att mäta den reella kostnaden i poäng av ett sådant facit, men att det ändå kostat QPR poäng måste man hålla för sannolikt. Mot Sunderland i helgen låg man under med 0-1 när Cissé begick sin omdömeslöshet. Alls inte ett omöjligt utgångsläge. QPR har en mäktigt svår avslutning på säsongen med matcher mot Arsenal, Man Utd, Tottenham, Chelsea och Man City kvar på programmet.

De poäng man behöver för att hålla sig kvar i Premier League hade man behövt plocka under den senaste tidsperioden, något som försvårats av utvisningar, och ska man plocka tillräckligt med poäng under den kommande tidsperioden så behöver man börja behålla sina spelare på planen.

:::

Arsene Wengers största bedrift?

Många håller nog säsongen 2003/04 som Arsene Wengers största bedrift med The Invincibles och allt. Men frågan är om inte ändå den här säsongen artar sig till att bli hans största triumf.

Det har inte varit mycket som talat för Wenger inför och under den här säsongen. En försvagad spelartrupp med nyckelspelare som lämnar, en tumultartad sommar, en fruktansvärd säsongsinledning och en duktigt labil höstsäsong, upprorsstämning runt Emirates och öppna krav på hans avgång.

Det är en situation som han mer eller mindre med ren vilja har vänt till ett läge där Arsenal har ett ordentligt slagläge på Champions League-spel också nästa säsong, ett läge ingen kunde ha några realistiska förhoppningar om för bara några månader sedan. Vad mer, han ser ut att klara av det med mer luft ned till ribban än vad som varit fallet tidigare säsonger.

Ja, han har varit behjälpt av Chelseas och Liverpools allmänna förstoppning den här säsongen och likaså av Tottenhams närmast månadslånga och Redknappologiska kollaps. Icke desto mindre har han från ett utomordentligt tufft psykologiskt läge skapat förutsättningarna för Arsenals bästa ligasekvens på många herrans år.

Liverpool, Chelsea och Tottenham hade och har egentligen samtliga bättre förutsättningar i termer av spelare och resurser än Arsenal att nå de där Champions League-platserna. Men ingen av dem har Arsene Wenger som manager.

:::

Nästa match är alltid viktigast

Man City hade precis vänt och vunnit mot Chelsea och triumfalismen på Etihad och i Man Citys omklädningsrum gick att ta på. Nu visade man att man klarade trycket i titelracet och omedelbart anlände självsäkra uttalanden om att nu ”skulle man vinna ligan”. Sedan gick man på ett omedelbart poängtapp i nästa ligamatch borta mot Stoke.

Det var inte så väldigt svårt att föreställa sig på förhand. Så mycket fokus, koncentration och energi skulle nödvändigtvis investeras i matchen mot Chelsea, den mer namnkunniga motståndaren, att det skulle vara svårt att hinna ladda om batterierna i tid till Stoke och Britannia, en erkänt tuff bortamatch bildligt såväl som bokstavligt.

Kanske var lättnaden efter vinsten mot Chelsea så stor att man för tillräckligt många sekunder släppte blicken från bollen på vad som omedelbart efter slutsignalen av den nyss avslutade matchen var allra viktigast för Man City i titelstriden – nästa match.

:::

Omgångens elva:


…………………………………………………

Man Utd är även de en möjlig vinnare den här omgången. Men för att så ska bli fallet så måste man besegra Fulham på hemmaplan ikväll. Det kan låta som en relativt lätt uppgift, men som har visat sig så många gånger förr genom åren, i slutet av en säsong existerar inga lätta matcher.

Man Utds främsta fördel är att de är mycket väl bekanta med just denna grundläggande fotbollssanning.

:::

I och med segern igår blev Newcastle det åttonde laget att passera 1000-poängsstrecket i Premier League.

Vilket som blir det nionde laget är en tät kamp. Det står förmodligen mellan Blackburn Rovers på 967 poäng och Man City på 766 poäng.

:::

En lokal stridshjälte i Sundsvall, som skyddade staden från ryska härjningar under 1700-talet, vars minnesstod jag precis lagt märke till, hette lustigt och kanske också passande nog Johan Henrik Fieandt.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hemmet är hjärtats härd

Det var i början på februari, West Brom hade precis förlorat mot Swansea hemma på The Hawthorns med 1-2, laget låg på en medioker 15:e plats i tabellen och Roy Hodgson varnade sina spelare för att om det inte blev skärpning så riskerade man dras in i en sällsynt tuff nedflyttningsstrid.

Just vid det tillfället hade West Brom ligans sämsta facit på hemmaplan med endast två vinster och åtta poäng inhämtade från 12 matcher. Roy Hodgson såg en risk inte bara att dras in i en nedflyttningsstrid utan också att laget skulle riskera sina egna supportrars stöd.

“With this sort of home run, you lose the crowd as well. Last year in our survival season, the crowd played a big part. Unfortunately, with so many home defeats we are losing them. /…/ Every week we send them home disappointed after losing and we are beginning to lose them and that is a major factor. Teams having to fight relegation do need the crowd behind them.”

Roy Hodgson var orolig att den dåliga hemmasviten hade börjat påverka sina spelare psykologiskt. Men något med Hodgsons varningar måste ändå ha brutit igenom psykologin för därefter vann West Brom med 5-1 i Black Country-derbyt mot Wolves, och radade därefter upp två hemmavinster mot i tur och ordning Sunderland och Chelsea.

En omvändning som inte bara gav West Brom värdefulla poäng, och gav dem en betryggande marginal till nedflyttningsstrecket, den såg även till att besegla två andra managers öden i Premier League – först Mick McCarthy och därefter Andre Villas-Boas.

:::

Och om man då är inne på problem med spelet på hemmaplan, och hur man lyckas vända på det hela, så kanske det ändå är så att Roy Hodgson har både ett och annat att lära ut till Kenny Dalglish.

:::

När kvällen precis ska till att börja så är det avspark i matchen mellan West Brom och Newcastle på The Hawthorns. Hemmaplan för West Brom således och vi får se om deras goda hemmaform håller i sig.

Samtidigt har Newcastle ett gyllene tillfälle att dra nytta av såväl Chelseas som Tottenhams poängtapp, gå upp på samma poäng som Chelsea och därmed ligga fem poäng bakom Tottenham på fjärde plats. Det skulle också göra försprånget nedåt till Liverpool till åtta poäng.

Och i det avseendet så är så klart Newcastle en av den här omgångens vinnare, så här på förhand. Men det återstår att se om det är det också i efterhand.

…………………………………………………

Birmingham vs Cardiff i The Championship med avspark kl 13:00. En mycket viktig match i playoff-striden.

Ännu ett oavgjort resultat för West Ham igår, 2-2 borta mot Burnley, och man tappar ytterligare poäng både på Southampton (2-0 mot Doncaster) och Reading (3-1 mot Blackpool).

:::

Otroligt viktig och känslostark vinst för Bolton mot Blackburn. Det var så många känslor kopplade till matchen, och det är imponerande av Boltons spelare, och av Owen Coyle, att inte tillåta känslorna att ta överhanden.

:::

“City back top after hard-earned point” var rubriken på Man Citys hemsida efter 1-1 borta mot Stoke. En övning i positiv spin control såg god som någon får man förmoda. Roberto Mancini var allt annat än lycklig efter matchen, möjligen något upprörd efter matchen på grund av poängtapp, Stokes fysiska spel eller, mest sannolikt, both of the above.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea visar att också kortsiktighet kan vara konstruktivt

Intrigerna har varit många i Chelsea. Ett hyfsat känt uttryck är att det enda konstanta i världen är förändring, och ingenstans mer än i Chelsea har kanske detta manifesterats.

På ytan kan man lätt få för sig att det hela är ett enda kaos som ett resultat av en lynnig och allsmäktig ägare, självdestruktiva maktkamper mellan spelare och ledare, stora framgångar och lika stora misslyckanden. Men där finns också vissa gemensamma drag som återkommer och den här säsongen är ett utmärkt exempel på just detta.

Det är nämligen en intressant form utav sidoshow till dramaturgin som helhet att Chelsea den här säsongen för tredje gången sedan Roman Abramovich tog över klubben har sparkat sin manager mitt under brinnande säsong och tillfälligt ersatt denne med en ställföreträdande manager.

Och mer intressant är att just denna form av tillfälliga lösning verkar fungera väldigt bra för Chelsea. Det är snarare det permanenta tillståndet som visat sig vara problematiskt för Chelsea under Roman Abramovichs snart decennielånga ägarskap.

:::

Avram Grant (2007-08)

José Mourinho var arkitekten bakom den mest spektakulära perioden utav Chelseas långa historia. Men över tid började sprickor framträda i fasaden och närmare bestämt i relationen mellan Mourinho och Abramovich. Tidigt under säsongen 2007/08 avslöjades att Mourinho lämnade klubben, och den av Abramovich luftlandsatte fotbollsdirektören Avram Grant tog över managerskapet.

Med Avram Grant som tillförordnad manager gav Chelsea Man Utd en rejäl kamp såväl i Premier League som i Champions League. Och hade marginalerna bara varit fördelade något annorlunda så hade säsongen kunnat sluta på ett helt annat sätt. Inför sista omgången skiljde endast målskillnad Chelsea från ligatiteln, och om John Terry lyckats hålla sig på benen när han slog Chelseas viktigaste straff någonsin så hade Chelsea för första och enda gången varit Champions League-vinnare.

Avram Grant ges rätt eller orätt ett tämligen litet erkännande för sina insatser som tillförordnad manager, det antas att laget närmast gick på autopilot. Oavsett vilket så går det inte att orda om att resultaten med Grant som tillförordnad manager endast överträffats en gång sedan dess.

Guus Hiddink (2009)

Luiz Felipe Scolari var meriterad som få. Han hade vunnit världsmästerskap med Brasilien och fört Portugal upp till europeisk toppnivå. Men hans första säsong i Chelsea var katastrofal. Hans taktiska upplägg, hans oförmåga att kontrollera omklädningsrummet och hans slappa träningsregim var alla faktorer som ledde till hans avsked. Ersättare som tillförordnad manager blev Guus Hiddink, en av Abramovichs favoriter.

Hiddink hade en omedelbar effekt på laget. Ett Chelsea som varit märkligt sårbart i ligaspelet dittills under säsongen vann fyra ligamatcher på raken, bland annat en viktig bortamatch mot Aston Villa som vid det tillfället utgjorde ett reellt hot mot Chelseas Champions League-kvalificering. Med Hiddink vid rodret vann Chelsea 11 av sina 13 återstående ligamatcher och slutade trea i ligan.

I övrigt var det blandad sorg och glädje. Olyckan skulle återigen grina dem i ansiktet i Champions League när man på tilläggstid i semifinalen släppte in ett avgörande mål mot Barcelona, efter en serie tveksamma domslut av matchens norske domare. Men laget fick till sist ändå jubla efter de besegrade Everton i FA-cupfinalen.

Roberto Di Matteo (2012-)

Roman Abramovich handplockade Andre Villas-Boas och gav honom ansvaret för att genomföra en nödvändig generationsväxling i Chelsea. Det gamla gardet av spelare skulle ersättas med yngre och mer hungriga spelare, och dessa skulle samlas kring en offensiv spelidé.

Men tidigt stod det klart att allt inte var som det skulle. På fotbollsplanen framstod Chelsea som hopplöst oorganiserade, match efter match förlorades med en alarmerande uppgivenhet, och vid sidan av planen puttrade det under ytan av konflikter mellan Villas-Boas och Chelseas äldre spelare. Till sist var bägaren fylld till bredden och Abramovich såg sig tvungen att sparka också denne manager.

Under Roberto Di Matteo vann Chelsea sina fyra första matcher, vilket inkluderade en viktig ligavinst hemma mot Stoke samt en magisk vändning i Champions League-returen mot Napoli. Den framgångsrika sviten avbröts borta mot Man City men tendensen är ändå uppenbar, och med klubbikonen Di Matteo som tillförordnad så andas Chelsea ånyo optimism inför återstoden av säsongen.

:::

Hur kommer det sig då att det här återkommande scenariot med tillfälliga och tillförordnade managers verkar fungera så bra i Chelsea?

Förmodligen är svaret att en tillfällig manager inte har några incitament att implementera någon form utav förändring. Tvärtom ligger det i hans intressen att på kort sikt få ut maximalt utav existerande spelartrupp genom att spela på det sätt som spelarna är vana vid och har lärt sig att acceptera.

En permanent manager, med en mer långsiktig tidshorisont, har å andra sidan ett tydligt incitament att driva förändring som sin agenda. Och alla människor är för förändring, så länge det inte gäller dem själva, så också fotbollsspelare. Chelseas spelartrupp gör motstånd mot förändring, och de har tillåtits lära sig att deras motstånd väger tyngre än managerns vilja hos Chelseas klubbledning.

Det är en form utav institutionaliserad kortsiktighet.

:::

Förlusten mot Man City bromsade upp Chelseas nya framfart, men redan under tidig eftermiddag idag så har Chelsea en rejäl möjlighet att kraftfullt trycka på gaspedalen i kampen om Champions League-kvalificeringen. De spelar hemma mot Tottenham som ligger fem poäng före dem, men en vinst på Stamford Bridge och Chelsea är endast två poäng efter.

Och Tottenham har inte lyckats vinna på Stamford Bridge på 22 långa år. Om nu den typen av sviter har någon egentlig betydelse.

Chelsea har verkligen inte råd att förlora den här matchen, och de behöver förmodligen vinna den. Kanske har de genom att falla tillbaka till kortsiktigt tänkande gett sig själva den bästa chansen att göra det.

…………………………………………………

Dagens matcher: Chelsea vs Tottenham (13:45), Arsenal vs Aston Villa, Bolton vs Blackburn, Liverpool vs Wigan, Norwich vs Wolves, Sunderland vs QPR, Swansea vs Everton, samt Stoke vs Man City (18:30).

Tungt derby mellan Blackburn och Bolton. Två rivaler från Lancashire. Viktigt för nedflyttningsstriden. Och naturligtvis är det Boltons första match sedan det tragiska som hände med Fabrice Muamba.

:::

För tre år sedan fick en manager i titelstriden en crack-up strax inför en tuff bortamatch mot Stoke. Av de senaste dagarnas replikskiften mellan diverse företrädare för Man City och Alex Ferguson så är det kanske därför på sin plats att notera att Man City ikväll möter just Stoke borta.

:::

Nya filmen The Hunger Games slås på stort. Men storyn låter misstänkt lik en ren rip-off av den japanska klassikern Battle Royale. Man kan väl för all del se den ena, men missa absolut inte den andra.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bostockfall inom den engelska fotbollen

Är det någon som kommer ihåg John Bostock? Det var strax efter säsongens slut 2008 som Tottenham presenterade den då 17-årige talangen som deras nästa kommande stjärna. Han värvades från Crystal Palace där han gjort sig ett namn som en särskilt lovande talang.

Fyra år senare har John Bostock ännu inte gjort en enda a-lagsmatch för Tottenham. Istället är det numer fotboll i League Two som gäller, efter att det igår, då det så kallade nödlånefönstret stängdes, avslöjades att Bostock går till Swindon på lån. Harry Redknapp menade något kort att det skulle göra Bostock gott att spela för Paolo Di Canio.

Swindon är inte den första klubben dit Bostock är utlånad. Hans tid i Tottenham har inneburit säsongslånga lån i först Brentford och därefter Hull, och tidigare den här säsongen har han också befunnit sig i Sheffield Wednesday. Någon större framgång har dessa lån inte inneburit för John Bostock.

:::

John Bostock debuterade som 15-åring för Crystal Palace i en match mot Watford 2007. Därmed blev han den yngste spelare någonsin att spela för klubben. Så talangfull var han att han omedelbart blev kapten för Englands U17-landslag, och Watfords dåvarande manager Neil Warnock trodde tillräckligt på hans talang för att börja planera ett lag runt den löftesrika offensive mittfältaren.

Men kanske gick det hela lite för snabbt. Neil Warnock själv insåg nog i alla fall faran för han försökte både varna Bostock och skydda honom från överdriven uppmärksamhet genom att spela honom så sparsamt som möjligt. Men ryktet cirkulerade redan bland de engelska toppklubbarna och John Bostock skulle visa sig vara ett villigt byte.

:::

Att plocka John Bostock från Crystal Palace skulle visa sig bli mänskligt väldigt lätt men juridiskt något mer svårt. Bostock själv hade ännu inte skrivit på något professionellt kontrakt med Crystal Palace och han själv liksom hans föräldrar såg bara möjligheterna med att gå till en engelsk toppklubb och kanske inte minst storleken på lönekuvertet. Riskerna blundade man möjligen mänskligt förståeligt för.

Tottenham annonserade sin värvning på sin hemsida, men det var en värvning som förnekades av Crystal Palace. Förhandlingarna var präglade av bitterhet från Crystal Palaces sida, såväl mot Tottenham som mot John Bostock och hans far som de bannlyste från Selhurst Park, och de strandade tämligen kvickt.

En tribunal fick slå fast en övergångssumma som blev £700k i engångssumma och ytterligare £1,25m baserat på framträdanden för klubben och £200k baserat på eventuella landslagsmatcher. Det blev inga stora pengar för Crystal Palace, men det besvär som Tottenham ändå hade med värvningen visar ändå på hur högt John Bostocks talang värderades.

:::

Det var nog inte många som uppmärksammade John Bostocks flytt till Swindon igår men Bostock utgör ändå ett klart och tydligt exempel på faran för unga spelare med att alltför snabbt försöka ”göra karriär” som fotbollsproffs innan de är vuxna nog såväl som fotbollsspelare som personer.

De lämnar en mindre klubb för att de lockas av pengarna och toppklubbens och Premier Leagues glamour. Men bara några år senare kan det alltså visa sig att de befinner sig deporterade dit igen.

Det diskuteras vilken effekt reformen av det engelska akademisystemet kommer att ha i det här avseendet, givet att tribunalsystemet avskaffas och klubbar endast ersätts för utbildningskostnader. Något som kommer leda till att yngre talang blir billigare för de engelska toppklubbarna.

Vissa menar att tendensen därmed kommer att öka, att unga talanger därmed blir ännu mer utav ”slit och släng”-produkter inom det engelska fotbollssystemet. Själv tror jag att effekten också kommer kunna bli den delvis motsatta, särskilt i och med att klubbar inte längre är geografiskt begränsade i sin rekrytering. Jag tror tendensen kommer bli att rekrytera talanger i ännu yngre ålder och att spelarna därför tillåts ”växa upp” inom en klubb i en större utsträckning än vad som nu är fallet. Det är mer gynnsamt för spelarna än att köpas och tvingas utstå ett miljöbyte vid 17 eller 18 års ålder.

Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan.

…………………………………………………

Daily Mail kör idag de två samtidiga nyheterna att Guardiola dels planerar lägga ett bud om £35m på David Luiz i sommar, och dels att Guardiola själv är den främste kandidaten till att ta över som manager för Chelsea i sommar.

Ett tecken så gott som något på att i fotbollsjournalistikens underbara värld så vet sällan den högra handen vad den vänstra gör.

:::

Stokes manager Tony Pulis har ju åkt fast för fortkörning men har lyckats undkomma ett körförbud genom att hävda att ett dylikt förbud skulle orsaka honom och människorna i Stoke orimligt lidande.

Argumentet var att han inte kunde använda sig av en chaufför, då denna kunde läcka interna klubbhemligheter. Briljant!

:::

Och Wayne Rooneys nya hobby, efter att det visade sig att det där med att smiska mormödrar inte var så väldigt politiskt korrekt i det något repressiva brittiska samhället, verkar vara att meddelst fotbollar bryta handleden på 9-åriga pojkar. Ursäkt tydligen given och godtagen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kollektiv mångsidighet genom individuella kontraster - Hernandez och Welbeck

Dimitar Berbatov kommer att lämna Man Utd i sommar. Så mycket har gjorts klart både av dennes agent och av Alex Ferguson själv. Bulgaren som värvades för en stor summa för snart fyra år sedan har blandat och gett och aldrig riktigt spelat till sig en självklar plats i Man Utds anfallsuppställning.

Wayne Rooney är en given figur i Man Utds anfall. Likt satelliter runt honom svävar två unga och mycket talangfulla anfallare som båda kan sägas ha fått sitt genombrott på Old Trafford under den här eller förra säsongen, Danny Welbeck och Javier Hernandez, och som under en överskådlig framtid kommer förbli viktiga beståndsdelar i Man Utds anfall.

Att slå igenom som anfallare i Man Utd kan anses vara en bedrift i sig, fråga bara Berbatov. Många unga och talangfulla spelare har misslyckats med att hantera förväntningarna, bland dem sådana som blivit stora stjärnor i andra klubbar och andra länder, till exempel Diego Forlan och Giuseppe Rossi. Det är ett hinder som både Welbeck och Hernandez redan har passerat.

Det som gör en jämförelse mellan Danny Welbeck och Javier Hernandez särskilt intressant är de skarpa kontrasterna både mellan deras respektive spelstilar och den respektive väg de vandrat in i Man Utds spelartrupp.

:::

Javier Hernandez – Mycket kvar att lära

Kanske överdriver man inte om man säger att 95 procent av Man Utds alla fans aldrig hade hört talas om Hernandez innan nyheten slog ner som en bomb under våren 2010 att Man Utd hade värvat den mexikanske anfallaren. Men Hernandez snabba genombrott under sin debutsäsong bär sagans skimmer. Redan under världsmästerskapet i Sydafrika gav Hernandez prov på sin talang och förhoppningen var att han skulle kunna göra detsamma i Premier League. Den förhoppningen realiserades snabbare än vad någon vågat drömma.

Genom att ständigt vara i rörelse, alltid försöka hitta den raka vägen mot motståndarnas mål, och genom att besitta måltjuvens instinkter, så hade Man Utd återigen ett mer direkt målhot som man egentligen saknat alltsedan Ruud Van Nistelrooy lämnade klubben.

Med Hernandez fick Man Utd därmed ett kompletterande alternativ till Wayne Rooney och Dimitar Berbatov, som båda två föredrar att ligga lite längre ner i planen och styra anfallet med briljans och speluppfattning. Med sin snabbhet är Hernandez själv ett stort hot mot motståndarförsvaren, men har därmed också gett mer tid och större ytor till framför allt Wayne Rooney.

Men trots Hernandez omedelbara framgång, där han med 20 mål under sin debutsäsong blev utnämnd av fansen till årets spelare, så har också Hernandez begränsningar blivit tydligare under hans andra säsong i klubben. Framför allt har han haft problem att hålla tag i bollen mot starkare försvarare, och hans passningsspel är inte alltid det bästa. Något som kort och gott stundtals drabbat kvaliteten i Man Utds linkup-spel mellan mittfält och anfall.

Det är emellertid brister som mexikanen arbetat med att åtgärda och man kan se en tydlig förbättring på dessa områden. Han är med andra ord inte rädd för hårt arbete för att utvecklas, och det är i sig en underskattad egenskap.

:::

Danny Welbeck – Bättre och bätte år för år

Många glömmer att Danny Welbeck debuterade för Man Utd redan för tre säsonger sedan när Cristiano Ronaldo fortfarande sprang sönder motståndarlagen. Just den säsongen var det en annan tonårssensation vars debut förblev det bestående minnet, men Danny Welbecks fantastiska mål mot Stoke i sin debut är mer än väl värt att minnas det också.

Men vägen därifrån till en ordinarie plats i Man Utds spelartrupp skulle visa sig vara lång. Och det som tagit Welbeck hela den långa vägen har varit vilja och hårt arbete, som kompletterat hans uppenbara talang. Två låneperioder har format honom. Först i Preston, där han emellertid snabbt blev skadad. Därefter i Sunderland, där han gjorde succé och utvecklades mångfalt.

Den här säsongen har tydligt visat upp Welbecks främsta egenskaper. Hans bolltouch är mycket bra, han är bra på att hålla i bollen och kan därmed samt med ett kvickt passningsspel lätt hitta samarbeten med sina medspelare. På så vis har han blivit en mycket viktig kugge i Man Utds offensiva hjul. Hans mångsidighet är också värdefull – han kan utgå från kanten, han kan spela som ensam forward och tillsammans med en annan anfallare.

Men där finns så klart också brister. Han är inte lika kylig framför målet som till exempel Javier Hernandez. Något man märker i och med att han stundtals missar riktigt bra chanser och kanske lite för ofta väljer det komplicerade spelalternativet före det enkla. Han var tidigare något yvig i sina kroppsrörelser och hans balans inte alltid den bästa, men mer muskler på kroppen har gjort honom mer motståndskraftig.

:::

Javier Hernandez och Danny Welbeck är med andra ord två mycket olika anfallare, med olika styrkor och svagheter. Men just därför att de är så olika så bidrar de med olika kvaliteter, och därmed har de båda en självskriven roll i Man Utds spelartrupp. De ger helt enkelt fler alternativ och möjligheter, något som är extremt värdefullt sett över en hel säsong.

Samtidigt finns det egenskaper som förenar dem. Inte minst en vilja och en förmåga att arbeta hårt är personlighetsdrag som gör dem till ideala spelare i ett lag byggt av Alex Ferguson. Båda har dessutom snabbheten som en väsentlig del av sitt spel, och just snabbhet har alltid varit en del utav Man Utds och Fergusons spelidé.

Det var framför allt det som en gång i tiden gjorde att värvningen av Dimitar Berbatov kändes så märklig.

…………………………………………………

Återigen bevisar Man City att laget har både ryggrad och hjärta, det som så många inför och under säsongen har velat mena att de inte har, och tillika det som ändå är Roberto Mancinis främsta bidrag till klubben.

Satta under tung press i titelstriden och i underläge efter en timme av matchen så vek laget inte ner sig. Istället bet de ihop, tog sig samman och vände på matchen mot Chelsea. That’s the stuff of champions.

Men att höra Carlos Tevez applåderas in av publiken på Etihad Stadium var ett pinsamt jobbigt ögonblick utav David Brentska proportioner.

:::

Mäktig vändning av QPR hemma mot Liverpool. Kan det vara ett resultat som räddar dem kvar i Premier League? Det är åtminstone ett resultat som ger dem självförtroende, och med en säsongsavslutning som fortfarande innehåller möten med Arsenal, Man Utd, Chelsea och Tottenham så är det något som de behöver.

:::

Jamenokejdå, nu är det kanske inte fördel för Tottenham längre. Eller svänger möjligen psykologin igen nu när pressen helt plötsligt inte längre ligger på dem utan på Arsenal?

Man kan i alla fall säga att det mesta nu för tiden går Arsenals väg.

:::

Under eftermiddagen blir det relax. Ångbastu, vedeldad bastu och massagepool. Härligt! Mycket jobb på sistone. Många bloggar skrivna. Och inte minst seriesegrare i division 3. Good times.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fördel Tottenham och Chelsea i kampen om Champions League-platserna

Det är onsdag men inte vilken onsdag som helst. Det är en onsdag som kan ha väldigt stor betydelse för hur den här säsongens intensiva kamp om de återstående Champions League-platserna, som de båda Manchesterklubbarna lämnar efter sig som plundring på slagfältet, till sist kommer att arta sig.

Det är snällt räknat fem klubbar inblandade. Newcastle gjorde sitt jobb i söndags genom att besegra Norwich på hemmaplan. Ikväll går övriga fyra lag upp i ringen, och det är inte vilka matcher som helst. Chelsea har den på förhand svåraste matchen när de reser till Etihad Stadium för att försöka få med sig poäng mot Man City, en match som dessutom har stor betydelse för titelstriden.

Arsenals uppgift är däremot inte särskilt mycket lättare i och med att de ställs mot Everton borta. Samtidigt har inte Everton så väldigt mycket mer än ära och prestige att spela för vilken kanske är en hjälp. Samtidigt är Everton en stolt klubb, så det är frågan om det räcker.

Liverpool har en klurig bortamatch mot ett QPR som kämpar för livet om ett nytt kontrakt. Samtidigt har Liverpool den här säsongen haft det betydligt lättare på bortaplan, kanske för att pressen där är mindre. Oavsett resultat emellertid så är det en grannlaga uppgift för Liverpool, de ligger tio poäng bakom Arsenal på fjärdeplatsen och Champions League är troligtvis inte längre en realistisk ambition för dem.

Tottenham har den på förhand lättaste uppgiften under kvällen. Stoke hemma ska vara en klart navigerbar uppgift. Samtidigt har vare sig resultaten eller omständigheterna gått Tottenhams väg den senaste månaden och de har fått se ett stort poängförsprång sakta men säkert ätas upp. Ska de få upp sin ligakampanj på fötter igen så måste de vinna ikväll och det här är nog också en omgång där de hoppas kunna rycka ifrån några poäng från sina konkurrenter.

Men hur tror vi då att det hela slutar?

:::

Tottenham

Harry Redknapp har med rätta hyllats för en så här långt väldigt lyckad säsong med Tottenham, och det är ingen slump att hans namn är det mest frekvent nämnda i samband med den lediga engelska förbundskaptensposten. Men på sistone är det heller inte utan att man måste poängtera en del uppenbara misstag han begått som stått Tottenham dyrt i tabellen.

Hans personliga ambitioner att bli engelsk förbundskapten har skapat en känsla av osäkerhet och otrygghet i Tottenhams spelartrupp. Det har aldrig en positiv effekt när spelarna inte längre vet om managern kommer vara kvar eller ej. Och Redknapp själv har varit allt annat än tydlig i den här frågan, han verkar vara ovillig att binda upp sig vid endera alternativet, England eller Tottenham.

Orsakade den fantastiska höstsäsongen hybris? Ett tag såg det åtminstone illusoriskt ut som om Tottenham på allvar skulle blanda sig in i titelstriden, poängen trillade in och Tottenham spelade en vansinnigt charmig fotboll. Inför stormötet med Man City på Etihad Stadium i februari fick Redknapp helt plötsligt för sig att höja svansföringen och därmed pressen på det egna laget genom att, återigen med fokus på sig själv snarare än laget, påstå att han redan vunnit ligan om han varit manager för Man City och kunnat värva spelare på samma sätt.

Rent taktiskt finns också frågetecken. Tottenham har hyllats för sin fotboll men har blivit utmanövrerade av i tur och ordning Arsenal, Man Utd och Everton, i vissa fall också fått se dem visa upp ett betydligt mer effektivt målskytte. Att sätta in Gareth Bale på en central position har inte hjälpt Tottenhams spel, snarare har det begränsat det.

Så Tottenham befinner sig hastigt och lustigt fortfarande på tredje plats i tabellen, men nu endast en ynka poäng före Arsenal på fjärde plats och fyra poäng före Chelsea på femte. Tottenham gick igenom hösten i en rasande fart, men ligasäsongen är ett maraton och inte ett sprintlopp. För att klara av ett maratonlopp behövs uthållighet, motivation och självförtroende. Har Tottenham detta i tillräcklig utsträckning? Ja, av någon anledning så tror jag det. Alla lag har sina svackor, Tottenham har haft sin nu.

:::

Arsenal

Det har varit en påtaglig oro under den här säsongen att Arsene Wenger helt enkelt inte skulle kunna föra en alltmer kvalitetsbantad spelartrupp upp på en av Champions League-platserna. Säsongsinledningen var katastrofal, med förnedringen på Old Trafford som stormens mittpunkt, och en air av negativitet spred sig på och utanför planen. Det drabbade även Wenger personligen, när fansens stämningar gick från ”In Wenger We Trust” till ”You don’t know what you’re doing!”.

Men Arsenal har marscherat på i det tysta och stundtals också uppvisat en strålande lagmoral. Inte minst på slutet när de under fyra matcher i rad har vänt underlägen till seger. Under den nyckelperiod om fem matcher som nu ikväll går in på den sista matchen så har Arsenal så här långt tagit 12 poäng av 12 möjliga. Och följden har blivit ett Arsenal med slagläge på inte bara fjärdeplatsen utan även tredjeplatsen, ett scenario som bara för några månader sedan hade betraktats som helt orealistiskt.

Bakom denna metamorfos står två nyckelperson. Dels Arsene Wenger själv som verkar ha omvärderat ett par av sina principer och som direkt efter debaclet på Old Trafford agerade kraftfullt genom att värva in erfarenhet i spelartruppen. Dels Robin van Persie, som varit fullständigt enorm för Arsenal den här säsongen och överlägset ligans mest effektive och värdefulle anfallare.

:::

Chelsea

Efter Andre Villas-Boas avsked från klubben så har Chelsea radat upp fyra raka segrar. Det är den enkla och kallt logiska ekvationen. Det förblir dock oklart om denna anti-effekt också gäller ligan. Utöver en något darrig vinst mot Stoke så har tre av de fyra segrarna kommit i cupspel.

Villas-Boas kan med viss rätta kritiseras för att ha fokuserat för mycket på Chelseas framtid på bekostnad av lagets nutid, och utan fokus på nutiden så riskerar det bli föga till framtid. Chelseas äldre spelare, som varit lagets stomme i snart ett decennium och som representerar klubbens nutid, vann maktkampen med Villas-Boas men har därmed satt både stolhet och heder i pant för egen del. Nu måste de helt enkelt lyckas.

Roberto Di Matteos val har därmed varit enkelt. Han har spelat på denna stolthet och det har gett resultat. Och med positiva resultat kommer också ett ökat självförtroende. Men Chelsea är nu också ett lag som måste spela utan marginaler, de har inte råd med fler misstag, och säsongsavslutningen innehåller matcher mot Man City, Tottenham, Arsenal och Liverpool.

:::

Newcastle

Newcastles säsong har inte bara varit en rad fotbollsmatcher utan en ständigt pågående kamp mot ett mer allmänt tvivel. Först ett tvivel på att de skulle kunna hålla sig kvar. Därefter ett tvivel på att de skulle kunna hålla sig kvar i tabelltoppen. Därefter tvivel på hur de skulle klara sig mot tuffare motstånd och hur de skulle klara sig med skador på viktiga spelare. Newcastle, under Alan Pardew, har lugnt och metodiskt hanterat dessa tvivel och samlat poäng på hög.

Så här långt har Newcastle alltså trotsat alla tvivel men ändå så finns det en benägenhet att inte vilja se dem som ett genuint topplag. Ändå ligger de i nuläget fem poäng före Liverpool i tabellen och har endast fem poäng upp till Champions League-platserna. Det är en tabellposition, och därtill en tidpunkt på säsongen, från vilken Newcastle inte längre har det minsta att förlora. De kan fortsätta spela sitt enkla okomplicerade spel och bara se hur långt det räcker.

Och det kan mycket väl räcka långt.

:::

Liverpool

Under Kenny Dalglishs managerskap har Liverpool börjat genomgå en omvandling i spelfilosofi. Men såväl spel som resultat antyder att detta inte är en omedelbar process. Snarare kan man ibland få känslan av att Liverpool rent speltaktiskt befinner sig stuck in the middle, i ett mellanläge mellan possession-fotboll och den renodlat kontringsbaserade fotboll som varit lagets prägel sedan Rafa Benitez tid i klubben.

Dalglish själv har också valt att peka på att laget haft otur i väldigt många matcher. Det är en sanning med viss modifikation, mycket av det som beskrivs som otur är i själva verket oskicklighet och brist på precision. Till detta kommer att också Dalglishs egna taktiska beslut under enskilda matcher har kunnat ifrågasättas. Offensivt har laget gjort sig väldigt beroende av Luis Suarez, på samma sätt Arsenal blivit beroende av Robin van Persie. Skillnaden är emellertid att van Persie gör mål vecka efter vecka, Suarez gör det inte.

Cupspelet har varit Liverpools och Dalglishs frälsning den här säsongen. Vad gäller ligaspelet kommer man peka på att Liverpool är ett lag under förändring och uppbyggnad. Men innerst inne vet Dalglish själv, klubbens spelare, ägare och supportrar, att bättre än en sjundeplats borde Liverpool ha varit mäktigt att prestera.

:::

Så hur tror jag då att det hela slutar till sist? Jo, så här:

3)  Tottenham
4)  Chelsea
5)  Arsenal
6)  Newcastle
7)  Liverpool

…………………………………………………

Dundertung seger för Blackburn hemma mot Sunderland igår kväll. I och med segern gör Blackburn ett ryck i botten av tabellen, och kanske kan man säga att den där miniligan om fem lag, som utspelar en ”hela havet stormar”-kamp om att undvika de tre nedflyttningsplatserna, nu har blivit till fyra.

Det är ändå starkt av Steve Kean att till synes lyckas samla ihop resterna av en i grund och botten omöjlig klubbsituation.

:::

Dagens roligaste rubrik: ”Mark Hughes remains confident QPR’s season will have a happy ending”

Spelarna har tydligen något att se fram emot på klubbfesten.

:::

Robin van Persie kommer aldrig lämna Arsenal för någon annan engelsk klubb hör jag folk säga nu. Jag undrar mest, så många gånger som samma sak har felaktigt hävdats, är det verkligen klokt att fortsätta göra sådana påståenden?

:::

Jag fick den här länken skickad till mig igår. För mig är det helt uppenbart att grabben behöver jobba både på fotarbete och koncentration om det ska bli något av honom.

Be Champions!!

Peter Hyllman

"Squeaky Bum Time" i The Championship

Under kvällen bjuds vi förvisso på en Premier League-match i form av Blackburn vs Sunderland. Men samtidigt spelas under tisdagen och delvis också onsdagen fulla omgångar i The Football League, och då kanske inte minst i The Championship. Och med ungefär tio omgångar kvar av säsongen så kan det kanske vara på sin plats att utvärdera läget.

Kvällens omgång innehåller ett par godbitar. Den TV-sända matchen är West Ham vs Middlesbrough, som är en match med tydliga konsekvenser i toppen av tabellen. Såväl vad avser West Hams förhoppningar om automatisk uppflyttning som Middlesbroughs planer på att nå playoff-spelet. En match av liknande dignitet är Southamptons tuffa bortamatch mot Hull.

En annan godbit under kvällen är Leeds vs Nottingham Forest. Leeds kan fortfarande sägas föra en realistisk kamp om en playoff-plats, samtidigt som Nottingham kämpar med näbbar och klor för att inte dras in i en bitter nedflyttningsstrid.

:::

Hur ser det ut i tabelltoppen?

Det talas ofta om förmågan att hantera press i toppen av Premier League, men frågan är om inte detta är ännu mer tydligt i The Championship, där så väldigt mycket mer än titlar, i vissa fall kanske klubbars hela tillvaro, står på spel med tanke på prestige och rikedomar som följer med uppflyttning till Premier League.

Southampton ser hittills ut att kunna hantera detta bra. De har inte befunnit sig nedanför de två topplaceringarna under hela säsongen, och har återigen ryckt åt sig ett litet försprång i toppen av tabellen. I Rickie Lambert har Southampton förmodligen divisionens bäste anfallare, mot Millwall i lördags gjorde han sitt fjärde hat-trick för säsongen och han leder skytteligan med 24 gjorda mål, vilket är nio fler än närmaste konkurrenter. Föga överraskande har The Saints också en överlägsen målskillnad. Men inte bara målen utan också spelet övertygar. De spelar med tålamod, fantasi och effektivitet, och det är med goda skäl som Nigel Adkins siktar på en andra raka uppflyttning med Southampton.

Reading på andra plats har onekligen hittat en riktig formtopp. De har vunnit nio av sina senaste tio matcher och med både West Ham och Southampton kvar att möta så har de allt i sina egna händer inför säsongsavslutningen. Den enda farhågan är om de möjligen prickat formtoppen för tidigt, men Brian McDermotts lagbygge ser otäckt stabilt ut.

West Ham har halkat ner på tredje plats och deras främsta problem kan nog sägas vara detsamma som Liverpools. De lyckas inte vinna på hemmaplan. Fyra raka hemmamatcher, också mot lag på tabellens nedre halva som Crystal Palace, Watford och Doncaster, har slutat oavgjorda. Om Sam Allardyce vill betona det positiva så pekar han på en sekvens om tolv matcher med endast en enda förlust, men vad den historien inte förtäljer är West Hams oförmåga att sätta ihop en längre segersvit. Det grundläggande problemet är målskyttet som hackat betänkligt. West Ham måste börja vinna på hemmaplan igen om de vill undvika playoff-spel, och för att vinna så måste de vara mer kyliga på motståndarnas planhalva.

Inför säsongen hade jag Leicester, Middlesbrough, West Ham och Nottingham Forest (!) som uppflyttningsfavoriter. Om det kan man väl säga två rätt och två spektakulära fel.

:::

Hur ser det ut i playoff-striden?

Kriget om de automatiska uppflyttningsplatserna mellan Southampton, West Ham och Reading kommer resultera i ett offer som får nöja sig med en av de fyra playoff-platserna. Därmed återstår tre platser om vilka jag skulle säga att sex-sju lag konkurrerar.

Leeds är den kampens outsider. De har sämst utgångsläge med 54 poäng och 37 spelade matcher, men med Neil Warnock som manager har de fått en massa erfarenhet när det gäller framgångsrika uppflyttningskampanjer. Sju gånger med sex klubbar har Warnock avancerat uppåt i seriesystemet. Problemet för Leeds under Neil Warnock har varit målskyttet, de har bara gjort tre mål på fem matcher. Men kan de åtgärda detta så blir de farliga under slutspurten. En viktig spelare för Leeds ambitioner är deras kreative mittfältare Adam Clayton.

Middlesbrough, Cardiff, Hull och Brighton är alla fyra stabila kandidater till dessa tre återstående playoff-platser. De har befunnit sig i toppen av tabellen mest hela säsongen. Peter Whittinghams kreativitet är drivande bakom Cardiffs framgångar, liksom Hulls försvarsorganisation är det bakom deras. De har hållt nollan 18 gånger, fler än något annat lag den här säsongen. Brighton har ett helt okej utgångsläge, men är kanske det lag av de här fyra som känns svagast och minst stresståliga.

Birmingham har presterat bättre än förväntat den här säsongen och befinner sig på en väldigt imponerande fjärdeplats. En hoplappad spelartrupp, många och långa resor under gruppspelet i Europa League, samt organisatoriskt och ekonomiskt kaos på styrelsenivå. Chris Hughton, som tog över klubben inför den här säsongen, har gjort ett strålande jobb på St Andrews. Men håller det hela vägen?

Blackpool underskattar man på egen risk. De har flera bra spelare i form av Kevin Phillips och Thomas Ince, och en lurig manager i Ian Holloway. De spelar en tekniskt vinnande typ av fotboll och har den här säsongen även visat upp en imponerande lagmoral. De har plockat hem hela 29 poäng den här säsongen från underlägen, vilket är överlägset mer än något annat lag i ligan. Deras svaghet, vilket alla som följde Blackpool i Premier League förra säsongen känner igen, är deras läckande försvar. Det riskerar stå dem dyrt under säsongsavslutningen.

Inför säsongen definierade jag Brighton, Cardiff, Ipswich och Southampton som playoff-kandidater. Det var väl med undantag för Ipswich trots allt rätt okej spekulerat.

:::

Hur ser det ut i nedflyttningsstriden?

Portsmouths ägarstrul och ekonomiska öden har drabbat dem hårt. Tio poängs avdrag fick de av The Football League för att återigen ha blivit placerade under förvaltning, vilket skickade dem rätt ner under nedflyttningsstrecket, nu med åtta poäng upp till säker mark. Inte bara det direkta poängläget, utan också den demoraliserande effekt detta har på spelartruppen, som sett endast till insatserna på fotbollsplanen höll Portsmouth kvar i The Championship, är vad som närmast garanterar att Portsmouth spelar i League One nästa säsong.

Läget börjar också se alltmer problematiskt ut för Doncaster Rovers. I helgen avbröts en svit om fem matcher utan förlust med en tung hemmaförlust mot Derby, och avståndet upp till säker mark ökar. Laget har nu fyra poäng upp till Bristol City och Nottingham Forest precis ovanför strecket. I ett liknande läge befinner sig Coventry, som däremot också har en match mer spelad. Såväl Doncaster som Coventry hade tuffa utgångslägen redan inför säsongen, och tyvärr verkar inte Dean Saunders och Andy Thorn ha lyckats höja sina lag.

Nottingham Forest är den här säsongens problembarn i botten av The Championship. Egentligen har laget en för bra spelartrupp för att vara ens i närheten av att riskera nedflyttning, men det nu fleråriga strulet mellan klubbens ägare och lagledning har fortsatt också den här säsongen. Det är en albatross runt lagets nackar. Kanske är det särskilt tydligt på hemmaplan, där Forest har förlorat smått otroliga 11 av 19 ligamatcher.

Inför säsongen såg jag Barnsley, Coventry, Doncaster, Peterborough och Watford som nedflyttningskandidater. Coventry och Doncaster var rätt tänkt. Portsmouths förfall har inget med fotboll att göra. Barnsley och Watford har emellertid presterat bättre än jag trodde var möjligt.

:::

Så min rekommendation skulle vara att spana in lite The Football League under kvällen här. Det är alltid givande. Och vill ni ha mer regelbunden uppdatering om vad som händer i divisionerna under Premier League så tycker jag ni ska läsa Kamrat Linhems blogg här på Fotbollskanalen.

…………………………………………………

Positiva nyheter om Fabrice Muamba där beskedet nu är att han har börjat kunna röra på sig och kommunicera med omvärlden. Vilket vanligtvis brukar vara goda tecken.

:::

Det babblas väldigt massa om Carlos Tevez eventuella betydelse för Man City i den återstående titelstriden. Runt det ser jag två ej ömsesidigt uteslutande scenarion. Dels andas det väl inte så lite titeldesperation från spelarnas och, framför allt, supportrarnas sida att vilja välkomna tillbaka en så uppenbart illojal spelare. Dels tror jag det till stor del handlar om vapenskrammel från klubbledningen för att hålla uppe Tevez marknadsvärde inför en försäljning den här sommaren.

Personligen tror jag och har länge trott att det galna men ändå på något sätt sympatiska geniet Mario Balotelli kommer att vara Man Citys joker i ligastriden den här säsongen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Lördag hela veckan

Det har varit en tämligen sönderryckt fotbollshelg i England med fyra FA-cupmatcher och lika många ligamatcher. Den lämnar med andra ord en tämligen haltande ligatabell efter sig, men under mittveckan så kommer detta att balanseras ut i hög utsträckning.

Man kan nästan säga att fotbollshelgen fortsätter hela veckan.

Fotbollen är väl emellertid inte det som finns främst i tankarna efter helgen som gått. Fabrice Muambas tillstånd förblir kritiskt, och det återstår att se hur det går för honom.

Everton och Sunderland var ju en match som på förhand luktade oavgjort, och mycket riktigt slutade det på det viset också. På Anfield höll Stewart Downings lysande cupform i sig och han avgjorde mot Stoke och bokade ett nytt framträdande på Wembley för Liverpool.

Swansea tog en grymt imponerande 3-0-seger borta mot Fulham, och befinner sig efter det på en lika imponerande åttondeplats i tabellen.

:::

Chelseas pånyttfödelse fortsätter, och den fjärde raka segern spelades hem mot Leicester. Lagets nygoda form hjälper också spelarna, och Fernando Torres hittade minsann målet igen, smått otroliga 25 timmar plus växel sedan sitt senaste mål.

Det återstår att se om det var beroende på att ett mittenlag i The Championship stod för motståndet. Om inte så bådar det illa för Chelseas återstående motståndare under säsongen, och även för Chelseas rivaler i kampen om Champions League-platserna.

:::

Luis Suarez tillägnade Fabrice Muamba sitt mål mot Stoke.

Det kan säkert vara en helt genuin gest. Hans problem är så klart att det i hans fall riskerar uppfattas som en opportunistisk gest, som ett sätt att ro hem en privatpolitisk poäng.

:::

Man Utd ryckte till sig en fyrapoängsledning i tabelltoppen och satte därmed rejäl press på Man City inför deras hemmamatch mot Chelsea och därefter bortamatch mot Stoke.

Detta trots en enligt många medelmåttig spelartrupp. Något som naturligtvis först och främst ska förklaras med tur, massvis med domarhjälp samt ett korrupt förbund.

:::

Newcastle håller fast vid sin envisa tendens att vinna eller plocka poäng också i matcher där de inte spelar särskilt bra. Nu senast var det Norwich som fick smaka den beska medicinen.

Närmast topplagsfasoner av Newcastle.

Wigan å andra sidan fortsätter förlora eller tappa poäng i matcher där de egentligen spelar rätt bra. Något som varit fallet mest hela säsongen. Det är så klart det tydligaste tecknet av dem alla att de inte spelar i Premier League nästa säsong.

Av helt olika skäl så börjar det ju se ut som om Wolves och Bolton gör dem sällskap i The Championship nästa säsong.

…………………………………………………

Tungt poängtapp borta mot Leeds för West Ham. Extra tung blev det så klart i och med att Southampton med två straffsparkar vände 1-2 till 3-2 borta mot Millwall under matchens sista fem minuter. Samtidigt håller Readings utmärkta form i sig och med 4-0 borta mot Barnsley så gick de förbi West Ham upp på andra plats i tabellen.

West Ham har emellertid en match mindre spelad, men ligger nu tre poäng bakom Reading och fem bakom Southampton.

:::

Chelsea möter vinnarna mellan Tottenham och Bolton i den ena FA-cupsemifinalen, och Liverpool möter vinnarna mellan Sunderland och Everton i den andra.

Potentiellt mäktiga Wembleyderbyn.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Människan är tragedins hjärta

Engelsk fotboll har under helgen vandrat i dödsskuggans dal.

Fabrice Muamba segnade handlöst ned mitt under brinnande match på White Hart Lane och vårdas fortfarande på sjukhus för sitt hjärta i vad som fortfarande beskrivs som kritiskt tillstånd. Livet hänger på en väldigt väldigt skör tråd.

Det finns de som menar att sådana här händelser visar på hur oviktig fotbollen egentligen är. Det är så klart inte sant. Fotbollen blir vare sig viktigare eller oviktigare av detta. Det ena har ingenting att göra med det andra.

Däremot kanske det sätter in fotbollen i ett perspektiv. Vi tittar på fotboll med alla möjliga känslor som går på högvarv. Vi gläds, vi gråter, vi älskar och kanske till och med hatar, vi mår illa när vi tittar men förmår ändå inte slita ögonen från skådespelet. Inget känns då starkare just för stunden.

Till dess att vi ser Fabrice Muamba ramla ihop på gräsmattan, bevittnar hans livskamp, ser Rafael van der Vaart frenetiskt vinka på läkarhjälp, ser Jermain Defoe och Nigel Reo-Coker gråta på planen, hör publikens ångestladdade tystnad.

Vi förstår instinktivt att vi ser något helt annat. Kanske förstår vi först inte riktigt vad det är vi ser. Bara att det går utöver fotbollen. Kampen på planen har blivit till en kamp om livet. Det är en kamp som inte har något med fotbollen att göra och bör inte heller användas till att mindervärdesförklara den eller ställa supporterkulturen inför rätta.

Det är inte den första kampen i Fabrice Muambas liv. Han har överlevt en hård uppväxt i inbördeskrigets Kongo. Han har anpassat sig till ett nytt liv och en ny kultur i England. Han har med fotbollens hjälp trotsat de sociala oddsen och skapat ett innehållsrikt liv för sig själv och sin familj.

Hans många vänner inom den engelska fotbollsfamiljen, som han fått under sin tid i Arsenal, Birmingham, Bolton och i de engelska ungdomslandslagen, säger alla att Fabrice Muamba har ett hjärta av guld.

Låt oss hoppas att det blir hans räddning.

Peter Hyllman

Kultur och struktur i Liverpool

Det var Champions League-kväll i tisdags. Det var Bayern mot Basel och det var Inter mot Marseille. Ändå hade den kvällens största fotbollsmatch i Europa föga att göra med Champions League, den spelades istället i Liverpool och var derbyt mellan Liverpool och Everton.

Det beror inte enbart på Steven Gerrards magiska kväll där han blev den förste spelaren på 77 år att göra ett hattrick i ett Merseysidederby. Inte heller kan man säga att det i någon större utsträckning berodde på att Everton hade möjligheten att passera Liverpool i ligatabellen. Det är och var kort och gott en fråga om kultur.

Liverpool är en av de kulturella huvudstäderna inte bara inom engelsk utan också europeisk fotboll. Dess två stora klubbar, Liverpool FC och Everton FC, hör båda till Englands allra mest framstående såväl sett till meriter som till traditioner.

Där finns alltså i båda klubbarna ett kulturkapital i överflöd, men för att bygga en långsiktigt framgångsrik fotbollsklubb behövs också ett starkt strukturkapital, och där ser förutsättningarna annorlunda ut.

:::

Everton är en klubb som har ett starkt kulturkapital och dessutom vissa tydliga delar som utgör ett starkt strukturkapital. David Moyes är inne på sitt elfte år som manager för Everton och under hans tid i klubben har klubben byggt upp en stark ungdomsakademi, framstående coachning och ett effektivt scoutingsystem.

Med hjälp av ett starkt strukturkapital har David Moyes alltså tagit klubben precis så långt som förmodligen är möjligt sett till klubbens begränsade resurser. Klubben som organisation är väldigt stark, men saknar de materiella förutsättningarna (såsom en större arena och kommersiella avtal) att uppnå någon direkt hävkraft.

Någon titel har denna tid inte lett till för Everton, även om det varit nära vid några tillfällen. Men för en klubb av och med Evertons storlek och förutsättningar så kan inte framgång mätas enbart i mängden titlar.

Men man kan ändå räkna med att Everton och David Moyes ser möjligheten att åtgärda denna brist den här säsongen. Under helgen möter man Sunderland hemma på Goodison Park i FA-cupens kvartsfinal. I ligan befinner sig Everton i ett ingenmansland, räkna med att David Moyes kommer gå all-in för att kröna sin tid i klubben med en efterlängtad cuptitel.

Och givet att man till skillnad från sina rivaler om cupbucklan inte har något annat som distraherar i form av avgörande ligaspel så har de den fördelen att de kan fokusera helt och hållet på cupen.

:::

Liverpool är inte en klubb med ett mindre kulturellt sparkapital. Snarare tvärtom, alltsedan Bill Shankly genom sin blotta viljestyrka lyfte upp klubben ur medelmåttighetens träsk så är det en klubb präglad av just kultur.

Men Liverpools problem är och har under en längre tid också varit klubbens strukturkapital. Det var en gång i tiden en klubb med ett otroligt starkt strukturkapital, men närapå ett decennium av liknöjdhet följt av nästan två decennier av hybris har sakta men säkert brutit ned detta kapital.

Med nya och långsiktigt tänkande amerikanska ägare är klubben på väg att återigen bygga upp ett strukturkapital. När det gäller att leda detta arbete, utan att samtidigt försvaga klubbens kulturkapital, vilket kan vara lätt hänt i tider av modernisering, så kan ingen vara bättre lämpad än Kenny Dalglish. Han personifierar klubbens kultur och är samtidigt en lagbyggare av rang.

Dalglish är i början av sitt arbete i klubben men hans arbete har redan burit frukt i form av framgångar i cupspelet. Cuptiteln man för några veckor sedan vann på Wembley var klubbens första på sex år, och långt har man också gått i FA-cupen där man i helgen möter Stoke i kvartsfinal, efter att tidigare ha eliminerat bittra fienden Man Utd.

Ändå höjs röster om Kenny Dalglishs position, uppseendeväckande nog också från klubbens egna supportrar. Det är så klart lagets ligaprestationer som inte varit acceptabla utifrån klubbens och supportrarnas förväntningar. Dalglishs taktiska kunskaper ifrågasätts.

Om ambitionen emellertid är att konstruera långsiktig och ihållande framgång för klubben så är emellertid taktiska färdigheter underordnade just det strategiska lagbyggandet. Alex Fergusons främsta egenskap är det senare snarare än det förra. José Mourinho är en briljant taktiker, men några långsiktigt stabila lagbyggen har han inte lämnat efter sig.

Det Liverpool saknar och behöver bygga upp är sitt strukturkapital. Att byta ut Kenny Dalglish vore det snabbaste sättet att rasera de tendenser till nytt strukturkapital som klubben nu håller på att bygga upp. Effekten av ständiga managerbyten kan Liverpool se i Chelsea, där klubbens volatilitet nu är extremt hög och där endast ett existerande humankapital i form av enskilda spelare håller laget ovanför vattenytan.

Liverpool har under senare år varit farligt nära att tangera samma situation med att vara helt beroende av existerande humankapital. Men humankapital är också såväl flyktigt (Torres) som förgängligt (Gerrard), och är därför något som en långsiktigt tänkande klubb bör undvika att göra sig alltför beroende av.

De Liverpoolsupportrar som nu vill se Kenny Dalglish försvinna från posten som manager i Liverpool bör kanske ta ännu en noggrann titt på Chelsea och fråga sig själva: Är detta vad vi önskar oss?

:::

Men naturligtvis är det inte bara Everton och Liverpool som siktar på att ta sig till Wembley i den här säsongens upplaga av FA-cupen.

Tottenham är också svältfödda på titlar och hemma mot Bolton måste de se goda möjligheter att ta sig till Wembley, att komma ett steg närmare cuptiteln, och även att hitta tillbaka till sig själva efter en rejäl formsvacka under de senaste veckorna.

Chelsea verkar redan ha hittat tillbaka, bokstavligen, till sig själva och hemma mot Leicester borde de ha goda möjligheter till avancemang. Roberto Di Matteos inledning som manager i klubben ger onekligen starka vibrationer av hur det gick under Guus Hiddink.

Och naturligtvis kommer vare sig Stoke eller Sunderland att bara rulla över mot Liverpool och Everton. Om man i varje omgång ska försöka hitta en ”moralisk final” så är det så klart Everton vs Sunderland på Goodison Park. Det är helgens stora match.

…………………………………………………

Helgens ligamatcher: Fulham vs Swansea, Wigan vs West Brom, Wolves vs Man Utd, samt Newcastle vs Norwich.

Betydelsefull match på Molineux.

:::

Semituff lottning för Chelsea i Champions League. Benfica blir en tuff nöt att knäcka, men det ska inte vara omöjligt för Chelsea. Tuffare blir det i så fall i semin där Barcelona eller Milan väntar.

Det är en lång och svår väg att vandra för Chelsea om de ska lyckas realisera det senaste decenniets drömmar om en Champions League-titel. Men det som inte är långt och svårt är heller inte lika mycket värt.

De är inte favoriter, men räkna inte ut dem.

:::

Ni får (förmodligen) nöja er med denna blogg under helgen, som ju också täcker upp matcher från båda dagarna.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Samlat från veckan

Chelsea. Chapeau!

Gamlingarna protesterade, gamlingarna hade fått nog. Det var inte ett nytt Chelsea vi såg. Det var ett gammalt Chelsea. Det var gamlingarna som fixade biffen och vände på det tunga underläget mot Napoli.

Det var en fantastisk europeisk cupkväll på Stamford Bridge. Och vilken vändning av Chelsea och vilken framgång. Även om det med spelare som Terry, Lampard och Drogba som förgrundsgestalter (igen) är mest för stunden snarare än för framtiden.

Men i det läge som Chelseas säsong befinner sig, så är det just för stunden de nu måste satsa allt de har. Om inte annat så för att där ska finnas någon framtid.

Och vilken avsiktsförklaring av Roberto Di Matteo!

:::

Jaha. Ett Serie A-lag i kvartsfinalerna. Och ett Premier League-lag i kvartsfinalerna. Premier League var skit och Serie A var ”da shit”, eller hur var det nu igen?

Det svänger snabbt i fotboll. Då är det lätt att som kommentator stå där med rumpan bar.

Jag kommer ihåg VM i Sydafrika. I de första slutspelsrundorna pratades det om europeisk fotbolls död. Någon vecka senare var tre av fyra semifinallag och båda finallagen europeiska. Helt plötsligt satt Sydamerika i skiten. Experternas flipp-floppande antog bibliska proportioner.

:::

Man kan ju rätt lugnt säga att Man City och Man Utd båda två, oavsett uttalanden från båda håll om motsatsen, har gått all-in på ligan den här säsongen.

Det kan bli en episk kamp.

:::

Apropå fotboll och svänga snabbt. Vaf-n händer med Paul Pogba, Man Utd och Juventus? Än slinker han hit, och än slinker han dit, och än slinker han ner i diket. Även här är det tydligen klokast att avvakta säker information innan man kommenterar.

:::

FA-cupkvartsfinaler i helgen. Sweet! Liverpool är ju ett gediget cuplag den här säsongen, och kanske rullar Chelseamaskineriet igång igen. Men jag håller ändå fast vid att det är Everton, Sunderland eller Tottenham som lägger beslag på FA-bucklan i maj.

Kanske fördel Everton som verkligen bara har den att spela för och inget annat som kan distrahera.

:::

Napoli och Athletic är ändå två lag som jag verkligen tycker har satt färg på det europeiska cupspelet den här säsongen.

Det är kul att fler sådana lag börjar vakna upp på den europeiska cupscenen, det skapar mer mångfald, mer variation, högre konkurrens och därmed högre kvalitet. Jag tror vi ser den utvecklingen av ett antal anledningar.

Ett, de pengar som under en längre tid kommit toppen tillgodo genom Champions League har nu tricklat ner och satt sig i systemet och därigenom skapat en stabil ”övre medelklass” inom den europeiska fotbollen.

Två, expansionen av Europa Leagues format, samt möjligen reformen av Champions League-kvalet, har gett fler lag europeisk cuprutin på ett helt annat sätt än förut.

Tre, lågkonjunkturen tillsammans med kommande regler om financial fair play har förändrat förhandlingsläget mellan storklubbarna och de något mindre klubbarna, som därmed ges bättre möjligheter än förr till långsiktigt lagbygge.

:::

Lite kort och gott från vad jag lyckats observera under en vecka som för min del varit hektisk och splittrad av både fotboll och sådant som inte är fotboll. Under fredagseftermiddagen blir det väl en blogg som diskuterar Champions League-lottning också.

Be Champions!!

Peter Hyllman

KILDO: Klassiska FA-cupfinaler - "Dubbeln"

Klassiska FA Cup-finaler är alltså temat på följetong nummer två i denna fotbollshistoriska djupdykning som Peter har gett mig utrymme att genomföra i form av gästbloggar. Som namnet antyder kommer jag att avhandla diverse olika klassiska finaler i denna klassiska turnering. Frågan som genast dyker upp är givetvis, vad innebär en klassisk final? Svaret är naturligtvis subjektivt, smaken är som baken helt enkelt.

Det jag har valt att göra är dock att plocka ut ett gäng finaler som på något sätt utmärkt sig. Det kan speciella matchförlopp, men även speciella förutsättningar osv. Precis som i den förra följetongen har jag valt att inte ta med finaler som spelats under Premier League-eran. Motiveringen är även den den samma, dvs. tanken är att lära sig något nytt. Något som dock skiljer sig från förra följetongen är att jag denna gång inte kommer att ta upp dem i kronologisk ordning. I övrigt har jag så gott det går försökt få med så många olika lag som möjligt, inom ramarna för temat.

:::

Dagens match var i sig egentligen inte någon speciell match. Spelet var inte lysande, dramat uteblev, inga direkt märkvärdiga mål eller prestationer. Varför är den då med här kan man fråga sig? Jo, resultatet kom att få en historisk betydelse.

:::

Året är 1961 och Tottenham skall möta Leicester i FA cupens final. Bara en knapp månad tidigare har Tottenham säkrat ligatiteln genom att besegra Sheffield Wednesday med 2-1 hemma på White Hart Lane. Detta innebär att man nu har chansen att som första lag i modern tid vinna FA cupen och ligan samma säsong. Totteham har alltså chansen att ta en historisk dubbel.

:::

Tottenham

Väg till finalen: Charlton 3-2, Crewe 5-1, Villa 2-0, Sunderland 5-0 (omspel efter 1-1), Burnley 3-0
Startelva: Bill Brown – Peter Baker, Maurice Norman, Dave Mackay, Ron Henry – Cliff Jones, Danny Blanchflower, John Withe, Terry Dyson – Bobby Smith, Les Allen

Leicester

Väg till finalen: Oxford 3-1, Bristol 5-1, Birmingham 2-1 (omspel efter 1-1), Barnsley 2-1 (omspel efter 0-0), Sheffield U 2-0 (omspel 2 efter 0-0 ooch 0-0)
Startelva: Gordon Banks – Len Chalmers, Ian King, Colin Appleton, Richie Norman, Howard Riley, Frank McLintock, Jimmy Walsh, Albert Cheesebrough – Hughie McIlmoy, Ken Keyworth

:::

Matchen inleddes med att Leicester pressade tillbaka ligasegrarna och fortsatte att göra så ända tills Len Chalmers bröt benet 20 minuter in i matchen. Spelet svängde då över i Tottenhams fördel och i den 36:e minuten trodde de att de tagit ledningen men Cliff Jones mål dömdes bort för offside. Det skulle ta ända tills den 66:e minuten innan Bobby Smith gav Tottenham ledningen via ett inlägg av Terry Dyson. Nio minuter senare var det ombytta roller när Smith passade fram Dyson som fastställde slutresultatet 2-0. Tottenham hade lyckats vinna dubbeln.

:::

Det skulle ta tio år innan någon upprepade deras bedrift, när Arsenal slog Liverpool i finalen 1971 efter att han vänt ett 1-0 underläge i förlängningen till seger med 2-1. Matchen omsjungs i den berömda ramsan: ”1-0 down 2-1, that’s how Arsenal won the cup”

:::

Stackars skadade Chalmers blev utan medalj eftersom han klev av planen med tio minuter kvar. Skadan medförde också att opinionen för byten inom fotbollen växte sig än starkare. Själv tycker jag det är grymt imponerande att spela 60 (!) minuter med ett brutet ben.

:::

Om ni undrar något eller vill veta mer finns jag i kommentarsfältet som Kildo samt på mail  – palmer89@gmail.com

Ni kan även följa mig på twitter – SweGoon, men känn inget tvång.

Till’ then

//Martin Palmér

Peter Hyllman

Hur ser framtiden ut för Chelsea?

Det är den i nuläget mest påträngande frågan inom engelsk fotboll: Vad händer egentligen med Chelsea och hur ser framtiden ut för klubben? Det är samtidigt en fråga på vilken det inte verkar finnas något givet eller uppenbart svar. Det är istället en fråga som väcker både tvivel och tveksamhet.

Med Andre Villas-Boas som manager så har Chelsea stundtals sett helt vilsna ut på fotbollsplanen. Problemet för Chelsea är att även efter att Roman Abramovich sparkat Villas-Boas, den sjätte managern i ordningen, så förblir Chelsea vilsna både på och utanför fotbollsplanen.

Oklarheter och mediaspekulationer om vem som ska ta över som manager i klubben, supporterprotester mot specifika kandidater, spelare som inte längre ser en framtid i klubben, och en tidigare så imponerande vinnarkultur som alltmer börjar försvinna ur laget. Allt detta är problemställningar som Chelsea har att brottas med.

Många namn nämns i pratet, men få verkar egentligen vilja komma till vad som blivit känt som den moderna fotbollens främsta katapultstol. Vad framtiden håller i skötet är därmed oklart. Fansen sjunger om José Mourinho, vilket väl mest är att betrakta som drömmar om det förgångna, snarare än om någon framtid.

En av de mer märkliga aspekterna med Roman Abramovichs beslut att sparka Villas-Boas är timingen. Å ena sidan är det för sent för att kunna knyta den beprövade Guus Hiddink, som Abramovich och supportrarna dessutom har fullt förtroende för men som alltså istället hann bege sig till Ryssland och Anzhi. Om nu beslutet skulle komma, så borde det kanske ha kommit ännu snabbare.

Å andra sidan står Chelsea inför en mäktig utmaning både i Champions League och i ligan. De måste vända 1-3 hemma mot Napoli, inte omöjligt men en tuff uppgift mot ett väldigt starkt lag. För första gången sedan Abramovichs intåg i klubben finner man nu också sin Champions League-plats utmanad på allvar i ligan.

Kanske är Roberto Di Matteo personen som kan navigera denna balansgång mellan en turbulent nutid och en oklar framtid. Lyckas han få Chelsea att vända mot Napoli ikväll så har han i alla fall gjort en tydlig avsiktsförklaring. Och möjligen visat Roman Abramovich att man inte alltid behöver gå över ån efter vatten.

:::

Många namn har redan på bara en dryg vecka hunnit kopplas till jobbet som Chelseamanager. José Mourinho, Pep Guardiola, Rafa Benitez, Sven-Göran Eriksson, Joachim Löw, Fabio Capello och kanske inte minst Harry Redknapp. Att Roberto Di Matteo inte ens nämns är kanske talande i sig, likaså att inte några av de yngre och mer framstående brittiska managerkandidaterna verkar vara aktuella.

:::

Vem som kommer att bli Chelseas nye manager vet jag lika lite om som alla andra. Däremot är det ju möjligt att ha en uppfattning om vad denne, vem det nu än blir, bör kräva för förutsättningar innan han tar på sig jobbet, om Chelsea ska ha någon möjlighet att häva sig ur den managerkarusell som karaktäriserat Roman Abramovichs tid i klubben.

Att det sker en tydlig uppdelning mellan Chelseas fotbollsverksamhet och administrativa verksamhet, där det är klart och tydligt att det är managern som är ensamt ansvarig för fotbollen och därtill hörande beslut.

Att det är managern som har det sista ordet i samtliga beslut vad gäller spelare som köps till klubben eller säljs från den. En situation där spelare fortsätter köpas till klubben mot managerns vilja eller samtycke är i längden ohållbar.

Att det är managern som har sista ordet vad gäller spelarnas kontrakt och lönenivåer. Spelarna måste känna och förstå att det är managerns auktoritet som är lag, och att de måste underordna sig relationen med honom.

Att sammanblandningen av transferbeslut och kommersiella avtal omedelbart bryts upp. Situationen där man inte kan köpa eller sälja en spelare eftersom han har ett samarbete med den eller den sponsorn är destruktivt och begränsar Chelseas som klubb.

Att kontraktslängden sätts på minst fem år. Sänd signalen till samtliga berörda att den här managern blir man inte av med, att förändring den här gången är oundviklig och anpassning därför nödvändig.

:::

Om dessa förändringar i Chelseas organisation och managerns auktoritet, relativt både spelare och det tjänstemannavälde som växt fram i klubben, genomförs så finns det goda skäl att tro att Chelseas framtid återigen är ljus.

…………………………………………………

Nya siffror visar att Birmingham spelar ett högt spel den här säsongen. Antingen når de uppflyttning till Premier League och rikedomarna där, eller så riskerar klubben hamna under konkursförvaltning. I nuläget ligger laget på playoff-plats i The Championship.

:::

Fylleri och busliv är tydligen något som både Roger Johnson i Wolves och Jermaine Pennant i Stoke har valt att ägna sig åt. Johnson, som är lagkapten för Wolves och som kämpar för att hålla sig kvar i Premier League, borde inte minst veta bättre.

Be Champions!!

Peter Hyllman

LINDAHL: Premier League - Urval från 1990-talet

Här kommer en ny gästblogg med nya minnen och ni är väl med på tanken nu. För att då sätta någon form på detta vilket man ju gärna gör så kommer jag att begränsa mig till 90-talet och bloggarna kommer att ha en huvudhistoria eller ett huvudspår och sedan ett antal mindre sådana eller rent av bara ett omnämnande av något från denna tid som inte bör glömmas bort.

Så håll till godo med en tripp tillbaka till Premier Leagues första halvlek med det bästa eller tokigaste eller för all del värsta från denna tid sett ut mina lite rödfärgade smått förblindade men härligt nostalgiskt drömmande ögon.

:::

En favoritmotståndare – Ian Bishop

Ian Bishop föddes i Liverpool i maj 1965 och växte upp på den blå sidan av staden. Han anslöt till Evertons akademi direkt efter avslutad skolgång 1981 och fick sitt första proffskontrakt 1983 under Howard Kendalls ledning. Men Bishop hade svårt att slå sig in i Evertons lag, vilket i och för sig inte var särskilt konstigt då detta var Evertons troligen bästa lag någonsin, ett lag som vann ligan två gånger, FA-cupen, och Cupvinnare cupen under en tre års period. Dessutom var inte Kendall vidare förtjust i Bishop och förklarade för honom att han var nummer sex i laget på sin plats. Så Bishop lånades först ut till Crewe Alexandra för att sedermera släppas till Carlisle United gratis efter bara 20 minuters a-lags spel.

Carlisle som under Bishops första år var med och krigade om att ta steget upp till First division hamnade till sist sjua. Men Bishop hade gjort sig ett namn i Football League och var året därpå en av lagets bästa spelare, men laget var inte särskilt bra och åkte ur Second division. Carlisle befann sig nu i fritt fall och många spelare lämnade. Men Bishop stannade kvar för att försöka betala tillbaka förtroendet de gett honom, vilket naturligtvis gjorde honom till något av en hjälte hos fansen. Det hjälpte dock föga och man åkte ner i fjärde divisionen året därpå. Nu var det kris i klubben och efter att slutat i botten av fjärde divisionen beslöt sig Bishop för att rädda karriären och lämna Carlisle.

Bishop hade ett gott rykte i Football League och hade flera anbud från klubbar högre upp i divisionerna. Men till slut så valde han AFC Bournemouth, där en viss Harry Redknapp hade fört laget till Second division och nu behövde förstärkning. Prislappen blev £35 000. Bishop gjorde en säsong i Bournemouth i vilken han spelade 44 matcher och blev till en kultspelare hos fansen för sitt fina och lugna passningsspel och kanske än mer för sitt eviga krigande. Ian Bishop är fortfarande topp 30 på Bournemouths fansens favoritspelare och klassas tokigt nog som legend trots bara en säsong i klubben. Det säger en del om hur han var som spelare.

Men inför säsongen 89/90 köpte den före detta Bournemouth spelaren Mel Machin loss Bishop för £725 000. Machin hade tagit upp Manchester City till First Division och köpet av Bishop var ett av hans första drag som manager i högsta ligan. Bishop debuterade för City borta mot Liverpool i en för ett Evertonfan som Bishop extra svidande 3-1 förlust och City startade ligaspelet bedrövligt. Efter sex omgångar hade man bara skrapat ihop fyra poäng och i nästa match väntade ärkerivalen Manchester United hemma på Maine Road.

Matchen kom att bli ett bevis på att form och ligaposition inte spelar någon roll i ett derby när City krossar United med hela 5-1. Ian Bishop är matchens lirare och är en stor del av uppbyggnaden av två mål och sätter själv 3-0 målet med en språngnick efter ett inlägg från höger. Det var i denna match i september 1989 som jag fick upp ögonen för Ian Bishop, det var också i denna match som Bishop blev en kultfigur på Maine Road och i alla Citysupportrars hjärtan. Med det självförtroendet som kom ur insatsen i derbyt, hittade Bishop toppformen och gjorde mål även mot Luton i matchen därpå och mot Norwich i ligacupen. Men laget tappade snabbt formen igen även om Bishop spelade bra. Under de kommande två månaderna vann man bara en match och låg i mitten av november på nedflyttningsplats.

Detta blev för mycket för ägarna och Manchin fick sparken. Ny manager blev till Bishops besvikelse Everton bekantingen Howard Kendall och ryktet om att Bishop inte längre var önskad kom som en chock för Cityfansen. När Bishop blev utbytt i en av Kendalls första matcher visade Cityfansen sitt missnöje och två dagar senare var det till och med protester utanför Maine Road efter att det bekräftats att Bishop tillsammans med anfallaren Trevor Morley blivit bortbytt till West Ham mot yttern Mark Ward.

Väl i West Ham började under Lou Macari och senare under Billy Bonds en ny tid för Bishop och han skulle komma att bli en av de mest populära spelarna på Upton Park under de kommande nio åren. Bishop spelstil passade utmärkt i West Ham och han spelade främst som central mittfältare där hans briljanta passningsspel och utmärkta spelblick kom som bäst till nytta. I många matcher dominerade han spelet och var som en spindel mitt i nätet och den som drog i alla trådar.

I dagens fotbollsvärld har man ju väldigt mycket statistik att luta sig mot och assist har blivit en vanligare värdemätare rent statistiskt. På 90-talet och dessförinnan hade man inte så mycket assist statistik men man visste ändå vilka spelare som var de kreativa navet i respektive lag, vem som spelade avgörande passningar, vem som öppnade upp motståndarförsvar och vem som startade farliga anfall. Ian Bishop var en sådan spelare.

Varje gång jag såg honom spela assisterade han till mål eller ännu oftare gjorde så kallade ”hockeyassist” det vill säga att det var han som slog den öppnande passningen som var själva uppbyggnaden till målet. Men ofta var också Bishop den som bröt motståndarnas anfall, antingen genom att helt enkelt läsa spelet och kliva in i passningsbanan eller med precisa tacklingar precis när motståndaren tog emot bollen och inte hade blicken på motståndaren. Ibland kombinerade han både brytandet och skapandet som i detta nästintill perfekta målet mot Derby säsongen 1996/97.

Omkring mitten av 90-talet var Ian Bishop som allra bäst. Harry Redknapp hade tagit över West Ham 1994 och samarbetet från Bournemouth hade återupptagits och Bishop var den mest självklara startspelaren i Redknapps lag. Bishop var också vid denna tid precis på gränsen till landslaget och testades i ett par B-landskamper. West Ham blev nu ett stabilt mittenlag och blev mer och mer attraktivt för unga löften och mer namnkunniga spelare. Bishop blev till slut mindre given i startelvan och när hans kontrakt var på väg att gå ut återvände han till Manchester City i mars(inte samma transfer regler) 1998 på free transfer. Han spelade sex av de sista sju matcherna för City som krigade i botten av Division One(motsvarande Championship idag)men kunde inte hindra dem från att åka ur ligan.

När väl nästa säsong skulle börja fick Bishop beskedet av Joe Royle att hans spelstil inte passade i de lägre divisionerna och Bishop hamnade utanför laget. Men när man i slutet av oktober inte var mer än i mitten av tabellen fick Ian äntligen spela igen och från det att han kom in som avbytare hemma mot Colchester spelade han varenda minut resten av säsongen och var högst delaktig i att City till slut kom trea och fick spela i play-off. En sträckt ljumske hindrade Bishop från de första kvalmatcherna men till playoff finalen mot Gillingham friskförklarde han sig själv och kom in efter cirka 60 minuter. Bishop var sen delaktig i en av de bästa upphämtningarna på Wembley när man gick från 0-2 till 2-2 under de sista fyra minuterna av matchen, för att sen vinna med 3-1 på straffar(5-3 totalt).

Säsongen som följde var City stabila och med Bishop som en central spelfördelare låg man med i toppen ända fram till slutet av februari då man hade en lite dalande form. Och när det drog ihop sig för sista matchen krävdes minst oavgjort mot Blackburn för att ta andra platsen och direkt uppflyttning till det engelska fotbollsfinrummet. Bishop började på bänken men City spelade nervöst och Bishop fick hoppa in. I vad som skulle bli Bishops i realiteten avskedsföreställning kom han in och styrde likt som Cruyff en gång gjorde i Ajax och Holland och City vann matchen med 4-1 och Bishop fick stående ovationer och City fick en inträdesbiljett till Premier League.
Bishop spelade bara 10 matcher för City i Premier League innan han valde att pröva lyckan i solen på andra sidan Atlanten i Miami Fusion. 2004 lade Ian Bishop nästan 40 år gammal slutligen skorna på hyllan och är numera Director of Coaching for the FC Florida Boys program.

Ian Bishop såg ut som Axel Rose, och lirade som Miles Davis, Bishop är en motståndare man minns.

”His control, touch and awareness of the ball are immaculate and he is surely one of the best uncapped players in this country” – Joe Royle

:::

Ett omöjligt mål – Hamilton Ricard

Det är den 5 april 1999 och det har precis varit avspark på Riverside där Middlesbrough tar emot Wimbledon. Efter ett par passningar från avsparken skickar Gary Pallister en lång boll upp mot O’Neill, som vinner nickduellen mot Chris Perry och skarvar bollen framåt mot Hamilton Ricard. Wimbledonförsvararen Dean Blackwell misstajmar upphoppet och Ricard kan ta emot bollen med axeln medan han håller undan Blackwell med armen.

Bollen får dock en hög studs och kommer en bit ifrån kroppen. Perry är på väg tillbaka och laddar med högern för att rensa bort bollen. Men Ricard är snabbare och med en enormt lång och akrobatisk spark kommer han före till bollen och skjuter nära nog en stående cykelspark över sig själv och Blackwell i en hög båge mot mål. Perry som alltså blir tvåa på bollen sparkar ett komiskt hål i luften och kan sen bara hjälplöst se på när bollen seglar över Neil Sullivan i målet och landar perfekt i bortre delen av målet. Matchklockan har knappt hunnit nå en halv minut och Boro fansen är i extas.

Matchen blir till slut en 3-1 seger mycket tack vara den fantastiska starten med ett ”omöjligt avslut”, perfekt genomfört.

:::

Fem frisparkar från fem stora 90-talsprofiler

1.    Paul Gascoigne från Middlesbrough vs Sheffield Wednesday 1998/99
2.    Teddy Sheringham från Middlesbrough vs Tottenham 1996/97
3.    Matthew Le Tissier från West Ham vs Southampton 1994/95
4.    Les Ferdinand från Oldham vs Queens Park Rangers 1993/94
5.    Paul Merson från Ipswich vs Arsenal 1992/93

:::

Veckans Izzet

Izzet! – ohh it is. skriker kommentatorn när Muzzy samlar upp en lös boll i bortre straffområdeshörnet och klipper till på halvvolley, helt otagbart som vanligt. När Blackburn får smaka på mästerskyttens bössa i september 1997.

:::

Veckans Solo – Georgi Kinkladze

Det är match på Riverside i Middlesbrough och Kinkladze och hans City är på besök en solig vinterdag i december 1995. Det har gått en kvart av matchen och City har inkast halvvägs in på Boros planhalva. Inkastet går till Kinkladze som tar emot och vänder inåt i banan mot eget mål. Barmby jagar honom en bit och Juninho kommer också till hjälp, Kinkladze driver bollen nästan lite bakåt ett par steg vilket gör att båda förföljarna låter honom springa och lämnar halvhjärtat ansvaret till någon annan. Unge Stamp kommer till undsättning när Kinkladze åter vänder framåt i banan med ett ryck. En passningsfint gör bort Stamp som ramlar när han försöker hänga med i vändningen.

Med mer fart driver han sen mot straffområdet och en knappt synlig skottfint får Vickers att sträcka fram högerbenet för att täcka. Retfullt enkelt flyttar Georgi då bollen åt höger. Pearson som gått på samma fint då han skulle ge understöd åt Vickers är på halvdistans åt vänster och högerbacken Whyte som insett faran kommer in från höger för att hjälpa till och kastar sig för att täcka skott. Men ingen av dem hinner fram när Kinkladze trippar och vänder kroppen för att placera en vänsterbredsida i bortre hörnet. Gary Walsh i målet är på bollen men hinner inte ner och kan bara se hur den försvinner in i nätmaskerna bakom honom.

Middlesbrough vinner sedan matchen enkelt med 4-1 och spelar ut City under stora delar av matchen. Men det alla minns efteråt är den lille vitryske trollkarlens soloshow.

:::

Tack för denna gång och förhoppningsvis ses vi igen om 14 dagar på samma kanal.

Peter Hyllman

Att bygga en storklubb

Den nya versionen av Alex Fynns och Kevin Witchers bok Arsènal: The Making of a Modern Superclub beskriver Arsenals väg mot att etablera sig som en europeisk storklubb, och den subtila accenten ovanför e:t i Arsenal mer än antyder vem de ser som ansvarig för denna utveckling.

Arsene Wenger är Arsenals mest framgångsrike manager någonsin, även om han nu för första gången faktiskt är ifrågasatt på allvar, när hans löften om att Arsenals långa titeltorka snart ska ta slut börjar låta alltmer ihåliga. Fynn och Witcher beskriver hur Wenger rekryterades nästan som från ingenstans och förändrade Arsenals hela framtid.

Kevin Witcher är redaktör för The Gooner, ett av de mer berömda och lyckade fanzinen kopplade till Arsenal. Alex Fynn har av Arsene Wenger själv beskrivits som en fotbollsguru, och han har skrivit flera böcker om Arsenal och även om fotbollens mer allmänt politiska aspekter. De båda har förmodligen glömt bort mer om Arsenal än vad många andra hinner lära sig under en livstid.

Fynn och Witchers bok ger en spännande inblick i Arsenals inre värld, bland beslutsfattare och i styrelserum. Boken berättar hur Arsene Wenger med hjälp av David Dein förvandlade Arsenal från ett uppfattat tråkigt fotbollslag till ett lag som beundrades världen över för sin tekniska kvalitet. Den fortsätter med att beskriva hur David Dein tvingades bort från klubben av styrelsen och hur detta var nära att leda till Wengers avgång.

I boken ges vi skälen till David Deins avsked, resonemangen bakom flytten till Emirates, tillsättningen av Ivan Gazidis, och inte minst Arsenals löne- och transferpolicy. Det är en väldigt bra bok att läsa för alla som är intresserade av hur man bygger en storklubb baserat på långsiktigt hållbara principer.

:::

Man skulle kunna tänka sig att det är en bok som Mike Ashley, Newcastles ägare, har läst några gånger. För trots att han svarat för många blunders under de fem år han ägt klubben, så är det i mångt och mycket i samma avbild som han nu har lyckats bygga Newcastle.

Det är förmodligen heller ingen slump att när Ashley och hans medhjälpare skulle konkretisera sin vision för klubben så var det att omforma klubben till ett ”Arsenal on the Tyne”.

Alltmer börjar falla på plats för Newcastle. De ligger sexa i Premier League och har definitivt hugg på den europeiska cupplatserna. Alan Pardew har gjort laget taktiskt stabilt och med hjälp av chefsscouten Graham Carr har klubben formulerat en konstruktiv och framgångsrik transferpolicy som ligger mer i linje med så kallad Moneyball än att värva etablerade storspelare.

Därtill kommer nu nyheten att Newcastle också har börjat redovisa ekonomisk vinst, vilket gör att framtiden börjar se alltmer ljus ut för Newcastle. De står stadiga inför kommande regler om financial fair play, om det nu visar sig att UEFA gör allvar av dessa tankar.

:::

Ikväll får vi se om kopian är på väg att bli bättre än originalet.

Klart och tydligt är i alla fall att Newcastle håller på att lägga en stabil grund för sin egen status som storklubb, och att man gör det baserat till stor del på liknande principer som de som format Arsenal sedan Arsene Wengers ankomst till klubben.

…………………………………………………

I La Liga kastar man in avhuggna grishuvuden. I MLS kastar man in ölburkar på motståndarspelarna. Bara ännu ett exempel på kulturella skillnader inom den moderna fotbollen.

:::

Arsenal styrs av en manager och Chelsea styrs av sina engelska stjärnspelare, menar Wojciech Szczesny. James Lawton på Independent är inne på samma linje och jämför de båda klubbarna på ett måhända något mer genomtänkt sätt än vad den polske målvakten mäktar med.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-arsenal-offer-chelsea-vital-lessons-even-in-failure-7544614.html

:::

Spelarna är delvis ansvariga för Chelseas resultat och för att Andre Villas-Boas fick sparken, framhäver John Terry. Vilket så klart är stort av honom att säga efter att Villas-Boas fått sparken, och det så klart inte varenda människa redan insett.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Så slutar Premier Leagues nedflyttningsstrid

Det är en tung omgång för Premier Leagues nedflyttningsstrid vi bevittnar den här omgången. Två riktigt hårda sexpoängare igår när Bolton tog emot QPR och Wolves tog emot Blackburn. Och senare idag så beger sig Wigan till Carrow Road för att försöka spela hem viktiga poäng mot Norwich.

Det har bildats en liten miniserie längst ned i Premier League-tabellen som till synes omfattar fem lag: Queens Park Rangers, Blackburn, Wolves, Bolton och Wigan. Samtliga dessa fem lag ligger inför helgens omgång inom två poäng (20-22) från varandra, vilket naturligtvis talar för att det kommer bli en ohemult nervdallrande säsongsavslutning.

Med 10-11 matcher kvar av säsongen är det kanske dags att börja fundera på hur det hela kan tänkas sluta.

:::

De jag tror åker ur

Wigan. Med ett snitt om mindre än ett mål per match så är det inte längre så särskilt meningsfullt att Roberto Martinez insisterar på att spela ett nätt och snyggt passningsspel längs marken. Det mest fundamentala problemet för Wigan är att spelarmaterialet helt enkelt inte duger till ett sådant spel i Premier League. Utöver att ha gjort minst mål i ligan så har man också dess sämsta målskillnad, samt har man kvar ett tufft spelprogram. Wigan åker ur Premier League i år, och vi lär nog inte se dem där igen.

QPR. Det har inte gått riktigt som det var tänkt för QPR. Idén var att med Mark Hughes istället för Neil Warnock så skulle en prekär placering ovanför nedflyttningsstrecket lyfta laget uppåt i tabellen. Så har inte skett, till stor del för att Hughes fortsatt sin ovana att bara nå oavgjort i matcher som laget ska vinna. QPR har ett starkare spelarmaterial än flertalet av deras rivaler i nedflyttningsstriden, men Mark Hughes har inte gett några indikationer på att kunna organisera dessa spelare till ett fungerande kollektiv.

Blackburn. En urban myt i Premier League är att det lag som ligger sist i tabellen vid jul också åker ur, vilket i så fall inte bådar gott för Blackburn. Detta har visat sig stämma alltsedan Premier League grundades 1992, med undantag för West Broms ”great escape” säsongen 2004/05. Mål gör Blackburn i rätt hög utsträckning, men man snittar också en bit över två insläppta mål per match, och det är det främsta skälet att Blackburn spelar i The Championship nästa säsong.

:::

De jag tror klarar sig kvar

Wolves. Terry Connor, assisterande manager under den numer sparkade Mick McCarthy, var klart och tydligt inte klubbstyrelsens första val som ersättare, men han lyckades få en okej start med 2-2 borta mot Newcastle. Detta förbyttes snabbt i tristaste misär och en 0-5-förlust borta mot Fulham. Det kommer bli en riktig marginalkamp även denna säsong för Wolves, men med några matcher kvar på spelprogrammet som andas möjliga trepoängare, och förhoppningsvis med spelare som Matt Jarvis och Steven Fletcher som når upp till sin kapacitet, så har Wolves möjlighet att återigen med minsta möjliga marginal undvika nedflyttning.

Bolton. Bolton har förmodligen det lättaste spelprogrammet kvar av lagen i nedflyttningsstriden. Där finns ett antal klart potentiella trepoängare under säsongsavslutningen, och jag tror att det i slutänden ger Bolton fullt tillräckligt luftutrymme ner till det förhatliga nedflyttningsstrecket. Men ska Bolton lyckas med detta så måste de åtgärda vad som är Premier Leagues näst sämsta försvar efter Blackburn.

Aston Villa. Det bedrägliga med föreställningen att ett lag kan vara för stort och för bra för att åka ur illustrerade Newcastle med all önskvärd tydlighet 2008/09. Aston Villa har inte gjort många lyckliga den här säsongen, och Alex McLeish har bidragit till detta med en negativ taktik. Aston Villa har ett tufft återstående spelschema, med fem matcher mot de sju bästa lagen i ligan, samt Darren Bent skadad under en längre tid. Det bådar illa för Aston Villa, men med ett försprång om åtta (8) poäng så borde de ha marginal nog att klara sig oavsett.

:::

Dagens blogg är skriven innan helgens ligaomgång, så saker kan ju ha hänt i gårdagens sexpoängare mellan Bolton och QPR samt Wolves och Blackburn som till synes förändrar spelbrädet. Men i grova drag tror jag ändå det blir något i stil med ovan.

…………………………………………………

Dagens matcher: Man Utd vs West Brom, Swansea vs Man City, samt Norwich vs Wigan.

Tätt i toppen.

:::

Europarådet har då kommit fram till det som den överväldigande majoriteten sedan länge har insett, att Man Citys sponsoravtal med Abu Dhabi Inc ger dem orättvisa ekonomiska fördelar. Det blir naturligtvis lätt att tala om tillväxt i kommersiella intäkter, när det är företag direkt kopplade till ägarfamiljen som står för den absoluta merparten av pengarna.

Det är så klart ett sätt att kringgå UEFA:s kommande regler om financial fair play. Europarådet har emellertid inte någon bestämmande roll över den europeiska fotbollen, men man kan tänka sig att deras uppfattning i alla fall på sikt kommer att påverka UEFA:s hållning i frågan.

http://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-city/9128914/Manchester-Citys-deal-with-Etihad-an-improper-transaction-as-Uefa-urged-to-outlaw-close-contracts.html

:::

Det finns många olika sätt att förstöra en söndag på.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vad har hänt med glädjen i Aston Villa?

Andre Villas Boas har fått sparken från Chelsea. Mick McCarthy fick gå från Wolves. Neil Warnock blev inte alltför långvarig i QPR. Och Steve Bruce har kickats av Sunderland. Samtidigt har den manager som kanske gjort det svagaste jobbet med sin klubb, och därtill är minst omtyckt av de egna supportrarna, lyckats sitta kvar.

Alex McLeish förtjänar onekligen en stor del av kritiken för Aston Villas tunga säsong så här långt och deras utsatta tabelläge. Det är märkliga taktiska beslut, det är ansträngda relationer med spelarna, och det är en oförmåga att motivera laget och sprida en känsla av optimism inom klubben. Det har gjort Aston Villa, som för bara några säsonger sedan utmanade övriga lag på den övre halvan, till ett nervöst lag utan några synbara tecken på glädje eller lättsamhet.

Rekryteringen av Alex McLeish som Aston Villas manager var inte populär ens till att börja med. På sätt och vis förståeligt i och med att han inför den här säsongen kom från klubbens bittra lokalrivaler. Mer konkret än så är dock att Birmingham flyttades ned förra säsongen och att McLeish vare sig var taktiskt skicklig, eller smart nog på transfermarknaden, för att kunna förhindra det.

Av lätt insedda skäl så var det därför många som frågade sig vad som därmed gjorde honom kvalificerad som manager för Aston Villa.

:::

Den här säsongen har väckt många frågetecken kring hans taktiska beslut. Han framstår som en överdrivet defensivt negativ manager och Aston Villas tolv oavgjorda matcher av 29 illustrerar naturligtvis detta. Aston Villa har skrapat ihop 30 poäng hittills under säsongen och ligger därmed på 15:e plats. Endast fem andra lags relativa oduglighet gör att Aston Villa inte är eller kan förväntas bli en del utav nedflyttningsstriden.

Det är naturligtvis inte bra nog för en klubb av Aston Villas storlek och status, de borde utan problem kunna utmana om de europeiska cupplatserna.

På samma sätt har McLeishs olika spelarbeslut förbryllat många. Inledningsvis lämnade han Marc Albrighton, en av lagets farligaste spelare, utanför startelvan. Emile Heskey har vid ett flertal tillfällen fått utgå från en för honom synnerligen ovan kantposition. Den nyss värvade Charles N’Zogbia fick inte heller speltid under säsongens första halva och säger sig inte längre vilja spela i Aston Villa. En ung och talangfull spelare som Nathan Delfouneso har lånats ut till Leicester.

Och med Darren Bent skadad, samtidigt som Robbie Keane från sitt lån tillbaka till MLS, så står Aston Villa inför något utav en anfallskris.

:::

Det måste vara svårt för Alex McLeish att känna någon större glädje i sitt jobb som Aston Villas manager. Han buas ut av fansen, vilket inte kan vara någon särskilt angenäm känsla. Problemet är emellertid att han själv inte heller bidrar till att skapa någon glädje.

Aston Villa behöver en manager som återger klubben glädje, motivation och självförtroende, en känsla av framtidsoptimism. En manager som bara kör på i samma gamla hjulspår och låter sig nöja med att samla ihop tillräckligt många oavgjorda resultat för att hålla laget kvar i Premier League kommer aldrig vara rätt i det avseendet.

Det märks på planen, där spelarna uppenbarligen känner sig låsta av en rigid och negativ taktik, ovilliga att uttrycka sig själva till förfång för lagets resultat. Aston Villa är just nu mediokra och man kommer inte för all tid kunna lita på att det finns tre eller fler andra klubbar som är ännu sämre.

:::

Många trodde sig se en ljus framtid för Aston Villa när Randy Lerner tog över klubben 2006, men i nuläget är det en långt tristare och mer pessimistisk kultur än vad det var en gång i Premier Leagues begynnelse. Aston Villa behöver hitta tillbaka till denna glädje.

:::

:::

:::

:::

[youtubeplay id=”KhUkKLh-vHE” size=”large”]

…………………………………………………

Dagens matcher: Bolton vs QPR (13:45), Aston Villa vs Fulham, Chelsea vs Stoke, Sunderland vs Liverpool, Wolves vs Blackburn, samt Everton vs Tottenham (18:30).

Tunga sexpoängare i nedflyttningsstridens egen lilla miniserie med andra ord. Samt en kvällsmatch som verkligen inte heller går av för hackor.

:::

Toppmöte i League Two i eftermiddag när Paolo Di Canios ligaledare Swindon tar emot serietvåan Cheltenham, som efter en svag inledning på mars finner sig indragna i en kamp om de tre automatiska uppflyttningsplatserna.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Det är inte bara insidan som räknas

Att utseendet spelar roll vet vi. Bara för några dagar sedan hade vi en diskussion i kommentarsfältet om snygga spelare och managers, vilket av någon anledning Kerstin förväntas ha en särskild uppfattning om. Lagom vardagssexistiskt av oss andra sådär. Men det här hade jag inte tänkt göra till en sådan blogg. Inte heller hade jag tänkt göra det till en kritisk avhandling om Premier Leagues förmodade ytlighet.

Men det har ändå varit en tanke att våra uppfattningar om en spelare beror till stor del på dennes utseende. Och då menar jag inte bara spelaren som person, utan även hans faktiska egenskaper som fotbollsspelare.

Det där kan man ju tycka är fånigt. Varför skulle en spelares frisyr säga något alls om hans spelkvalitet eller hur han beter sig på fotbollsplanen? Å andra sidan skulle man kunna tänka sig att hur en spelare är på fotbollsplanen är en reflektion av dennes personlighet, likaväl som utseendet ofta är just en reflektion av detsamma. Och i sådana fall finns ju där ett samband, om än ej något kausalt sådant.

Men här och nu tänkte jag lyfta fram några enligt mig klara och tydliga exempel där spelarnas utseende tenderar att vilseleda oss i våra föreställningar om hur de är som fotbollsspelare.

:::

David Luiz. Frisyren är som hämtad ur The Simpsons, och det är ju lite av ett narraktigt intryck man får av honom. Många betraktar honom därför främst som den offensiva backen av modernt snitt som främst är bra i offensivt hänseende. Men han är trots allt köpt för sina defensiva färdigheter, och i Benfica var han känd och uppskattad för sina tacklingar, sin markeringsförmåga och sin styrka i luften.

Yaya Touré. Delvis är Touré en underskattad spelare i Man City, till stor del därför att så många värderar honom enbart utifrån vad vi vet eller tror oss veta om hans lönenivå, vilket ändå säger mer om Man City än vad det säger om Touré själv. När Touré beskrivs av fotbollsexperter så är det som en defensiv mittfältare. Sett till hans bolltouch och hans förmåga till ett perfekt balanserat passningsspel så är han snarare en offensiv spelfördelare, och om han hade varit en kortväxt person av sydamerikanskt snitt så hade han med all säkerhet också hyllats som en sådan.

Mikel Arteta. Sedan har vi så klart Premier Leagues motsats till Yaya Touré. Den som, förvisso inte bara av utseendeskäl, har utnämnts till Fabregas ersättare i Arsenal. Arteta är förvisso mer än kompetent med bollen vid fötterna, men där finns en föreställning om att han är mer kreativ än vad han egentligen är. Arteta är snarare förebilden för den nya generation av engelska mittfältare som håller på att växa fram, allround-mittfältare över hela mittfältet men med en bättre och mer teknisk bollbehandling.

Peter Crouch. Ett tämligen uppenbart val. Crouch är lång som knappt någon annan, vilket självklart bjuder in till självklara skämt om att han är bra på fötterna för att vara så stor. Men hans svaghet på huvudet är ju ökänd givet hans längd, och det är många som väljer att förklara detta med att han skulle vara fysiskt svag. Eftersom han ju ser rätt smal ut, lång som han trots allt är. Men det som av många alltså betraktas som en fysisk defekt handlar kanske snarare om teknisk oförmåga. Han är helt enkelt inte särskilt bra på att nicka.

Marouane Fellaini. Likt David Luiz ännu ett hårresande exempel. När utländska spelare med konstiga frisyrer kommer till Premier League så utgår de flesta från att det är fåfänga figurer. Fotbollsspelare ska ju vara manliga enligt gängse brittisk fotbollsjargong, och fåfänga är ju synnerligen omanligt. Ett annat uttryck för omanlighet är att vara mesig på planen. Heter man dessutom något som fonetiskt liknar Marianne så är det så klart svårt att bli tagen på allvar av alla som inte råkar veta exakt vem det egentligen är. Även om det råkar handla om en av Premier Leagues hårdaste spelare.

:::

Vi kan naturligtvis fundera också över det omvända. Finns det lika tydliga exempel på spelare där deras utseende verkligen speglar hur de är som spelare på fotbollsplanen?

…………………………………………………

Bolton vs QPR och Wolves vs Blackburn, samtliga fyra bland fem lag inom två poängs marginal under och strax över nedflyttningsstrecket. En monumental ligahelg för bottenstriden har vi framför oss.

Lite slamkryparhelg för titelstriden också med Man Utd hemma mot ett formstarkt West Brom exakt samtidigt som Man City beger sig till ett normalt sett hemmastarkt Swansea.

:::

Lite grann på bloggens tema, om än något långsökt, intressant artikel av David McDonnell på The Mirror om Michael Carricks subtila elegans och betydelse för Man Utd.

http://www.mirrorfootball.co.uk/opinion/columnists/david-mcdonnell/Manchester-United-column-Forget-Paul-Scholes-Ryan-Giggs-and-Wayne-Rooney-Michael-Carrick-has-been-United-s-best-player-this-season-so-why-can-t-he-get-in-the-England-squad-By-David-McDonnell-article872046.html

:::

League title showdown i helgen. Sista seriesammandraget för säsongen, och nu ska det avgöras om vi vinner vår division och flyttas upp till pingisens Division 2. Med fyra matcher kvar, och två poäng för seger, så har vi tre poängs försprång. Det borde kunna gå vägen. Håll tummarna!

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bilbao Bag End?

Den tuffa lottningen för Man Utd i Europa League fortsätter. Efter Ajax, som höll på att ställa till det för Man Utds fortsatta europeiska cupdrömmar, så kommer nu en ännu tuffare motståndare i form av Athletic Bilbao.

I och med att Man City och Man Utd slogs ut ur Champions League så har det blivit en vedertagen sanning att de båda klubbarna är tydliga favoriter att vinna Europa League. På pappret kan det mycket väl vara så, men det finns några riktigt tuffa motståndare på vägen, och inte minst Man Utd har visat sig vara väldigt sårbara i cupspel den här säsongen.

Bilbao krigar i La Ligas undre topp om att kvalificera sig för Champions League. Det är ett bollskickligt lag med flera väldigt duktiga spelare. Bland dem den skicklige Javi Martinez och den unge jättetalanger Iker Munain. Det är en klubb och ett lag med en stark lokal stolthet. De har därtill fördelen att få avsluta det här dubbelmötet på hemmaplan.

Ska Man Utd klara av det här cuphindret så måste de ta tillvara all sin europeiska cuperfarenhet. Inte minst måste de ta uppgiften på långt större allvar och med större ödmjukhet än vad de hittills visat i Europa den här säsongen.

Inte för att det nödvändigtvis räcker för den sakens skull.

:::

Tre nyckelspelare i Man Utds oändliga Europa League-äventyr:

Javier Hernandez. Hans debutsäsong var magnifik, hans andra säsong har varit klart mer normaliserad. Delvis skador, delvis framväxten av Danny Welbeck, men delvis kanske också hans egna spelmässiga begränsningar har gjort läget mer kämpigt för skarpskytten. Under debutsäsongen gjorde han ärtmos av engelska försvar, men fick kämpa mot mer kontinentala försvar. Europa League är en utmärkt möjlighet för Hernandez att snabba på sin utvecklingskurva.

Paul Pogba. Det går upp och ner, och fram och tillbaka i pratet om Pogba i Man Utd. Det bråkas om kontrakt och brist på speltid. Ena stunden är han med i laget för att i nästa stund vara petad ur matchtruppen, senast inför mötet med Ajax. Det senaste ryktet är att han ska vara i praktiken klar för Juventus. Det är i Europa League vi kommer få en värdemätare på Pogbas framtid i klubben. Spelar han ingen roll där, kanske redan i det här dubbelmötet med Bilbao, så tror jag inte på någon framtid i klubben för fransmannen.

Tom Cleverley. Ung och spelskicklig. Otroligt viktig för Man Utd inte för att han är någon ny Zidane utan för sitt symbolvärde samt för att han representerar en spelartyp som är en bristvara på Man Utds mittfält. Har varit skadad under merparten av säsongen och i Europa League har han möjligheten både att spela sig till matchtempo och europeisk cuperfarenhet.

:::

Naturligtvis är inte Europa League centralt för Man Utds europeiska ambitioner, även om man nu när man befinner sig där får göra det bästa av situationen och försöka vinna den.

Men allra minst har Man Utd den värdefulla möjligheten att som spelartrupp faktiskt lära sig något genom den här resan till delvis nya och för dem obekanta fotbollsmiljöer. Det är inte längre bara samma gamla vanliga motståndare och arenor.

Något som garanterat är värdefullt i framtiden.

…………………………………………………

På ämnet svenskar i Premier League så kan det kanske meddelas att Pontus Kåmark i Four Four Two har utsetts till Leicesters bäste utländske spelare någonsin.

:::

Jamie Carragher har nyligen hotat med att aldrig sluta spela fotboll: ”I want to win more before the end of my career.”

Taget från twitter.

:::

Man City fortsätter med portugisiskt motstånd i Europa League. Porto har de redan slagit ut, nästa klubb till rakning är Sporting. De ska inte ha någon större möjlighet över två matcher, särskilt inte som Man City avslutar hemma.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Språkbildning inom den moderna fotbollen

Ord har betydelse. Det är en uppfattning jag har haft länge och grundar sig på en mer fundamental inställning att med hjälp av ord kan man förändra världen. Det är med ord vi beskriver vår verklighet, som vi förstår verkligheten med och det är med ord vi kommunicerar med varandra. Med ord måste man alltså vara noggrann.

Därför är det särskilt beklämmande att vecka ut och vecka in få höra vissa ord återkomma i kommenterandet under och analyserandet efter fotbollsmatcher i Premier League och i Champions League. Det är tröttsamt när de kommer från supportrar, men desto mer irriterande när det kommer från de som har som jobb eller uppdrag att prata fotboll.

Det är irriterande eftersom ordbruket signalerar en brist på ork, tankeförmåga eller möjligen fotbollsförståelse. Det är ord som används för att sammanfatta och förklara en situation som man helt enkelt inte har något annat sätt att förklara, då man inte kan eller orkar sätta in den i sitt sammanhang.

Det är ord som avintellektualiserar all fotbollsdiskussion, som fördummar och förtvinar fotbollskommenteringen. Tyvärr är det i mina ögon också något som ger eller bidrar till att ge sportjournalistiken dåligt rykte när det kommer från fel håll.

Vilka ord är det då jag bland annat tänker på?

:::

Otur

Ett väldigt vanligt använt ord. Det används ofta för att förklara varför ett lag har förlorat en match eller varför en säsong inte har gått som tänkt. Det underbyggs med statistik som visar vilket eller vilka lag som fått flest stolp- och ribbträffar, flest felaktiga domslut mot sig och så vidare. Det presenteras fiktiva och justerade tabeller som visar vilka lag som egentligen hade vunnit ligan om bara ett lag hade fått mål istället för ramträffar.

Problemet är bara att om man tittar närmare på varje situation så måste man komma fram till att allt inte är otur. Ibland är det otur, men väl så många gånger så är det snarare fråga om för snabba, förhastade eller slarviga avslut. Det som kallas för otur är alltså med andra ord bara oskicklighet. Problemet med dylika resonemang är så klart också att ingen tar sig för motsatsen, att räkna bort alla de gånger man till exempel fått ett mål där motsvarande mått av tur har varit inblandat.

:::

Orättvist

Mitt favorithatord inom fotbollen, som trots detta även det är väldigt vanligt använt. Det tas mer eller mindre alltid fram, så fort ett lag har förlorat så är det på något sätt orättvist. Det kan handla om mer eller mindre långsökta domarmisstag, andra baserar det på en procentsats av bollinnehav eller statistik om antal skapade målchanser. Något ytligt argument för varför ett resultat är orättvist går alltid att hitta.

Det är ett ord som går ut på att vissa lag är förtjänta mer än andra lag. Det är så klart struntprat och jag skulle bestämt hävda att orättvisa inte existerar inom fotbollen. Har man 90% av bollinnehavet utan att lyckas göra ett enda mål, och samtidigt släpper in ett mål på motståndarnas enda målchans, då är det inte orättvist att man förlorar matchen. Tvärtom skulle jag säga att det är höjden av all rättvisa.

Jag är mer benägen att gilla ordet välförtjänt, men då endast använt i positiv mening. Om ett lag gör ett mål så kan jag anse det vara välförtjänt, om målet görs på grund av någon bra eller skickligt genomförd insats. Att något kanske inte är specifikt välförtjänt gör det å andra sidan inte med nödvändighet oförtjänt.

:::

Slump

Förmodligen det mest fördummande av fotbollens nonsensord. Slump är ett ord som används ofta, ibland används även synonymer som ”tillfälligheter” och så vidare. Om något händer på fotbollsplanen och man inte riktigt kan förstå varför det händer, hänvisa till slumpen istället för att försöka hitta de mer svåridentifierade förklaringarna. Tyvärr är det ju så klart TV-formatet i sin snuttifierade form som genererar den här typen av språkbruk och löskokt fotbollstänkande.

:::

Värst av allt är så klart inte bara ord. Även rena uttryck eller sätt att tänka kan vara djupt störande. Mest förhatligt av allt är så klart de experter och tyckare som rationaliserar ett felaktigt domslut som leder fram till ett mål för det ena laget med att ”de förtjänade ändå att få ett mål”.

…………………………………………………

Igår var det Birmingham vs Chelsea. Ikväll blir det ytterligare lite FA-cupromantik när omspelet mellan Tottenham och Stevenage äger rum på White Hart Lane. Dags för Tottenham att hitta tillbaka till sin groove, eller kan Stevenage skrälla?

:::

Joachim Löw verkar vara ett hett namn för Chelseas managerpost. Tydligen ska han och Roman Abramovich ha träffats i Geneve, sägs det enligt diverse media- och twitterrykten. Tillsammans med Luciano Spalletti bland de mer intressanta namn jag hört ryktas om.

Till Geneve ska jag själv bege mig nästa vecka, fast av helt andra skäl. Om någon alltså skulle kunna tänka sig att skriva en gästblogg så vore med andra ord det en stor hjälp. Bland annat hörde jag något ryktas om en Tottenhamsupporter som reste till Broadhall Way för det första cupmötet mellan Stevenage och Spurs. En krönika därifrån vore intressant. Eller något liknande eller helt annat.

:::

Ett uttryck från Fox Sports i helgen som jag faktiskt gillade: ”If you beat one man, great! If you beat two players, brilliant! If you try to beat three, you silly boy!”. Sagt om Hatem Ben Arfa mot slutet av matchen mellan Newcastle och Sunderland.

 Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal måste göra det svåra för att uppnå det stora

Det ska naturligtvis vara en omöjlig uppgift, att vända 0-4 mot ett Milan med både hög kvalitet och spelartrupp och en enorm erfarenhet av europeiskt cupspel.

Samtidigt vet vi också att det är något som i grund och botten kan göras. Kan Milan tappa 4-1 i en bortaretur mot Deportivo så kan de naturligtvis också tappa 4-0 borta mot Arsenal. Kan Milan tappa 3-0 på en halvlek mot Liverpool så kan de naturligtvis tappa 4-0 på en hel match.

Man skulle till exempel kunna leka med tanken att Arsenal går in med en 2-0-ledning i halvtid. Alls inte något omöjligt scenario. Helt plötsligt är det match igen. Ett mål till innan klockan tickar upp mot 70 minuter och dramatiken är i full sving.

Det hela visar på en värdefull insikt. Bryter man upp det upplevt omöjliga i mindre beståndsdelar så finner man att det alls egentligen inte är omöjligt. Det kan göras.

:::

Det hela är naturligtvis en fråga om psykologi.

Dels för Arsenal. Att förlora med 0-4 i första matchen och därefter gå in till den andra matchen med den genuina uppfattningen att det är möjligt att vända är så klart en enormt jobbig psykologisk uppgift. Arsenal framstår inte som rätt lag för den uppgiften. Å andra sidan, de befinner sig i ett bra läge efter att ha vänt underlägen två matcher i rad.

Dels för Milan. Det finns ett töntigt uttryck som går ut på att det svåraste som finns i valfri idrott är att leda med 3-0. Det man syftar på är så klart att det är en ställning som kan orsaka nonchalans och passivitet. Man ställer ut skorna och tror det räcker med att försvara sig en hel match. Man går inte in i matchen med rätt mental inställning, vilket är svårt att förändra under matchens gång.

:::

Det som gör det mindre sannolikt att det skulle inträffa igen är dock att Milan har tappat dessa ledningar förut. De vet med andra ord om att det kan inträffa, de är medvetna om risken.

En annan mer konkret omständighet är så klart att Arsenal inte lyckades göra ett enda mål på San Siro, det räcker alltså för Milan att göra ett enda mål för att lägga i princip dubbel sten på börda.

Uppgiften ska vara omöjlig. Samtidigt borde ju Arsenal bättre än något annat lag veta att 0-4 alls inte är något omöjligt underläge att hämta upp.

Framför allt inte nu när man spelar på en riktig fotbollsplan.

…………………………………………………

”Liverpools fans älskar mig. Om de älskar mig, så vill de se mig som manager för Chelsea”, hävdar Rafa Benitez. Benitez och Svennis har båda gjort tydligt att manager för Chelsea, det vill de minsann bli. Benitez därtill med en pliktskyldigt skenhelig bisats om han visst har respekt för Roberto Di Matteo vars jobb det just nu är.

Gamarna cirklar över kadavret.

James Lawton på Independent diskuterar vad som borde vara Chelseas främsta alternativ just nu. Men det kommer så klart inte att hända. Chelsea är ju en storklubb. Och när det kommer till en manager för en storklubb, så är ”the colour of their name, more important than the content of their character”.

http://www.independent.co.uk/sport/football/news-and-comment/james-lawton-moyes-is-the-perfect-fit-but-when-did-that-ever-matter-to-abramovich-7537670.html

:::

Igår drog jag upp en blogg angående dokumentären ”The Four Year Plan” om spelet bakom kulisserna i QPR. Den låg väl uppe ett tag och jag hoppas så många som möjligt hann se den. Även om den inte längre finns på YouTube, så finns det säkert andra sätt att se den för de som vill.

Hur som helst, här är några andra berättelser från ett antal nuvarande eller före detta managers som berättar om mer eller mindre lustiga episoder ur deras relationer med sina respektive styrelseordföranden.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2110645/Football-managers-boardroom-capers.html

:::

En före detta spelare stämmer Baptist Union of Great Britain, vars tro han omfamnade vid 23 års ålder och som två år senare fick honom att sluta med fotboll, för att ha förhindrat honom från att tjäna stora pengar som professionell spelare i Premier League. Innan dess hade han aldrig tjänat mer än £200 i månaden.

Själv planerar jag att stämma Burger King och OLW för mer eller mindre exakt samma sak. Palmyras kebab i Årsta går inte heller säkra.

Be Champions!!

Peter Hyllman

SPECIAL: Spelet bakom kulisserna i QPR

Igår sände BBC inside-dokumentären “The Four Year Plan” om spelet bakom kulisserna i Queens Park Rangers alltsedan klubben köptes upp av Flavio Briatore och Bernie Ecclestone 2008, med den uttalade målsättningen att ta klubben upp i Premier League. Den farsartade turbulens som följde gjorde klubben och dess ägare till något utav ett åtlöje inom engelsk fotboll, något som dokumenteras tydligt i filmen. Här kan ni se hela dokumentären som, även om man inte har ett specifikt intresse för QPR, ändå ger en intressant inblick i hur professionella fotbollsklubbar faktiskt kan styras. Kanske är det just i nuläget extra underhållande att titta på den här, och samtidigt fundera över eventuella likheter med en annan klubb från dessa delar av London.

[youtubeplay id=”YAAOsPMkYWk” size=”large”]

Några korta reflektioner om de intryck som filmen förmedlar:

(a) Italienkännare brukar stoltsera med landets bidrag till engelsk fotboll, som om de med sin blotta närvaro förhöjer den brittiska kulturskymningen. Och helt visst har exempelvis Roberto Mancini och Carlo Ancelotti med flera varit goda tillskott. Men icke att förglömma så har alltså Italien också gett engelsk fotboll skurkar och lymlar som Flavio Briatore.

(b) Det verkar finnas en skenande amatörism i ledningen av professionella (engelska) fotbollsklubbar. Beslut förbereds inte i någon vettig utsträckning och det som styr klubbledningens handlande verkar vara stundens ingivelse snarare än genomtänkt planering. Allting ackompanjerat av att beskriva klubbens växande skara av före detta managers som “inkompetenta idioter” som håller sig lugna vid vinster, men som “tappar kontrollen” vid förlust.

(c) Rationellt beslutsfattande framstår stundtals som underordnat. Personlig prestige och en vilja att bli omtyckt styr ägarnas och klubbledningens agerande och beslutsfattande i väldigt hög utsträckning, och det enda som kan uppfattas som positivt med det är att supportrarnas uppfattningar åtminstone verkar betyda något.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Hyllmans hörna: Rysshelg i Premier League

Det var en helg när det kändes som att väldigt mycket avgjordes. Arsenal spelade bort Liverpool från kampen om Champions League-platserna. Man Utd eliminerade Tottenham från alla diskussioner om någon titelstrid. Och West Brom fick bägaren att rinna över på Stamford Bridge, och Andre Villas-Boas sover numer med fiskarna.

Det var också en demonstration över hur fotbollen inte alltid vill följa någon tydlig statistisk logik. Arsenal vann och Man Utd vann, men med matchbilder som pekade på den raka motsatsen. Något som rätt väl borde visa på faran med att använda sig av statistik om bollinnehav för att förstå fotbollsmatcher.

I övrigt så firade Mark Hughes ett oavgjort resultat på hemmaplan mot Everton som om det vore en VM-titel, samtidigt som han insisterade på att han visste hur man vinner fotbollsmatcher. Så QPR kan typ sova lugnt. Även Aston Villa fortsatte sin dåliga vana att bara kryssa fotbollsmatcher, men den här gången gjorde man i alla fall ett mål, borta mot Blackburn.

Stoke tog en skön seger mot Norwich, Fulham och Pavel Progrebnyak krossade Wolves, och Swansea tog en viktig skalp borta mot Wigan och lyckades därmed ge till och med klubbens ägare Dave Whelans man-love gentemot manager Roberto Martinez en rätt tung törn. Det är med andra ord en tung vecka för unga man-boys med sydeuropeiskt ursprung på Premier Leagues managerpost.

Och i nordöst så utspelades säsongens hittills mest brutala match mellan Newcastle och Sunderland. Lee Cattermole satte ribban redan efter en dryg halvminut och fick domaren att hala fram det första av elva gula kort. Gult var emellertid inte den enda färgen på korten, Stephane Sessegnon synade rött under andra halvlek och efter matchen så ville inte heller Cattermole vara sämre. Matchens eftermäle förvärrades även av att Alan Pardew och Martin O’Neill drog in sig själva i ett ordkrig.

Själva matchen då? Oavgjort 1-1 efter att den alldeles specielle Sunderlanddödaren Shola Ameobi (like) kvitterat på tilläggstid. Krutröken ligger fortfarande tät över St James’.

:::

Säsongens januarivärvning är Pavel Progrebnyak

Om det stämmer vet jag inte, men bara någon minut efter att Progrebnyak gjort det tredje målet i sitt hat-trick mot Wolves så tweetade Opta om att han på sina fem första bolltouchar för Fulham hade gjort fem mål. Oavsett om det är så eller om han faktiskt rört bollen någon mer gång, så är det så klart ett helt sjukt målfacit. Martin Jol har hittat en riktig guldklimp och kommer förmodligen göra allt för att omvandla lånet till en permanent värvning. Om nu inte någon annan storklubb, eventuellt i samma stad, hinner få upp ögonen.

:::

Hur mycket störs Tottenham av förbundskaptensspekulationerna?

Harry Redknapp är den stora favoriten att ersätta Fabio Capello som Englands förbundskapten. Sedan Capello sparkats och media börjat spekulera mer vilt än någonsin tidigare så har Tottenhams ligaresultat börjat dippa. Nu har man alltså förlorat både mot Arsenal och Man Utd, och sedan 2-0 mot Arsenal så släppte man alltså på ungefär 90 effektiva matchminuter in åtta raka mål. Och igår kväll kom så också på presskonferensen de första frågorna om Tottenham störs av osäkerheten runt Harry Redknapp.

Det är så klart något som Redknapp aldrig kommer att medge. Men om någon vet hur störande för spelartruppen det kan vara med besked om att managern ska lämna klubben så är det Alex Ferguson, och den sluge gamle räven såg så klart till att inför matchen tydligt annonsera Redknapp som Englands självklare nye förbundskapten.

Tottenham ägde matchbilden under den första halvleken. Men man kan se vad självförtroende spelar för roll. Efter att ha tappat 0-2 mot Arsenal så var det så klart kört i botten. Och huvudena sänktes närmast märkbart när Man Utd mot matchbilden gjorde 1-0 precis innan halvtid. Scenariot upprepade sig, och många svarta tankar växte nog fram i Tottenhamspelarnas huvuden då.

:::

Det känns som att Robin van Persie är på god väg att förändra hela skalan. Han är mer än bara Arsenals MVP, han är kort och gott RVP. Hur ska man skriva ut det? Ridiculously Valuable Player!

:::

Omgångens elva:


…………………………………………………

Middlesbrough besegrade Portsmouth med 3-1 på bortaplan i helgen, ett viktigt resultat för dem i kampen om uppflyttning. Kanske. För hur värdefull kommer den segern egentligen vara om Portsmouth inte kan fullfölja säsongen och alla poäng som lag tagit mot dem elimineras från tabellen?

Inte någon ideal situation på något vis, men förmodligen ändå det minst dåliga och det mest rättvisa tillvägagångssättet.

:::

Pep Guardiola till Chelsea? Han kommer inte att lämna Barcelona innan deras storhetstid är över. José Mourinho? Skulle nog kunna kräma ur det sista ur befintlig spelartrupp, men knappast rätt man att förändra och föryngra den. Rafa Benitez? Bara om Roman Abramovich i så fall har gett upp alla ambitioner att spela offensiv fotboll.

Harry Redknapp till Chelsea? Prestige eller plånbok för Redknapp, skulle man också kunna formulera den frågan.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Rätt beslut att sparka Villas-Boas

Alldeles nyligen meddelade Chelsea att man sparkar sin manager Andre Villas-Boas, eller som de mer diplomatiskt uttrycker det hela, de väljer att gå skilda vägar.

“The board would like to record our gratitude for his work and express our disappointment that the relationship has ended so early. Unfortunately the results and performances of the team have not been good enough and were showing no signs of improving at a key time in the season.”

Förvånad går inte att vara över beslutet. Resultaten har varit genomusla för Chelsea under en lång tid, pressen på Villas-Boas har ökat, och det har känt som att han har levt på lånad tid i ett par månader nu. Inte heller kan man vara förvånad sett till Chelseas historik med sina managers och Roman Abramovichs beryktade korta tålamod.

:::

Ryggmärgsreaktionen misstänker jag kommer bli att ännu en gång kritisera Chelsea och Roman Abramovich för bristande tålamod vad avser sina managers. Man måste ge sina managers tid, skulle jag tro kommer vara det främsta argumentet.

Men helt visst är det alldeles för uppenbart.

Det fel Chelsea har gjort består inte i att nu sparka Villas-Boas. Det består i att en gång i tiden ha satt igång hela den här managerkarusellen. Det består i beslutet att först sparka Carlo Ancelotti och därefter ersätta denne med vad som i sammanhanget bara kan betraktas som en gröngöling, en rookie. Managerkarusellen har bidragit till en kultur av spelarmakt i Chelsea som gjort det omöjligt för någon manager sedan José Mourinho, kanske inte heller han, att utöva någon reell auktoritet. Kanske särskilt för en 34-årig tidigare assistent i klubben. Inte minst när man dessutom är trängd bakom en klåfingrig och otålig klubbägare.

Att Villas-Boas sedan ett bra tag tillbaka, enligt det klassiska uttrycket, har “förlorat omklädningsrummet” har varit uppenbart för alla.

:::

Men beslutet av Roman Abramovich och Chelseas klubbstyrelse att sparka Andre Villas-Boas måste jag i sig beskriva som det korrekta.

Det är precis som de själva säger. Resultaten är alldeles för dåliga för Chelsea, och det finns absolut ingen indikation på att de är på väg att förbättras. Då kan det inte vara acceptabelt för en klubbledning att bara sitta stillatigandes vid sidan av enbart för att man enligt någon form av grumlig ideologi ser det här med tålamod som ett egenvärde.

Villas-Boas har haft ett uppdrag, att genomföra en förändring i Chelsea. För att kunna genomföra förändring måste man ges tid kan man då invända, och om det håller jag med. Samtidigt är kraven sådana i en engelsk toppklubb att en manager måste kunna genomföra förändring samtidigt som resultaten behålls på en i alla fall dräglig nivå.

Alex Ferguson har genomfört omvälvande förändring i Man Utd och samtidigt vunnit titlar och behållt klubben i toppen av tabellen och i Champions League. Arsene Wenger har genomfört stor förändring i Arsenal samtidigt som laget prenumererat på en Champions League-plats. Villas-Boas har också genomfört en förändringsprocess, men alls inte lika framgångsrikt och sömfritt. Kanske är det i det avseendet som hans storhet jämfört med ikoners som Ferguson och Wenger måste förstås.

Att Chelsea nu sparkar Villas-Boas är ett medgivande av detta enkla faktum, det sätt på vilket Villas-Boas har lett och genomfört sin förändringsprocess har inte varit godkänt.

:::

Men Roman Abramovich och Chelseas klubbledning kan inte undgå kritik för den sakens skull.

Det är de som orsakat den här managerkarusellen. Det var de som sparkade Carlo Ancelotti till att börja med. Det är de som inte bara skapat spelarmakt och en helvetisk organisatorisk instabilitet i klubben, utan som också i tider utav financial fair play har dragit på klubben extraordinära kostnader i form av managerersättningar motsvarande £64m under de senaste fyra åren. Ett belopp som i och med det här beslutet kommer att adderas med ytterligare minst £10m.

Assisterande managern Roberto Di Matteo, tidigare manager i West Brom, har nu tillsatts på tillfällig basis för återstoden av säsongen. Den Stora Frågan är emellertid: Vad händer härnäst? – Om nu inte Villas-Boas, och inte Carlo Ancelotti, vem ska då egentligen ta över Chelsea?

Om tillsättningen av Di Matteo kan två saker sägas. För det första att det är ett märkligt passivt beslut av Chelsea om de har identifierat behovet av förändring i managerstolen. För det andra att Chelseas klubbledning åtminstone ger sig själva tid och utrymme att adressera Den Stora Frågan på ett ordentligt sätt. Man låser inte fast sig vid ett spontant och illa genomtänkt managerval, så som han har haft en benägenhet att göra alldeles för många gånger förut under de senaste fem-sex åren.

I valet av Chelseas nästa ordinarie manager ligger klubbens hela framtid. Och han måste få ett tydligt mandat och längre tid på sig. Det är om inte annat det enda sättet på vilket det är möjligt att genomföra framgångsrik förändring och bryta kulturen av spelarmakt i klubben.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Är inte Liverpool egentligen ett mittenlag?

Ännu ett derby i nordöst knackar på dörren, ett av den engelska fotbollens mest intensiva derbyn. Den djupa lokalrivalitet som präglar relationen mellan Newcastle och Sunderland, och mellan supportrarna, är hätsk, intensiv och stundtals bitter.

Samtidigt möts de båda lagen precis i början av vad som allt att döma är början på en ljus tidsperiod för fotbollen i Englands nordöstra regioner. För första gången på väldigt länge har Newcastle och Sunderland en god chans att samtidigt placera sig bland Premier Leagues åtta bästa lag, och Middlesbrough har mer än en chans att lyckas bli uppflyttade till Premier League igen.

Båda lagen har kvalitet och potential att sikta på att nå europeiskt cupspel nästa säsong, samtidigt är det också så att inget av lagen och dess spelartrupper skulle må dåligt av att få stå på tillväxt i ytterligare en säsong utan de påfrestningar och yttre förväntningar som europeiskt cupspel skulle medföra.

Newcastles säsong i sin helhet har varit en tämligen rak framgångshistoria, Sunderland emellertid inledde säsongen uselt men har under sin nye manager Martin O’Neill fått en tydlig renässans. Laget har varit ett av vårens allra mest formstarka, även om den skarpaste magin verkar ha avtagit något på sistone med tunga förluster både mot Arsenal och West Brom.

Många säger att när Sunderland förlorade motsvarande derby i början av säsongen så var det början på slutet för Steve Bruces tid i klubben. Motsvarande möte förra säsongen slutade 0-5. I eftermiddag så får vi kanske se hur långt Sunderland verkligen har kommit under sin nye manager.

:::

Att Sunderland och Newcastle går så bra som de just nu gör är egentligen inte särskilt märkligt när man tänker på det, men som antytt alltså ändå ovanligt. Det är klubbar med resurser men utan resultat, kort och gott klubbar som man skulle kunna säga underpresterar.

Vilket fick mig att börja fundera över vilka engelska klubbar som är de främsta underpresterarna?

(1)    Sunderland

Sunderland är egentligen en klubb som har alla förutsättningar på sin sida för att verkligen kunna lyckas, men gör det inte. De har en bred och stark supporterbas och en egen hemmaarena av fullgod storlek som stadigt genererar pengar. De är etablerade i Premier League med stabila TV-intäkter, samt en relativt stor lokal hemmamarknad att utgå ifrån. De har ett konstruktivt ägarskap. De har som klubb ett etablerat varumärke. Men till skillnad från sina närmaste grannar Newcastle så har de aldrig i modern tid konkurrerat i toppen av tabellen eller ens kvalificerat sig för de europeiska cuperna. Sunderland får sägas förbli ett av den engelska fotbollens mysterier, vilket vi får se om Martin O’Neill kan ändra på.

(2)    Huddersfield

Klubben befinner sig ständigt och jämt i tabelltoppen av League One, och man har också en budget som är mer överensstämmande för en klubb från The Championship. Huddersfield borde kort och gott vara ett etablerat Championship-lag, som skulle kunna vara med och kriga om uppflyttning till Premier League. Men laget verkar vara brutalt oförmöget att ta sig upp från League One.

(3)    Liverpool

Javisst plockar Liverpool då och då ändå hem någon cuptitel här och där, det är väl det som först och främst håller dem från förstaplatsen på den här lilla listan. Men för en klubb med Liverpools resurser, och som också spenderat dem i den utsträckning de gjort, både på kort och på lite längre sikt, så är ligan ett sorgligt kapitel för Liverpool, som borde mäkta med så mycket mer. Laget ligger alltså poängmässigt lika nära 15:e-platsen som de gör fjärdeplatsen, och tio poäng närmare nedflyttningsstrecket än vad man gör tabelltoppen. Om det varit något annat lag än Liverpool, hade vi då inte betraktat dem som ett mittenlag snarare än ett topplag?

(4)    Leicester

Något mer kortsiktigt bedömt än de andra lagen på listan måhända, men den satsning som Leicester med sina thailändska ägare inför och under den här säsongen gjorde på att ta sig upp i Premier League kan ju knappast föraktas om man ser till den rent monetära storleken. Laget ligger nu, med en fjärdedel kvar av säsongen, på en intetsägande 11:e plats och något Premier League kommer det inte bli för klubben. Ett monument över föreställningen att bara cash och inget management kan leda till framgång inom engelsk fotboll.

(5)    Aston Villa

Följer man Aston Villas räkenskaper så kan man se att det är en klubb som spenderat stora summor på spelarlöner under den senaste fem- till tioårsperioden, det är den klubb av medelstorlek som i det avseendet mest försökt närma sig de engelska toppklubbarna. Till eget förfall ska sägas, likt exempelvis Valencia i La Liga. Men med det spelarmaterial klubben därmed ändå lyckats samla på sig, och den kvalitet på ungdomsakademin som Aston Villa också gjort sig kända för, så är det så klart helt orimligt att klubben ska befinna sig på 15:e plats i tabellen och endast med knapp marginal ovanför nedflyttningsstriden.

:::

Ännu en förlust för Chelsea igår, och det är ju nästan så man börjar undra om Chelseas spelare vill att Andre Villas-Boas ska få sparken, något som borde närma sig med stormsteg. En konspiratorisk fundering förvisso, men när Chelsea trots allt fallit ner på femteplatsen i tabellen så bör den kanske i alla fall yttras och därmed prövas.

Visst skulle det kunna vara frestande att placera Chelsea på en sådan här lista, definitivt om vi bara ser till den här säsongen. Men en klubb som tagit tre ligatitlar de senaste sju säsongerna, och ett antal cuptitlar utöver det, tänker jag inte beskriva som underpresterande.

…………………………………………………

Dagens matcher: Newcastle vs Sunderland, Fulham vs Wolves, samt Tottenham vs Man Utd.

:::

Daniel Taylor om domarstatistik och domarprestationer, som visar att oavsett vad vi råkar tycka om dem så presterar de rent statistiskt faktiskt väldigt bra. Och när det blir fel så handlar det om väldigt små marginaler.

http://www.guardian.co.uk/football/blog/2012/mar/03/referees-winning-percentage-game-managers

Också Henry Winter skriver idag om domarnas prestationer, och kommer fram till ungefär samma slutsatser. Kanske är det något annat än deras faktiska prestationer som får supportrar att ständigt och jämt gnälla på domare.

Kanske är det till och med något vi skulle kunna lägga av med?

:::

Rätt viktig match för kampen i toppen av tabellen ikväll också. Den känns väl ärligt talat rätt oviss så här på förhand, och utgången lär bero helt och hållet på matchbilden för dagen, vilken jag i sin tur tror kommer färgas rätt mycket av hemmaplansfaktorn.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Allt ska avgöras på Anfield

Vad som en gång har kommit upp, måste också komma ner.

Uttrycket syftar på fotbollens alldeles egen gravitationslag, som jag skulle säga är allmänt gällande även om man måste tillämpa det på olika lång sikt. Det går att förstå fotbollens makroutveckling med hjälp av det om man tittar på olika lags storhetstider och utvecklingskurvor. Och man kan gå ner på mikronivå och se resultat från match till match.

Men sällan har kanske uttrycket haft sådan konkret innebörd som den har just idag när Liverpool och Arsenal möts på Anfield i en match som avgör otroligt mycket i kampen om en av de maximalt två återstående Champions League-platserna.

Det har stundtals varit en tung säsong för både Liverpool och Arsenal, och båda klubbarna har haft och fått mycket att tänka på både på och vid sidan av fotbollsplanen. Men under en Underbar Helg för blott en knapp vecka sedan så var allt bara strålande sol för båda klubbarna. Liverpool tog sin första titel på sex år och vann en cupfinal på Wembley. Arsenal vände 0-2 till 5-2 i det kanske mest prestigeladdade Londonderbyt mot Tottenham på många år. Arsene Wenger har välförtjänt vunnit februaris pris som månadens manager.

Det som kommer upp, måste också komma ner.

Man kan alltså tycka att det är lite smått typiskt att just dessa båda lag ska möta varandra direkt därefter. För oavsett hur matchen än slutar så kommer ett lag förvisso kunna gå vidare med bibehållet momentum, samtidigt som det andra laget får se sitt momentum brutalt upphört.

Liverpool ligger 4-7 poäng efter Arsenal på fjärdeplats och måste i min mening vinna idag om de vill ge sig själva en ärlig chans. Arsenal måste nog inte vinna, ett oavgjort resultat skulle hålla Liverpool kvar på behörigt avstånd samtidigt som de oavsett vilket fortfarande har Chelsea inom räckhåll och Newcastle bakom sig. En förlust emellertid betyder ett potentiellt större avstånd till Chelsea, och att både Newcastle och inte minst Liverpool sniffar dem oförskämt intimt i rumpan.

Arsenal är alltså laget som kan spela med en något större känsla av frihet från press, och det brukar kunna vara till deras fördel. Liverpool å andra sidan har Anfield i ryggen.

:::

Matchens nyckel:

Kan Arsenal komma igenom Liverpools försvarslinje? Rykten om en skada på Robin van Persie oroar, för Arsenal behöver en spelare av den kvaliteten om de ska rå på ett av ligans mest robusta försvar. Men frågan om Arsenal lyckas störa Liverpools försvar är det som förmodligen mest av allt kommer att forma dagens matchbild. Om inte så kommer Liverpool kunna flytta upp sina positioner på planen, och då kommer trycket till sist bli alltför högt på Arsenals labila defensiv.

:::

Jag tror att Andy Carroll vinner matchen åt Liverpool.

:::

Läs för all del på om lite matcher mellan Liverpool och Arsenal från yesteryear, alltid rätt skön uppladdning och tidsfördriv för den som likt jag vandrar omkring som en osalig ande hela dagen fram till viktig avspark.

Joy of Six 1

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2012/mar/02/joy-of-six-liverpool-arsenal

Joy of Six 2

http://www.guardian.co.uk/sport/blog/2010/aug/13/joy-of-six-liverpool-arsenal

Det har spelats några bra matcher mellan lagen. Och då är väl inte ens en en viss 4-4-match på Anfield medtagen i beräkningen. En match som i efterhand framstår som allra mest märklig eftersom den dominerades av Andrei Arshavin och Fernando Torres.

…………………………………………………

Dagens matcher: Liverpool vs Arsenal, Blackburn vs Aston Villa, Man City vs Bolton, QPR vs Everton, Stoke vs Norwich, West Brom vs Chelsea, samt Wigan vs Swansea.

Tufft test igen för Chelsea och Villas-Boas.

:::

Intensiv intervjuläsning om Owen Coyle, Boltons manager, som pratar om sitt arbete och sina mål och planer för framtiden med Bolton. Ett klart intressant perspektiv.

http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2108963/Owen-Coyle-interview-Bolton-stay-club-bright-future.html

:::

Känslan är att rivaliteten mellan Liverpools och Arsenals supportrar har ökat under det senaste året. Kanske är det för att de konkurrerar om samma målsättning, kanske är det att Liverpool haft fräckheten att faktiskt värva lite spelare i somras.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fulham är Premier Leagues tråkigaste fotbollslag

Det var bättre förr. Och ju förr desto bättre.

En inte alltför ovanlig uppfattning inom fotbollen, sagt av dem som med nostalgiska ögon ser tillbaka på vad de uppfattar som en ljusare dåtid. Det kan handla om gamla gubbar på läktaren eller om män och kvinnor i yngre medelåldern på internet.

Men är det på det viset? Fotbollen har ju helt klart blivit snabbare och mer teknisk nu än förr, men det har kanske lika mycket med material och yttre förutsättningar att göra som något annat. Om den har blivit roligare är väl däremot en öppen fråga, men många likställer ju roligt med många mål, och visst har väl engelsk fotboll blivit mer defensivt disciplinerad och organiserad?

Bloggen Sporting Intelligence har fått för sig att sammanställa Premier League-historiens samtliga 0-0-matcher fördelade på lag. De upptäcker att den här säsongen har Swansea spelat fem sådana matcher och Liverpool och Aston Villa står för fyra var. Vilken typ av lag som är mer eller mindre benägna att spela 0-0 är däremot inte helt klart när man betänker att tre lag har gått igenom den här säsongen utan att spela en enda 0-0-match: Blackburn (bottenlag), Everton (mittenlag) och Man Utd (topplag).

Men hur ser det då ut över lite längre tid, om man ställer samman de lag som spelat minst en hel säsong i Premier League? Jo, då kommer man fram till följande lista över de tio ”tråkigaste” lagen i England, baserat på hur stor andel i procent av sina matcher som de spelar 0-0.

:::

(1)    Fulham – 12,1%
(2)    Coventry – 11,58%
(3)    Leeds – 10,68%
(4)    Aston Villa – 10,67%
(5)    Sheffield United – 10,66%
(6)    Crystal Palace – 10,63%
(7)    Charlton – 10,53%
(8)    Stoke – 10,07%
(9)    Blackburn – 9,96%
(10)    Derby – 9,77%

:::

Fulham är med andra ord Premier League-erans tråkigaste lag. Om man mäter det på ett väldigt specifikt sätt.

Och inte blir man väl särskilt förvånad över att hitta Coventry och Leeds där heller, under stora delar av 1990-talet var det tämligen destruktiv fotboll som dessa klubbar representerade.

Att Stoke är med på listan borde inte förvåna särskilt många, mer förvånad blir man kanske i så fall av att hitta Aston Villa där. Särskilt om man betänker att nuvarande säsong, med den minst sagt defensivt lagde Alex McLeish vid rodret, inte är inräknad i statistiken.

En enkel och möjligen också förenklad slutsats framträder emellertid. Endast tre av dessa tio lag på listan spelar i nuläget i Premier League. 70% av lagen spelade alltså i Premier League förr, i flera fall hyfsat långt förr. Det var med andra ord inte bättre förr.

:::

Känner ni själva igen Premier League i den bild som statistiken målar upp?

…………………………………………………

Tragedin med Portsmouth fortsätter. Klubben är satt under förvaltning efter att ännu en gång misslyckats med sina skattebetalningar. Förvaltaren har nu konstaterat att Portsmouth i nuläget saknar pengar för att kunna slutföra säsongen.

:::

Graeme Le Saux hyfsat klokt och intressant om den engelska kaptensfrågan, som av helt outgrundliga skäl har antagit närmast homeriska proportioner.

http://www.guardian.co.uk/football/2012/mar/01/graeme-le-saux-england-captaincy

:::

Gareth Bale kan inte spela. Steven Gerrard kan inte spela. Böhö. Låt mig säga att jag inte blir det minsta förvånad om de båda visar upp sig på en fotbollsplan under helgen.

Be Champions!!

Peter Hyllman

De två senaste årens bäste manager i engelsk fotboll

Det var den 8 augusti 2009, säsongspremiär i The Football League och mer precist i League One. Paul Lamberts Colchester United inledde säsongen med en resa till Carrow Road, för en bortamatch mot de nyligen nedflyttade Norwich City, mot vilka man var kraftigt nederlagstippade.

Vad som därefter skulle komma att hända hade förmodligen ingen kunnat förutse. Colchester gjorde en rasande första halvlek och gick in i halvtidsvila med en 5-0-ledning, ett resultat som vid full tid förvandlats till 7-1. Den segern är och förblir Norwichs största förlust på hemmaplan i klubbens nu 109 år långa historia.

I slutet av matchen sprang två hemmasupportrar in på planen och slängde sina sönderrivna säsongsbiljetter rätt i ansiktet på Norwichs manager Bryan Gunn, ett beslut de förmodligen i efterhand skulle komma att uppfatta som en aning sötsurt.

:::

Klubbledningen i Norwich agerade i det här läget mycket snabbt, så snabbt att det vid tillfället fanns goda skäl att tro att de kanske förhastade sig. Gunn fick sparken och ersattes av Paul Lambert, mannen vars lag hade förnedrat dem bara ett par dagar tidigare.

Men beslutet skulle visa sig allt annat än förhastat. Under Paul Lamberts ledning reste sig Norwich och vann League One samma säsong, och säsongen därpå slutade man tvåa i The Championship och lyckades med en historisk bedrift att på två säsonger gå från League One till Premier League.

Men framgångarna skulle inte sluta där. Kraftigt nedflyttningstippade inför säsongen, i stil med många tidigare nykomlingar före dem, så har de trotsat alla odds och förväntningar och befinner sig med snart tre fjärdedelar av säsongen spelade på en remarkabel åttonde plats, 14 poäng ovanför det förhatliga nedflyttningsstrecket.

Under Paul Lamberts ledning har Norwich på två och en halv säsong lyft sig själva hela 60 placeringar i det engelska ligasystemet. Utan tvivel en av de mest imponerande managerinsatserna inom den moderna brittiska fotbollen.

:::

Det finns inte många likheter med det lag som Bryan Gunn ställde ut på planen för säsongspremiären mot Colchester 2009/10. Endast Grant Holt och Wes Hoolahan var med i den startelvan, och har lyckats behålla sina platser i Paul Lamberts lagbygge.

Paul Lamberts truppstrategi har emellertid inte varit att värva samman en samling rutinerade rävar med Premier League-erfarenhet. Tvärtom. Istället har han samlat en grupp av spelare med erfarenhet först och främst från The Football League. Hunger och ambition har fått gå före rutin och erfarenhet.

Kanske är Norwichs anfallslinje bestående av Simeon Jackson, Grant Holt och Steve Morison det klaraste exemplet på just detta. Den 24-årige Jackson flyttade till Norwich efter att ha spelat för Rushden & Diamonds och Gillingham. Holt tillbringade flera år i Barrow, Rochdale och Shrewsbury innan han skrev på för Norwich 2009.

Morison, numer walesisk landslagsman, har svarat för den snabbaste utvecklingen. Så sent som 2006 spelade han amatörfotboll i Bishop’s Stortford, innan han flyttade till Stevenage där han tillbringade tre säsonger. 2009 värvades han av Millwall där han gjorde snabb succé, vilket till sist inför den här säsongen ledde till en flytt till Norwich och Premier League.

Andra spelare som har gått den långa fotbollsvägen mot framgång i Norwich är yttern Anthony Pilkington, värvad i somras från Huddersfield, och målvakten John Ruddy, som misslyckats med att slå igenom i Everton.

:::

Bara två säsonger efter att laget befann sig i engelsk fotbolls tredje division så konkurrerar Norwich nu om en plats i det europeiska cupspelet. Paul Lambert har gjort ett makalöst jobb med en engelsk fotbollsklubb delvis på dekis och utan några egentliga resurser att tala om, och borde helt på egen hand kunna ta död på alla idiotiska påståenden om att det saknas managerkompetens på de brittiska öarna.

:::

För en sådan manager förblir ändock framtiden något osäker. Risken är så klart att han slår i det berömda glastaket som alla brittiska managers till slut tvingas acceptera, strax under de allra största engelska klubbarna. Men kanske är läget just nu mer lovande än på länge i just detta avseende.

Arsene Wenger har förmodligen börjat fundera över slutet på sin tid i Arsenal och möjligheten att han lämnar managerposten vakant förr snarare än senare framstår som alltmer realistisk. Paul Lambert vore en mycket intressant kombination på den posten av de moderna managerprinciper som Wenger själv gjort mycket för att framhäva och av mer traditionellt brittiska värderingar med vilka George Graham en gång i tiden präglat klubben.

Även en annan engelsk storklubb har av tämligen naturliga skäl haft dörren stängd för brittiska managers de senaste 25 åren, nämligen Man Utd. Men Alex Fergusons tid kvar vid rodret kan även den nå sitt slut inom en åtminstone överskådlig framtid. Och Paul Lambert har i mångt och mycket en profil och en karaktär som påminner om Ferguson.

På kort och kanske mer påtaglig sikt finns däremot ett möjligen mer tilltalande alternativ. Nämligen Tottenham. Att Harry Redknapp ligger i framkant för det engelska förbundskaptensjobbet är ingen hemlighet, och det pratas redan om Lambert som en potentiell ersättare i Tottenham. Det vore ett spännande alternativ, där både klubb och manager i så fall har en liknande brittisk profil och karaktär.

Därtill kan man säga att både Tottenham och Paul Lambert befinner sig på liknande platser i sina respektive livscykler. Unga, fräscha, på uppgång och under utveckling. Det vore en mycket intressant resa som Tottenham och Lambert skulle kunna göra tillsammans, under mycket lång tid dessutom.

…………………………………………………

Sorgligt i Wales igår kväll i samband med att Wales spelade mot Costa Rica, och ägnade kvällen åt den framlidne Gary Speeds minne.

:::

Nej, inte är England i närheten av ett lag som Holland i nuläget. Tittar man på resultattavlan kan ju det hela se tämligen dramatiskt ut, men England var ju spelmässigt utspelade när motståndarna väl trampade på gaspedalen.

Förvisso ett reservbetonat landslag, yadda yadda yadda…

:::

Tack Scott Parker, för att du med din insats på fotbollsplanen igår kväll fick oss att tänka på något positivt när det kom till det engelska landslaget, och inte minst kaptensbindeln och den ständigt återkommande diskussion som den råkar medföra. Nu är det bara att hoppas att han får behålla den också, trots internpolitiken.

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv