Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

ANNONS

Hörnan (#7): Snabba framsteg för Chelsea med Maurizio Sarri

Peter Hyllman 2018-09-30 18:55

INTRYCK, UTTRYCK OCH AVTRYCK

(1) – Chelsea. Chelsea markerar att de inte har för avsikt att låta Man City och Liverpool göra upp ensamma om ligatiteln. Det är naturligtvis imponerande, inte minst givet hur lång tid andra managers i andra klubbar har haft på sig att mer eller mindre framgångsrikt få någon ordning på sina lag, att se hur Maurizio Sarri på bara några månader har gjort Chelsea till ett hyfsat väloljat och samspelt fotbollslag, även om det också märks att det finns mycket kvar att jobba på. Många pratar om Chelseas anfallsspel och då kanske i synnerhet Eden Hazard, men på mig imponerar för närvarande mest Chelseas spel och organisation utan boll. Ett område där de såg väldigt sårbara ut tidigt under säsongen men där de nu istället känns riktigt täta.

ANNONS

(2) – Arsenal. Femte raka ligasegern för Arsenal hemma på Watford och det är fascinerande både att se den förvisso välmotiverade optimismen detta har skapat och hur de som var så väldigt kritiska efter de två första förlusterna nu solar sig i vinsternas glans. Det är starkt av Arsenal att vinna dessa matcher, och det är på något sätt positivt hur många av spelarna nu lyfter fram lagets högre ambition, hårdare krav och tydligare vinnarvilja, men det är också för tidigt att göra någon större sak av vinstraden. Det har varit fem matcher Arsenal trots allt ska vinna, och så väldigt övertygande har faktiskt vinsterna allmänt sett inte varit. Arsenal är bättre än vad de varit under senare år, och det är i sig positivt, men det finns mycket kvar att jobba på.

(3) – Newcastle. Det hjälpte inte att Mike Ashley tog sig till sin första match på St James’ Park på över ett år för att se Newcastle spela fotboll. Eller om det tvärtom kanske stjälpte. Det har gått sju omgångar av den här säsongen och Newcastle har ännu inte vunnit en enda fotbollsmatch den här säsongen. Tvärtom har Newcastle förlorat fem av sju matcher, och även om det ingår en del tuffa matcher i dessa sju så har det knappast sett ljusare ut mot först Crystal Palace och nu Leicester. Newcastle befinner sig under nedflyttningsstrecket och för närvarande ser det nog ut som om Mike Ashley får tacka sin lyckliga stjärna om klubben undviker sin tredje nedflyttning på strax över tio år. Matchen mot Leicester gav inga positiva tecken.

ANNONS

OMGÅNGENS VINNARE

West Ham. Det ska väl sägas att West Ham nog i själva verket förtjänade en vinst redan i förra omgången mot Chelsea, därför var det kanske både på sin plats och inte särskilt överraskande att vinsten ändå kom i denna omgång mot Man Utd. Det är lite tidigt att friskriva West Ham från alla problem men laget ser hur som helst betydligt bättre ut nu än vad det gjorde i säsongens första omgångar och lyckas West Ham bygga vidare på detta spel kommer säsongen sluta lyckligt för dem.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. En klubb måste vara obrottsligt lojal med sin manager så länge det finns en rimlig chans för situationen att vändas till det bättre, men å andra sidan beredd att agera snabbt med förändring när situationen har passerat punkten utan återvändo. Det fanns tydliga varningsflaggor i somras att Man Utd var på väg förbi den punkten och de första månaderna av säsongen har bekräftat att så är fallet. Det svåra för Man Utd, givet att de befinner sig mitt i säsongen, är självfallet vilka alternativ som egentligen är tillgängliga och vad man alltså skulle välja att göra istället. Det finns inga självklara svar.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

David Luiz, Chelsea. Det vore dumt att säga att Liverpool hade vunnit matchen om det inte varit för Luiz, men det hade åtminstone blivit en betydligt besvärligare match för Chelsea om inte Luiz varit i kanonform, så som han faktiskt kan vara i vissa matcher. Då är han i det närmaste ospelbar. Eden Hazard är inte den enda som fått nytt liv med en ny manager i Chelsea, även David Luiz är tillbaka från de till synes döda.

OMGÅNGENS MÅL

Daniel Sturridge, 1-1 Liverpool. Kanske är det målets timing och betydelse som gör det lite extra speciellt så klart, men det går inte att bortse från att det även är ett riktigt vackert fotbollsmål. Ett skott från distans mer eller mindre utan någon som helst signalering eller baklyft, perfekt placerat i såväl höjd som hårdhet i bortre krysset. Ett mål som kräver vision.

ANNONS

WTF!

Super Sunday. En söndag med endast Cardiff vs Burnley på menyn känns knappast särskilt super och det vore fel att säga att det var ett beslut som väckte någon större förståelse hos tittarna. Vilket så klart kan kännas lite ironiskt givet hur mycket det gnölas om detta med att matcher flyttas på grund av TV från den klassiska lördagstiden. Lite på temat kanske att alltid ska det gnällas på något.

LOL!

Moyes. Gary Neville har tänkt till och kommit fram till att Man Utds problem har sin grund i att de sparkade David Moyes efter åtta månader. Förståeligt att det är en komplicerad fråga så klart med många olika komponenter, men man känner verkligen hur otroligt fast Neville är i sin egen föreställning om att en manager aldrig någonsin ska sparkas. Det var ju samma sak med Arsenal, hur kritisk han än blev mot Arsene Wenger eller hur klubben drevs så orkade han aldrig med att följa resonemanget hela vägen till sin ofrånkomliga konklusion.

ANNONS

BTW…

Apropå Mohamed Salah och kritiken mot honom kanske det ska kommas ihåg att han faktiskt inledde förra säsongen ungefär på detta sätt också.

Fortsätter Man Utd säsongen i samma spår kan de mycket väl sluta på nedre halvan.

22:a matchen i rad som Everton vinner mot Fulham på Goodison Park.

Visst, vinstsviten är bruten, men värdefullt för Liverpool att veta att de kan göra även sådana här matcher och ändå ha något kvar i tanken att undvika förlust.

Peter Hyllman

Är Cardiffs uppdrag att hålla sig kvar i Premier League omöjligt eller osannolikt?

Peter Hyllman 2018-09-30 06:00

Är det redan kris för Cardiff City? Den frågan har ställts vid lite olika tillfällen under en vecka där Cardiff placerat sig i botten av tabellen och endast alfabetet håller dem ovanför Huddersfield på jumboplatsen. Den kommer också efter den senaste omgången där Cardiff blev utspelade efter noter på hemmaplan mot Man City, en match som också slutade i en brakförlust med 0-5.

Det kan samtidigt inte vara en oväntad situation för Cardiff. De tippades för nedflyttning redan inför säsongen, mycket eftersom det var så oväntat att de över huvud taget skulle gå upp till Premier League förra säsongen. Vad som däremot oroade med förlusten mot Man City var inte att Cardiff förlorade stort mot Man City, det kan hända alla, utan hur de förlorade. Man City var förvisso bra, men Cardiff gjorde dem också bättre.

Att släppa in fem mål mot Man City behöver inte vara ett tecken på kris. Men sättet som Cardiff släpper in flera av målen på är djupt oroväckande. Att låta sig överraskas av en kort hörna till exempel, eller tappa bollen i farliga positioner på egen planhalva. Det är oroande eftersom deras defensiva organisation framför allt var Cardiffs styrka under förra säsongen, och om inte den håller den här säsongen är de körda.

ANNONS

Det finns även frågetecken gällande Neil Warnocks taktiska beslut. Det är förbryllande att Warnock som inte spelade med två anfallare förra säsongen i Football League den här säsongen i Premier League väljer att göra det, vilket i sin tur innebär att Cardiff bara har två spelare på centralt mittfält, vilket visat sig otillräckligt. I en betydligt tuffare serie har Warnock valt att låta Cardiff spela öppnare, och det har inte varit till någon hjälp.

Syftet är förmodligen att försöka undvika att Cardiffs anfallare blir alldeles för isolerad, att flytta spelet uppåt i planen. Effekten har blivit att spelet istället flyttas nedåt i planen då Cardiff tappar all kontroll på mittfältet och istället för att en anfallare har blivit för isolerad har två anfallare blivit isolerade. Det har varit en taktisk gamble av Neil Warnock, och man får berömma ambitionen, men det är en gamble som inte har lyckats.

ANNONS

Vi vet att Neil Warnock hittills i sin managerkarriär aldrig har lyckats genomföra en enda säsong i Premier League utan att bli nedflyttad eller få sparken under säsongen. Alltså är det ingen helt ny tanke att Cardiff kan behöva överväga ett managerbyte under säsongen om de vill öka sina chanser att hålla sig kvar. Men att det skulle börja ropas på Warnocks avgång redan efter sex omgångar var kanske tidigare än väntat trots allt.

Det är för all del så att det är inte matcherna mot Man City, Chelsea och Arsenal, som har varit Cardiffs motståndare i de tre senaste matcherna, som Cardiff faktiskt ska vinna. Det är inte matcherna som kommer avgöra deras säsong, lika lite som kommande matcher mot Tottenham och Liverpool. Men det har heller inte sett så värst mycket bättre ut i de tre första matcherna, där Cardiff gjorde noll mål även om de också tog två poäng.

ANNONS

Två poäng på Cardiffs sex första omgångar är ett poängsnitt som antyder att Cardiff kommer ta cirka 12-13 poäng på hela säsongen. Orättvist kanske givet att de alltså har mött tre storklubbar på dessa sex omgångar. Men det är en poängsumma inte alls långt ifrån det antal poäng de mest kontroversiella experterna inför säsongen räknade med att Cardiff skulle ta, när de jämställde dem med Derby County från 2007-08 som tog elva.

Det där lät överdrivet när det sades, och något som så kallade experter brukar häva ur sig om åtminstone en nykomling inför varenda säsong. Det är ett tydligt tecken på så kallat tumregelstänkande, något lag måste vara den här säsongens Derby County etc, och det är viktigare att säga något som sticker ut än något som stämmer. Ändå är det just nu inte helt lätt att se exakt i vilka matcher Cardiff egentligen ska ta mer än tio poäng till.

ANNONS

Om Cardiff ska börja ta fler poäng så måste det rimligtvis vara i matcher som dagens, då Cardiff tar emot Burnley hemma på Cardiff City Stadium. Inte för att det är någon lätt match, särskilt som Burnley förra helgen såg ut att ha skakat av sig ringrosten från början av säsongen när de gjorde mos av Bournemouth. Men vinner inte Cardiff dessa matcher går det från svårt att se dem hålla sig kvar i Premier League till omöjligt.

På så vis är det självfallet en intressant match vi har framför oss senare ikväll. Ändå är det en något underlig känsla att den enda engelska fotbollsmatch som spelas denna söndag, åtminstone i någon av de fem högsta divisionerna, det vill säga proffsfotbollen, är just Cardiff mot Burnley. Dels att det är bara denna enda match, dels att det även är just denna match. Som supersöndag känns det onekligen lite magert.

ANNONS

Man undrar så klart lite hur TV-bolagen egentligen tänkte. Visst, en stor förklaring är att det är Champions League till veckan och där har man ju bestämt sig för att de som spelar där ska få spela sina ligamatcher på lördagen. Men visst hade ett antal andra matcher kunnat spelas på söndagen istället. Arsenal vs Watford till exempel, eller Newcastle vs Leicester, eller varför inte måndagsmatchen Bournemouth vs Crystal Palace?!

Men kanske gör man klokast i att inte anta att det måste finnas någon tydlig rationalitet i dessa beslut. Liksom herrens vägar äro outgrundliga. Varför inte bara ta tillfället i akt att ostört titta lite närmare på två fotbollslag vi annars sällan ser så mycket av?! Det var alltid osannolikt att Cardiff skulle lyckas hålla sig kvar i Premier League. Vinner de inte hemma mot Burnley börjar det se omöjligt ut.

ANNONS

Väljer Cardiff att acceptera uppdraget? Denna blogg självdestrueras inom fem sekunder!

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#10): Sheffield United hakar på i tabelltoppen!

Peter Hyllman 2018-09-29 20:30

KANON

Norwich. Det svänger snabbt i fotbollsbranschen. Norwich presterade nedflyttningsform i de tidiga omgångarna men det har lossnat rejält för Norwich under de senaste matcherna där de tagit några bra skalper mot Middlesbrough, Reading och QPR. Den här gången vann Norwich mot Wigan hemma på Carrow Road och lyckas med den vinsten inte bara ta sig förbi Wigan i tabellen utan dessutom upp på playoff-plats. Det ropas inte längre lika högt på Daniel Farkes avgång.

West Brom. När Leeds kryssade på Hillsborough i fredags låg fältet öppet för en handfull andra klubbar att ta över i toppen av Football League. Det blev West Brom som tog tag i den bollen och sprang. Det var en hård kamp mot Preston men till sist bärgades ändå vinsten och det är ingen tillfällighet att West Brom nu ligger däruppe. De vinner matcher och de öser in mål. En smått otrolig skillnad på att se West Brom spela fotboll den här säsongen jämfört med tidigare säsonger.

ANNONS

Sheffield United. West Brom, Leeds, Middlesbrough och Sheffield United. Fyra klubbar inom en enda poäng i toppen av Football League-tabellen. Det var med en riktigt tung vinst borta mot Millwall som Sheffield United såg till att vara med i den klungan, och det var sannerligen en vinst som satt långt inne. Två snabba mål i början av andra halvlek såg ut att ha vunnit matchen åt Millwall innan Sheffield United vände tillbaka matchen med två mål i slutet av andra halvlek.

KALKON

QPR. Det går onekligen upp och ned som en berg- och dalbana för Steve McClaren i QPR. Först fyra raka förluster, följda av fyra raka vinster. Men nu var det dags för en jättetorsk igen, borta mot Swansea. Det verkar omöjligt för McClaren att hitta något slags baslinjespel med QPR, allt verkar hit eller miss. Det är på längre sikt inte någon särskilt stabil position.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Preston 2-3 West Brom. Preston ligger sist i tabellen men rent spelmässigt är det faktiskt inte helt lätt att förstå. De har varit delaktiga i några av säsongens hittills mest svängiga och underhållande matcher och den här matchen var inget undantag. West Brom var till sist numret för stora, men fortsätter Preston spela på det här sättet är det ändå svårt att se dem bli nedflyttade i slutänden.

OMGÅNGENS SPELARE:

David McGoldrick, Sheffield United. Skillnaden mellan vinst och förlust, skillnaden mellan noll poäng och tre poäng. Mer komplicerat än så behöver det inte vara att beskriva McGoldrick den här omgången där Millwall ledde med 2-1 när bara tio minuter återstod av matchen, men där matchen svängde över till Sheffield Uniteds favör med två mål av just McGoldrick, varav ett på straff.

ANNONS

BTW

Bojan. Svårt att komma ihåg att Bojan Krkic ens levde längre, än mindre att han skulle poppa upp med en sen kvittering för Stoke i Football League.

Wolves. ”Wolverhampton, we’re coming for you!” – West Broms fans vet vad det är som verkligen betyder något här i världen!

Villa. Hört från Aston Villas bortasektion: ”And now you’re gonna believe us, now you’re gonna believe us, we’re there or thereabouts!”

WTF

Tajt. Mellan toppen av tabellen och mitten av tabellen skiljer bara fem poäng. Tabellens två övre tredjedelar håller sig inom ett spann av sex poäng. Det är en på alla sätt och vis sjukt jämn serie den här säsongen och inte minst därför är Championship så väldigt svårt att förutse den här säsongen. Det finns heller ingen given favorit som ser ut att dra ifrån i ett tidigt skede.

RESULTAT:

ANNONS

Sheffield Wednesday 1-1 Leeds; Bristol City 1-1 Aston Villa; Birmingham 2-2 Ipswich; Blackburn 2-2 Nottingham Forest; Bolton 1-0 Derby County; Brentford 2-2 Reading; Hull City 1-1 Middlesbrough; Millwall 2-3 Sheffield United; Norwich 1-0 Wigan; Preston North End 2-3 West Brom; Swansea 3-0 QPR; Rotherham 2-2 Stoke.

(1) West Brom – 10pld (6W-2D-2L), 20pts (25-14)
(2) Leeds – 10pld (5W-4D-1L), 19pts (20-8)
(3) Middlesbrough – 10pld (5W-4D-1L), 19pts (12-4)
(4) Sheffield United – 10pld (6W-1D-3L), 19pts (18-13)
(5) Norwich – 10pld (5W-2D-3L), 17pts (14-13)
(6) Brentford – 10pld (4W-4D-2L), 16pts (18-12)

(22) Ipswich – 10pld (0W-6D-4L), 6pts (8-14)
(23) Millwall – 10pld (1W-3D-6L), 6pts (9-16)
(24) Preston – 10pld (1W-2D-7L), 5pts (11-21)

:::

LIGACUPEN, FJÄRDE OMGÅNGENS LOTTNING:

Man City vs Fulham
Middlesbrough vs Crystal Palace

ANNONS
Leicester vs Everton/Southampton
Arsenal vs Blackpool
Chelsea vs Derby County
Bournemouth vs Norwich
West Ham vs Tottenham
Burton Albion vs Nottingham Forest
Peter Hyllman

Skrattar bäst som skrattar sist mellan Chelsea och Liverpool?

Peter Hyllman 2018-09-29 06:00

Det finns en välkänd och för all del välförståelig benägenhet att upphöja varenda match mellan storklubbarna till avgörande betydelse, matcher i vilket det ena eller det andra eller båda lagen påstås ha något att bevisa. Låt oss försöka undvika det den här gången, det säger egentligen ingenting alls om Liverpools titelchanser hur det går i kvällens match mot Chelsea på Stamford Bridge. De har t ex redan vunnit borta mot Tottenham.

En aspekt med kvällens stormatch på Stamford Bridge är däremot viktig för Liverpool, och det var en aspekt som uppstod och blev viktig i onsdags. Momentum! Liverpool hade vunnit varenda match den här säsongen. Samtliga deras sex matcher i ligan, dessutom deras första gruppspelsmatch i Champions League. De hade ingen aning om att de ens kunde förlora, eller för den delen att de kunde tappa poäng.

Det vill säga, fram tills i onsdags. Då kom Liverpools första förlust för säsongen när just Chelsea av alla klubbar besegrade dem på Anfield i Ligacupen. Det var en tung förlust, i synnerhet då Liverpool tappade en ledning i andra halvlek. Det där kan man försöka vifta bort bäst man vill med att det bara är Ligacupen så klart, men det är nonsens. Det var två lag som klart och tydligt ville vinna matchen. Som sig bör.

ANNONS

Alla lag förlorar fotbollsmatcher under en säsong. En enda förlust måste alltså inte ha någon avgörande eller ens större betydelse för Liverpool den här säsongen. Men en viktig egenskap för alla potentiella mästarlag är förmågan att hantera förluster inom laget, att omedelbart studsa tillbaka och inte låta den enskilda förlusten bli till en svit av förluster eller onödiga poängtapp. Att inte låta en förlust stoppa lagets momentum.

Vad betyder egentligen onsdagens förlust för Liverpool, eller vinst för Chelsea om vi nu vill vända på steken, för kvällens match på Stamford Bridge? Det är frestande att säga att den förmodligen betyder ingenting alls och peka på de helt annorlunda startelvorna som bevis för den ståndpunkten. Men det vore att förenkla saken i onödan. Visst har matchens dynamik påverkats av vad som skedde i onsdags.

ANNONS

Det skulle kunna hävdas att Liverpool kommer ha ett revanschbegär de inte hade haft om de vunnit i onsdags. Vad vi kan säga är att Chelsea kan gå in till kvällens match med ett större självförtroende än annars, nu vet de att de kan besegra Liverpool, de har det till och med i muskelminnet. Den här gången har de till och med fördelen av hemmaplan vilket ger dem extra råg i ryggen. Det blir inte lätt för Liverpool.

Inte för att det kommer bli någon lätt match för Chelsea. De möter en formidabel motståndare i form av Liverpool som är fullt kapabla att utnyttja Chelseas blottor och brister i försvarsspelet. På hemmaplan kommer trycket för ett eget anfallsspel vara större och blottorna därför kanske tydligare. Resultatet på Anfield var kanske inte helt och hållet heller en rättvisande reflektion av matchbilden. Allt detta vet så klart Chelsea.

ANNONS

Rubrikerna under veckan har framför allt handlat om Eden Hazard. Inte så konstigt kanske när en sådan spelare gör ett sådant mål som han gjorde för att avgöra matchen på Anfield. Hazard är en gudabenådad spelare och kanske är det Maurizio Sarris viktigaste drag så här i början av sin tid i Chelsea, att ha satt ett taktiskt system som ger Hazard största möjliga frihet, kreativitet och utväxling.

Det är ju lite så det har sett ut för Chelsea de senaste åren. Det är en slags varannan säsong-princip. Eden Hazard är fantastisk ena säsongen och Chelsea vinner ligan, nästa säsong är Hazard inte längre lika hungrig och arbetsvillig och Chelsea faller tillbaka i tabellen, managerbyte och historien upprepar sig. Vad som talar till Chelseas fördel den här säsongen är att de befinner sig i rätt ände av denna cykel.

ANNONS

Vad som talar för att Maurizio Sarri är kapabel att bryta denna cykel, och på så vis göra både Chelsea och Eden Hazard till mer än bara varannan säsong-fenomen, är att han är betydligt mer offensiv i sin grundfilosofi än både José Mourinho och Antonio Conte, och till skillnad från dessa båda inte tillämpar en taktik som kommer ställa några större krav på Eden Hazard att jobba defensivt.

Maurizio Sarri vore inte den första managern i Chelsea att göra succé redan under sin första säsong med Chelsea, men han vore den första managern åtminstone under 2010-talet om han lyckades förlänga succén efter ett år. Att Chelsea har hittat sin ideolog i Maurizio Sarri har påpekats förut, och kanske kan inte timingen vara bättre givet att det går så många rykten om att Chelsea är uppe för försäljning. Då är stabilitet att föredra.

ANNONS

Kvällens match är naturligtvis viktig för Chelsea. De tappade sina första poäng förra omgången mot West Ham och tappade därför mark till just Liverpool i toppen av tabellen. Att förlora på hemmaplan mot Liverpool i nästa omgång, vilket skulle innebära att Liverpool öppnar upp ett försprång om fem poäng, vore illa. Desto bättre att ge ett omedelbart svar med att besegra Liverpool och passera dem i tabellen.

Det skulle få det att ryka ännu mer ur öronen på Jürgen Klopp än vad det gjorde i onsdags kväll då Klopp efter matchen knappast såg ut att vara på det mest strålande av humör. Maurizio Sarri bekymrar sig nog mest över att det inte längre ryker ur munnen på honom, röksuget verkar plågsamt. Premier League och den ständiga pressen i engelsk fotboll är kanske inte den bästa miljön att försöka sluta röka i.

ANNONS

I synnerhet inte en match mellan Chelsea och Liverpool på Stamford Bridge.

:::

Man Utd beger sig till West Ham för att ta nästa steg mot vad som alltmer framstår som den oundvikliga slutpunkten.

:::

Många anspelningar på cojones inför Arsenals match mot Watford idag, vilket visar att det är få klubbar det finns sådan långsinthet runt som Arsenal.

Peter Hyllman

Huvudrollen i Sheffield Wednesday spelas av Barry Bannan

Peter Hyllman 2018-09-28 18:00

Det är bara naturligt när frågan om vem som är EFL Championships bäste spelare ställs att blickarna i första hand riktas mot någon av de sentida Premier League-klubbarna där det fortfarande finns kvar välkända spelare av hög kaliber. Nu kommer det alltid vara en subjektiv fråga vilken spelare som faktiskt är bäst men det finns ett bra case för att ta sig en lång titt på Sheffield Wednesday och deras mittfältsmaestro Barry Bannan.

Gerard Houllier har jämfört Bannan med Xavi och Andres Iniesta i sin förmåga att läsa spelet och intelligens på fotbollsplanen. Gordon Strachan såg honom som nyckelspelare i det skotska landslaget. När samtliga managers i EFL Championship skulle svara på frågan vilken motståndarspelare de om möjligt först skulle värva till sin klubb så var det Barry Bannan de flesta managers valde.

Sheffield Wednesday har gjort sin delat bästa start på en säsong under sin nuvarande ägarregim i form av Dejphon Chansiri. De befinner sig i en betydligt bättre position än förra säsongen då de efter nio-tio omgångar såg ut att kunna dras med i en jobbig nedflyttningsstrid. Mycket av framgången kan tillskrivas Jos Luhukays beslut att göra Barry Bannan till lagets dirigent och mittfältsgeneral.

ANNONS

Det där är kanske inte självklart för de som inte ser längre än att Bannan aldrig riktigt slog igenom i Aston Villa i början av 2010-talet. Aston Villa var vid den tiden, med inte minst fyra managers på fem år, ett våldsamt misskött fotbollslag där egentligen ingen spelare riktigt kunde lyckas. Han började bra i Crystal Palace men kommande managers i Neil Warnock och Tony Pulis såg inget värde i den kortväxte mittfältaren.

Mot den på vissa håll så cementerade engelska föreställningen om storlekens betydelse är det lätt för små, tekniska mittfältare som Barry Bannan att försvinna. I synnerhet när deras klubbar hamnar i problem och anställer en av engelsk fotbolls brandsläckare som manager som omedelbart siktar på att ta laget back to basics. Då är det inte svårt att se vad som står skrivet på menyn, eller att fysik är viktigare än teknik och kreativitet.

ANNONS

Det har knappast hänt bara Barry Bannan. Joe Allen är en annan mittfältare av samma slag som aldrig riktigt fått den uppskattning han helt säkert förtjänar. Michael Carrick var Englands bästa centrala mittfältare under minst ett årtionde utan att vid något tillfälle användas efter förtjänst i det engelska landslaget. Samtidigt uppnår andra landslag och andra länders klubbar stora framgångar med just dessa typer av spelare.

Ruben Neves värvades till Wolves inför förra säsongen, var smått fantastisk för dem i EFL Championship och hyllades allmänt som om inte den seriens bästa spelare någonsin så definitivt en av dem. Barry Bannan är en spelare av samma slag med samma grundläggande kvalitet. Positionsspel och tacklingar, ett passningsspel som blandar säkerhet och våghalsighet, ingen oäven målskytt för egen hand. Ändå mer anonym.

ANNONS

Det går att se två skäl för den saken. För det första att Barry Bannan är en brittisk spelare och det existerar någon slags mental karta inom engelsk fotboll att den spelartyp och de kvaliteter Bannan har som fotbollsspelare är i huvudsak icke-brittiska kvaliteter, som bara icke-brittiska spelare besitter. För det andra att Ruben Neves spelade för Wolves som var ett mycket mer uppseendeväckande projekt än vad Sheffield Wednesday nu är.

Det är på sitt sätt förståeligt. Sheffield Wednesday har inte värvat spektakulära spelare utan har tvärtom precis klarat av ett fyra månaders långt transferembargo. Deras sommar har inte i första hand handlat om stora investeringar i spelartruppen utan tvärtom om att sälja spelare och sänka kostnader. Jos Luhukay är inte ett glamouröst managernamn i samma division som exempelvis Nuno Espirito Santo eller Marcelo Bielsa.

ANNONS

Ändå befinner sig Sheffield Wednesday strax under toppen av tabellen, där en seger i kvällens stekheta Yorkshirederby på Hillsborough mot Leeds kan ta dem inom en enda poäng från tabelltoppen i Football League. Jos Luhukay har lyckats med detta genom att gå back to basics, fast inte på det brittiska sättet. Genom att betona taktik och arbete, ta död på lagets stora egon, ge unga spelare chansen, och genom Barry Bannan.

Management handlar i mångt och mycket om att göra det bästa möjliga med de resurser man har tillgång till. Det är inte många gånger i Barry Bannans karriär så här långt som hans managers har använt honom på bästa möjliga sätt. Jos Luhukay är inte drabbad av den engelska föreställningen om storlekens betydelse på samma sätt och har därför sett möjligheten som hela tiden funnits där med Bannan som central mittfältare.

ANNONS

Med det greppet har Sheffield Wednesday plötsligt tillgång till om inte Football Leagues allra bästa spelare så definitivt en av Football Leagues bästa spelare. En spelare som inte minst motståndarlagets manager Marcelo Bielsa helt säkert hade varit mycket nöjd med att se i sitt eget lag. En spelare som förmodligen mer än någon annan spelare är nyckeln till Sheffield Wednesdays förhoppningar om uppflyttning den här säsongen.

Kvällens match på Hillsborough innehåller många brännpunkter. Det kommer koka på läktarna i en match där känslorna har haft för vana att koka över på planen. Sheffield Wednesday spelar för att göra ett riktigt och viktigt statement i ligan, att besegra Leeds och svinga sig upp i toppen av tabellen på riktigt. Leeds å sin sida måste borta mot värsta fienden se till att deras första ligaförlust var en blipp och inte blir en dålig vana.

ANNONS

Huvudrollen på Hillsborough kommer med stor sannolikhet spelas av Barry Bannan på centralt mittfält, brytandes upp Leeds anfallsspel och dirigerandes det egna lagets offensiva utflykter. Vilket ger Sheffield Wednesday goda skäl till optimism inför kvällens derby.

Peter Hyllman

Sälja Wembley eller the wrath of Khan?

Peter Hyllman 2018-09-28 06:00

Wembley eller inte Wembley, det är frågan. Det är ett beslut som ser ut att skapa delade läger i den engelska opinionen men som ändå rycker allt närmare sedan FA:s styrelse igår gav godkänt för att skicka ett förslag vidare till sitt Council om att sälja Wembley till Shahid Khan för £600m. Om förslaget får godkänt även där skickas det vidare till styrelsen för slutligt beslut.

Argumentet för att sälja Wembley verkar huvudsakligen vara att kunna investera dessa £600m i den engelska gräsrotsfotbollen, fler fotbollsplaner och så vidare. Naturligtvis ett politiskt klokt argument som gör det svårare att säga nej till försäljningen av Wembley eftersom det rent retoriskt blir detsamma som att säga nej till £600m till gräsrötterna inom engelsk fotboll, och vem vill egentligen säga nej till det?

Även om FA försöker betona de finansiella fördelarna med att sälja Wembley gör de det ändå med byxorna nere vid fotknölarna. Wembley stod färdigt för snart 12 år sedan till en total kostnad om över £1,000m i dagens pengar, och nu står de alltså beredda att sälja samma arena för lite drygt hälften av detta belopp. Finansiellt ger det ett intryck av FA på samma nivå som Sundsvalls Kommun som lyckas driva ett kasino med förlust.

ANNONS

Det är självfallet vackert att vilja investera försäljningssumman i gräsrotsfotbollen. Men om nu FA var så sugna på att investera sina pengar i det hellre i en arena så är det så klart en relevant fråga att ställa sig varför de valde att spendera nästan dubbelt så mycket pengar i en ny arena till att börja med. Hade det inte i så fall varit bättre i att strunta i att bygga ett nytt Wembley?

På sätt och vis är det kanske ett orättvist sätt att tänka. FA då är inte FA nu, och kanske hade FA då andra prioriteringar eller var låsta vid idén om en ny arena. Dessutom vore det inte rationellt av FA att behålla Wembley bara för att de investerade i arenan för ett drygt årtionde sedan. Rationella beslut måste handla om vad som är bäst för framtiden, inte om att skicka iväg bra pengar efter dåliga pengar.

ANNONS

Dessutom måste man tänka sig att vad FA framför allt vill med att sälja Wembley inte så mycket handlar om själva försäljningssumman utan snarare om att slippa de löpande och årliga driftskostnader som en sådan arena ofrånkomligen skapar. Det är kanske i själva verket den större vinsten. Här finns skäl till viss skepsis vad gäller den utlovade investeringen i gräsrotsfotboll, då det till sin natur blir en engångsinsats.

Nu är det förvisso inte ekonomin i första hand som får många att känna sig negativa till idén om att sälja Wembley, utan symbolismen. Det pratas i stora ord om det viktiga med att ha en nationalarena, ett hem för engelsk fotboll och för England som landslag. Vi vet att Wembley är en anrik arena med lång historia och stolt tradition. Visst finns det något slags värde med en sådan arena.

ANNONS

FA känner så klart av detta motstånd och har försökt förekomma det genom att förhandla till sig så kallade garantier från Shahid Khan, köparen av Wembley, om att FA-cupfinalen och större landskamper fortfarande ska spelas på Wembley. Vilket naturligtvis inte är ett problem men heller inte ändrar det faktum att det inte längre kommer vara Englands egen arena, utan snarare NFL-laget Jacksonville Jaguars hemmaarena. Vilket känns off.

Samtidigt känns det också som om Wembleys symboliska betydelse har minskat inom modern fotboll. FA är på sätt och vis skyldiga till det själva, inte minst genom beslutet att spela även FA-cupens semifinaler på Wembley. Det är inte längre lika speciellt som det en gång i tiden var. Tvärtom har vi med England på senare år snarare sett ett stort värde med att spela landskamperna runtom i landet, snarare än enbart på Wembley.

ANNONS

Dessutom måste man kanske ifrågasätta själva värdet med en nationalarena till att börja med. Det är något som majoriteten av stora fotbollsländer verkar klara sig alldeles utmärkt utan. Spanien har ingen nationalarena, Italien har ingen nationalarena, Frankrike och Tyskland har det egentligen inte heller. Det är svårt att förstå värdet för England med en nationalarena annat än att England alltid har haft en nationalarena.

De som är kritiska till beslutet att sälja Wembley framhäver just det symboliska värdet med en nationalarena. Att det så att säga är en nationalklenod som går förlorad, att den engelska fotbollen säljer sitt själsliga hem. Det är stora ord så klart men kanske är det ett litet problem att det sällan blir så värst mycket mer konkret än så. De har rätt svårt att verkligen förklara vad detta värde egentligen består av, och fortfarande är relevant.

ANNONS

Den smartare vinklingen så här långt har varit att istället skjuta hål på FA:s motivering varför Wembley behöver säljas, det vill säga detta med investeringen i gräsrotsfotbollen. Vilket inte är så svårt då det som några påpekat inte vore svårare att dra in samma pengar bara genom att beskatta Premier League-klubbarnas transferpengar med någon procent eller två. Men då öppnas så klart en annan dörr.

Men som sagt, att sälja Wembley handlar nog för FA mer om att bli av med en stor kostnadspost snarare än om att dra in försäljningsintäkter. Möjligen kan man också tänka sig att FA helt enkelt inte anser att det är deras kärnverksamhet, det vill säga något som de gör bäst, att driva en arena. Det kan självfallet finnas en slags klokhet i det tänket, det vill säga bättre att Wembley drivs av de med specifik kompetens på området.

ANNONS

På kort sikt är det svårt att se några direkta konsekvenser om FA säljer Wembley. Stora landskamper, FA-cupfinalen, Ligacupfinalen, Football Leagues playoff kommer med all sannolikhet fortsätta spelas på Wembley. På längre sikt är det alltså frågan om det faktum att Wembley inte längre ägs av FA, det vill säga av engelsk fotboll, förändrar synen på betydelsen av att spela på Wembley så radikalt till det sämre. Medför det kollaterala skador som att cuperna känns än mindre betydelsefulla?

Hur ser man egentligen på Wembley som svensk supporter av engelsk fotboll? Wembley – köp eller behåll?

Peter Hyllman

Individuella priser är den moderna fotbollens främsta red herring

Peter Hyllman 2018-09-27 06:00

Herresöte vad det har klagats på FIFA:s priser under veckan, där bland annat Luka Modric utsågs till världens bäste spelare, Mohamed Salah fick pris för årets mål, världselvan för säsongen presenterades och så vidare. Själv väljer jag nog att ändå se det positiva med FIFA:s priser. Om det ändå är något de har lyckats med så är det att demonstrera precis varför individuella priser av det här slaget är crap och alltid har varit crap.

Det kommer naturligtvis alltid finnas något djupt subjektivt i den här typen av galor och individuella utmärkelser. Att det finns avvikande uppfattningar är något man måste räkna med. Men FIFA har samtidigt inte precis gjort sig själva några tjänster. Detta exempelvis genom att utse Thibaut Courtois till årets målvakt samtidigt som David De Gea tar plats i världslaget. Det blir svårt att se någon riktig logik i resonemanget.

Mohamed Salah blev en snackis på två områden. För det första genom att ha fått utmärkelsen för årets mål, något som avgjordes via offentlig omröstning. Vilket självklart bara betyder att det råkar vara flest scousers och egyptier som röstat. Dessutom var det många som ställde sig frågande till att Salah, som gjorde en smått fantastisk säsong, inte kom med i den där så kallade världselvan.

ANNONS

Men störst kontrovers blev det föga förvånande av huvudrätten, nämligen utmärkelsen till årets spelare, ”the best” som FIFA kallar den, där det för första gången på många år blev en ny vinnare, nämligen Luka Modric. Alltså inte Leo Messi eller Cristiano Ronaldo, vilket onekligen verkar reta gallfeber på många. Är Luka Modric verkligen världens bästa spelare? – frågar sig folk retoriskt. Nej, naturligtvis inte svarar de sig själva.

Det här är väl egentligen inget nytt. Expertbranschen drabbades av kollektiv panikattack för några månader sedan när Leo Messi inte var en av de tre spelarna nominerade till årets spelare i Champions League. Detta alltså trots att Barcelona åkt ut i kvartsfinal och Messi knappast utmärkt sig på något särskilt sätt under säsongen. Men det är något alldeles otroligt känsligt om inte Messi är med i dessa omröstningar, helst vinner.

ANNONS

Man anar en slags osäkerhet i grunden, ett behov av att ständigt få sina uppfattningar bekräftade. Inte minst under senare säsonger när Cristiano Ronaldo till synes har varit den mer framgångsrike. Kanske var det Guillem Balague som främst gjorde i brallorna genom att beskriva det som ett bevis på UEFA:s anglocentrism, vilket är skrattretande i all sin galenskap, samt göra det absurda påståendet att man bara inte har sett Messi spela.

Varför är det då så galet att Luka Modric utses till världens bäste spelare av FIFA för det här året? Rent meritmässigt borde det egentligen inte kunna finnas några särskilt stora invändningar. Modric är onekligen en viktig del i det Real Madrid som vann Champions League och dessutom har vunnit turneringen fyra av de fem senaste åren, och han lyfte sitt Kroatien hela vägen till VM-final, vilket så klart FIFA kommer värdera väldigt högt.

ANNONS

Här väljer då vissa att krångla sig ned i definitioner och bli petigt semantiska. Eftersom det heter ”the best” så ska det verkligen handla om den bästa spelaren, menar vissa, inte spelaren som har gjort det bäst för sitt lag under en säsong. Och det är väl kanske en inte orimlig poäng, även om man så klart kan känna att det är väl underförstått i alla sådana här utmärkelser att det gäller just för den precis gångna tidsperioden.

Det går även att peta lite i den här för givet tagna uppfattningen att Leo Messi och Cristiano Ronaldo är de bästa spelarna. För mig blir det alltid en fråga om bäst på vadå, att vara fotbollsspelare är inte en enda sak, det är många olika. Sätt Messi som mittback och det finns många bättre fotbollsspelare. Placera Ronaldo som central mittfältare och det lär knappast göra någon lycklig i det långa loppet.

ANNONS

Att kategoriskt hävda att bara Messi och Ronaldo kan vara bäst är att säga att man måste vara en väldigt specifik typ av fotbollsspelare på planen för att kunna vara bäst. Andra typer av spelare göra sig icke besvär. Men frågan man kanske måste ställa sig är om Luka Modric är lika bra eller kanske till och med bättre på de saker han gör på planen än vad Messi och Ronaldo är på sina saker. Kanske blir svaret då inte riktigt lika självklart.

Till sist är det så klart mest svårt att förstå varför den här typen av individuella utmärkelser egentligen upprör så många människor. Alla måste rimligtvis veta att det mest är fråga om subjektiv teater, att det är någon slags popularitetstävling snarare än seriöst menade omdömen. Kul så klart om din spelare vinner men vem i hela friden bryr sig det minsta om någon annan vinner? Fotboll är ett lagspel, redan där faller det.

ANNONS

Ändå ska sägas att det verkar finnas en samling spelare som verkligen bryr sig om sådana här saker. Delvis handlar det säkert om någon slags status och det kan helt säkert finnas kommersiella skäl för dem att bry sig om sådana här saker. Inte för att Leo Messi eller Cristiano Ronaldo längre borde behöva bry sig om den saken. Lite kul är det så klart att Neymar går till PSG för att öka sina chanser i detta, men nu alltså inte ens var omnämnd.

Dessutom börjar det väl kännas som att det har gått inflation i den här typen av individuella utmärkelser. Guldbollen delas ut som vanligt, FIFA delar ut sina priser liksom UEFA delar ut sina. Detta varje år. Lägg därtill alla nationella utmärkelser och det börjar bli så många olika utmärkelser att det är svårt att hålla reda på vilken som är vilken och vilken det är som för stunden delas ut.

ANNONS

Givet att FIFA presenterade en utmärkelse över ”the best” så kom sig så klart andra för att göra sin egen sammanställning över ”the worst”, där en svensk landslagsmittback olyckligt nog återfann sig själv. Man anar att SVT kanske kan få skäl att ångra den minst sagt något tramsiga rubriken att ”Nilsson Lindelöf utsedd till världens sämste back”. Det är åtminstone en rubrik de borde ångra.

Men det är även det en rätt god indikation med vilket allvar den här typen av individuella utmärkelser faktiskt förtjänar att tas.

Peter Hyllman

Den som tigger titlar har inte råd att vara kräsen!

Peter Hyllman 2018-09-26 06:00

Det är en teori vi har hört många gånger att gå långt i Ligacupen står i någon slags motsatsställning till att kunna vinna ligan. En av dessa återkommande truismer inom det vardagliga fotbollssamtalet som alla tar för givet. Inte minst är det här en typ av resonemang som verkar väldigt aktuella för Liverpool som naturligtvis för stunden ser den här säsongen som sin bästa chans att vinna ligan på snart 30 år.

Det är som alla förstår en teori med ett något luddigt orsakssamband. Inte heller är det en teori som har något större stöd i konkreta fakta. Tre av de fem senaste säsongernas vinnare av Ligacupen har gått vidare och vunnit ligan samma säsong. Hälften av klubbarna som vunnit Ligacupen de senaste 15 åren har vunnit minst en titel till under samma säsong, flera gånger ligatiteln.

Likaväl som att beskriva Ligacupen som ett hinder för framgång går alltså att beskriva Ligacupen som en katalysator för framgång. Något som för övrigt är ett genomgående tema i både Liverpools och Chelseas historia, två klubbar som båda vid ett flertal tillfällen under en och samma säsong har vunnit först Ligacupen för att därefter vinna alla möjliga titlar såsom ligan, Champions League och UEFA-cupen.

ANNONS

Liverpool och Chelsea lottades mot varandra i Ligacupens tredje omgång. Naturligtvis är det den tredje omgångens största match. Detta mellan två klubbar som onekligen inte riktigt har gillat varandra sedan millennieskiftet. Nu är förvisso detta ett ganska långt rop från de extremt hetsiga sammandrabbningarna i Champions League för cirka tio år sedan, men ändå kommer åtminstone en titelchans försvinna för en storklubb ikväll.

Liverpool och Chelsea. Jürgen Klopp och Maurizio Sarri. Två med all rätt mycket hyllade managers som däremot båda två dras med en märklig kritik av att inte ha vunnit titlar i tillräcklig utsträckning. Klopp å ena sidan för att ännu inte ha vunnit en enda titel med Liverpool. Maurizio Sarri å andra sidan för att inte ha vunnit någon titel över huvud taget, något som ju varit en belastning för andra storheter som David Moyes med flera.

ANNONS

Det här är självfallet en typ av kritik som riskerar bli fullständigt befängd, åtminstone när den inte på något sätt sätter in den påstådda titelbristen i en kontext och ser den i sitt rätta sammanhang. Det är knappast någon picknick att vinna titlar vare sig med Napoli eller med Liverpool. Ändå är det helt säkert en kritik som både Jürgen Klopp och Maurizio Sarri är medvetna om och gärna skulle vilja komma åt.

Maurizio Sarris position är lugnare i det avseendet. Han har helt rätt i sitt konstaterande att Chelseas lagbygge under honom ligger åtminstone något år efter Liverpools, även om han självfallet inte har en dålig spelartrupp till sitt förfogande. Men där finns inte samma press på honom att leverera en titel redan under sin första säsong. Dessutom går kvällens match på bortaplan, vilket alltid är en fungerande out i cupsammanhang.

ANNONS

Jürgen Klopps situation är mer stressad. Han är inne på sin fjärde säsong med Liverpool och har nu haft så lång tid på sig och investerat så stora summor i sin spelartrupp att det nu börjar krävas titlar av Liverpool. Han måste visa att han kan göra vinnare av Liverpool och han har knappast råd att slänga bort någon som helst titelchans, och troligtvis måste han behandla cuperna på större allvar än vad tidigare säsonger har antytt.

Att ta en cup på allvar måste inte reduceras ned endast till en fråga om vilka spelare som faktiskt spelar i cupmatcherna. Det måste vara helt okej att byta ut och rotera spelare, det är om inte annat därför man har en spelartrupp. Det handlar mer om att ställa ut ett lag kapabelt att lösa uppgiften, det vill säga vinna matchen. Det handlar kanske framför allt om med vilken attityd, energi och intensitet man som lag går in till matchen.

ANNONS

Att brista i attityd, energi och intensitet är förvisso inte något man normalt sett brukar kunna kritisera Jürgen Klopps Liverpool för. Men de gånger under de senaste tre-fyra åren det trots allt har varit möjligt har det framför allt handlat just om matcher i någon av de båda inhemska cuperna. Rensat för att allt cupspel har ett element av tillfälligheter i sig så är detta ändå något som måste upphöra från och med denna säsong.

Beggars can’t be choosers, heter det på engelska. En klubb eller en manager som tigger titlar har inte gärna råd att vara kräsen när det gäller vilka titlar man faktiskt vinner. Man tar vad som erbjuds. Liverpool har hemmaplan. Liverpool har heller inte lika mycket som Chelsea råd att bli av med den titelchans Ligacupen trots allt innebär. Två omständigheter som gör Liverpool till rätt klara favoriter ikväll.

ANNONS

:::

Tottenham spelar ikväll mot Watford på stadium:mk i Milton Keynes.

Det där har fått fint folk att vilja kräkas så klart och i vissa fall till och med yttra åsikten att de hellre såg att Tottenham drog sig ur Ligacupen. Skälet är naturligtvis vad Milton Keynes och MK Dons symboliserar inom den moderna fotbollen. Ändå är det ibland svårt att komma ifrån känslan att den här typen av åsikter mest är en form av koketteri, något man ”ska” tycka.

Lite på samma sätt som med det väldigt moderiktiga föraktet för Red Bull Salzburg och Leipzig. Ett förakt som snabbt sätts ur spel så fort en svensk landslagsspelare spelar för en av klubbarna.

:::

Brentford har varit riktigt bra den här säsongen. Svårt att säga på förhand hur de tar sig an Ligacupen så klart, men inte ett lag att underskatta för Arsenal ens hemma på Emirates.

ANNONS

:::

Nottingham Forest vs Stoke – en så given 0-0-match att de väl lika gärna kan ta straffarna på en gång. Njä, men på pappret en riktigt intressant match.

Peter Hyllman

Får vi fler skrällar i Ligacupen utan förlängningar?

Peter Hyllman 2018-09-25 06:00

De engelska cuperna har genomgått en hel del förändringar inför säsongen, gällandes både Ligacupen och FA-cupen. En av de största förändringarna gäller FA-cupen där omspel har tagits bort från och med den femte omgången samtidigt som denna femte omgång har flyttats från den traditionella helgen till mitt i veckan. Detta för att göra möjligt ett vinteruppehåll inom engelsk fotboll.

Detta är följden av ett arbete som påbörjades för flera år sedan som ett sorts samarbete mellan FA, Premier League och Football League att hitta sätt att mildra spelschemat för de engelska klubbarna för att på så vis öka möjligheterna till framgång för engelska klubbar i europeiskt cupspel samt för engelska landslag i mästerskapen. Åtminstone var det så skälen formulerades.

Respektive organisation fick som hemläxa att implementera sina förändringar för att nå dessa mål. Det kan självfallet diskuteras i vilken utsträckning framgången för engelska klubblag och landslag verkligen är en funktion av spelschemat på det sätt som sägs, men det viktiga här är kanske att det ses som en orsak. FA gjorde alltså om FA-cupen, Football League knycklade till Ligacupen, Premier League gjorde föga förvånande knappt något.

ANNONS

Det kommer knappast som någon överraskning att det var de båda cuperna som fick stryka lite på foten när reformer skulle genomföras för att underlätta spelschemat. Bara ännu ett tecken på de båda cupernas reducerade betydelse inom engelsk fotboll, eller kanske snarare för dess största klubbar. Å andra sidan är det också lättare att se möjliga reformer i cupspelet än i ligaspelet, vars format är tämligen svårföränderligt.

Football League valde att med Ligacupen genomföra i huvudsak en stor förändring, nämligen att avskaffa förlängningar i dess samtliga omgångar. Vilket rent konkret betyder att en match spelas i 90 minuter och är det då fortfarande oavgjort så går matchen direkt till straffar. Därför att det är förlängningen i Ligacupen som verkligen är slitsam för alla de spelare för vilka europeiskt cupspel och mästerskap är något aktuellt?!

ANNONS

Football League motiverade den här reformen med att det var ändå så få matcher i Ligacupen som faktiskt gick till förlängning att det ändå inte var en särskilt omfattande reform. Vilket möjligen lika gärna eller kanske snarare skulle ses som ett argument mot att genomföra reformen, för vad gör den i så fall för nytta? Det är kanske i själva verket ett typexempel på en tom reform, man gör något bara för att säga att man gör något.

Det lär inte vara många förlängningar i Ligacupen per säsong som de klubbar eller spelare som deltar i europeiskt cupspel eller mästerskap faktiskt deltar i. Många gånger handlar det i själva verket inte ens om samma spelare. Det är alltså inte många minuter mindre dessa spelare faktiskt tappar. Varmed så klart effekten på framgången för engelska klubblag och landslag måste förväntas bli minimal.

ANNONS

Hittills den här säsongen har 60 matcher redan spelats i Ligacupen, det vill säga i dess första och andra omgång. Elva (11) av dessa matcher har gått till straffar, det vill säga en sjättedel av dem. Vilket känns som en historiskt sett rätt hög andel. Genom reformen har således redan elva förlängningar undvikits i denna upplaga av Ligacupen. Även om detta så klart har haft noll effekt på reformens uttalade syfte.

Detta eftersom aktuella klubbar per definition hoppar in i Ligacupen först ikväll. Det är ju nämligen så att de engelska klubbar som deltar i europeiskt cupspel hoppar in först i den tredje omgången. Det är alltså först härifrån som undvikna förlängningar kan tänkas ha en i alla fall teoretisk betydelse för dessa klubbars spelschema. Över hälften av matcherna i Ligacupen har alltså redan spelats utan att reformen faktiskt uppnått något.

ANNONS

Tänker vi oss att återstående 28 matcher i Ligacupen som kan undvika förlängning gör det i samma utsträckning som dess första 60 matcher innebär det att fem matcher går till straffar den här säsongen, exklusive semifinal och final. Fem färre förlängningar således, om än oklart för vilka klubbar och för vilka spelare. Jodå, vi kan säkert förvänta oss rejäla fördelar för engelska klubbar och landslag!

Nu hade jag däremot fel i min tidigare känsla att det har blivit fler förlängningar den här säsongen. Det är i själva verket inte en historiskt hög andel förlängningar utan snarare en historiskt låg andel. Det är fler än det var förra säsongen, då bara åtta matcher i de två första omgångarna gick till förlängning. Men genomsnittet över de senaste tio åren är i själva verket 14 förlängningar.

Apropå värdet att fact-checka sina ”känslor” antar jag.

ANNONS

Det tog livet av min tanke att fundera över om avskaffandet av förlängningar har gjort det mer sannolikt att matcher går till straffar. Vilket i och för sig är rimligt givet att det därmed finns mindre tid för matcherna att avgöras genom vanligt spel. Om något är det alltså så att det blir färre förlängningar, även om det är för tidigt att säga säkert. Även detta rimligt kanske, då de bättre lagen nu måste försöka avgöra matchen tidigare.

En annan tankegång är om avskaffandet av förlängningar ökar eller minskar chansen eller risken för skrällar. Tankegången är hyfsat given, nämligen att tidigare straffar och mindre tid att spela på ökar chanserna för de mindre klubbarna. Ju mindre som ska spelas desto större chans för en underdog. Hittills är det svårt att se något sådant mönster. Laget som var underdog har den här säsongen hittills vunnit bara några få straffläggningar.

ANNONS

Slutsatsen är emellertid rätt given. Värdet av eller nyttan med reformen i frågan om spelschemat motsvarar inte riktigt kostnaden med reformen i termer av Ligacupens tappade trovärdighet av att strunta i förlängningen. Det känns med andra ord inte som något vinstprojekt för Football League. Å andra sidan tillmäter kanske jag för stor betydelse eller symbolvärde till detta med förlängningar innan straffar.

Ännu en cupreform från och med den här säsongen är för övrigt att gula och röda kort i cupspelet är separerat från ligaspelet, och omvänt. Så var det ju inte förut. Då blev en spelare avstängd i x matcher framåt, oavsett om det var liga eller cup. Det känns som en rätt självklar reform. Det var rätt irriterande att en spelare som i ligan blev avstängd i tre matcher kunde bli av med en match i en Ligacupmatch han ändå inte skulle spela.

ANNONS

Alla reformer är inte av ondo.

:::

LIGACUPENS TREDJE OMGÅNG:

Tisdag: Burton Albion vs Burnley; Wycombe vs Norwich; Oxford vs Man City; Millwall vs Fulham; Bournemouth vs Blackburn; Preston North End vs Middlesbrough; Wolves vs Leicester; Blackpool vs QPR; West Brom vs Crystal Palace; Man Utd vs Derby County. Onsdag: Arsenal vs Brentford; West Ham vs Macclesfield; Liverpool vs Chelsea; Nottingham Forest vs Stoke; Tottenham vs Watford. Nästa tisdag: Everton vs Southampton.

Lottningen av fjärde omgången äger rum på lördag klockan 21:00.

Den här säsongen förväntar jag mig good stuff i Ligacupen, utöver de självklara klubbarna, av Bournemouth, Leicester, Arsenal, West Ham, Liverpool, Tottenham, Watford, Everton och Southampton! Visar dessa klubbar upp en tendens att så att säga strunta i en titel så kommer jag bli en smula härsken.

ANNONS
Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa centrala mittfältare

Peter Hyllman 2018-09-24 06:00

Det var rätt länge sedan jag faktiskt gjorde en systematisk genomgång över Premier Leagues bästa spelare för stunden, och därför börjar det kanske bli aktuellt att göra det igen. Inte minst givet att Premier League trots allt förändras rätt rejält varje säsong vad gäller spelarna i ligan. Men också eftersom den här typen av listor är bekväma att ha som måndagsbloggar att skrivas på söndagskvällar.

Det kommer som titeln möjligen antyder bli ett antal sådana här bloggar uppdelade per lagdelar. Det gör det lättare att faktiskt jämföra spelare, gör diskussionen lite mer precis samt gör att vi kommer bort från det här ständiga ofoget att offensiva spelare precis alltid värderas högre än defensiva spelare. Vi får se om jag som avslutning väljer att slå ihop alla listor till en slutlig totallista, men då ändå med mer kött på benen.

Tidsperspektivet är alltid något som ställer till det på sådana här listor. Det är listor tänkta att värdera vilka som är Premier Leagues bästa spelare för stunden, det är alltså inte en lista över vilka spelare som varit bäst of all time. Men inte heller är det en lista över vilka spelare som är bäst den här säsongen. Jag försöker bedöma spelarna som helhet. Man kan säga att jag fäster absolut störst vikt vid nuet utan att helt blunda för det förra.

ANNONS

Här är, enligt mig, Premier Leagues fem bästa centrala mittfältare. Med vilket jag i huvudsak exkluderar offensiva mittfältare, som får bli föremål för en kommande lista, vilket betyder att det här är en lista för de mittfältare vars huvudsakliga funktion på fotbollsplanen har mindre att göra med kreativitet och offensiv, och mer att göra med form, position och försvar, även om det självfallet inte är vattentäta gränser.

Oriol Romeu, Marouane Fellaini, Jack Cork, Aaron Mooy, Mousa Dembele, Granit Xhaka, Nemanja Matic med många fler – rätt goda chanser att det här blir listan jag ångrar mest av dem alla.

(5) Jorginho, Chelsea

Chelsea har inlett ligan väldigt starkt och ligger i toppen av tabellen, detta trots att Maurizio Sarri är ny och spelsystemet näppeligen har hunnit sätta sig för fullt. En tung anledning till att det ändå har gått så bra är Jorginho, som följde med Sarri till Chelsea från Napoli, där han under flera säsonger var motorn i ett lag som åtminstone gav Juventus en rejäl kamp i Serie A. Otroligt snabbtänkt och spelintelligent spelare på Chelseas mittfält, det nav genom vilket Chelseas övergång från försvar till anfall alltid går och den som dirigerar spelet framåt.

ANNONS

(4) Ruben Neves, Wolves

Det har inte varit en helt problemfri inledning för Wolves i Premier League men ändå en bra inledning, och att ha sett Wolves dominera lag som West Ham och Burnley på planen har varit en rätt imponerande upplevelse. En stor anledning till det är Ruben Neves som från sin position på centralt mittfält är spelaren som styr Wolves hela spel och visar upp ett lugn och ett register som vida överstiger både hans ålder och hans erfarenhet av Premier League. Det är inte någon tillfällighet att Neves står på kortlistorna hos några av Englands allra största klubbar.

(3) Fernandinho, Man City

Strålande spelare för Man City i flera år nu, den osjungne hjälten skulle vissa säga från Man Citys fantastiska fjolårssäsong. Det kommer ofrånkomligen alltid pratas så mycket mer om Man Citys alla andra spelare, och det är naturligtvis lite speciellt att fungera som defensivt orienterad mittfältare i ett lag som är så offensivt dominant som Man City är i nästan varje match, men Fernandinho är spelaren som ger alla dessa andra spelare utrymmet och friheten att briljera offensivt, samtidigt som han själv heller inte är oäven som kreativ kraft när möjligheten finns.

ANNONS

(2) James Milner, Liverpool

Det är möjligt att det finns andra spelare i Premier League som är lika laglojala som James Milner, men det finns omöjligtvis spelare som är mer laglojala. Det finns de, och bland dem jag, som i åratal har prisat Milner både för alla de funktioner han utan att protestera kan fylla för sitt lag och för den väldiga pålitlighet han alltid visar upp med vad som måste vara en av den europeiska fotbollens högsta lägstanivåer. Förra säsongen och den här säsongen är det däremot även högstanivån som imponerat med Milner, och jag blir alltmer övertygad om att det är Milner som är Klopps första namn i startelvan.

(1) N’golo Kanté, Chelsea

Förra säsongen gjorde N’golo Kanté sin tredje säsong i Premier League. Det var första säsongen han inte vann Premier League. Det är väl egentligen bara Michael Carrick som skulle kunna säga något liknande, men han spelade för Man Utd och Kanté har alltså spelat för Leicester och för Chelsea, där åtminstone det första måste räknas som något alldeles speciellt. Hans betydelse för Leicester blev också väldigt tydlig när han inte längre fanns där. Memen är många om Kantés förmåga att bryta boll och spel och är det av en anledning, han är överallt samtidigt verkar det ofta. Att även de franska spelarna, där det som vi vet knappast saknas stora egon, ser Kanté som den store hjälten bakom deras VM-guld säger allt vi egentligen redan visste.

ANNONS
Peter Hyllman

Var West Hams vinst en tillfällighet eller en tidsfråga?

Peter Hyllman 2018-09-23 06:00

När en manager, efter att ha spenderat cirka £100m under sommaren men ändå börjat med att förlora sina fyra första matcher med sitt nya lag, inför den femte matchen väljer att byta ut över hälften av sin startelva från sin senaste match, är det i så fall ett tecken på modig beslutsamhet, på uppgiven desperation, eller möjligen på både och? Det var hur som helst vad Manuel Pellegrini gjorde med West Ham inför förra omgångens match mot Everton på Goodison Park.

Om vi nu håller oss till den typ av utfallsanalyser som har blivit så väldigt vanliga och populära inom fotbollen så var detta naturligtvis ett genidrag. West Ham vann matchen mot Everton med 3-1, tog sin allra första seger och sina allra första poäng för säsongen, och därför var det naturligtvis väldigt smart agerat av Pellegrini. Åtminstone är det så the story goes. Det kan naturligtvis vara på det viset. Det kan emellertid även vara så att Pellegrini tryckte på alla knappar han såg och hoppades på det bästa.

Det råder inget tvivel om att Manuel Pellegrini började ifrågasättas. Parallellerna med framför allt Everton förra säsongen är för många och för tydliga för att undvika den saken. Stora summor spenderade på transfermarknaden, mängder av nya spelare värvade till klubben, höga förväntningar och förhoppningar på laget. Men precis som vi såg med Everton så är det inte särskilt lätt att få ihop det där på en gång. Och det dröjde för dem inte länge innan det började gunga under fötterna på Ronald Koeman.

ANNONS

Nu är situationen en helt annan för Manuel Pellegrini, som är handplockad av West Hams ägare inför den här säsongen. West Ham lär inte vara benägna att vilja sparka Pellegrini alls i samma utsträckning som Everton var beredda att sparka Koeman. Det går inte heller för West Hams del att kräva ett särskilt mycket bättre CV av en manager än det Pellegrini kan visa upp. Tre säsonger redan i Premier League, ligavinnare med Man City, att toppa eller ens tangera det igen vore svårt för West Ham.

Det innebär inte att Manuel Pellegrini är någon gjuten succé för West Ham. Det kan med fog hävdas att hans bedrifter med Man City sett till helheten egentligen inte var särskilt imponerande, kanske i själva verket något fattiga. Det faktum att Pellegrini därefter gjorde två år i Kina är knappast heller något som rätar ut frågetecknen, eller mildrar en farhåga att Pellegrinis bäst före-datum kan ha passerats. Det är rimligtvis en fråga som i alla fall måste ställas.

ANNONS

Manuel Pellegrini måste däremot rimligtvis också ges chansen att faktiskt besvara frågan innan omvärlden besvarar den åt honom. Vinsten mot Everton var ett steg i rätt riktning och bör definitivt ha gett honom lite mer andrum än tidigare. Vilket behövs om inte annat då West Hams kommande matcher är hemma på London Stadium mot Chelsea idag och nästa helg mot Man Utd. Här har West Ham naturligtvis en utmärkt möjlighet att få igång sin säsong på full fart, eller braka samman igen.

Få saker pumpar så klart igång West Ham-fansen lika mycket som ett hemmaderby mot framför allt Chelsea. Det finns ju också en viss historik för tidigare West Hams managers med just dessa matcher givet att både Slaven Bilic och David Moyes under stunder av rätt hårt ifrågasättande pumpade in ny energi i både sig själva och i klubben genom att vinna hemmamatcher mot Chelsea. Ett uppkört spår man mycket väl kan tänka sig att Manuel Pellegrini vill fortsätta köra i.

ANNONS

Två förluster mot Chelsea och Man Utd skulle å andra sidan tämligen snabbt punktera den lilla ballong av förhoppning som segern mot Everton gav  upphov till. Tålamodet är inte större i Premier League, och sådan är den kalla realiteten när ett lag som har spenderat så mycket som West Ham har gjort den här sommaren på så många nya spelare ändå befinner sig under nedflyttningsstrecket. Jante är inte helsvensk utan även engelsk, och inget roligare finns än att platta till en klubb som ”tror den är något”.

Är det rättvist? Både ja och nej. Ja, eftersom West Ham redan från början måste känna till spelreglerna och knappast kan hävda att de blir behandlade på något annat sätt än andra klubbar i det avseendet. Nej, eftersom det helt enkelt inte är realistiskt att kräva att en klubb som gjort så stora förändringar som West Ham har gjort inför den här säsongen ska prestera smärtfritt redan från start, och känslan är att många som bedömer på det viset gör det mot bättre vetande och mest för effekt.

ANNONS

Utifrån West Hams perspektiv är det inget tvivel om att vad de i första hand har anställt är ett stort namn snarare än den store klubbarkitekten. Detta är så klart belastat med en del negativa konnotationer men det behöver i själva verket inte vara något fel med den saken. Var sak har sin tid. West Ham kan mycket väl ha gjort analysen, och att döma av utfallet kan analysen vara helt korrekt, att ett stort namn skulle ge dem möjligheten att höja kvaliteten på spelartruppen. Nästa steg kan då bli klubbarkitekten.

Utifrån Manuel Pellegrinis perspektiv är det lite svårare att på förhand avgöra hur han ser på sitt uppdrag i West Ham. Ser han det som kanske sin karriärs last stand och gör det mesta av det så är väl det alldeles utmärkt. Ser han på det mer som en sista riktigt bra payday, vilket den där utflykten till Kina kanske antyder att han redan hade börjat tänka på innan, så är det desto mer oroväckande. Då är frågan om han har engagemanget att verkligen lyfta West Ham.

ANNONS

Det är situationen som kanske oroat mer med West Ham och Manuel Pellegrini än enbart resultaten i de första omgångarna. West Ham har inte bara förlorat matcherna utan sett oorganiserade, otränade och stundtals till och med ointresserade ut. I den utsträckning varje lag kan sägas vara en reflektion av sin manager så var det inte någon särskilt trevlig bild som visades upp. Detta samtidigt som Pellegrini har suttit vid sidlinjen i mörk kostym och sett mer trött och sliten ut än kanske någon gång tidigare.

Men, Pellegrini vidtog hur som helst åtgärder inför förra omgången. Det spelar egentligen ingen roll om det var åtgärder som byggde på beslutsamhet, på desperation eller på både och. Bara det faktum att åtgärder vidtogs visar att Pellegrini åtminstone inte har för avsikt att bara låta livet ha sin gilla gång. Han gjorde förändringar som gav den egna backlinjen ett bättre skydd samtidigt som ytterbackarna hölls tillbaka något mer, vilket gav övriga spelare större trygghet att pressa framåt.

ANNONS

Det gav omedelbart resultat. Det resulterade i West Hams första seger för säsongen, mot Everton. Kan West Ham följa upp detta med inte bara en andra raka seger i ligan, utan dessutom en vinst hemma på London Stadium mot Chelsea? Var segern mot Everton den blinda hönan som råkade hitta ett korn eller var det West Ham som faktiskt hittade sina vingar? Var segern mot Everton en tillfällighet eller enbart en tidsfråga? Detta är frågor vi har efter förra omgången.

Mot Chelsea söker West Ham svar.

Peter Hyllman

Kan Eddie Howe ta Bournemouth ut i Europa?

Peter Hyllman 2018-09-22 06:00

Det är en av de ständigt återkommande visorna hur engelsk fotboll ogillar utländska tränare och betraktar sådana som Pep Guardiola och Jürgen Klopp med misstanke och som posörer. Det är en rätt märklig anklagelse att rikta mot Premier League vars andel av just utländska tränare är skyhög och som under åren har importerat oändligt många fler tränare än någon annan liga. Visan säger en sak, verkligheten säger att engelsk fotboll tvärtom älskar sina utländska tränare.

Den andra sidan av verkligheten är att om det alls finns en grupp av tränare som betraktas med misstanke och som posörer inom engelsk fotboll så är det först och främst engelska eller möjligen brittiska tränare. Föga förvånande är de som väljer att klaga över detta förhållande i första hand de brittiska tränare som mest har gjort sig själva förtjänta att betraktas med misstanke, det vill säga sådana som Mark Hughes, David Moyes, Alan Pardew, Sam Allardyce, Tony Pulis med flera.

Bredvid dem finns däremot en fin samling yngre engelska och brittiska tränare som tvärtom borde ha all anledning i världen att känna sig lite purkna över att behöva dömas utifrån sin nationalitet snarare än kontentan av deras karaktär, men som istället inte har så mycket att säga om den saken. De försöker hellre övertyga genom att uträtta saker på fotbollsplanen än framför mikrofonen. Främst bland dem måste helt säkert räknas Eddie Howe i Bournemouth.

ANNONS

Det har redan skrivits psalmer om Eddie Howes resa med Bournemouth från botten av det engelska seriesystemet på bara några år hela vägen upp i Premier League. Det är en av Premier Leagues minsta klubbar som nu har överpresterat i Premier League så många säsonger att det börjar bli dags att överväga att det alls inte längre handlar om någon så kallad överprestation. Tvärtom presterar Bournemouth precis så bra som deras resurser, deras organisation och deras långsiktiga arbete tillåter dem att göra.

Bournemouth har inte bara hållit sig kvar i Premier League utan också etablerat sig i Premier League och stegvis dessutom blivit bättre och bättre. Sextonde plats första säsongen, en niondeplats andra säsongen och deras tredje säsong slutade på en sett till tabellens sammanhang fullt acceptabel tolfte plats. Denna deras fjärde säsong har de inlett med tre vinster på de fem första omgångarna och ligger på femte plats, där inte minst förra omgångens storseger mot Leicester imponerade.

ANNONS

Bournemouths insatser i Premier League förtjänar att sättas i sitt rätta sammanhang. De drygt tre säsongerna som Bournemouth har spelat i Premier League har de besegrat Man Utd, Chelsea, Arsenal och Liverpool. De har konsekvent slutat ovanför betydligt större klubbar som Newcastle, West Ham, Southampton, Leicester med flera i tabellen. De har gjort det med en tydlig spelidé och en fotboll som även med sina svagheter aldrig har kunnat kategoriseras som defensiv eller destruktiv.

Ändå är Bournemouth på många sätt inte bara samma klubb utan i flera avseenden också samma lag som för bara några år sedan när de fortfarande spelade i League One. Bournemouth spelar fortfarande på en arena som tar in strax över 10,000 åskådare. Sex av spelarna som spelade för Bournemouth i säsongens första match mot Cardiff spelade för Bournemouth i League One. I matchtruppen förra helgen fanns spelare som spelat sammanlagt 279 matcher för Bournemouth i EFL Championship för tre-fyra år sedan.

ANNONS

Vilket måste ses som ett tydligt bevis på Eddie Howes förmåga att göra sitt lag bättre genom att också göra sina spelare bättre. Detta är en funktion både av att utveckla varje spelare individuellt men också att ständigt förbättra och förfina taktiken. Det vore på många sätt vilseledande att beskriva Bournemouth som ett fattigmansprojekt, det har investerats icke blygsamma summor, men det ska heller inte fördunkla det arbete som Howe faktiskt har gjort under vad som nu är många år med Bournemouth.

Vilket är en aspekt som även den bidrar till Eddie Howes storhet. Han är Bournemouths manager först och främst, och har inte valt att göra så som många andra managers, brittiska såväl som utländska, har gjort, nämligen att flytta från klubb till klubb i jakt på ständigt större uppdrag. Med ett lysande undantag i form av en kort avstickare just till dagens motståndare Burnley för övrigt, men en avstickare som snarare verkar ha övertygat honom om att det är i Bournemouth han hör hemma.

ANNONS

Att lyckas som manager kan många gånger vara en fråga om tid och plats lika mycket som om kompetens och skicklighet. Ett visst element av tur är inblandat. Eddie Howe är helt rätt person i helt rätt klubb vid helt rätt tidpunkt, så mycket kan konstateras. Att upprepa samma sak i en annan klubb kan visa sig besvärligt. En managers renommé kan gå mycket snabbt utför om detta slår fel, inte minst för brittiska managers. David Moyes kan exempelvis ha ett och annat att säga om den saken.

Det brukar sägas att dynastiernas tid i engelsk fotboll är förbi, att vi inte längre kommer få se managers som Alex Ferguson och Arsene Wenger styra klubbar under inte bara år utan årtionden. Och det kanske stämmer om vi håller oss till superklubbarna. Men kanske har dynastierna fortfarande en roll att spela inom engelsk fotboll, fast på nivån under de allra största klubbarna. Bournemouth visar onekligen värdet för en klubb av deras storlek med den stabilitet och den långsiktighet detta medför.

ANNONS

Liksom Burnley, dagens motståndare till Bournemouth, där Sean Dyche med andra idéer men ett liknande etos har lyft Burnley till helt nya höjder. Även om de för närvarande befinner sig i tabellens yttersta botten och onekligen skulle behöva vinna dagens match hemma på Turf Moor mot Bournemouth. Premier Leagues två minsta men samtidigt även mest stabila och långsiktiga klubbar drabbar samman, båda med oväntade framgångar i Premier League de senaste åren.

Burnley har tagit sig halvvägs ut i Europa som en följd. Är det möjligen en bedrift som Bournemouth kan upprepa den här säsongen? Det vore onekligen det logiska nästa kapitlet i Eddie Howes berättelse med Bournemouth. Från botten av Football League hela vägen ut i Europa. Knappast någon lätt uppgift, men inte heller en uppgift som känns omöjlig för Howe och för Bournemouth. De har redan gjort sig ett namn på att göra det till synes omöjliga möjligt.

ANNONS

Europa vore bara körsbäret på tårtan.

Peter Hyllman

Hemmaplan höjer Wigan över all kritik?

Peter Hyllman 2018-09-21 18:00

Det är inte ofta Paul Cook har tvingats uthärda kritik de senaste åren som Wigans manager. Förra helgen lyckades han emellertid inte undkomma kritik. Wigan mötte Brentford på bortaplan, en match Wigan skulle förlora med 0-2 efter att ha blivit grundligt utspelade, och Cook överraskade med att ha placerat både Will Grigg och Michael Jacobs på bänken, samt bytte ut Nick Powell efter en timme.

Det var en kritik som Paul Cook sade sig ha förståelse för, men menade också att den kommande veckan skulle ge Wigans supportrar en större förståelse för hans laguttagning mot Brentford. Cook syftade självfallet på denna veckas två hemmamatcher, först mot Hull City i tisdags och så ikväll mot Bristol City. Underförstått således att laguttagningen mot Brentford skulle hjälpa Wigan att vinna båda dessa matcher.

Första steget i den balansgången gick åtminstone enligt plan. Wigan besegrade Hull City med 2-1 i en tuff match i tisdags. Ikväll är det dags för andra och sista steget när Wigan alltså möter Bristol City. Ett Bristol City som ligger före Wigan i tabellen och som vunnit fyra raka matcher innan de i tisdags förlorade borta mot West Brom. Ett bra Bristol City och ett tufft test för Wigan.

ANNONS

Det finns en anledning bakom Paul Cooks tänkande, nämligen Wigans smått enastående hemmaform sett över en längre tidsperiod. Wigan har gått obesegrade på DW Stadium i de senaste elva matcherna hela vägen tillbaka till den olycksaliga FA-cupförlusten mot Southampton i våras. Kanske ännu mer imponerande är att Wigan bara har förlorat två av sina senaste 30 matcher på hemmaplan, ett riktigt starkt facit.

Betydelsen av Wigans styrka på hemmaplan är även tydlig den här säsongen. På åtta omgångar har Wigan spelat fyra matcher hemma och fyra matcher borta. Hemma på DW Stadium har Wigan tagit tio av tolv möjliga poäng, att jämföra med tre av tolv möjliga poäng på bortaplan. Wigan ligger på åttonde plats i tabellen efter åtta omgångar, en utmärkt inledning på säsongen, och detta nästan uteslutande tack vare hemmaformen.

ANNONS

Wigans hemmaform är ännu ett bevis på att ett lag faktiskt kan vara behjälpt av att vara nykomling i en serie som Wigan nu är. Deras långa hemmasvit på DW Stadium byggdes upp i huvudsak i League One. Med den sviten kommer även ett självförtroende som inte försvinner bara för att Wigan nu spelar i en högre division. Wigan går in till varenda hemmamatch med vetskapen att det är en match de kan vinna och inte ska förlora.

Men Wigans prestation på hemmaplan är inte enbart en följd av psykologi utan lika mycket en konsekvens av ett konstruktivt och kreativt anfallsspel. Wigan spelar en offensiv fotboll som är svår för motståndarna att motstå på bortaplan. Wigan är i själva verket det lag i serien som skapar flest farliga chanser av alla lag, och som enligt en så kallad xG-tabell egentligen borde leda serien.

ANNONS

Wigans svaghet har varit försvarsspelet. Det har varit en akilleshäl under säsongen redan från start där de släppte in sju mål på de tre första ligamatcherna och är ett område där de presterar föga bättre än seriens genomsnitt. Det var även något som märktes mot både Brentford och Hull City. Inte minst mot Hull City gjordes alltför många misstag som mot en mer effektiv motståndare hade kunnat resultera i ett poängtapp.

Alldeles märkligt eller oväntat är kanske inte det. Wigan spelar med en i flera delar ny backlinje den här säsongen. Framför allt mittförsvaret är förändrat där Dan Burn som var så tongivande i Wigans försvar förra säsongen har ersatts av en rätt färsk Cédric Kipré som spelar tillsammans med Chey Dunkley, sedan Burn sålts till Brighton. Burn är nu tillbaka i Wigan på lån, men har ännu inte spelat den här säsongen.

ANNONS

Lägg till det en ung målvakt i Christian Walton som gör sin första säsong på den här nivån i EFL Championship, och som har gjort några misstag under säsongen. Wigan får hoppas på en positiv lärandekurva för Walton. Detsamma gör de kanske för unge Reece James på högerbacken som kommit på lån från Chelsea och visar upp en mycket lovande talang, inte minst i offensiv mening.

Det är en något ny och annorlunda situation för Wigan vars försvar framför allt förra säsongen var så stabilt och släppte in lägst antal mål i League One. Delvis är det så klart fråga om en tuffare serie den här säsongen. Delvis handlar det alltså om skador, framför allt på Dan Burn och Nathan Byrne, som tvingat fram förändringar i form av tre nya spelare och i flertalet fall dessutom mycket unga spelare.

En annan stor skillnad för Wigan den här säsongen jämfört med förra säsongen, och för all del även jämfört med Wigans säsong i EFL Championship 2016-17, är att Wigan nu har en betydligt bredare och starkare spelartrupp. Det finns alternativ i försvaret, mittfältet ser otroligt starkt ut där stabila spelare som Darron Gibson och Callum McManaman får nöja sig med backuproller hittills, och anfallsbesättningen imponerar också den.

ANNONS

Positivt för Wigan är också att de utöver etablerade och väldigt skickliga spelare också har tillgång till en uppsättning av unga och lovande talanger. Spelare som Reece James och Cédric Kipré har redan nämnts. På vänsterbacken hittar vi Antonee Robinson, lånet från Everton. 21-årige portugisen Leonardo Da Silva Lopes är ett spännande sparkapital på mittfältet. Detta kan visa sig viktigt under en lång säsong.

Ambitionen för Wigan inför säsongen såsom nykomling var naturligtvis att hålla sig kvar i EFL Championship, särskilt som deras tidigare besök slutat i omedelbar nedflyttning. Men Wigans positiva säsongsinledning, Wigans åttondeplats i tabellen och Wigans starka hemmaform, har fått många runt Wigan att hoppas på mer än så. Möjligen optimistiskt, men här kan tänkas att Wigans framgångar i modern tid spelar viss roll också.

ANNONS

Hur det till sist går för Wigan är svårt att säga. Vinner de ikväll mot Bristol City så som Paul Cook har bankat lite av sitt förtroendekapital på så hoppar de åtminstone tillfälligtvis upp på tredjeplats och hoppet ökar ännu mer. Serien är så jämn att en playoff-plats inte kan ses som en omöjlighet för Wigan, som däremot bara kan känna sig säkra på en enda sak i nuläget – att de åtminstone inte kommer åka ur EFL Championship!

Det främsta orosmolnet borde vara om Wigan lyckas behålla sina viktigaste spelare under hela säsongen. Exempelvis håller Celtic på och rycker i bland andra Nick Powell, även om det verkar som om Powell trivs väldigt bra i Wigan.

Peter Hyllman

Marouane Fellaini är Premier Leagues mest baktalade spelare

Peter Hyllman 2018-09-21 06:00

Det är svårt att säga vem som egentligen är Premier Leagues mest underskattade spelare, en rent subjektiv diskussion där det beror helt på vem man pratar med och vad man väljer att utgå från. Men om vi istället håller oss till vem som under de senaste fem åren är Premier Leagues mest orättvist baktalade spelare måste det framför allt vara ett namn som dyker upp på varenda kortlista – Marouane Fellaini.

Fellaini gjorde flytten från Everton till Man Utd för ganska exakt fem år sedan, han följde med andra ord David Moyes i fotspåren. Det var egentligen inget underligt med det vid den tiden, då Fellaini var en av Premier Leagues mest framstående och beundrade spelare, åtminstone nedanför de traditionella storklubbarna. Men Fellaini lyckades få ett bad rap redan från start, och detta egentligen helt utan egen förskyllan.

Dels blev han ansiktet för en av Man Utds tidiga men numer klassiska klantigheter på transfermarknaden då Man Utd struntade i att lösa hans utköpsklausul i tid och därefter blev tvingade att betala betydligt mer för samma spelare. Dels blev han också till ett slags klent tröstpris efter en sommar där Gareth Bale, Sergio Ramos, Thiago Alcantara med flera var spelare Man Utd sade sig vilja värva, eller trodde de kunde värva.

ANNONS

Behjälpt blev heller inte Marouane Fellaini av David Moyes fiasko som Man Utds manager och Alex Fergusons efterträdare. Det gick helt enkelt inte bra för Moyes och Fellaini fick förståeligt men orättvist en slags stämpel som Moyes spelare. Det vill säga en slags guilt by association där Fellaini tidigt fick stå till skott för allt som av supportrarna ansågs vara fel med Man Utd. Ett tema som skulle komma att förfölja honom.

Det har varit samma sak under Louis van Gaal och José Mourinho. Man Utds konsekventa misslyckande under dessa år att forma ett funktionell och effektivt anfallsspel har många gånger reducerat dem till ett chansartat matande av bollar in i straffområdet, ofta med Fellaini som en naturlig måltavla. Om och om igen har alltså Fellaini blivit ansiktet och för all del även syndabocken för vad som i grunden är Man Utds kollektiva otillräcklighet.

ANNONS

Det hela har till sist tagit absurda former. När det under förra säsongen meddelades att Marouane Fellaini var på väg att lämna Man Utd var det många av klubbens egna supportrar som jublade. När det senare meddelades att Fellaini istället skrivit på ett nytt kontrakt med klubben suckades och stönades det. Förståeligt för en spelare som knappt ens försöker, men oförlåtligt för en spelare som alltid gör sitt bästa.

Pudelns kärna är självbild och symbolism. Man Utds supportrar känner inte igen klubben eller för den delen sig själva i den fotboll laget visar upp på planen och i synnerhet inte i det anfallsspel laget bedriver, självbilden flimrar. Marouane Fellaini har gjorts till symbol i den identitetskris som uppstått som en följd. De som inte känner igen fotbollen som Man Utds fotboll känner heller inte igen Fellaini som en Man Utd-spelare.

ANNONS

Peter Dinklage, i sin karaktär som Tyrion Lannister säger till Jon Snow när denne surar över att inte ha blivit trodd på sina varningar om den kommande dödas armé, det vill säga metaforen för klimathotet: ”Peoples’ minds aren’t made for problems that large. White walkers, the Night King, the army of the dead… It’s almost a relief to confront a comfortable and familiar monster like my sister.”

Det är lite samma sak med fotbollen. Vi är inte alla skapta för att uppskatta stora, svåra och komplexa problem som självbild, identitet, taktik och den typen av kollektiva brister som inte har alldeles enkla och självklara lösningar som kan uppnås genom att trycka på en knapp. Alltså är det mycket lättare att göra det till en personfråga. Det är Marouane Fellainis fel, blir vi bara av med honom så ordnar sig allt till det bästa!

ANNONS

Vad som kanske ändå är mest imponerande med Marouane Fellaini är att han under hela den här tiden hela tiden har gjort sitt bästa, alltid spelat utifrån de instruktioner han fått på planen, aldrig suttit och tjurat på bänken, aldrig flirtat med andra klubbar som någon slags maktdemonstration. Han har tvärtom gjort sitt jobb, visat glädje i möjligheten att få göra sitt jobb, en stolthet för klubbtröjan och, inte minst, ofta varit mycket bra.

Den typen av spelare kan vara ovärderliga. De som ropar högst om att bli av med Fellaini kan exempelvis fundera över vilken signal det egentligen sänder att vilja bli av med en sådan spelare men samtidigt konskevent hylla andra spelare som inte alls lever upp till samma krav på karaktär. Karaktär kan inte vara ett totalt substitut för kvalitet så klart men Fellainis kvalitet håller även den hög nivå.

ANNONS

Här gäller så klart att bedöma Fellaini utifrån den spelare han faktiskt är. Många ser så klart att Fellaini inte är en spelare som exempelvis Kevin De Bruyne, vilket han självfallet inte är, och tycker därför han inte håller måttet. Men Fellaini är inte tänkt att vara De Bruyne, han är tänkt att vara spelaren som ger De Bruyne utrymmet och möjligheten att vara just De Bruyne. Belgien har ju t ex löst det där rätt bra.

Dessutom är det självfallet något som har fungerat rätt bra även i Man Utd. Att det har varit en bedrövlig säsongsinledning för Man Utd kan nog de flesta vara överens om. Men de två senaste matcherna har ändå varit en ljuspunkt. Utan att överdriva detta samband så ska heller inte bortses från att i de tre första matcherna var inte Marouane Fellaini med, men i de två följande matcherna var Fellaini med på Man Utds mittfält.

ANNONS

Det har inte varit någon tillfällighet. Marouane Fellaini har fungerat alldeles utmärkt som en slags sweeper på Man Utds mittfält, vilket gett övriga spelare framför honom betydligt större frihet och möjlighet att tänka framåt. Han ligger rätt i position, är brytsäker och hans passningsfot är underskattad. Han är knappast någon mirakelkur på Man Utds alla problem, men hittills är han ändå betydligt mer lösning än vad han är orsak.

Motståndarnas supportrar kommer självfallet alltid vara intresserade av karikatyr. Men som Man Utd-supporter vore det kanske bättre att åtminstone uppskatta Marouane Fellaini för den saken än vad det är att lägga energi på att klaga över medieagendor och det orättvisa över att det egna laget får kritik för svaga insatser. Det är definitivt bättre än att fortsätta göra Fellaini till fall guy för klubbens kollektiva kollaps.

ANNONS

Det är i själva verket ett av motgångens mer osympatiska drag som växt fram runt Man Utd de senaste fem åren. Den ständiga viljan att leta syndabockar och kasta spelare under bussen. Men det är å andra sidan heller inte ett ovanligt drag i just dysfunktionella organisationer.

Peter Hyllman

Har Unai Emery tagit tag i Arsenals ledarskap på planen?

Peter Hyllman 2018-09-20 10:00

Arsenals säsong har så smått börjat komma i ordning. Tre raka vinster nu, i tur och ordning mot West Ham, Cardiff och Newcastle, och det råder inte längre samma hysteriska negativism runt Unai Emerys Arsenal som det kanske gjorde i samband med och efter de båda första matcherna mot Man City och Chelsea. Läget har lugnat ned sig vilket gör det möjligt att bättre värdera vad det faktiskt är vi ser.

Härifrån vet vi att det blir åtminstone fysiskt jobbigare. Ikväll brakar alltså Europa League igång för Arsenal och därmed en dubblering i spelschemat, dessutom den betydligt jobbigare varianten med ständigt förskjutet spelschema på grund av matcherna går på torsdagskvällar. Vi kan så klart räkna med att Arsenal behandlar gruppspelet ungefär som de gjorde förra säsongen, med de viktigaste spelarna i standby.

Arsenals ledarskap har varit ett av de senaste tio årens återkommande samtalsämnen, oftast utifrån perspektivet att Arsenal har brustit i detta avseende. Arsenal har alltså genomfört en väldig förändring i ledarskap vad avser managerposten, där Unai Emery och en teknisk stab har ersatt en mer eller mindre allsmäktig Arsene Wenger. Återstår gör i så fall frågan om Arsenals ledarskap på fotbollsplanen.

ANNONS

Richard Jolly, på FourFourTwo, gör en rätt intressant observation. Nämligen att Arsenals fyra senaste klubbkaptener – Thomas Vermaelen, Mikel Arteta, Per Mertesacker och från och med den här säsongen Laurent Koscielny – har startat sammanlagt endast elva av 151 ligamatcher. Att faktiskt spela fotboll och vara en ledande spelare i laget har inte varit ett nödvändigt kriterium i Arsenal.

Unai Emery har förvisso inte förändrat på detta med Laurent Koscielny. På ett annat sätt har däremot Emery tagit sig för ett rätt intressant grepp genom att utse inte en specifik lagkapten utan en ledargrupp om fem kaptener, innehållandes utöver Koscielny också Petr Cech, Aaron Ramsey, Granit Xhaka och Mesut Özil. Vi kan väl vara rätt säkra på att det är ett grepp som knappast imponerar på exempelvis Graeme Souness.

ANNONS

Det finns flera sätt att se på den sådan här idé om kollektivt ledarskap. Den positiva sidan av saken kan vara att det just tydligare än enbart en enda lagkapten betonar hur ansvaret och ledarskapet för lagets prestation är något som måste gälla hela laget och alla spelare, inte bara enskilda individer. Det är också ett sätt att få fler spelare att känna sig delaktiga, engagerade och investerade i lagets prestation och framgång.

Den som vill vara lite mer kritisk skulle kunna hävda att det riskerar bli mellanmjölk. Det är den gamla insikten om att när någonting är allas ansvar så riskerar det mycket snabbt bli ingens ansvar. Istället för att med en idé om kollektivt ledarskap belysa hur alla är ansvariga och ingen har möjlighet att gömma sig riskerar man istället ge spelarna just en möjlighet att gömma sig i gruppen.

ANNONS

Det kan också vara en idé med politiska motiv för Unai Emery. Att utnämna fem kaptener ger Emery möjligheten att med ganska enkla motiv få över fler spelare på sin sida, något som så klart kan vara väldigt viktigt för en manager som ska ersätta en manager som Arsene Wenger i Arsenal. Det var om inte annat en sak som just gick väldigt fel för David Moyes i Man Utd. Emery kanske försöker vara smartare än så.

På det sättet blir det också lättare att förstå valet av kaptener. Fotbollsmässigt är det å andra sidan inte helt självklart. Laurent Koscielny spelar inte mycket. Petr Cechs status som förstamålvakt är ifrågasatt. Aaron Ramsey har en oklar kontraktssituation. Granit Xhaka har så här långt inte gjort många lyckliga i Arsenaltröjan. Mesut Özil är svårt ifrågasatt även han och är svår att se som Emerys man på planen.

ANNONS

Det finns självfallet en tendens inom engelsk fotboll att överdriva betydelsen av ledarskap för ett lags prestation. Delvis handlar det kanske om ett slags klassiskt det var bättre förr-tänkande. Delvis blir det en generell förklaring till allting. Så fort ett lag presterar dåligt så beror det på svagt ledarskap, hellre än taktik, för var finns egentligen spelaren som ser till att laget bara slutar spela dåligt? England gillar sina Roy of the Rovers.

Det finns samtidigt en tendens hos de som anser sig ha sett igenom denna kulturella särart inom engelsk fotboll att som någon slags motreaktion helt och hållet avfärda betydelsen av ledarskap på planen. Det är samtidigt inte oviktigt, inte heller att den som är manager, i synnerhet ny manager, har sin spelare på planen att utföra dennes plan i handling på planen. Jorginho i Chelsea är ett utmärkt exempel på just detta.

ANNONS

Vem är egentligen Unai Emerys ”Jorginho” i Arsenal? Det känns som en fråga som Unai Emery skulle behöva hitta ett svar på men en fråga som han samtidigt har valt att ducka genom att utse fem olika kaptener. För stunden känns det som en fråga som är svår att besvara ens i meningen om vem det egentligen skulle kunna vara. Men kanske är det något som växer fram under säsongen för Arsenal och för Unai Emery.

Kanske är det så att en ledare inte bara kan utses i Arsenal utan att en ledare faktiskt måste växa fram ur gruppen. Om det är på det viset kommer det finnas många chanser till den saken när nu säsongen rullar igång för full maskin med spel i både Premier League och Europa League under hösten och förmodligen våren. Agnarna kommer helt säkert skiljas från vetet.

Det är något som garanterat kommer prövas i motvind och motgång, som naturligtvis är helt oundvikligt under perioder av säsongen. Även om det väl får betraktas som högst osannolikt att Vorskla Poltava skulle kunna orsaka några problem för Arsenal på Emirates ikväll. Bortamatchen kan ju däremot som varenda svensk borde känna till visa sig bli betydligt besvärligare. En följd av alltför vidlyftigt ”ledarskap” kanske.

ANNONS

Europa League är hur som helst igång för både Arsenal och Chelsea. Och det kanske inte känns så jäkla häftigt så här i början i gruppspelet mot motståndare som knappt går att uttala. Men det blir ju bättre.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#8): Målfarligt West Brom imponerar!

Peter Hyllman 2018-09-19 22:51

KANON

Leeds. Två oavgjorda resultat i rad följdes upp av en övertygande och klar seger hemma på Elland Road mot Preston. Leeds har därmed fortfarande inte förlorat en enda match i ligan under Marcelo Bielsa och ligger fortsatt i toppen av tabellen. Inte minst roligt med svenska ögon så klart är att sedan Gaetano Berardi skadats under landslagsuppehållet så klev Pontus Jansson in med en typiskt dominant mittbacksinsats. Även positivt med tre mål trots flera skador på lagets anfallare.

West Brom. West Brom fortsätter se ut som ett helt annat lag och framför allt mosar laget in mål i en takt som inget annat lag i serien överträffar. Skälet är rätt enkelt, nämligen anfallsparet Jay Rodriguez och Dwight Gayle som bildar ett minst sagt slagkraftigt och effektivt tandem. Så här långt både motsvarar West Brom sina förhoppningar om att spela en offensiv fotboll och håller sig väl framme i tabellen. Vilket scenombyte för West Brom på relativt kort tid.

ANNONS

Nottingham Forest. Otroligt viktig vinst för Nottingham Forest hemma mot Sheffield Wednesday. Forest som pratats upp som bland förhandsfavoriterna inför säsongen men som har haft förtvivlat svårt att vinna matcher. Inför den här omgången hade Forest bara vunnit en enda match men hela fem matcher har slutat oavgjort. I och med vinsten skuggar Forest playoff-strecket snarare än att som annars snarare hålla till på tabellens nedre halva. Mål från två viktiga spelare i Joao Carvalho och Lewis Grabban, som har haft svårt med målskyttet hittills. Kanske kan detta vara startskottet både för Forests och Grabbans säsong.

KALKON

Preston North End. Utspelade av Leeds och Preston ligger näst sist i tabellen efter åtta omgångar vilket knappast var något de räknat med. Tre mål ringde bakom dem den här omgången och det faktum att det läcker bakåt måste vara något som oroar dem den här säsongen. Preston har gjort sig ett namn som ettriga och stressar högt men har också börjat avslöja sig som ett lag som om man spelar sig förbi deras press är tacksamt öppet för motståndarna.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

West Brom 4-2 Bristol City. Blixtrande match på The Hawthorns mellan West Brom och Bristol City. Mycket positivt kan så klart sägas om West Brom men det ska trots siffrorna heller inte förglömmas att Bristol City faktiskt hade fyra raka vinster inför den här matchen och det gick att förstå varför även i den här matchen. Imponerande seger för West Brom, desto mer eftersom det verkligen inte var någon give-away.

OMGÅNGENS SPELARE:

Pontus Jansson, Leeds. Leeds var för det mesta i förarsätet i hemmamatchen mot Preston men så hade det kanske inte varit, eller åtminstone inte förblivit, om inte Jansson svarat för en riktigt stabil insats som mittback. Det var en mittbacksinsats som har gjort Jansson till favorit bland Leedsfansen. Kanske var det en mittbacksinsats som också övertygade Marcelo Bielsa.

ANNONS

BTW

Southgate. Gareth Southgate struntade tydligen i att följa tisdagens Champions League-matcher utan tittade istället på Derby County mot Blackburn, mer specifikt på Mason Mount.

Rovers. Det är nu över ett år sedan som Blackburn förlorade en ligamatch hemma på Ewood Park.

Tvåsteg. Skönt för Norwich som följer upp vinsten mot Middlesbrough med en bortavinst mot Reading, återtar ledningen omedelbart efter att ha släppt in kvitteringen.

WTF

Offside. Det har varit mycket Swansea på TV de senaste omgångarna. Borta mot Stoke var det ett reservbetonat Swansea som ställdes på planen men de lyckades ändå göra det svårt för Stoke som till sist vann en fotbollsmatch men på kontroversiellt sätt sedan Joe Allens mål klart och tydligt var offside. Den där typen av domarfördelar som jag trodde att bara de största klubbarna fick.

ANNONS

RESULTAT:

Derby County 0-0 Blackburn; Leeds 3-0 Preston North End; Wigan 2-1 Hull City; Aston Villa 2-0 Rotherham; Ipswich 1-1 Brentford; Stoke 1-0 Swansea; West Brom 4-2 Bristol City; Middlesbrough 2-0 Bolton; Nottingham Forest 2-1 Sheffield Wednesday; QPR 2-0 Millwall; Sheffield United 0-0 Birmingham; Reading 1-2 Norwich.

(1) Leeds – 8pld (5W-3D-0L), 18pts (18-5)
(2) Middlesbrough – 8pld (5W-2D-1L), 17pts (11-3)
(3) Brentford – 8pld (4W-3D-1L), 15pts (15-7)
(4) West Brom – 8pld (4W-2D-2L), 14pts (20-12)
(5) Bristol City – 8pld (4W-2D-2L), 14pts (14-10)
(6) Sheffield United – 8pld (4W-1D-3L), 13pts (12-9)

(22) Reading – 8pld (1W-2D-5L), 5pts (9-13)
(23) Preston – 8pld (1W-2D-5L), 5pts (7-15)
(24) Ipswich – 8pld (0W-4D-4L), 4pts (6-12)

Peter Hyllman

Enda sättet för Man City att vinna respekt är att vinna Champions League

Peter Hyllman 2018-09-19 06:00

Två ligatitlar, fyra FA-cuptitlar, två Ligacuptitlar och en Cupvinnarcuptitel. Det här är knappast småkrafs, det är i själva verket inte överdrivet många klubbar i England eller för den delen i Europa som överträffar den meritlistan. Lägg till det en historia om nästan 130 år och en omfattande supporterbas och det börjar bli tydligt att allt tjafs om att Man City mer eller mindre uppstod som storklubb för cirka tio år sedan är skitsnack.

Mycket har självfallet hänt under dessa tio år. Man City har utvecklats till Englands och en av Europas för närvarande allra bästa klubbar och har naturligtvis tillgång till resurser på en skala de aldrig någon gång haft förut. Detta har även lett till framgångar och till titlar även om det förmodligen är först nu, de senaste åren, som Man City har satt en struktur som kan göra deras framgång konsekvent och inte som tidigare mer sporadisk.

Ingen, åtminstone inte någon vid sina sinnens fulla bruk, ifrågasätter Man Citys kvalitet som fotbollslag eller deras styrka som klubb. Men trots sina framgångar, och trots att Man City till sist axlat rollen som 2010-talets mest framträdande engelska mästare, så omges Man City ändå av en slags brist på respekt som inte drabbar andra engelska klubbar på riktigt samma sätt.

ANNONS

I vardagligt tal brukar den där bristen på respekt uttryckas just i termer av att Man City inte har någon historia, hur de är finansiellt dopade och dylikt. Det där är som sagt inte alltid de mest begåvade eller sakligt korrekta invändningarna. Men kort och koncist kan bristen på respekt för Man City anses bero på uppfattningen att de tog genvägen till sin framgång och att dessa framgångar alltså inte är en produkt av någon ansträngning.

Om en prestation inte har krävt någon ansträngning, ingen investering över tid i form av blod, svett och tårar, vad är i så fall denna prestation egentligen värd? Respekt är inget man får utan respekt är något man förtjänar, och det är denna moraliska princip som förklarar varför många sätter en slags asterisk bredvid Man City när de pratar om dem, även rensat för vanlig, normal supporteravundsjuka.

ANNONS

För Man City finns olika sätt att förhålla sig till detta. Ett sätt är att strunta i det helt och hållet, men det verkar på de flesta lättare sagt än gjort hur mycket motsatsen än bedyras. Ett annat sätt är att låtsas att man bara är som alla andra, vilket är lite svårt med en ägarstat som pumpat in mer kapital i klubben än någon annan ägare i någon annan klubb, och när samma ägarstat svarar för hälften av klubbens ”kommersiella” intäkter.

Ett tredje sätt är att svepa in det nya i en slags historiens kappa av osynlighet och betona klubbens långa historia. Men på flera sätt blir det precis lika tokigt åt andra hållet som när motståndarsupportrar kritiserar Man City för att inte ha någon historia. Det saknar djup. Man City gick igenom ett plötsligt paradigmskifte för tio år sedan. Med det skiftet blir också frågan aktuell: I vilken utsträckning är Man City längre ens samma klubb som förut?

ANNONS

I slutänden är det en positiv sak för engelsk fotboll att det har investerats i Man City. Det kan diskuteras det moraliska att en klubb blir till annonspelare för en korrupt oljeregim, men sett enbart till fotbollen som produkt har det ökat konkurrensen i Premier League samt ökat dess värde på marknaden, samtidigt som ligan har blivit betydligt öppnare och svårförutsägbar än vad den var förut.

Kanske är det i själva verket i det större perspektivet ointressant hur Man City har tillhandahållits den positionen, bara att de har fått den. Man Citys supportrar verkar hur som helst inte direkt klaga över den saken. Däremot verkar det vara ett mer bittert piller att svälja att priset man får betala för instant success är en viss brist på respekt för denna success. Man vill väldigt gärna både äta kakan och ha den kvar.

ANNONS

Det där kommer aldrig förändras, av det enkla skälet att de grundläggande förutsättningarna för Man Citys moderna framgångar, den materiella verkligheten med andra ord, är svåra för att inte säga omöjliga att förändra, hur intensiva försök som än görs. Det enda Man City kan göra är att göra det bästa av den hand de blivit tilldelade och åtminstone visa att de minsann gör rätt för sig och gör skäl för pengarna.

Det finns bara ett enda sätt för Man City att göra det. Europa. Det är den slutliga frontlinjen för alla klubbar, vare sig de är engelska eller ej, att göra en seriös claim på genuin och permanent storhet. Att vinna Europacupen eller Champions League har ända sedan 1950-talet varit den slutliga måttstocken, en slags fotbollens sine qua non, för att räknas in i en kanon av globala superklubbar.

ANNONS

Roman Abramovich insåg detta med Chelsea. Han satsade varenda uns av energi på att Chelsea skulle vinna Champions League, bara för att till sist lyckas på det mest oväntade sätt när det egentligen såg ut som om tåget passerat stationen. Abu Dhabi inser naturligtvis den här saken även de. Ambitionen att erövra Europa har präglat hela deras arbete de senaste tio åren, sedan kan Man City-fansen bua UEFA bäst de vill.

Kommer det bli för Man City som det blev för Chelsea, det vill säga att de går all-in de närmaste åren för att vinna Champions League bara för att om och om igen falla på det berömda målsnöret? Det finns goda skäl att tänka att det krävs en inkörningsperiod för att lyckas gå hela vägen. Man City skiljer sig så klart från Chelsea i det att de under mest hela 2010-talet egentligen har haft denna inkörningsperiod. De borde vara redo.

ANNONS

Man City inleder ikväll ännu en europeisk kampanj, hemma på Etihad mot Lyon, efter att tämligen bittert ha blivit utslagna två säsonger i rad under Pep Guardiola av först Monaco och därefter Liverpool. De måste hoppas på mer den här säsongen. Gruppen borde inte utgöra något större problem för dem. Lyon, Shakhtar Donetsk och Hoffenheim är alla fullt kapabla fotbollslag, men ska inte över en hel grupp utgöra ett hot mot Man City.

Det finns en tendens att vilja göra narr av Man City, inte minst med utgångspunkt för deras prestationer i just Champions League. Att de hittills inte har haft större framgångar tas som en slags självklar intäkt för att de heller inte kommer ha framgångar, vilket känns som logisk sankmark. En sak är säker, man måste vara en dåre för att räkna bort Man City i Champions League! Men fotbollen lider knappast brist på frivilliga dårar.

ANNONS

Slutsatsen är emellertid given. Enda sättet för Man City att vinna respekt är att vinna Champions League. Det innebär inte att det kommer sluta muttras helt och hållet, men de som muttrar börjar då få ont om ammunition.

Peter Hyllman

Att fega ur i Champions League måste vara en non-starter för Liverpool

Peter Hyllman 2018-09-18 06:00

Fem raka vinster i ligaspelet, vilket innebär Liverpools bästa start i ligan på 28 år, och ikväll har vi alltså starten på en av varje säsongs höjdpunkter, Champions League, där Liverpool drar igång partyt med en riktig rackarrysare hemma på Anfield mot PSG, en riktig tungviktsfajt redan i gruppspelets första omgång. Stämningen borde vara på topp i Liverpool och på Anfield.

Riktigt så verkar inte Gary Neville tycka. Han framförde någon gång under förra veckan åsikten att Liverpool borde strunta i Champions League, om de vill kunna sikta på en seriös titelutmaning i ligan den här säsongen. ”The Champions League – if I was Liverpool, I would kick it out of touch. If they could go into February, March, April without it, I think they could have a real chance if they had free weeks.”, säger alltså Neville.

Det är kanske inte riktigt så man normalt sett förväntar sig den kommande dagen när man vaknar på morgonen att man ska följa en diskussion eller ett meningsutbyte mellan Gary Neville och Jürgen Klopp, och se sig själv luta över åt Klopps sida. Ändå var det svårt att undvika att göra det när Klopp någon dag eller så senare kommenterade Neville med att det är lättare att prata fotboll i soffan än att faktiskt göra jobbet.

ANNONS

En av sakerna som ingår i att faktiskt göra jobbet i praktiken är att hålla psykologin i spelartruppen på topp. Möjligheten att spela i Champions League, det största som trots allt finns inom klubbfotbollen, är en stor del i denna psykologi. Och även om det är svårt att kvantifiera betydelsen för Liverpools psykologi att i praktiken strunta i Champions League så kan vi vara helt säkra på att det är ingen positiv betydelse.

Den som möjligen undrar över den saken behöver naturligtvis bara tänka tillbaka fyra år i tiden då Liverpool befann sig i Champions League även då, efter att ha slutat tvåa i Premier League säsongen innan. Liverpool ställde ut reservbetonade lag i Champions League, till och med mot Real Madrid, åkte ur gruppspelet och det var något som stavade slutet inte bara för Liverpools säsong utan för Brendan Rodgers tid som manager.

ANNONS

Det är ett slags nihilistiskt drag som växt fram inom engelsk fotboll, den här idén att det är okej att förlora vissa fotbollsmatcher och strunta i vissa turneringar bara för att skaffa sig en påstått bättre chans i ligan. Det är en många gånger falsk motsättning där vi sett minst lika många gånger hur ett kalkylerat beteende av det slaget tvärtom får motsatt effekt, det försämrar lagets prestationer som helhet också i ligan.

Hela idén med att bygga upp dessa väldiga spelartrupper som vi under många år har sett engelska klubbar göra måste vara att faktiskt skapa en förmåga att konkurrera på åtminstone två fronter samtidigt. Menar man sig inte kunna göra det måste det vara rimligt att fråga sig vad i hela friden man pysslar med. Då utnyttjar man inte sina resurser och sin spelartrupp på ett särskilt effektivt sätt.

ANNONS

Någon gång börjar det också bli dags att ställa sig frågan: Hur många miljoner ska egentligen Liverpool kunna spendera utan att de fortsätter betraktas och bedömas ungefär som om de vore exempelvis Leicester? Att säga till en klubb som Leicester att de kan i praktiken behöva välja mellan ligan och Champions League är rimligt. Att säga det till en klubb som Liverpool är absurt.

Fotbollen är på många sätt komplicerad men till sin kärna är den också på samma gång väldigt enkel. Den går ut på att vinna fotbollsmatcher och i förlängningen att vinna så många fotbollsmatcher som möjligt. I grova drag är det lag som vinner flest matcher också det bästa fotbollslaget. Varje klubb som börjar tulla på den målfunktionen har sått fröet till sitt eget förfall.

Det kan hävdas att Liverpool förra säsongen tappade någonstans mellan 5-10 poäng på grund av Champions League. Orsakssambandet är självklart luddigt men kan accepteras för resonemangets skull. Därifrån finns två vägar. Ett, att som Gary Neville föreslår strunta i Champions League. Två, att arbeta för utveckling och förbättring, genom att bredda spelartruppen och förbättras taktiskt, och se till att den här gången tappa färre poäng.

ANNONS

Gissa vilken väg som på lång sikt leder till det bästa, starkaste och mest framgångsrika fotbollslaget!

Alla vet självfallet att Liverpool har en vansinnigt stark anfallstrio i Mohamed Salah, Roberto Firmino och Sadio Mané. Samtidigt är det knappast heller så att Liverpool plötsligt blir ett lag på korpnivå om de i en match skulle spela Xherdan Shaqiri istället för Mohamed Salah, Solanke istället för Sané, Henderson istället för Keita, Lovren istället för Gomez och så vidare. De ska fortfarande kunna förväntas vinna fotbollsmatcher.

Alternativen är alltså fler än att enbart stå mellan att strunta i Champions League eller spela Salah, Firmino och Mané i precis varenda match, som alltså bland andra Gary Neville verkar vilja få oss att tro. Det är inte alltid lätt att förstå hur Neville tänker. Han resonerar hur som helst här på ett sätt som inte alls kan stämma överens med hans egna erfarenheter från sin tid som spelare i Man Utd.

ANNONS

Gary Neville borde kanske istället fundera på hur han själv och Man Utds övriga spelare hade reagerat om Alex Ferguson i början av säsongen 1998-99, efter att säsongen innan ha förlorat ligan till Arsenal och åkt ut tidigt i Champions League, efter flera skador på viktiga spelare, att den här säsongen skulle de fokusera på ligan och halvt om halvt strunta i Champions League. Det hade naturligtvis varit en non-starter.

Det är naturligtvis lika mycket en non-starter för Liverpool. Det vore psykologiskt och politiskt självmord att gå in i Champions League med annan inställning än att försöka vinna. Det skulle om inte annat ta luften ur Anfield, en av deras viktigaste tillgångar. Det är att säga till sig själva att man inte kan konkurrera med Man City eller Europas bästa, och låter man den tanken krypa in blir det omöjligt att hålla den borta i ligan också.

ANNONS

Det var med största sannolikhet inte Gary Nevilles medvetna avsikt med sin åsikt, men hans åsikt är i grund och botten nedvärderande mot Liverpool. Kanske är den baserad mer på hans bild över vilka Liverpool har varit under Premier League-eran snarare än över vilka Liverpool är eller åtminstone vill vara. Kanske utgår den enbart från den här smått märkliga föreställningen att engelska klubbar bara kan göra en sak åt gången.

Jag är samtidigt ganska övertygad om att Liverpools lottning i Champions Leagues gruppspel är en direkt orsak till Nevilles åsikt. Liverpool har fått en väldigt tuff lottning i gruppen mot PSG och Napoli utöver Röda Stjärnan. Hade Liverpool istället fått en ska vi säga normal eller lättare grupplottning hade jag varit väldigt förvånad om någon hade andats uppfattningen att Liverpool borde strunta i Champions League.

ANNONS

Vilket om inte annat visar på hur slumpmässig åsikten faktiskt är. Det är en direkt reaktion på en tuff grupplottning i kombination med ett översimplifierat orsakssamband. Det är kanske en frestande åsikt att klamra sig fast vid eftersom den sänker kravbilden och vidmakthåller föreställningen om Liverpool som underdogs kämpandes mot en elak övermakt. En story som minimerar besvikelse och möjligt misslyckande.

Men, för att använda Jürgen Klopps egna ord, det är också en åsikt som låter betydligt klokare för dem som sitter och pratar fotboll för sig själva i soffan än för dem som har det här som jobb. Under tiden kanske Gary Neville åtminstone kan ha vett att bestämma sig för om det är från februari, mars eller april han tycker att Liverpool skulle vinna på att slippa Champions League. Men det där är så klart lätt hänt när man skjuter åsikter med hagelbössa snarare än prickskyttegevär.

ANNONS
Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa ytterbackar

Peter Hyllman 2018-09-17 06:00

Det var rätt länge sedan jag faktiskt gjorde en systematisk genomgång över Premier Leagues bästa spelare för stunden, och därför börjar det kanske bli aktuellt att göra det igen. Inte minst givet att Premier League trots allt förändras rätt rejält varje säsong vad gäller spelarna i ligan. Men också eftersom den här typen av listor är bekväma att ha som måndagsbloggar att skrivas på söndagskvällar.

Det kommer som titeln möjligen antyder bli ett antal sådana här bloggar uppdelade per lagdelar. Det gör det lättare att faktiskt jämföra spelare, gör diskussionen lite mer precis samt gör att vi kommer bort från det här ständiga ofoget att offensiva spelare precis alltid värderas högre än defensiva spelare. Vi får se om jag som avslutning väljer att slå ihop alla listor till en slutlig totallista, men då ändå med mer kött på benen.

Tidsperspektivet är alltid något som ställer till det på sådana här listor. Det är listor tänkta att värdera vilka som är Premier Leagues bästa spelare för stunden, det är alltså inte en lista över vilka spelare som varit bäst of all time. Men inte heller är det en lista över vilka spelare som är bäst den här säsongen. Jag försöker bedöma spelarna som helhet. Man kan säga att jag fäster absolut störst vikt vid nuet utan att helt blunda för det förra.

ANNONS

Här är, enligt mig, Premier Leagues fem bästa ytterbackar. Det är en kategori i vilken jag räknar in både vänsterbackar och högerbackar, och även väljer att inkludera så kallade wingbacks som blivit alltmer populära i Premier League de senaste åren.

(5) Andy Robertson, Liverpool

Fick sitt enorma genombrott förra säsongen i Liverpooltröjan där han växte ut till något av en jätte på vad som varit en långvarig problemposition för Liverpool på vänsterbacken, med några lungbristande insatser inte minst mot Man City. Storheten låg kanske i det oväntade, åtminstone för dem vars koll på Premier League inte sträcker sig så värst mycket längre än de sex storklubbarna, och som bara sett att Jürgen Klopp betalat £6m för en spelare från Hull City, och det håller ju inte för att vinna ligatitlar eller hur det nu brukar heta från de som säger sig veta. De som sett lite mer än så visste så klart vad Robertson var kapabel till efter att ha sett hans insatser för Hull City, och visste att han hade kapacitet att bli en riktigt bra vänsterback för Liverpool. Outtröttlig och konstruktiv framåt.

ANNONS

(4) Kieran Trippier, Tottenham

Det vore väl dumt att säga att Tottenham ville sälja Kyle Walker till Man City, men de visste åtminstone att de kunde sälja Walker till Man City utan att behöva bekymra sig överdrivet mycket om att värva en ersättare då han redan fanns i klubben. Trippier gjorde sig ett namn i Burnley innan han kom till Tottenham och där har utvecklats till en av ligans bästa ytterbackar, med en strålande inläggs- och frisparksfot. Kan vara något vinglig i det defensiva arbetet men kompenserar detta i rimlig utsträckning med sina offensiva förmågor. Imponerar även i landslaget och det är ingen tillfällighet att Trippier håller Serge Aurier på bänken.

(3) Benjamin Mendy, Man City

Det här är kanske inte ett alldeles självklart namn på en sådan här lista, givet att Mendy så här långt har tillbringat den största delen av sin tid i Premier League i sjukstugan. Men vi vet samtidigt vad Mendy har för kvaliteter från sin tid i Monaco, och den tid som Mendy trots allt har spelat för Man City i Premier League, och då pratar vi inte minst inledningen på den här säsongen, har Mendy varit smått fantastisk. Det var svårt att se Man City få ytterligare en dimension i sitt anfallsspel jämfört med förra säsongen men med Mendy verkar de faktiskt ha lyckats. Mendys betydelse för Man City som lag ska heller inte underskattas.

ANNONS

(2) Marcos Alonso, Chelsea

Det finns mycket att säga om Marcos Alonso och långt ifrån allt är positivt, men håller vi oss till fotbollen enbart så finns det nästan bara bra saker att säga om Alonsos kvaliteter som vänsterback i Chelsea och i Premier League. En väldigt mångsidig ytterback, stark i defensiven, otroligt konstruktiv och produktiv offensivt där han inte bara spelar fram till många mål utan dessutom gör förvånansvärt många mål själv. Dessutom ett farligt vapen på frisparkar. Det går inte att blunda för Alonsos betydelse för Chelseas ligatitel under Antonio Conte och hans fortsatta betydelse för Chelsea.

(1) Kyle Walker, Man City

Har varit en fantastisk ytterback i flera säsonger i Premier League nu, och det var svårt att se att han egentligen skulle kunna bli så värst mycket bättre i Man City än vad han redan var i Tottenham, men det visade sig förra säsongen att han hade minst ett steg till att ta i sin utveckling. Passar utmärkt in i Pep Guardiolas spelidé som utgår så mycket från just ytterbackarna. Ger Man City ett ständigt momentum i sin offensiv utan att samtidigt tappa särskilt mycket i defensiven. Ett måste i varje diskussion om världens just nu bästa ytterbackar.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#5): Chelsea tar ledningen, Liverpool tar täten

Peter Hyllman 2018-09-16 18:53

INTRYCK, UTTRYCK OCH AVTRYCK

(1) – Newcastle. Löjligt tuff start på säsongen för Newcastle så klart med fyra storklubbar på de fem första omgångarna. Ändå är endast en poäng på dessa fem första matcher kanske något av en missräkning och definitivt något som sätter extra press på Newcastle när nu spelschemat börjar bli lite lättare. Rafa Benitez har en svår situation samtidigt som han kanske inte heller gör situationen lättare för sig själv. Newcastle är ett lag med Jonjo Shelvey på planen och ett annat lag utan Shelvey på planen. Svårt att se att det hade kunnat gå sämre för Newcastle i dessa fem matcher om Shelvey faktiskt hade spelat dem alla istället för att sitta på bänken.

ANNONS

(2) – West Ham. Normalt sett när en manager har förlorat sina fyra första matcher med ett lag och inför den femte matchen beslutar sig för att byta ut över halva startelvan så är det kanske inte ett beslut som direkt känns särskilt förtroendeingivande, som skapar en slags lugn och trygghet om att managern riktigt vet vad han gör. Att förlora igen i det läget riskerar bli särskilt dyrbart och desto viktigare då för Manuel Pellegrini att tricket den här gången fungerade och West Ham faktiskt tog säsongens första seger borta mot Everton på Goodison Park. Väl värt att glädjas över. Återstår att se om det faktiskt låg någon plan bakom eller om det handlade mer om att trycka på alla knappar samtidigt och hoppas att något skulle fungera.

(3) – Burnley. Oroväckande situation för Burnley för närvarande med fyra raka förluster och endast en enda poäng på de fem första omgångarna, detta efter att under dessa första fem matcher faktiskt bara mött en enda motståndare som avslutade förra säsongen på övre halvan i Premier League. Därtill grundligt utspelade idag borta mot Wolves där 0-1 var ett för dem mycket generöst resultat. Det är kanske särskilt oroväckande eftersom Burnley de två senaste säsongerna har tagit den klara majoriteten av sina poäng under säsongens första halva. Håller den tendensen i sig så kan detta bli en mycket jobbig säsong för Burnley, också utan europeiskt cupspel.

ANNONS

OMGÅNGENS VINNARE

Liverpool. Hade en riktigt tuff uppgift framför sig i och med att de mötte Tottenham på Wembley men löste den uppgiften med bravur. Det blev 2-1 till Liverpool i slutänden men det var en match som ärligt talat hade kunnat förloras med betydligt fler mål än så, vilket är rätt imponerande oavsett hur bra eller dåligt man nu än anser att Tottenham faktiskt spelade. Det här är matcher Liverpool behövde vinna för att visa att de också kan vinna ligan har det sagts. Well, de vann matchen och vann den övertygande.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Leicester. Två mål i matchens slutminuter får slutresultatet att se betydligt bättre ut än vad det faktiskt var. Men Leicester var utspelade mot Bournemouth och hade alltså 0-4 i baken med bara minuter kvar av matchen, och 0-3 redan i halvtid. Det är inte ett resultat som precis brukar få managers att sitta säkert. Det är tydligt att allt inte står rätt till med Leicester och det är en ofrånkomlig fundering om inte Claude Puel ändå blir den förste managern att få gå den här säsongen.

ANNONS

OMGÅNGENS SPELARE

Eden Hazard, Chelsea. Han verkar trivas igen Hazard, och det måste väl ses som ett positivt omdöme om Maurizio Sarri att han verkar ha lyckats med vad han klart och tydligt föresatte sig redan från start med allt sitt prat om att ha kul. Hazard var briljant för Chelsea mot Cardiff och när Hazard är på detta spelhumör är han tveklöst en av Premier Leagues allra bästa spelare, kanske den bäste.

OMGÅNGENS MÅL

Wilfried Zaha, 1-0 Crystal Palace. Det är svårt att beskriva hur betydelsefull Zaha egentligen är för Crystal Palace men matchen mot Huddersfield är en rätt tydlig demonstration varför han är det. Huddersfield dominerade chanserna och matchbilden men en boll längs kanten till Zaha, som bryter in i straffområdet mellan två försvarare och sedan ett blixtrande skott i bortre gaveln. Tre poäng till Crystal Palace.

ANNONS

WTF!

Spurs. En försenad arena, en rattfull Hugo Lloris, två tunga förluster i rad med ett håglöst spelande och misstagsbenäget lag, med spelare som Danny Rose och Eric Dier som ser ut att ha regresserat rejält det senaste året. Tuff vecka för Tottenham och givet andra spelare i andra lag känns det som lite av en undanflykt att prata för mycket om VM-trötthet enbart. Kanske borde Tottenham strunta i ligan och istället fokusera på Champions League?

LOL!

Feelings. Upprörda känslor när några straffdomslut inte går Liverpools väg på Anfield förra säsongen mot Tottenham bedyrandes att sådant här inte alls jämnar ut sig. Straffdomslut går Liverpools väg på Wembley mot Tottenham igår och det omedelbara försvaret är att det ju minsann jämnar ut sig. Helt fel att säga att det är ett unikt beteende för Liverpools supportrar, men det saknar vare sig tragik eller komik.

ANNONS

BTW…

Elva raka matcher i Premier League utan vinst för Neil Warnock. Kan mycket väl bli elva matcher till.

Eye did not see that! – om Arsene Wenger hade varit Jan Vertonghens manager.

Viasat är en mycket manlig fotbollsstudio.

Tänk om vad som har påverkat Burnleys ligaform inte är att de har spelat i Europa League utan att de har förlorat i Europa League?

Vera och Olga – vilka pantertanter på Etihad!

Få män fixar rosa. Inte säker på att Man Utds män hör till dem.

Peter Hyllman

Everton har återigen ett lag de kan känna igen sig själva i

Peter Hyllman 2018-09-16 06:00

Everton var förra säsongen ett lag som vid upprepade tillfällen buades ut hemma på Goodison Park, åtminstone i den utsträckning det var laget som buades och inte framför allt Sam Allardyce och dennes idé om fotboll. Hittills den här säsongen är Everton ett lag som har haft ett fenomenalt stöd på Goodison Park, om det så var i vinstmatchen mot Southampton eller i den oavgjorda matchen mot Huddersfield.

Det är svårt att se någon större yttre skillnad på Everton som fotbollslag förra säsongen och hittills den här säsongen. Richarlison är spelaren som värvats och även hunnit med att få omfattande speltid. Den största skillnaden är kanske inte så mycket vilka spelare som har kommit in utan vilka spelare som har lämnat. Wayne Rooney, Davy Klaassen, Ashley Williams, Sandro Ramirez med flera. Många har lämnat.

Exempelvis var den ende spelaren i startelvan mot Southampton som faktiskt värvats av Marco Silva just Richarlison. Alla andra spelare i den startelvan hade värvats av någon av Silvas fyra företrädare så långt tillbaka som David Moyes. Vad som alltså måste förklara förändringen i attityd till laget är inre skillnader i hur Everton spelar fotboll och vad de visar upp för ambition och arbetsvilja.

ANNONS

Med Sam Allardyce, och många gånger också med Ronald Koeman, spelade Everton som ett bottenlag i Premier League, ett lag som slogs för att undvika nedflyttning och ett lag vars främsta och kanske enda ambition är överlevnad. Men det är inte en sådan klubb Everton är och det är definitivt inte en sådan klubb Everton vill vara, oavsett om vi pratar om klubbens ägare och styrelse eller dess supportrar.

Med Marco Silva har Everton så här långt spelat fotboll på ett sätt som bättre stämmer överens med den typ av klubb Everton faktiskt vill vara. Everton är en av engelsk fotbolls historiska storklubbar, det är så Everton uppfattar sig själva och det är så de vill framhäva sig själva. De är fullt medvetna om att de inte är ensamma däruppe och att det finns drakar att dansa med, men de har ändå för avsikt att bjuda upp till dans.

ANNONS

De som ofta pratar om betydelsen av identitet inom fotboll har inga svårigheter att förstå betydelsen av detta. Everton är naturligtvis inte den enda eller ens den största klubben i Premier League som har tvingats brottas rätt rejält med sin egen identitet och vad för typ av klubb och för lag de egentligen vill vara de senaste åren, det är tvärtom något som har varit konstant för dem ända sedan David Moyes lämnade för drygt fem år sedan.

Det pratas ofta om svåra jobb i Premier League, och det är nog sant att det med största sannolikhet inte finns någon svårare liga att vara manager i. Detta av ett antal olika skäl. Frågan är ändå om inte den svåraste uppgiften av alla är att vara manager för en typ av klubb som Everton (eller West Ham m fl), klubbar som vill vara mer än vad de för stunden är, men saknar de största klubbarnas resurser och många gånger även organisation.

ANNONS

Det är emellertid inget hokuspokus. Marco Silvas framgångar, oavsett om det är med Hull City, med Watford eller så här inledningsvis med Everton, bygger på en tydlig spelidé med tydliga taktiska roller åt spelarna, och ett fokus på hårt och intensivt arbete på planen. Det är som vi också har sett, med samtliga lag Silva har tränat i England, en betydligt mycket mer expansiv och optimistisk spelidé än exempelvis Sam Allardyces.

Det är i själva verket första gången på länge som Everton visar upp en på samma gång funktionell men i grunden även offensiv fotboll. Men det är mycket som är relativt nytt för Everton dessa dagar. De har sedan några år tillbaka resurser att börja utmana de största klubbarna på allvar. Och från och med den här säsongen verkar de även ha skaffat sig organisationen att börja göra det.

ANNONS

Det är svårt att undvika jämförelser med West Ham, dagens motståndare, som ju i mångt och mycket har ambitionen att göra samma resa som just Everton. West Ham har den här säsongen investerat stora summor i spelartruppen, precis som Everton också gjorde förra säsongen. Men precis som Everton förra säsongen ser West Ham ut att ännu inte ha organisationen, på eller utanför planen, att få rimlig avkastning på sin investering.

Situationen är annorlunda på så vis att West Ham inte sitter kvar med en manager i Ronald Koeman som den nye ägaren inte har anställt, eller därefter blir fast med en ny manager i Sam Allardyce som inte var önskad utan snarare en slags nödens kompromiss, vilket alla utom möjligen han själv insåg. West Ham fick managern de önskade i form av Manuel Pellegrini. Återstår att se om dennes innehåll motsvarar beskrivningen på burken.

ANNONS

Everton har till sist fått tag i sin manager i form av Marco Silva. Det var ingen tillfällighet, det var tvärtom den manager som Everton och Farhad Moshiri jagade redan under förra säsongen innan de till sist fick nöja sig med Sam Allardyce. En kontroversiell jakt har det visat sig givet att Watford alls inte var nöjda med Evertons beteende, och har dragit dem inför tinget då de menar att det kostade dem såväl poäng som pengar.

Det kan diskuteras vad det hela egentligen har för betydelse för Watford så här i efterhand, de åkte trots allt inte ur Premier League. Men varje placering i tabellen är så klart värd ett antal miljoner och om Everton anses ha med otillåtna medel ha orsakat Watford att tappa placeringar så kan Everton även anses skadeståndsskyldiga för den saken. Det pratas till och med på vissa håll om ett möjligt poängavdrag.

ANNONS

Everton kommer självfallet inte få något poängavdrag för att de förra säsongen försökte anställa Marco Silva. Den typen av konsekvenser undviker Premier League säkert så långt som möjligt, dessutom skapar de i så fall en riktigt besvärlig situation för sig själva vad gäller bedömningen i sådana här frågor. Vad gäller finansiell ersättning till Watford torde det bli en fråga om förhandling och förlikning mellan klubbarna.

Konturerna har blivit mycket skarpare runt Everton den här säsongen. Klubben har hunnit sätta sig efter förra säsongens turbulens. Det har skett förändringar även inför den här säsongen, men den här gången utifrån en plan och en tydlig idé, inte enbart den fromma förhoppningen att pengar leder till automatisk framgång. Det har resulterat i en bättre organisation, i bättre värvningar och i en bättre fotboll.

ANNONS

Det har även resulterat i att Goodison Park återigen har ett Everton de känner igen sig själva i.

Peter Hyllman

EFL-hörnan (#7): Brentford briljerar sig upp i tabelltoppen

Peter Hyllman 2018-09-15 20:31

KANON

Brentford. Kamrat Linhem hade många ord att säga om Brentford i torsdags och det är inte omöjligt att jag själv ägnar mig åt dem inom kort. Hur som helst visade Brentford varför den här dagen när de körde över Wigan, sin vana trogen spelade en mycket fin fotboll och skapade en mängd chanser, och till sist kanske bara var en sen kvittering av Leeds från att hoppa upp som ny serieledare efter den sjunde omgången. Nu parkerar de istället på andra plats, och det är väl gott nog det för stunden.

Sheffield Wednesday. Det finns två sätt att skriva om deras match. Å ena sidan det typiska för Stoke att tappa en 2-0-ledning till 2-2 och inte lycka gräva sig upp från botten av tabellen. Å andra sidan Sheffield Wednesdays upphämtning från 0-2 till 2-2 som trots allt innebär att Owls lite i skymundan fortsätter med en av sina bättre säsongsinledningar på flera år, och skuggar det där playoffstrecket. Upphämtningen och poängen ger självklart skäl till upprymdhet men att hamna i ett sådant underläge bör också tas som varning.

ANNONS

Norwich. Daniel Farke har varit kraftigt ifrågasatt i början av säsongen men med dagens vinst mot Middlesbrough, deras första förlust för säsongen, så höjdes humöret på Carrow Road och så köpte han helt säkert sig själv lite arbetsro. Utöver vinsten, och målet av den inte så lite finskklingande Teemu Pukki, måste det vara väldigt glädjande för Norwich att ha lyckats hålla nollan, inte minst mot ett lag som Middlesbrough, traditionellt starka på inlägg och fasta situationer.

KALKON

Derby County. Rött kort på Tom Lawrence, därefter rött kort till Frank Lampard – är det möjligen det första röda kortet att någonsin delas ut till en manager i engelsk fotboll? –och så förlust på bortaplan mot nykomlingen Rotherham. Det var sannerligen ingen bra dag på jobbet för Derby County som fortsätter att visa upp högst sporadisk form och nog måste ha som tanke att vinna sådana här matcher om uppflyttning ska bli verklighet.

ANNONS

OMGÅNGENS MATCH:

Millwall 1-1 Leeds. Knappast någon högoddsare att det här blev en häftig match givet att Millwall och Leeds sannerligen inte gillar varandra och har en historia som det heter. Och det var hett på läktarna under matchen och mot slutet av matchen blev det dessutom hett vid sidlinjen. Steve Morrison hade lovat att spela som Zlatan Ibrahimovic för Millwall men lyckades kanske inte riktigt leva upp till det. Millwall såg ut att gå mot segern innan Jack Harrison drömmålade från långt håll sent för Leeds, som därmed fortsätter vägra förlora och dessutom gick upp i ensam tabelltopp med en poängs marginal.

OMGÅNGENS SPELARE:

Neal Maupay, Brentford. Fullständigt dominerande på planen när Brentford stökade av Wigan hemma på Griffin Park. Gjorde båda målen för Brentford i 2-0-segern och hade bud på betydligt mycket mer än så. Går inte Brentford upp i Premier League finns nog en och annan klubb redan i Premier League som gjorde klokt att nosa lite på Maupay.

ANNONS

BTW

Nollor. Kvällens mest chockerande resultat var kanske inte 0-0 mellan Swansea och Nottingham Forest, två lag som onekligen har lite svårt med det här att göra mål. Mest oroande är det kanske för Nottingham.

Mick. Allas vårt charmtroll Mick McCarthy lämnade Ipswich förra säsongen sedan bland annat supportrarna tröttnat på hans icke-ambitiösa fotboll. Hur tänker McCarthy nu när Ipswich ligger sist i tabellen med bara tre poäng på sju omgångar?

Jota. Gjorde 1-0 och brände minuten efteråt en straff för Birmingham mot West Brom, och det var kanske lite typiskt för ett Birmingham som trots spelet har svårt att vinna, när West Brom strax efteråt kvitterade.

WTF

Blackburn. Mycket prat om tröjor den här dagen efter att ha sett Man Utds modiga försök på rosa men tusan vet om inte Blackburn tog priset när de hemma på Ewood Park sportade någon slags kreation i vitt och extremt ljusblått. Borta var alltså deras annars klassiska blåvita mönster. Lite synd men en påminnelse om att det är Blackburn mot Aston Villa på 2010-talet snarare än på 1990-talet.

ANNONS

RESULTAT:

Birmingham 1-1 West Brom; Bolton 1-2 QPR; Brentford 2-0 Wigan; Bristol City 1-0 Sheffield United; Hull City 2-0 Ipswich; Millwall 1-1 Leeds; Norwich 1-0 Middlesbrough; Preston North End 2-3 Reading; Rotherham 1-0 Derby County; Sheffield Wednesday 2-2 Stoke; Swansea 0-0 Nottingham Forest; Blackburn 1-1 Aston Villa.

(1) Leeds – 7pld (4W-3D-0L), 15pts (15-5)
(2) Brentford – 7pld (4W-2D-1L), 14pts (14-6)
(3) Bristol City – 7pld (4W-2D-1L), 14pts (12-6)
(4) Middlesbrough – 7pld (4W-2D-1L), 14pts (9-3)
(5) Sheffield United – 7pld (4W-0D-3L), 12pts (12-9)
(6) Swansea – 7pld (3W-3D-1L), 12pts (7-5)

(22) Reading – 7pld (1W-2D-4L), 5pts (8-11)
(23) Preston – 7pld (1W-2D-4L), 5pts (7-12)
(24) Ipswich – 7pld (0W-3D-4L), 3pts (5-11)

Peter Hyllman

Kan Tottenham utmana Man City måste de visa det mot Liverpool

Peter Hyllman 2018-09-15 06:00

Backa bandet ett år. Liverpool har för bara en knapp vecka sedan förlorat med dunder och brak borta mot Man City. Om ytterligare några veckor kommer Liverpool förlora med dunder och brak borta mot Tottenham. En typ av dystra förluster borta mot övriga topplag som skulle fortsätta plåga dem under säsongen. Förlusten mot Tottenham ledde faktiskt till att vissa började prata om Jürgen Klopps avgång.

Det blev så klart ingenting av den saken och tur är väl det. Det var samtidigt inte några rena tillfälligheter som drog igång det pratet, det var inte enbart frågan om den vanliga besvikelsen efter en tung förlust. Det var snarare frågan om frustration och trötthet på att oklart för vilken gång i ordningen se ett Liverpool under Jürgen Klopp som bröt samman och var all over the place rent defensivt. Historien upprepade sig för ofta.

Där och då framstod Jürgen Klopp väldigt mycket som Arsene Wenger, fast på tyska. Där fanns samma mönster av att ställa ett fungerande försvarsspel i motsatsförhållande till ett bra anfallsspel och där fanns samma benägenhet att förklara varje ny incident enbart som en följd av individuella misstag, aldrig som en konsekvens av ett svagt system. Men längs någon punkt av vägen tog Klopp en annan avfart än Wenger.

ANNONS

Tottenhams approach till den matchen måste trots allt ha känts rätt självklar. De visste naturligtvis att Liverpool hade en formidabel anfallsbesättning, precis som Liverpool har den här säsongen. Men Tottenham visste också att om de bara satte press på Liverpools backlinje så skulle de knappast lida brist på chanser. Mycket riktigt, Tottenham gjorde fyra mål på en kavalkad av chanser, många en direkt konsekvens av Liverpools misstag.

Det pratas ofta om en så kallad fear factor inom fotbollen. Det är exempelvis den som kan få lag att känna sig besegrade redan på förhand på väg ut ur spelartunneln när de möter Man City. Enskilda spelare kan så klart medföra en fear factor och i Liverpool är det inte minst Mohamed Salah som tillhandahåller den. I Tottenham är det förmodligen i första hand Harry Kane som sätter skräck i motståndarförsvaren.

ANNONS

Men det finns en liknande faktor i andra änden av planen, även om det kanske inte är skräck på samma sätt, kanske snarare en slags förtvivlan, en känsla av omöjlighet eller hopplöshet. Det gäller den psykologiska vetskapen om hur svårt det kommer vara att göra mål på en motståndare, vilken är dubbelriktad även den. Naturligtvis är det något som ger motståndarna en trygghet i sig själva och i sitt eget spel.

Rent teoretiskt ger det självfallet Liverpool en betydligt större trygghet i att anfalla fritt om de känner att det inte leder till en alltför hög risk att det ringer bakom dem närmast som med automatik. Motsatsförhållandet mellan försvar och anfall är således påhittat. Rent teoretiskt kan ett bättre försvarsspel även passivisera i det här fallet Tottenham givet att de vet att ett insläppt mål i egen bur riskerar bli så mycket mer dyrbart än förut.

ANNONS

Frågan är alltså hur Tottenham tänker den här gången. Förra gången var det rätt uppenbart hur Tottenham tänkte, full fart framåt och sätt press på Liverpools försvar så är minst halva matchen vunnen. Då var Liverpools försvar en olycka väntandes att hända och alla visste om det. Men nu är Liverpools försvar inte längre det på samma sätt, och hur tänker egentligen Tottenham då?

På hittills fyra ligamatcher har Liverpool släppt in endast ett enda mål, och det målet var dessutom en ren tillfällighet, efter ett misstag av Alisson. Men enskilda misstag är något annat än de systematiska misstag vi såg med Loris Karius och Simon Mignolet. Liverpools försvar har ett helt annat utseende nu än för ett år sedan. Bara Joe Gomes är kvar från den dagen, men som mittback snarare än ytterback.

Kanske är situationen omvänd jämfört med för ett år sedan. Om Liverpools försvar då var en olycka väntandes att hända kan det vara så nu att styrkan istället riskerar vara något överskattad. Den här säsongen kan hävdas att de trots allt inte har satts på några större prov i det avseendet. Naturligtvis kommer Tottenham på Wembley bli deras tuffaste uppgift hittills. De gör nog klokt i att komma ihåg att de är dödliga.

ANNONS

Självfallet kommer det också betraktas som en värdefull värdemätare. Det var inte minst bortamatcherna mot övriga topplag som halvt saboterade Liverpools förra säsong, och ska de realistiskt sett kunna utmana Man City över en hel säsong måste de visa att de båda kan försvara sig och inte förlora just dessa matcher på bortaplan. Blir Liverpool som förra säsongen mosade på Wembley vore det ett nackskott för deras titelchanser.

Vad säger oss då matchen om Tottenham? Säsongsinledningen har onekligen visat upp manodepressiviteten hos deras supportrar. Den väldigt imponerande bortasegern mot Man Utd på Old Trafford fick tuppkammen att växa och svansföringen att höjas. Allt var frid. Bara för att följas upp av en oväntad och oönskad förlust mot Watford redan i nästa omgång. Och plötsligt var allt istället strid.

ANNONS

Tottenham har genomgående varit en av titelutmanarna de senaste tre säsongerna och under dessa tre säsonger har Tottenham varit ett bättre och starkare fotbollslag än Liverpool. Känslan inför och i början av den här säsongen är att Liverpool nu har tagit ett steg förbi, om än kanske inte något större steg. Kanske är det en känsla enbart skapad av de båda klubbarnas helt olika ageranden på transfermarknaden.

Tottenham är inte nödvändigtvis ett svagare fotbollslag än Liverpool. Det spelar ingen större roll vilken lagdel du tittar på i Tottenham så hittar du där spelare av världsklass, och de är säkert sugna på att skicka ett budskap inte bara till Liverpool utan till hela ligan: Räkna inte bort Tottenham från titelstriden! Det är bara en fråga om Tottenham fortfarande har kvar den hunger och energi i laget som krävs för att hålla loppet ut.

ANNONS

Kanske är det i själva verket så att vad vi framför allt kan förvänta oss från dagens match mellan Tottenham och Liverpool är att en betydelsfull fråga får ett meningsfullt svar, nämligen: Kommer Man City ha en eller två realistiska titelkonkurrenter den här säsongen?

Peter Hyllman

Oförstånd har satt Birmingham på obestånd i Football League

Peter Hyllman 2018-09-14 18:00

Det har under 2010-talet blivit allt ovanligare att engelska klubbar hamnar i så svåra ekonomiska bekymmer att de sätts under konkursförvaltning, helt säkert som en följd av Football Leagues financial fair play-regler. Därför var det desto mer bekymrande när det under helgen meddelades att Bolton Wanderers befann sig bara några få timmar från att sättas under förvaltning, vilket skulle betyda ett automatiskt tolvpoängsavdrag.

Boltons ekonomiska besvär är välkända vid det här laget, bland annat med spelare som vid flera tillfällen inte fått sina löner betalade i tid. Den här gången var det emellertid en bank som krävde återbetalning av sitt lån. I onsdags meddelades däremot att Bolton och dess ordförande Ken Anderson lyckats betala tillbaka lånet, och Bolton lyckades alltså undvika både konkursförvaltning och poängavdrag.

Vad som inte blivit riktigt lika uppmärksammat är att Bolton inte är den enda klubben i EFL Championship att balansera på sin finansiella ättestupa. Birmingham City har även de överträtt gränsen för vad som är acceptabla förluster enligt Football Leagues financial fair play-regelverk, har varit satta under ett transferembargo under sommaren, samt löper alltjämt risken att drabbas av ett tolvpoängsavdrag.

ANNONS

Det vore kanske dumt att bli alltför förvånad över den saken. Birmingham har som vi vet en historik av ekonomiska bekymmer. Men framför allt vet vi av erfarenhet att när Harry Redknapp tar över som manager i en klubb är det bara en tidsfråga innan den klubben befinner sig i finansiellt trångmål. Redknapp fick sparken som Birminghams manager för exakt ett år sedan, och med honom lades grunden till klubbens nuvarande problem.

Surt så klart för Birmingham som åren innan Harry Redknapp anställdes faktiskt hade uppnått finansiell stabilitet igen efter den riktigt svåra tiden med Carson Yeungs ägarskap som tog klubben från Premier League till en hårsmån från League One. Men, som väntat, med Redknapp följer oförsiktiga transferbeslut och drastiskt ökade lönekostnader. Men ibland är det svårt att säga nej när risken för nedflyttning blir alltför desperat.

ANNONS

Det ska självfallet inte tas ifrån Harry Redknapp att han faktiskt höll Birmingham kvar i EFL Championship förrförra säsongen, från ett svårt läge med minsta möjliga marginal. Vad som hände sommaren därefter, inför förra säsongen, var å andra sidan förståeligt men också möjligt att undvika. Kvar i EFL Championship, med ett stort namn som manager, var det förmodligen lätt att svepas med av hybris och högstämd retorik.

Fem raka förluster i starten av förra säsongen var däremot mer än nog för att få Birmingham att vakna, Harry Redknapp fick sparken. Steve Cotterill anställdes men sparkades igen senare under säsongen. Garry Monk anställdes under våren, lyckades även han hålla Birmingham kvar i EFL Championship, och han är fortfarande kvar som manager, fastän Birmingham hittills inte har vunnit en enda match den här säsongen.

ANNONS

Det vore både lätt och kanske lite lustigt att lasta över all skuld för Birminghams problem på Harry Redknapp, men sant är så klart också att Redknapp kan i slutänden inte agera utan ägarnas och styrelsens aktiva eller tysta medgivande. Även ägare, styrelse och klubbledning måste alltså bära sitt ansvar, oavsett om detta ansvar bygger på medvetet riskfyllda beslut eller på oförstånd i ämbetet.

Birmingham vore knappast den första klubben vars styrelse av okunskap eller av dåliga rutiner låter sig ledas och förledas av en karismatisk och kunnig manager, som däremot agerar snarare i eget kortsiktiga intresse mer än i klubbens långsiktiga intresse. Och det finns flera skäl att misstänka att Birminghams styrelse nog inte förstod vidden av de finansiella problem de skulle få brottas med, eller dess rent konkreta konsekvenser.

ANNONS

Hur som helst verkar problemets omfattning till sist ha landat. Bara för någon månad sedan, i mitten av augusti, meddelades det kort och koncist att både Birminghams CFO Roger Lloyd och klubbens finansiella controller Gary Moore lämnade klubben tillsammans med den respekterade klubbsekreteraren Julia Shelton. En rejäl utrensning som ger ett tydligt intryck av missnöje med klubbens finansiella förvaltning.

Mitt i denna storm försöker Garry Monk alltså bygga och hålla samman ett fungerande fotbollslag. Och det är väl heller inte utan att han faktiskt ser ut att ha lyckats åtminstone hyfsat bra. Birmingham har kanske inte vunnit någon match ännu, men bara förlorat två av dem, och spelmässigt har Birmingham flera gånger sett betydligt bättre ut än vad poängkolumnen möjligen antyder.

Helt lätt kan det så klart inte vara att hålla spelartruppens fokus när det samtidigt vilar ett hot om poängavdrag över laget. Få saker borde vara så demoraliserande som ett lag som kämpar och sliter för att vinna matcher och samla på sig poäng i tabellen, och sedan som genom ett trollslag så försvinner dessa poäng på grund av något som hänt utanför planen helt utanför lagets kontroll.

ANNONS

Om Birmingham och dess ägare led av oförstånd förut så har de knappast längre den ursäkten. Härifrån vet de vad som gäller och de borde rimligtvis ha hunnit bilda sig en uppfattning om konkurrenssituationen i EFL Championship. Orsaken till Birminghams problem är inte systemisk utan en följd av dåligt beslutsfattande. Med Garry Monk som manager finns alltså goda chanser att återigen uppnå stabilitet.

Detta under förutsättning att de åtminstone lyckas hålla sig kvar i EFL Championship, vilket förmodligen förutsätter att de lyckas undvika poängavdrag, åtminstone ett större poängavdrag. Finansiellt ser det fortsatt besvärligt ut för Birmingham. Sportsligt kan Birmingham däremot få ett stort lyft ikväll om de hemma på St Andrew’s lyckas vinna det regionala derbyt mot West Brom.

Det är kanske inte en av de mest infekterade matcherna i det här området innefattandes Birmingham och Black Country, men det är ändå ett lokalderby som inte minst en fredagskväll kommer göra atmosfären elektrisk.

ANNONS
Peter Hyllman

40 poäng idag är värda mer än 40 poäng imorgon?

Peter Hyllman 2018-09-14 06:00

En av de allra mest vanliga föreställningarna som snurrar i luften runt Premier League är den om det magiska så kallade 40-poängstrecket. Det är en av dessa så kallade sanningar runt vilken det har meningsskapats till galenskap. Kontentan är så klart väldigt enkel, nämligen att en klubb som lyckas uppnå 40 poäng kommer klara sig kvar i Premier League. Tony Pulis har baserat större delen av sin karriär på denna sanning.

Saken är bara att det är en sanning med mycket stor modifikation. Det är i själva verket bara fyra av de 23 säsonger som genomförts med 20 klubbar i Premier League som det faktiskt har krävts 40 poäng för att hålla sig kvar, varav två av dessa säsonger dessutom ligger långt tillbaka i tiden. Dessutom har det hänt vid tre tillfällen under samma tid att klubbar har tagit 40 poäng eller mer men ändå åkt ur Premier League.

Vi märker också en historisk tendens att det krävs allt färre poäng för att hålla sig kvar i Premier League. Om vi för enkelhetens skull håller oss till de senaste 20 åren behövdes under den första femårsperioden i genomsnitt 37,2 poäng för att hålla sig kvar i Premier League, för att räcka med endast 35,4 poäng under den sista femårsperioden. 40 poäng har i själva verket många gånger räckt till en plats i mitten av tabellen.

ANNONS

Poäng för det högst placerade nedflyttade laget:

2017-18: Swansea, 33p
2016-17: Hull City, 34p
2015-16: Newcastle, 37p
2014-15: Hull City, 35p
2013-14: Norwich City, 33p

2012-13: Wigan, 36p
2011-12: Bolton, 36p
2010-11: Birmingham, 39p
2009-10: Burnley, 30p
2008-09: Newcastle, 34p

2007-08: Reading, 36p
2006-07: Sheffield United, 38p
2005-06: Birmingham, 34p
2004-05: Crystal Palace, 33p
2003-04: Leicester, 33p

2002-03: West Ham, 42p
2001-02: Ipswich, 36p
2000-01: Man City, 34p
1999-00: Wimbledon, 33p
1998-99: Charlton, 36p

Det finns viss logik med att poängsnittet för att hålla sig kvar i Premier League sjunker. I takt med att fler storklubbar har etablerat sig i toppen av Premier League så samlar de på sig totalt sett fler poäng, vilket naturligtvis ger färre poäng på totalen att fördela ut på lagen i botten av tabellen. Med ett starkare och bredare Premier League är det alltså inte längre meningsfullt att prata om detta 40-poängstreck.

ANNONS

Men är det i så fall meningsfullt att prata om exempelvis ett 36-poängsstreck, som råkar vara det i genomsnitt antal poäng som har krävts de senaste 15 åren för att hålla sig kvar i Premier League? Nej, förmodligen inte. Av det enkla skälet att vad historien lär oss är att hur många poäng som krävs för att hålla sig kvar i Premier League (eller vinna ligan, eller ta sig till Champions League…) är flytande, föränderligt och situationsstyrt.

Att jämföra poängantal över säsonger för sådana här saker, som ju är makalöst populärt inte minst på internet, är således av rätt begränsat värde. Varje säsong är för att uttrycka det annorlunda en ny säsong, och att dessutom börja jämföra helt skilda tidsperioder med varandra utan att ta hänsyn till sammanhang eller konkurrensläge, är i själva verket rätt ointelligent. Det är så klart lätt, men knappast rätt.

ANNONS

Varför fortsätter då så många managers att prata om detta 40-poängstreck som om det var något som hade någon faktisk betydelse? Tony Pulis, Sam Allardyce, Claudio Ranieri, Sean Dyche är bara ett litet urval av de som gjort det till en del av sitt prat. En rätt enkel förklaring skulle så klart kunna vara att det helt enkelt är ett runt och fint nummer att förhålla sig till, lätt för alla att förstå och så vidare.

Helt fel är så klart heller inte tankegången att ha 40 poäng som någon form av sikte för att uppnå ett poängantal som inte bara håller klubben kvar i Premier League utan med viss sannolikhet också gör det med luft ned till ribban. En lågambitiös variant av att sikta mot stjärnorna men nå månen. Men i så fall är inte 40 poäng ett deskriptivt mått utan snarare en slags allmän målbild.

ANNONS

En sådan målbild har naturligtvis sina goda sidor i meningen att det ger klubbar som slåss i botten av tabellen ett realistiskt mål att sträva efter. Risken, som vi ju inte minst sett med West Brom och med Tony Pulis de senaste säsongerna, är att den sämre sidan med denna målbild blir att den inte är rörlig uppåt. Så att en klubb som uppnått 40 poäng någon gång under säsongen därefter inte lyckas hitta en högre målbild.

Givet är emellertid att de ska som prata eller skriva om Premier League gjorde klokast i att hålla sig borta från den här typen av generella schabloner. Många gånger handlar det bara om att upprepa något man vet att alla känner igen, det finns en trygghet i det, men smartare är alla gånger att faktiskt beskriva och värdera tabelläget så som det faktiskt ser ut under varje given säsong och vid varje givet tillfälle.

ANNONS

Men det är självfallet också mer tanke- och arbetskrävande.

Peter Hyllman

Var försiktig med vad du önskar dig, UEFA kanske ger dig det!

Peter Hyllman 2018-09-13 06:00

Gång på gång har jag på lite olika sätt ropat efter mer europeisk fotboll och efter fler europeiska cupturneringar. Antingen har det varit halvt sentimentala önskemål om att återinföra den klassiska Cupvinnarcupen, en tredje europeisk cupturnering som ger fler klubbar i Premier League möjligheten till europeiskt cupspel eller, så sent som i somras, ett europeiskt cupsamarbete på betydligt lägre nivå såsom National League.

När alltså UEFA meddelade bara för några dagar sedan att de givet godkännande i sin exekutivkommitté kommer införa en tredje turnering från och med säsongen 2021-22 så borde jag väl vara rätt nöjd med den saken. Och visst låter det väl för all del som ett intressant förslag som åtminstone förtjänar ett öppet sinne. Problemet är att det i nuläget är omöjligt att veta exakt vad det är UEFA egentligen vill med denna tredje turnering.

Att det inte är fråga om att återinföra Cupvinnarcupen är givet. Vilket naturligtvis är lite synd. Men i den moderna fotbollen har nog det skeppet seglat. I de flesta länder är laget som vinner den inhemska cupen redan med i Champions League ändå, och kommer av lätt insedda skäl mycket hellre spela den turneringen. Cupvinnarcupen hade ett värde när Champions League så att säga bara var Europacupen.

ANNONS

UEFA:s syfte med turneringen uppges vara att bredda tillgången till europeiskt klubbspel till klubbar men framför allt till länder som traditionellt sett har väldigt svårt att ta sig hela vägen till gruppspel i antingen Champions League eller Europa League, definitivt att ta sig ännu längre i dessa båda turneringar. Vilket är ett rätt fint syfte och ett projekt som onekligen förtjänar sin dag i solen.

Det handlar alltså inte om något europeiskt cupsamarbete på lägre nivå, och frågan är om det ens kommer ha någon som helst betydelse för engelsk fotboll. Kommer de större länderna och ligorna över huvud taget ha några platser i denna tänkta tredje europeiska cupturnering? Eller kommer engelska klubbar fortsätta att delta endast i Champions League och i Europa League samt dess kvalspel?

Givet är att UEFA i och med sin tredje europeiska cupturnering tänker strömlinjeforma alla tre turneringar att innehålla 32 klubbar i huvudturneringen. Detta innebär ingen som helst förändring för Champions League, men Europa League skulle i så fall bantas med 33% från 48 till 32 klubbar. Vilket både kan ses som ett nedköp för aktuella klubbar men också som ett sätt att höja profilen på Europa League.

ANNONS

En tanke vore självfallet att låta alla klubbar som förlorar i kvalspelet till Champions League och-eller Europa League ramla in i den tredje turneringen. Det är som bekant knappast UEFA främmande att använda sina turneringar som ett uppsamlingsheat eller en form av consolationturnering. Men det är förmodligen enda sättet att uppnå turneringen utan att låta de nationella förbunden nominera fler europeiska cupplatser.

Eftersom att göra det skulle innebära att de största och bästa klubbarna även från de mindre och svagare nationerna kommer vara låsta av antingen Champions League eller Europa League kan det vara något UEFA helst vill undvika. Alternativet att stänga Champions League och kanske även Europa League för dessa länder och ligor måste betraktas som politiskt fullständigt omöjligt, för att inte säga oönskat.

ANNONS

Det spekuleras på många håll om att det skulle bli någon slags Champions League i lightversion. Det vill säga de bästa klubbarna från de minsta ligorna i Europa. Men som sagt, dessa klubbar kommer naturligtvis i första hand vilja delta i Champions League for grownups, inte äta plättar med lingonsylt vid barnbordet. Dessutom vore det i allt väsentligt raka motsatsen till  UEFA:s idé om att ge fler klubbar och ligor chansen.

Återstår gör i så fall att som sagt låta lagen som förlorar i europeiskt kvalspel till Champions League och Europa League ramla in i UEFA:s tredje cupturnering, som vi för enkelhetens skull kanske kan ge arbetsnamnet UEFA-cupen. Vilket vi så klart vet redan från våra erfarenheter med Europa League kan ge vissa problem med att turneringen riskerar uppfattas som en tröstturnering för förlorare.

ANNONS

Alternativt att öppna upp för deltagande länder x antal fler europeiska cupplatser att fördela ut bland sina klubbar och ge en nationell kvalificering till UEFA-cupen så som redan är på plats för Champions League och Europa League. Men då blir det som sagt inte fråga om något Champions League light. Vore det dessutom möjligt för UEFA att i så fall bara hålla denna cupturnering öppen för vissa länder men inte för andra?

Hur avgör man i så fall vilka länder som ska få delta i UEFA-cupen och vilka som inte får det? Rimligtvis med UEFA:s koefficientbaserade nationsranking, fast då underifrån. Någonstans dras en gräns och bara länder under detta streck har rätt att delta, enligt en möjligen något kontraintuitiv idrottslig princip. Farhågan är så klart, och som sagt, att en motsvarande fast omvänd gränsdragning görs även i Champions League.

ANNONS

Den moderna fotbollens cyniker, som det ju knappast råder någon brist på, var så klart snabba med att stämpla UEFA:s idé om en tredje cupturnering som en cash grab. Exakt hur och vilka pengar UEFA faktiskt tänkte sig att tjäna på den där idén är för all del inte helt självklart. Givet den fenomenala skillnaden i intäkter bara mellan Champions League och Europa League vore nog UEFA-cupens del av kakan mer att ses som en smula.

I synnerhet om UEFA-cupen enbart vore öppen för lag från de mindre ligorna. Det vore kanske ett frestande argument för UEFA att öppna upp UEFA-cupen för alla ligor, och således ge mittenlagen från Premier League, La Liga med flera tillträde till UEFA-cupen och därmed till europeiskt cupspel. På så vis skulle marknaden och intresset för deras tredje turnering å ena sidan öka, å andra sidan skulle eventuellt syftet förfelas.

ANNONS

Personligen ser jag som bekant det som något positivt för engelsk fotboll, att fler klubbar ges möjlighet till europeiskt cupspel. Detta bygger naturligtvis på en något idealistisk fotbollssyn. Det är naturligtvis en fullt rimlig frågeställning varför engelska mittenklubbar, som redan visar ett i bästa fall ljummet intresse för ett andra klassens Europa League, plötsligt skulle hoppa jämfota av lycka över en tredje klassens UEFA-cup.

Kanske får UEFA göra med UEFA-cupen som de redan gjort med Europa League; sätta en plats i Champions League till vinnaren på kroken. Det räcker förmodligen ändå med att ge en plats i den första seedningspottan till vinnarna av de fem högst rankade ligorna enbart. I vilket fall som helst måste man utgå från hur man vill att något ska vara och arbeta mot det, snarare än att låsa sig fast vid rådande negativa attityder.

ANNONS

Men tiden får utvisa vilka tankar UEFA faktiskt mer konkret har med idén om sin tredje europeiska cupturnering, och vad den kan tänkas ha för betydelse för det engelska och det europeiska fotbollslandskapet. Och skulle det möjligen låsa sig en aning för dem så har Marina Hyde på Guardian några förslag för dem att fundera på. Alla förslag är bra utom de dåliga.

https://www.theguardian.com/football/blog/2018/sep/12/uefa-competition-its-a-knockout-cup-marina-hyde-

Peter Hyllman

LINHEM: Går det bra eller går det som vanligt för Brentford?

Peter Hyllman 2018-09-12 06:00

Den första månaden av Championshipsäsongen har varit händelserik. 2000-talets strulklubb Leeds har blivit Bielsas Superleeds, Middlesbrough har imponerat även utan fartdemonen Adama Traore, Oliver Norwood har gett skärpa till ett trubbigt Sheffield United, Bolton har varit topplagsbra på planen samtidigt som deras uteblivna betalningar utanför planen kan komma att kosta dem poängavdrag, en förlegad Steve McClaren i QPR verkar försöka återskapa den bortglömda katastrofinledningen han hade i Nottingham Forest 2011-12, en jumbo likt Reading får en att tro att Paul Clement bara var Carlo Ancelottis chaufför, och nykomlingarna Blackburn och Wigan ser klart bättre än förväntat till den grad att deras titelstrid ifjol skulle kunna fortsätta som en playoff-strid denna säsongen.

Men det är ännu väldigt tidigt på säsongen och medan det engelska transferfönstret stängde när Premier League startade har det för Football League i praktiken bara lett till fler säsongslånga lån (som i många fall blir permanenta i januari) av etablerade spelare. 31 augusti är nu Loan Transfer Deadline Day i Football League. Vilket är en kul effekt för mig som redan till exempel trodde att Aston Villa köpte loss Robert Snodgrass förra säsongen.

Är Brentford klubben utan känslor?

Det finns dock ett lag som är en långtida fascination för mig vars inledning av säsongen som är värd uppmärksamhet. Många känner till Brentford vid detta laget. Deras arena har en pub i varje hörn, de är budgetalternativet för dig som vill se fotboll i västra London, och så har de förstås en ägare som gjort klubben till en omtalad pionjär när det kommer till så kallade ”analytics” (”advanced statistics”) inom engelsk fotboll. Till exempel ”Expected goals”(xG) som nu blivit anammat av engelska tidningar och tv-studios, eller xG-chain vilket det analytiska redskapet för oss som i många fall tycker någon annan än målskytten ”gjorde målet”. Framför allt genom att prata om denna analytiska läggning mer än många lag som har liknande fallenhet men också för att de kan sägas vara mer fanatiska än många större klubbar som smyger med detta som det vore något perverst.

ANNONS

Den vettiga kritiken mot just Brentford, bortom inbillade väderkvarnar som att managers ska ersättas av mänskliga miniräknare i luftkonditionerade rum, är att de förlitat sig för mycket på unga och framför allt nya spelare. Att deras villighet att släppa spelare tidigt och ersätta dem med yngre och billigare alternativ inte har tillåtit dem bygga ett pålitligt lag med ledare och inövade samarbeten. Det är ett vanligt förekommande fenomen i Brentford att göra sig av med sin bästa mittback eller bästa målskytt för att sedan dala under en period innan deras ersättare anpassat sig och vid det laget har de antingen förlorat en playoffplats eller redan hamnat för långt efter i tabellen.

Det är ett naturligt fenomen för mindre klubbar i fotbollsvärldens näringskedja men skillnaden, åtminstone den upplevda narrativa skillnaden, med Brentford är att det varit för känslokallt. Brentford har framstått som att de nästan ville bli av med sina bästa spelare så att de kan värva in en potentiellt bättre ersättare. Det är som att Brentford har blivit dumpade och reagerat som att de har slut på mjölk.

ANNONS

Kollar man på deras manager Dean Smith går det att fråga sig ifall han var den bästa managern de kunde hitta, i dessa tider när andra klubbar i Championship värvar större namn, eller om Dean Smith valdes för att han dels var billig men också från Walsall och van vid att jobba med mindre resurser, framför allt yngre spelare, och långt ifrån den typen av manager som skulle hota med avgång om klubben säljer en viktig spelare. Jag är inte helt övertygad om att Dean Smith är mycket mer än en glorifierad ungdomscoach (återkommer till taktiken) men han är genuint lysande på att utveckla unga spelare. Vilket är högst passande då Brentford efter sommaren bara har tre spelare som är ens nära 30 år gamla: reservmålvakten Luke Daniels, Dalsgaard, och Alan Judge som var lagets bästa spelare för två säsonger sedan innan hans skadeproblem.

ANNONS

Denna sommar var inget undantag. Mittbacksparet bestående av lagkaptenen John Egan och danska landslagsbacken Andreas Bjelland gick till Sheffield United och FC Köpenhamn. Yttern Florian Josefzoon (sju mål/sju assists) gick till Derby. Lasse Vibe såldes redan i januari till Kina när han var lagets bästa målskytt. Ryan Woods transfer eller icke-transfer var i sommar ett större problem för Swansea som ville ha honom än för Brentford som redan gått vidare, och Woods hamnade till slut i Stoke på ett lån som blir permanent i januari. Det finns dock tecken på uteblivna övergångar som tyder på att Brentford är annorlunda denna säsongen

Brentford har blivit sentimentala eller hittat den rätta?

Brentford var bekväma med att släppa två rutinerade, och genuint bra, mittbackar för att de har Chris Mepham. En ung walesisk mittback som vikarierade för både Egan och Bjelland när de missade ett flertal matcher förra säsongen. Mepham var redan lagkapten i walesiska U21-landslaget och det tog inte många matcher innan han fick chansen i a-landslaget, och av helgens Nations League-landskamper ser han ut att ta en ordinarie plats. Känslan är att Mepham kunnat utses till lagkapten redan om inte managern Dean Smith slopat lagkaptensrollen.

ANNONS

De hade inga problem att släppa Lasse Vibe för att de har Neal Maupay. Det tog ett tag för Maupay att komma igång men han gjorde ändå tolv ligamål ifjol och har börjat denna säsong med fem mål på fyra matcher innan han blev avstängd (äntligen tillbaka i helgen).

Ollie Watkins var redan ifjol den större fixstjärnan än Josefzoon även om han var mindre konsekvent. Tio mål var i underkant för en spelare som tog mest skott i hela Championship ifjol. De flesta skott kom efter att Watkins skurit in från vänsterkanten. Watkins har redan gjort fyra mål denna säsongen.

Kanske beror det på tajming – att ovannämnda spelare ifjol helt enkelt inte ansågs tillräckligt bra ännu eller så var Brentford denna säsongen mindre villiga att skiljas från sina stjärnskott.

Detta är en stor anledning till att Brentford fått en så pass bra start. Tvärtemot hur de började förra säsongen med åtta raka matcher utan en vinst. Deras expected goals ser väldigt bra ut också (https://twitter.com/i/web/status/1038783267795857413) inte alls olikt ifjol (https://experimental361.com/2018/05/06/scatter-graphics-championship-2017-18/) då de också dominerade offensivt men hittills ser även defensiven bra ut.

ANNONS

Deras enda nyförvärv i vad som varit en gjuten startelva (innan Maupays avstängning) är just mittbacken Ezri Konsa. Konsa är från Charltons otroliga årgång av ungdomar födda 1997 tillsammans med Joe Gomez (Liverpool), Ademola Lookman (Everton), och Karlan (tidigare Ahearne-Grant) Grant som är en av få ljusglimtar kvar i Charlton. Konsa kan lätt förväxlas med sin gamla lagkompis Joe Gomez då han inte är jättelång men en följsam försvarare som är bra med bollen och som innan han fick chansen som mittback framför allt spelat högerback.

Då Ezri Konsa är snarlik Joe Gomez går genast mina tankar till att jämföra hans mittbackspartner Mepham med Virgil Van Dijk. Men Van Dijk utger en otrolig trygghet ingen ung försvarare riktigt kan inge. Van Dijk är för Liverpoolsupportrar vad en Fabio på omslaget av en romantisk novell är för dess läsare. Mepham skulle i så fall snarare vara ett färskt namn med den manliga huvudrollen i en Netflix-romcom.

ANNONS

Det är få lag som har ett mittbackspar där båda spelarna fyller 21 år till senhösten. Det är i stället på ytterbacksplatserna där det finns rutin. Henrik Dalsgaard är en stabil högerback i Brentford såväl som i danska landslaget och på andra sidan spelar Yoann Barbet som enkelt kan beskrivas som en ny Gael Givet (Gael Givet – hårdför vänsterback som också kunde spela mittback eller rugby). Målvakten Dan Bentley såg ut som nästa Joe Hart i Southend och likt med Hart i nuläget finns det synpunkter på Bentley.

Brentford hade samma problem som sina grannar Fulham förra året. Väldig speldominans som förråddes av att de släppte in för många enkla mål och inte var tillräckligt kliniska framför mål. Fulham löste sitt målskytteproblem med hjälp av Alexander Mitrovic där framme och där bak försöker de fortfarande hitta en lösning. Brentford tror delvis att de med sitt yngre mittbackspar har ett snabbare försvar mindre sårbart för kontringar och i längden förmodligen två bättre spelare. Problemet som lever vidare, och som var oroande uppenbart i matchen jag såg mot Aston Villa, var att backlinjen är sårbar till stor del på grund av innermittfältet. Brentford spelar 4-2-3-1 och på det defensiva mittfältet har de framför allt spelat Josh McEachran och Lewis McLeod. Två spelare som inte var ordinarie ifjol men som spelade en del och som bör kunna systemet. Skillnaden mellan Ryan Woods och McEachran bör inte vara stor och McLeod har gjort två mål redan.

ANNONS

Problemet som jag ser är att deras taktik är för offensiv. Varken McEachran eller McLeod är defensiva mittfältare. De varken tacklar, bryter, eller ligger rätt. Kanske kommer de bli bättre på detta med säsongens gång men det löste sig inte ifjol. Den enkla lösningen vore att byta ut den offensiv mittfältaren Romaine Sawyers mot en defensiv mittfältare. Men Sawyers är delvis en Dean Smith-favorit som följt med från Walsall och helt enkelt en bra spelare som sätter spelare som Watkins och Maupay i bra lägen. Jag skulle gärna se dem offra lite offensiv skicklighet, eller ge McEachran eller McLeod annorlunda roller, för att ha en spelare som vinner boll men jag vet inte om Dean Smith håller med eller om den spelaren finns tillgänglig.

Förhoppningen är också att de denna säsongen ska kunna ta tillvara på fler chanser. Neal Maupay har börjat säsongen fenomenalt. Han är inte riktigt Mitrovic men han är åtminstone ganska lik. Han är något mindre och mer allround som fotbollspelare. Men likväl fysiskt stark, bra i boxen, och som John McGinn fick erfara är han elak. Hans samarbete med Ollie Watkins var bra förra säsongen och har sett ännu bättre ut denna säsongen. I Maupays frånvaro har nyförvärvet Said Benrahma klivit fram, särskilt mot Nottingham Forest där han var bäst på plan. Benrahma är likt Maupay ursprungligen från Nice och som en sevärd algerisk ytter värvad från Ligue 2 finns det förväntningar. Benrahma spelar dock på högerkanten så han är snarare i konkurrens med Sergi Canos som spelat där i säsongsinledningen.

ANNONS

Hur ska det gå för Brentford?

Det är alldeles för tidigt att säga att detta äntligen är Brentfords år men jag känner mig mer positiv än när jag inför säsongen inte vågade tippa dem högre än åtta, efter flera säsonger av besvikelse. Det bygger på deras fina start som är helt i motsats med förra säsongen men det är förstås inget som garanterar att de inte i stället har samma formsvacka under en annan period av säsongen. Dessutom vore det typiskt Brentford om de går väldigt bra under hösten för att sedan i januari få ett eller flera bud på Maupay, Watkins, eller Mepham vilket skulle kunna få säsongen att spåra ur.

Jag är i alla fall väldigt sugen att få se Brentford denna säsongen. Maupay och Watkins ser så bra ut tillsammans. Benrahma kan vara ett perfekt tillskott. Även om jag tycker det centrala mittfältet är för dåligt offensivt är det spelskickligt, särskilt i form av McEachran som ser ut att äntligen få sitt riktiga genombrott som startspelare. Försvaret är ungt och ofta utelämnat men får Konsa och Mepham växa tillsammans kan det räcka långt.

ANNONS

Övrigt

Peterborough leder League One. Deras anfallare Jason Cummings (inlånad från Nottingham Forest där han varit mållös sedan han anlände från Hibernian) och Matt Godden har gjort sex mål vardera. Bara tre andra lag i hela League One har gjort fler mål än dessa två spelare. Som jag alltid sagt, vill du ha mål får du kolla på Peterborough. Vill du se en skotsk fotbollspelare förstöra sin lägenhet har Peterborough det också.

Annars i League One är Portsmouth och Sunderland äntligen bra igen, kanske håller det i sig? Den kommande Joey Barton-dokumentären i Fleetwood har börjat dugligt dessutom. Luton är inte så succé-otroliga som vissa hoppades som nykomlingar, pyttelilla Accrington Stanley verkar otroligt nog kunna konkurrera också. Magin i Shrewsbury verkar ha försvunnit då varken de eller deras gamla manager Paul Hursts Ipswich har vunnit en match hittills. Tre managers har lämnat sina jobb i League One redan!

ANNONS

Lincoln leder League Two, trots vissa spelartapp går det bra för Cowley-bröderna. Exeter utan långvariga managern Paul Tisdale ligger bra till, flera placeringar ovanför Tisdales Milton Keynes. Notts County har gått från att se ut som att bli uppflyttade förra hösten till att förlora i playoff och nu ligger de sist i hela Football League. Inte alls konstigt att Kevin Nolan fick sparken. Mycket att göra för Harry Kewell som fick ett rött kort i sin första match i Nottingham Forest.

Av: Peter A. Linhem, @linhem

Peter Hyllman

England är återigen oönskad gäst hos verkligheten

Peter Hyllman 2018-09-11 06:00

Det var en fantastisk VM-sommar för England. En sommar och ett VM som återgav England hoppet om och kärleken till sitt eget landslag. Ett landslag som återigen bestod av lätt tillgängliga och vanliga människor som spelare och ett landslag som för en gångs skull överträffade de lågt ställda förväntningarna på dem snarare än misslyckades med att infria kanske alldeles för högt ställda förväntningar.

Gareth Southgate har gjort både västen och den tredelade kostymen populär igen och charmade sig in i en hel nations hjärtan. Harry Maguire gick från att vara en någorlunda anonym truppspelare till att bli den engelska fotbollens nästa fina story om den helt vanliga arbetarklasskillen som gick och blev landslagshjälte. Harry Kane blev one of inte bara Tottenhams utan hela Englands own. Raheem Sterling… nåja.

Kanske är det ändå så att de rent mätbara resultaten för England i VM möjligen målade situationen lite väl mycket i rosenrött. Det är lätt hänt när England går till semifinal för första gången sedan 1990 och när till och med så märkliga saker händer som att England vinner en straffläggning. Men match för match var kanske inte resultaten så märkvärdiga, spelet var det definitivt inte, och det fanns brister i Englands spel var uppenbart.

ANNONS

Inget av det där pratades det så värst mycket om under den här sommaren när fotbollen verkligen skulle komma hem. Och det är väl kanske inte så märkligt, VM var en tid för fest inte för reflektion, och det är väl knappast bara England som möjligen låter sig svepas med av en oväntad VM-framgång. Det finns om inte annat ett land även i den fjällhöga nord som har en viss vana av den saken.

Om England behövde en väckarklocka och en hyfsat brutal påminnelse om den kalla och bistra verkligheten så skrällde och skränade den rätt rejält i lördags när England hemma på Wembley tog stryk av Spanien i den första omgången av Nations League. Det började bra, som en slags behaglig bris av sommarvärme, men snart därefter hopade sig de gråa molnen ovanför Wembley och England blev varse att sommaren blivit till höst.

ANNONS

Det var alltid en gnagande farhåga om England efter VM. Skulle de kunna ta framgången vidare och fortsätta längs samma bana? Var Englands VM-framgångar konsekvensen av ett systemskifte eller mest en fråga om att de dansade en sommar? Den här gången skulle England dessutom testas tufft redan på en gång, inte ha fördelen att bara behöva navigera en av de sedvanligt rätt enkla EM-kvalgrupperna.

Uppenbart under VM var att Englands stora problem var att de inte riktigt hade spelarna med i VM-truppen att verkligen kunna formera ett kreativt och konstruktivt mittfält. Där saknades helt enkelt kompetens, vilket England blev lidande av mot såväl Belgien som Kroatien, och för all del periodvis av Colombia också. Uppenbart mot Spanien blev att detta är ett problem och en brist som England fortfarande lider av.

ANNONS

Gareth Southgate framställer det gärna som att England helt enkelt helt och hållet saknar den här spelartypen, att den senaste engelske spelaren han såg som hade dessa egenskaper var Paul Gascoigne, och att det var mer en fluke. För Southgate är det alltså ett systemfel och en utbildningsbrist, mer än en uttagningsfråga. Det ligger kanske något i det, men är det verkligen hela sanningen?

Southgate fick mycket beröm inför VM för sin modiga VM-uttagning. Det är kanske något oklart exakt vad som egentligen var så modigt med den uttagningen, annat än att inte ta med Joe Hart som tredjemålvakt samt inte för femtioelfte gången ge Jack Wilshere en plats i truppen han inte gjort något alls för att förtjäna. Men om det var ett tveksamt mod den gången, vad ska vi säga om modet i uttagningen den här gången?!

ANNONS

Bristerna på Englands mittfält kan omöjligen vara någon hemlighet för Gareth Southgate efter denna sommar. Det kan vara så att han inte ser dem som något problem men i sådana fall är han kanske inte rätt man för jobbet. Ändå väljer Southgate alltså att ta ut mer eller mindre exakt samma landslagstrupp igen, vilket i praktiken är samma sak som att inte ens försöka åtgärda dessa brister.

Är det så att Southgate har identifierat dessa brister så är det naturligtvis något han måste jobba med att åtgärda. Och England saknar inte spelare med potential att faktiskt åtgärda eller åtminstone lindra dessa brister. Om det så är kontroversiella spelare som Jonjo Shelvey eller yngre spelare som Phil Foden med flera. Rent individuellt finns kanske bättre spelare just nu, men vad är bäst för landslagets långsiktiga utveckling?

ANNONS

Kanske är det Nations League som något rubbat cirklarna för England och för Gareth Southgate. Frågan är om det är att betrakta som en skarpladdad turnering, parallellt med EM och VM, eller mer som en turnering laddad med lösplugg. Southgate verkar så här i början se den som skarp när den i själva verket kanske snarare ska ses som en möjlighet just att kunna experimentera med mer långsiktiga tankegångar och spelare.

Nu valde inte Southgate den vägen, vilket möjligen känns som något av en bortkastad möjlighet. Kanske är det något han vågar ändra uppfattning om under de kommande omgångarna. Vad som annars återstår är endast det rejält reducerade antalet rena vänskapslandskamper såsom kvällens match mot Schweiz på King Power Stadium, matcher som sällan har den kontur och karaktär som krävs för att ge något.

ANNONS

Gareth Southgate gjorde förmodligen på lång sikt klokare att betrakta Nations League som landslagsfotbollens version av Ligacupen. En möjlighet att inte minst pröva, utveckla och spela in unga och nya spelare. Men det kan så klart vara politiskt kinkigt eftersom det ökar risken för att England åker ur A-divisionen i Nations League. Desto kinkigare givet de förväntningar och förhoppningar som helt säkert skapades i somras.

Förvisso kan ju sägas att England uppenbarligen riskerar åka ur den A-divisionen ändå. För så är det ju, efter förlusten mot Spanien på Wembley, att England återigen befinner sig som oönskad gäst hos verkligheten. Detta efter ett VM och en sommar då England återigen fick uppleva livets härliga dofter, men med skakande hjärtan av en dödens kalla rädsla att förlora allt det de precis återfunnit. Hoppet som blivit till ångest.

ANNONS

Vad har i så fall Gareth Southgate egentligen att förlora?

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa mittbackar

Peter Hyllman 2018-09-10 06:00

Det var rätt länge sedan jag faktiskt gjorde en systematisk genomgång över Premier Leagues bästa spelare för stunden, och därför börjar det kanske bli aktuellt att göra det igen. Inte minst givet att Premier League trots allt förändras rätt rejält varje säsong vad gäller spelarna i ligan. Men också eftersom den här typen av listor är bekväma att ha som måndagsbloggar att skrivas på söndagskvällar.

Det kommer som titeln möjligen antyder bli ett antal sådana här bloggar uppdelade per lagdelar. Det gör det lättare att faktiskt jämföra spelare, gör diskussionen lite mer precis samt gör att vi kommer bort från det här ständiga ofoget att offensiva spelare precis alltid värderas högre än defensiva spelare. Vi får se om jag som avslutning väljer att slå ihop alla listor till en slutlig totallista, men då ändå med mer kött på benen.

Tidsperspektivet är alltid något som ställer till det på sådana här listor. Det är listor tänkta att värdera vilka som är Premier Leagues bästa spelare för stunden, det är alltså inte en lista över vilka spelare som varit bäst of all time. Men inte heller är det en lista över vilka spelare som är bäst den här säsongen. Jag försöker bedöma spelarna som helhet. Man kan säga att jag fäster absolut störst vikt vid nuet utan att helt blunda för det förra.

ANNONS

Här är, enligt mig, Premier Leagues fem bästa mittbackar, utifrån hur väl de genomför de uppgifter på fotbollsplanen de faktiskt är satta att göra. Det sista är en värdefull distinktion eftersom det tar med i beräkningen hur bra en mittback faktiskt är för det lag för vilket han faktiskt spelar. Det innebär inte nödvändigtvis att samme mittback skulle vara en lika bra mittback för en helt annan klubb. Men allt sådan är också hypotetiskt.

(5) Shane Duffy, Brighton

Organisatören och något av det kalla huvudet i Brightons backlinje bredvid sin stadie radarpartner Lewis Dunk. Det är lätt att avfärda honom som enbart en mittback i Brighton men det ska heller inte underskattas hur svårt det faktiskt kan vara att vara mittback i Premier League med ett lag som Brighton och faktiskt göra det till ett av ligans bättre mittförsvar. Motsvarar heller inte riktigt den rent brittiska stereotypen om mittbackar i sådana här lag utan är intelligent både i positionsspel och med boll.

ANNONS

(4) Nicolas Otamendi, Man City

Detsamma har man inte alltid kunnat säga om Nicolas Otamendi, vilket har varit ett problem för Man City många gånger genom åren. Men det ställs andra krav på en mittback i Man City och det går heller inte att blunda för att Otamendi har förbättrat sig i mycket hög utsträckning de senaste säsongerna i takt med att Man Citys spelsystem har blivit allt bättre. Nu börjar vi i själva verket känna igen och kanske till och med se en bättre version av den Otamendi vi känner igen från La Liga och som var den stora anledningen till att Man City köpte honom. Stark, säker, bra som bollfördelare och bra ledaregenskaper i backlinjen.

(3) James Tarkowski, Burnley

Det var en fråga många funderade på när Michael Keane såldes till Everton hur i hela friden det nu skulle gå för Burnley. Det gick betydligt bättre visade det sig och Burnley slutade alltså sjua med James Tarkowski som ny mittback bredvid Ben Mee. Tramsigt att säga att det berodde enbart på Tarkowski naturligtvis, men det råder knappast någon tvekan om att han passar som handsken ihop med Burnleys spelsystem. Liksom det inte var någon tillfällighet att han under säsongen blev uttagen till landslaget. Mycket trygg spelare med riktigt framstående defensiv statistik.

ANNONS

(2) Virgil Van Dijk, Liverpool

Utmålades som något av frälsaren för Liverpools backlinje när han värvades för en astronomisk summa i januari. Och även om det kanske var lite att gå till överdrift så har Van Dijk onekligen varit en rejäl förstärkning av Liverpools försvarsspel, både för vad han själv bidrar med i termer av närvaro, positionsspel och bollfördelning, och för hur han genom sin närvaro även gör spelarna bredvid honom bättre, såsom Dejan Lovren, som möjligen hade vunnit några pluspoäng på att antyda den saken när han i somras gick iväg på sin rant om hur bra han minsann var. Jürgen Klopp väntade kanske för länge på Van Dijk, men Van Dijk var sannerligen väl värd att vänta på.

(1) Jan Vertonghen, Tottenham

Märkligt anonym som spelare och som personlighet trots att han genomgående har varit Tottenhams förmodligen allra bäste och definitivt mest konsistente mittback under en tid då Tottenham gått från outsiders till genuint topplag. Men det går inte att blunda för Vertonghens färdigheter som mittback, hans teknik, hans positionssäkerhet, hans förmåga att läsa spelet och vårda bollen. Hans uppgift har inte blivit lättare av att sällan ha haft någon riktig kontinuitet i vilka som spelar bredvid honom. Det säger samtidigt väldigt mycket att det var Toby Alderweireld som Tottenham nog kunde tänka sig att sälja, men inte Jan Vertonghen.

ANNONS
Peter Hyllman

Kan Man Utd motsvara förväntningarna på deras betydelse för engelsk damfotboll?

Peter Hyllman 2018-09-09 06:00

På sitt sätt är det kanske ett stycke engelsk fotbollshistoria som skrivs idag när de båda engelska damligorna drar igång sina respektive säsonger och för första gången sedan ligan lanserades i sitt professionella format är Man Utd en av klubbarna som deltar med ett lag. Detta sedan de i somras medgavs tillträde till FA Women’s Championship, den andra divisionen i engelsk damfotboll efter att några månader tidigare ha annonserat sitt beslut att återigen starta upp ett a-lag på damsidan.

Det var onekligen ett sedan länge efterlängtat beslut. Förespråkare för engelsk damfotboll har i åratal kampanjat för att Man Utd skulle starta upp ett damlag igen och inte missat att kritisera Man Utd för det faktum att de saknat ett sådant. Detta sedan Man Utd redan 2005 beslutat att lägga det a-lag på damsidan de då hade, för att som de själva sade koncentrera sina resurser på herrsidan. Knappast ett populärt beslut, knappast ett politiskt korrekt beslut.

Casey Stoney, 36 år gammal engelsk damfotbollsikon med över 100 landskamper för England för vilka hon var lagkapten, och med mängder av matcher för Arsenal och Chelsea, är kvinnan som fått uppdraget som manager för Man Utd Women. Det är hennes första managerjobb. Hon avslutade sin spelarkarriär tidigare i år, bland annat för att bli assisterande förbundskapten till Phil Neville i damlandslaget. Det blev kortlivat däremot, för nästan omedelbart därefter sökte Man Utd en manager.

ANNONS

Att i sitt första jobb som manager börja med egentligen ingenting kan inte vara någon alldeles lätt uppgift. Stoney har bara haft cirka två månader på sig att sätta samman inte bara sin egen tränarstab utan dessutom bygga ett helt lag och en helt ny spelartrupp från grunden. Inte en enda spelare fanns på plats. Det är svårt bara att föreställa sig den rent praktiska arbetsinsatsen en sådan sak faktiskt kräver. Å andra sidan ger det ju också en enastående flexibilitet och det måste ju vara en väldigt spännande upplevelse.

Man måste också tänka sig att Casey Stoneys ringa ålder, och det faktum att hon var aktiv spelare för inte alls särskilt länge sedan, faktiskt i just den här situationen har varit till hjälp mer än det faktiskt är en begränsning. Hon har behövt locka spelare till klubben mycket snabbt, och det kan heller inte vara vilka spelare som helst, och övertyga dem om att det är ett projekt värt att hoppa på. Hennes status inom fotbollen, och hennes relation till flera av spelarna, kan bara ha varit en ovärderlig tillgång i detta.

ANNONS

De som fått betala mest dyrt för detta är Liverpool, vilka Stoney själv spelade för ända fram tills tidigare i år. Men Stoney har lyckats med vad som inom herrfotbollen hade varit en fullständig omöjlighet, nämligen att locka över hela sju spelare från Liverpool till Man Utd. Inte vilka blåbär som helst heller, utan bland andra landslagsmålvakten Siobhan Chamberlain och landslagsbacken Alex Greenwood. Detta alltså för ett Man Utd som tar sina första steg i andradivisionen.

Helt konstigt är det väl kanske ändå inte. Ekonomiskt är det förmodligen inte tal om någon större skillnad, om ens någon alls i åtminstone negativ mening. Dessutom är det väl förmodligen så att om nu Man Utd går in i damligan så är det inte precis någon liten sak, och det finns förmodligen helt realistiska ambitioner att inom något eller några år gå upp i förstadivisionen, Women’s Super League. Även om Man Utd klokt nog valde att inte omedelbart ansöka om en plats i den divisionen.

ANNONS

På det här sättet köper sig Man Utd mer tid och möjligheten att växa organiskt. På så sätt har Man Utd visat upp en klokhet med sitt damlag som det nu är många år sedan de visade upp med sitt herrlag. Men som sagt, ibland kan det faktiskt vara en fördel att få starta från noll. Givet hur damfotbollen har investerat så stora förhoppningar om sin framtida utveckling i att Man Utd tar klivet in på arenan är det svårt att tänka sig att FA hade sagt nej om Man Utd krävt en plats i högstadivisionen.

Givet dessa förhoppningar på Man Utd riktas det naturligtvis också väldigt höga förväntningar på Casey Stoney som manager, och då kanske framför allt från omvärlden. Här kan vi verkligen prata om ett make or break-jobb som första jobb. Lyckas hon göra Man Utd till stormakt inom damfotbollen kommer hon bli hjälteförklarad. Om hon inte riktigt lyckas kommer kritiken förmodligen bli oproportionellt hård, och kanske baserad mer på folks känsla av besvikelse snarare än objektiv prestation.

ANNONS

Detta gäller även spelarna i Man Utd. De är naturligtvis del av något speciellt precis när det händer, och strålkastarljuset kommer naturligtvis vara mer bländande än vad de kanske någonsin tidigare varit med om. Deras förutsättningar kommer rimligtvis vara utmärkta men med dem följer också krav och förväntningar, från omvärlden men indirekt också på sig själva. Casey Stoney har ett svårt jobb att hantera detta, men har ordnat en bra blandning av äldre och yngre spelare att hantera den pressen.

Är förhoppningarna om Man Utds betydelse för engelsk damfotboll egentligen realistiska? Personligen har jag länge känt det som en simplistisk analys att mena att bara för att Man Utd vore med så kommer det vara någon slags magisk lösning på ständiga och strukturella problem med publikunderlag och marknadsvärde för att få damfotbollen att växa för egen hand och vinna självständighet. Men kanske handlar det mindre om värdet av att Man Utd är med, och mer om skadan av att Man Utd inte är med.

ANNONS

På ett sätt kan Man Utd Women ha ett positivt signalvärde, nämligen genom Casey Stoney själv. Hon är en av endast åtta kvinnliga managers i de 22 klubbarna i de två högsta divisionerna, varav bara tre är hemmahörande i den högsta divisionen. Det finns knappast en bättre klubb än Man Utd att normalisera idén om kvinnor som managers och det är nog viktigt. Därtill behövligt, tragikomiska berättelser snurrar om hur folk automatiskt hälsar på Stoneys assistent Willie Kirk i tron att det är han som är manager.

Även där finns det så klart en press på Casey Stoney, att hon blir någon slags isbrytare för idén om kvinnor som managers. Risken finns så klart, om hon misslyckas, att effekten blir den rakt motsatta. Men det här är ju en press Stoney i så fall har gemensamt med egentligen alla kvinnor på chefspositioner i stort sett varenda tänkbart sammanhang, de betraktas inte bara som sig själva utan blir även en slags representanter för alla kvinnor, eller kanske snarare vår uppfattning om kvinnor.

ANNONS

Det är kanske förmätet av just mig att prata om den saken, Casey Stoney lär om inte annat ha brottats nog med dylika problem själv genom åren för att veta mer än nog om just detta. Just idag tror jag säkert hon dessutom bekymrar sig om andra och mer jordnära saker. Som exempelvis hur Man Utd Women ska besegra Aston Villa Ladies i vad som är Man Utds första ligamatch någonsin inom den professionella damfotbollen. Det är kanske som det beskrevs redan i den första meningen.

Ett stycke engelsk fotbollshistoria.

Peter Hyllman

Ny attityd reflekterar nytt ledarskap i Sunderland

Peter Hyllman 2018-09-08 06:00

Det måste räknas som en av de allra mest trötta fotbollsklyschorna, detta att det förmodligen vore bra för en klubb att åka ur en serie för att på så sätt kunna starta om igen. Delvis har jag nog gjort mig skyldig till den själv vid något tillfälle. För Sunderland är det däremot den här gången inte en klyscha, eller rättare sagt, även om det är en klyscha så råkar den även vara sann. Oj, vad bra League One är för Sunderland!

Det handlar inte bara om tabellpositionen där Sunderland ligger fyra efter sex spelade omgångar, fortfarande obesegrade, och med fyra vinster på dessa sex matcher, inför dagens match hemma på Stadium of Light mot Fleetwood Town, ett annat lag som sniffar toppen på League One-tabellen. Det är naturligtvis första gången på många år som Sunderland ligger i toppen av någon som helst tabell.

Det handlar inte heller bara om att Sunderland har spelat bra fotboll och dominerat flera av sina matcher. De har vid två tillfällen vunnit med tre mål, vilket har varit synnerligen ovanligt för Sunderland de senaste tio åren. Två gånger har de vänt underläge till seger, vilket inte heller det har hört till det vanliga. Mot Oxford senast hamnade Sunderland i 0-1-underläge och fick ett tidigt rött kort, men fick ändå med sig 1-1 med bud på mer.

ANNONS

Även om detta naturligtvis hjälper.

Det handlar inte minst om att nedflyttningen garanterade att Sunderland fick en ny ägare efter det katastrofala ägarskap klubben led under med Ellis Short. Vi vet inte med säkerhet att Short hade suttit kvar som ägare för Sunderland om klubben hade hållit sig kvar i EFL Championship, men vi vet med säkerhet att Sunderland nu har en ny ägare i form av Stewart Donald,  som gett klubben och supportrarna nytt hopp om framtiden.

Det handlar också om relationen till spelarna, både befintliga och nya. Om Sunderland hade jobbat vidare med samma ägare hade helt säkert tongivande spelare som Bryan Oviedo, Donald Love och Lynden Gooch sett sig om efter nya klubbar. Hade Sunderland jobbat vidare med samma ägare är det svårt att tänka sig Max Power lämna Wigan i EFL Championship för att gå till Sunderland i League One.

ANNONS

Det handlar dessutom om entusiasmen över att se gamla klubbikoner som Lee Cattermole plötsligt leva upp och hitta glädjen i sitt spel igen, efter så många år av vandring i dödsskuggans dal. Liksom om entusiasmen över att plötsligt, vilket även det har hänt ytterst sparsamt i Sunderland under dessa dåliga år, få se en ny, ung spelare i form av Josh Maja slå igenom som lagets anfallare i början av säsongen

Det handlar framför allt om den glädje och den optimism som återigen frodas bland Sunderlands supportrar. Över 30,000 åskådare har tagit sig till varje match på Stadium of Light, vilket är hyfsat unikt för matcher i tredjedivisionen, och det finns en helt ny energi bland dessa supportrar. Att bara kämpa för sin överlevnad år efter år tar ut sin rätt, och till slut blir det till en självuppfyllande profetia. Det dränerar en klubb på energi.

ANNONS

Det kan inte minst vara lätt att under sådana förutsättningar glömma bort att det faktiskt ska vara positivt att supporta en fotbollsklubb. I synnerhet när det finns så mycket vid sidan av fotbollsplanen som stör. Alla i Sunderland är helt säkert mycket väl medvetna om att det bara är League One de spelar i, men den nya starten tillsammans med de positiva resultaten har påmint många om det positiva med att hålla på Sunderland.

Naturligtvis måste Sunderland först ta sig tillbaka till EFL Championship, men denna nyfödda positivism runt Sunderland kommer även vara dem till nytta i Championship eller Premier League. Sunderland är en klubb stor nog för Premier League så klart. Ett av deras största problem sedan flera år tillbaka i tiden har däremot varit att det är en klubb som helt har tappat tron på och glädjen i sig själva. I League One har de återfunnit tron.

ANNONS

Positivt med flytten ned i League One har även varit att det har gett Sunderland möjligheten att rensa ut ett antal spelare som inte bara var en stor belastning på klubbens lönebudget utan som dessutom klart och tydligt inte brydde sig ens det minsta lilla för Sunderland. En attityd till klubben bland spelarna som naturligtvis inte fick supportrarna att känna någon större samhörighet till sitt eget lag.

Kvar är spelare som uppenbarligen bryr sig. Och när spelarna börjar bry sig så får även supportrarna större skäl att verkligen bry sig och leva med i lagets matcher, vilket i sin tur ger spelarna ännu mer energi. En positiv symbios uppstår snarare än den negativa symbios och det parasitära förhållandet med spelarna som tidigare var fallet. Plötsligt ger det något att spela för och följa Sunderland igen.

ANNONS

Kvar är förvisso även Didier Ndong och Papy Djilobodji, kommer ni ihåg denna Chelseas succévärvning? Dessa junker herrar har under sommaren inte ens behagat inställa sig för träning hos Sunderland, samtidigt som Sunderland inte heller har lyckats sälja dem vidare under sommaren. Återstår att se vad som händer med dem under säsongen, det är svårt att se dem göra något faktiskt bidrag till Sunderland eller ens tillhöra laget.

Ansvarig för Sunderlands säsong och ambition om att ta sig tillbaka i första hand till EFL Championship och därefter Premier League är Jack Ross, som hämtades hem som ny manager i somras från St Mirren i Skottland som han har gjort liknande renoveringsjobb med som han nu alltså förväntas göra med Sunderland. Och mycket av den glädje, optimism och ambition som nu präglar Sunderland går att spåra till honom.

ANNONS

Charlie Methven, Sunderlands VD, berättar att vad som fick Sunderland att välja Jack Ross som sin nye manager var att han inte försökte hålla nere förväntningarna utan tvärtom gick ut medvetet starkt och sa att han siktade på automatisk uppflyttning. Just att sätta höga men åtminstone realistiska mål skapar, även om man inte skulle nå dessa mål, en energi och en positivism som aldrig uppnås av att inga eller bara låga mål sätts.

Attityd reflekterar ledarskap brukar det sägas. Och Sunderlands ledarskap visar i ord, med kropp och i handling att nu finns det skäl att hoppas igen för Sunderland. Alltså ser vi en attityd därefter bland spelare och bland supportrar i Sunderland. Attityden kommer alltså inte av någon tillfällighet utan från ledarskap och det är en attityd som i framtiden kan göra Sunderland stor nytta i Premier League.

ANNONS

Men här och nu gör den dem nytta i League One och, som de själva måste hoppas, hemma på Stadium of Light mot Fleetwood Town i eftermiddag. Kanske var det bästa som kunde hända för Sunderland att de åkte ned i League One!

Peter Hyllman

Har engelsk fotboll ett spelproblem?

Peter Hyllman 2018-09-07 06:00

Strax innan den engelska säsongen drog igång för fullt så kom en undersökning ut som visade att 9 av 20 klubbar i Premier League och smått osannolika 17 av 24 klubbar i EFL Championship har spelbolag som tröjsponsorer. Över hälften, i själva verket närmare 60% av alla klubbar i Englands två högsta divisioner, gör alltså sig själva tillsammans med en hel del klubbar längre ned i det engelska seriesystemet till reklampelare för spelbolag och därmed för spelande.

Klubbar är företag fast ändå inte bara företag. Relationen till klubbarna är annorlunda och klubbar är en del i sitt samhälle på ett annat sätt än företag. Det går alltså inte att blunda för att klubbar har ett socialt ansvar. Ett socialt ansvar klubbar har tvingats att ta på flera andra områden såsom alkohol, tobak och kortlån, så när det handlar om förväntningar på dem att ta ett socialt ansvar också för spelande handlar det alltså i själva verket inte om att ställa helt nya förväntningar på dem.

Spelmissbruk är ett omfattande socialt problem med många gånger fullständigt tragiska sociala konsekvenser. Det skiljer sig i det avseendet inte det minsta från alkoholmissbruk eller andra former av missbruk. Den avgörande frågan är så klart i vilken utsträckning som spelbolag som tröjsponsorer leder till ökat missbruk. Spelbolagen själva skulle naturligtvis säga att de gör reklam för spelande och inte för missbruk. Men ett rimligt antagande måste vara att ju fler som spelar ju fler kommer också drabbas av missbruk.

ANNONS

Italien har infört ett förbud på reklam för spelbolag. Vore ett förbud på reklam för spelbolag något att tänka på även i England eller åtminstone för engelsk fotboll? Att det finns moraliska argument för den saken kan det knappast rådas något tvivel om. Men för de 26 klubbar bara i de två högsta divisionerna har det hela naturligtvis en både praktisk och finansiell aspekt. För dem skulle det innebära ett högst kännbart finansiellt tapp, så på så vis har kanske engelsk fotboll i viss utsträckning gjort sig till spelbolagens gisslan.

Det är så klart på sitt sätt talande vilka klubbar det faktiskt är som har spelbolagen som tröjsponsorer, eller kanske mer precist vilka klubbar det inte är. Det är ingen tillfällighet att ingen av de engelska superklubbarna, och flera andra större klubbar, har spelbolag som huvudsakliga tröjsponsorer. Det beror inte på att spelbolagen inte skulle vilja vara deras tröjsponsorer eller på att de inte har råd. Det beror på att dessa klubbar kan välja andra typer av sponsorer utan att tappa intäkter.

ANNONS

Kanske är ändå inte det mest akuta problemet gällande spelbolag inom engelsk fotboll att de är tröjsponsorer till en mängd klubbar. Ett större problem är förmodligen den lavin av spelreklam en supporter utsätts för på arenan för att inte tala om den orkan av reklam en TV-tittare utsätts för under en enda TV-sänd fotbollsmatch. Bara under sommarens VM räknades det ut att någon som regelbundet följt alla matcher när VM var slut hade sett över 90 minuter enbart i ren spelreklam.

Det där är förmodligen mer problematiskt, särskilt vad gäller distinktionen mellan att uppmuntra spelande och orsaka spelmissbruk. Reklamen har blivit mer direkt, mer precis och produkten har dessutom genom appar och smart phones blivit så oändligt mycket mer lättillgänglig. Det finns inte längre några barriärer till spelande, och det går att spela på precis allt. Många klarar av att hantera det där, men långt ifrån alla klarar det. Vad finns då för ansvar för den saken, särskilt som det kryper nedåt i åldrarna?

ANNONS

Även reklamens uppsåt och hederlighet måste ifrågasättas. Det är de gamla vanliga reklamknepen så klart, låtsas som om de ger bort saker gratis bara för att få nya kunder att fastna. Det påstås fullständigt absurda saker som att tur inte har någonting med saken att göra, slumpmässigheten och därmed så klart risken tonas ned till obefintlighet när det hela presenteras som någon slags analytisk vetenskap. Värst i sitt hyckleri är kanske den relativt nya sloganen: ”When the fun stops, stop!”

Det är många som med all rätt påtalar den positiva samhörigheten mellan att titta på fotboll och att spela på fotboll. Hur det ger fotbollen en extra spänning och en extra kick. Det är inget fel i sig med det. Men det går inte heller att blunda för att detta är något som mycket lätt kan gå överstyr och i alldeles för många fall också gör det. Detta kan beskrivas som varje individs personliga ansvar naturligtvis, även om det är en väldigt bekväm undanflykt. Åtminstone när dessa individuella beslut ständigt manipuleras.

ANNONS

https://www.theguardian.com/commentisfree/2018/jun/08/the-guardian-view-on-betting-advertising-not-during-the-games?CMP=share_btn_tw

Den direkta reklamen under TV-sändningar inför och många gånger mitt under brinnande match måste förmodligen begränsas. De finansiella konsekvenserna av ett förbud mot spelbolag som tröjsponsorer behöver i alla fall utredas. Engelsk fotboll måste ställa sig frågan om det faktiskt är den som har ett spelproblem. Allt detta skrivet i en blogg på en fotbollssajt vars annonsintäkter till icke ringa del kommer från spelbolag. Jodå, jag är inte omedveten om saken.

Spelbolagen kommer det knappast gå någon nöd på ändå.

Peter Hyllman

Man Utd producerar för närvarande mer politik än poäng

Peter Hyllman 2018-09-06 06:00

Den som säger att romantiken är död inom den moderna fotbollen har helt säkert inte tagit med i beräkningen José Mourinhos vackra och omtänksamma dedikering av Man Utds vinst mot Burnley till Ed Woodward, Man Utds VD. Få saker andas så klart fotbollsromantik lika mycket som när en manager och en VD gratulerar varandras förträfflighet efter att de vunnit fotbollsmatcher. Men sådan är alltså tidens ande.

Det hela kom kanske inte minst som en replik på flygplanet under matchen med bannern ”Ed Woodward – Specialist in failure” som flög över Turf Moor i ett av den moderna fotbollens töntigare uttryck för supportermissnöje. Känsligt för Mourinho kanske givet att orden som användes är ord han själv en gång formulerat. Viktigt därför kanske att markera att det inte var något som kom från honom.

Vill man vara riktigt cynisk går det så klart att se på José Mourinhos försvar av Ed Woodward som ett sätt att öka chanserna att behålla sitt eget jobb. Den kanske något mer macchiavelliska tankegången är att Mourinho beskriver det som Woodwards seger eftersom han i förlängningen vill markera uppfattningen att det är med Woodwards lag han spelar, inte sitt eget. Att vad som händer är Woodwards fel, inte Mourinhos.

ANNONS

Det pågår ett politiskt spel i Man Utd som inte på något sätt gör klubben någon som helst nytta. Utvecklingen är problematisk och går inte åt rätt håll och det verkar många gånger vara viktigare för de inblandade att inte sitta med ansvaret för dessa problem än vad det är att faktiskt försöka åtgärda dem. Inte minst för José Mourinho. Henry Winter belyser på ett utmärkt sätt denna politiska pantomim i Man Utd.

https://www.thetimes.co.uk/article/manchester-united-are-being-damaged-by-their-political-pantomime-lzfvmndvc?shareToken=80c5e979d0e6aaddea31c9edc371c8e4

Det är uppenbart att det inte är enbart den enes fel, även om det är där diskussionen tenderar hamna. José Mourinho är alltför prestigestyrd och verkar mer intresserad av att försvara sitt eget renommé än vad han är att skydda sin egen klubb. Ed Woodward är å sin sida fullständigt olämpad att driva fotbollsfrågor i någon strategisk mening, men är trots detta den som är satt att göra just detta i Man Utd. Det är inte hållbart.

ANNONS

Det verkar inte heller som om kommunikationen dem emellan någonsin har varit särskilt effektiv. Inte ens utifrån hur de själva beskriver den. ”Jag har gett Ed Woodward en lista på de namn jag vill ha, nu går jag på semester!” är exempelvis så som José Mourinho har lagt fram det hela, vilket inte precis låter som det mest konstruktiva eller effektiva sättet att driva en klubbs utveckling. Få andra storklubbar lär jobba på det viset.

Omvänt verkar det inte längre finnas samma förtroende från Ed Woodwards sida för José Mourinho som manager. Det är bara så den relativa obenägenheten att investera mer i spelartruppen det senaste året kan förstås, åtminstone på de spelare som Mourinho själv har föredragit. Även viljan att förlänga kontraktet med Anthony Martial tyder på att Man Utd inte längre utformar sin policy utifrån hur José Mourinho tänker.

ANNONS

Man Utd är en klubb som för närvarande skriker efter en director of football, det vill säga en funktion som tar ansvar för den fotbollsmässigt långsiktiga linjen i Man Utd och utformar organisation och verksamhet därefter. Man Utd är en klubb stöpt i den klassiska managermodellen, men sedan Alex Ferguson slutade har Man Utd tappat nästan hela den organisation och den kompetens, det vill säga människorna, som gjorde den modellen inte bara möjlig utan därtill framgångsrik.

Vilket naturligtvis i sig kan ses som ännu ett kringskärande av José Mourinhos auktoritet, något han förmodligen själv markerade genom sin lite griniga observation att han kanske inte längre var manager utan head coach. Må så vara, samtidigt har inte Mourinho riktigt åstadkommit något som gör det motiverat att lämna dessa frågor helt och hållet i hans händer, så kanske borde han bara acceptera och göra det bästa av läget som det är.

ANNONS

Mest oroväckande för Man Utd på längre sikt är emellertid något som Ed Woodward själv sa i syfte att skryta eller möjligen slå sig själv för bröstet, vilket om inte annat visar med all önskvärd tydlighet varför han är direkt olämplig att ha som operativ chef för Man Utds fotbollssida: ”Playing performance doesn’t really have a meaningful impact on what we can do on the commercial side of the business.”

Det kan så klart låta tufft som tusan att veta att cashen rullar in mer eller mindre oavsett hur det faktiskt går för Man Utd på fotbollsplanen. Strategiskt och på längre sikt måste man däremot ställa sig frågan om det verkligen är önskvärt för en fotbollsklubb, vars spelare och supportrar självfallet vill vinna titlar, att inte behöva bry sig om hur det går på fotbollsplanen, eller om det skapar negativa incitament och en dysfunktionell klubbkultur.

ANNONS

Hur benägen kommer en klubb, där prestationen på fotbollsplanen egentligen inte har någon meningsfull betydelse för dess ägare och styrelse, vara att verkligen stenhårt och envetet driva klubben i syfte att uppnå sportslig framgång på fotbollsplanen? Att inte bara låta sig nöja med en dräglig lägstanivå. Vi har sett vad en sådan situation har haft för konsekvenser för Arsenal. Detsamma kan mycket lätt hända Man Utd.

Man Utd saknar energi och måste återfinna denna energi om de ska ha någon realistisk förhoppning om att kunna slåss på allvar i toppen av engelsk och europeisk fotboll igen. Detta innebär helt säkert att en director of football anställs. Frågan därefter gäller vem som är manager, och om José Mourinho är rätt manager att ge Man Utd denna energi tillbaka. Just nu tyder absolut ingenting på det, han verkar själv tömd på energi.

ANNONS

Kanske är det inte minst det som får spelare som Anthony Martial att vara benägna att vänta ut situationen i Man Utd och se vad som händer efter José Mourinho. Detta bygger naturligtvis på att de förväntar sig att efter Mourinho sker ganska snart, att han inte blir länge kvar i klubben. Sammantaget ger detta ett intryck av att Mourinho, om inte läget fullständigt bryter samman, sitter kvar i Man Utd säsongen ut men inte längre.

Det finns inga garantier för hur Man Utd agerar därefter, om de faktiskt anställer rätt person eller störst namn. Men på så vis har Man Utd åtminstone förutsättningar att kunna komma rätt kanske för första gången sedan Alex Ferguson. Alternativet, att José Mourinho sparkas eller avgår redan under säsongen, vore desto värre. Mer eller mindre en garanti för att Man Utd skjuter från höften igen och lappar istället för att laga hålet.

ANNONS

Om Man Utd hittar rätt i dessa frågor har de resurserna och förutsättningarna att omedelbart bli en supermakt i engelsk och europeisk fotboll. Om Man Utd inte hittar rätt i dessa frågor kommer dessa resurser och förutsättningar hjälpa dem lika lite fortsättningsvis som de hjälper dem i nuläget.

Peter Hyllman

En manager i Premier League kan vara bra på att spendera och på att utveckla

Peter Hyllman 2018-09-05 06:00

Att spendera respektive att utveckla är två aspekter av management det har pratats väldigt mycket om på senare tid. Säkert inte någon tillfällighet givet att vi precis kommer från ett transferfönster där mycket fokus har lagts både på vad klubbar och managers faktiskt spenderar och på vad de inte spenderar. Det har även blivit en viss skiljelinje mellan stora klubbar och mindre klubbar.

Normalt sett brukar det kanske pratas mest om att spendera när det gäller artiklar om engelsk fotboll. Men de senaste veckorna har snarare fokuserat på klubbar och managers som utvecklar spelare. Vilket inte minst känns som någon sorts replik till den sturm und drang som kommit från Man Utd och José Mourinho. Sätten att trycka in Mourinho även i artiklar om Watford, Wolves med flera har blivit mer och mer (eller mindre?) kreativa.

Att spendera (på spelare) respektive att utveckla (spelare) måste närmast självfallet ses som teoretiska idealtyper. Den klubb eller manager existerar helt säkert inte som enbart spenderar på spelare men inte utvecklar spelare. Den klubb eller manager existerar inte heller som enbart utvecklar spelare utan att spendera. Däremot kan man kanske säga att alla managers har en tendens åt antingen det ena eller det andra hållet.

ANNONS

Om det finns en tendens inom den moderna fotbollen, i synnerhet under 2010-talet, så är det emellertid att det blivit desto viktigare att också utveckla spelare. Fotbollen har blivit ännu mer systematiserad och att skola in spelare i tydliga spelsystem har blivit en alltmer avgörande konkurrensfaktor. Det kan möjligen även funderas på i vilken utsträckning detta gör spelare mer bundna till vissa specifika klubbar och spelsystem.

Men naturligtvis, det går bara att komma så långt med att arbeta med att utveckla spelare, även om det oftast är betydligt längre än vad flertalet cyniker inbillar sig. Till sist om man vill konkurrera över tid på den absoluta toppen måste där även finnas resurser att spendera för att få in rätt spelartyper med rätt profil och potential. Det är, som vi har sett otaliga exempel på, en kompetens det också – att värva rätt.

ANNONS

Om vi alltså ser dessa båda kompetenser som grundläggande för management – att spendera och att utveckla – hur placerar sig då Premier Leagues managers i en sådan kompetensmatris? Vad för typ av manager har egentligen de 20 nuvarande Premier League-klubbarna, samt några Football League-klubbar, och hur passar det ihop med deras position och konkurrenssituation? Det hade jag tänkte försöka gräva lite i.

Matris

JK: Jürgen Klopp, MB: Marcelo Bielsa, PG: Pep Guardiola, MP: Mauricio Pochettino, MS: Maurizio Sarri, UE: Unai Emery, JG: Javi Gracia, SD: Sean Dyche, DS: Dean Smith, NE: Nuno Espirito Santo, SJ: Slovan Jokanovic, MS: Marco Silva, MP: Manuel Pellegrini, CH: Eddie Howe, CW: Chris Wilder, CH: Chris Hughton, JM: José Mourinho, RB: Rafa Benitez, CP: Claude Puel, RH: Roy Hodgson, DW: David Wagner, TP: Tony Pulis, MH: Mark Hughes, NW: Neil Warnock.

ANNONS

Det känns inte som några tillfälligheter att de engelska klubbar som för närvarande är de som går bäst och står starkast, både i absoluta och i relativa termer, har managers som placeras långt ut till höger, det vill säga måste anses vara bra på och ha sitt fokus på att utveckla spelare. Det är naturligtvis inte heller någon tillfällighet att de absolut bästa av dessa klubbar också har både värvat bra och mycket.

Inte heller borde det vara någon tillfällighet att man anar en trendlinje i den där figuren gåendes snett uppåt höger. Det är svårt att föreställa sig managers som är dåliga på att värva spelare samtidigt som de är bra på att utveckla dem. Eller tvärtom, managers som är bra på att värva spelare men inte vet hur de ska utveckla dem. Är man bra på det ena är man normalt sett bra på det andra. Det är två kompetenser som hänger ihop.

ANNONS

För klubbar som inte har överlägsna resurser borde det vara oroväckande att sitta med en manager som inte placeras särskilt långt ut till höger på utveckla-axeln. Värst är det då kanske för Southampton och Cardiff, men även för en klubb som Man Utd måste det vara läge att fundera över om de för närvarande verkligen har den kompetens som krävs för att konkurrera i den globala fotbollen.

Skribenternas benägenhet att vilja knyckla in José Mourinho i varenda artikel är med andra ord inte fullständigt omotiverad. Även om jag kan tänka mig att det borde irritera supportrar till Watford, Brighton, Wolves med flera som klickar för att läsa en artikel om sin klubb, vilka det kanske inte dräller av till att börja med, men ändå tvingas läsa en massa påtvingade paralleller till Mourinho och till Man Utd.

ANNONS

Även om jämförelserna är tänkta att vara till deras fördel.

Peter Hyllman

Fusioner i engelsk fotboll är mer över vår döda kropp än tills döden skiljer oss åt

Peter Hyllman 2018-09-04 06:00

Fusioner, det vill säga att två (eller fler) företag slås samman till ett enda företag, är vanliga i näringslivet. Det kan finnas flera olika skäl till att en fusion genomförs. Det något klyschiga argumentet brukar vara att man vill uppnå så kallade synergieffekter. Oftast handlar det hur som helst om att effektivisera och att slå ut kostnader på större volym, eller om att tillsammans skapa en starkare marknadsposition än var och en för sig.

Fusioner inom idrotten, närmare bestämt fusioner inom fotbollen, är desto mer ovanliga även om det egentligen kan finnas minst samma rationella skäl för klubbar att fusionera som det finns för företag. Även klubbar skulle vinna på högre kostnadseffektivitet, även klubbar skulle kunna stå starkare tillsammans än vad de någonsin har för realistiska möjligheter att göra var och en för sig. Ändå är det alltså väldigt ovanligt.

Den främsta anledningen är naturligtvis att det finns så mycket känslor och identitet investerat i klubbar. Det kan vara känsligt med fusioner även i näringslivet, inte minst bland anställda, och de kan vara fasansfullt svåra att genomföra på ett lyckat sätt, men det får nog på goda grunder förmodas vara ännu känsligare inom fotbollen. Kanske för att det inom fotbollen ofta är lika vanligt att identifiera sig utifrån vilka man inte är.

ANNONS

En förklaring till att fusioner ofta kan bli politiskt kluriga att genomföra är att de sällan genomförs mellan helt jämlika parter. Det är oftast en större part som i praktiken köper upp en åtminstone något mindre part. Detta innebär normalt sett att det är den större parten som dominerar förhandlingen och bestämmer villkoren för hur den nya, större organisationen ska fungera rent praktiskt. Den mindre parten tycker ofta det är piss.

Letar vi oss tillbaka till fotbollen vet vi att det många gånger kan vara en non-starter att få klubbar att gå samman, eller för den delen ens samarbeta. Att lansera idén att exempelvis Sheffield Wednesday och Sheffield United skulle gå samman vore helt hopplöst. Bara tanken att två större klubbar från samma stad skulle kunna dela på en arena verkar få de flesta supportrar att bubbla långt över kokpunkten.

ANNONS

De som är bekanta med Stockholmsfotbollen vet så klart vilka enorma turer det har varit med arenorna där. Friends och Tele2 kan kännas någorlunda naturligt nu men det har tagit minst ett par årtionden bara att komma dit i tanken, och fortfarande är det väl ändå inte helt okontroversiellt. Häruppe i Norrland höll en fusion mellan Sundsvall Hockey och Timrå IK i två år innan den nya klubben upplöstes och splittrades.

Det har gjorts fusioner inom engelsk fotboll som faktiskt har blivit lyckade, åtminstone i meningen att vi nu tar dem mer eller mindre för givna. Ledtråden återfinns ofta i namnen som ändå oftast antyder fusionernas politiska känslighet. Rushden & Diamonds, Havant & Waterlooville, Dagenham & Redbridge och Hayes & Yeading exempelvis. I samtliga fall återfinns båda klubbnamnen i det nya klubbnamnet.

ANNONS

Det finns åtskilliga exempel på fusioner som föreslagits men som avfärdats och förkastats av olika skäl och med olika grader av våldsamma protester. Ett klassiskt exempel hittar vi i början av 1980-talet då den därefter intensivt avskydde klubbägaren Robert Maxwell tänkte sig slå samman Reading och Oxford United under det nya namnet Thames Valley Royals på en ny geografisk plats. Låt oss säga att supportrarna inte var helt sålda på idén.

Västra London innehåller som vi vet ett gytter av flera medelstora klubbar som tampas i den engelska fotbollens övre regioner, där ändå var klubb för sig kanske inte är tillräckligt stora att verkligen kunna nå toppen av engelsk fotboll. Fulhams ordförande i mitten av 1980-talet, David Bulstrode, kanske hade läst en och annan managementbok och kläckte hur som helst idén att Fulham och QPR skulle gå ihop och bilda Fulham Rangers.

ANNONS

Ett av de mest intressanta exemplen, inte minst med tanke på vad som har hänt i Manchester sedan dess, är den idé som formulerades i slutet av 1990-talet att Bury, Oldham och Rochdale skulle göra gemensam sak och alla tre tillsammans bilda den nya klubben Manchester North End, med ambitionen att bilda en maktfaktor i den engelska fotbollen uppe i norr. Det hade onekligen rört om i grytan.

Det för närvarande bästa exemplet på en fusion inom engelsk fotboll som faktiskt har lyckats, åtminstone ser ut att vara på väg att lyckas är Ossett United i Evo-Stik Northern Division One East, åttonde divisionen i engelsk fotboll, som bildades i somras som en sammanslagning av Ossett Albion och Ossett Town, båda med anor 70-80 år bakåt i tiden. Det har muttrats, men publiken har ökat markant, mer än summan av delarna.

ANNONS

Det är, av redan nämnda skäl, svårt att se fusioner inom engelsk fotboll lyckas eller ens prövas på högre nivå än så, i synnerhet när vi närmar oss de högsta divisionerna. Ändå, om man tillåter sig lite frihet i tanken från tradition och ”så här har det alltid varit”-tänk så skulle det finnas flera klubbar och konstellationer där det verkligen skulle både finnas en poäng för dem att gå samman, liksom det skulle kunna rita om den engelska fotbollskartan till det bättre.

Åtminstone om vi med bättre menar fler potentiellt riktigt stora och starka fotbollsklubbar.

Peter Hyllman

Premier Leagues fem bästa målvakter

Peter Hyllman 2018-09-03 06:00

Det känns som om det var rätt länge sedan jag faktiskt gjorde en systematisk genomgång över Premier Leagues bästa spelare för stunden, och därför börjar det kanske bli aktuellt att göra det igen. Inte minst givet att Premier League trots allt förändras rätt rejält varje säsong vad gäller spelarna i ligan. Men också eftersom den här typen av listor är bekväma att ha som måndagsbloggar att skrivas på söndagskvällar.

Det kommer som titeln möjligen antyder bli ett antal sådana här bloggar uppdelade per lagdelar. Det gör det lättare att faktiskt jämföra spelare, gör diskussionen lite mer precis samt gör att vi kommer bort från det här ständiga ofoget att offensiva spelare precis alltid värderas högre än defensiva spelare. Vi får se om jag som avslutning väljer att slå ihop alla listor till en slutlig totallista, men då ändå med mer kött på benen.

Tidsperspektivet är alltid något som ställer till det på sådana här listor. Det är listor tänkta att värdera vilka som är Premier Leagues bästa spelare för stunden, det är alltså inte en lista över vilka spelare som varit bäst of all time. Men inte heller är det en lista över vilka spelare som är bäst den här säsongen. Jag försöker bedöma spelarna som helhet. Man kan säga att jag fäster absolut störst vikt vid nuet utan att helt blunda för det förra.

ANNONS

Här är, enligt mig, Premier Leagues fem bästa målvakter:

(5) Petr Cech, Arsenal

Här kommer det komma protester misstänker jag givet alla inte särskilt snälla ord jag hör om Cech dessa dagar. Min syn på den gamle målvakten är en annan. Han har det inte lätt bakom ett ofta alldeles för öppet försvar och även i gammal ålder gör han nu sitt bästa att försöka spela ett målvaktsspel han inte förut har spelat, eftersom det är vad tränaren förväntar sig av honom. Där många väljer att spotta och fräsa över misstag eller i vissa fall bara lägen där han inte gjorde en världsklassräddning väljer jag att även se de många riktigt skarpa räddningar och insatser han ofta gör i mer eller mindre varje match. De som undrar varför inte Bernd Leno står för Arsenal kan ha ett möjligt svar på det där.

(4) Hugo Lloris, Tottenham

ANNONS

Det har sagts om Hugo Lloris, möjligen för att jag är den som har sagt det, att han är en väldigt bra målvakt som har minst ett stort misstag i sig varje match. Personligen tycker jag det är en rätt träffande beskrivning. Hade han inte haft dessa misstag i sig hade han förmodligen utan något större tjafs beskrivits som världens kanske allra bäste målvakt. Nu ligger han på nivån strax under. Men det är sannerligen ingen dålig målvakt att ha för något lag och definitivt inte för Tottenham. En väldigt stabil sista utpost och en ledare i spelartruppen.

(3) Rui Patricio, Wolves

Det kändes givet när Wolves i somras värvade Rui Patricio att de verkligen gjorde något av en kupp, givet att de inte var särskilt starka på målvaktspositionen samtidigt som Rui Patricio hade mängder av rutin från både landslag och Champions League. Ändå måste man så klart vara lite avvaktande till hur en målvakt anpassar sig till Premier League. Vi har sett världsmålvakter förut komma till Premier League, i synnerhet mot slutet av sina karriärer, och inte alls utgöra några lyckade figurer. Rui Patricio har redan visat väldigt hög nivå och har på bara fyra omgångar svarat för några strålande och poänggivande målvaktsinsatser för Wolves.

ANNONS

(2) David De Gea, Man Utd

Det finns ingen bättre målvakt i världen på linjen, om den saken kan vi nog vara helt övertygade. De räddningar som De Gea då och då gör är av det där slaget att man mest bara sitter och gapar och undrar hur i hela helvete det där var möjligt. Har hållit en löjligt hög standard under flera säsonger i rad och genomgående varit Man Utds förmodligen allra bästa spelare och även en av Man Utds viktigaste spelare. Men han är kanske ändå inte den fulländade målvakten. Han är inte särskilt bekväm när han lämnar den där linjen och kanske inte alltid den mest tongivande på fasta situationer.

(1) Ederson, Man City

Under Pep Guardiolas första säsong när Claudio Bravo var som allra mest porös var vi ju många som tydligen var idioter som hatade Pep eftersom vi inte insåg hur fantastisk Bravo var utan tvärtom menade att det här höll ju inte för ett lag som strävade efter att vara bäst i både England och Europa. Säsongen hann väl bara vara slut i fem sekunder innan Guardiola köpte ny målvakt. Och vilken skillnad Ederson faktiskt har gjort för Man City, betydligt mycket tryggare i målet, ger en helt annan auktoritet och försvaret därmed ett större lugn, bra både på linjen men klarar av kontrollera hela sitt straffområde, och dessutom en bollfördelning som gör honom till en viktig del i Man Citys offensiv.

ANNONS
Peter Hyllman

Hörnan (#4): Trycket lättar på Man Utd och Mourinho

Peter Hyllman 2018-09-02 19:33

INTRYCK, UTTRYCK OCH AVTRYCK

(1) – Chelsea. Fortsätter att på samma gång se imponerande och sårbara ut. Fortsätter att ha vissa problem att vinna sina matcher men fortsätter samtidigt att vinna sina matcher, vilket så klart är ett väldigt positivt tecken om man tar med i beräkningen att Chelsea rimligtvis borde kunna bli bättre och bättre vad säsongen lider. Samtidigt har kanske inte Chelseas spelschema varit det tuffaste möjliga, men man kan bara slå de motståndare man faktiskt har framför sig, och det går inte att bortse från att Chelsea har fått bästa möjliga start på säsongen.

(2) – Liverpool. Bästa möjliga start på säsongen har även Liverpool fått och faktum är att förra gången de startade en ligasäsong med fyra raka segrar var 1989-90 och den säsongen slutade med att Liverpool vann ligatiteln, vilket händelsevis var senaste gången Liverpool vann den där ligatiteln. Den typen av paralleller kanske är lite mer lustiga än vad de faktiskt är informativa men det märks också att det finns en tuffhet och hårdhet i Liverpool nu som vi inte riktigt har sett förut, inte heller riktigt förra säsongen. Samtidigt ingår det i Jürgen Klopps plan, han genomförde inte minst försäsongen med den tydliga ambitionen att ge Liverpool en bra ligastart. Vilket han alltså har lyckats med.

ANNONS

(3) – Watford. Fortsätter sin fullständigt osannolika vinstrad och är alltså efter fyra omgångar tillsammans med Liverpool och Chelsea det enda laget utan några som helst tappade poäng. Desto mer imponerande givet att den fjärde segern kom mot Tottenham och desto mer imponerande sett till att de även hamnade i underläge, vilket faktiskt var första gången det hände dem den här säsongen. Det ska bli väldigt intressant att se hur långt Watford håller den här säsongen. Klart och givet är att Watford har tagit ett stort kliv under Javi Gracia.

OMGÅNGENS VINNARE

Southampton. Behövde onekligen en vinst och tog också säsongens första vinst borta mot Crystal Palace, något som borde ge en ifrågasatt Mark Hughes lite mer andrum och arbetsro. Stackars Hughes hade redan börjat dra fram att han minsann inte trodde att Stoke hade blivit nedflyttade om han fått vara kvar som manager, så det är uppenbart att han kände sig oroad. Positivt för Southampton hur som helst att nyförvärvet Danny Ings har börjat producera och måste kännas skönt för Pierre-Emile Höjbjerg att efter hjärnsläppet mot Leicester få sätta det avgörande målet mot Crystal Palace.

ANNONS

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Crystal Palace. Det är ju pappret en väldigt viktig match för Crystal Palace hemma mot Southampton och då går det liksom inte att bete sig som de gjorde här. Southamptons ledningsmål av Danny Ings kommer mer eller mindre från ingenstans på en ren chansboll framåt som Crystal Palaces mittförsvar helt enkelt struntar i att hantera vilket ger Ings fritt mål. Därefter ger Crystal Palace bort en straff i andra halvlek, som dock Charlie Austin missar, innan Southampton kontrar in 2-0-målet i slutminuterna. Svagt genomförd match av Crystal Palace.

OMGÅNGENS SPELARE

Glenn Murray, Brighton. Vissa saker känns helt enkelt inte naturliga, som att humlan kan flyga eller att Glenn Murray visar sig vara en farlig anfallare i Premier League. Men Murray ligger där och hugger, ständigt farlig och många gånger dödlig. Mot Brighton låg han bakom det mesta när Brighton hämtade in 0-2 mot Fulham till 2-2, inte minst så klart båda målen.

ANNONS

OMGÅNGENS MÅL

Kyle Walker, 2-1 Man City. Det är bara att välja sin pick mellan Walkers skott och Raheem Sterlings tidigare skott som gav Man City ledningen. Men från det avståndet och givet att det är sällan man ser så perfekt träffade skott som det Walker skickade iväg spikrakt ned i lägsta hörnet. Mycket snyggt.

WTF!

Straffar. Det var verkligen de uselt utförda straffarnas omgång. Pascal Gross, Charlie Austin bland annat som lade straffar som knappast hade hört hemma i en korpserie än mindre Premier League. Det hade även kunnat få, kanske även fick, dyrbara konsekvenser för sina respektive lag.

LOL!

Alisson. Givet resultatet går det så klart att skratta åt saken i efterhand. Men Alisson gjorde ju en Higuita mot Brighton också, som lyckades, och absurt nog så hyllades han alltså för den saken som om han gjort något bra. Vem som helst fattar ju så klart att fortsätter han göra sådana saker är det bara en tidsfråga innan han någon gång misslyckas, och den tiden blev alltså en omgång.

ANNONS

BTW…

Det är omöjligt att se Riyad Mahrez utan att tänka att han spelar i fel blå färg och att det skett ett misstag i tvättstugan.

Phew! – säger Tottenham och Heung-Min Son sedan Sydkorea vunnit Asian Games och bland andra Son som tack slipper sydkoreansk militärtjänst i några år.

Vet inte hur smart det är av Neil Warnock att inför matchen säga att de tänker ruffa upp Aaron Ramsey.

José Mourinho has jumped the shark.

Peter Hyllman

Watford har gjort slut på dåliga vanor under Javi Gracia

Peter Hyllman 2018-09-02 06:00

Javi Gracia har redan hunnit med att bryta en av Watfords två väldigt dåliga vanor. Inte sedan 2014 har en enda av Watfords managers som avslutat en säsong varit kvar för att därefter påbörja nästa säsong, och den gången överlevde denne inte augusti. Men Javi Gracia som tog över Watford mitt under förra säsongen är alltså fortfarande manager för Watford och med tre raka vinster lyckades han även överleva augusti.

Watfords andra dåliga vana har varit att de börjat varenda säsong väldigt bra bara för att mer eller mindre falla samman under säsongens andra halva. Frågan de flesta nu ställer sig är om Javi Gracia kommer bryta även denna dåliga vana. Vad som åtminstone kan sägas till hans fördel är att han åtminstone har gett sig själv chansen att misslyckas. Tre vinster på de tre första matcherna är Watfords bästa säsongsinledning på minst 35 år.

Den gången slutade Watford tvåa i ligan bakom Liverpool, och Graham Taylor som var manager då blev klubbens kanske mest ikoniske manager någonsin. Att förvänta sig att Javi Gracia skulle lyckas föra Watford till en andraplats är så klart helt orealistiskt, det är trots allt en helt annan fotbollsvärld nu än då. Men Gracia kan definitivt se till att Watford inte faller samman under säsongens andra halva.

ANNONS

Brighton, Burnley och Crystal Palace har i tur och ordning tagit torsk mot Watford hittills den här säsongen. Dessutom fick Reading se sig besegrade i Ligacupen. Tufft motstånd förvisso, men kanske kommer Watfords allra första och största eldprov när de hemma på Vicarage Road tar emot en annan klubb som även de är obesegrade och har vunnit alla sina tre matcher – nämligen Tottenham.

Det ska inte hymlas med att Watfords tidiga framgångar kommer lite överraskande. Jag tippade Watford på tabellens lägsta kvartil och då var jag ändå den mest optimistiska av oss tre som skrev dessa previews. Watford har känts anonyma, utan en särskilt tydlig spelidé, med en spretig spelartrupp och många gånger lika spretig taktik. Det kändes helt enkelt som ett av ligans svagare kort.

Det är kanske för tidigt på säsongen för att ännu helt och hållet kunna avfärda dessa tankar, det finns gott om tid för Watford och falla nedåt i tabellen. Vad som däremot kan sägas redan nu, och som talar emot att Watford faktiskt kommer falla på det sätt som i så fall skulle krävas, är att Watford under Javi Gracias andra säsong, efter en försäsong, känns betydligt mycket tydligare både i sitt sätt att spela och i vilka som spelar.

ANNONS

Det största taktiska grepp som Javi Gracia har tagit är att spela två renodlade anfallare i Troy Deeney och Andre Gray. Vilket om inte annat gör Javi Gracia till en importerad spansk manager som spelar 4-4-2 i Premier League. Men tanken borde troligtvis vara att göra Watford farligare offensivt, där de varit rätt tama förra säsongen, samtidigt som det hjälper Deeney och Gray som ingen av dem riktigt behärskar att spela ensam anfallare.

Det har slagit väl ut. Watford har gjort minst två mål i varenda match hittills, och både Deeney och Gray har hittat helt rätt i sin fotboll. Roberto Pereyra fyller på som ett extra anfallsvapen av mycket hög kvalitet i något av en forwardroll. Bakom denna trojka hittar vi ett mittfält bestående av Etienne Capoue, Abdoulaye Doucouré och Will Hughes, som blandar både kraft och kreativitet i ett fint mönster.

ANNONS

Det har under säsongsinledningen talats mycket om att våga hålla fast vid sin idé, att motstå frestelsen att köra sin plan b utan istället hela tiden fokusera på att göra plan a ännu bättre. Kanske får vi ett prov på det den här dagen när Watford alltså möter Tottenham, då vi får se om Javi Gracia håller fast vid samma 4-4-2-uppställning som han kört i de tre matcherna förut mot Brighton, Burnley och Crystal Palace.

En markant detalj är även att Javi Gracia inte har snurrat runt med spelarna det minsta mellan dessa matcher. Startelvan har varit exakt densamma i alla tre ligamatcher. Utöver de redan nämnda spelarna hittar vi framför Ben Foster i målet en backlinje bestående av Daryl Janmaat, Craig Cathcart, José Holebas och Christian Kabasele. Samma tre byten har gjorts i alla matcher – in med Kiko Femenia, med Ken Sema och med Isaac Success.

ANNONS

Kanske är det typiskt för ett Watford i harmoni att Javi Gracia kan byta ut bokstavligt talat hela sin startelva till matchen i Ligacupen mot Reading, på bortaplan, utan att det innebär några problem utan tvärtom ger något positivt. Inte minst viktigt att Nathaniel Chalobah startade på mittfältet, tillbaka efter sin långa skada. När sedan Domingos Quina gör ett drömmål i sin debut från start har de plötsligt en stor talang i sina händer.

Vinsten i Ligacupens andra omgång resulterade för övrigt i att Watford lottades borta mot just dagens motståndare Tottenham i den tredje omgången. Något som givet Tottenhams arenabesvär gör det oklart var matchen kommer spelas. Football League har förut gett dispens för att matchen istället skulle spelas på Vicarage Road, vilket Watford själva vill, men nu verkar Tottenham hellre vilja spela på Stadium:mk i Milton Keynes.

ANNONS

(Vilket har väckt en del starka reaktioner för övrigt. Men hur skulle en match på Vicarage Road fungera – blir Watford eller Tottenham hemmalag med motsvarande biljettfördelning?)

Vi får se hur det blir med den saken. Skulle Watford vinna mot Tottenham ikväll på Vicarage Road lär kanske inte Tottenham bli så värst mycket mer sugna på att spela cupmatchen där också, men å andra sidan har de kanske inte så stort val. Klart är däremot att om Watford vinner mot Tottenham ikväll så har de vunnit samtliga sina fyra första matcher, vilket vore Watfords bästa säsongsinledning någonsin.

Något som kanske inte riktigt räcker till för att höja upp Javi Gracia till Graham Taylors status i klubben. Men utan tvekan verkar nu ändå Watford efter vad som bara med ett stort mått av vänlighet skulle kunna kallas för en utdragen period av trial-and-error ha hittat rätt i sin managerkarusell. Det krävdes många fel längs vägen för att till sist hitta rätt manager för Watford i Javi Gracia.

ANNONS

Med Javi Gracia har Watford börjat göra slut på sina dåliga vanor.

Peter Hyllman

West Ham har börjat säsongen med dåliga resultat men positiva tendenser

Peter Hyllman 2018-09-01 06:00

Parallellerna med förra säsongens Everton blir på sitt sätt uppenbara. West Ham har investerat mer än £100m på nya spelare under sommaren, gjort några riktigt profilstarka värvningar i Felipe Anderson, Andriy Yarmolenko med flera, men ändå har säsongen inletts med tre förluster på tre matcher. Att det börjar spekuleras i att West Ham, precis som Everton gjorde då, snart ska sparka sin manager är kanske ofrånkomligt.

Men där finns trots dessa paralleller även flera och stora skillnader. Manuel Pellegrini är till att börja med helt nyanställd till skillnad från Ronald Koeman som varit i Everton ett bra tag redan. Där en ny ägare kom in i Everton som inte anställt Koeman har Pellegrini anställts av West Hams ägare, som lite av en prestigeanställning, och därmed investerat en hel del av sitt eget förtroendekapital i Pellegrini som manager.

För West Hams ägares och styrelses del är det kanske även en fråga om vad alternativet i så fall skulle vara. Manuel Pellegrini anställdes mot bakgrunden av ett fundamentalt och omfattande missnöje runt klubben från supportrarna. Pellegrini anställdes inte minst som ett sätt att mildra detta missnöje och om Pellegrini inte anses hålla måttet, vem kommer då istället göra jobbet? Det är inte en låda som West Ham helst vill öppna.

ANNONS

Det finns även en viss hysteri för att inte säga banalitet i dessa spekulationer. West Ham har trots allt bara förlorat tre matcher. Dessutom har två av dessa matcher varit matcher på bortaplan mot Liverpool och Arsenal. West Ham har i själva verket haft ett väldigt tufft spelschema i inledningen. Den enda egentliga plumpen i protokollet var förlusten hemma på London Stadium mot Bournemouth.

Detta samtidigt som West Ham alltså är i grund och botten ett helt nytt fotbollslag, med en ny manager och med närmare tio nya spelare i laget. Det säger kanske sig självt att det kommer inte gå fullständigt smärtfritt redan från början av säsongen och att förvänta sig något sådant är helt enkelt inte realistiskt. Men i den engelska mediamaskinen är tre raka förluster efter stora investeringar skäl för sparken oavsett kontext.

ANNONS

Det finns möjligen vissa avseenden i vilka Manuel Pellegrini inte har varit till sin egen hjälp. På hittills tre ligamatcher har han valt tre olika taktiska uppställningar, vilket kanske inte är vad som snabbast får ett till stor del nytt lag att hitta sina roller och positioner på planen. Det kan tänkas att motståndet, Liverpool på Anfield och Arsenal på Emirates, har bidragit till de taktiska omställningarna, men ändå.

Ryan Fredericks har exempelvis spelats varannan match så här långt. Likaså Javier Hernandez som inte startade vare sig mot Liverpool eller Arsenal. Förmodligen spelar Pellegrini hellre med en anfallare mot tuffare motstånd och den anfallaren är Marko Arnautovic. Även mittförsvaret har det pusslats en del i där inte minst en del har undrat varför inte rekordvärvningen Issa Diop har spelat.

ANNONS

West Ham har också haft stora problem med defensiven där det många gånger har sett väldigt öppet och virrigt ut. Här är ändå känslan att det stora problemet har varit West Hams defensiva mittfält, fortfarande, där Jack Wilshere tillsammans med Mark Noble inte alls har lyckats skydda sin backlinje. Här fästs många förhoppningar till Carlos Sanchez som rimligtvis är spelaren som ska utföra denna uppgift.

Men allt är inte mörker. West Ham är ett nytt lag har redan påpekats, men på ett annat sätt går det också att uttrycka som att West Ham verkligen är som ett nytt lag, inte minst offensivt. Åtminstone att jämföra med West Ham förra säsongen där David Moyes valde att fokusera helt och hållet på defensiven för att på sätt hålla West Ham kvar i Premier League. Detta fick Moyes att lyckas med sitt uppdrag men även att mista sitt jobb.

ANNONS

Det är uppenbart att West Ham inte vill vara ett defensivt tänkandes fotbollslag. Det är inte så de ser på sig själva och detta har varit en källa till konflikt åtminstone så långt tillbaka som Sam Allardyce. Detta innebär naturligtvis inte att West Ham har råd att vara för dåliga defensivt, men det är offensivt de vill tänka. Och det var också med den utgångspunkten West Ham anställde Manuel Pellegrini.

Och utifrån den utgångspunkten har West Ham också till stor del fått vad de faktiskt tänkte sig. West Ham är ett helt annat lag rent offensivt den här säsongen. De skjuter betydligt mycket mer, de har ett betydligt bättre passningsspel, de befinner sig i offensivt straffområde mycket oftare och de skapar betydligt fler chanser. Väsentligt bättre än förra säsongen, detta alltså trots att de mött både Liverpool och Arsenal på bortaplan.

ANNONS

En enda sak har varit offensivt sämre för West Ham den här säsongen jämfört med förra säsongen. Effektiviteten gällande att ta tillvara sina målchanser. Där har West Ham på dessa tre matcher varit betydligt mer slösaktiga än förra säsongen. Något säger det oss kanske också hur tacksam David Moyes bör vara för Marko Arnautovic, som långa stunder förra säsongen bar West Ham på sina egna axlar i det avseendet.

Manuel Pellegrinis fotboll bygger på idén att få med fler spelare i West Hams anfall och undvika att göra Arnautovic så isolerad som han kunde bli förra säsongen. Detta har gett West Ham fler alternativ i sitt offensiva spel samtidigt som det också skapar en högre komplexitet i West Hams spelmönster som det inte är realistiskt att förvänta sig att de ska behärska till fullo redan under de tre första ligaomgångarna.

ANNONS

Det finns alltså två aspekter som väger tungt för West Hams ägare och styrelse när det gäller deras syn på Manuel Pellegrini. För det första att de ser ut att vara på väg att få mer av den offensivt inriktade fotboll som var vad de eftersträvade både när de sparkade David Moyes och därefter anställde Pellegrini. För det andra att det fortfarande finns all anledning för dem att utgå från att spelet bara kommer bli bättre med tiden.

Och det är naturligtvis inte någon oviktig skillnad om vi fortsätter jämförelsen med Everton från förra säsongen. För Everton under Ronald Koeman fanns det helt enkelt inte någon rimlig förväntan att deras spel skulle bli så mycket bättre. Alltså blev det till sist ett rationellt beslut av Everton att byta ut honom. Där befinner sig inte West Ham och det vore sannerligen inte rationellt att byta ut Manuel Pellegrini i detta läge.

ANNONS

Detta sagt är Premier League i slutändan en extremt resultatorienterad liga och det finns naturligtvis en gräns för alla klubbar och för alla managers. Betydelsen av en vinst för West Ham hemma mot Wolves idag ska alltså inte underskattas, om inte annat så för att sätta stopp på det annars ofrånkomliga snacket om att Manuel Pellegrini ska vara på väg att få sparken eller bara inte räcker till i största allmänhet.

Men det måste rimligtvis vara ett beslut som West Ham kommer sky som elden så länge som det bara är möjligt. Har man precis klättrat ut ur sin grop genom att anställa Manuel Pellegrini så tänker man sig nog för innan man hoppar ned i gropen igen.

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS
fotbollskanalen

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
Ligor & turneringar
Bloggar & poddar
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto