På sitt sätt är det kanske ett stycke engelsk fotbollshistoria som skrivs idag när de båda engelska damligorna drar igång sina respektive säsonger och för första gången sedan ligan lanserades i sitt professionella format är Man Utd en av klubbarna som deltar med ett lag. Detta sedan de i somras medgavs tillträde till FA Women’s Championship, den andra divisionen i engelsk damfotboll efter att några månader tidigare ha annonserat sitt beslut att återigen starta upp ett a-lag på damsidan.
Det var onekligen ett sedan länge efterlängtat beslut. Förespråkare för engelsk damfotboll har i åratal kampanjat för att Man Utd skulle starta upp ett damlag igen och inte missat att kritisera Man Utd för det faktum att de saknat ett sådant. Detta sedan Man Utd redan 2005 beslutat att lägga det a-lag på damsidan de då hade, för att som de själva sade koncentrera sina resurser på herrsidan. Knappast ett populärt beslut, knappast ett politiskt korrekt beslut.
Casey Stoney, 36 år gammal engelsk damfotbollsikon med över 100 landskamper för England för vilka hon var lagkapten, och med mängder av matcher för Arsenal och Chelsea, är kvinnan som fått uppdraget som manager för Man Utd Women. Det är hennes första managerjobb. Hon avslutade sin spelarkarriär tidigare i år, bland annat för att bli assisterande förbundskapten till Phil Neville i damlandslaget. Det blev kortlivat däremot, för nästan omedelbart därefter sökte Man Utd en manager.
Att i sitt första jobb som manager börja med egentligen ingenting kan inte vara någon alldeles lätt uppgift. Stoney har bara haft cirka två månader på sig att sätta samman inte bara sin egen tränarstab utan dessutom bygga ett helt lag och en helt ny spelartrupp från grunden. Inte en enda spelare fanns på plats. Det är svårt bara att föreställa sig den rent praktiska arbetsinsatsen en sådan sak faktiskt kräver. Å andra sidan ger det ju också en enastående flexibilitet och det måste ju vara en väldigt spännande upplevelse.
Man måste också tänka sig att Casey Stoneys ringa ålder, och det faktum att hon var aktiv spelare för inte alls särskilt länge sedan, faktiskt i just den här situationen har varit till hjälp mer än det faktiskt är en begränsning. Hon har behövt locka spelare till klubben mycket snabbt, och det kan heller inte vara vilka spelare som helst, och övertyga dem om att det är ett projekt värt att hoppa på. Hennes status inom fotbollen, och hennes relation till flera av spelarna, kan bara ha varit en ovärderlig tillgång i detta.
De som fått betala mest dyrt för detta är Liverpool, vilka Stoney själv spelade för ända fram tills tidigare i år. Men Stoney har lyckats med vad som inom herrfotbollen hade varit en fullständig omöjlighet, nämligen att locka över hela sju spelare från Liverpool till Man Utd. Inte vilka blåbär som helst heller, utan bland andra landslagsmålvakten Siobhan Chamberlain och landslagsbacken Alex Greenwood. Detta alltså för ett Man Utd som tar sina första steg i andradivisionen.
Helt konstigt är det väl kanske ändå inte. Ekonomiskt är det förmodligen inte tal om någon större skillnad, om ens någon alls i åtminstone negativ mening. Dessutom är det väl förmodligen så att om nu Man Utd går in i damligan så är det inte precis någon liten sak, och det finns förmodligen helt realistiska ambitioner att inom något eller några år gå upp i förstadivisionen, Women’s Super League. Även om Man Utd klokt nog valde att inte omedelbart ansöka om en plats i den divisionen.
På det här sättet köper sig Man Utd mer tid och möjligheten att växa organiskt. På så sätt har Man Utd visat upp en klokhet med sitt damlag som det nu är många år sedan de visade upp med sitt herrlag. Men som sagt, ibland kan det faktiskt vara en fördel att få starta från noll. Givet hur damfotbollen har investerat så stora förhoppningar om sin framtida utveckling i att Man Utd tar klivet in på arenan är det svårt att tänka sig att FA hade sagt nej om Man Utd krävt en plats i högstadivisionen.
Givet dessa förhoppningar på Man Utd riktas det naturligtvis också väldigt höga förväntningar på Casey Stoney som manager, och då kanske framför allt från omvärlden. Här kan vi verkligen prata om ett make or break-jobb som första jobb. Lyckas hon göra Man Utd till stormakt inom damfotbollen kommer hon bli hjälteförklarad. Om hon inte riktigt lyckas kommer kritiken förmodligen bli oproportionellt hård, och kanske baserad mer på folks känsla av besvikelse snarare än objektiv prestation.
Detta gäller även spelarna i Man Utd. De är naturligtvis del av något speciellt precis när det händer, och strålkastarljuset kommer naturligtvis vara mer bländande än vad de kanske någonsin tidigare varit med om. Deras förutsättningar kommer rimligtvis vara utmärkta men med dem följer också krav och förväntningar, från omvärlden men indirekt också på sig själva. Casey Stoney har ett svårt jobb att hantera detta, men har ordnat en bra blandning av äldre och yngre spelare att hantera den pressen.
Är förhoppningarna om Man Utds betydelse för engelsk damfotboll egentligen realistiska? Personligen har jag länge känt det som en simplistisk analys att mena att bara för att Man Utd vore med så kommer det vara någon slags magisk lösning på ständiga och strukturella problem med publikunderlag och marknadsvärde för att få damfotbollen att växa för egen hand och vinna självständighet. Men kanske handlar det mindre om värdet av att Man Utd är med, och mer om skadan av att Man Utd inte är med.
På ett sätt kan Man Utd Women ha ett positivt signalvärde, nämligen genom Casey Stoney själv. Hon är en av endast åtta kvinnliga managers i de 22 klubbarna i de två högsta divisionerna, varav bara tre är hemmahörande i den högsta divisionen. Det finns knappast en bättre klubb än Man Utd att normalisera idén om kvinnor som managers och det är nog viktigt. Därtill behövligt, tragikomiska berättelser snurrar om hur folk automatiskt hälsar på Stoneys assistent Willie Kirk i tron att det är han som är manager.
Även där finns det så klart en press på Casey Stoney, att hon blir någon slags isbrytare för idén om kvinnor som managers. Risken finns så klart, om hon misslyckas, att effekten blir den rakt motsatta. Men det här är ju en press Stoney i så fall har gemensamt med egentligen alla kvinnor på chefspositioner i stort sett varenda tänkbart sammanhang, de betraktas inte bara som sig själva utan blir även en slags representanter för alla kvinnor, eller kanske snarare vår uppfattning om kvinnor.
Det är kanske förmätet av just mig att prata om den saken, Casey Stoney lär om inte annat ha brottats nog med dylika problem själv genom åren för att veta mer än nog om just detta. Just idag tror jag säkert hon dessutom bekymrar sig om andra och mer jordnära saker. Som exempelvis hur Man Utd Women ska besegra Aston Villa Ladies i vad som är Man Utds första ligamatch någonsin inom den professionella damfotbollen. Det är kanske som det beskrevs redan i den första meningen.
Ett stycke engelsk fotbollshistoria.